…upplevde jag på HH häromdagen
…och i tisdags.
…trots det blåste 2-4 m/sek rakt på…
Som du märkt, har vi haft ett stabilt högtryck, vilket har
pumpat upp ekvatorial luft till Skandinavien.
Detta på gott och ont.
Det har varit varmt, 30 C och svaga vindar.
Detta väderläge skapar förutsättningar för termik i inlandet
och därmed kan det bli sjöbris vid kusten.
Sjöbrisen skapar den “pump”, som gör att vi får pålandsvind
vid 12-tiden och frånlandsvind vid 20-21-tiden.
Vad det handlar om, är att vi har temperaturskillnader mellan
hav och land.
Naturen är så inrättad, att den vill utjämna skillnader.
Därför sugs sval havsluft in från havet in över det
relativt varmare landet och tvärtom på kvällen, då marken
svalnat och havet behåller sin temperatur, vilket inducerar
frånlandsvinden ut mot havet.
Sjöbris vid Hovs Hallar är oftast nordlig med ca 3-7 m/sek.
Man kan säga lite generellt, att vid solinstrålning och då
betingelser för sjöbris föreligger, att vinden följer solens
vandring över skyn.
Detta borde vara en garant, för att det ska vara flygbart på
hanget.
Jag kollade vindmätaren och den sade 3-5 m/sek nord,
så jag åkte ner.
För att vid framkomsten kunna konstatera noll vind.
Vimpeln hängde som en blöt disktrasa.
Men jag nedslogs inte av det, utan jag besteg Platån,
med det jag behöver för att flyga.
Sen blev det till att sitta på tuvan, filosofera och invänta vind
i form av sjöbrisen.
Den kom och blåste med 3-4 m/sek, precis som jag förväntat.
Så igång med radion och start ut över kanten.
Vilket visade sig vara ett vågspel på grund av rotor och
turbulens.
Jag borde avbrutit startförsöket, för min flygning gick
på skruvar, inte på lyft…Min modell fick jag hanka fram
med klaff och enbart styra med sidoroder. Hade jag använt
skevroderna, hade modellen med all säkerhet vikt sig över
den vinge där skevrodret gick ner.
Men efter lite kämpande och nästan studsande på buskarna
vid hangkanten, kom jag upp buren av den laminära
havsvinden.
En timma fick jag i luften vid denna första starten och
vinden var stadig och rakt på.
Således landade jag, monterade min GoPro i nosen
och skulle starta för att få en ny härlig tur…trodde jag.
Jag märkte att rotorn på toppen blåste i nacken på mig,
då jag stod längst upp, vilket var en vink om besvärliga
förhållanden.
Min start förlade jag till den högra delen av Platån.
Jag satsade allt jag hade i utkastet, vilket var tur, då
modellen av rotorn pressades ner till just över kanten,
där det var endast turbulens och noll lyft.
Med tur och skicklighet lyckades jag landa i uppförsbacken
på topphanget.
4 gånger försökte jag i min envishet, för med den vind
vi hade, var det flygbart enligt min bedömning.
Det var det inte. Sista startförsöket kunde slutat
riktigt illa.
Jag startade med ett utkast värdigt en spjutkastare,
för jag skulle ha energi i modellen för att kunna kontrollera
starten.
Förhållandena vid kanten var för mig överraskande
genomusla.
Jag vacklade med en överstegrad modell för att komma
tillbaka in över kanten, så jag skulle kunna landa relativt
säkert.
Det gällde att styra med minsta möjliga utslag för att
inte förbruka energi/moment. Vid sådana kritiska
tillfällen som nu, då gäller det att hålla hastigheten
uppe för att kunna ha någotsånär kontroll på modellen.
Bättre med högre hastighet och en landning på ett svårt
ställe än flyga sakta, vika sig och se planet försvinna
okontrollerat ner mot klipporna 60 m ner. Det hade
inneburit att modellen förpassats till balsakonfetti.
Jag insåg snabbt, att jag inte skulle kunna ta mig upp
över taggtrådsstaketet.
Alltså tog jag ett snabbt och radikalt beslut att sätta
modellen i buskarna, som växer i en smal skärm
framför staketet och utgör gränsen till 50 m kan
framför taggtråden.
Jag brakade ner, för jag vill inte säga jag landade,
i en buske och från min pilotplats kunde jag inte se
modellen.
Jag erfor lite kalla ilningar längs ryggraden, då jag
befarade, att modellen ramlat ner från kanten och
gått i småbitar. Inte roligt. Modell med innehåll,
med min dyra ombyggda GoPro i nosen….
Jag gick med aningen av ett bultande hjärta ner till
staketet, stannade till och vevade på skevroderspaken
…tack och lov, jag hörde att det rasslade i buskarna,
som bekräftade, att modellen var nåbar för bärgning.
Nu var problemet att ta sig ut till busken, som växte
på kanten Precis nedanför busken en lodrät 50 m hög
vägg….Jag kröp igenom taggtråden och traverserade
mig fram mot modellen vägledd, av mina glatt
rasslande servon.
Modellen satt i toppen av en buske och efter lite
akrobatik hade jag min Spirit åter i fast hand.
Min GoPro hade vid landningen i busken lossat och
låg vid buskens rot glatt fotograferande.
Åter till min pilotplats med min modell och kamera.
Aningen svettig och med hög puls, kunde jag i lugn
och ro besiktiga modellen. En liten intryckning i
framkantslisten, som jag lagade omedelbart
vid hemkomsten, så modellen nu åter är fit for fight.
Med tanke vad som hänt och vad som kunde hända
vid fler startförsök, avbröt jag och ställde kursen hemåt.
Man ska inte utmana ödet för mycket…
Men hemfärd med ännu en erfarenhet rikare.
Och med ytterligare en timma i luften på HH att addera
till min flygdagbok.
Bilderna nedan illustrerar mina misslyckade startförsök.
Bilderna klippta ur video från GoPron.
Uppdatering från min flygning tisdag 5. Juni;
I tisdags indikerade alla sensorer…att förutsättningarna
för hangflyg tycktes föreligga helt superbt på Platån vid
Hovs Hallar..
Mitt flygsug segrade lätt över mitt eventuella förnuft…?
Det blev en resa söderut och jag stod klar att starta kl 1030
på Platåns högsta punkt.
Då var vinden ca 2 m/sek och lite snett från NNO.
Startade min Spirit utan extra last och med positiv förväntan
men fick mig omedelbart en brutal påminnelse om existensen
av en topp- och kantrotor. Just vid de förhållande vi har nu,
är rotorerna väl utvecklade och oanat starka med kraftig
turbulens.
Rotorn vid kanten ligger som en roterande vals, vilken
hindrar tryckvinden att generera lyft vid kanten.
Modellflygaren har att studsa sig igenom genom rotorn
och ta sig ut till det genuina lyftet.
Jag tråcklade mig igenom rotorn och då jag gör det,
hanterar turbulensen min modell som den vill,
då jag vill nå ut och upp till den laminära vinden.
Lyftet var inte gigantiskt, men efter en sväng till
höger mot Båstadhållet och tillbaka var jag på säker
höjd och i bra lyft.
Vinden ökade snabbt upp till ca 5 m/sek, alltså till den
gräns, då vågorna på havet börja bryta.
Lyftet från hanget jobbade i pulser.
Ena stunden bra, nästa stund uselt. Vinden som kom
var mycket termisk, vilket störde hangets förmåga
att skapa lyft.
Nåväl, efter en timma i luften landade jag på toppen och
hängde på en kamera. Jag erkänner, jag gick och svassade
på toppen en god stund för att invänta rätt ögonblick att
få iväg modellen, med tanke på hur min första start hade
gestaltat sig…
Läget jag ville ha, det var stabil vind, jag vill kunna se,
att löven på träden vid kanten rör sig och jag vill inte att
vinden blåser mig i nacken, då jag skådar ut mot havet.
I detta, ett osäkert läge, är min teknik att starta snett ut
med all kraft jag kan åstadkomma, därefter svänga och flyga
en liten bit innanför kanten/staketet och få en uppfattning
om lyftet , samtidigt som jag är inne över kanten om
utifall att…
Detta ger mig valfrihet att välja landning utan alltför
mycket huvudbry. Det lyckades mig att plocka lite höjd.
Men det var svårt att ta sig ur rotorn. Men envis är jag
och jag gnetade, studsade och flög ömsom upp och ömsom
ner, innan jag kom upp i det riktiga lyftet.
Hur som helst, efter att ha åkt upp med laminärvindshissen
fick jag sammanlagt 3 härliga timmar i luften.
Många promenerande turister stannade till och ville
få berättat för sig, hur allt detta med radiostyrda plan
och hangflyg fungerar .
Jag gjorde så bra positiv propaganda jag kunde.
Jag hade gärna flugit mer, men jag hade andra avtalade
möten och var tvungen att åka hem, tyvärr.
Tursamt nog var denna dagen inte stekhet, så jag stod
ut i solen. Jag är försiktig med sol och använder i regel
heltäckande klädsel och mössa då jag flyger i sommarsol.
Sen var det att åka hem i etanoldriven bil med min hjärna
fulladdad med nya minnesvärda intryck, som gör livet lätt
att leva.
En bra dag igen !
Tycker du jag tjatar för mycket om mina äventyr på Hovs Hallar…?
Men det är ju min favoritplats för modellflyg…
Nåt måste jag ju skriva på denna lilla blogg.
Till helgen blir det en resa till Linflygträffen i Kungsbacka och jag
utlovar bilder och text.
De videofilmer jag ska spela in, hoppas jag blir så unika, som jag förväntar…
Min väl insuttna pilottuva på Platån.
Klart starta.
Du ser själv…lugnt hav.
I detta väderläget kan du befara en varmluftsbubbla framför hanget,
som gör, att havsvinden inte kommer åt att generera lyft.
Nödlandning 1.
Här är jag och modellen illa ute trots…
…att jag vid detta startförsök, med hänsyn till höjd var övertygad om
, att jag skulle greja det. Men verkligheten var brutalt en annan.
Det var sjunk och turbulens…
…du ser mitt läge; dålig höjd, dålig speed… och framför mig skånskt berg…
det gäller att i alla fall kunna sätta modellen i buskarna…
Kommer jag in över kanten… för nu gick det vinglande…
…den busken får bli min räddning…
Nu !
Min kamera låg i gräset och plåtade glatt grönskan med 2 bilder i sekunden…
Det händer alltid något spännande och oväntat, då jag är ute och flyger !
Det gör det aldrig framför en tv.
En videosnutt från mina startförsök..,
Som du förstått har jag kört sträckan Halmstad – Hovs Hallar
tur och retur många gånger. Jag har flugit vid Hovs Hallar
i 45 år…
Beräkna antalet besök till minst 25 gånger om året.
Det blir 1200 resor á 100 km.
Alltså har jag kuskat 12000 mil…tur jag inte räknat
bensinkostnaden !
Om jag tycker resorna varit värda 120000 i bensin ?
Självklart är svaret ja !
Litet räkneexempel;
Om jag varit på HH 1200 gånger och varje gång flugit
i minst 2 timmar…det ger ett imponerande antal
flygtimmar = 2400 timmar i luften minst.
Så jo, jag påstår, jag har viss erfarenhet.
Här kommer en liten video, som visar vägen
mellan Båstad och Hovs Hallar. Jag tröttnar
aldrig på vyerna. Hoppa in och häng med och
se vad min dash-cam klarar av kvalitetsmässigt.
Musiken är skräp, men den är gratis…
