…därför jag planterade  skor i stället…

Ofta har jag hävdat på detta forum, att då jag är ute
för att modellflyga, då kan jag nästan alltid förvänta mig,
att något oförutsett och från flygning helt väsensskilt
inträffar.

Det jag ska berätta nu, kanske bekräftar min förmodan.

Dagen var en fin sommardag i förra veckan. Vi har ju
upplevt en lång period med sol och mycket torrt väder
den sista tiden.
Vinden var västlig, vilket var en förutsättning att kunna
flyga hang med min modell vid Tönnersa Strand längst
in i Laholmsbukten. Hanget är troligtvis…Sveriges
längsta kusthang, ca 20 km långt och 3-8 m högt.

Det är en av mina favoritflygställen, eftersom det är
lättillgängligt och ligger nära Halmstad.
Det sistnämnda påståendet om lättillgängligheten,
skulle jag få skäl i att ifrågasätta efter mina äventyr
denna min förväntade fina flygdag.

Området där jag flyger, är ett naturskyddsområde, vilket
Länsstyrelsen Halland har renoverat och återställt under
de senaste åren. Området hade som de flesta blivit förbuskat
och igenväxt av sly, tall och björk, vilka hade brett ut
sig över sanddynerna, så biotopen blivit helt förändrad.

Länsstyrelsen hade beslutat att restaurera området genom att
ta bort sly, tall och björk, så man kunde bana av humuslagret
och åter få fram sanden och därigenom återskapa dynlandskapet.

Detta gjordes på ett ganska brutalt sätt med stora maskiner
och många besökare reagerade. Men nu, då det är färdigt,
kan vi se, att resultatet blev mycket bra.

Jag skriver om förändringen, då det påverkade mitt vägval
ner till hangkanten. Allt hade blivit mera öppet och inbjudande
nu.

För att komma ner till platsen vid dynkanten mot havet parkerar
jag normalt vid parkeringsplatsen. Sen monterar jag modellen,
tar mitt pick och pack och promenerar längs den inre dynkanten
till min pilotplats ca 700 m söderut.

Med tanke på den torka vi haft, att man röjt i skogen och öppnat
upp, trodde jag, att jag fick en strålande idé…

I stället skulle jag köra en skogsväg söderut de 700 metrarna för
att kunna gå den korta vägen ner till min pilotplats.

Där jag parkerade bilen,  höll man på att färdigställa ett fårstängsel,
vilket ska hysa ett större antal får, som ska beta av markens sly,
vilket ofelbart kommer att växa upp, då man tagit bort den högre
växtligheten.

Så ut med grejorna, sikta på havet och iväg. Avståndet att gå ca 250 m,
vilket är mindre än de 700…

Första biten var enkel med avverkad mark, sen kom ytor med sand, vilket
kommit fram efter topphyvlingen.

Men sen…började besväret. Jag gav mig ut i terrängen,
då jag förväntade  att torkan skulle gjort det träskartade området torrt,
så man relativt lätt kunde gå igenom.
Det var mycket högt kraftig gräs, cirka en halv m högt,
som gjorde det aningen knepigt att ta sig fram med modell i ena
handen och min radio i andra. Men det gick.
Gräset blev högre och högre och jag kunde inte se, vad som
dolde sig i gräset, vilket gjorde framryckningen lite osäker.

Ett tag tänkte jag avbryta, men vem vill erkänna ett misstag
med en gång ?

Jag knegade på under ständigt ökande besvär. Dock tycktes
marken vara relativt torr, viket var ett incitament för mig att
plöja vidare i det frodiga gröna havet.

Efter halva vägen var jag svett och trött…men ge mig…aldrig.

Det skulle jag gjort, men jag visste inte då,  vad som
väntade 50 m längre fram.

Just som jag passerade en lega efter en älg och tog ett steg
framåt, fick jag, låt oss säga  en storartad överraskning:
Jag klev rätt ut tycktes det i ett tomt hål…jag sjönk ner till
halva låret i gyttjan !

Du ska veta, jag var klädd i fina ljusa byxor, en märkesjacka,
som var vit och mina väl ingångna gamla slitna favoritskor.

Om du föreställer dig en pensionär stående i kolsvart gyttja ute i det
gröna med en modell i ena handen och sändaren i andra….
stående aningen villrådig och tycktes tänka vad har hänt..
då har du en bild av mig.

Det gällde att ta sig upp nu. Men först rädda min modell och min radio,
vilka jag placerade i det höga gräset väck från gyttjan.

Efter oändlig,  som jag tyckte,  möda fick jag benen ur den klistrande
och sugande gyttjan. Problemet var nu  mina skor…de satt
mer än en halv meter ner  i Tönnersaskogens ävja.

Av med jackan och liggande på magen stack jag ner
min arm och fick tag i min ena sko. Den satt nästan med fast
som gjuten i betong men det berodde på det  vakuum som uppstod.
Till slut lyckades jag under  svavelosande eder lossa min pjuck.

Nästa sko satt också fast och då jag låg på magen och försökte
få tag i den,  lossade min klocka…nere i hålet. Allt enligt Lagen
om allts Djevflighet.

Jag lyckades få tag i min exklusiva… Lurex, som jag köpte för
100 spänn på OK-macken för 10 år sen och som gick på sekunden.
Jag tappade klockan, då den lilla pinnen som håller armbandet
hade hoppat bort under mitt rotande.

Alltnog klockan bärgades, då den hamnat i skon och nu återstod
bara att få upp min sista fotbeklädnad. Ny neddykning med armen
i gyttjan och min axel mot marken och efter svett och svordomar
hade jag den vid ytan.
Hur skon såg ut ? Som en kolsvart lerklump.

Nu förstår du käre läsare,  att en klok person efter denna erfarenhet
hade gett upp, vänt om och gått tillbaka.

Men jag var just då inte klok nog,  att göra det, utan jag beslöt
mig för i min då vettlösa envishet, att jag ska försöka lite till,
eftersom det ju inte var långt kvar till den hägrande fasta marken
och möjligheten till flyg.

Så expeditionen fortsatte mycket sakta och mödosamt. Det gick i
5 m etapper, då det var fysiskt mycket svårt att kämpa sig fram.
Efter cirka 20 meter  då jag for ner i nästa gyttjehål.

Marken indikerade inte dessa dyhål, då ytan hade torkat och såg fast ut.

Denna gången åkte jag ner till livremmen…. Kan du se synen ?
En man stående i ett gyttjehål tillsynes utan ben med ett plan i en hand
och en sändare i andra handen ? Groteskt…säkerligen.
Hade jag sett mig själv, hade frågan osökt varit:”Vad gör han ?”

Nu blev det att försöka komma ur suget från den svarta gyttjan. Ny ritual
med att lägga modell och radio åt sidan, sidan så jag skulle få rörelsefrihet.

Detta var  mycket fysiskt ansträngande. Jag är ganska gammal,
men jag är i god form efter regelbunden träning på gym och
många cykelmil, så utan min goda form, så vet i tusan hur det gått…

Alltnog, jag lade ifrån mig modell och sändare  och stod i mitt hål
omgiven av den starka doften av kärr, ruttna växtdelar och
omsvärmad av , som jag tyckte,  traktens alla flugor.

Flugor då man står i ett dyhål i gassande sol är synnerligen
irriterande, så har jag inte överdrivit.
Värmen var gassande i stillheten och mina tankar förbannade
mitt dåliga beslut att fortsätta.
Jag kom upp , men i hålen fanns mina skor…

Nu var kris…jag ville för allt smör i Småland bärga mina skor.
Skorna var ett par loafers av fabrikatet LLoyd  storlek 44.
De var mina favoriter. Alltså fick jag lägga mig på marken,
sticka ner handen så djupt jag kunde i hålet och denna gången
tog jag inte av min fina vita jacka.

Skorna kunde jag känna längst ner, men de var omöjliga att få
upp,  trots jag drog för allt jag var värd.

Efter 5 minuters förgäves fiskande, då jag och jackan, för att inte
tala om mina byxor hade antagit en kolsvart färg från gyttjan,
då gav jag upp.

Jag tänkte att mina  pjuck får någon gång bli två artefakter,
som arkeologerna kanske finner. De tolkar väl detta fynd av
mina skor som en kult- och offerplats…

Ok , föreställ  dig synen av  en modellflygare , som ett svart
gyttjemonster utan skor men med modell och radio i handen
i en strandskog i södra Halland funderande på vad ska han
företa sig nu ?

Efter jag bärgat mig själv ur detta svarta hål, var jag
utomordentligt fysiskt trött. Det var jobbigt att ta sig upp,
så därför var jag tvungen att pausa och fundera ordentligt
på närmsta framtiden.

Slutligen hade jag fattat ett beslut,  jag skulle tagit långt tidigare,
vilket var  att vända om och gå bästa vägen tillbaka till bilen.

Det var liksom inte läge att fortsätta ner mot hanget nerkletad
med gyttja och i strumpsock…fast jag medger,  att fortsätta var
en tanke,  som  snabbt gjorde en runda i min hjärna,
men jag besinnade mig…

Min sändare var nu försedd med lager Tönnersagyttja liksom
min Spirit. Jag hoppades det skulle gå att rengöra,
utan att funktionen hade blivit påverkad.

Således helt om marsch, vilket var en överdrift,  ty det gick
icke i marschtakt.
För att ta mig ut lättare,  beslöt jag mig för en något annorlunda
väg, som såg lite enklare ut…Det var den inte.
Gräset var mer än en meter högt och jag fick vila var 5. meter
och spana framåt på min vacklande väg.

Inte bara var det högt kraftigt gräs, ca en m högt och segt som
gummi, i gräset dolde sig döda björkar, som snärjde den
gående modellflygaren och gjorde livet mycket svårt för honom.

Jag föll flera gånger och det är inte enkelt..att falla menar jag.
Det gällde ju att rädda radio och modell i första hand och i
andra hand försöka ta emot mig själv, då jag föll som en säck potatis.

Jag vet nu,  hur marken luktar i Tönnersa Skog !

Under min strapatsrika reträtt förbannade jag mig själv,
vad jag gett mig ut på !
Inte en gång utan ständigt. Detta var bra,  för det triggade adrenalin
ur binjurarna, så jag fick signaler till hjärnan att mala framåt.

Eftersom jag inte ger upp så lätt, hade jag efter 15 – 25 minuter
kämpat mig fram till relativt fast mark, vilket jag upplevde som
en oändlig befrielse, då jag nu kunde gå utan att riskera att falla
omkull.

På den relativt fasta marken hejdade jag mig  och begrundade
min situation och mig själv.
Första tanken var,  att jag ser bedrövlig ut med all gyttjan på mig
och utan skor. Jag var något osannolikt och groteskt vill jag säga.

Min förhoppning var,  att detta är en folktom plats, där
sannolikheten att möta någon annan människa borde vara
disjunkt  vid denna tid.

Hur fel hade jag inte…då jag kom sakta och mycket försiktigt
gående i det steniga gruset på mina ömma fötter i mina
svarta strumpor mötte jag två man, som monterade fårstaket.

De såg på mig,  som om jag vore en vålnad från underjorden
och jag kände att situation fordrade någon form av förklaring av mig,
som kunde motivera mitt dåvarande utseende .

“Jag är modellflygare”, var min något inadvekvata ursäkt,
till varför jag såg ut som en halländsk Godzilla.
Tänk om denna man trodde alla modellflygare skulle se ut
på det sättet jag gjorde ? Då blev han aldrig modellflygare.

Efter ytterligare förklaring från mig sa staketuppsättaren att,
“Det finns en parkeringsplats längre bort”.
Jaha, var mitt svar, jag vet,  för jag har varit och flugit här i 45 år,
så jag är aningen bekant med omgivningen…

Männen avlägsnade sig och jag hörde deras kommentarer.

Kommen till bilen kunde jag se, hur jag såg ut…bedrövligt !

Först blev det att demontera min Spirit och lägga den och
radion i bilen.
Men hur skulle jag kunna transportera mig själv utan att
smutsa ner bilen invändigt ?

Jo nöden är uppfinningarnas moder. Jag tog en stor svart
sopsäck gjorde två hål i den för benen och trädde den på
min svartleriga lekamen. I sätet lade jag ut ett vindskydd
vi har då vi är ute, för att inte smutsa ner stolen.

Mina händer spolade jag av nödtorftigt med en flaska vatten
för att inte kleta ner  ratt och instrument.

Sedan bar det iväg hemåt med en känsla av oändlig
tillfredsställelse att slutligen  ha kommit så här långt i
mitt hangflygäventyr.

Förresten har du känt, hur märkligt det känns att köra bil
barfota ? Jag menar känslan i fötterna på pedalerna utan skor ?

Jag körde in bilen på gården,  för att min Via Dolorosa skulle
bli så kort som möjligt inför spejande grannar.

Hemkommen gick jag in i duschen och spolade av det värsta med
kläderna på.

Då jag spolat av det värsta och tog av jackan ramlade det ut
en halv kubikmeter gyttja ur ärmarna…

Mina kläder fick jag köra två gånger i tvättmaskinen, innan
de blev rena. Hemma låg en tung doft av gyttja och kärr efter
mitt duschande.

När äventyret efter gyttjebadet var något så när avslutat,
kanske läsaren tycker, jag skulle sätta mig och tänka efter…

Nä, inte jag, jag bytte kläder, gjorde ren min sändare och torkade
av min Spirit, drack lite saft, lastade bilen och for iväg riktning
hanget igen ! Du tror väl inte jag ger mig…

Nu parkerade jag bilen vid den riktiga parkeringen och gick
ner till min pilotplats den vanliga vägen. Det tog knappt 10 minuter
att gå från parkering till pilotplats…

Sen fick jag två fina flygningar på 1.5 timma !

Man får aldrig ge sig ! Man brukar ju säga att

“Den late bär hellre ihjäl sig , än går två gånger ” .
Jag tycker det talesättet,  eller det om att “Genväg är senväg”,
har båda lite relevans till  mitt gyttjebad…

Här kommer bilder. Jag skulle gärna haft bilder från mitt äventyr
i träsket, men det var liksom inte läge att ta fram kameran då…
vilket du säkert förstår !

Men nästa gång då…

Kameror är Mobius och GoPro.

Här, vid den gula pilen blev det mitt Waterloo.
Bilden är en gammal Google Mapbild,
som inte stämmer med naturen i dag.

Så såg terrängen bitvis ut där jag botaniserade…

Varför jag ville hit…

Landning 1 på G.

Ny jacka på mig och nya byxor och skor…

Insvängning på final.

Strax sättning.

Landning 2 på stranden.

Min fågel i sitt rede…

Här flyger jag.

Du kan se Lagans mörka vatten flyter längs bukten…

Efter min flygning vill jag visa,  att allt inte är svart gyttja vid Tönnersa…

Här ska det gå en flock får och hålla borta slyet.
Därav staketet, vars uppsättare jag mötte…