Jag var väldigt laddad för hangflyg på Hovs Hallar tisdag.
Väderutsikterna, yr.no, lovade NNO 3-5 m/sek vridande till NNV.
Det kunde inte vara bättre.
Klockan 0900 anlände jag till HH, tog mitt pick och pack och monterade modellen vid min flygtuva längst upp på Platån.
Det var helt tomt på turister…de enda som gjorde mig sällskap var korparna, som tumlade omkring på hanget kraxande med hög röst.
Vinden var vid framkomsten NNO ca 1.5 m/sek.
Inte helt bra. Min modell, min Spirit Elite, var en som klarar svaga vindar och som har åtskilliga
timmar i luften.
Jag gick fram och tillbaka och samlade mod och kollade vinden och slutligen provade jag.
Men jag fick avbryta, då jag var väldigt lågt just i kantrotorn. Det är ett läge, man inte vill vara i, då modellen då man gnetar riskerar att hamna i oflygbart läge i turbulensen.
Så jag avbröt och lyckades landa kontrollerat på kanten.
Ånyo väntan på vind. Vinden kom i pustar och jag förstod, att det gällde att utnyttja dessa pustar för att kunna starta, komma igenom kantturbulensen och komma in i den laminära havsvinden.
Jag gjorde så. Då vinden tillfälligtvis friskade i, väntade jag tills lyftet byggts ut för att kunna kasta ut.
Det gick vägen och jag kom upp i det riktiga lyftet.
Är man väl förbi turbulensen vid kanten, är det enkelt att flyga.
Trots den svaga medelvinden, inte över 2 m/sek NNO, kunde jag klättra, så högt jag ville.
Det var solsken, men det var kallt och som vanligt… låg mina flygvantar i bilen…det var 1.5 C bara.
Efter två flygningar på 1.5 timma var jag nöjd och landade på en fri yta.
Kändes härligt att premiärflyga på Platån. Efter att ha gått suktat en vinter med dåligt väder, var detta en befrielse.
Då jag gick till bilen, såg jag en man med en spade ute i området, där man banat av jorden. Jag hade ju undrat ,
vad som var på gång.
Mannen förklarade, att han ägde jordbruksmarken och han höll på att plantera blåbärsbuskar på de ca 7 tunnlanden,
för att utnyttja resurserna.
Så inget ska byggas där, eftersom det är klassat som jordbruksmark.
Då vet vi det.
Nu hoppas jag på vidare bra hangväder, så jag kan få mig lite flygtid på mitt favorithang. Där jag modellflugit i 49 år…
Du ser att havet ligger i stort blankt.
Här ska det bli blåbärsskog…
Skörden sker med tröskor som skiljer ut bären.
Min pilotplats på toppen av Platån.
Landningsstrippen som vi håller tillgodo med.
Tuvan där jag suttit under många säsonger och flugit.
Här kan du se hur jag fäster en Mobiuskamera för få lite annorlunda bildvinkel.
Kameran sitter på ett kolfiberrör och fästs på vingen med två gummiband.
Det var 9 veckor sen jag flög…då kan du gode besökare förstå, att jag är flygsugen.
Men omständigheterna under dessa 9 veckor har i stort sett gjort modellflygning, som jag utövar det, omöjlig.
Etersom jag bara segelflyger, är jag beroende av två saker;
Termik eller hang. Du har säkert märkt, att solen har lyst med sin frånvaro de två senaste månaderna, så någon termik är inte att hoppas på.
Vind har vi haft, men ständigt från fel håll. Har vi haft nordligt, då jag kan flyga på Hovs Hallar, har det blåst 7-12 m/sek.
Jag ställer mig inte på HH i 12 m/sek i -8 C.
I går hade vi ett högtrycksbetonat väder med molnfri himmel och noll vind.
Nu skulle jag ut, för jag var tvungen att ratta en modell. Tänk om jag glömt, hur man gör ?
En modell som kan flyga under de flesta omständigeter, är en av mina Blue Phoenixar.
Således tog jag med en eldriven sådan, monterade en Mobius på nosen och for ut på bygden till ett av mina flygställen.
Det var vidunderligt fint väder och snön hade mjukat upp allt.
Det var oxå ca 6 grader kallt…och jag hade inga vantar med.
Men det fick gå i alla fall. Ljuset var oerhört starkt från solen, då det reflekterades i snön. Jag har skaffat glasögon efter att ha gått med linser i 40 år. Glasen är fina med antireflexbehandling, uv-skydd och med kromatiska egenskaper.
Men det var ändå svårt att se modellen, så jag landade och hängde på mig ett par av mina termiksolglasögon.
Nu gick det bättre, även om modellen inte var lika skarp, som jag upplevde den med solglasögon.
I 45 minuter stod jag och njöt av flygandet och fick min modell intrimmad perfekt. Det fanns även lite termik, men efter nästan en timma i luften utan vantar, hade min fingrar blivit av med lite av sin känsel.
Alltså beslöt jag att landa.
Allt hade funkat och en känsla av tillfredsställese bredde ut sig i mitt sinne.
Jag hade modellflugit den 2. Februari.
Kameran, min Mobius, satt på nosen och plåtade snett framåt vänster stillbilder.
Här kommer några flygögonblick från min utflykt.
Nu ska jag sätta på skidor på en motorkärra och ge mig ut och flyga från en av sjöarnas isar.
Alltid kul, då man har nästan obegränsade ytor att starta och landa på. Samtidigt som isen har samma höjd överallt och är jämn.
Vi ses !
Min trogna Blå Fenix efter dagens landning. Tack gode Gud för elmotorerna ! Tänk att stå och slå på en 1.5 – 2.5 cc glödstiftsmotor i minus 6 grader…
Här ser du en av mina favoritkameror; Mobius, sittande på huven.
Så ser det ut…
Snön förändrar uppfattningen av landskapet.
Ljuset var mycket starkt.
Där jag normalt flyger termik. Du ser inga hinder och en mil från kusten. Ett av mina termikflygställen.
Vy mot Halmstad.
Den gamle njuter sin hobby.
Gott om viltspår i snön. Rådjur, hare, vildsvin och räv.
Vy mot SSV
Slutet av en lång final.
Efter landning tar jag en bild för att dokumentera dagens flygning.
Hoppa jag snart kan sitta i min flygstol här och njuta av min ny fina termikmodell snart…
Min Ava Pro har hängt på väggen nästan två år, efter att jag just provfluget den.
Normalt flyger jag med min gamla HyperAva,
men den har nu loggat 967 timmar i termiken
och är pensionerad och utsliten till viss del.
Min nya Ava är vacker med sin slanka allflying stab. Som är mycket effektivare än den gamla.
Eftersom modellen inte varit i luften på länge, ville jag få bekräftat, att den betedde sig, som jag vill i luften.
Så klockan 0900 for jag iväg till mitt flygställe söder om Halmstad vid Haga.
Vädret indikerade inte termik, eftersom det var 8/8 Cumulus eller heltäckande molntäcke. Det var ingen solinstrålning, som kunde bryta molntäcket ,vare sig då jag kom eller for därifrån.
Bland Cu-molnen fanns ett och annat Cirrusmoln.
0945 startae jag efter att ha noggrant kollat modellen. Bränd av erfarenheten kollar jag alltid alla roder med fulla roderrörelser och att de går på rätt håll.
Jag hade en ny Mega-motor i och mycket välbalanserad spinner och propeller, så allt såg ok ut.
Naturligtvis har jag en vario i modellen. Fabrikatet är Renschler och typen heter Picolario.
Start och modellen ville dyka kraftigt.
Jag förstod, att stabben satt felinställd. Så det blev till att svänga runt, landa och justera stabbinställningen.
Sedan ny start och stig till 50 meter. Utflygning och trim av stabbe. Jag märkte, modellen hade tendens att stalla, varför 30 gram i nosen skulle behövas…men…jag ska flyga den lite mer, för att se om jag dynamiskt kan balansera modellen först.
Det fanns lite termik här och där. Dock kunde jag inte flyga ett helt varv i termik, utan det var plottrigt.
Fast med gnet kunde jag hålla mig runt 100 m.
Sammanlagt fick jag 1.5 timma i luften där vindstyrkan ökade något efterhand.
Jag var nöjd, med vad modellen presterade, vilket var, vad jag hade väntat mig.
Det blev lite bilder och en videosnutt.
Bilderna klippta ur en video, som min Mobius monterad på mina solglasögons skalm tog.
Jag är klart imponerad av denna lilla kamera.
Ibland hörs på videon något som piper och det är telemetri från sensorerna i modellen.
Häng med om du har lust…och jag såg inte en enda
migrerande rovfågel i dag…
Förresten att flyga förbi sig på låg höjd och höra det
laminära suset i vingarna på Avan, det är,
som att höra en orgel långt bort, där alla register är
utdragna och alla tangenter är nertryckta…
Vinden var västlig med dragning på nord, vilket kunde resultera i fint väder vid vårt kusthang vid Tönnersa Strand.
Normalt sett hade jag åkt till Hovs Hallar med en prognos, som lovar nordväst.
Men jag vet, att nu i Covid-19 tider kommer HH att vara packat med människor. Är det något jag försöker undvika, så är det folk…med tanke på smittorisken.
Jo, det är tråkigt, men vad är alternativet ? Köra på som om vi inte hade en pandemi ? Detta kommer vi att få dras med länge ! Oavsett om vi får vaccin.
Så jag drog till Laholmsbukten med min Arrow. Min Arrow som jag ägt i 12 år och är i skick som ny. Därför jag har inte flugit den speciellt mycket, då den kräver rätta förutsättningar.
Spännvidden 150 cm och vikten under kilot. Den har kort kropp, vilket är negativt på ett litet hang som Tönnersa. Min Arrow behöver ett relativt stort hang, där man kan använda modellens fartresurser som en stabiliserande faktor.
Men min Arrow fick åka med.
Framkommen möttes jag av ca 6 m/sek med vind som kom från NV. Alltså låg vinden snett i förhållande till kanten ca 30 grader.
Min bedömning var, att det skulle nog gå att flyga, med det jag hade med.
Iväg och jag märkte omedelbart, att lyftet trots snedanblåsningen var bra.
Jag fick bra höjd i lovartssvängen och fick bra hastighet på den följande rakan.
Sträckan i motvind var seg. Jag hade något hastigt programmerat min sändare till modellen och hade inte finjusterat utslag, differentieringar osv.
Mina utslag på skeven var alldeles för kraftiga, vilket gjorde det svårt att ligga rätt på vingarna på rakan.
Men alla justeringarna kan jag göra nu hemma, då jag vet, vad som krävs.
Sen kommer min Arrow åter att bli harmonisk och agil i luften för piloten. På Hovs Hallar har jag haft mycket fina flygningar med modellen.
Den är snabb och kan matcha modeller som är 10 gånger dyrare. Allt under rätt omständigheter.
Om den är lättflugen ? Nä, eftersom den är byggd för att prestera, är gränserna tänjda, vilket gör att du måste ha styr på dina fingrar, då du styr…
Landningen funderade jag över…Skulle jag landa på toppen, eller skulle jag ta det säkra före det osäkra och landa på stranden ?
Jag landade på stranden,vilket var knepigt,
då vi hade högvatten och stranden hade krympt.
Det tvingade mig att flyga finalen nära kanten och då fick jag lyft, jag inte ville ha.
Andra försöket lyckades och jag kom lyckligt ner.
Förutom jag och min modell var jag totalt ensam på den långa sandstranden…
Här brukar var fullt med folk.
Här kommer lite bilder och en videosnutt.
Allt gjort i hast…
Kameran är en Mobius. Bilderna klippta ur video.
Hoppa in och häng med...
Sista minutenprogrammering.
Härligt sommarväder.
Knölen på nosen är min Mobius onboardcam.
Mycket vita mustascher på Laholmsbukten i dag.
Hanget är lång…
Ser du piloten till höger ?
Inga badgäster.
Här är riktning söderut…och du ser att vinden ruskar om växtligheten på kanten.
Efter landningen
Skuggspel
Sista dynbestigningen innan stigen till parkeringen.
Kärt barn har många namn, så ock våra moln i skyn. Lenticularismoln uppstår vid de tillfällen, då
atmosfären är stabilt skiktad.
Det innebär, att förutsättningar för adiabatik inte föreligger. Termik vill ha förhållande, som
innebär att temperaturen avtar med höjden, vi säger,
att det är labilt skiktat.
I onsdags rådde det förhållanden som kunde skapa
lävågmoln.
Vi hade sydostlig vind. Det var stabilt skiktat. Vi har två hinder i terrängen, som kan skapa vågrörelser i luften. Det är Hallandsåsen och höjderna vid Veinge.
Dessa specifika moln kallas också lävågmoln, vilket förklarar lite, om hur det fungerar.
Jag var som vanligt flygsugen i solskenet och kuskade iväg till en pilotplats söder om metropolen Halmstad.
Det såg bra ut med solsken, lagom vind från sydost och en lång smal molngata med altocumulus.
Det borde vara möjligheter att få fin termikflygning… men det sket sig. Ingen termik, helt fritt från veretikala rörelser i lufthavet.
Ett flertal gånger prövade jag men ingen anslutning till eventuell termik. Till och med ormvråkarna kastade in handduken och hängde upp sina fallskärmar…
Ok, jag parkerade mig i min flygstol och studerade den vackra omgivningen.
Efter en stund dök det upp snabbt bildande linsformade moln rakt över mig. De låg i flera skikt.
En klocka ringde…kan det var lävåg ?
Efter en stunds funderade förstod jag att detta var fallet. Vi hade rätt vind, vi fick en våg inducerad av Hallandsås med en andra studs på höjden vid Veinge. Därför bildades molnen rakt över mitt huvud. Molnen tycktes, trots vind,
var helt stationära.
Lävåg är ett användbart instrument, om man vill skaffa
sig en bekväm höjdvinst i turbulensfritt lyft.
Kanske inte för modellflygare eftersom du måste klättra i rotorn för att komma upp i lävågen.
Men det är ett fascinernade naturfenomen.
Efter en halvtimma såg jag, att molnen hastigt började
falla ihop och jag förstod, att det kanske kommit in ny
labil luft, som förhindrade lävågen.
Så jag startade min modell eftersom det började komma nybildningar av Cu där jag flög.
Jag drog motor till 120 m och omdelbart anslutning till stark men aningen turbulent termik. Min modell klättrade så högt jag ville och det kändes, att vi nu hade ett helt annat termikläge. Nu var det finfina betingelser för en termikmodell.
2 timmar fick min ärrade HyperAva i luften, innan jag landade i den jungfrueliga grönskan i försommaren.
Nöjd och glad packade jag ihop och for hem mätt på
upplevelser, som tåldes att fundera över.
Jag upplever, som jag tidigare påpekat, alltid något oväntat, då jag är ute och luftar mina modeller.
Det gör man aldrig i dvala framför en tv…
Här några bilder.
Jaha, allt klart för start…
Här ser du hur skyn tedde sig vid min ankomst
med en smal gata av AltoCu-moln.
Jag tror min gamla HyperAva med 946 flygtimmar närmar sig slutet på aktiv tjänst nu…
Den är sliten och ärrad…
Här de linsformade molnen som låg i stort sett stationärt trots vinden.
De löses upp
Principskiss lävågmoln
Här ser du väderläget ändrats med begynnande Cu-bildning.
…begav jag mig till den södra delen av Segeltorpshanget vid Hovs Hallar.
Orsaken var, förutom nostalgiska känslor också, att jag ville komma bort för skärmflygarna, vilka höll till vid norra delen.
Platsen där jag ville återuppleva lite flygning var där vi flög mycket förr i tiden.
Vi körde Sveriges största hangtävling där 1977. Vi var, om jag minns rätt, 47 anmälda deltagare.
Hur många modellflygtävlingar, förutom OT-friflyg, samlar detta antal i dag ??? Hur många meetings samlar lika mycket folk ??
Nä, tiderna har förändrats. På sent 70-tal flög vi mer än vi snackade.
Nåväl, jag körde ner till Norrehamns Hamn och parkerade bilen på en lämplig plats, tog mitt pick och pack och knatade iväg.
Då jag närmade mig hanget, såg jag, hur kanten nästan är totalt igenväxt med sly…Om 10 år är kanten totalt ogenomtränglig, om inte de som förvaltar marken gör något.
Jag krånglade mig upp och letade upp en plats, där jag kunde kasta ut. Inte var det gott om plats. Efter start gällde det att klättra, så jag kunde se modellen, då den skyldes av träd och sly.
Vinden var 3-5 m/sek nästan rakt på. Vinden kom lite från norr.
Ok, jag kastade ut, så hårt jag kunde för att ha lite överskotts- energi i modellen, vilket skulle mig frihet att manövrera.
Efter start flög jag en lång mjuk sväng åt höger och lyckades klättra 20 meter.
Sen var det enkelt att flyga trots begränsad sikt.
Efter 40 minuter i luften landade jag, vilket gick bra tack vare mina klaffar. Sedan montering av min Mobius i nosen för att dokumentera.
Ny start och jag märkte omedelbart, att vinden börjat lägga sig. Det gick att flyta, om jag flög noga.
Slutligen landade jag upp i branten utan skador på modellen.
Monterade isär och packade ner allt och gick nerför hangkanten till den flacka ytan framför hanget.
På nervägen hade jag att passera en bäck. Jo, det hände det du tror… jag trampade ner i gyttjan med mina nya Echo-sandaler…
Typiskt. Fördelen med sandaler är fötterna torkar fort…
Sen promenad till bilen följd av mina kritiskt beundrande kvigor…
Det var troligtvis sista gången jag flög hang på denna södra delen av Segeltorpshanget. Det var för bökigt att flyga där.
Som sagt tiden går…för alla.
Hemfärd och under färden tillfälle att analysera dagens flygningar.
Jag fotograferade med min Mobius från glasögonskalmarna och med en kamera i nosen på min modell.
Så här kommer lite enskilda ögonblick och en del samlade i
en videosnutt från flygningarna.
1 m/sek, växlande vindar och 20 grader C… Kan det bli bättre för termikflyg ?
Jag tror inte det, så jag var ute och fick mig 2 timmar i termiken. Den var utbredd och kraftig. Ska jag klaga på något…så var det att sikten var inte bra, då jag flög långt ifrån mig horisontellt och vertikalt.
Jag har publicerat så mycket bilder, då jag flyger termik, så det blir inga modellbilder denna gången.
På Tjärbyhanget har vi två stationära glador och en stationär tornfalk. Jag vet, var de häckar.
Då jag satt i min stol och njöt naturen, kom de två
gladorna och lade sig på hanget, inväntande en termikblåsa. Jag fick möjligheter att ta lite bilder. Avståndet var 75-125 meter.
Gladan är en märklig fågel, om man jämför med exempelvis ormvråk.
Ormvråken är en mycket bättre termikflygare. Gladan däremot flyger gärna ihop med min modell, då jag kurvar termik.
Om jag flyger i en blåsa, en glada flyger förbi, så ändrar den kurs målmedvetet till modellen, som den antagligen ser som en artfrände. Flyttar jag mig, följer gladan efter min modell, som en hund som ledsagar sin husse.
Det märkliga är och här kommer essensen i mitt resonemang, det är, att om jag lägger modellen att kurva i sjunk, då lägger sig gladan i samma sjunk och kurvar…
Har inte evolutionen kommit ifatt gladan ?
En glada flyger mycket klumpigare än en ormvråk, som är en verklig finlirare, då det gäller att finna termik och utnyttja en termikblåsa.
Men gladan är en vacker fågel och använder sin kluvna stjärt intensivt, då den flyger för att korrigera i luften.
Förutom gladorna kom tornfalken, som är en utomordentligt vackert tecknad fågel med sin rostbruna och röda färg.
Tornfalken häckar i en lada ca 1 km från hanget och jag har observerat den i minst 5 år nu.
Tornfalken en skicklig jägare av insekter, sork och andra
smådjur. Står i luften och ryttlar (hovrar) spanande med
sin utomordentliga syn.
Tornfalken har stora ögon, som sitter brett isär, vilket gör, att den har ett bra stereoskopiskt seende, som ger den
möjlighet att upptäcka minsta rörelse på marken och
bedöma läget.
Som sagt, i denna posten blir det bara befjädrade flygetyg…
Modellflyg är inte bara flyg för mig, det är också i allra högsta grad en naturupplevelse. Eller skulle jag vilja säga, en naturmedlevelse !
Här kan du se jetströmmen just nu. Den går i ett Omegamönster över Skandinavien. Just väster om Norge det kraftiga högtrycket som ger oss sol och ingen nederbörd.
Jetströmmen är den väg, längs vilken lågtryckscentran vandrar.
Observera vingpennorna i spetsen, vilka reducerar det inducerade motståndet.
Jag tycker gladan ser aggressiv ut…
Se här hur den korrigerar i luften med vingar och stjärt.
Som sagt, jag hade fåglarna på 75-150 m avstånd.
En korp kom som ett bombplan, vevande sig fram med kraftfulla vingslag i diset.
Tornfalken…alltid på spaning
Tornfalken är mycket skicklig på att ryttla.
Inget som sker på marken undgår dess skarpa blick.
En ensam sädesärla på en nyharvad åker. Visst ser den exponerad och utsatt ut…
Gladan en ganska stor fågel.
Landskapsfågel på Österlen.
Här ser du dess aktiva kluvna stjärt som korrigerar.
Plåt i luften som ritar rakknivsvassa vita streck mot den intensivt blåa skyn.
Anders är en modellflygare som efter 30 års uppehåll har återupptagit modellflyghobbyn.
Han är främst intresserad av segelflyg och jag träffade honom för första gången vid Tjärby-hanget.
Nu har han skaffat fler modeller och ville prova på att flyga vid Hovs Hallar.
Vilket naturligtvis gläder en gammal hanguv som mig.
I söndags var det utlovat 2-4 m/sek nordväst, varför vi bestämde attvi ses vid parkeringen på HH.
Förhållandena då vi kom var ca 1 m/sek nordvästlig vind, varför vi gick till Segeltorpshanget.
Vinden var svag, men eftersom Anders modell var lätt och försedd med motor startade han.
Om man flög noga och försiktigt gick det att hålla sig uppe.
Det var mycket människor ute och promenerade och till min förvåning fanns det fullt med folk i restaurangen…
Med tanke på Covid-19 viruset är det något, som jag aldrig skulle ge mig in på.
Under eftermiddagen kom ett stort gäng skärmflygare från Göteborg som fick konstatera att man eventuellt kört 36 mil i onödan…
Men vid 14-tiden kom det lite sjöbris och en av skärmflygarna startade, kanade ett par vändor innan han i brist på vind var tvungen att landa.
Anders drog fördel av den ökande vinden och kunde, tror jag , riktigt njuta av sin premiärdag på Hovs Hallar.
Så småningom var vi nöjda och gick upp på Platån, där jag visade, vad man ska ta hänsyn till, om man flyger där.
Sen gick färden i skilda bilar tillbaka till Halmstad och med som jag hoppas positiva och ljusa minnen av den första flygningen för Anders på Hovs Hallar.
Här en liten fotostory och en snutt från en ombordkamera på Anders kärra.
…då jag var och flög på Segeltorpshanget vid Hovs Hallar.
Då jag körde förbi den plöjda åkern, som ligger innanför hanget, såg jag två lärkor flyga upp.
Att se årets första lärka är för mig ett förebud om vår.
Vädret på måndagen var VNVvind ca 5 m/sek och växlande molnighet. Det var alltså flygläge på Segeltorp.
Jag ställde bilen på parkeringen, gick uppför den branta stigen till Fortet för att för säkerhets skull kolla vinden på Platån. Den var då stadigt nordväst, varför jag beslöt att gå ner till Segeltorpshanget.
PÅ modellen hängde jag min Mobius framför vingen, så jag fick en bild av min modell i luften.
Själv hade jag mina solglasögon med vidhängande Mobiuskamera på mig. Detta är ett utmärkt sätt, att dokumentera vad man gör. Kameran tar 4 bilder i sekunden och gör det i mer än två timmar.
Bilderna tycker jag, med hänsyn till kameran, blir bra.
Således start rakt ut mot vinden och det var ett underbart turbulensfritt lyft. Således var det helt avkopplande att flyga.
Hanget lyfte till ca 50 m över havet, vilket gav stor frihet för piloten.
Då jag stod vid min pilotplats jämte gärdsgården, hörde jag lärkans något tveksamma försök till drillar.
Men lärkor var det och deras tidiga spelande väckte livsandarna hos piloten.
Efter hand som jag flög, märkte jag att vinden snabbt drog sig mot väst. Då jag flög söderut på hanget upplevde jag det som nästan rak motvind och jag väcktes ur mitt slöflygande då jag vid svängen i norra änden vek modellen, eftersom jag flög sakta och svängde i medvind.
Så jag beslöt att avbryta och jag landade ganska belåten på grusvägen, som går från parkering ner till hanget.
Då jag körde hem, stannade jag till vid åkern, där jag sett lärkorna i hopp om att få en bild.
Men det blev intet med det.
Fast jag var nöjd med dagen i alla fall !
Det var på åkrarna bakom hanget jag observerade och hörde lärkan.
I torsdags var det en av de sällsynta dagarna, under denna
årstiden, som bjöd på västlig eller nordvästlig vind.
Det borde alltså vara lite upplagt för hangflyg vid
Tönnersa Strand.
Solen sken och vindens styrka var 3-5 m /sek, vilket
kunde skapa goda förhållanden dels för flygandet och
dels att kunna stå ute i det vackra vädret utan att bli
genomblåst och genomfrusen.
Nåväl, jag var på plats 1230 och beredd att starta med min, nästan under alla omständigheter, flygbara Blue Phoenix.
Varför jag inte skulle flyga någon av mina snabba F3F
modeller ?
Jo för en Blue Phoenix klara de flesta väder. Från mycket
svaga till starkare vindar.
Jag har ju modifierat profilen för att på en bättre polarkurva, varför den penetrerar hyfsat. Dessutom är en Blue Phoenix en enkel modell, som man monterar snabbt. Fyra gummiband,
sen är den flygklar.
Jag är främst ute efter en flygupplevelse, inte att jag ska flyga
som en skållad råtta 10 cm över kanten.
Flygglädjen är det väsentliga för mig.
Med var också dels min nya Mobiuskamera, dels min gamla Mobius nu försedd med nytt pc-board.
Jag ville se, att båda fungerade. En kamera hade jag tejpat på min glasögonskalm som vanligt. Detta är ett mycket fint sätt att filma/fotografera, om du vill dokumentera skeendet.
Det du ser, det är det du fotograferar. Det bästa av allt är,
att Mobiusen tar så bra bilder, med hänsyn till pris och storlek.
Då jag kom fram till min vanliga pilotplats, såg jag att länsstyrelsen gjort ett hack i den främre dynkanten.
Varför ?
Bra fråga. Kanske för att underlätta för eventuell häckning av fältpiplärkan.
Dock kan jag garantera att naturen med vindens hjälp inom ett par år har återuppbyggt dynkanten igen.
De som planerat detta borde gå en kurs i grundläggande (sand)dynamik.
Ok nog klagat. Jag var absolut ensam på stranden, så
när som på en Golden Retriever, vilken vallade sin
husse långt borta på den öde sandstranden.
Start och ut med min Blue Phoenix i det laminära härliga lyftet. Det bar perfekt och det var mycket goda förhållanden.
Hanget har ju blivit högre, vilket inte minst skärmflygarna erfarit, då de nu kan flyga på Sveriges längsta kusthang.
Med den vinden vi hade i dag, bar det upp till ca 50 meter just över strandkanten.
En tjusning med att flyga vid detta kusthang är att jag har
min modell mycket nära mig. Det skapar en speciell känsla.
Att landa kan var besvärligt, eftersom det bakom hanget är
turbulent, vilket ställer krav på reaktionsförmåga och och förmågan att förutse skeenden, men som du kan se på
videon, så gick det att komma ner under relativt
kontrollerade former.
Två timmar i luften fick jag med min kära Blå Fenix
och jag njöt varje sekund.
Sedan var mina inre batterier laddade och jag var
beredd att möta världen med öppna ögon och friska
tag igen.
Än en gång; Tack gode Gud att jag är förunnad att få
bo vid en kust och där kunna fånga en fri horisont med
min blick !
Innan jag gick till bilen, tog jag en promenad på stranden för att kolla, om jag kunde hitta lite bärnsten.
Det blev noll i dag, men jag har förhoppningar, att på måndag finna strandfynd, då vi kommer att få 10 – 13 m/sek
vind på söndag, vilket kan föra iland gods från havets botten.
Kvällstidningsträsket utlovar som vanligt världens
undergång på söndag då de säger det blir orkanvindar med
det annalkande lågtrycket.
Vi får väl se, om boulevardpressen eller yr.nohar rätt.
Den norska vädertjänsten har förutsett 12-14 m/sek
på söndag kväll.
SÅ var min dag på hanget och jag dokumenterade mitt görande med mina Mobiuskameror.
Stillbilderna klippta ur videon.
Jump into the seat, buckle up and hitch a ride with me !
Undrar du, varför jag är ute och flyger, så fort tillfälle ges ? Mycket enkelt: Det är det roligaste jag vet och det ger mig
oändligt med upplevelser !
Sådant du aldrig får framför din tv.
Sanden pudrad med frost. Det närmaste
vi varit vintern i Halland hittills i år.
Den fula stövelknekten låg och tjurade
Vintern 2020 Tönnersa. Härligt !
Naturen där jag flyger. Härligt ljus.
Kattegatt med sin horisont. Inga granar här…
En Blue Phoenix gör det den ska…flyger.
Enda nackdelen vintertid vid 13-tiden är att solen står lågt.
Snart start. Vingen sitter med 4 gummiband.
Enkelt. Varför klabba med skruvar ?
Man måste använda sidorodret ordentligt på en Blå Fenix…
En klassisk modell
En jetkärra ritar sitt skarpa spår i skyn och min modell glider på…
Efter landningen. Allt under kontroll.
Kanske det som kan dra lika mycket som hangflygning...
Det tycks som om varje gång jag ser ut genom fönster vara ett ett måste, att jag möts av grått väder, regn och frisk sydlig eller sydostlig vind…
Vintern, om vi kallar det vi har nu vinter, då förväntar jag mig att i alla fall få uppleva någon högtrycksdag med -5 grader och solsken med nordlig vind…
Men i år…noll.
Jag såg att i morgon är det utlovad västlig frisk vind och vad som än sker ska jag då åka till Tönnersa Strand för att få mig några timmars hangflyg.
Jag hoppas jag slipper regn.
Jo jag blir frustrerad då vädret är så emot oss.
Naturligtvis längtar jag till sommar eller i alla fall vår, då vi har termik och hyggliga temperaturer.
Då vi slipper lite av känslan vi har nu, att en blöt yllefilt ligger över landskapet och våra sinnen.
Så vad gör jag ? Jag tänker tillbaka hur fint modellflyg kan vara. Detta med hjälp av lite bilder.
Vi är nu i Januari. Jag kan nästan inte ge mig till tåls inför vi hangflygares årliga träff i Ystad i Maj !
Att ta årets första termikblåsa är för mig en storartad upplevelse. Ungefär som då jag knäppte min första vildsvinsgalt 1990. Eller då jag skärmflög vid Hammar första gången.
Käre besökare, här kommer lite bilder hur jag upplever att modellflyg ska vara…
Grått och dystert…
Vi hade liten kuling i natt…
Vem minns torkan vi haft ?
Koll av modell innan start.
Iväg !
Final
Är det inte härligt med det gröna i naturen…
…jämfört med det vi har i dag ?
Glad gammal man på HH förra våren.
Ållebergs Västhang får en inspektion av den gamle flygaren.
Därför du kan alltid förvänta dig sällskap i någon
form.
Mitt sällskap under min flygeftermiddag var den
trogna tornfalken, flera ormvråkar och en glada.
Tyvärr flög de långt från mig, så jag fick inte de bilder jag ville ha. Men de visar, att ensamhet är inget jag känner då jag är ute i naturen för att uppleva modellflyg !
Då vädret var fint för termikflyg, ca 4 m/sek VNV
drog jag till ett av mina flygställen, där det normalt
sett, är utmärkta förhållanden för både termik och
hang.
Hanget är ca 12 – 20 m högt och ligger 7 km från Kattegatts kustlinje. Vi är inte speciellt utsatta för sjöbrisen här.
Jag monterade min Ava och förstod efter några
minuter hur läget var i luften. Vid hanget skapades
tidvis starkt hanglyft och gick man ut från hanget
hade man lyft upp till ca 50 m höjd. Men lyftet var inte jämnt eller laminärt.
För att komma över problemet klättrade jag med
min Ava upp till lite höjd, 120 m, där det var möjligt
att få kontakt med stabil termik.
Väl i termiken var det enkelt att hålla sig uppe. Det lyfte över stora områden och jag hade som mest
4- 5 m i stig. Alltså kry korkverkan.
Sittande i min stol fick jag mer än 2 timmar i termiken
under en flygning, då jag kunde flyga fullständigt
avslappnat. Som vanligt…hade jag min GoPro monterad
som tickade 2 bilder i sekunden. Bilderna blev suveräna
och jag är helnöjd med kameran, efter att fått em riktig
service på kameran nere i Tyskland.
Efter en kort paus, parkerade jag Avan på marken
och tog fram min mycket lätta segelmodell med ca 1 m
spännvidd och med vikten 390 gram.
Min avsikt var att kasta ut på hanget, ligga där och
kana för att sen kunna sno åt mig en blåsa, som kom
rullande över åkrarna.
Vid framkomsten till hanget borde blåsan släppa
från marken, vilket kallas orografisk utlösning.
Alltså då blåsan puffar upp då den får en uppåtriktad
rörelse på grund av ett terränghinder.
Vinden, då jag kastade ut, hade ökat till 5-7 m/sek
och den kom från nordväst, vilket är snett på hanget.
Det var turbuent och min modell tycktes fladdra iväg
som ett asplöv…
Jag testflög hanget och det bar i hela dess längd. Då en blåsa var på gång, antingen ute på åkrarna
framför hanget, eller just vid hanget, var det ganska
enkelt att hänga med. Den nästan kontinuerliga
ankomsten av termikblåsor, eller ska vi säga
varmare luft, det gjorde emellertid, att lyftet på
hanget stördes.
Den laminära vinden mot hanget hackades i
bitar, då det var så termiskt väder.
Jag behövde inte kurva med min lilla modell,
utan jag kunde ägna mig åt delfinflygning rakt
fram. Att komma högt var enkelt.
Nu är ju modellen så liten, bara 1 m spännvidd,
så jag ville inte klättra för högt. Vidare hade jag inga
aerodynamiska bromsar att ta till, om det krävts
för att bli av med höjd.
Mitt lilla flarn flög jag med i 1 timma och 5 minuter. Sen landade jag. Inte för jag behövde det av höjdbrist,
utan för jag hade ryggont, då jag inte hade med min
flygstol ut.
Det var längesen, jag flög med en så liten modell på
ett hang. Om det är roligt med en liten modell på ett litet hang ?
Njae, jag tycker man flyger på liten yta på hanget, men för den som vill träna upp sina reflexer,
så är det ett bra sätt att förbättra sin flygskicklighet !
Förutom mina modeller i lusten hade jag sällskap av den lokala tornfalken och en ormvråk under en stor del av
min flygning. Tornfalken har häckat vid hangets norra del i flera år
och känns som vore den en gammal bekant.
1245 startade jag och 1615 landade jag, packade ihop
och for hem.
Bilderna som följer är klippta från en video, som jag
tog med min lilla Mobius.
Hoppa ombord och knyt fast !
Min enkla termikmodell. När inget annat funkar så…
Klart för utkast.
Gå !
Även det enkla flyger. Utan kevlar och kolfiber.
Balansering på ett inlandshang är bra reflexträning.
Jo det är turbulent…
Som synes torradiabatik i dag.
Landning nummer 1.
Ibland önskar jag, att jag haft bromsar även på detta flygetyg…
Vinden var stark, därför är nosläget som det är…
…för att jag…
…ska kunna…
…trycka ner modellen.
Men här ligger hon.
Min revirtrogna tornfalk står och ryttlar 100 m bort.
Ibland kunde jag se dess vackra rostbruna rygg.
Fågeln är mycket skygg och försiktig.
Ålleberg Modellflygklubbs Hangträff i Ystad genomfördes
för, rätta mig om jag ha fel, 17. gången.
Jag kan gott erinra mig, hur det såg ut de första
gångerna, då vi kunde vara 25 deltagare.
Årets hangträff var de sista entusiasternas möte och
vi var 7 stycken.
Ganska tråkigt tycker vi och naturligtvis undrar vi
varför.
Träffen är känd och praktiska problem som inkvartering är inget problem.
Problemet har varit som nummer ett, vädret.
Vi som hangflyger vet, att vi måste ha vind och vind från rätt riktning, för att vi ska kunna flyga våra modeller.
I trakten av Ystad-Ravlunda finns ett flertal hang som passar någon riktning.
Vi kan inte påverka vårt väder, utan vad vi kan göra är att kolla prognoserna på olika fora.
Det institut som jag (vi) litar mest på är yr.no.
Deras prognos sade, att vi kunde räkna med flygbart 2 av 4 dagar. Att blåsa av träffen är svårt med tanke på bokat boende, hänsyn till arbete, familj, så det var bara att köra.
På lördagen förstod vi att vinden på söndagen -måndagen skulle bli Nord till NordVäst vilket i stort omöjliggör vettigt hangflyg och vi tog beslutet att vi drar hem på söndagen.
Att det blev nord till nordväst passade mig, för jag
var på Hovs Hallar både måndag och tisdag i perfekt
hangväder !
Alltså vädret bestämmer verksamheten. Har vi gjort
nog reklam för träffen ? Ja, allt kan göras bättre,
men de som är intresserade vet om vad som sker.
Kanske den beska sanningen är, att modellflygare
inte tycker att hangflyg är intressant ?
Det kanske upplevs som alltför besvärligt ?
Man måste ju trava iväg uppför kullar och kanter, innan man kan flyga.
Hangflyg är kanske ett passerat kapitelför yngre
modellflygare.
Det ligger inte i tidens anda, då allt ska vara lätt och
färdigt ??
Nu ska man flyga drönare och turbinmodeller,
om vi kollar i MFN och det som finns i tidningen är
väl…det som representerar modellflyget i Sverige.
Vi som hänger oss klamrande kvar på hangen,
vi är fornminnen från en tid som varit..
Vi är artefakter eller ?
Jag har hangflugit i 46 år, har jag verkligen blivit så gammal och flugit så mycket utan att tycka det är tråkigt ?
Mot alla besvärligheter med hangflyg kan du ställa
upplevelsern, då du kan flyga din modell utan gränser.
Du kan flyga plan, som har världsrekord i hastighet
för modeller, vilket är mer än 800 km/timmen i
dynamic soaring.
Du flyger modeller, som ligger i spetsen av teknik
och innovationer.
Men du kan också flyga det enklaste enkla på ett hang.
Om vi ser, hur många som deltar i exempelvis F4C på SM… Kan man räkna deltagarna på ena handens fingrar ?
Men ger deltagarna upp ? Nej och det gör inte vi hangflygare
heller.
Glöm inte heller alla naturupplevelser du får.
Vi kommer att köra på tills vi tar slut på barrikaderna !
Vi tänker inte ge upp och sluta. Att tänka på är den sociala
samvaron, då man utbyter ideer och tankar, som kan främja
vars och ens modellflyg.
Att träffas är viktigt. Mycket viktigare än att ligga i dvala framför en tv eller fippla fingrarna krulliga på en IFåne.
Så vi kommer att ses på hangen i framtiden också.
Var övertygade om det !
Vi fick uppleva så mycket positivt i Ystad, som vi bär
med hos hem i våra minnen !
Här kommer en laddning avslutande bilder, som beskriver våra flygningar under de 2 dagar vi kunde flyga av planerade 4.
Vi ses nästa år ! Välkommen du oxå !
Boendet hos Henry på Österlens Gästhärbärge.
Vårt boende är ett före detta ålderdomshem, som väl är ett passande ställe
för oss gamlingar, som dock inte vill lägga oss ner att dö och som vägrar
sluta flyga. Dessutom ligger det granne med kyrkogården…
Tumflygare
Fast jag föredrar detta sättet. Mer stabilitet, lugnare rörelser.
REB
Löderupshanget – Ålleberg Modellflygklubbs hushang vid Ystad.
Pilotplatsen från min selfie-stick.
Mot Kåseberga. Kåsebergas affärer och restaurangers policy är att skinna turister på så mycket pengar som möjligt. En stekt strömming med en klick potatismos 130 kronor…Dessutom, parkeringen kostar 14 spänn/timman.
Hur många vänder, då de ser parkeringsavgiften ? Troligtvis hade det för handlarna varit
bättre med fri parkering. Jag träffade en tysk, som skakade på huvudet åt parkeringsavgiften.
Men det är klart, kan Ystad Kommun tjäna ett par spänn så…
Vågornas mönster återspeglas på sluttningarna, på vilka
kreaturen betat och skapat de terrasserande stigarna.
Det är detta vi gör då vi flyger…Främst Andreas och bakom en åldring…
En kärra ger horisonten ett nålstick
Östersjön, med en yta som smält bly i solskenet.
Roffes Grafas över Fredens Hav som Sovjetunionen kallade det…
... comme un mirage
Svårt att ta denna bild med en selfiestick…
Här ser du förutom en modell, de terrasser som kreaturen
, får och kvigor åstadkommit då de betar sluttningarna.
På baksidan av kanten mot den skånska slätten kan du flyga vid nordlig vind.
Hangflyg den bästa upplevelsen !
Japp, det blåser på hanget.
Rolf planerar…
Taggtrådsstaketet…jodå, det hade påhälsning av en modell i år oxå !
Väderprognosen från yr.no lovade sydväst på lördagen med styrka 4-7 m/sek.
Lät ju för bra för att vara sant i våra öron. Men alltnog, vi for iväg till Löderup i solsken utan dimma.
Framkomna möts vi av strålande väder…och västlig vind.
Det betydde att vinden låg snett på hanget, men vi vet att kanten vrider upp vinden och då första modellen åkte ut över kanten, såg vi att med noggrann flygning kan man få sig en tur.
Alla startade och vi märkte att det var skärmflygare vid Ales Stenar, vilket indikerade väst.
Vi höll oss emellertid vi Löderup, som blivit ÅMFK hushang. Genom att flyga på kanten mot Kåseberga fick vi finfint lyft och kunde göra det vi avsett med vår resa söderut och det är att kunna flyga våra modeler på hanget utan att tänka på att hålla oss i lyftet, eftersom på denna västkant var lyftet mycket starkt.
Alltså inget att klaga på, bara att flyga, fika och njuta av naturen och vyerna.
Vid lunchdags kom Andreas med sina fina modeller och anslöt.
Andreas en ambitiös och hängiven hangflygare med en positiv inställning till sin hobby. Här hans YouTubeadress.
Dagen fortgick och då det gick mot kväll drog vi till vårt boende, genomblåsta och solbrända, med flera timmar i luften för våra modeller.
Skåneleden passerar vår pilotplats och de flesta som passerade ville ha en förklaring hur detta med hang- och modellflyg fungerar. Det är alltid positivt att fä göra ohöljd propaganda för vår hobby !
På kvällen kollade vi cruising som jag beskrev i tidigare post.
Nu hoppades vi på bra prognos för söndag-måndag.
Men det var en annan historia…
Här kommer lördagsbilder utan kommentarer, för du ser vad det är. Bilderna tagna från den höga västkanten vid Löderup.
På grund av min höga ålder ?? hade jag glömt mina
systemkameror på boendet i morgonstressen.
Så bilderna tog jag med en enkel compact kamera,
vilket naturligtvis sänker kvaliteten och bildmöjligheterna.
Det kommer en drös bilder snart igen.
Just ankomna till Löderup.
En startbild säger mycket i sin expressivitet och man
kan nästan se pilotens förväntningar på flygningen.
Modellhangflyg hävdar jag är en estetisk upplevelse.
Intresserade flanörer vilka var hos oss en god stund.
Blivande hangflygare kanske ?
Sångsvanar sträckte ljudlöst förbi i fjärran.
En av mina favoriter, alltid flygbar, Blue Phoenix konstruerad av Leif Eriksson.
Kan jag inte flyga med något annat kan jag alltid flyga med min Blue Phoenix.
Roffe, Andreas och Karl Henrik djupt koncentrerade på sin flygning.
I bakgrunden Ales Stenar.
Häng med i bankningen !
Ett utomordentligt hang för modellflyg.
Ser du att vågornas mönster fortsätter på sluttningarna ??
Några av de sista entusiasterna…
Andreas kärra. Tror jag ?
Gött i solen !
Vingar över Östersjön.
Kalle smyger ner sin modell. Här är lätt att landa…dock se upp för taggtrådsstaketet.
F3 modell. Betänk utvecklingen från låt oss säga 1975 fram till i dag. Att man inte använde fenor/sidoroder/stabbe/höjdroder med stort sidoförhållande redan för 40 år sen märkligt. Det är ju gammal känd fakta att ett stort sidoförhållande ger ett högre Re-tal och en effektivare bär- eller roderyta.
Andreas och Kalle njuter av sin flygning.
Andreas lätta polska modell 775 gram mellan staketbräderna.
Ytterligt agil och rörlig.
Här är Andreas lågt inför en förbiflygning. Men genom
att glida in mot kanten kunde han hämta hem höjd.
Klaff och lite uppfällda skevroder för att få ner hastigheten så jag kunde plåta med min enkla kamera.
En modell som är väl optimerad. Fast jag tror den är ganska spröd, så man måste vara försiktig vid landningarna…
En av de stora vattendelarna inom modellfluyget är elmotorn och ackarnas utveckling. Det har givit modellflygarna nästan oändliga möjligheter. Tänk att slippa gummirep eller vinschar då man idkar allmän flygträning.
De andra nya innovationerna som revolutionerat modellflyget är CA-limmet,
nya radioapparater med obegränsade, nästan, programmeringsmöjligheter och
tillgången till kompositmaterial.
Naturen hälsade oss med de vårtidiga örternas blom. Klart vi blir på gott humör !
…som var tät som vid Lützen 1632 under 30-åriga kriget.
Att åka för att flyga hang, det är ett vågspel. Vi är utlämnade till vädrets makter och har bara att anpassa oss.
Egentligen skulle vi inte bestämma exakt datum, utan vi skulle haft en period, där vi kunde hållit träffen. Men det är svårt, för du ska lösa det med ledighet, transport och boende. Man måste boka i god tid.
Så inte lätt att få ihop det. Men vi skulle försöka. Vinden var under 5 dagar lovad att bli sydväst under två och annan riktning under tre. Inga lysande utsikter, men vi är vana vid det och brukar alltid finna en plats att flyga på.
På torsdagen hade vi V vind, vilket skickade oss till Löderup där kanten svänger och ger lite olika möjligheter.
Vad som inte var bra, var att det var dimmigt. Lite dimma gnäller vi inte över, men i dag var det tätt.
Jag kom till platsen vid 12-tiden och efter viss tvekan hivade jag ut min Spirit. Jo, det lyfte i den bitvis friska vinden, men det gällde att hålla modellen inom synhåll.
Efter hand som eftermiddagen gick, anlände de andra som aviserat ankomst. De möttes i alla fall av en flygande pilot med modellen på hanget.
Efter hand kom de andra i luften och vi flög till kvällningen.
Vårt boende var hos Henry på Österlens Gästhärbärge
, vilket är ett trivsamt ställe i Glemmingebro ca 5 km från
hangen.
Dag 2, fredag var dimman ännu tätare och vi ställde in
flygeriet trots många flygförsök. Det var alltför osäkert.
I stället blev det sightseeing i trakten.
Lördagen hade dimman lättat och möjliggjorde flygning
på Löderupshanget.
Vi hade kunnat flyga vid Kåseberga, men där var det
skärmaktivitet så vi stannade vid vårt hushang.
Vinden var sned med dt var flygbart och gick vi till
kanten riktning Kåseberga, fick vi starkt lyft och vi kunde
flyga som vi ville.
Andreas kom med sina fina modeller och speciellt hans
polska lätta modell imponerade. Utbudet av hangmodeller
är stort och de presterar oxå !
På kvällen kollade vi Cruisingen i Ystad med amerikanska bilar. Jag beundrar de som håller dessa bilar i så fint skick. Det var en familjeföreställning så epitetet ” Raggare” hade inte stor relevans här. Alla var glada och vinkade åt fotografen.
Söndagen och måndagen var utlovad med nordlig till
nordvästlig vind, varför vi på söndagen tog beslutet att
vi bryter här. Vi hade fått två flygdagar och vi hade att vara nöjda med det.
Så vi kvistade hemåt, var och en på sitt håll. Nöjda och glada… ja om vi hade kunnat flyga i 4 dagar, då hade allt varit ok, men vi var ändå tillfreds, för hangflyg är inte bara flyg, det är också social samvaro.
Frågan som väcktes hos mig är varför inte fler är intresserade av hangflygning ? Är det för obekvämt ? Vi har gemensamt försökt göra så mycket positiv reklam vi kan för hangflyg, men det tycks inte ha påverkat modellflygare.
Men skit samma, det viktiga är, att vi som håller på,
tycker det är roligt och berikande.
Därför ses vi här nästa år igen !
Här kommer bilder med och utan kommentarer.
Bilderna är från torsdagen, första dagen.
Bilderna tagna med olika sorters kameror så håll tillgodo !
Rolf-Erik
Du kan själv se, hur Rolf-Erik står i dimman…
Wings over Löderup…
Kent startar…
Kalle Thorsell programmerar.
RE startar Rolf Maiers Grafas
En mycket välflygande modell.
Fighting face…Roffe.
I dimman…
Löderup kan vi kalla ÅMFK:s hushang vid Ystad.
Tucano…som är namnet på en sydamerikansk fågel med lång näbb.
Jag har funderat på en sådan modell.
F3B eller F3J-modeller funkar bra på ett hang.
Klaff, skev sida och höjd…det tar en stund att programmera upp allt.
Landning underlättas med klaff.
Så här var väderläget på torsdagen.
En matpaus sitter bra säger Kalle, Kent, Roffe och RE Blomdahl.
Man behöver en del…
Solen sken igenom under korta minuter på torsdagen.
Det kommer mycket mer bilder i kommande poster så häng på !
Egentligen hade vi annat att göra, men med yr.no
rapporten att det kunde förväntas finfint väder på
Hovs Hallar för hangflygning, gjorde att jag kastade
om mitt dagsschema.
Fram med min Spirit, kameror och annat jag behöver
för min flygning och iväg.
Där jag vid framkomsten togs emot av solsken,
11 grader och nordlig vind med dragning mot ost.
Dragningen mot ost hade stor påverkan på hangets funktion, vilken förklaras av en av mina bilder.
Eftersom jag fått min kära GoPro tillbaka efter service, satte jag den på nosen på Spiriten, där den tog bilder framåt. På min glasögonskalm satt min Mobius och tog sina vanliga 4 bilder i sekunden.
Alltså jag var uppe på Platån och skulle lura ut, var jag skulle kasta ut.
Längst upp blåste vinden mig i nacken, då jag såg
ut mot havshorisonten. Flyttade jag mig framåt 5 meter,
var det vindstilla !
Alltså förstod jag, att topprotor och kantrotor var starka i dagens vind.
Jag beslöt, eftersom vinden var dragen lite åt ost, att starta vid den högra delen av platån.
Att starta där brukar vid vind rakt på, vara ett av de
bättre alternativen och vara relativt säkert.
Alltså check av funktioner, fulla roderrörelser på rätt
håll och koll av klaff och aerodynamiska bromsar.
Allt var ok och jag satsade ordentligt vid utkastet. Jag hade trimmat upp nosen en aning innan utkastet, så jag skulle knipa åt mig lite extra höjd med hjälp av rörelseenergin från mitt utkast.
Tur var det ! För jag har aldrig…upplevt så kraftig
turbulens vid kanten någon gång förut !
Min modell kom ut över kanten på 3 m höjd liggande
helt på sidan, för att sedan fångas av kantrotorn och
där modellen kastades runt i en virvlande malström !
Vet du, jag fick använda alla mina 45 års erfarenhet
som varande aktiv hangflygare för att kunna stabilisera
min modell….
Det var inte lätt, trots jag tog mig upp och ut från
kanten.
Jag har som modellflygare ett Damoklessvärd över
mig , om jag är tvungen att landa vid stranden,
vilket det är små möjligheter att lyckas med.
Oftast vill jag säga att flygningen slutar med en krasch
in i bergskanten, på en plats där det nästan är omöjligt
att hämta modellen.
Således försökte jag ta mig till laminär luft, så modellen blev stabil i sin flygning. Tursamt nog är min Spirit ytterst agil, vilket underlättar flygning i turbulens.
Så småningom hade jag tagit mig åt höger, alltså riktning Båstad och kom ut i det goda lyftet.
Nu var det en barnlek att flyga. Trimma ner nosen rejält och låt modellen flyga sin egen bana med bra hastighet.
Härligt !
Jag kunde idag troligtvis slå mitt rekord i höjdvinst på HH.
Det lyfte mycket högt och lyftet var starkt.
Efter 45 minuter i luften var det dags att förbereda
landningen. Att landa på HH-Platån är inte helt enkelt eftersom
enligt vad jag tidigare beskrivit, rotorerna ställer till
det.
Dessutom är landningsplatsen full av vresrosbuskar
och mindre stenar som sticker upp sina huvuden ur
jorden, där de är beredda att utgöra ett stabilt stopp
för en klen glasfiberkropp eller vingframkant.
Normalt sett bruka jag landa längs med gångstigen och använda klaffen för att reducera hastighet och höjd. Men med tanke på topprotorn beslöt jag att landa rakt
mot vinden.
Så det det blev en vanlig 2 x 90 landning och en kort
klaffad final.
Mina bromsar är synnerligen effektiva och jag kunde efter den korta finalen göra en perfekt landning.
Problemet med stora klaffar vi landningen är, att jag
som pilot vid landningen måste dra in klaffen 10 cm
innan sättning, för att inte skada servo eller klaffar
vid markkontakten. Precis som då man landar en Pa-18.
Dags för en paus och se sig om i naturen. Det var nästan
inga fåglar i luften mer än de sedvanliga kluckande
korparna, som bjöd på akrobatisk flygning med sina
snabba halvrollar. Växtligheten började spira på skyddade ytor, där vit- och
gulsippor slagit ut lite försynt.
Väderutsikterna sa att vi kunde förvänta en vridning
av vinden mot NV, vilket skulle kräva en omgruppering
till Segeltorpshanget, vilket jag ville undvika.
Så jag förberedde nästa flygning med min modell och
tillbehör.
Denna gången startade jag till vänster, just jämte fåran
som finns i Platån till vänster.
Det var bättre, men ändå svårt. Jag tänkte, att det är
tur att jag har 2 kameror som dokumenterat problemen
vid starten, så andra kan få se den kraftiga turbulensens
påverkan på modellen…
Ännu en timma i luften där jag flög så långt mot Båstad
jag kunde, med hänsyn taget till att jag flög utan glasögon
eller kontaktlinser. Det gjorde att min ögonskärpa inte var 100 %.
Men långt bort var jag i riktning mot Knösen och ju
längre bort jag flög, desto starkare blev lyftet tack vare
vinden var dragen mot ost.
Förr flög vi ibland vid NO vind uppe på knösen, men sista gången jag var där, det var 1996…
Nåväl, landningen efter sista rundan i luften på HH utförde jag exakt som min första och det gick picobello.
Sen marsch till bilen, demontera och transport hem efter två fina flygningar.
Jag startade exakt kl 1000 och landade 1237. Två timmar
i luften inberäknat en kort paus.
Om jag var nöjd ? Tror jag det !
Hemkommen kollade jag mina bilder vilka var stillbilder
Mobius, video Mobius, stillbilder GoPro och min
Sonykamera och video från min GoPro.
Jag hade förväntat fina bilder, men det sket sig…. Batterierna i både GoPron och Mobiusen var urladdade…..
vilket förklarades av att båda kamerorna var påslagna då
jag anlände till HH.
Troligtvis påslagna av misstag då jag hanterade dem
och packa ner de. Det är inte första gången det händer.
Så nu vet jag det…
Så det var en besvikelse, då jag ville illustrera den
kraftig turbulensen filmat med 2 kameror.
Jag tar den nästa gång i stället!
Lite mesiga bilder, i brist på action, blev det,
så hoppa ombord och spänn fast dig för några ögonblick
med den gamle hangflygarens äventyr på Hovs Hallars Platå.
Alla översiktsbilder naturligtvis tagna med hjälp av min
väldigt långa selfiepinne…
Lokala skrönor sägs att smugglare utnyttjade denna naturliga grotta. Men det finns inga historiska belägg för det.
Här se du den utstickande kilen, som skapar den infernaliska
turbulensen, då vinden kommer lite från höger eller ost.
Så här ser det ut uppifrån kanten
Ser du hur havet ordnar stenarna på stranden ? Detta är en
landningsplats för skärmflygare, då de har brist på lyft och höjd.
Gångstigen vilken är min normala landningsplats. Observera hur de talrika turisterna sliter på grässvålen…
Här är det virvlar i luften…
Det gäller att ligga rätt på vingarna.
Landningen skedde mot kanten. Du ser att det finns inga brytande vågor.
Härligt att landa i dessa buskar med en balsamodell klädd med Oralite… Modellen skulle se ut som klädd med konfetti efteråt !
Spirit Elite
Jag fick inte flyga, eftersom jag busflög förra veckan…
Vitsipporna har slagit ut där det finns bra betingelser.
Många örter är nu på gång.
Gulsippor är talrika och allmänt förekommande på Platån.
En gulsippa tycker jag trumpetar ut begreppet Vår och Nu är det maj !
Uppe i bygden, en skogsbrand…trodde jag, men
det var militären som brände av skjutfältet.
Jag är tacksam, att jag är förunnad att bo vid havet !
