Inte för man blir direkt upplyft, då man skådar ut genom rutan och det som möter oss, är ett grått töcken insvept i regn och dis. Temperaturen 6 grader plus och ett snötäcke som bildligt och bokstavligt talat skiner med sin frånvaro…
Ja, det är inte inspirerande och lockar inte direkt till utomhusaktiviteter. Det är väl bara till att sätta sig och leka med de nya Meccanodelarna, jag gav mig själv
i julklapp. Förresten, om du har några Meccanodelar i
plåt liggande, kanske du vill sälja till mig ? flyhigh@bahnhof.se
Jag undrar om inte SMHI har gått ut med en klass III
varning för tråkigt väder…
”SMHI har en klass III varning gällande Götaland
för extremt tråkigt väder. Allmänheten uppmanas hålla sig inomhus,
stänga för persiennerna, tända allt ljusoch sätta
på en Bröderna Marx-film på teven.
Om situationen upplevs som outhärdligt tråkig,
kan ni kontakta jourhavande humorist.”
Trots vädret, var vi ute och promenerade, för vi måste
få lite frisk luft efter allt innesittande.
Jag vill bara säga, att vi inte behövde trängas med
promenerande människor vid vårt vanliga naturområde.
Det var vi, gråtrutar, småregn och frisk bris.
Sista två månaderna har vi blivit förunnade med mycket nederbörd till nytta för vårt låga grundvatten och vi tänkte, att det myckna vattnet måste ha satt sina avtryck i Nissans flöde vid Slottsmöllan.
Så det blev en tripp dit och lite bilder, för att kunna se hur väldigt mycket mer vatten det finns nu, än då jag var där i augusti.
Ett bra mått, om du vill veta vattenläget i våra sjöar, är att lyssna på Sjörapporten på radio, där man informerar om Vänerns vattenstånd. Detta mått kan man delvis korrelera till våra grundvattennivåer.
Ett annat sätt är att kolla flödet i exempelvis Fylleån 20 km
öster Halmstad vid Simlångsdalen.
Enligt världens mest besökta och världens ansett bästa vädersida, yr.no, syns ingen väderförbättring för södra Sverige inom de närmaste 10 dagarna.
Bered dig på plusgrader och regn med sydvästliga vindar.
Det blir att satsa på vår redan nu !
Så vi kan komma ut med modellerna !
Här lite depparbilder från i går och lite bilder, som visar, vilket väder jag gillar.
Att uppdatera bloggen kan jag göra varsomhelst i världen.
Tekniken ger mig tillgång till alla mina resurser,
var jag än befinner mig…och det gör jag .
På med regnkappan, fäll upp din paraply och kom med …
En kaja marscherar taktfast i regnet under sitt sökande efter något att få i näbbet…
…eller kanske vi ska säga krävan ?
Hon finner…fast kajan tycker det är visset med regnet. Man blir blöt om ryggen sa hon…
Längst ut i Halmstad Hamn ett fartyg väntande på att lossas och stående på kajen en hydraulisk lasthanterare. Du ser vädret ?
Fångdammen vid Slottsmöllan Halmstad.
Mycket vatten spiller förbi nu.
Nu är det till att vänta på nystigen lax och havsöring.
Gråtrut och havstrut fladdrar i den friska vinden över strandbrynet.
…och gå i shorts, eller vad detta heter, på hangkanten.
Att kunna släppa sin Ava kl 0900 upp i en väntande termisk luft…
…det ger en upplevelse som kompenserar dagens tråkiga väder mer än väl !
Kanske du tröttnar på mina referat, från då jag är ute och flyger ?
Dock, det är mitt privilegium, att få skriva det jag vill på min blogg.
Det är så, att jag är i stort sett alltid flygsugen.
Jag är modellflygare. Vidare så vet jag, av många års erfarenhet, att jag kommer inte bara att uppleva min modell i luften, utan jag får också fina upplevelser av miljöerna, där jag flyger.
Är jag ute i naturen, händer i regel något oväntat. Vid Hovs Hallar och Segeltorpshanget promenerar människor förbi och de är nästan undantagslöst intresserade av flyg. De vill veta, hur det funkar.
I torsdags, då jag senast var vid Segeltorp, träffade jag en 86 år gammal man, som kravlade sig upp till mig från stigen och som det visade sig, var specialist på aerodynamik och som deltagit i utvecklingen och
beräkningen av vingen på AJS-37 Viggen.
Vi hade ett långt samtal om aerodynamik i subsonic
hastighet och flygmekanik. Han kunde sin läxa,
så har jag uttryckt mig försiktigt.
Vindmätaren visade 4 m/sek nordväst viket var
orsaken till att jag tagit mig till Segeltorp.
Min modell var min Hobby från Multiplex. Lyftet mycket fint i den jämna havsvinden. Jag kunde stiga till 88 m, enligt en snabb titt på höjdmätaren, utan svårighet.
Ser du på ingressbilden ovan, så visst är väl modellen
klassisk i sina linjer. Så tycker jag en segelmodell ska se ut.
En proportionell och vacker kropp med en funktionell
stabbe/fena/sidoroder.
Det blev en dag med avkopplad flygning igen, så jag bara njöt av verkligheten och de upplevelser som följde med den.
Min tanke då jag flög var, att detta är essensen av modellflyg,
som jag uppfattar det .
Jämfört med den uppfattningen vilka de har, som allt vet
och allt kan, hur svenskt modellflyg borde utvecklas och
vara…om de fått bestämma.
Hur mycket har deras diskussioner på exempelvis SMF, fört
vår hobby och vårt förbund SMFF framåt i Sverige ?
Hur många nya modellflygare har deras ältande skapat ?
Kanske en adekvatare fråga hade varit hur många
presumtiva modellflygare har backat, då de läst
deras evinnerliga malande, som leder till absolut intet.
Deras ältandehandlar inte om modellflyg. Det handlar om
att pinka in revir, ( ställa sig själv i centrum) klaga,
leta fel och bygga upp murar.
Om ovanstående mina meningar kommer att reta någon ?
Det hoppas jag innerligt, för hade jag inte menat det
jag skriver, då hade jag antagligen varit kvällstidningsjournalist !
Tur det finns andra delar av vår modellflygvärld,
jag kan ägna mig åt.
Som exempelvis att flyga mina modeller.
Efter 2 timmar och lite mer i luften landade jag för andra
gången och for hem glad i flyghågen, för att jag tog
chansen och åkte söderut.
Alla bilder och all video är tagen med min Mobiuskamera, som sitter monterad på mina solglasögonskalmar.
Om du har energin, sätt dig ner och häng med…
En högteknologisk vindindikator från NASA…tror jag.
Träpinne och Biltematejp…
Tja, för att vara 40 år gammal så…ser modellen inte så illa ut.
Nu, är ögonblicket jag sett framåt mot !
Biltemas antihalktejp på kroppens sidor för
att få ett fast grepp då jag startar min modell.
Ja, jag hade glömt slå av den 50 %:iga aerodynamiska bromsen,
men det var snabbt gjort att fälla in den igen.
Sen var det bara att glida.
70-talet i luften.
…det enda som saknades för att komplettera den
rätta tidsandan vore, att piloten hade utsvängda
byxor och blommig skjorta med långa kragsnibbar…
Modellen flyger bra. Den är inte jättesnäll att flyga.
Kräver hastighet för att inte vika sig över vingen. Men jag känner, det är 70-tal över dess flygegenskaper.
Flyger avsevärt agilare nu, då den fått skevroder.
För mig är detta modellflyg. Få flyga på ett fint hang med en modell som uppför sig väl under goda väderbetingelser. Inga gränser känns just nu uppenbara här.
Att flyga här är motsatsen till att ligga i dvala framför en tv
och sova igenom ”Bönder söker fruar” eller vad det heter…
Små skevroder ? De räcker mer än väl till, då jag flyger modellen aktivt med sidoroder främst.
… här är du i modellflygets verklighet.
Förstår du begreppet frihet…när du flyger här ?
Jadu…det är här, vi hangflygare landar…
bland gärdsgårdar, träd och lömskt maskerade stenar…
för att inte glömma eventuella ilskna rotorer.
Efter att ha varit hårt ansatt av lusten och viljan att få mig en sväng på Hovs Hallar, såg jag, då jag kollade vår vindmätare vid Hovs Hallar, att det var nord !
Inte så där superstarkt, men 3.5 m/sek är mer än nog.
Så detta var incitamentet för mig att packa bilen med min 40 år gamla ”Hobby” och det jag behöver för några timmars flygning på favorithanget.
Väderläget för övrigt var solsken, 2 graders värme och lite höga moln, som inte besvärade.
Under resan, 50 km, observerade jag noga eventuella
tecken på vind. De var inte överväldigande…Flaggorna var inte direkt slitna i stycken av vinden. Nä, de hängde ganska slaka.
Jag vet, av mångårig erfarenhet, att vinden på Hovs Hallar är minst sagt lynnig i förhållande till den rådande tryckvinden.
Så jag fortsatte med hoppet högt satt.
Passerade trafikkaoset i Båstad där flaggorna hängde som vissna tulpaner efter en 40-årsdag.
Då jag kommit över krönet efter Kattvik, tog allt en positiv vändning.
Just som jag vände bilen nedåt, såg jag vimplarna nere vid nordvästhanget fladdra Nord.
Samtidigt, som grädde på moset, drog Gene Krupa igång
i min cd i bilen sin suggestiva ”Drum Boogie”
Livet var åter värt att leva ! Så naturligtvis rullade jag fram till parkeringen fullpumpad med förväntningar och adrenalin.
Promenad uppför kanten till Platån. Vinden var 2 m/sek mätt med min Silva vindmätare.
Hade hoppats på mer, men 2 m duger för den modellen,
jag skulle flyga med.
Så montering och lite svassande fram och tillbaka för att
samla mod och psykisk energi för att kasta ut modellen
under kanske marginella omständigheter.
Men chansar man aldrig, så lyckas man heller aldrig…
Modellen åkte ut och alla ska veta, att det var inte just
i början mycket lyft.
Jag flög lite upptrimmad för att få lite extra lyftkraft.
Flyger man på gränsen, ska man förslagsvis styra med sitt sidoroder. Detta för att undvika att ett nedfällt skevroder överstegrar vingen med en snaproll till resultat. Därför är
det viktigt att du differentierar utslagen på dina skevroder.
Jag säger låt de gå 75 % upp och 25 % ner av rörelsen .
Det är lite som att flyga på en knivegg, där jag balanserar en önskan att klättra och samtidigt vill hålla flygfarten, så jag inte viker mig.
Sakta steg jag under ett ytterligt försiktigt spakande och ju högre jag kom, ju bättre blev lyftet.
Kommen 30 m över kanten i den laminära svaga vinden var det a piece of cake att flyga.
Havet låg i stort sett blankt. Långt ut var havet krusat mörkt av tryckvinden. Tryckvinden är den förhärskande vindriktningen genererad av strömningen av luft mellan högtryck-lågtryck.
Då jag var på säker höjd, kunde jag sätta mig på min tuva och njuta av min flygning och min modells fina egenskaper.
Sitter man avkopplad och flyger, är det ett bra tillfälle att sitta och filosofera. Ungefär som då du kör bil. Man tänker
bra och begåvas i regel med innovativa tankar.
Jag såg nästan inget annat, som flög förbi, mer än
ett sträck med sångsvanar som smög förbi bakom mig.
Sångsvanen tycker jag har ökat sin population i Sverige kraftigt de sista åren, kanske på knölsvanens bekostnad.
Eftersom jag var tidigt ute, jag är morgonmänniska hur
sent jag än lägger mig, startade jag redan 0915,
så efter att ha fått 2 timmar i luften packade jag ihop och satt i bilen efter en naturrunda 1305 efter en
energigivande och icke minst inspirerande flygning.
Så gott som alla bilder jag redovisar, är tagna med den
fantastiska Mobiuskameran. Många bilder klippta ur
videon från kameran.
På hemvägen körde jag ner till Tönnersa Strand för att gå en extra promenad. Där är så vackert och alltid brukar det hända mig något oväntat.
Så det blev 1.5 timmas promenad längs ett stilla hav ner till Lagans mynning och sedan via skogsstigen tillbaka till parkeringen.
Som det heter, så återvände den gamle hangflygaren till kropp och själ vederkvickt till hemmet.
Där jag genast kollade väderutsikterna på yr.no för HHde närmaste dagarna. Glädjande besked, det ser ut att bli fina förhållanden för hangflyg om 2 dagar.
Då hänger vi på låset.
Modellflyga är ett sätt för mig att leva och särskilt hangflygning ger mig det jag vill ha då det gäller fritid !
Vill du hänga med mig kommer mina Mobiusbilder här.
Bilder med min Sony var de jag tog på älgarna.
Buckle up !
Självklart sponsrar Willys allt mitt flygande och
håller mig med en ny Porsche Cayenne varje år eller…
Havet då jag anlände till Platån på Hovs Hallar klockan 0900.
På väg att kasta ut
Snart…
Iväg !
Hoppas det bär…
Här gäller det milt sagt att finflyga…
…inget överdrivet vevande med spakarna, utan flyga med små rörelser.
Min ”Hobby” tillverkad av Multiplex 1978.
Den gamle efter dagens flygningar. Aningen avsmalnad efter att klämt av 5.5 kg.
Detta föremål…såg jag röra sig inom ett begränsat område ca 4 km från stranden, undrar vad det är ? Knubbsäl…tumlare… men en tumlare brukar man kunna identifiera genom ryggfenan.
Min modell vid min sittuva på Hovs Hallar den 19. December.
Här ser du skumranden som bildas, då den nordgående strömmen studsar på Hovs Hallars utstickande näsa. Strömmen går sen in i Laholmsbukten och vidare ut i strömmen i Kattegatt.
Ner vid Lagaoset förändrar Lagan och vindarna utseendet på naturen ständigt. Dessa sandrevlar var för en vecka sen den gamla åkanten.
Jordbrukslandskapet Halland. Disigt, grått, tråkigt. Ner med mer snö, så det blir ljusare på marken och i människors sinnen !
Under min promenad hejade jag på en älgko med sin årskalv, kalven nu ca 6 månader gammal.
Det var, som vanligt…, dåligt ljus och fotoavstånd 250 meter.
Så det blir som det är.
Vikten på denna kon i höst…jag uppskattar till 325 kg.
Kon kommer att stöta bort kalven nästa år då hon ska föda sin nästa. Den bortstötta älgkalven, ett år gammal, har det svårt i början och uppträder vimsigt, innan den lärt sig hantera livet på egen hand.
Jag lockade på henne och hon stod kvar i 10 minuter, osäker på vad det var för något som lockade på henne.
Vi hade i alla fall tur med vädret…
Nyrenoverat
Min ”HOBBY” i nästan noll vind. Fast då kan man ju inte flyga… Jo, på Hovs Hallar går det….
Jag kollade lite gamla friflygbilder och fann dessa.
De är 8 år gamla. Time flies…men det gör våra
OT-modeller också !
Att se på oldtimer friflygande modeller tröttnar jag
aldrig på. Därför visar jag dessa hämtade från djupt ur min
källares katakomber med lagrade bilder.
Dröm tillbaka och minns friflygtävlingarna på Rinkaby, vilket numera är svunna tider, då vi inte mer får vistas där med våra tävlingar av fullständigt obegripliga skäl.
Jag kommer att minnas tävlingarna då vi är 60 deltagare
med 200 modeller och det doftade blommande örter
i den ljumma svaga vinden.
Vi, alla närvarande, var fyllda av förväntan och en
längtan efter att få se den egna modellen erövra skyarna.
Förresten…eftersom scouterna i somras fick vara där
i stort antal under en vecka utan problem…om vi
gick med i scouterna alla modellflygare, då kanske
det löste sig ?
Låst oss genast bilda den största patrullen någonsin
i den svenska scouthistorien, som vi skulle döpa till
”OldTimerpatrullen”.
Fast det blir nog svårt.
Vi kan nog inte alla slå en pålstek bakom ryggen med en hand och med ögonen förbundna med scouthalsduken…
Här lite bilder.
Sten utstrålar självsäkerhet, då han håller upp sin modell.
Antingen 14 m/sek från nordväst, eller 4 m/sek från ost.
Inget av ovanstående passar för hangflyg.
Jovisst, 14 sekundmeter skapar garanterat gigantiskt
lyft på Hovs Hallar.
Men jag menar, stå på hangkanten i 3 grader och 14
sekundmeter…
Jag gör det inte. Ostligt 4 sekundmeter…inget bra för hang.
Höstens väder har gjort, att jag stuckit iväg med en modell,
då det varit någon form av högtrycksläge med sol och lite vind.
Kan jag inte segelflyga, kan jag ta en elmodell och åka ut
och få mig lite flygbilder.
Jag måste ju tillgodose suget i flygtarmen…
Därför jag är en doer inte en pratare, som säger, om jag bla bla bla.
Har talat med skärmflygare som också bittert klagat över det
vrenskande vädret med fel vindar. Även de som sysslar med
paragliding tycker sista året ur flygsynpunkt varit bedrövligt.
Det är klart, att sitta med utrustning för 60-100000 bak i bilen utan att kunna använda den till det den är avsedd,
det känns naturligtvis lite surt, milt sagt.
Jag brukar säga till skärmflygarna, att de borde skaffa en
radiostyrd segelmodell, som de kan ta till vid för lite vind,
så de inte bommkör för dyra bensinpengar.
Jag har varit ute den sista 30-dagarsperioden och fått
lite flygningar, eftersom jag ständigt hänger på flyglåset.
Det gäller att passa på, då vi får ett tillfälligt högtrycksläge
med svaga vindar och sol.
För att hålla liv i min blogg kommer lite bilder, om du tyar,
som man säger i Småland och Halland…
Bilderna från Tönnersa Strand och Tjärbyhanget.
Min GoPro tog alla bilderna.
Hur som helst, du är välkommen med på två ströflygningar
då jag hoppade fram mellan lågtryckens regnområden.
Tönnersa Strand…lite spöklikt.
Sveriges längsta kusthang 25 km
Segmentet av stranden där jag brukar flyga. Hur högt hang som behövs för att flyga en standardbetonad modell ? 0.5 meter…
Hanget vid Tönnersa. Perfekt både för modell och skärm.
Den gamle och erosionen…
Nu gäller det att gneta sig upp…
Naturen vid Tjärbyhanget ser inte lika vänlig ut nu, som den gör under sommaren.
Vårt inlandshang vid Tjärby Kyrka. Någon som har en såg tillhanda och överskottsenergi ?
Björken skulle vi uppskatta, att den fick skatta åt förgängelsen, detta till fromma för hangflygeriverksamheten…
Ibland måste jag ha med en elseglare, som väger 345 gram, om vinden är tveksam.
Montering innan flygning vid Tönnersa Strand.
Min äldsta Spirit med många, många flygtimmar.
Hur mycket ”många, många ” är ? Mer än 400 timmar
i luften. Jag slet, bokstavligt talat, ut denna balsamodell.
Fast vingarna har jag kvar …av nostalgiskäl.
Jag tröttnar aldrig på att flyga min modell på denna plats,
som frammanar så mycket minnen från flygningar och naturupplevelser.
Drar igång min hjärna som startar avdelningen ”Vad börjar jag med i dag” ?
Med tanke på vädret vill jag ut, så fort det var möjligt.
Helst med kamera och en av mina modeller. Min modell skulle kunna vara min Sparky, som begåvats med ny motor och nya ackar.
Vill se hur den flyger nu, utan att jag behöver lyssna på en skrikande och protesterande elmotor.
In med kameraprylar och modell i bilen.
Jag ville ner till Fylleåns mynning och fotografera/flanera.
Helt folktomt. Enda levande väsen var grågäss, som
högljutt snattrande drog förbi.
Växtligheten försedd med en isglasyr från frusen dimma,
som kommit inrullande från det varmare havet.
Långt bort två rollatorförsedda pensionärer, som sakta
rullade sig framåt på asfaltvägen som gick linjaldragen
mellan åkrarna.
Monterade Min GoPro på Sparkyn. Startade Mobiusen på solglasögonen, som tickade sina 4 bilder i sekunden.
Start med ny elpower. Sparkyn gjorde en frustig takeoff och var luftburen efter två meter. Startade i motljus från
den lågt stående solen. Svårt att se modellen.
Motor och acke funkade perfekt. Tyst i luften nu.
I alla fall från min elmotor.
Däremot inte från det för mig aldrig upphörande trafikbruset,
emanerande från den vanvettiga tunga trafiken på E6.
Människor boende i närheten av vägen. Att bli utsatt för
detta buller hela dygnet…
Men vem kan välja i dag ?
Vad är alternativet för godstransport på landsväg ?
Efter flygningen gick jag en lång strandpromenad och
fick uppleva naturen och havet.
Upplevelser som lagrats på min hårddisk i hjärnan.
Dit jag kan återkomma och återuppleva.
3 timmar vid stranden, sedan hem och kolla bilder.
Mobiusbilder…som vanligt en glädje att konstatera hur
bra denna lilla kamera är.
GoPro. En besvikelse.. Bilderna var oskarpa. Något jag
märkt de senaste gångerna jag fotograferat, men som jag
försökt förklara för mig själv med brist på ljus…
Hittade problemet efter jag kopplat upp kameran med en HDMI-kabel till en tv. Objektivet var feljusterat, så
kameran var ut ur fokus.
Lätt fixat genom att vrida objektivet lite längre in. Fast jag
undrar ju varför objektivet flyttat sig…det borde vara låst
med lite segt lim…
Låste med två O-ringar, så nu sitter det, men jag kan justera,
om det behövs. Man vet aldrig. Jag ställde in fokus genom min
fönsterruta. Jag litar inte riktigt på det.
Det blev bilder och lite historier, grundat på det jag upplevt.
En av bilderna genererade mera än jag kunnat ana…
Vill du hänga med på mina strövtåg så välkommen !
Lite grand en känsla av böljande kullar i morgonljuset…
Jag vet inte…men nu med en annalkande jul, får jag tankar på en halmbock, då jag ser detta…
På skäret strax söder Fylleåns mynning bryter sjöarna. En ensam knubbsäl såg jag där.
Ålkråkan, storskarven eller Cormoranen torkar efter fiskafänget.
Fasanhönorna har en utmärkt biotop här,
med alla buskar och snår, som ger skydd.
”What´s up doc”?
Dags för Sparky att sparka loss in i den lågt stående solen.
Vilket den gör på 2 meter…
Jag ville upp innan staketet. Det blev lite överstegrat…
Landning i motljus på vägen.
Kortlandning
Mjuka skavmärken från stenar i inlandsisen.
Liten del av kolonin med 1200 ca, storskarvar.
De äter ca 600 kg fisk varje dag…
Jo, det har regnat på sistone…så vatten både hitom och bortom…
Alltid uppmärksam…undrar var deras tupp var…
Fjäderdräkten väl anpassad efter naturen.
När jag går i denna strandskog, får jag en känsla
tallarna ser ner på mig och säger: ”Vi håller koll på dig” !
Raden med bilar som inte har någon början eller slut…
Brynolf Håkansson den 1. Augusti 1926.
Denna vackra sensommarsöndag satt Brynolf med hammare
och mejsel och gjorde sitt namn levande för många
generationer framåt på klipporna vid Fylleåns mynning.
Jag blev lite intresserad av personen och tiden, då han
högg in sitt namn. Så jag googlade namnet och fann
en Brynolf Håkansson, boende i Trönninge.
Då han var boende i närheten, hade han väl cyklat ner
till stranden på sin Rex- eller Nordstiernancykel,
eller promenerat.
Man var inte rädd att röra på sig 1926.
Kanske han hade sin slägghammare och mejsel på pakethållaren…
Det bordevara han, som hackat in sitt namn på klipphällen. Vid denna tid, 1926, fanns det 4 personer i Sverige med namnet och tre av dessa kunde uteslutas på grund av icke
relevant ålder ellervistelseort med ganska stor säkerhet. Fast helt säker kan jag inte vara men troligtvis…
Denna Brynolf var född den 18 augusti 1908 och var
alltså 18 år gammal, så när som på 10 dagar, då han
mejslade in sitt namn.
Var han smedlärling ? Ser du städet och den på städet
liggande smideshammaren ovanför namnet ?
Brynolf var säkert stolt över sitt val, eftersom han mejslade in yrkessymbolen ovanför sitt eget namn.
Samma dag i Idrottssverige skedde det, att den
1. Augusti 1926 spelade fotbollsklubben Elfsborg
sin absolut första match i allsvenskan. De fick stryk med 0-1 mot ÖIS.
Evenemanget kallades i den dåtida pressen för
”Den kvinnliga Olympiaden”.
I Malmö hade det nitiska tullverket den 2 Augusti
gjort ett stort spritbeslag på en svensk torpedbåt
tillhörig flottan, som nyss anlöpt från Köpenhamn.
Minns du då ”Älvsnabben”, flottans långresefartyg, kom hem
från sin årliga kryssning 1963 fullastad inte med kulor och krut
utan med brännvin och cigaretter ?
Fartyget döptes snabbt i folkmun till ”Älvsnapsen”…
Vill jag vara lite stygg, vill jag säga, att tullens makt över den
enskilde, som darrande skulle passera tullfiltret och tullarnas
nitiska ögon och som hade med en flaska för mycket efter en
utlandsresa, den tulltjänstemännens värld rasade snabbt ihop,
då vi blev medlemmar i Den Europeiska Unionen.
I lokaltidningen kunde man i en annons för den amerikanska
Oldsmobile Six läsa: ”Den kräver ingen hänsyn och fruktar ingen väg ”.
Priset var 5650 kr.
Vidare kunde man läsa att barkskeppet ”Rolf”registrerat i Halmstad,
just anlöpt Boulogne från Sverige efter en mycket äventyrlig resa, där befäl-
havaren Thage Jönsson visade framstående ledaregenskaper och ett
starkt sjömansskap, då han förde sitt fartyg och besättning i hamn, trots
svåra skador på fartyget..
Här kan du se, vad de som komponerade journalfilmen, Paramountjournalen, tyckte var viktiga händelser i Sverige 1926.
Isen spänner sina förstärkningar från grenen.
Varför formar sig isen på ovanstående sätt månntro…
Den obligatoriska motljusbilden…
Här kan du se hur jag låst objektivet mot hylsan med två O-ringar. Jag hoppas min
kamera håller sig, om inte i skinnet, så i alla fall i fokus…
En estetisk upplevelse för alla ,
som säger sig vara modellflygare.
Denna friflygande modell, som heter Hodek HK-101
ser bra ut och flyger bra.
Beundra byggaren, Tom Hallmans hantverk och
skicklighet att flyga sin modell och de krav det ställer
på trimning av modellen och den allmänna flygkänslan.
Flygningen var en max vid en tävling. Maxtiden var satt till 3 minuter.
Se hur modellen fick termikanslutning och lägger sig och svänger brant i blåsan i högervarv.
Eftr maxtid fusar modellen genom att fälla upp stabben.
Ta dig tid och njut av en flygestetisk upplevelse extraordinair !
Det finns två inbäddade filmer från YouTube. En om bygget
och en om en maxflygning.
För fredagen hade yr.no lovat NNO med dragning mot Nord för Hovs Hallar. Vindstyrkan 5-7 m/sekund enligt vindmätaren
på Hovs Hallar.
Det sa mig, att skulle vara bra lyft, varför jag skulle ge mig iväg. Problemet var att min bil var på service, men tack vare snäll granne fick jag, efter löfte om att hjälpa henne
med en teknikalitet, låna en grannkvinnas bil. Tack så mycket !
Så in med min nymodifierade ”Hobby”, som är 40 år gammal och numera försedd med skevroder/klaff.
Nedkommen till Hovs Hallar var det bara att knata upp på Platån med det man behöver ha för att utöva sin hobby…modellflyg.
Jag möttes av en milt sagt kall vind på 6-8 m7sek från NNO.
Om det var kallt ? Sure, det var kallt, men det är bara att anpassa klädseln, vilket i mitt fall innebar att jag hade med mig min varma skärmflygoverall, fleecevantar från Biltema och rejäla skor.
Att sitta och förtvina framför en tv och vänta på något som
aldrig kommer att inträffa, det är inte min livsstil.
Jag vill ha riktiga upplevelser.
Två kameror för dokumentationen hade jag med.
Ombord min modell en Gopro bakom vingen filmande framåt.
Kameran var konfigurerad att filma med de bästa inställningarna
vilket är Protuneläget.
Nu var som vanligt, vill jag påstå, ljuset inte så där super,
då jag flög, men det blev bilder.
På mina solglasögon satt min Mobius och filmade, det jag såg.
Alla stillbilder här nedan är bilder klippta ur videon från Mobiuskameran.
Mina två första två startförsök sprack. Kantrotorn var så stark, att trots erfarenhet och snabba korrigeringar kunde jag inte hålla modellen i luften på ett fullt kontrollerat sätt.
Det tredje försöket lyckades med ett nödrop. Väl ute från kanten möttes jag av en laminär vind , som generade så mycket lyft,
att jag enkelt, enligt höjdmätaren, klättrade till 300 m AGL.
Jag ville inte stiga högre, för jag var på den höjden redan i molnbasen.
Att flyga i laminär havsvind, det är som att glida i filmjölk.
Absolut ingen turbulens, utan jag kan flyga totat avslappnat.
Det kom en trio skärmflygare från Göteborg, som hade tröttnat på att gå hemma och sukta efter vind och tagit det säkra före det osäkra och med yr.no:s prognos i ryggen dragit söderut.
Jag informerade om, att just nu fanns det en mycket stark kantrotor, vilken kunde utgöra ett faromoment vid starten.
En kantrotor kan orsak ett frontalinslag och därmed en förlust av lyftkraft just vid start. Inte roligt att drabbas av det, med tanke på kantens utseende, som är 70 m lodrät klippvägg
Mitt råd var, att de skulle avvakta, eftersom prognosen lovade avtagande vind och vrid mot Nord. Om vinden vridit upp skulle frontrotorns kraft minska betydligt.
Varför det ? Jo, det beror på terrängens utseende framför
hanget, som styr upp vinden på ett för hangflygare olämpligt sätt,
då det blåser NNO. Såedemede !
Jag hade föresatt mig, med tanke på väder och vind, att vara i luften i ca 90 minuter. Att landa och starta på nytt ville jag inte under rådande vind. Att landa genom en topprotor är ingen sinekur, hur skicklig du än kan vara. Därför ville jag bara landa en gång.
Vilket jag gjorde väl förberedd och genom att utnyttja min halva kråkbroms. Jag kom ner under absolut kontrollerade former bakom hanget mellan buskarna utan skador på modellen.
Min start hade skett 0920 och jag landade efter lite mer än 1.5 timma. Sen var jag nöjd.
När jag körde därifrån, efter att jag gått en runda, var kl 1230
och jag märkte, att vinden hade dragit sig mot Nord och den
hade minskat, vilket kanske gjorde det möjligt för skärmflygarna
att starta från Platån.
Annars hade de kunnat starta nedanför restaurangen och
klättrat på hanget upp till Platån, för att sen kunnat flyga
ända bort till Kattvik och kanske ännu längre.
Hoppas de fick sina flyg.
Genomblåst körde jag lånebil och modell hem och varande nöjd med ännu en dag med flygning och fina upplevelser.
Hoppa in och häng med på min fredagsflygning på Hovs Hallar !
Detta inlägg är mitt 1901., ( ettusenniohundraförsta) sedan min
bloggs tillblivelse.
Mitt spamfilter har under samma tid fångat upp och eliminerat
250000 spamkommentarer. Det eminenta programmet,
vilket så säkert dödar spam, det heter Akismet, har bara
bommat en (1) enda spamkommentar.
Fantastiskt bra betyg.
Klart för start. Bara att fälla upp min GoPro. Modellen ”Hobby” är 40 år gammal…
Den avancerade väderstationen indikerade vind rakt upp…
Vyn från min pilotplats…
Just efter utkast…
Än ser det bra ut…
Kolla skevrodret…
Nu börjar rotorn ruska om…
…och modellen är som ett flarn i vinden…
Det gäller att komma ut från kanten.
Rotorn på verkar modellen upp till ca 30 m över kanten.
Faran över…
…glöm det…
Båda försöken samma resultat.
Det gäller att ge rejäla korrigeringar med skevroder och sidoroder…
Japp, ”Hobby” är namnet.
Nu start till vänster…
Men då jag släppte modellen, kände jag hur det blåste i nacken…
…och den sjönk som en sten…
Lyckligtvis landade den i gräset utan skador.
Så ser det ut.
Kattegatt/Laholmsbukten
Mot Båstadhållet.
Ser du de vita föremålen till vänster ? Det är de människoätande getterna på Hovs Hallar…
Vi får alla kämpa mot eller med vinden.
Långt bort i diset skymtar vi Kullens Fyr och ett torrlastfartyg,
som ligger på svaj, waiting for order.
Det är alltid så imponerande att se en friflygande modell under sin flygning, som uppför sig som byggaren/piloten förväntar sig.
Man behöver inte ha radio för att kunna njuta av en model
i sitt rätta element.
En friflygare måste bygga in alla egenskaper han vill ha på modellen. För efter han släppt iväg den, sen är det upp till byggarens noggrannhet och vilja, som bestämmer mönstret för flygningen.
Ibland undrar jag, hur friflygare vågar släppa iväg sina modeller ?
Som replik från flygarna brukar det komma: ”Detta är en modell som ska flyga. Den är byggd för det”.
Här är en video som visar olika pärlor i luften.
Luta dig bakåt, njut och dröm din dröm !
Videon är inbäddad från Youtube och stillbilderna är klippta från filmen. Man kan se att fotografen har kämpat mot det försvinnande dagsljuset.
Det var mycket fint väder på Hovs Hallar i måndags…
…synd bara att det var kav lugnt…
Måndagen innebar solsken och då jag höll koll på vindmätaren vid Hovs Hallar, övertygade dess mätvärde, att det skulle vara flygbart med ca 2-3 m/sek NNO.
2-3 m/sek NNO innebär, att man flyger längst upp på Platån.
Lyftet vid denna vinden är utmärkt, så jag bespetsade mig
på en glidardag på HH.
Alltså iväg de 50 km jag har att köra. Tur min bil är en miljöbil… den tar lite etanol.
Förväntansfull och glad i hågen äntrade jag Platån, medförande
det jag använder då jag flyger, bara för att finna att det var stiltje.
Fullständigt stilla. Som det står i definitionen för stiltje
”Röken stiger rakt upp ur skorstenarna”.
Det kommer väl vind, tänkte jag och spanade utåt Kattegatt för att se, om det fanns någon indikation av en vindkåre på ingång.
Men icke. Intet rörde sig. Så det blev att promenera ner med modellen till bilen, för att jag sedanskulle kunna gå en rejäl promenad.
Jag gick bort till Kattvik och tillbaka igen. Lite problematiskt då den usla stigen var mera en gyttjig bäck än en bekväm gångstig.
Men det spelar ingen roll för mig, det viktiga är, att man kan uppleva naturen.
Efter 2 timmars promenad i, som det heter i äventyrsskildringarna, oländig terräng, var jag tillbaka på högsta punkten på platån.
Jag ville inte ge upp chansen till hangflyg. Men tingen, eller rättare sagt elementen, var emot mig hur mycket jag än spanade
sittande på min vanliga plats.
Det blev ingen vind, utan jag fick skamset gå ner till bilen och fara hem utan hangflyg, men jag hade i alla fall med mig
fina naturintryck hem .
En resa till HH är aldrig en förlorad investering. Du får alltid tillbaka något, du kan ta med dig hem.
Ok, inget direkt nytt för mina läsare av min blogg… men nåt ska man ju skriva eller ?
Följ med på en naturresa !
En del av informationen du får från vindmätaren på Hovs Hallar
Ingen större aktivitet på havet, när jag spanade ut…
Det var -3 grader och marken var frostpudrad.
Här satt jag och hoppades, att det skulle komma lite vind utifrån, men…
…min state of the art vindindikator talade om:
Absolut noll vind på Hovs Hallar idag.
Framme vid hangkanten dyker en bäck upp från en källa, som jag aldrig sett sina, under de 44 år jag besökt platsen. Inte förrän i somras. Då var det torrt.
Ser du dessa buskar med miljarder taggar…Härligt att landa i en sådan buske med en modell klädd med plastfilm…
Vad är detta ? En Kentaur…en häst som frusit till stillhet mitt i ett språng.. Din gissning och fantasi är lika bra som min.
Jag tycker denna bilden associerar till en stenig åker i Småland illustrerande något ur Mobergs trilogi om Karl-Oskar och Kristina och deras karga åkrar.
På tal om sten… Denna stenen har jag personligen smällt två gånger , eftersom den finns mitt i landningsområdet. Där borde stå en skylt vid sidan som sa: ”Warning, wing- and fuselage smashing rock” !
En val som blåser…vulkanutbrott i Kattegatt, British Home Fleet 1916
…nä, det är Värö Bruk, som släpper ut överloppsånga 80 km bort.
Hotlips
Småfåglar i en nyponbuske…eller ?
Berggrunden hos Hallandsås näsa ut i Kattegatt. Synd att inte byggaren av järnvägstunneln, 12 miljarder, kollade här, innan man skulle borra. Det hade sparat 2 miljarder…för här ser man Hallandsås är en horst.
Är det Tina Turner..eller Don King, som grävt ner sig ?
Don King, boxningspromotor med elektriskt hår.
Detta block sätter punkt för dagens äventyr…eller brist på.
…gör jag ofta, eftersom det är så berikande både för både min hjärna och min lekamen.
Jag kan inte flyga mina modeller varje dag, på grund av omständigheter över vilka jag inte råder.
Regnar det, eller blåser en ilsken sydvästlig vind, då håller jag mig på
marken. Jag är ingen flagellant eller späkare .
En promenad längs en strand vid Kattegatt i hösttid kan bjuda på
oväntade intryck. Alltså det dyker upp sådant, man inte direkt förväntar. Det kan också vara avtryck och förändringar i naturen, som via mitt
öga väcker mitt intresse.
Strövar man mycket, så lär man sig lägga märke till det, som är ovant och nytt.
Varje gång jag är på min väg vid havet, dyker det alltid upp det jag inte sett förut. Allt som dokumenteras av min kamera.
Jag tycker om att ta bilder rakt upp och ner. Inga konstigheter utan min ambition är att skildra verkligheten, som den är.
Sen vill jag ofta sätta en text till bilden, vilken kan skapa associationer
och stimulera din fantasi.
Det finns något som heter Instagram, där man kan publicera bilder. För första gången besökte jag sidan i dag och scrollade massor med bilder.
Jättefina bilder säkerligen. Tekniskt avancerade och man såg vilken
möda fotografen lagt ner för att åstadkomma nya motiv och infallsvinklar. Men ett par saker slog mig och du får gärna tycka, jag har fel.
Bilderna visade ofta något statiskt. Ingenting i bilden som direkt
stimulerade min hjärna att upptäcka rörelse. Det var en jättelik
bildjitterbug av stilleben utan ordet ”Jitter”, om du förstår
vad jag menar …
Allt var inte statiskt men…
Sen är det det här med photoshoppande. Alla vet, man kan manipulera utan gräns idag. Tekniken sätter inga hinder.
Ibland tycks det mig, som om bildmanipuleringen är viktigare än
motivvalet och råbild.
Jag tycker överdriven bildmanipulering, det är som att vira skära
sidenband med plastblommor runt en staty av Auguste Rodin…
Ungefär samma känsla som jag får, då jag skådar en kvinna på tv med absurt vita blekta tänder, botoxsprutad anknäbb och överladdade silikonbröst. Det tenderar att bli absurt. Det verkar inte vara en riktig människa,
utan en skylt, som bringar sitt budskap: Bröst, läppar och tänder…
Mina bilder är garanterat inte photoshoppade, då jag inte har
programmet eller något liknande.
Att ströva längs stranden av Laholmsbukten kan var speciellt givande
efter en storm , då man kan se många fynd, som spolats iland.
Vi har inte haft någon höststorm i år att tala om, varför fynden varit få.
Men som du, käre betraktare, kommer att se, finner vi alltid något.
Häng med mig och se vad jag såg ! Det var sent på eftermiddagen så ljuset…
Vem som är förloraren i kampen mellan vinden och träden ?
Dubbelcirklar mödosamt ritade av vinden, som nästan gått varvet runt…
Här har emellertid den ostliga vinden i huvudsak härskat.
Som en blomma med korgformade kronblad. Färgade olika beroende på om det är gnejs eller kvartsit i sanden. Varje grässtrå har format sin del av blomman.
Frisk vind skapar skum, som jag redogjort på en tidigare post, hur det blir till.
En knubbsäl som spolats iland till glädje för vitfågel och kråkor.
(Common seal beached)
De numera solitära tallarna för en hopplös kamp mot väder och vind och kommer med tiden att få lägga sig i tvekampen mot elementen.
Skummet flög i luften som spunnet socker från vår ungdoms nöjesfält.
Att lyssna på havets brytande mot stranden är som att höra
en jätte dra tunga andetag efter en hård dags arbete i sin gruva…
Att se på skulpturer vid havet kostar inget i inträde.
Ser du, hur vinden flyttat pinnen och andra föremål ? Det går inte fort, men varför ska det alltid det ?
Varje tillfälle med kraftigare vind skapar ett segment i sedimentet. Ett evigt Pater Nosterverktransporterar sanden i ett kretslopp.
Denna bilden associerar jag till en middag på en så kallad gourmetrestaurang. Vi serverades en miniatyrköttbit på tallriken garnerad med ett par gröna strån
liggande tvärs över och allt inskrivet i en cirkel av en tunn, tror jag, såssträng.
Mitt sällskap sa till servitrisen, att hon skulle ta in ett kg potatis, så vi skulle bli
mätta…Jag tror, att ingen någonsin ställt det kravet på den tv-kände restauratörens
matställe. Japp, 800 kr för två personer inklusive dricka. Tur vi fick 200 kr över
på en tusenlapp, så vi kunde köpa korv och mos på hemvägen…
Ett filosofiskt djur vid strandkanten.
Är det detta som man kallar potatisnäsa ?
En kämpande tall, som fortfarande med stolthet bär sina kottar.
The Cock Of Colditz är ett glidflygplan, som byggdes av engelska
krigsfångar, vilka satt inspärrade på slottet Colditz i östra Tyskland
under Andra Världskriget.
Denna historia är, vill jag säga, representativ för andan
hos britter insatta i fångläger under Andra Världskriget.
Det visar vilken fantasi och kreativitet som visades, under de
förhållanden som rådde. Att ge sig på ett projekt att i ett
krigsfångeläger i hemlighet bygga ett glidflygplan, det kan ju
vid första tanken förefalla vanvettigt.
Men det genomfördes.
Problemen tycktes vara utan gräns. Var får man material ifrån,
var ska man bygga och kunna hålla det hemligt och kommer det att kunna flyga ?
Här är lite av historien.
Colditz är ett slott med anor från 1100-talet och är beläget nära staden
Leipzig i Sachsen i östra Tyskland.
Under kriget användes slottet som ett krigsfångeläger, då det ansågs
rymningssäkert på grund av sin höga belägenhet, vilket tyskarna
trodde att det gjorde slottet lättövervakat.
De krigsfångar som var placerade där, var de, som ansågs mest
rymningsbenägna. En känd rymmare som satt, där var piloten Douglas Bader.
Vistelsen på Colditz var materiellt sett inte speciellt svår. Fångarna fick
sig tillskickade Röda Korspaket, vilket förgyllde deras materiella tillvaro
i någon mån.
Innehållet i paketen användes bland annat till att muta och köpa
tjänster av de tyska vakterna. Vaktmanskapet som tjänstgjorde
på Colditz var äldre män i stort odugliga till aktiv fronttjänst,
vilket naturligtvis påverkade deras motivation. Troligtvis tänkte
de, att det gäller att göra det bästa av situationen och göra
bytesaffärer med fångarna för att förbättra sin egen livssituation.
Det som var svårt för fångarna var ju den psykiska ledan.
Att vara skild från familjen under åratal. Att leva i ovissheten
och att inte ha något mål för sin verksamhet under vistelsen där.
Brittiska krigsfångar har ju alltid visat uppfinningsrikedom och
hängivenhet, då det gäller att genomföra ett rymningsprojekt.
Vi lite mer erfarna…kan erinra oss boken ”Trähästen” , som
beskriver ett gäng krigsfångars flykt från ett Stalag Luft-läger
i Nazityskland.
Men här på Colditz genomförde de engelska krigsfångarna, vad som
kunde blivit det kanske mest fantasirika flyktprojektet.
Fångarna hade med tiden förstått, att den tyska vaktpersonalen var
helt koncentrerade på att upptäcka tunnelgrävande, vilket medförde, att bevakningen av vinden på slottet var slapp.
En krigsfånge, Bill Goldfinch, såg en dag genom tillfälligheternas
spel, hur snöflingor flög uppåt framför slottets murar. Det sådde
en ide hos honom, att kanske dessa uppvindar, kunde hjälpa till
att få ett glidflygplan att flyga.
Man kan säga, att de monumentala murarna skapade förutsättningar
för hangeffekt.
Kunde man starta från slottets högt belägna tak, skulle man
kanske, genom att dra nytta av hangvindarna, kunna flyga till andra
sidan av floden Zwickauer Mulde , varifrån man kunde fortsätta sin flykt
efter en, förhoppningsvis något så när kontrollerad landning.
Goldfinch presenterade sin ide för den flyktansvarige officeren, Dick Howe , som godkände förslaget.
I fängelsets bibliotek hade man funnit en bok, som beskrev,
hur man konstruerade och beräknade ett flygplans preferenser.
Denna bok hade man god nytta av. Det ironiska för tyskarna var,
att boken var skriven av en engelsk författare…
De som var delaktiga i projektet, var välutbildade officerare,
ofta med ingenjörsteknisk utbildning, vilket naturligtvis
underlättade förståelsen för bygget och möjligheterna att
improvisera.
Flygplanet började byggas i deras förläggningsutrymme, men då delarna blev större och större, var man tvungen att finna en
annan plats för projektet.
Det blev på den obevakade vinden. Man byggde en falsk vägg, bakom vilken man kunde fortsätta bygga på projektet.
Betänk att bygga en stor vägg mitt framför näsorna på
vaktpersonalen… Totalt var 16 man intensivt engagerade i byggandet.
För att få tag i material för bygget gällde det att improvisera och vara uppfinningsrik. De använde sängvirke, verktygen tillverkades av det som fanns tillhanda. Sågar tillverkades av en
fjäder till en vevgrammofon med handtag av virke från sängbräder.
Wires till roderna utgjordes av elkablar, som man stal, där man
kunde. Klädselmaterialet till planet var av sänglakan. För att få det lufttätt, impregnerades det med hjälp av gröt vars stärkelse
behövdes.
Vissa konstruktionsdelar, vilka krävde stor hållfasthet,
som vingbalkar, vingfastsättning och annat krävde riktigt lim
och genom mutor, förmådde man vakterna att köpa kaseinlim
och verktyg.
När planet, som kallades ”The Colditz Cock” var färdigt, bestod
det av 6000 delar, som alla var handgjorda.
Hur skulle flykten gå till bokstavligt och bildligt ?
Planet skulle flyttas ut på taket i delar och monteras ihop där.
På taket skulle en startramp eller startskena monteras av
färdigbyggda trädelar.
Planet skulle placeras på sin ramp och skjutas iväg med en katapult.
För att få den nödvändiga hastigheten vid starten, hade man en betongklump, som skulle släppas nerför väggen och som
via ett rep, skulle katapultera iväg planet.
Planet skulle sedan förhoppningsvis glida över slottet, över
floden och landa på ett öppet terrängstycke varifrån man sedan
kunde fortsätta sin flykt.
Ombord på planet skulle två personer sitta. Om man frågar
sig, varför allt detta arbetet för att två man ska kunna fly,
ansåg fångarna det var viktigt, att få ut information till de
allierade om lägret, om nazisterna skulle avrätta fångarna
i krigets slutskede, vilket skett på andra platser.
Man ville säkra tillgången till vittnen, för eventuella rättsliga processer mot de ansvariga tyska cheferna efter att regimen krossats.
Nu kom inte planet i väg, eftersom de amerikanska trupperna befriade fångarna på Colditz den 16 April 1945.
En amerikansk fotograf tog den enda existerande bilden av
originalflygplanet på vinden på Colditz.
Efter amerikanarna kom ryssarna, då det tillhörde deras
ockupationszon och The Colditz Cock försvann från världen.
Vad ryssarna gjorde med planet ? Det vet bara KGB…eller NKVD.
I början av 2000-talet byggde Channel 4 i England en kopia av planet. Kopian byggdes med samma material som originalet efter
originalritningarna och provflögs med gott resultat.
Se video nedan.
Som kronan på verket togs ett annat replika plan till Colditz,
sattes på taket och startades med hjälp av en katapult.
Ingen riktig pilot i planet utan en docka. Planet styrdes via
radiostyrning och flög som förväntat.
Replikan nådde fältet som avsetts, där det kraschade. Planet hade
bättre glidtal, än vad man förväntat, så landningen var hård på
grund av överskottshöjd och hög hastighet, om jag personligen
ska ha en åsikt.
Den ena replikan, finns på ett museum i Norfolk/Suffolk i
England. Såvitt jag förstått, så har man byggt två replikaplan.
Ett står på museum och ett smälldes.
Jag tycker, detta är en fantastisk historia och den visar, att engelska krigsfångar är av det rätta virket. Detta projekt
hjälpte säkert till att hålla fångarna fokuserade och att de
kände, de hade ett mål med sina liv på Colditz.
Som jag tror en engelsman skulle säga: We were in high spirits !
Här kommer lite bilder från Wikipedia och en video från YouTube,
som jag klippt stillbilder ur.
Namnet på planet ”The Cock Of Colditz” (Tuppen på Colditz),
tror jag har att göra med, att planet byggdes under takåsarna högt upp.
En tupp vill ju alltid vara ”Högsta hönset”…
I England är det vanligt, man har en tupp som vindriktningsvisare (Windvane) på takåsarna.
Man också tänka sig, att man ser tuppen, som den som bestämmer och övervakar det, som sker på platsen.
Begreppet ”Cocky” betyder ungefär att någon agerar ”karskt” eller
självsäkert.
Kanske lite brittisk ironi och humor…
Den enda existerande bilden av originalplanet,
som togs av en amerikansk krigsfotograf. Bild från Wikipedia.
Det finns en modell att köpa…
Bild Youtube.
Replikan finns på ett engelskt museum i Norfolk.
Bild Wikipedia
Replikan i luften, den är radiostyrd.
Bild klippt ur YouTubevideo.
Hade man flugit iväg med planet under kriget, hade det varit en enastående prestation.
Bild klippt ur YouTubevideo.
… om du kan landa, för då ser man, om du är en bra pilot.
Detta gäller oavsett om du flyger en radiostyrd modell
eller en Boeing Dreamliner 787-10 på 300 ton.
Starta ett flygplan, det kan i stort vem som helst. Bara
det finns tillräcklig power, så kommer det att bära uppåt.
Men landningen är knepigare. Då avslöjas det brutalt,
om du har förstått, hur aerodynamiken och flygmekaniken
samverkar, samt hur de ska hanteras, då du landar.
Bister sanning men tro mig, så är det.
Alltnog, jag drog till HH för att få mig en runda i luften
med min 40 år gamla Multiplex ”Hobby”.
Väderläget var utmärkt med sol, 4-5 m/sek nordlig vind,
vilket är rakt på, så lyftet torde vara utmärkt.
Montering, påslagning av diverse kameror och glad i
hågen slängde jag iväg med modellen vid betongfortet,
med modellen redan svävande 200 m över marken i
mina ivriga ystra tankar.
Men jag bringades snabbt och brutalt tillbaka till
den villkorslösa verkligheten vid hangkanten.
Min Hobby har ju bara sida och höjd att styra med.
Det betyder, att då jag ska korrigera stora störningar,
vill inte sidorodret räcka till.
Exakt det som hände mig nu.
Liten inskjuten förklaring:
Ett ansatt sidoroder gör att, planet girar- – att ena vingen flyger fortare-det skapar mer
lyftkraft-lutar omkull modellen.
Ett ansatt skevroder minskar lyftkraften på den vingen, där rodret är uppfällt och ökar lyftkraften på den sida skevrodret är nedfällt. Resultatet är att flygplanet lutar omkull.
Fördelen att kontrollera din modell i rollplanet med skevroder, det är att flygplanet reagerar snabbt. Med endast sidoroder ska modellen ha tillräcklig hastighet, så den vinge som flyger fortare kan skapa mer lyftkraft och lyftas. Alltså först gir, sen roll.
Ofta måste man, för att få snabbare och brantare
sväng med sidoroder, ge höjdroder för att initiera
början till en överstegring. Med skevroder får du rolltendens omedelbart.
Vid kanten låg en mycket ilsket snurrande stark rotor
och väntade på att mala ner min modell…
Jag hade inte skuggan av en chans att klara det.
Så jag valde att landa någotsånär under kontroll i
buskarna vid kanten, allt för att undvika en helt
slumpmässig landning i bergväggen nedanför hanget.
Modellen var oskadd och vid nästa startförsök utgick
jag lite vid sidansett mot min första start. Nu gick
det bra…med ett nödrop.
Väl uppe på höjd var det som att flyga i ljummen
yoghurt.
Lyftet på Hovs Hallar tog mig till 270 m över kanten,
vilket är 350 m ASL. Allt mätt med min höjdmätare
i Picolarion. Inte dåligt.
Jag kunde antagligen klättrat högre, men hade inte
just då motivationen. Det var kallt…
Dåligt kan däremot en landning gå, om du har en
modell utan aerodynamiska bromsar på HH.
Det är ett stort problem att komma ner.
Problem 1 är, att få bort hastighet och höjd.
Problem 2 är, att flyga igenom topprotorn.
Problem 3 är, att kunna korrigera under
landningen med sidoroder och höjdroder.
Problem 4 är, att jag ska jag hålla koll på
markförhållandena.
Finns det en sten i landningsområdet, så enligt
Murphy´s Lag, klipper man den med vingens
torsionsnäsa…
Jag måste använda min erfarenhet och den
eventuella skicklighet jag lyckats förvärva efter
44 års hangflygande på HH.
Jo, jag kom ner hel, vilket du kan se på filmsnutten.
Jag startade flygandet 1135 och jag landade kl 1425.
Avbrutet endast för en paus på 10 minuter då jag
bytte batterier i kamerorna.
Förresten, kyla är ett kamerabatteris värsta fiende.
Därför förvarar jag alltid mina Mobiuskameror och
GoProbatterier i fickan, för de ska håll sig varma.
Ok, jag fick en dag med fint flyg och allt lagrades
i min erfarenhetsbox om Hovs Hallar i mitt huvud.
Här ska jag plåga er med lite bilder och en 2 minuters
videosnutt, som visar, hur man ska landa en RES-modell…
utan S……
Alla bilder, med nåt undantag, är tagna med min
Mobius lilla actioncam.
Färdig för start i stort. Du ser jag har återgått till plastpåsestadiet,
då det gäller att få med tillbehör…som utgörs av en rulle tejp,
ett äpple och 4 gummiband och en av Biltemas små CA-tuber.
Vy mot sydväst. Ser du solen kl 12 på dagen ? Den står lågt nu. Men hav förtröstan, om 40 dagar vänder det !
Min Mobius var svårstartad i låg temp, men det gick med lite handpåläggning och massage.
Mitt första startförsök…
Jodå, här ser det bra ut, men vänta du bara, säger kantrotorn…
En lite lätt störning först…
…och sen ruskar vi om din modell…
Här fick jag modellen rätt på vingarna…
…men jag är lågt och botaniserar i växtligheten…
…så jag beslöt att avbryta för att landa något sånär kontrollerbart…
… så modellen skulle vara lätt att hämta nere i buskarna. Den låg här helt oskadd.
Sen startade jag om och fick flyga.
Här har gått in bakom hanget för att testa eventuell lärotor.
…vildnyponen glädjer fåglarna.
På mer än ett sätt. På hösten brukar, tack vare fruktsockret,
nyponen jäsa och bilda alkohol, varför man kan se till
exempel björktrastar vara på snusen…
…och tistlarna står ståndaktigt i givakt fortfarande.
Min Multiplex ”Hobby” från 1978 på väg ut genom turbulensen. Denna modell är vacker. Man kunde produceraestetiskt attraktiva modeller 1978.
Kolla mitt sidoroder då rotorn sträcker ut sina fingrar efter modellen,
då jag startat och flyger igenom rullen vid kanten !
Detta är nackdelen, då man inte har skevroder. Det är svårt att ha full kontroll i ovanstående situation.
Men som allt annat, det löser sig med tiden…
De enda som gjorde mig sällskap på hanget var tre korpar,
som definitivt inte tyckte om min modell.
Detta är en bild på Falkenberg. Vindkraftverken till vänster står ute i havet. Byggnaden är silon i hamnen. Om du kollar horisonten till höger om vindkraftverken i havet, så kan du, med viss ansträngning, skymta radiomasterna i Grimeton.
Denna bilden av Halmstad tog jag med, då den visar, vilket säkerligen de flesta halmstadbor är ovetande om, den omfattande bergtäkten nordost om staden.
..i fredags kväll, då det hölls stormöte på åkrarna
öster om Halmstad.
I åkrarnas tiltor satt, snyggt uppradade i skymningsljuset
och det kalla regnet, traktens kajor övervakade av några,
som det tycktes se ut som ordningsmän, nämligen fältkråkorna.
Det såg makabert ut, med tusentals gråsvarta individer
sittande i prydliga rader rödögt plirande med huvudena
åt samma håll, mot vinden och som sedan, likt efter en
osynlig signal, begav sig upp vallen och plockade mask.
Ljuset var som vanligt…då jag plåtar uselt. Klockan var 1630 och det var en snabbt fallande skymning, men jag klämde
ändå lite bilder för att fånga en, på något sätt, lite hotfull
…eller makaber stämning med alla dessa djur i sina mörka
grå fredagskostymer.
Det var lite överväldigande med allt frasandet från vingarnas
fjädrar och allt kräigt argumenterande.
Tänk om en människa hade lika mycket röststyrka
i förhållande till sin storlek, som en kaja eller kråka
besitter ?
Då hade vi aldrig behövt högtalarsystem.
Mitt resesällskap sa hon fick en ”creepy feeling” av alla dessa fjäderklädda individer.
Har du sett Hitchcocks film ”Fåglarna” ?
Då förstår du känslan vi hade.
Jag fann en film utlagd på YouTube, som fångade mitt intresse. Filmen är välgjord och visar, hur man med hängivenhet och yrkesskicklighet får sina friflygande skalamodeller att bete sig, som piloten vill.
Förhållandena på platsen var ju föredömliga. Kollar du, så ser du, hur samtliga modeller är i mycket gott trim och flyger bra.
Videon är väl värd att se.
Jag klippte för överskådlighetens skull lite stillbilder ur videon.
Dåligt ljus är fotografens värsta fiende, i alla fall om jag ska plåta föremål som rör sig, eller om jag
fotograferar från föremål, som är i rörelse.
Min GoPro är ju en i stort automatisk kamera, med de svagheter det innebär. Man får ta det, som det blir,
skulle jag vilja säga.
Det fick jag göra i dag. En grå tidig morgon en höstdag
med uselt ljus, men det var som en något förmildrande
omständighet i alla fall vindstilla.
Det borde gå att få till det, trodde jag i alla fall.
Min fotograferingsflygmaskin, den trogna Sparkyn
hade fått lite modifieringar, vilket jag ville testa.
Alltså ner till stranden där jag ville få lite bilder på
det omskapade naturvårdsområdet. Omskapat
såtillvida att huvudmannen för området Länsstyrelsen
i Halland har avverkat skog och återskapat sandytor
för bland annat fältpiplärkan.
Så det var bara att montera vingen och starta
kameran, som tog 2 bilder i sekunden snett ner åt
vänster.
Power till motorn var en trött 3-cells 2100 LiPo.
Men den brukar räcka för en 15 minuters flygning,
vilket är nog för för mig vid detta tillfället.
Jag flög mina rundor, som jag fotograferade med
min, nu kommer ett längre ord: ” Solglasögonskalmactionkamera”.
Den kameran tar 4 bilder/sekunden.
Det fanns inte en människa mer än jag själv, så långt
ögat kunde se. Men då jag gick upp till bilen, träffade jag en ornitolog, som stod och spanade utåt havet. Det är märkligt,
att man för det mesta träffar trevliga människor,
då man är ute och flyger med sina modeller. Vi hade ett vindlande associativt samtal om det mesta.
Jag fick ett tips, att om jag är flygintresserat och vem
är inte det, så borde jag besöka Flygfesten i Dala-Järna
sommaren 2018. Det utlovas bli något extra.
Vi får se.
Som sagt, suddiga bilder blev det från modellen. Då jag
kollade slutartiderna, låg de i det dåliga ljuset på 1/60,
eller 1/120:dels sekund. Jag hade föredragit ca 1/500 dels sekund, så hade
bilderna blivit skarpa.
Men de får gå med denna gången. Bilderna från
marken är alla tagna med min Mobius på glasögonskalmen.
Hoppa ombord och spänn fast dig så kör vi !
Kattegatts yta ligger i stort sett som smält bly.
Klart för start med min Sparky.
Min Sparky har gjort tjänst i mitt flygvapen i 6 år nu.
Jag kan flyga modellen i de flesta lägen utan protest. Sparky puttrar obekymrat vidare med en motor,
som nu ibland något gnisslande, fortfarande efter
hundratals flygningar har visat att den var värd
de 50 kr, jag betalade för den…
Som du förstår finns det gott om utrymme för start och landning.
Dags svänga in för att landa.
Baslinje
Inga hinder…
Final…
Sättning. Mitt landställ är mycket fjädrande, vilket gör att jag kan starta och landa på mycket ojämna ytor utan problem.
Sporrhjulet fortfarande i luften under utrullningen.
Just parkerat.
Sparky, 1650 gram, enkel kinamotor, 2100 LiPo.
Sveriges längsta badstrand
Ser ut som ett krigshärjat landskap…
…men det är inga bombkratrar, det är Länsstyrelsen Halland, som banat av växtligheten för att återskapa sandlandskapet, vilket kommer att öka den biologiska mångfalden i biotopen.
Mellan dynområdet och strandskogen finns en våtmark, som hyser ett rikt djurliv och flora.
Förstår du hur vattensamlingarna uppstår just innanför strandkanten ?
Stranden är mångfärgad av sanden. Havet och dess vågor siktar sanden med hänsyn till vikt.
Genom våtmarkerna rinner en bäck parallellt med stranden.
En ornitolog på spaning…
Min Sparky. Bara ett flarn mellan himmel och hav.
Men som ger mig som modellflygare så mycket tillbaka i upplevelser.
2 minuter video på min Sparky innan min LiPo gav upp andan…
Pär skickade en bild på sitt kommande projekt. En friflygande modell som emanerar från 1940-talet ?
En tidstypisk konstruktion med måsvinge. Varför man byggde med måsvinge ? Jo det var för att få upp vingen från marken vid utelandningar i olämplig terräng
En vacker A2 modell, vars namn betyder ”Impalahjort”. Ska väl ge en känsla av att modellen är snabb och smidig… Om den är lättbyggd ? Det kan jag inte tro, men varför ska allt vara lätt ?
Det ska bli spännande att se hur planeringen och utförande av bygget fortskrider, men framför allt ska det bli spännande att få se modellen i luften.
Som jag tidigare skrivit, blev jag ägare till en oflugen
segelmodell på Bytesmarknaden i Falköping.
Modellen en HOBBY”, var från 1978… , så den har ju några år på nacken.
Modellen var fin, för den var aldrig flugen, men jag hittade
lite fel på den. Vingarnas framkant var inte slipade, utan helt fel utformade,
vilket med nödvändighet skulle komma att påverka
strömningen runt vingen negativt.
Bakkanten på vingarna var 3 mm tjock och tvär, vilket
också är ett aber.
Trots detta ville jag provflyga. Modellen krävde 80 gram i nosen, för att tyngdpunkten skulle ligga inom ramarna.
Jag märkte, när jag flög ytterligare en svaghet och det var vingfastsättningen bestående av två pianotrådar.
Skräp och utan stabilitet.
Nåväl, trots ovanstående gnäll, så åkte jag till Tönnersa Strand, monterade, kollade och gick fram till den relativt låga kanten,
ca 2.5 m hög som jag skulle flyga på.
Kollade än en gång att roderna stod neutralt och sen start rakt
ut i vinden, som var ca 4 m/sek nästan rakt på.
Modellen flög absolut rakt, utan att jag behövde röra
någon trim. Det var ju bra. Flygkaraktären var lite slängigt och
gungigt, som en modell med för mycket V-form på vingarna får.
Annars har jag inget att klaga på. Den vek sig snabbt över
vingen då jag vek den, vilket kan ha ett samband med
den fullständigt felaktiga framkanten. Strömningen på vingens ovansida löser av tidigt. Men det ska jag fixa.
Första provflygningen blev 50 minuter. Landningen
genomfördes bakom hanget i strandrågen utan problem
eller skador.
I stort är jag nöjd med modellen. Den är en produkt
av 70-talet, men till den flygning jag ska ha den till,
så duger den väl.
Samtliga stillbilder och video tagna med min ”Glasögonskalmkamera”, Mobius. Ingen dålig kvalitet för en sådan mycket liten kamera
eller på svenska: Varför ska man göra saker och ting komplicerade ?
Apropå rubriken på min post ”Nygammalt…”
minns du det tv-programmet ?
Där väldresserade kafeochkakamutade äldre i publiken förväntades att med tindrande ögon sjunga: ”När man är en glad pensionär…” och framställdes som lallande fjantar, ständigt
sittande på sina köksstolar spelande ”Livet i Finnskogarna”
på dragspel…eller andlöst skådande ”Göingeflickorna”
framföra pekoralet ”Kära mor”…
Programmet fick ju snabbt öknamnet ”Lillgammalt”…
och fick utstå mycket spott och spe innan det gick i graven.
Jo, jag vet det fanns människor, som tyckte, att detta program var det yppersta, som fanns av underhållning.
Just framkommen och modellen monterad.
modellen har 255 cm spv, men kanske jag
bygger en sprygelvinge med 325 cm spv
och med en profil från min AvaPro.
Det borde bli nåt eller ?
Jag tar alltid ett par bilder innan provflygning. Man vet aldrig vad som sker…
Koll av att stabbarna har rätt grundläge.
På väg ner till det låga hanget.
Kanadagässen under sina ständiga sträck mellan betesplats och nattplats
Ja, så här såg det ut i torsdags vid tidpunkten för provflygningen.
Då är det dags…
En sak finns här gott om…hangkant och utrymme.
Min ”HOBBY” i luften.
På väg ut. Ser inte illa ut. Alltså själva modellen.
Men…den flyger ju !
Hangflyg är härligt !
Jag tycker den är ganska snygg på lite avstånd eller ?
Du ser solen står lågt och man har den mitt i ansiktet, då man flyger söderut…
Jag får otvetydliga vibbar från 70-tal, då jag ser modellen.
Här ligger modellen efter min första landning med den.
…när det gällde kvalitet på exempelvis glasfiberkroppar.
Genom ödets skickelse fick jag chansen att lägga vantarna på en icke flugen modell på Bytesmarknaden i Falköping, som ju ÅMFK anordnade för 14 gången.
Jag såg modellen i sin originalkartong från Multiplex och den såg fin ut. Efter den obligatoriska prutningen hos säljaren fick jag den för ett rimligt pris.
Under de senare åren har jag fått en viss nostalgisk kärlek för gamla modeller, som jag vet är av kvalitet.
Denna modellen, som heter ”Hobby”, tillverkades av
Multiplex och kom på marknaden 1978. Kroppen är av
glasfiber laminerad med epoxiplast. Den är mycket fint
upplagd och är lätt. Det var ofta modellerna för 40 år sen.
Vingarna är styroporkärnor plankade med abachi. Just denna modellen var klädd med Oracoverliknande material. Jag tvättade av vingarna, slipade, lackade med klarlack 3 gånger, slipade igen och sprutade med Biltemas eminenta hobbylack a´69 kr burken.
Varför klabba med Badgerspruta, kompressor och allt som
behövs ? Keep it simple !
Vingarna blev riktigt bra efter målning. Spännvidden är något mer än 2.5 meter och min modell väger med allt i 1650 gram. Det ger en vingbelastning på ca 42 gram/kvadratdm. Ok för mig.
Jag kör med ny Mh-acke från Biltema. 2.6 Ah kapacitet och celler som har mycket låg självurladdning. Tänkte köra med 6 celler vilket ger nominellt 7.2 V vilket är ok med dagens rx, men med tanke på de åldrade Futabaservona blev det 5 celler.
Med acken längst fram krävdes det 80 gram zink i nosen.
Ska du belasta en modell, så passa på och tigg ett par remsor
vikter hos din däckhandlare, när du köper däck. Mycket
praktiska och försedda med självhäftande tejp för
fastsättningen samt med vikten angiven på varje zinkbit.
Profilen verkar vara något okänt Clark-Y liknande med flat undersida. Profilen är ganska tunn, varför jag förväntar mig en hyfsad polar och förmåga att penetrera mot vinden.
Det satt 2 stycken 30 år gamla gedigna…Futabaservon i modellen. De funkade perfekt, där de satt, så de kommer jag att flyga med. Huven till modellen är mycket välgjord från fabrik. Kommer limmad på en träram, som gör det hela starkt och lätt.
I kroppen förstärkning för infästning av vinschkrok.
Det tog 20 timmars intensivt arbete att få den klar. Svaghet ? Ja, jag är inte helt imponerad av vingfastsättningen med ett 4 mm och ett 3 mm pianotråds vingstål. Men det kommer att hålla.
Vad ska jag ha en sådan modell till, kanske vän av ordning undrar?
Jo, jag ska ha den och glida med på tjuriga hang, som kräver en sådan modell. Jag ska ha den och flyga termik med, som man fångar exempelvis på ett litet inlandshang.
Alltså ett avspänt sätt att förhålla sig till rc-termik- och hangflyg. Allt måste inte gå fort eller högt.
Finns det något, jag ska ändra på ? Ja, troligtvis ska jag skära upp skevroder, som ska vara rejäla, så de kan tjänstgöra som aerodynamiska bromsar i uppfällt läge.
Att ha en väl fungerande broms är betryggande, om man flyger termik, för du som är termikflygare vet, att problemet är inte att komma upp utan att komma ner, om det stiger med 6 m/sek…
Att skära upp skevroder kräver lite eftertanke och framför allt att få till utrymmet i vingen, där servokabeln ska dras, det kräver lite förarbete.
Funktionen jag vill ha, är i första hand bromsfunktionen.
Ja det ska bli spännande att testflyga och erfara ”Hobbys” egenskaper. Fast ganska mjäkigt namn på en modell tycker jag…
Modellen ser i sin konfiguration ut precis, som jag tycker en sån modell ska se ut. Den inger förtroende…i alla fall nu innan provflygning.
Här några pics
Jag tycker den har harmoniska linjer.
En modell från 1978
Som du ser, har den vackra kroppen gulnat lite. Modellen är ju 40 år gammal.
Jag vet sidorodret ser bedrövligt ut på bilderna, men det är nu sprutat rött…
Det har varit blåsigt nu i ett par dagar. Dock inte det blåsväder som våra kvällstidningstabloider utlovade, utan det var kuling.
Ja, då håller jag mig på marken med mina modeller, ty jag är ingen onyttig självplågare. Det ska på något sätt vara en njutning att komma ut och modellflyga.
På fredagen fick jag, som läsaren sett, en rejäl duvning på Hovs Hallar. Det blev en hård landning…varvid ett höjdroderhorn lossade. Men hemkommen såg jag, att kroppen fått en spricka.
Så det var ju bara att rensa kroppen. Snygga till sprickan och sen på med glasfiberväv och epoxieplast. Allt ihoppressat av Biltemas eltejp. Att jag lindar tejp är för att få bra anliggning och att över- flödig plast pressas ut.
Efter härdning blev det slipning, spackling, spruta porfyllare, grundfärg och ett par lager ytlack.
Sen var Gillettens kropp finare än fin…
I går drog jag mig till stranden, eftersom den och omgivningarna har en stark dragningskraft på mig.
Vinden var frisk, ca 7-10 m/sek nord, vilket betyder, att vinden låg parallellt med stranden riktning söderut.
Så jag tog vägen i medvinden på stranden till Lagaoset och där svängde jag av in på skogsstigen, som leder till parkeringen vid Tönnersa Strand.
Jag upplever alltid något under mina promenader och ser saker i naturen, som förundrar i alla fall mig. Om inte annat
så kittlas min fantasi.
Rundan jag går är 9 km och flanerar jag, tar det 1.5 timma.
Det är väl den tid det tar att toppladda mina batterier…
Jag fick så mycket energi, så jag kunde lägga det sista
färdigställandet på min nya fina termikmodell.
Nu väntar jag bara på fint väder för provflygning.
Här kommer några ögonblick från min promenad.
Häng med, det är gratis !
Vid nedgången till stranden blåste det synnerligen friskt i sprickan… och dessutom flög sanden, så man kunde blästra rostigt järn…kanske.
Sandflykten som avslöjade flaskan för 2 dagar sen, gömmer den igen mitt mellan fotspåren, som snabbt rundas av den alltid arbetande vinden.
Havet har fortfarande överloppsenergi
Varför ser skummet ut som det gör egentligen ? När vågorna bryts mot kusten eller mot klippor i vattnet piskas det in luft i vattnet, så att det bildas skum. Skummet är egentligen bara luftfyllda bubblor omgivna av en tunn vätskehinna, och att det ser vitt ut beror på ljusets brytning. När det vita
solljuset träffar bubblornas hinna, kastas det tillbaka och därför ser skummet vitt ut.
Det kan dock finnas en annan förklaring till färgen, nämligen skumalgen Phaeocystis.
Algen omges av ett proteinhaltigt geléhölje, som slås sönder och piskas till skum i bränningarna.
Till skillnad från havsskum, som snabbt kollapsar och försvinner, ligger detta skum kvar
på stranden. Andra alger kan färga skummet gult eller brunt.
Den spetsnosade strandknorken låg och tjurade.
Efter att ha legat i vatten och blivit utsatt för sandens slipande verkan blir föremålen mjuka i sin framtoning.
Är detta varelsens rätta jag månntro ?
Aerodynamikens lagar gäller.
Denna individ bara låg och blängde…
Den sällsynta strandspetan kollade vattentemperaturen och beslöt att inte simma sin vanliga tur. Hon tyckte det
var alldeles för kylslaget.
Lagaosets ganska sällsynta massavedskrokodil gav upp
ett ironiskt skratt då jag gick förbi…
Strandgräset står och slår mot marken med sina strån i den friska vinden vilket skapar en fördjupning med tiden. Tid har dessa gott om till skillnad mot oss…?
Stråna rättar i sig efter vinden, skapande illusionen av en ellips.
Fibblorna blommar igen i oktober. Den tänker väl, att man måste ta chansen.
Hej…jag kan stå på ett ben…trots jag är död…
Varför tror du en tall växer så här vid stranden…
..är det slumpen ? Nej, det är evolutionen och anpassningen till miljön.
Denna växten är lite långhårigare. Du ser hur stråna bearbetat sanden med hjälp av vinden.
En av de platser där Länsstyrelsen röjt. Ko9mmer att bli en vitamininjektion för området.
Området bakom sanddynerna är blött och fungerar som en kvävefälla för de bäckar som mynnar här. Detta blöta området sträcker sig ända ner till Lagans mynning.
En tall som antagligen är 75 år gammal. Jag undrar vad virkesvärdet är på detta tätvuxna träd ?
Yta som är beredd för att gynna djurlivet. Träden avverkade och topplagret på marken avbanat så sanden kommer i dagen.
Nu ger jag upp, sa denna tallen och la sig till ro.
En kaja marscherar taktfast i regnet
