Hangflygningar vid Hovs Hallar i dag innebar glädje, svett och blod…
Väderinstitutet yr.no lovade nordväst ca 5 m/sek för vårt hang vid Segeltorp.
Alltså beslöt jag att åka dit med några modeller. Dels min lätta modell ”Introduction” med vikt 900 gram och spännvidd 3 meter. En lätt modell som så gott som alltid är flygbar.
Dels hade jag med en ny modell, ”Lilloo”, vilken är printad ut. Spännvidd 70 cm och vikt 270 gram. Jag hade endast handkastat den och var osäker på dess trimning.
En annan som ville utnyttja vinden var en skärmflygare från Eslöv som heter Jan. En duktig pilot som alltid tycks kunna flyga, även om förhållandena tycks marginella.
Kan skärmar flyga, då kan mina modeller flyga, så jag startade för att omedelbart hamna i en buske…
Nåväl, ingen skada skedd, utan jag gick gjorde ett nytt försök och det gick bra. Lyftet starkt och jämnt och en piece of cake att flyga.
Dock var jag nyfiken på min ”Lilloo” hur den skulle flyga på ett hang.
Startade i den kanske just då lite avtagande vinden.
Problem direkt. Den var alldeles för nostung. Lyckades hålla den i luften 10 sekunder, varefter jag landade mitt i buskkaoset. Buskarna är vresros, vildnypon och hagtorn. Samtlig försedda med långa taggar.
Jag var tvungen att landa eftersom det på grund av den felaktiga tyngdpunkten inte gick att få upp nosen. Men under den korta tid jag flög, kände jag att modellen hade potential och kommer att flyga ok då tyngdpunkten är ok.
Problemet nu var att bärga modellen. Jag gick ner till stranden för att försöka nå modellen den vägen. Men det var omöjligt på grund av växtligheten. Dessutom hade jag inte lämplig klädsel för att skydda mig mot alla taggar och törnen.
Janne kom till min hjälp, eftersom han hade rejäla skor och handskar. Det var inte lätt att ta sig fram, men efter ett frenetiskt jobb kom vi fram till min modell och fick den bärgad.
Stor glädje och tacksamhet.
Låt mig säga att jag var blodig efter eskapaden ! Höll på hemma i en god stund och pillade ut törnetaggar ur min späkta kropp med en synål…
Trots detta återvände jag till hemmet med rika upplevelser, nya erfarenheter och lite mindre rik på mitt blod…
…borde det vara perfekta förhållanden för att flyga hang.
Det var det just denna dag.
Men under vissa betingelser, det vill säga, då vinden ligger på nord med en aning dragning på NO och styrkan är ca 5 m/sek, då händer märkligheter.
Vi som brukar flyga på platsen känner väl till fenomenet…
att det blåser ut mot havet vid nordlig vind högst uppe på Platån…
Märklig ? Nja, under ovanstående omständigheter bildas en topprotor som roterar medsols sett från parkeringen, vilket medför att vinden närmast kanten och bakom kanten vid nordlig tryckvind tar helt omvänd riktning.
Detta har många modell- och skärmflygare smärtsamt fått uppleva på olika sätt. Modellflygare genom att modellen viker sig efter start och skärmflygare med ett inslag…
Som sagt, det känns märkligt att stå uppe på Platån vid nordlig vind och känna att vinden blåser i nacken vid utkast…
Har du lyckats kasta ut och kommit utanför kanten, kommer du att mötas av det vanliga genuina lyftet då kantrotorn inte existerar framför kanten. Så därefter är det en piece of cake att flyga.
Hur jag vet detta ?
51 års erfarenhet av hangflyg med modell och erfarenhet av skärmflyg på Hovs Hallar.
Spirit EliteVid kanten nordlig vind ca 5 m/sekDu ser lyftetMen på toppen……där blåser det tvärtemot…i nacken.
…antingen du firar Hanukkah
eller
en vanlig svensk jul.
Jag var ute och en sväng på Tönnersahanget.
Det gäller att leva upp till min bloggs namn.
Enda önskemålet jag har just nu, är att det blir lite ljusare !
Här kommer lite bilder. Bilderna i flygplanet är tagna med en av mina Mobiuskameror.
De andra bilderna tog jag med min GoProeftersom jag inte hade
med min Sony.
Men GoProns bilder duger och de visar, att alltid något oväntat dyker upp, då man är ute och flyger.
I torsdags var det en av de sällsynta dagarna, under denna
årstiden, som bjöd på västlig eller nordvästlig vind.
Det borde alltså vara lite upplagt för hangflyg vid
Tönnersa Strand.
Solen sken och vindens styrka var 3-5 m /sek, vilket
kunde skapa goda förhållanden dels för flygandet och
dels att kunna stå ute i det vackra vädret utan att bli
genomblåst och genomfrusen.
Nåväl, jag var på plats 1230 och beredd att starta med min, nästan under alla omständigheter, flygbara Blue Phoenix.
Varför jag inte skulle flyga någon av mina snabba F3F
modeller ?
Jo för en Blue Phoenix klara de flesta väder. Från mycket
svaga till starkare vindar.
Jag har ju modifierat profilen för att på en bättre polarkurva, varför den penetrerar hyfsat. Dessutom är en Blue Phoenix en enkel modell, som man monterar snabbt. Fyra gummiband,
sen är den flygklar.
Jag är främst ute efter en flygupplevelse, inte att jag ska flyga
som en skållad råtta 10 cm över kanten.
Flygglädjen är det väsentliga för mig.
Med var också dels min nya Mobiuskamera, dels min gamla Mobius nu försedd med nytt pc-board.
Jag ville se, att båda fungerade. En kamera hade jag tejpat på min glasögonskalm som vanligt. Detta är ett mycket fint sätt att filma/fotografera, om du vill dokumentera skeendet.
Det du ser, det är det du fotograferar. Det bästa av allt är,
att Mobiusen tar så bra bilder, med hänsyn till pris och storlek.
Då jag kom fram till min vanliga pilotplats, såg jag att länsstyrelsen gjort ett hack i den främre dynkanten.
Varför ?
Bra fråga. Kanske för att underlätta för eventuell häckning av fältpiplärkan.
Dock kan jag garantera att naturen med vindens hjälp inom ett par år har återuppbyggt dynkanten igen.
De som planerat detta borde gå en kurs i grundläggande (sand)dynamik.
Ok nog klagat. Jag var absolut ensam på stranden, så
när som på en Golden Retriever, vilken vallade sin
husse långt borta på den öde sandstranden.
Start och ut med min Blue Phoenix i det laminära härliga lyftet. Det bar perfekt och det var mycket goda förhållanden.
Hanget har ju blivit högre, vilket inte minst skärmflygarna erfarit, då de nu kan flyga på Sveriges längsta kusthang.
Med den vinden vi hade i dag, bar det upp till ca 50 meter just över strandkanten.
En tjusning med att flyga vid detta kusthang är att jag har
min modell mycket nära mig. Det skapar en speciell känsla.
Att landa kan var besvärligt, eftersom det bakom hanget är
turbulent, vilket ställer krav på reaktionsförmåga och och förmågan att förutse skeenden, men som du kan se på
videon, så gick det att komma ner under relativt
kontrollerade former.
Två timmar i luften fick jag med min kära Blå Fenix
och jag njöt varje sekund.
Sedan var mina inre batterier laddade och jag var
beredd att möta världen med öppna ögon och friska
tag igen.
Än en gång; Tack gode Gud att jag är förunnad att få
bo vid en kust och där kunna fånga en fri horisont med
min blick !
Innan jag gick till bilen, tog jag en promenad på stranden för att kolla, om jag kunde hitta lite bärnsten.
Det blev noll i dag, men jag har förhoppningar, att på måndag finna strandfynd, då vi kommer att få 10 – 13 m/sek
vind på söndag, vilket kan föra iland gods från havets botten.
Kvällstidningsträsket utlovar som vanligt världens
undergång på söndag då de säger det blir orkanvindar med
det annalkande lågtrycket.
Vi får väl se, om boulevardpressen eller yr.nohar rätt.
Den norska vädertjänsten har förutsett 12-14 m/sek
på söndag kväll.
SÅ var min dag på hanget och jag dokumenterade mitt görande med mina Mobiuskameror.
Stillbilderna klippta ur videon.
Jump into the seat, buckle up and hitch a ride with me !
Undrar du, varför jag är ute och flyger, så fort tillfälle ges ? Mycket enkelt: Det är det roligaste jag vet och det ger mig
oändligt med upplevelser !
Sådant du aldrig får framför din tv.
Sanden pudrad med frost. Det närmaste
vi varit vintern i Halland hittills i år.
Den fula stövelknekten låg och tjurade
Vintern 2020 Tönnersa. Härligt !
Naturen där jag flyger. Härligt ljus.
Kattegatt med sin horisont. Inga granar här…
En Blue Phoenix gör det den ska…flyger.
Enda nackdelen vintertid vid 13-tiden är att solen står lågt.
Snart start. Vingen sitter med 4 gummiband.
Enkelt. Varför klabba med skruvar ?
Man måste använda sidorodret ordentligt på en Blå Fenix…
En klassisk modell
En jetkärra ritar sitt skarpa spår i skyn och min modell glider på…
Efter landningen. Allt under kontroll.
Kanske det som kan dra lika mycket som hangflygning...
Därför du kan alltid förvänta dig sällskap i någon
form.
Mitt sällskap under min flygeftermiddag var den
trogna tornfalken, flera ormvråkar och en glada.
Tyvärr flög de långt från mig, så jag fick inte de bilder jag ville ha. Men de visar, att ensamhet är inget jag känner då jag är ute i naturen för att uppleva modellflyg !
Då vädret var fint för termikflyg, ca 4 m/sek VNV
drog jag till ett av mina flygställen, där det normalt
sett, är utmärkta förhållanden för både termik och
hang.
Hanget är ca 12 – 20 m högt och ligger 7 km från Kattegatts kustlinje. Vi är inte speciellt utsatta för sjöbrisen här.
Jag monterade min Ava och förstod efter några
minuter hur läget var i luften. Vid hanget skapades
tidvis starkt hanglyft och gick man ut från hanget
hade man lyft upp till ca 50 m höjd. Men lyftet var inte jämnt eller laminärt.
För att komma över problemet klättrade jag med
min Ava upp till lite höjd, 120 m, där det var möjligt
att få kontakt med stabil termik.
Väl i termiken var det enkelt att hålla sig uppe. Det lyfte över stora områden och jag hade som mest
4- 5 m i stig. Alltså kry korkverkan.
Sittande i min stol fick jag mer än 2 timmar i termiken
under en flygning, då jag kunde flyga fullständigt
avslappnat. Som vanligt…hade jag min GoPro monterad
som tickade 2 bilder i sekunden. Bilderna blev suveräna
och jag är helnöjd med kameran, efter att fått em riktig
service på kameran nere i Tyskland.
Efter en kort paus, parkerade jag Avan på marken
och tog fram min mycket lätta segelmodell med ca 1 m
spännvidd och med vikten 390 gram.
Min avsikt var att kasta ut på hanget, ligga där och
kana för att sen kunna sno åt mig en blåsa, som kom
rullande över åkrarna.
Vid framkomsten till hanget borde blåsan släppa
från marken, vilket kallas orografisk utlösning.
Alltså då blåsan puffar upp då den får en uppåtriktad
rörelse på grund av ett terränghinder.
Vinden, då jag kastade ut, hade ökat till 5-7 m/sek
och den kom från nordväst, vilket är snett på hanget.
Det var turbuent och min modell tycktes fladdra iväg
som ett asplöv…
Jag testflög hanget och det bar i hela dess längd. Då en blåsa var på gång, antingen ute på åkrarna
framför hanget, eller just vid hanget, var det ganska
enkelt att hänga med. Den nästan kontinuerliga
ankomsten av termikblåsor, eller ska vi säga
varmare luft, det gjorde emellertid, att lyftet på
hanget stördes.
Den laminära vinden mot hanget hackades i
bitar, då det var så termiskt väder.
Jag behövde inte kurva med min lilla modell,
utan jag kunde ägna mig åt delfinflygning rakt
fram. Att komma högt var enkelt.
Nu är ju modellen så liten, bara 1 m spännvidd,
så jag ville inte klättra för högt. Vidare hade jag inga
aerodynamiska bromsar att ta till, om det krävts
för att bli av med höjd.
Mitt lilla flarn flög jag med i 1 timma och 5 minuter. Sen landade jag. Inte för jag behövde det av höjdbrist,
utan för jag hade ryggont, då jag inte hade med min
flygstol ut.
Det var längesen, jag flög med en så liten modell på
ett hang. Om det är roligt med en liten modell på ett litet hang ?
Njae, jag tycker man flyger på liten yta på hanget, men för den som vill träna upp sina reflexer,
så är det ett bra sätt att förbättra sin flygskicklighet !
Förutom mina modeller i lusten hade jag sällskap av den lokala tornfalken och en ormvråk under en stor del av
min flygning. Tornfalken har häckat vid hangets norra del i flera år
och känns som vore den en gammal bekant.
1245 startade jag och 1615 landade jag, packade ihop
och for hem.
Bilderna som följer är klippta från en video, som jag
tog med min lilla Mobius.
Hoppa ombord och knyt fast !
Min enkla termikmodell. När inget annat funkar så…
Klart för utkast.
Gå !
Även det enkla flyger. Utan kevlar och kolfiber.
Balansering på ett inlandshang är bra reflexträning.
Jo det är turbulent…
Som synes torradiabatik i dag.
Landning nummer 1.
Ibland önskar jag, att jag haft bromsar även på detta flygetyg…
Vinden var stark, därför är nosläget som det är…
…för att jag…
…ska kunna…
…trycka ner modellen.
Men här ligger hon.
Min revirtrogna tornfalk står och ryttlar 100 m bort.
Ibland kunde jag se dess vackra rostbruna rygg.
Fågeln är mycket skygg och försiktig.
Ålleberg Modellflygklubbs Hangträff i Ystad genomfördes
för, rätta mig om jag ha fel, 17. gången.
Jag kan gott erinra mig, hur det såg ut de första
gångerna, då vi kunde vara 25 deltagare.
Årets hangträff var de sista entusiasternas möte och
vi var 7 stycken.
Ganska tråkigt tycker vi och naturligtvis undrar vi
varför.
Träffen är känd och praktiska problem som inkvartering är inget problem.
Problemet har varit som nummer ett, vädret.
Vi som hangflyger vet, att vi måste ha vind och vind från rätt riktning, för att vi ska kunna flyga våra modeller.
I trakten av Ystad-Ravlunda finns ett flertal hang som passar någon riktning.
Vi kan inte påverka vårt väder, utan vad vi kan göra är att kolla prognoserna på olika fora.
Det institut som jag (vi) litar mest på är yr.no.
Deras prognos sade, att vi kunde räkna med flygbart 2 av 4 dagar. Att blåsa av träffen är svårt med tanke på bokat boende, hänsyn till arbete, familj, så det var bara att köra.
På lördagen förstod vi att vinden på söndagen -måndagen skulle bli Nord till NordVäst vilket i stort omöjliggör vettigt hangflyg och vi tog beslutet att vi drar hem på söndagen.
Att det blev nord till nordväst passade mig, för jag
var på Hovs Hallar både måndag och tisdag i perfekt
hangväder !
Alltså vädret bestämmer verksamheten. Har vi gjort
nog reklam för träffen ? Ja, allt kan göras bättre,
men de som är intresserade vet om vad som sker.
Kanske den beska sanningen är, att modellflygare
inte tycker att hangflyg är intressant ?
Det kanske upplevs som alltför besvärligt ?
Man måste ju trava iväg uppför kullar och kanter, innan man kan flyga.
Hangflyg är kanske ett passerat kapitelför yngre
modellflygare.
Det ligger inte i tidens anda, då allt ska vara lätt och
färdigt ??
Nu ska man flyga drönare och turbinmodeller,
om vi kollar i MFN och det som finns i tidningen är
väl…det som representerar modellflyget i Sverige.
Vi som hänger oss klamrande kvar på hangen,
vi är fornminnen från en tid som varit..
Vi är artefakter eller ?
Jag har hangflugit i 46 år, har jag verkligen blivit så gammal och flugit så mycket utan att tycka det är tråkigt ?
Mot alla besvärligheter med hangflyg kan du ställa
upplevelsern, då du kan flyga din modell utan gränser.
Du kan flyga plan, som har världsrekord i hastighet
för modeller, vilket är mer än 800 km/timmen i
dynamic soaring.
Du flyger modeller, som ligger i spetsen av teknik
och innovationer.
Men du kan också flyga det enklaste enkla på ett hang.
Om vi ser, hur många som deltar i exempelvis F4C på SM… Kan man räkna deltagarna på ena handens fingrar ?
Men ger deltagarna upp ? Nej och det gör inte vi hangflygare
heller.
Glöm inte heller alla naturupplevelser du får.
Vi kommer att köra på tills vi tar slut på barrikaderna !
Vi tänker inte ge upp och sluta. Att tänka på är den sociala
samvaron, då man utbyter ideer och tankar, som kan främja
vars och ens modellflyg.
Att träffas är viktigt. Mycket viktigare än att ligga i dvala framför en tv eller fippla fingrarna krulliga på en IFåne.
Så vi kommer att ses på hangen i framtiden också.
Var övertygade om det !
Vi fick uppleva så mycket positivt i Ystad, som vi bär
med hos hem i våra minnen !
Här kommer en laddning avslutande bilder, som beskriver våra flygningar under de 2 dagar vi kunde flyga av planerade 4.
Vi ses nästa år ! Välkommen du oxå !
Boendet hos Henry på Österlens Gästhärbärge.
Vårt boende är ett före detta ålderdomshem, som väl är ett passande ställe
för oss gamlingar, som dock inte vill lägga oss ner att dö och som vägrar
sluta flyga. Dessutom ligger det granne med kyrkogården…
Tumflygare
Fast jag föredrar detta sättet. Mer stabilitet, lugnare rörelser.
REB
Löderupshanget – Ålleberg Modellflygklubbs hushang vid Ystad.
Pilotplatsen från min selfie-stick.
Mot Kåseberga. Kåsebergas affärer och restaurangers policy är att skinna turister på så mycket pengar som möjligt. En stekt strömming med en klick potatismos 130 kronor…Dessutom, parkeringen kostar 14 spänn/timman.
Hur många vänder, då de ser parkeringsavgiften ? Troligtvis hade det för handlarna varit
bättre med fri parkering. Jag träffade en tysk, som skakade på huvudet åt parkeringsavgiften.
Men det är klart, kan Ystad Kommun tjäna ett par spänn så…
Vågornas mönster återspeglas på sluttningarna, på vilka
kreaturen betat och skapat de terrasserande stigarna.
Det är detta vi gör då vi flyger…Främst Andreas och bakom en åldring…
En kärra ger horisonten ett nålstick
Östersjön, med en yta som smält bly i solskenet.
Roffes Grafas över Fredens Hav som Sovjetunionen kallade det…
... comme un mirage
Svårt att ta denna bild med en selfiestick…
Här ser du förutom en modell, de terrasser som kreaturen
, får och kvigor åstadkommit då de betar sluttningarna.
På baksidan av kanten mot den skånska slätten kan du flyga vid nordlig vind.
Hangflyg den bästa upplevelsen !
Japp, det blåser på hanget.
Rolf planerar…
Taggtrådsstaketet…jodå, det hade påhälsning av en modell i år oxå !
Väderprognosen från yr.no lovade sydväst på lördagen med styrka 4-7 m/sek.
Lät ju för bra för att vara sant i våra öron. Men alltnog, vi for iväg till Löderup i solsken utan dimma.
Framkomna möts vi av strålande väder…och västlig vind.
Det betydde att vinden låg snett på hanget, men vi vet att kanten vrider upp vinden och då första modellen åkte ut över kanten, såg vi att med noggrann flygning kan man få sig en tur.
Alla startade och vi märkte att det var skärmflygare vid Ales Stenar, vilket indikerade väst.
Vi höll oss emellertid vi Löderup, som blivit ÅMFK hushang. Genom att flyga på kanten mot Kåseberga fick vi finfint lyft och kunde göra det vi avsett med vår resa söderut och det är att kunna flyga våra modeler på hanget utan att tänka på att hålla oss i lyftet, eftersom på denna västkant var lyftet mycket starkt.
Alltså inget att klaga på, bara att flyga, fika och njuta av naturen och vyerna.
Vid lunchdags kom Andreas med sina fina modeller och anslöt.
Andreas en ambitiös och hängiven hangflygare med en positiv inställning till sin hobby. Här hans YouTubeadress.
Dagen fortgick och då det gick mot kväll drog vi till vårt boende, genomblåsta och solbrända, med flera timmar i luften för våra modeller.
Skåneleden passerar vår pilotplats och de flesta som passerade ville ha en förklaring hur detta med hang- och modellflyg fungerar. Det är alltid positivt att fä göra ohöljd propaganda för vår hobby !
På kvällen kollade vi cruising som jag beskrev i tidigare post.
Nu hoppades vi på bra prognos för söndag-måndag.
Men det var en annan historia…
Här kommer lördagsbilder utan kommentarer, för du ser vad det är. Bilderna tagna från den höga västkanten vid Löderup.
På grund av min höga ålder ?? hade jag glömt mina
systemkameror på boendet i morgonstressen.
Så bilderna tog jag med en enkel compact kamera,
vilket naturligtvis sänker kvaliteten och bildmöjligheterna.
Det kommer en drös bilder snart igen.
Just ankomna till Löderup.
En startbild säger mycket i sin expressivitet och man
kan nästan se pilotens förväntningar på flygningen.
Modellhangflyg hävdar jag är en estetisk upplevelse.
Intresserade flanörer vilka var hos oss en god stund.
Blivande hangflygare kanske ?
Sångsvanar sträckte ljudlöst förbi i fjärran.
En av mina favoriter, alltid flygbar, Blue Phoenix konstruerad av Leif Eriksson.
Kan jag inte flyga med något annat kan jag alltid flyga med min Blue Phoenix.
Roffe, Andreas och Karl Henrik djupt koncentrerade på sin flygning.
I bakgrunden Ales Stenar.
Häng med i bankningen !
Ett utomordentligt hang för modellflyg.
Ser du att vågornas mönster fortsätter på sluttningarna ??
Några av de sista entusiasterna…
Andreas kärra. Tror jag ?
Gött i solen !
Vingar över Östersjön.
Kalle smyger ner sin modell. Här är lätt att landa…dock se upp för taggtrådsstaketet.
F3 modell. Betänk utvecklingen från låt oss säga 1975 fram till i dag. Att man inte använde fenor/sidoroder/stabbe/höjdroder med stort sidoförhållande redan för 40 år sen märkligt. Det är ju gammal känd fakta att ett stort sidoförhållande ger ett högre Re-tal och en effektivare bär- eller roderyta.
Andreas och Kalle njuter av sin flygning.
Andreas lätta polska modell 775 gram mellan staketbräderna.
Ytterligt agil och rörlig.
Här är Andreas lågt inför en förbiflygning. Men genom
att glida in mot kanten kunde han hämta hem höjd.
Klaff och lite uppfällda skevroder för att få ner hastigheten så jag kunde plåta med min enkla kamera.
En modell som är väl optimerad. Fast jag tror den är ganska spröd, så man måste vara försiktig vid landningarna…
En av de stora vattendelarna inom modellfluyget är elmotorn och ackarnas utveckling. Det har givit modellflygarna nästan oändliga möjligheter. Tänk att slippa gummirep eller vinschar då man idkar allmän flygträning.
De andra nya innovationerna som revolutionerat modellflyget är CA-limmet,
nya radioapparater med obegränsade, nästan, programmeringsmöjligheter och
tillgången till kompositmaterial.
Naturen hälsade oss med de vårtidiga örternas blom. Klart vi blir på gott humör !
…som var tät som vid Lützen 1632 under 30-åriga kriget.
Att åka för att flyga hang, det är ett vågspel. Vi är utlämnade till vädrets makter och har bara att anpassa oss.
Egentligen skulle vi inte bestämma exakt datum, utan vi skulle haft en period, där vi kunde hållit träffen. Men det är svårt, för du ska lösa det med ledighet, transport och boende. Man måste boka i god tid.
Så inte lätt att få ihop det. Men vi skulle försöka. Vinden var under 5 dagar lovad att bli sydväst under två och annan riktning under tre. Inga lysande utsikter, men vi är vana vid det och brukar alltid finna en plats att flyga på.
På torsdagen hade vi V vind, vilket skickade oss till Löderup där kanten svänger och ger lite olika möjligheter.
Vad som inte var bra, var att det var dimmigt. Lite dimma gnäller vi inte över, men i dag var det tätt.
Jag kom till platsen vid 12-tiden och efter viss tvekan hivade jag ut min Spirit. Jo, det lyfte i den bitvis friska vinden, men det gällde att hålla modellen inom synhåll.
Efter hand som eftermiddagen gick, anlände de andra som aviserat ankomst. De möttes i alla fall av en flygande pilot med modellen på hanget.
Efter hand kom de andra i luften och vi flög till kvällningen.
Vårt boende var hos Henry på Österlens Gästhärbärge
, vilket är ett trivsamt ställe i Glemmingebro ca 5 km från
hangen.
Dag 2, fredag var dimman ännu tätare och vi ställde in
flygeriet trots många flygförsök. Det var alltför osäkert.
I stället blev det sightseeing i trakten.
Lördagen hade dimman lättat och möjliggjorde flygning
på Löderupshanget.
Vi hade kunnat flyga vid Kåseberga, men där var det
skärmaktivitet så vi stannade vid vårt hushang.
Vinden var sned med dt var flygbart och gick vi till
kanten riktning Kåseberga, fick vi starkt lyft och vi kunde
flyga som vi ville.
Andreas kom med sina fina modeller och speciellt hans
polska lätta modell imponerade. Utbudet av hangmodeller
är stort och de presterar oxå !
På kvällen kollade vi Cruisingen i Ystad med amerikanska bilar. Jag beundrar de som håller dessa bilar i så fint skick. Det var en familjeföreställning så epitetet ” Raggare” hade inte stor relevans här. Alla var glada och vinkade åt fotografen.
Söndagen och måndagen var utlovad med nordlig till
nordvästlig vind, varför vi på söndagen tog beslutet att
vi bryter här. Vi hade fått två flygdagar och vi hade att vara nöjda med det.
Så vi kvistade hemåt, var och en på sitt håll. Nöjda och glada… ja om vi hade kunnat flyga i 4 dagar, då hade allt varit ok, men vi var ändå tillfreds, för hangflyg är inte bara flyg, det är också social samvaro.
Frågan som väcktes hos mig är varför inte fler är intresserade av hangflygning ? Är det för obekvämt ? Vi har gemensamt försökt göra så mycket positiv reklam vi kan för hangflyg, men det tycks inte ha påverkat modellflygare.
Men skit samma, det viktiga är, att vi som håller på,
tycker det är roligt och berikande.
Därför ses vi här nästa år igen !
Här kommer bilder med och utan kommentarer.
Bilderna är från torsdagen, första dagen.
Bilderna tagna med olika sorters kameror så håll tillgodo !
Rolf-Erik
Du kan själv se, hur Rolf-Erik står i dimman…
Wings over Löderup…
Kent startar…
Kalle Thorsell programmerar.
RE startar Rolf Maiers Grafas
En mycket välflygande modell.
Fighting face…Roffe.
I dimman…
Löderup kan vi kalla ÅMFK:s hushang vid Ystad.
Tucano…som är namnet på en sydamerikansk fågel med lång näbb.
Jag har funderat på en sådan modell.
F3B eller F3J-modeller funkar bra på ett hang.
Klaff, skev sida och höjd…det tar en stund att programmera upp allt.
Landning underlättas med klaff.
Så här var väderläget på torsdagen.
En matpaus sitter bra säger Kalle, Kent, Roffe och RE Blomdahl.
Man behöver en del…
Solen sken igenom under korta minuter på torsdagen.
Det kommer mycket mer bilder i kommande poster så häng på !
Egentligen hade vi annat att göra, men med yr.no
rapporten att det kunde förväntas finfint väder på
Hovs Hallar för hangflygning, gjorde att jag kastade
om mitt dagsschema.
Fram med min Spirit, kameror och annat jag behöver
för min flygning och iväg.
Där jag vid framkomsten togs emot av solsken,
11 grader och nordlig vind med dragning mot ost.
Dragningen mot ost hade stor påverkan på hangets funktion, vilken förklaras av en av mina bilder.
Eftersom jag fått min kära GoPro tillbaka efter service, satte jag den på nosen på Spiriten, där den tog bilder framåt. På min glasögonskalm satt min Mobius och tog sina vanliga 4 bilder i sekunden.
Alltså jag var uppe på Platån och skulle lura ut, var jag skulle kasta ut.
Längst upp blåste vinden mig i nacken, då jag såg
ut mot havshorisonten. Flyttade jag mig framåt 5 meter,
var det vindstilla !
Alltså förstod jag, att topprotor och kantrotor var starka i dagens vind.
Jag beslöt, eftersom vinden var dragen lite åt ost, att starta vid den högra delen av platån.
Att starta där brukar vid vind rakt på, vara ett av de
bättre alternativen och vara relativt säkert.
Alltså check av funktioner, fulla roderrörelser på rätt
håll och koll av klaff och aerodynamiska bromsar.
Allt var ok och jag satsade ordentligt vid utkastet. Jag hade trimmat upp nosen en aning innan utkastet, så jag skulle knipa åt mig lite extra höjd med hjälp av rörelseenergin från mitt utkast.
Tur var det ! För jag har aldrig…upplevt så kraftig
turbulens vid kanten någon gång förut !
Min modell kom ut över kanten på 3 m höjd liggande
helt på sidan, för att sedan fångas av kantrotorn och
där modellen kastades runt i en virvlande malström !
Vet du, jag fick använda alla mina 45 års erfarenhet
som varande aktiv hangflygare för att kunna stabilisera
min modell….
Det var inte lätt, trots jag tog mig upp och ut från
kanten.
Jag har som modellflygare ett Damoklessvärd över
mig , om jag är tvungen att landa vid stranden,
vilket det är små möjligheter att lyckas med.
Oftast vill jag säga att flygningen slutar med en krasch
in i bergskanten, på en plats där det nästan är omöjligt
att hämta modellen.
Således försökte jag ta mig till laminär luft, så modellen blev stabil i sin flygning. Tursamt nog är min Spirit ytterst agil, vilket underlättar flygning i turbulens.
Så småningom hade jag tagit mig åt höger, alltså riktning Båstad och kom ut i det goda lyftet.
Nu var det en barnlek att flyga. Trimma ner nosen rejält och låt modellen flyga sin egen bana med bra hastighet.
Härligt !
Jag kunde idag troligtvis slå mitt rekord i höjdvinst på HH.
Det lyfte mycket högt och lyftet var starkt.
Efter 45 minuter i luften var det dags att förbereda
landningen. Att landa på HH-Platån är inte helt enkelt eftersom
enligt vad jag tidigare beskrivit, rotorerna ställer till
det.
Dessutom är landningsplatsen full av vresrosbuskar
och mindre stenar som sticker upp sina huvuden ur
jorden, där de är beredda att utgöra ett stabilt stopp
för en klen glasfiberkropp eller vingframkant.
Normalt sett bruka jag landa längs med gångstigen och använda klaffen för att reducera hastighet och höjd. Men med tanke på topprotorn beslöt jag att landa rakt
mot vinden.
Så det det blev en vanlig 2 x 90 landning och en kort
klaffad final.
Mina bromsar är synnerligen effektiva och jag kunde efter den korta finalen göra en perfekt landning.
Problemet med stora klaffar vi landningen är, att jag
som pilot vid landningen måste dra in klaffen 10 cm
innan sättning, för att inte skada servo eller klaffar
vid markkontakten. Precis som då man landar en Pa-18.
Dags för en paus och se sig om i naturen. Det var nästan
inga fåglar i luften mer än de sedvanliga kluckande
korparna, som bjöd på akrobatisk flygning med sina
snabba halvrollar. Växtligheten började spira på skyddade ytor, där vit- och
gulsippor slagit ut lite försynt.
Väderutsikterna sa att vi kunde förvänta en vridning
av vinden mot NV, vilket skulle kräva en omgruppering
till Segeltorpshanget, vilket jag ville undvika.
Så jag förberedde nästa flygning med min modell och
tillbehör.
Denna gången startade jag till vänster, just jämte fåran
som finns i Platån till vänster.
Det var bättre, men ändå svårt. Jag tänkte, att det är
tur att jag har 2 kameror som dokumenterat problemen
vid starten, så andra kan få se den kraftiga turbulensens
påverkan på modellen…
Ännu en timma i luften där jag flög så långt mot Båstad
jag kunde, med hänsyn taget till att jag flög utan glasögon
eller kontaktlinser. Det gjorde att min ögonskärpa inte var 100 %.
Men långt bort var jag i riktning mot Knösen och ju
längre bort jag flög, desto starkare blev lyftet tack vare
vinden var dragen mot ost.
Förr flög vi ibland vid NO vind uppe på knösen, men sista gången jag var där, det var 1996…
Nåväl, landningen efter sista rundan i luften på HH utförde jag exakt som min första och det gick picobello.
Sen marsch till bilen, demontera och transport hem efter två fina flygningar.
Jag startade exakt kl 1000 och landade 1237. Två timmar
i luften inberäknat en kort paus.
Om jag var nöjd ? Tror jag det !
Hemkommen kollade jag mina bilder vilka var stillbilder
Mobius, video Mobius, stillbilder GoPro och min
Sonykamera och video från min GoPro.
Jag hade förväntat fina bilder, men det sket sig…. Batterierna i både GoPron och Mobiusen var urladdade…..
vilket förklarades av att båda kamerorna var påslagna då
jag anlände till HH.
Troligtvis påslagna av misstag då jag hanterade dem
och packa ner de. Det är inte första gången det händer.
Så nu vet jag det…
Så det var en besvikelse, då jag ville illustrera den
kraftig turbulensen filmat med 2 kameror.
Jag tar den nästa gång i stället!
Lite mesiga bilder, i brist på action, blev det,
så hoppa ombord och spänn fast dig för några ögonblick
med den gamle hangflygarens äventyr på Hovs Hallars Platå.
Alla översiktsbilder naturligtvis tagna med hjälp av min
väldigt långa selfiepinne…
Lokala skrönor sägs att smugglare utnyttjade denna naturliga grotta. Men det finns inga historiska belägg för det.
Här se du den utstickande kilen, som skapar den infernaliska
turbulensen, då vinden kommer lite från höger eller ost.
Så här ser det ut uppifrån kanten
Ser du hur havet ordnar stenarna på stranden ? Detta är en
landningsplats för skärmflygare, då de har brist på lyft och höjd.
Gångstigen vilken är min normala landningsplats. Observera hur de talrika turisterna sliter på grässvålen…
Här är det virvlar i luften…
Det gäller att ligga rätt på vingarna.
Landningen skedde mot kanten. Du ser att det finns inga brytande vågor.
Härligt att landa i dessa buskar med en balsamodell klädd med Oralite… Modellen skulle se ut som klädd med konfetti efteråt !
Spirit Elite
Jag fick inte flyga, eftersom jag busflög förra veckan…
Vitsipporna har slagit ut där det finns bra betingelser.
Många örter är nu på gång.
Gulsippor är talrika och allmänt förekommande på Platån.
En gulsippa tycker jag trumpetar ut begreppet Vår och Nu är det maj !
Uppe i bygden, en skogsbrand…trodde jag, men
det var militären som brände av skjutfältet.
Jag är tacksam, att jag är förunnad att bo vid havet !
I söndags var vi välsignade med ett perfekt flygväder i mina trakter.
Det var 15 grader varmt, vindstilla och cumulusbildning. Således utmärkta förhållanden för termikflyg.
Självklart åkte vi ut för att flyga termik, Johnny och jag.
Vi drog till inlandshanget vid Tjärby kyrka just norr om metropolen Laholm, där vi brukar flyga.
Jag startade min HyperAva, vad annars, med vilken jag nöp en blåsa på 70 m knappt och hjälpt av termiken,
ca 1 m/sek klättrade jag, till den höjden jag ville ha.
Vi hade lite dis i luften som ett resultat av varmlufts- inträngningen från sydväst, men det hindrade inte
instrålningen, som drev på termiken.
Det var riktigt adiabatiskt i dag.
Min Ava gled som vanligt…majestätiskt, trots det
finns en hel del wear and tear på den efter 823 timmar
i termik.
Eftersom jag medförde min Blue Phoenix med ny
drivacke, ville jag testa den oxå. Den nya acken
gjorde att modellen steg som en raket och en
Blå Fenix är ju alltid en Blå Fenix, vilket står som
en garanti för en välflygande modell.
Johnny hade med en av sina nybyggda ”Leprachaun” segelmodeller. Leprachaun betyder ”Troll” eller ”Pyssling”och
begreppet härstammar från Irland, därav deras
gröna färg. Irland, Den Gröna Ön.
”leprachaun” uttalas; (leprakån med långty ”å”)
Inte för jag tycker modellen ser ut som ett troll i sin oldtimerstuk…kanske som en pyssling…
Modellen var aldrig flugen och dess vikt var 300 gram. Han handkastade modellen ett par gånger för att kolla trimmen och slog fast, att 15 gram bly i nosen skulle göra den bättre.
Leprachaunen kastade jag ut för Johnnys första start
på hanget.
Det blåste vid 14-tiden ca 1.5 m/sek, då vi bedömde vinden tillräcklig, för att lyftet skulle hålla en sådan
modell i luften.
Det var också tillräcklig vind, för det var inga problem att hålla sig uppe, om man flög noga och utan att veva med spakarna.
Ju mindre utslag du gör, desto mindreskadligt motstånd
och ju bättre glidtal.
Modellen flög oväntat bra manövrerad av sida och höjd. Enda justeringen var att Johnny ökade sidoroderutslaget.
Denna modelltyp, lätt med ganska mycket V-form och
endast med sida/höjd har en tendens att bli ”gungig”
i luften i rollplanet.
Men inte denna modellen och det beror på dess
elliptiska vingspetsar.
Vingspetsarnas utformningminskar det inducerade
motståndet på vingen, vilken har ett lågt Re-tal
beroende på förhållandet mellan spännvidd och korda.
En rak vinge hade skapat mycket mer spetsvirvlar och
därmed lättare inducerat gungning i en nästan självskapad
och självunderhållande rörelse.
Johnny har byggt en stor Leprachaun också, vars kropp är 210cm lång…Vingens korda är vid roten 50 cm
spännvidd 275 cm.
Vingbelastning på båda versionerna är 16 gram per kvadratdecimeter ! Så det är garanterat lätt !
Ska bli utomordentligt spännande att få se den flyga antingen i 2 m/sek vind på Hovs Hallar en fin sommar- kväll. Eller få se den på Tjärbyhanget, där man hakar
på termikblåsorna, då de släpper vid hangkanten.
Efter 4 timmar på flygstället packade vi ihop med våra modeller flugna och hela i bilarna.
Vi såg förvånansvärt lite fåglar. Enstaka lärkor flög förbi, men inga drilla hördes. Bofinkarna spelade försynt inne bland träden mellan provianteringarna på de nysådda fälten. Två glador kom förbi och en tornfalk.
Det som dock talade om, att det är vår, var den bedövande gödseldoften från åkrarna. Det var en stark ammoniakdoft över nejden, så man nästan kippade efter andan.
Fast inte tycker jag, att det luktade illa ! Det är ju en
budbärare med det glad budskapet, om att varmare tider är på gång.
Fast nu har yr.no lovat kallare väder i form av nordvästliga vindar. Men sen…om 10 dagar…
Jag tog som vanligt massor av bilder och om du orkar se på resultatet, kommer de här.
Häng på !
Har du frågor om modellen, ritningar eller byggsatser
till Johnny, kan du maila mig, så ska jag vidarebefordra.
Då är det dags…
Pinnar och balsa
Stolt byggare och pilot.
Ser du så harmonisk formgivningen på kroppen är ?
Spännande nu för piloten…
Sidoroder manövrerat av linor.
Nu !
Första starten.
Flyg nu !
Den glider i alla fall.
Test på hanget där vinden var ca 1.5 m/sek…
Jovisst, den flög på den svaga vinden.
Jag tycker ett troll kan vara vackert i luften !
Här ser du de elliptiskt utformade vingspetsarna som medför en del goda egenskaper.
Minns att Spitfire också hade elliptiska vingar.
Det var fantastiskt att se Leprachaunen glida på den nästan obefintliga vinden…
…men väger en modell 300 gram så…
En vacker modell.
Man måste flyga noga och effektivt under förhållanden med svag vind.
Landning i kanten.
Den gamle hangflygaren när han njuter mest !
Jag kommer att flyga precis så länge jag rent fysiskt kan !
En sådan sele med tömmar hade jag, då jag var 2 år och min mor skulle hålla styr på mig efter att ha tagit bort min barnvagn och satt den på vinden till ett eventuellt kommande syskon.
Nu sitter barnen i barnvagn tills de är 5-7 år….säkert nyttigt för deras motorik, koordinationsförmåga, muskelbildning och balansförmåga…
823 timmar i termik nu !
Jag undrar hur länge den hänger med ? Den flyger
ju bara exakt som jag vill, så varför ändra något ?
Jag har en Blå Fenix, som är byggd som en ren segelmodell. Den ville jag testa efter lite modifieringar.
Modellen ville svänga vänster, varför jag torderade en vinge för att få bort tendens till sväng.
Platsen som jag flög på, är ett makalöst fint kusthang vid Tönnersa Strand vid Laholmsbukten.
Jag kvistade dit och möttes av solsken och väldigt svag vind. Vinden låg på ca 2 m/sek och minskade.
Men eftersom min Blue Phoenix är lätt, gjorde jag mig inga bekymmer om flygningen som sådan.
En ganska lång promenad till min pilotplats, där jag raskt monterade modellen och kastade ut.
Kärran flög i mitt tycke perfekt med absolut neutrala trimmar och centrerade roder och utan tendens till stall.
Det visar med all tydlighet, att Leif Eriksson, som är
konstruktör av modellen, har lyckats med sin Blå Fenix
i alla avseenden.
Jodå, det gick fint att flyga. En landning gjorde jag på toppen, men med en modell med endast sida/höjd rekommenderar jag inte, detta sättet att landa.
Bakom kanten var det mycket turbulent. Det är svårt att kontrollera modellen, då den är utsatt för dynamiska krafter, eftersom det inte finns skevroder på den, vilka snabbt kan återföra den i rollplanet till ett korrekt läge.
Jag landade hel med ett litet nödrop.
Jag flög i nästan 2 timmar i svag vind, vilket i sig ger en spänning till flygandet, då man måste flyga rent och ekonomiskt. Alltså inget vevande med spakarna, för varje rörelse med roderna kostar motstånd och därmed prestanda.
Landningen vid den senaste flygningen gjorde jag på stranden, för att inte riskera något och dessutom ville jag gå längs stranden på min väg till bilen.
Så summa summarum var dagen hellyckad i alla avseenden. Vilket naturligtvis gjorde, jag kände mig nöjd, då jag
åter kuskade hem och rekapitulerade min flygning i huvudet,
då jag körde.
Jag tog naturligtvis bilder med min Mobius. Både som headcam och som ombordkamera på modellen.
Denna lilla kamera är nu för mig oumbärlig.
Håll tillgodo med ett hangreportage…..
En Blue Phoenix i färdigställning.
Vyn som möter en hangflygare vid stranden.
Förberedelser av min Blue Phoenix.
Ready to launch !
I luften…
Bilderna tas med min Mobius, som är fäst på min högra glasögonskalm, vilket gör att jag fotograferar det jag ser på. Kameran tar 4 bilder/sekund.
En Blue Phoenix kan se kantig ut på marken… men inte i luften.
Piloten ska försöka landa…
Det är inte enkelt i den kraftiga turbulensen…
…som trots att vinden var svag…
…fick min kärra att dansa jitterbug…
…eftersom det är svårare att kontrollera en modell i kytten utan skevroder.
Fast en mops som är med i ”The Flying Pugs”,har ju både sido- och skevroder eller ?
Undrar du varför jag trivs här ?
Denna plats ger mig allt jag önskar ur flygsynpunkt och behovet av naturupplevelse.
Min kärra har lagt sig till ro efter landningen och njuter av havsutsikten.
Hanget har blivit bättre och bättre !
Det fanns lite vårtecken. Gräset börjar bli grönt och flyttfåglarna börjar anlända.
Vi vet, att då man nått stadgad ålder, kommer nostalgikänslor.
Jag var inte född, då dessa tidningar gavs ut, men de speglar en tid, som var modellflyg- entusiasternas.
ARF fanns inte, ca-lim fanns inte, Oralight fanns inte eller radiostyrning.
Men, man hade intresse och entusiasm. Hobbyn var inte pengastyrd som nu, utan alla var likställda i stort sett.
Ibland önskar jag, att jag vore född 20 år tidigare, för att kunnat få uppleva denna modellflygets blomstringstid.
Bilderna kommer från tidningar utgivna 75-80 år sedan.
Upphovsrättsligt säger lagen, att copyrighten på tidskrifter upphör efter 70 år.
Dessutom är samtliga tidskrifter avsomnade sen många år.
Kolla bilderna, som är fotograferade ur tidningarna, vilket medför, att kvaliteten är vad den är.
Jag hoppas bilderna kan skapa en föreställningen
om den tidens flyg i olika former.
Angående ingressbilden, så tycker jag den utstrålar
för den tiden typiska honnörsord;
Redbarhet och ärbarhet. Låter kanske patetiskt i
dagens värld, men då hade bilden det den
uttrycker stark förankring hos människor.
Kanske något för MFN…???
Detta är en modell, som fortfarande byggs och som flyger bra. Vill du veta, hur bra den flyger ? Kom till SMOS tävling i sommar !
En av de två Fi-1:or vilka byggdes av Aktiebolaget Flygindustri i Halmstad ca 1943-1944.
BH-Beauty Planet tycks som taget ur en Walt Disneyfilm…
Lite suddig bild, men jag tycker den speglar en 1940-tals modellpilots stolthet,
över det han byggt. Dessutom är byggaren i enlighet med tidens tradition
en allvarlig ung man.
En dimmig bild som säger mycket om bland annat klädseln. Från vänster, golfbyxor, ridbyxor och stövlar, nypressade byxor, båtmössa, ghandiskynke och hatt….
Tänk om man anlänttill detta gäng i helikopter …medförande exempelvis en 1/3 skala modell av en jetkärra, eller en modern F3J modell och en drönare… Då hade vi sett det som kallas utveckling. Och troligtvis stumma modellflygare… Ja, det var bara en tanke, som snurrade förbi i min hjärna.
En tid för hjältar…piloten embarkerar sin Weihe på Ålleberg 1945…
Jag tog med denna ritning för kommentarernas skull… Skribenten gnäller på vingbelastningen och nosens utformning…
Detta var den segelflygtävling på Ålleberg som startade tävlingsverksamheten under organiserade former. Du kan se hangaren på Ålleberg, som finns kvar, till vänster skymtar en sedan länge riven startbrygga . I luften en Weihe (kärrhök)
Inför en tävling. Du ser man bara lagt kropparna på sidan.., Det gör man inte i dag.
I väntan på start inför SM 1945.
Fick man inte flyga Weihe, då fick man hålla tillgodo med Grunau Baby. Men det gick att flyga sträcka även med en Baby. Det hängde på piloten.
Weihe var ett vackert flygplan. Fortfarande efter nästan 80 år flyger relativ många Weihe fortfarande !
Varför startar man inte, när det är så fina Cumulus ?
En för mig i alla fall intressant historisk bild. Sven Rågvall och Bertil Dhlqvist från Halmstad båda och gamla bekanta till mig. Bertil Dahlqvist i student ? eller realmössa. Bertil är antagligen här ca 18 år gammal. Han såg likadan ut då han var 80…
En dansk kärra byggd av KZ-fabriken.
Så här ser den ut i dag i KZ-museum i Stauning.
En expressionistisk bild.
Hur många modeller har denna firma sålt månntro ?
Detta är allvarliga saker…
Ett snällt namn på en modell.
Modellsport i Falkenberg. En firma som jag tror höll igång till sent 70-tal. Ägdes av fadern till en av mina arbetskamrater. Firman var välkänd bland friflygare.
Här har man färglagt jacka och modell för att fånga läsarens blick.
Längst in i min hangar har jag haft en Blå Fenix inställd i väntan på provflygning.
Modellen byggde jag för flera år sen som en elseglare,
men efter lite fundering beslöt jag att återställa till
ren segelmodel och nu var det dags att testflyga.
Modellen ändrades om, då jag ville ha något enkelt
och välflygande, så jag kan flyga, då vinden är svag på ett hang.
Naturligtvis är den också avsedd för termik.
Blå Fenix är kanske den bästa 2m allroundmodellen
för segel som finns.
Den har utomordentliga egenskaper och är lättflugen.
Det som ska tänkas på, är att man är noga med vingens och stabbens anfallsvinkel och att man får tyngdpunkten rätt. Alltså mycket grundläggande saker.
Men det lönar sig att lägga lite möda på detta, eftersom du kommer att få ut mer flygglädje ur din BF, om den är i absolut rätt trim.
Nåväl, väderläget var sålunda;
Frisk västlig vind, ökande till 12-14 m/sek. Temperatur
ca 8-10 grader.
Ok, tänkte jag, jag far till stranden vid Laholmsbukten.
Bara för att på plats kunna konstatera att det var redan
kl 1000 för mycket tryck i vinden, för att en provflygning
skulle bli meningsfull.
I stället for jag iväg till ett litet inlandshang vid Tjärby
Kyrka, som ligger just norr om Laholm.
Där var vinden något lugnare, uppbromsad av sin
resa över 10 km jordbrukslandskap.
Montera, vilket tar 2 minuter, koll att allt funkar
och start.
Modellen hade höjdroder ok inställt, men min BF had
svårt att svänga höger…
Du vet ju, att flyga en BF på ett inlandshang i mycket
turbulent luft och i hård vind, det ställer krav på ett
effektiv sidoroder, för att du ska kunna parera kasten.
Min BF klarade inte detta, utan jag fick ta mig ner så fort det bara gick. Landningen blev en enligt modellen backa ner.
Detta är sätt att landa, som som jag inte rekommenderar
på ett turbulent inlandshang.
Jag justerade sidorodret och startade om i den ökande
vinden. Min Silva vindmätare visade 10-12 m/sek.
Efter omtrimningen flög modellen bättre men inte bra.
Det kändes det var dynamiska krafter som påverkade
modellen så den flög orent.
Hur som helst fick jag 35 minuter i luften, sen var det
inte behagligt i den hårda vinden och modesta temperaturen,
utan jag svängde in och landade.
Som du kan se på videon var vinden stark då modellen blåste över på ryggdå den låg på marken.
Men mitt syfte var nått, att min Blue Phoenix varit i
luften och att jag fått information, som gjorde det möjligt
att korrigera felen hemma.
Annars det mest spektakulära som skedde var att jag
mötte två ankommande tranor, som landade bakom
hanget för att rasta på sin färd norrut.
Hemkommen lade jag upp vingarna på bänken och
kunde genast konstatera att en vinge den högra hade
tappat all skränkning i spetsen.
Det fixadejag enkelt genom att spänna upp rätt
vinkel på vingspetsen och köra ett varv med värmepistolen.
Nu är det, som jag vill ha det.
Lite bilder från min flygning. Alla bilder i luften tagna
med min Mobius fastsatt på solglasögonens skalm.
Stilbilderna är klippta ur mobiusvideon jag tog. Därav följer ju, att kvaliteten inte är så bra, som jag vill…
Övriga bilder med min vanliga kamera.
Det blev också lite rörliga bilder.
Och flyga fick jag göra… trots vädret !
Även björkar som inte grönskar har sitt skönhetsvärde.
Hanget där jag flugit otaliga gånger.
Min Blue Phoenix, ritad och konstruerad av Leif Eriksson.
Start ut i det okända…
Min BF galopperar på på hanget…eller rättare sagt åker berg och dalbana.
Start nummer 2.
Möte med tranor…
…vilka högljutt kommenterade mötet med min modell.
Här svänger jag in för att landa i något som liknar 2 x 90.
Symbolerna på hanget; Gravstenarna, ekarna och en Blue Phoenix…
Så här ser det ut, Litorinavallen som möjliggör hangflygning.
Ånyo fann jag en ny modell och video av John Woodfield i England, som är bosatt vid Cornwalls kust, vilket ger
möjligheter till härligt hangflyg.
Att John hinner bygga och flyga så mycket, som
han gör är beundransvärt. Modellerna är i de
flesta, för att inte säga alla fall, helt särskiljande
från det vi är vana att se.
De är lätta och byggda i balsa. Det jag som åskådare ser, är vilken flygglädje John har.
Men vem hade inte haft det med hans modeller och
det fina hanget.
Denna modellen, Lazy Bee, kan man bygga som
motor- eller segelmodell.
Den ser ju inte ut, som man förväntar av en
segelmodell med sidoförhållandet för vingen.
Re-talet kan inte vara överväldigande…
Men icke förty,den flyger bra och har en mycket
god manövrerbarhet.
Denna modell i luften ger mig bara en enorm lust att
flyga hang !
Håll tillgodo på filmen från Youtube och dröm dig
bort från vardagen !
Johnny och jag körde till HH, eftersom väderutsikterna
såg bra ut med 3-4 m/sek nordväst.
Vi var på plats vid 1230, monterade och startade.
Fast jag hade problem med min ena klaff, där servots
växellåda skadats.
Jag smällde i vingen, då jag lastade i min bil…men
det går att flyga utan klaff, även om landningen blir
problematisk.
Det blir svårt att komma ner under full kontroll på
den ganska snålt tilltagna landningsytan.
Dock kom jag ner hel, vid de tre landningarna jag
gjorde.
Johnnys modell bröt ner åt vänster efter en start
till synes utan anledning och landade i buskarna
oskadad.
Vi kom på felet. Hans sidoroder hade låst sig fullt
vänster, vilket naturligtvis medförde, att modellen
överraskande svängde vänster.
Efter 3 timmar vid Segeltorp var vi milt sagt avkylda… så vi avslutade och drog oss hemåt.
Att vi åkte hem berodde också på att vinden tvärtemot
prognosen ökade upp till 7-8 m/sek. Det ska vara
behagligt och njutbart att flyga.
Vi ägnar oss inte åt något kvalificerat självplågeri !
Lite onödigt vetande: Min modell drog 418 mA för
varje timma jag flög. Min acke är en 2-cells lipo på
2.6 Ah.
Kanske vän av ordning undrar varför jag kanar
runt med min Spirit i bra lyft ?
Det beror på att om jag flyger med någon av min snabba F3F-modeller här, kan jag inte komma ner säkert.
Ytorna är för små. Snabba modeller flyger jag uppe på Platån. Jag är inte intresserad att alltid flyga fort, jag flyger, så det känns komfortabelt med en välflygande modell som Spiriten.
Johnny med sin ASW. En termikmodell som betingar ett lågt pris.
Min Spirit vilar på sin vanliga plats innan start.
Jaha, då ska det flygas…
Johnny har motor i nosen…vilket idag var en överloppsgärning att använda, eftersom lyftet på hanget var starkt. Dock var det turbulent.
Johnnys modell efter släppet just…
Även ”Frigolitmodeller” kan vara vackra i luften.
Lite skalavibbar får betraktaren.
Johnny, en nygammal modellflygare.
Reach for the sky !
En skalalik pilot gör mycket på intrycket.
Vår högteknologiska vindsensor…
Ny start.
En koncentrerad hangflygare.
Propellern frihjulade under flygningen.
Buskarna där Johnnys ASW dök ner omedelbart efter utkastet.
Landningen ok.
Alltid skönt att komma ner hel…i alla fall
där det är trångt och fullt med hinder runt landningsytan.
En skärmflygare slogs med sin skärm då han försökte balansera. Han hamnade i buskarna bakom hanget.
Solsken och nästan ingen vind..vi känner en föraning
om vår och med den dess löften om ljus och värme.
Kan jag önska mig mer, för att njuta mitt flanerande
på en strand ?
Nä, jag kan tänka det. Allt var så inbjudande i dag.
Det är en själslig befrielse att kunna gå utan mål på
en fridsam strand, ty du känner, hur du får ett sinne,
som blir lättat på eventuella knutar, trassel och besvärligheter.
Detta ger dig möjlighet att se framtiden an med tillförsikt,
tycker jag.
Ofta framhåller jag, att jag träffar engagerade och
intressanta människor.
Mötande människor, vilka i likhet med mig, använder
en strand med dess miljö att tanka psykisk energioch
få förutsättningar för att kunna fullfölja de funderingar,
som jag lagrat i min hjärnas ramminne i väntan på
bearbetning.
Så skedde också i dag.
Jag mötte ett par i min ålder och naturligtvis pratas
man vid, ty det gör man, då man möts på en strand.
De hade som rutin att alltid bära med varsin stor
plastpåse för att kunna plocka plast, som drivit iland på
stranden.
De gjorde detta varje dag. Det kallar jag miljövårdsarbete
och ansvarstagande.
Alltså människor vilka utför miljövårdsarbete i verkligheten
och inte sitter och hycklar vid en dator skrivande att
”Det är hemskt vad skräpigt det är”…utan att göra något,
som skulle kunna kosta en personlig uppoffring.
Vi vet sen gammalt…att det kostar inget att sitta vid
en dator och tycka…det som kostar är att själv göra
något produktivt, som ger ett positivt resultat.
En annan sak jag märkt i möten med människor vid
stranden är, hur lika vi är i våra tänkesätt..
Samtalsämnen saknas aldrig i alla fall.
Då jag träffade två tyska turister häromdagen, vilka gick och letade efter bärnstenar, som kommit iland ,
vilket var ett resultat av kulingen vi haft, ville jag också
pröva min bärnstenslycka.
Nä, jag fann ingen bärnsten, men jag deppade inte för det. Ärligt talat letade jag inte speciellt noga.
Men skulle du få lust att leta, så ge dig iväg till stranden efter en kuling eller storm från väst till sydväst.
Vinden skapar strömmar som för iland bärnstenen, vilken du med störst sannolikhet finner i det tångbältet, just där vågorna bryter mot stranden.
Man kan ha med sig en metallpinne eller liknande, som du kan rota med.
Men det är med bärnstensletande som med svampplockande, du måste ha erfarenhet och blick för det !
Vi befinner oss ofta vid vår södra ostkust i trakten av Ravlunda-Simrishamn, där det är relativt enkelt att hitta bärnsten. Så vill jag finna stelnad kåda passar jag på där.
Då jag fortsatte mitt strövande längs det frasande
vattenbrynet, fann jag ett mystiskt träföremål,
som låg rullande fram och tillbaka i vattnet just vid
kanten.
Det såg ut som en död fågel och under ett kort ögonblick
snuddade tanken min hjärna, tänk om den är riktig,
för den såg ytterligt realistisk ut.
Jag vände trästycket, tog upp det i sanden, fotograferade
det och fann, att det var en nästan perfekt modell av
en knipliknande fågel.
Fågeln, eller vetten, syntes inte vara bearbetad av
mänsklig hand, utan roten hade växt , jag vill inte säga
slumpmässigt för inget i naturen är slumpmässigt,
så det liknade en dykand.
Kanske vågornahade format den vid dess kontakt med
strand eller annan drivved. Jag kunde inte finna några
märken efter bearbetning på objektet.
Naturligtvis tog jag hem den, tvättade den och har
nu lagt den på tork. Den kommer att få en hedersplats
i hemmet.
Annars var det tomt på fågel. Havstrut, skrattmås och
förbiflygande småknarrande grågäss.
Jag hade hoppats på att kanske få se, en förbiflygande
havsörn, men det kom ingen…i dag heller.
Min promenad blev 11 km, dock kändes det, som jag bara avverkat 2 km.
Jag blir, för att använda ett fint gammalt uttryck vederkvickt av att finnas i den avkopplande strandmiljön.
Som du förstår käre besökare på min blogg, råder det
ingen inre konflikt hos mig, huruvida jag ska promenera vid stranden eller falla i en meningslös dvala framför en tv
…valet är för mig självklart och enkelt.
Efter hemkomsten var jag så upprymd och inspirerad
av de första aningarna om vår, att jag åkte till min
däckfirma och satte på mina sommardäck.
Så nu får sommaren komma, då den vill. Jag är i alla fall
beredd.
Några ögonblick från min promenad följer nedan.
Som du ser…det händer alltid något, om man beger sig ut
och om du är öppen i dina sinnen.
En av entréportarna vilken släpper ut dig på Tönnersa Strand.
Här flyger jag mina modeller eller skärm.
Troligtvis Sveriges längsta kusthang.
Om du inte märkt det…ser du hur Cumulusmolnen blommar i början av Mars ?
Ett litet löfte om vad som väntar oss.
En strandfnas ligger med halvslutna ögon och lapar B-vitamin.
Det jag ständigt söker; Den fria horisonten.
Den synes skarp som vore den klippt ur ett pappersark .
Varför kan det tyckas vara så, att jag är präglad av en fri horisont ?
När jag befinner mig på stranden, är det den fria horisonten, som
låser upp och släpper loss mina förväntningar.
Den mystiska fågeln.
Slumpens skördar eller tillfälligheternas spel…
Den alltid irriterade tångslusken med 3 huvud
lurar i den ruttnande tången på eventuella byten.
Sanden vid en strand i ständig rörelse.
En kan det tyckas sandkustens Perpetuum Mobile.
Denna tall har givit upp livet efter en livslång kamp mot elementen. För två år sen fanns det fortfarande kottar och barr på den, men nu
står stammen som ett utropstecken och ropar ut, att allt världsligt är förgängligt.
Det enda som står emot förgängligheten är tanken den skapat.
Tre tallar har slagit ihop sina kronförsedda huvud,
ivrigt diskuterande det senaste sladdret om vad som hänt i skogen…eller ?
Lagaoset kl 1000. De plötsliga och oväntade förändringarnas scen.
Som jag skrev i min förra post, kunde vi förvänta gott hangväder på Segeltorp i går söndag.
Det blev exakt, som yr.no hade förutsagt.
Vi möttes av 3-4 m/sek rakt på, 6 C och solsken.
Kan inte bli bättre, om man bara vill glida lite.
Jag hade justerat min modell, vad gäller utslagen på skeven. Vilket innebär, jag hade lagt till exponentiella utslag för att lugna ner flygningen lite.
Skillnaden var stor och planet flög behagligare.
Synd att inga skärmflygare kom, för förhållandena blev perfekta med 5-6 m/sek. Vid 13-tiden gick vindhastigheten ner till 2-2.5 m/sek, men det innebar, att hanget ändå bar förträffligt.
Så jag kunde flyga helt relaxad.
Inga speciella händelser att rapportera, mer än att jag hade sällskap med den första tornfalken, jag sett i år på hanget. Tornfalkarna håller gärna till på stationära platser, som passar deras krav.
Tornfalken, som håller till vid norra kanten av
Segeltorpshanget, är ganska orädd fram till en viss gräns,
då den försvinner in i dungen.
Den vackra rovfågeln är en explosion i rött och brunt…har du sett det ?
Ett par försiktigt framklämda frusna drillar hördes från
sånglärkan över fältet bakom hangkanten.
Jag hade hoppats få se en havsörn, men intet var att skåda.
Min första start var kl 1100 och jag landade 1445 slutligen. Det blev nästan 3 timmar i luften över Segeltorp och jag kunde rik på upplevelser lasta bilen och vända den mot min hemort i den förvissningen, att jag gjort något av min dag.
Naturligtvis tog jag massor…9000 bilder med min Mobius vilken klämmer 4 bilder i sekunden
I och med att kameran tar kontinuerligt med 4 bilder i
sekunden blir det det ju mycket material. Men vad gör det ?
Bättre 3000 bilder för mycket än missa en !
Det är ju så enkelt att kasta, det som inte används.
Olyckligtvis var kameran felinställd, mitt fel, så jag
fick editera om kraftigt, vilket påverkade kvaliteten.
Nu har jag ändrat inställningarna, så den ska ta bra bilder igen.
Mobius är för mig en kamera, som trots sin minimala storlek tar imponerande bilder på ett enkelt sätt.
Skaffa dig en sån, om du vill dokumentera din modellflygverksamhet !
Ett par bilder ut över havet tog jag med min systemkamera.
Hoppa in och häng med på min glada söndag med min Spirit Elite !
Än en gång ursäkta för de usla bilderna…
Vyn som mötte mig kl 1100. Du ser att vågorna bryter inte, vilket indikerar mindre än 5 m/sek.
Klart för takeoff, med min Mobius sittande på skalmen till
mina solglasögon. Min pilotplats, upphöjd över omgivningen,
gör att det känns, som jag sitter på något som kännas som en tron…
Du ser i vilket snitt vinden låg i…
…vilket är det ideala för söndagsflygning.
Min vindmätare Silva som hängt med i 15 år nu utan att protestera.
Kan mycket mer än jag vet om…
Jaha, då kör vi väl…Min JR 8GX, somaldrig har svikit mig !
Roderhornen på klaffen stör mitt estetiska öga. Men jag vill ha stabila överföringar, vilket jag får med ett kort ok på servot och ett långt vid mitt roder.
Då kanar vi på…
Tänk om jag fått 1 kr/flugen meter..då hade jag efter dessa 45 år varit en rik man…
Att ha modellen nära sig, det ger lite krydda på upplevelsen.
Mina aerodynamiska bromsar innebär 90 grader klaff. Flyger jag för att öka lyftkraften , sätter jag an 30 grader klaff.
Där vi landar. Tänk om man ägt huset till höger…
För 9 mille är det ditt…med lite övertalning av ägaren.
Stigen är livligt frekventerad av promenerande människor och ibland av friströvande flygintresserade kvigor och tjurkalvar.
På väg in för en anings medvindslandning.
Jag landade från ”fel” håll eftersom vinden
hastigt avtog och för att undvika incidenter
med min nya Spirit, blev det så här.
Strax…med full broms och full kontroll.
Klaffen mycket effektiv, vilket är en välsignelse
vid landning i besvärlig terräng med små ytor.
Tack vare min skruv i botten av kroppen, stoppar modellen fort vid landningen.
Sikta på dig själv, då du ska landa ute i naturen, det är ett bra tips.
Här har jag promenerat med min modell mot parkeringen,
eftersom jag bitvis är lat…Min avsikt är att landa på
grusvägen, då gräset misstänktsamt vaktas av uppstickande stenar…
Ser du vad som finns rakt fram…?
Japp, en vresros, som är specialdesignad att strimla Oralight klädsel Denna gången klarade jag mig, men det var bara tur. Kolla taggarna…
”Ska man landa i vresrosor”, säger domaren,
som bedömer landningarna med kritisk blick…
