Ibland kommer lusten att ströva i naturen starkt över mig och jag känner, att jag måste ge mig ut.
Jo, läget med covid-19 har på något sätt förpuppat mig till ett halvmelankoliskt tillstånd.
Vi kan inte resa som vi vill och många publika aktiviteter är inställda.
Vi känner oss lite instängda eller ?
Alltnog och emedan, resan gick till havet. Vatten och fri horisont har alltid känts för mig som en lisa för sinnet och ett sätt att fylla på mitt lager av psykisk energi. (Psykisk energi innebär för mig nyfiken livslust)
Så iväg med kängor på fötterna och kamera över axeln.
Jag beskriver min irrfärd lite annorlunda mot hur jag brukar. Kommentarerna blir lite utförligare vid varje bild, så det blir lättare att knyta associationer och väcka betraktarens fantasi.
Häng med om du har lust…
Länsstyrelsen har avverkat kryptallen, som är klassad som
en invasiv växt och rekonstruerat i naturvårdsområdet. Det innebär, man tagit bort mycket av björk och tall. Samt att
man banat av all beväxning och blottat sanden igen till gagn
för bland annat fätlpiplärkan.
Denna vyn mot Hovs Hallar över Laholmsbukten tröttar aldrig ut mig. Varje gång jag kommer hit möts jag av en annorlunda bild. Lagan, havet och vinden ändrar naturen snabbare än du kan
föreställa dig. Så alltid något nytt att upptäcka.
De som aldrig ger upp hoppet om storfångsten…Fiskarna som söker
sandskädda och rödspotta. Att fiska är en utmärkt hobby, som ger mycket
till utövaren. Fiskaren får spänning, natur, väder och tillfälle och tid till
funderingar och kontemplation i väntan på hugget. En riktig fritidsfiskare
ger aldrig upp ! Jag stod och studerade herrarna som fiskade och de hade
inte ett napp. Men de var glada i alla fall !
Nu mognar det. Dessa vildnyponen går att plocka och ta tillvara, men det är inte den sorten jag vill ha.
Här är Lagaoset. Där Lagan möter Kattegatt, finns det ingen brytande sjö. Lagans strömmande vatten eliminerar de inrullande vågorna. Vidare så är djupet i Lagan en avgörande faktor. Den är ca 1.5 m djup hela vägen, vilket betyder, att de inkommande vågorna från havet inte bromsas upp och bryter, som då de träffar botten…
…i stället bildas dessa små vågor, där ström och inkommande vågor möts. Man skulle kunna benämna detta en sorts mini Hongkong-sjö. Googla runt lite om du vill veta vad Hongkongsjö är.
Denna alen hade ett överflöd av rötter. Men vad hjälpte det ? Mot högvatten
och stark ström gäller det att träden har sina rötter fast förankrade i jorden.
Eftersom alen växer vid vattendrag, har den utvecklat sitt rikhaltiga rotsystem
för att kunna försvara sin plats. Men det hjälper inte alltid. Ofta kommer träd
flytande från uppströms Lagan och lägger sig i torrdocka just vid eller just
norr om Lagaoset.
Träden som ligger vid strandkanten antar de mest fantasirika former och
utseenden. Det gäller bara att ha ett öppet sinne, då du betraktar dess former,
så kan du lätt föreställa dig vilka fantasifigurer som helst. Denna ser ut som
en välbarkad urtidsödla av någon slag som genom sitt luktsinne försöker
finna nåt ätbart. Jag har tagit tusentals bilder på fiktiva djur, som
emanerar från strandade alar.
Här en sällsynthet: Ett förträat nospiggsvin, som
har huvudet aningen malplacerat på kroppen…
Lagan och havet har med vindens hjälp skapat en lagun…
En del skulle självsäkert slå fast, att här kan ni se ett resultat av den
stigande havsnivån. Men detta är en del av den vanliga och tillhörande
dynamiken vid en sandstrand av denna typ. Om två dagar kan hela lagunen
vara borta och ny sand kan ha transporterats upp till dynkanten.
Sanddynamiken är ett evigt Paternosterverk.
Här ser du hur Lagan har byggt upp sandreveln med hjälp av nordvästlig vind.
Där vågorna bryter mot strand….där avlagras sand från havet. Ser du den relativt höga vallen ? Sanden kommer att torka för att
sedan transporteras av vinden upp mot dynerna. Slutligen tar vinden
med sig sanden över dynkanten och sanden hamnar i turbulensen efter
toppen bakom dynkanten. Så byggs dynerna upp. En process som pågår
ständigt.
Sveriges längsta kusthang. FLygbart för skärm 10 km och är utmärkt för modellhangflyg. Västlig vind ska råda.
En kvinna med två lösgående hundar.
Man får inte ha lösgående hundar i naturreservatet. Jag tänkte,
jag skulle säga till henne, men hundarna var under kontroll,
inbillade jag mig. Hennes två hundar, vilka var någon form av
vinthundar liknade två stora upp och nervända U:n eftersom
de var så krumryggade. De sprang från henne, kollade något
och sprang tillbaka till ägarinnan.
Min tanke flög genast till vår fornnordiska historia och
mytologi. Jag kom att tänka på Oden, krigsguden, med sina
två korpar, Hugin i sitt allvetande och Munin med ett minne
som en kvantdator, vilka flög omkring för att kunna rapportera
händelserna till Oden. Kvinnan vinkade också snällt och vänligt till mig, då hon gick förbi, så jag tänkte, den här gången får det gå…
Just, vad som för mig är värdefullt och som på något sätt öppnar
på locket till min behållare med positiva tankar, den fria horisonten
Den Himlaspanande Strandknaspen med sin något absurda kropp. Det ser ut som han säger ”Oj, vad är det jag skådar i skyn”?
En, som det liknar, silverglittrande salini Sydspanien vid Medelhavet.
Vattnet i dammen var varmt…jag fick lust att hoppa i…
På sydsidan av Lagaoset finns ett hang för nordvästlig vind. Jag har aldrig flugit där, men det skulle vara spännande att få lova att testa det. Frågan är bara, hur jag kommer dit utan att behöva gå en halv mil ?
Ett björkbestånd, som då det inte mer är skyddat av tallar kommer att få ge sig för vinden. Processen går fort. Om 2-3 år är de döda.
Detta är nyponen jag kan rekommendera för plockning. Är mycket goda. I år har dessa buskarna en rik blomning. Passa på.
Vårt väder har inte känts speciellt inbjudande , så det skulle få mig ut för att flyga med någon
av mina modeller.
Dock käre gäst, det går mot ljusare tider nu. Solen går inte ner klockan 15, utan det dröjer till ca 1620 nu, så håll ut och lev på hoppet, som loppan gör…
Om jag inte kan flyga, kan jag ströva vid stranden.
Förresten har du tänkt på den ganska subtila skillnaden mellan orden promenera, ströva, flanera och promenera ?
Vi har inte upplevt någon riktig höst- eller vinterstorm
under en lång tid nu, även om kvällstidningsträsket
utmålade blåsandet för 14 dagar sen som jordens undergång, varför strandens tillstånd är relativt indifferent.
En rejäl storm rör om och presenterar fynd, vilka kan vara
spännande på strandremsan.
Jag begav mig till stranden vid Laholmsbukten, där Lagan mynnar i Kattegatt. Platsen heter Lagaoset vilket på halländska..bland annat betyder Lagans mynning.
Denna strand är omtyckt av människor, som söker vederkvickelse och ro för att kunna ladda lite själslig
energi och spola hjärnan från halva tankar och som
det heter i Windows ”Lösa filfragment”.
Det är en åsikt, jag har mött hos många vandrare
under mina promenader.
Vad som fångar mig personligen vid en havsstrand ?
Det är ljuset, havet och de dofter, vilka vinden och havet
för med sig.
Dessa luktintryck startar hos mig funderingar och
stimulerar min fantasi.
Just i dag var vädret i stort vindstilla, då jag startade
mitt lite planlösa flanerande norrut. Jag var på plats
0830 och möttes av ett blekt lite disigt ljus.
Fram emot 10-tiden manifesterade sig en praktfull halo med sidosolar i skyn. Du kan se bilderna.
Detta är ett fenomen, som uppstår, då solens ljus bryts i
sig högt befinnande iskristaller, vilka kommer att fungera
som ett prisma.
Som du ju vet sen skolan, bryter ett prisma ljuset och
presenterar det i spektrets färger. Det är vackert och
kan ses relativt frekvent.
Speciell vid vintertid då atmosfärens temperatur är
relativt låg.
Jag gjorde inga fynd under min promenad, mer än
att jag lade märke till ganska många ilandflutna maneter,
som låg som mångfärgade glaslinser, just där dagens små
vågor bröt mot strandkanten.
Lagan tillförde Laholmsbukten mycket vatten och det
utströmmande vattnet, fick den svaga dyningen,
som sakta rullade in mot stranden att försynt bryta,
då den mötte Lagans snabbt strömmande vatten.
Då dyningen möter Lagans vatten, kommer dyningen
att bryta. En våg är ju en cirkulär rörelse av vatten och
om den möter strömmande , vatten kommer den att
”överstegras” och bryta.
Lagans vatten flöt glatt porlande längs stranden norrut
med ca 3 knop, vilket man, om man är ovan simmare,
ska ha i åtanke vid sommarens bad.
Jag filmade det försiktiga vågspelet och ska redigera en
film, som jag hoppas får betraktaren att förstå, vad jag
menar med avslappnad miljö. Problemet är att den
”gamla” Moviemaker inte funkar i Win 10.
Tursamt nog, har jag en laptop med XP, där jag kan
editera i gamla Moviemaker. Så stay tuned, det kommer
en video.
I brist på video ska jag trötta dig med bilder…lite info
om bilderna;
Bilderna är tagna med min nyinköpta ifåne. Som jag naturligtvis inte lärt mig hantera då det gäller
kamerainställningar. Vi kan vi hålla i minnet att bilderna togs mellan
0830-1130, vilket betyder motljus och en lågt stående
sol. Därför knackig teknisk kvalitet…
På stranden jag märkt, att ett stigande antal människor går
och letar bärnsten.
Bärnsten förekommer här sparsamt och vill du maximera
chansen att hitta sällsyntheterna här, ska du passa på efter
en storm.
Rota i den ilandflutna tången i strandkanten, då kan du
vara fyndig.
Generellt kan man plocka bärnsten enklast nere vi Skånes
ostkust i trakten av Ravlunda.
Ordet Ravlunda, tror jag, kan härledas till det fornnordiska
ordet ”Rav”, vilket betyder just bärnsten.
Hoppa upp och häng med längs stranden av Laholmsbukten, där du kan njuta av en fri horisont !
Jag brukar säga, att de som transporterar sig på E6 njuter av Halland som förtjänar epitetet; ”Halland…horisonternas landskap.”
Speciellt då du passerat höjdsträckningen vid Påarp på E6
och du blickar mot havet och Halmstad vid passage.
Några snapshots från mina 3 timmars irrande på stranden kan du finna efter textsjoket.
Deomdetta
Varför glömmer Tina Turner ständigt sin peruk vid Lagaoset ?
Frosten biter sig fast i skuggan som puder på sanden.
Lagans utströmmande vatten skapar svart oro i Laholmsbukten.
Lagan viker norrut parallellt med stranden.
Här ser du, hur den långsamma dyningen bryter, då den möter Lagans snabba vatten.
Ilandflutna grenar får en glasering av is i den svaga kylan.
Solen skapar en skugga som ger en illusion av en man, som bestiger en stege…eller en bild från 1000-talet
utvisande en viking i sin järnhjälm.. Det är bara använda fantasin…fantasin är din verklighets katalysator och smörjmedel.
Ett ilandspolat djur där ryggkotorna sticker upp som varande från en förhistorisk ödla…
Ett rep som hängt i havet ger möjligheter för blåmusslelarver att
etablera sig och växa till . Naturen utnyttjar alla möjligheter !
Ett annat havsdjur som lämnat in på stranden.
Det enda som flög förbi under min promenad.
Stranden som ger mig så mycket.
Så här såg det ut tidig förmiddag.
Vågorna och vattnet skapar osannolika mönster. Slumpmässig ? Nej ett resultat av hydro- och geodynamik.
Den något magerlagde mannen till vänster pekar och säger: Där !
Skummet skapas av en alg. Vattnet som spolas upp på stranden av vågorna rinner tillbaka till havet och lämnar efter sig en miniwadi.
Hela familjen ståndaktig iakttar stranden i god ordning.
Fader, moder och två telningar…
En vakare som flutit iland. Märkt H77, vilket inte indikerar mycket.
En svensk vakare tillhörande licensierade fiskare i Sverige har en två-
eller treställig beteckning. Ser ut att vara nån hemmagjord beteckning
av en fritidsfiskare…man har två vakare på en länk. I den ena änden
vakare med en flagg och i den andra en vakare med två flaggor.
En bild jag vill ska visa, hur högt och fint hanget är nu.
Vindbrunn som är skapad av den sydvästliga vinden.
Fri horisont
Den lååånga stranden, där jag ofta flyger hang med mina modeller.
En tall som dukat under från den eviga vinden.
Denna bilden varför ? Jag tycker det är en bra komposition…
Två tallar som slagit armarna om varandra i dödsdansens slutpiruett.
”Jag är också död” !
50 meter bakom nuvarande dynlinje finner vi ännu en.
Ett bevis på strändernas metamorfos.
Därför packade jag en modell i bilen och for iväg riktning Hovs Hallar.
Jag tror, min bil hittar vägen nu själv…
Vädret enligt yr.no skulle bli ca 3 m/sek Nord.
Eftersom jag vill vara säker på att få lite tid i luften, tog jag med min trogna HyperAva. Kan jag inte flyta med den på hanget, då flyter inget.
Vädret var uppklarnande tack vare en svag högtrycks- rygg, som kommit in. Solen kom och allt såg bra ut.
Utom för de skärmflygare som fick parawaita upp på toppen av Platån. Det var ju för lite vind. För att kunna flyga säkert, behövs det 5-6 m/sek för en skärm på det höga hanget vid HH.
Jag tog mig upp till toppen och fick en trevlig pratstund med tre flygentusiaster, som rest till ända från Blekinge.
Det är väl cirka 250 km enkel resa för att få en eventuell chans att hänga under trasan.
Men så är det, om man är en hängiven flygentusiast !
Efter en stunds prat tog jag min Ava och startade i den nu mycket svaga vinden. Styrkan ca 1-1.5 m/sek.
Jodå det bar, men det tycktes svårt att gneta sig högre upp än 40 m över kanten. Dock var det inga problem att hålla sig uppe.
Att flyta sakta på HH i vackert väder med en mycket välflygande modell är en sinnlig belöning för piloten, som uppväger långa resor och promenader.
Efter en lång tur landade jag och vi fortsatte att
diskutera eventuell vind…Det eviga diuskussionsämnen
då hangflygintresserade står på ett hang.
Långt ut syntes mörka stråk på Kattegatt, vilket
kunde indikera ökande vind. Prognosen hade ändrat
sig och yrkade på avtagande vind. Dock är ju hoppet, det sista som överger en hangflygare.
Finns det en chans, så väntar vi, för att kunna utnyttja en förhoppningsvis kommande vindökning.
Tyvärr lade vinden av, vilket märktes då jag startade
igen.
Inte ens en Ava kan flyga på noll lyft…så jag packade
ihop och drog mig hemåt, bara för att se då jag
passerade Segeltorp, att vinden snabbt hade ökat.
Tillfälligt bara tänkte jag, för jag inte skulle frestas
att fara tillbaka.
Det är så att vinden runt halvön är mycket svår att prognosticera. Detta bevisades, då jag körde längs havet vid Norrviken mot Båstad, där det var stadigt 5-6 m/sek N.
Men som sagt, jag stod emot lockelsen att vända,
då vi hade annat att göra hemma.
Hur som helst, även om man inte får flyga varje dag
i 4 timmar, träffar man trevliga, kunniga och intressanta
flygare och entusiaster vid en tur till Hovs Hallar.
Åk du dit med eller utan modell du också och upplev
mycket, som du aldrig gör i den eviga dvalan framför en tv !
Vill du ha info om väder kan du ringa eller mejla.
Min mejladress finner du här. Telefonnummer
kan du googla.
Vi ses, för nu går det mot ljusa tider !
Bilderna är tagna med min lilla Mobius i fotoläge.
Därför är inte kvaliteten super. Men betänk att
bildstorleken är endast ca 0.3-1.2 Mb ! Till skillnad
mot Raw=20 Mb eller jpg=4-5 Mb
Sen har jag problemet med lågt stående sol, vilket gör motljusproblemen stora.
Min Mobius satt som vanligt tejpad på min högra
glasögonskalm. Då plåtar jag, det jag ser på.
Mycket bra sätt att dokumentera sin dag.
Kameran tar 4 bilder/sekund.
Med ett 64 Gb minneskort kan jag med en genomsnittlig bildstorlek på 1 Mb ta ungefär 6000 bilder…
Mitt batteri, som jag bytt till ett med dubbel kapacitet
klarar 5000 bilder.
Det mörka stråket på havet som höll fort hopp levande.
Där är det lyft !…
Den förväntade vinden…gick upp om inte i rök, så i all fall i intet.
Min Ava beredd med en Mobius tejpad på vänster vingpanel. Enkelt ska det vara !
Du ser att det rådde mycket, som förknippas med stillhet och ro på HH i detta ögonblicket…
Men nu kör vi !
Ut och testa ödet…eller i alla fall eventurellt lyft.
Ser ok ut nu.
Inte mycket korkverkan dock.
Här ser du hur lågt jag gnetade.
Som du säkert förstår, är det inte ett önskeläge att landa in i branten under kanten…
Här ser du, att jag är under kanten.
Det gäller att ha kalla nerver under dessa betingelserna !
Min pilotplats och kärran under kanten…
Men ner kommer man ju alltid…
De tre aviatörerna från Blekinge
Min Ava belyst av en blek januarisol.
De flesta bilderna är uppdragna, därav den sämre kavaliteten.
Du ser min Ava lämna Contrails…
Det eviga problemet…vindens riktning och styrka.
Smarta telefoner underlättar faktainformation till en del.
Flygentusiast nummer 1.
Flygentusiast 2.
Flygentusiast 3.
Klart man är glad att vara på Hovs Hallar !
Havet som det tydde sig då vi lämnade.
Den gamle på väg att hämta sin Ava efter dagens sista flygning och landning.
…inget nytt att presentera på min blygsamma blogg…
…men en blogg som inte uppdateras är en död blogg. Eller som det låter bättre: A dead duck !
Säger man det på tyska låter det annorlunda: Eine tote Ente… Satsmelodin är bättre på tyska.
För att inte hamna bland de döda ankorna får jag publicera lite om min dagliga promenad vid havet.
Dessa promenader betyder mycket för mig, då det laddar mina psykiska batterier och ger mig lust att företa något, även sen jag kommit hem.
Är jag ute och strövar, händer alltid något oväntat, som jag inte har planerat. Jag ser saker i naturen, jag träffar människor som har något intressant att
berätta, eller så sker helt osannolika saker ibland.
I dag fredag var en dag med nästan ingen vind. Havet låg stilla, bara små vågor smög in till stranden, där de lade sig tillrätta med ett försynt frasande.
Solen sken från en molnfri himmel och temperaturen låg runt 2 grader C.
Förutsättningarna var goda för en vistelse på stranden.
Som vanligt, vill jag säga, stod de bilarna jag känner igen på parkeringen vid Lagaoset, vars passagerare liksom jag fördrev tiden med ett strövtåg längs den tysta stranden.
Hela området där vi vandrare håller till, är ett naturvårdsområde där vissa regler gäller. Länsstyrelsen som är ansvarig lägger ner att gott arbete, då man försöker bevara området och dess olika biotoper.
Alla följer inte dessa regler. Vissa människor har en
oförstående attityd eller brist på uppfostran, vilket enligt
de själva, ger dem rätten att bryta reglerna.
Det kommer du att få se i mitt lilla reportage.
Vi har nyss haft ”Liten Kuling”, som det heter på norska, vilket enligt mig borde borga för, nya ting skulle dyka upp på stranden.
Men det var nog mest på kvällstidningsträskets löpsedlar
det hade blåst…Här på stranden märktes intet.
Själva den ständigt föränderliga mynningen av Lagan,
Lagaoset, manifesterade sig genom att sandreveln som
vanligtvis brukar finnas var borta. Men hav förtröstan,
den kommer tillbaka förr eller senare.
Jag observerade inga fåglar att tala om. Min förhoppning
var att få se en havsörn passera, men intet av den arten syntes.
Av arten människa fanns två kvinnor med 7 jaktlabradorer, som sprang lösa på stranden. Jag dristade, att upplysa
damerna att lösa hundar i detta området är förbjudet,
enlig uppsatta skyltar. Deras svar var, att ”att det gäller bara bland dynerna”… Jag uppmande kvinnorna att läsa noga på uppsatta skyltar.
Den andra gruppen var ett antal fiskare. De tillhör kategorin av människor, som aldrig ger upp hoppet eller drömmen. Drömmen om stor och mycket fisk. Men som de sa, det är inte fisken som är viktig, utan det är den sociala samvaron och naturupplevelsen, som hjälper till att hålla drömmen om jättefångsten vid liv.
Vid en av parkeringsplatserna hade några skjutit raketer för att fira något.
Platsen var överströdd av skräp och för att framhålla sin innovativa förmåga hade dessa vandaler stoppat raketer bakom Länsstyrelsens informationsskyltar och sprängt sönder dessa. Till vilket syfte ?
Att visa att man kan förstöra. För mig visar deras handlande en brist på uppfostran
och kognitiva defekter.
Hela deras verksamhet var meningslös.
Jag blir förbannad, då jag ser sådant. Att anmäla upplever jag som meningslöst. Det handlar om brist på uppfostran i
hemmet och i skolan, där man borde fått lära sig förstå,
vad som är rätt eller fel.
Skulle inte vetskap om vad som är moraliskt rätt eller fel,
vara en kardinal dygd?
Nåväl, denna sprängning…vad spelar det för roll om 1000 år ?
Då jag går längs leden genom strandskogen, har jag ständig
spaning efter en av de två vita älgar, som rör sig här.
Det skulle vara roligt att lyckas ta ett par bra foto av någon
av dessa.
Efter 2 timmar i naturen bar det hemåt, där vidare uppgifter väntade, vilket tack vare min naturpromenad jag kunde starta med bra energi och mycket ideer.
Jag tog lite bilder, som det var problem med då en av
inställningarna på min trogna Sony inte var helt rätt.
Men jag försökte rätta till det mest uppenbara felaktigheterna.
Om du har lust så följ mig bakåt stigen…
Detta långsmala djuret överraskade mig lite i motljuset.
Jag har fotograferat denna märkligheten förut…
Få vi bara tid på oss, så ska vi rita våra cirklar…
Två torra träd tråder en trängtande tango…
Lagaoset den 4. Januari 2019
”Jag ger upp”
Det enda vintriga, frosten i kanten av Lagan.
Lagan smyger förbi strandkanten
Alles ist Ruhe…
Naturligtvis är det gråtrutarna som har druckit kaffe
och slängt emballaget på stranden. Vem annars ?
ett Os
En hare som lagt huvudet tillrätta i sanden en sista gång.
En rot som vore den hoptryckt av en hydraulisk press.
Kattegatts milda dyning bryter mot Lagans utsrömmande vatten.
Det vita skummet. Beror på närvaron av en alg.
Fiskare
Allt handlar om aerodynamik…
Vandalernas gemensamma små hjärnor lyckades efter möda med detta.
Nedskräpat och förstört.
Vattendraget bakom dynerna isbelagt.
Japp, här flanerar jag.
Ett förhistoriskt djur med snabel reser mödosamt på sig.
I och med att detta är ett naturvårdsområde, får skogen sköta sig själv, så det så småningom blir en urskogsliknande biotop.
En lätt dimma svepte in naturen och jämnade konturerna.
Då jag går hemma och kurerar min lunginflammation, som tack och lov nu är nästan utläkt, när jag en stark
önskan att få komma ut och röra på mig.
Jag kan inte gå hemmasom en gammal huskatt och
vänta på något, som inte kommer att hända.
Först vill jag säga lite om det tragiska försvinnandet av en 12-årig pojke i Falkenberg. Enligt tidningsuppgifter har man funnit honom död vid ett kraftverk i Ätran i Falkenberg.
Jag funderade, innan jag använde ordet ”död”.
Jag vet, vi ryggar lite tillbaka för ordet, därför
det är på ett sätt brutalt och definitivt, men jag
skrev det i alla fall, då det är verkligheten. Ingen undgår den.
Försvinnandet har väckt stort uppseende och skapat ett mycket brett engagemang hos befolkningen. Flera tusen människor har varit engagerade i letandet. Kom sen inte och säg att vi svenskar är känslokalla !
Att engagemanget för pojkens försvinnande blev så
starkt kan bero på, att han bodde i en liten ort, där
många visste, vem han var.
En annan orsak till varför människor ocksåutanför närområdet tog del i eftersökandet kan kanske vara,
att det i samhället bland människorna fanns en känsla
av en sorts kollektiv skuld till de med Downs Syndrom
efter händelsen då en man med DS blev ihjälskjuten av vår svenska polis, då mannen gick omkring med
en leksakspistol.
Jag ska inte moralisera över polisernas handlingar,
det kommer förhoppningsvis att klargöras vid utredningen,
men kunde inte ordningsmakten väntat att skjuta, tills
de fått bekräftat, att vapnet var verkligt ?
Hoppas detta aldrig händer fler gånger.
Hur ska man kunna minska risken att handikappade människor försvinner ?
Det finns inga enkla svar, men en möjlighet är,
att utrusta dessa personer med en GPS-tracker.
Då har man koll på, var personen finns i realtid.
Detta är ingen rymdteknik, utan allt finns tillgängligt
och är billig och lätt att använda.
Ja, det är bara ett förslag.
Hösten är den tid, då naturen drar på sig en fuktig filt inför vilotiden på vintern.
Naturen är enligt mitt sätt att se det en vacker tid,
som skapar ett visst lugn. Alltså dags att bromsa
upp i ekorrhjulet och dra ett djupt andetag för att
kunna tänka efter.
Jag tog mig en promenad i det dimmiga vädret,
som dock innebar 9 graders värme.
Dimman omöjliggjorde flygande i någon form,
även om jag hade en enkel elseglare i bilen laddad
och klar.
Jag fick två timmars promenad i naturreservatet
Tönnersa, där stillheten härskade.
Inga fåglar av intresse och stranden tom på människor.
Naturreservatets betesdjur bestående av får och islandshästar hade flyttat hem. Blir roligt att åter få se dessa naturvårdare till våren.
Men, för mig är det mycket givande att promenera,
fundera och uppleva, det som sker.
Mina batterier blir laddade och jag står parat inför
nya upplevelser.
Det var nästan noll vind i går. En svag ostlig vind
drog sakta över stranden, vilket betyder,
att inga vågor rullade mot stranden.
Endast små försynta vågor bröt, då den svaga
havsdyningen rullade upp och bröt mot Lagans
utgående vatten.
Det var enda rörelsen på havets yta i dag.
Förhållandet att havet ligger stilla, skaparen en
stark ro hos flanören.
Gå ner till havet om du kan. Allt du riskerar är bara
att bli en ny människa !
Nåväl, jag tog lite bilder, som illustrerar mina strövtåg.
Häng med !
Jag vet, att träden fäller sina löv på hösten. Tydligt är att mopedträden gör samma sak…
Lagaoset klockan 0930.
En av strandens märkliga djur står och torkar sina vingar efter en simtur.
Långa vingar lite huvud. Som en F3J kärra…
Den enda vågen …
Sköldpaddor vid Lagaoset ? Självklart finns det sköldpaddor här. De går upp på stränderna för att lägga sin ägg. Fast de är sällsynta.
Tja, vad säger du detta är för art ? Påstridig verkar
han vara i alla fall, men han har glimten i ögat !
Hon låg bara och plirade med halvslutna ögon på oss flanörer.
Reminiscenser av björnbär i November.
Mycket söta och lite jästa frukter nu. Goda att äta.
Jag vågar inte säga, vad det är…
Lagan för med sig det, som träden längs ån släpper i vattnet och deponerar det vid stranden, där det ger småvadare möjligheter att finna mat.
Den stolte riddaren på Tönnersastranden håller ställningarna med sin lans.
En surmulen strandsskrävlare med sina långa framben har synpunkter på…
…passerande flanörer, vilka kan tänkas störa hans tankar så här på morgonen.
Hej, jag är en fransk bulldogg och jag är 8 veckor gammal !
Jag tycker om att sprida glädje.
Det var lovat stadig nordlig vind, visserligen svag, men fullt tillräcklig att kunna flyta på.
Kom på plats 0900 och tog mitt pick och pack och strävade upp på Platån.
Såg mig omkring och kollade vind, riktning och
eventuella rotorer på toppen.
Vinden var som förväntat ca 2-4 m rakt på
kanten. Den var stadig och det lovade gott.
Så jag monterade, inte min Spirit, den har
gått till ett bättre…liv, som du säkert läst på min
blogg. Jag hade med min 40 år gamla Multiplex ”Hobby”.
Tog modellen för att kasta ut vid högra kanten. Där jag stod och väntade på, att topprotorn skulle
sluta mala på.
Men tyvärr, den slutade inte snurra. Den roterade
runt med minst 5 m/sek, vilket innebar, det
blåste ut från hanget, då jag stod på toppen.
Helt omöjligt att starta under dessa betingelserna.
Hade jag haft en mera lättflugen modell så kanske.
För jag såg hur korparna och vitfågeln gled på
hanget utan minsta problem.
Lite moment 22 nu. Lyftet bra, men rotorn
gjorde det alltför riskfyllt att kasta ut i medvinden.
Jag har lärt av erfarenheten och vet, vad som
kan hända, om man tappar modellen under kanten.
Så det blev till att sätta sig på sin tuva och filosofera
i stället.
Korparna utförde sin sedvanliga akrobatik i
luften framför mig och några fjällvråkar kom och
samlades i en flock, vilken fick termik och fåglarna
försvann riktning söderut.
Mycket folk som promenerade och de flesta
ville veta mer om min modell och hur ett hang
fungerar.
Jag tycker, det är inspirerande att få göra ohöljd
propaganda för modellhangflyget !
När jag gått/suttit där i 2.5 timma, utan att
topprotorn visade något tecken på att försvinna,
tog jag ett beslut att ge mig hem.
Alternativen var ju att försöka startaoch
komma ut i det laminära lyftet och då fanns
risken, då du går från medvind till motvind,
att du får en stall och en resulterande vikning.
Flyger du medvind och du möter stigande luft,
kan din vinge överstegras, eftersom vinkeln mellan
vinge och mötande luft ändras så tillvida, att
anfallsvinkeln relativt luften snabbt ökas väsentligt.
Får jag en stall och viker mig…blir det att ta en
lång promenad för att i bästa fall hämta en smälld
modell, i sämsta fall blir det att anse sin modell,
som förlorad.
Ovanstående ville jag inte uppleva. Visserligen
var jag infernaliskt flygsugen, men jag bet nacken
av skam, demonterade, packade och åkte hem.
På hemvägen stannade jag vid en gård, då jag
skulle justera en pryl i bagaget.
Jordbrukaren odlade äpple och päron, så min
fråga blev, då han kom: Vad kostar din frukt ?
”Ta vad du vill, som ligger på marken”, blev svaret. Jag tog, tills jag nästan skämdes, av de bästa äpplen och päron jag smakat.
Vi vet ju, vad svensk frukt kostar i dag…25-40 kr kilot !
Det kändes som lite plåster på modellflygsåren, att jag fick frukten gratis.
En 40 är gammal Multiplexmodell…
…och en tuva som är pilotplats för en pensionär.
Som du kan se, ligger Oceanen jämn…
Jag påstår att detta är en fjällvråk…
…därför den har ett svart band som avslutar stjärten…
…den har ingen ”kant” på främre delen av undergumpen…
…och den stod och ryttlade…
…under en längre tid, då jag…
…kunde se de fjäderklädda benen..tarserna.
Att påstå jag är dålig på att artbestämma fåglar, det vore
ett gränslöst beröm för mig. Att påstå jag är usel på att artbestämma, kommer avsevärt
närmare sanningen.
All min eventuella kunskap om fåglar, namn, utseende och
uppträdande blev formaterat ur mitt minne, tillsammans
med annat för min kognitiva förmåga väsentligt,då jag
drabbades av en stroke för 7 år sen,
Så är det bara. Om jag har döpt en fågel till fjällvråk i stället
för exempelvis kalkon, så behöver du inte påtala det för mig.
Lev i stället i din lyckliga stämning och känsla, att du faktiskt kan skilja på en kalkon och en vråk.
Här flyger fågeln med yttervingpennorna indraga,
eftersom det är bra lyft på hanget…
…här flyger fågeln termik och då fälls ”wingletsen” ut för att minska det inducerade motståndet och öka
spännvidden , vilket gör, att fågeln flyger kostnadseffektivare.
Akrobatiserande korpar.
Hugin och Munin.
Tanken och minnet
Vilka var den fornnordiska guden Odins springpojkar
vilka flög omkring och noterade vad som skedde i landet,
vilket de sedermera rapporterade till Odin.
Sådana finns fortfarande i sinnevärlden i landet Lagom.
Min Spirit, som berett mig så mycket flygglädje i mer än
500 timmar, slutade sin existens som flygplan i går på
Hovs Hallar med en genuint ordentlig smäll.
Jag ska redogöra för historien i korta drag så småningom.
Då det var fina förhållanden för hangflyg, stod jag startberedd på Platån kl 1000. Vindstyrka ca 3 m/sek med nordlig vind kanske lite dragning mot ost.
Topprotorn snurrade på stadigt, så stod du längst upp och
skådade ut mot Kattegatt, så blåste det stadigt i nacken på dig…
Kantrotorn fanns också på plats, men den var inte så starkt.
Väl ute i lyftet var det perfekta omständigheter och jag kunde bara njuta åt en välflygande modell i laminär luft.
Som vanligt fotograferade och videofilmade jag.
Vid 11-tiden kom Ronny från Halmstad med sin segelkärra. Han fick också en fin flygupplevelse.
Man kan säga, att allt var perfekt. Men….säg den glädje som varar.
Ronny och jag flög rote och vi var på väg åt vänster just
passerande en av de klippspetsar, som sticker ut mot
Kattegatt då…. min Spirit plötsligt dök i ca 45 graders
vinkel snett ner riktning kanten.
Det lustiga var, att jag just hade berättat för Ronny,
hur man skulle agera, om man tappade sin modell
under kanten…
Vidare beskrev jag, hur svårt det kan vara att finna
sin bortflugna modell framför och nedanför kanten.
När den första överraskningen lagt sig, började jag
med att kolla, om jag hade låsning på min mottagare,
då jag stod framme vid kanten.
Nix, jag hade ingen kontakt med mottagaren, då det
var ett streck där det borde stått 7.8 Volt.
Jag förstod, att mottagaren inte hade någon ström,
eftersom det inte funkade, eller att min modell låg
helt skärmad för radiovågor.
Jag fick redan då en misstanke att kontakterna mellan
mottagaren och acken hade separerat, eftersom jag
rotat där efter min första landning. Jag visste att
kontakterna gick väldigt ”lätt”…
Alltså, nu blev det till att leta. På ett förnuftigt sätt
hoppades jag.
Först slog jag fast, så gott det lät sig göras, var modellen
borde slagit ner, med hänsyn taget till modellens
riktning och hastighet, då den dök.
Min slutsats var, att den borde finnas max 50 m
bortanför den utskjutande klippan.
Så det blev till att att hänga på sig sina grejor,
vilka bestod av min flygväska, väska till modellen,
min kameraväska med två kameror och min sändare i handen för att kunna lokalisera
eventuellt servoljud och underlätta riktningsangivelsen.
Jag beslöt, att gå ner en stig, jag visste om, som
finns i början på Platån, vilken leder ner till en mindre
platå ca 20 m lägre, för att kunna göra en första
scanning av området.
Du ska veta det, att stigarna vid kanten på HH är
mycket branta och svårforcerade.
Alltnog, jag tog mig ner till en mellanplatå, gömde
mina prylar i en buske och började spana. Jag snubblande
runt, svettades, ramlade i enebuskar då jag halkade
på det luriga underlaget och svor.
3-4 olika platser spanade jag ifrån, men intet plan var
att se.
Den sista platsen jag stod på var ca 100 m från den plats,
jag lagt mina prylar. Efter 40 minuter avbröt jag aningen
besviken. Jag tycker, att jag borde sett min modell här…
Att gå och hämta mina saker från denna plats var mycket
svårt, eftersom det var så brant och igenväxt med enebuskar
och vildnypon.
Jagbeslöt, att göra det enkelt genom att gå till parkeringen
längs en lägre enklare stig, sedan tillbaka upp på Platån den normala turistvägen, för att åter gå nerför stigen jag
börjat med, leta upp mina saker och vända om och upp
till Platån, sen ner till parkeringen och lägg prylarna i bilen…
Låter det enkelt ? Det var det inte !
Jag var rent blöt av svett, då jag kom till min bil.
Det var varmt ute.
Efter jag lämnat grejorna och fått lite vätska, gick jag
stigen ner mot havet för att gå turiststigen längs stranden vid HH bort mot den plats, där modellen
enligt min mening borde finnas.
Första biten på stigen var enkel, men sen…det var svårt
att gå med lågskor på stenarna, som inte ligger stilla.
Dessutom är här mycket brant.
Så småningom kom jag ner vid stranden och jag
traverserade mig mot platsen, där min modell
borde finnas.
Avstånd dit ca 300 m i besvärlig terräng.
Då jag kommit så långt, att jag hade ögonkontakt med
den utstickande klippan började jag, för att inte missa
något, att leta systematiskt.
Alltså jag stannade, lugnade nerver och andning och
spanade metodiskt av terrängen.
Sen gick jag åter 20 m, stannade och spanade.
Dock inget, som skulle emanera från en Spirit Elite,
syntes till.
Efter mycken möda och besvär stod jag till slut med
klippspetsen till vänster om mig och följaktligen borde
min Spirit Elite ligga till höger om den sett mot kanten.
Jag hade vissa förhoppningar om att få syn på den,
eftersom det troliga nedslagsområdet var här.
Men icke. Inte den minsta balsabit eller Oralightklädsel.
Eftersom jag var relativt övertygad om, att modellen
skulle ligga här, fanns det bara en sak att göra.
Det var att undersöka de buskage, som växte på olika platser i den mycket branta kanten.
Kanten, som du kan se på bilderna nedan, är mycket
brant, ca 60 grader, dessutom garnerad med mindre
stenar, som är instabila och hela tiden rör sig, då man
trampar på de.
Se framför dig en pensionär i lågskor med en väska över
axeln och en sändare i handen som försöker bestiga branten…
Det var akrobatik i högre skolan. Utomordentligt lätt
att ramla.
Inget projekt jag såg fram emot, på grund av att
buskarna var mycket täta och risiga.
Men jag hade inget val, om jag skulle hitta den
förlorade modellen.
Därför tog jag mig upp, så försiktigt jag kunde.
Upp 10 m och sen vilopaus. Vid varje paus scannade jag av omgivningenpå jakt, efter vad som kunde vara
en Spirit. När jag letar, scannar jag området två gånger
alltså både ”baklänges” och ”framlänges”.
Jag rotade igenom 3 buskage, vilket med den lutning
som fanns inte var lätt. Att ta sig igenom slyiga buskar
och samtidigt effektivt söka av terrängen i en sluttning
med så brant lutning med en sändare i ena handen är
ingen sinekur. Jo, jag svor inombords under min exkursion !
Sanningen är, att jag var helt fysiskt slut.
Men ge mig…aldrig.
Halvvägs uppför branten satte jag mig i stenöknen
och spanade, efter att jag just tragglat mig igenom
ett buskage.
Uppe i ett buskage, ytterligare20 m högre upp, tyckte
jag mig ana något vitt. Jag medger, att hjärtat började
ticka på. Kunde det vara en del av min modell ?
Jag spottade i händerna, svor och fortsatte min darriga
klättring, så jag kunde be- eller avkräfta min observation.
Efter 10 meters klättring satte jag mig igen och kollade
det vita.
Nu såg jag, det borde vara min modell.
Denna bekräftelse pumpade ut mer adrenalin,
så de sista 10 meterna forcerade jag, så stenarna
tycktes yra runt en bergsbetvingande pensionär.
Jo, det var min modell. Den låg under förväxta buskar
i små delar.
Att modellen gått i bitar, det kan jag leva med, men jag skulle aldrig stått ut med att förlora mottagare, telemetri,
kamera och servon.
Min modell var sönder i så många delar, som om den
passerat en matberedare, eftersom den passerat
genom en y-formad klyka. Detta hade dock det goda med sig, att delar av själva
kroppen, jämfört med vingarna, inte var så sönderslagna,
så innehållet skadats.
Min acke låg 2 m från modellen och min kamera hittade
jag 5 m nedanför nedslagsplatsen.
Så där satt en modellflygare på den branta kanten och
slaktade sin modell , på det som skulle med hem.
Det som återstod var en plast- och balsahög, som jag undersolenna former bisatte under stenarna.
Jag erkänner, det kändes som om jag vunnit på lotto,
då jag fann min modell. Oddsen hade inte varit
gynnsamma.
Hade modellen slagit ner i enebuskarna, betvivlar jag,
att jag funnit den igen.
Synd, att min välflygande Spirit gjorde sin sista landning
med en smäll och slutade sitt aktiva liv.
Men eftersom jag flugit den minst 500 timmar på
Hovs Hallar, blev det ju en lämplig plats att gå hädan på.
Då jag klättrade ner, höll det på att gå illa. Jag gick
ner jämte en grus/gräsyta i tron, att det skulle vara lättare.
Det var det inte. Under gräset fanns mindre stenar,
som låg och red och jag halkade på de rangliga stenarna.
En fot åkte ner mellan två större stenar och jag var
tvungen att snabbt dra upp den för att den inte skulle
brytas.
Eftersom jag ryckte upp den, tappade jag balansen och
föll ut från kanten och nedåt. Jag var i ett dåligt läge.
Resultatet blev, att jag föll neråt/ utåt utan kontroll.
Men som tur var, växte det en rönn, där jag föll och jag
lyckades få tag i en av de sega grenarna, som inte
bromsade mitt fall, men fick mig att räta kroppen,
så jag kunde ta emot då jag föll.
Fast med ena handen var jag tvungen att skydda min
väska med min sändare, så den inte krossades
mot marken då jag slog i.
Hade inte rönnen varit där, hade jag inte skrivit detta.
Jag skulle aldrig kunna göra om det, om jag så försökt 1000 gånger !
Nu fick jag bara en bra smäll i skallen, härliga blåmärken på rygg och ben.
Det går över.
När jag hämtat mig efter flygturen, fortsatte jag en
mödosam färd nedåt på stela ben och värkande rygg och anlände slutligen ner till botten.
Där jag, just på gränsen mellan växtlighet och klippor,
hittade resterna av en flygande vinge i delar.
Den hade troligtvis legat där flera år.
Modellen hade varit välförsedd med Silvertejp, om
det säger någon modellflygare något ?
Det enda elektroniska som jag hittade, var bottendelen
av ett servo och sladd. Så jag var inte den ende, som landat på kanten…
Modellen jag fann, var helt omöjlig att se, om man
kom nerifrån.
Kom man uppifrån, röjde den sig med sina frigolitbitar
och silvertejp.
Nedkommen till botten gällde det att ta sig till bilen
på parkeringen. Jag borde gått till bilen på lätta ben efter att jag bärgat
det viktigaste. Men det var inte utan möda, då jag var
mycket trött.
Benen var lika rörliga som telefonstolpar och
varenda sten kändes genom mina sommarskors sulor.
Det tog mig 35 minuter upp till parkeringen.
Jag var fysiskt trött, så har jag inte överdrivit.
Denna promenad tar normalt 10 minuter.
Där jag slutligen ramlade in i min bil och kunde hämta
andan och så småningom fara hemåt funderande på
mina äventyr på Hovs Hallar.
Det var andra gången under 45 års modellflygande
på HH, som jag förlorat en modell under kanten.
Hemkommen kollade jag utrustningen och allt
fungerade inklusive min kamera.
Felet som orsakade haveriet var, som jag tidigare
misstänkt, att hane/honkontakten mellan acke och mottagare hade glidit isär. Jag kollade hemma och det
fanns nästan ingen friktion mellan hane/hona.
Fast det är klart, jag borde haft koll på det efter 1500
starter och ihop- och losskopplingar. Jag har upplysnings-
vis inte använt strömbrytare på mina modeller sen
minst 30 år tillbaka. De var ständigt till bekymmer.
Jag har en 3.2 A mottagaracke LiPo och då jag
kontrolladdade den fick jag i 860 mA, så det fanns
gott om power kvar.
Nu blir det till att skaffa en modell likvärdig min Spirit.
Synd att en Spirit inte går att få tag i från Great Planes.
Man har slutat tillverka den.
Alla bilder tagna med GoPro utom bilderna på Ronny,
som är Sonytagna.
Häng med, om du vill !
Ovanstående äventyr får du aldrig den sanslösa lyckan
att uppleva, om du tillbringar ditt liv liggande i dvala
i en soffa framför en tv.
Ronny, ny hangflygare från Halmstad förbereder.
Start…
…och Multiplexmodellen sticker iväg.
Jovisst är hangflygning roligt !
Ronnys modell ur olika vinklar.
Pilotstället på Platån.
Sista bilden på min Spirit innan den sista flygningen…
En stor del av stranden i naturreservatet vandaliserad av passerandes vilja att resa monument över sin egen förträfflighet
..och här en ytterligare bild.
Klippväggen som var utgångspunkten för letandet
Här har jag kommit fram till branten och är på väg upp
Denna bild visar höjden och de buskage jag dammsög i jakten
Denna bild tog jag 5 sekunder efter jag upptäckt något vitt
Höjden där jag kravlade
Ser du det vita ?
Här pausar jag 10 meter från min modell, som finns under buskarna ovan.
Tror du det kändes som en befrielse att se min Spirit igen Smällen var hård, det ser du på splittret. Min Mobius låg på marken 5 m nedanför.Här har jag hasat mig in under buskarna. Det var fysiskt svårt att hålla sig kvar på kanten utan att kasa ner . När jag kommit fram, tog jag en överblick för att se, var de viktigaste sakerna fanns.
Man ska inte ha för brått utan ta det lugnt, så gott det nu går.
Efter att jag bärgat det som ska bärgas. Klart för gravsättning…
Krysset utmärker platsen där modellen fanns. Till höger rönnträden som räddade mig.
Här ser du högt upp i branten jag var. Cirka 40 meter upp… Efter utförd bärgning blev det en paus innan nedstigningen. Här kan du se ytan jag slogs med.
Flygbild på platsen för smällen med klippan rakt fram och
den steniga branten vid vars övre del min modell slagit ned.
Omedelbart till vänster, klippspetsen och längst upp branten platsen för haveriet.
Äntligen nere vid stranden. Här kommer lite bilder under mitt stapplande till parkeringen… Naturen är säregen och vacker…
Här kan du se en del av det vilda hanget på HH. Ser du så sprucket berget är ? Synd inte tunnelbyggarna visste detta också. 4-7 m/sek Om det är lätt att gå med lågskor här ….Sure… Nu skimrar mitt mål…
…och det sprids ett skimmer över flygaren oxå…trots allt.
Mina ben och fötter var ömma och trötta efter fredagens extra träning… Målet; Parkeringen framför värdshuset.
Tanken slog mig i måndags, då jag tidigt på dagen stod beredd att starta på Hovs Hallar.
Meteorologen hade förutsett nordliga vindar med styrkan 6-10 m/sek. Dock mellan 06 – 12 var förutsett ca 5 m/sek.
Alltså gällde det att utnyttja tillfället med lite svagare vindar, så jag stod startberedd strax efter 8 i det vackra vädret.
På hanget flög ett 15-tal korpar, i vad som tycktes en tumlande glädjevirvel.
Har du sett ibland då korparna flyger sin aerobatik,
hur de snabbt halvrollar och rollar tillbaka.
Korpluftcirkusenfortgick under ett konstant kluckande
ljud från korparna interfolierat av deras grova kraxande, som är lätt att känna igen.
Är detta sättet att flyga ett uttryck för korpflygglädje ?
Kanske…eller är det bara ett nedärvt beteende under
vissa förutsättningar, som sen tusentals år finns i
deras gener…
Jag hade apterat min Mobiuskamera på kroppen på
min Spirit.
Kameran riktad framåt och lite nedåt, för min avsikt var att få med vingarna. Fast det visade sig, att jag
riktat ner kameran för lite. Nu vet jag till nästa gång
hur kameran bör sitta.
Min start skedde vid betongfortet och kantrotorn var stark. Det blev det vanliga galopperandet, innan jag kom upp i den laminära vinden. Lyftet var gigantiskt i den halvfriska
vinden.
Efter starten och då jag flög på en säker höjd gick jag upp
på toppen av platån och där var lyftet mycket starkt.
Att transportera sig själv med modellen i luften är inte
enkelt…Eftersom marken på HH är svårt söndertrampad
av klövdjur, gäller det att ha split vision, så man ser var
man sätter fötterna…Jag har stått på öronen förut och letat
och försökt få syn och kontroll på en modell, som flög egen
akrobatik, eftersom jag kommit åt spakarna då jag fallit.
Att flyga långt ifrån sig mot morgonsolenkan vara svårt,
då modellen tenderar att försvinna i ljuset och med en
grå molnskärm som bakgrund.
Så inte släppte jag modellen med blicken, för då kan
det vara kört.
När jag flög och jag låg ca 50 över klippkanten, passerade en MD-80 passagerarkärra på väg under lång final till Ängelholm.
Det som var märkligt, var hans höjd. Eller vill jag säga
brist på höjd. Min bedömda höjd då han kom över näsan
på HH var maximalt 750 fot.
Hur kan jag veta det ?
44 års flygerfarenhet på HH har gett mig viss rutin att bedöma höjder relativt omgivningen.
2 timmar fick jag i luften, innan jag beslöt att gå tillbaka till fortet för att landa bakom detsamma på den någotsånär
fria gräsytan.
Jag hade gärna flugit vidare, men jag hade ett avtal med
min tandläkare, som jag inte kunde missa.
Landning kan var problematiskt på HH på grund av turbulens, hinder i form av stenar och träd och framför allt en stark lärotor, som slänger vilket plan som helst som en vante.
Dock så gick landningen perfekt och inga skador.
Under hemfärden hade jag en seg näradöden upplevelse på E6 klämd mellan 2 trailerdragare. Han låg 1,5 m bakom mig. Framför mig hade jag på 50 m avstånd ännu en trailerdragare.
Lastbilschaufförer vägens riddare ? Glöm det !
De försvann då Cabotagetrafiken tilläts inom EU.
Där finns människor som är utan vett och sans där oxå !
Jag tog bilder och stillbilderna är klippta från min video från min Mobius.
Hoppa in om du vill och se på min hangflygförmiddag
på Hovs Hallar. Hanget som ger bäst lyft i Sverige !
Min Spirit med kameran på kroppen riktad framåt.
Min trogna Spirit har loggat 503 timmar nu.
Still going efter många skavanker. Flyger du så mycket
som jag gör, då blir det skador. Den som aldrig flyger
har alltid blankast modell !
Kraftig nederbörd över Kattegatt. Kom dock aldrig hit.
En av korpekvilibristerna…
Just efter start…
Stranden där getterna brukar vistas.
65 m hög klippkant. Jag har landat in i kanten…
halvvägs upp. Efter ett klätteräventyr lyckades jag
bärga min Multiplexmodell från 1977 !
Havet var grönt i dag…
Stranden där vi kan landa, om vi flyger skärm och vi har
sjunkit under kanten i dåligt lyft. En seg promenad
där man får bekänna färg, då vi ska åter upp till Platåns topp.
Kilen du ser här kan ställa till besvär för hangflygare under vissa betingelser.
Möte med korpar
Skygga, men de vill gärna stilla sin nyfikenhet…
Detta är platsen där delar av Ingemar Bergmans film ”Det sjunde inseglet”
spelades in. Vidare spelades starten för Andrés nordpolsballong
”Örnen” in här i Troells film ” Ingenjör Andrées luftfärd”.
Segeltorpshanget och längst bort Norrehamn där vindmätaren finns.
Final med bra fart.
Nu full klaff.
Här gäller det att styra i turbulensen.
…och att linjera upp modellen.
…för att kunna…
…sätta den rak på vingarna…
…samt dra in klaffen på 5 cm höjd så de inte skadas vid landningen.
Återigen startberedd vid fortet.
Ser du mot Hovs Hallar med en kikare syns dessa träd tydligt även från Halmstad.
En Horst bildar raukliknande pelare eller torn.
Du kan se här på bilden tagen nära havsytan, att jorden är faktiskt rund. En del av bakgrunden har backat ner under horisonten och skyms av havet.
Vägens riddare (rätteligen skitstövel) som låg bakom mig på 1.5 – 2.5 m avstånd.
Utan känsla för säkerhet är föraren av den polska Scanian.
Jag höll enligt min navigator 90 km timmen. Undrar om
chauffören i den polska trailerdragaren tagit bort fuse
nummer 16 som disablar farthållaren och 89 km/timman
spärren på sin Scania ?
Ingen termik sista dagarna och ingen vind som
passar mina hang.
Ibland känns det veset…Fast promenera i naturen
går bra, om man vill få lite vederkvickelse.
Jag åkte till havet för att se, om det skett något,
som kunde väcka mitt intresse.
Jag längtar verkligen, efter en rejäl västlig
höststorm, som kan avslöja intressanta saker,
vilka dolts i havet och göra abrupta förändringar
i strandnaturen.
Färd ner till Lagaoset och sedan blev den promenad
till andra parkeringen på stranden och genom
skogen åter till bilen vid Lagaoset. 8 km.
Jag har, under flera månader, närt ett tanke,
att få lite bilder på en av de vita älgarna, vilka
rör sig i naturvårdsområdet.
Men resultat har varit noll.
Promenera längs havet är ett utmärkt sätt att
ladda de inre batterierna. Man får lite nya intryck,
frisk luft och du hör havets brus och frasande
mot stranden vilket ger ditt sinne en viss ro
och skapar förutsättningar för eftertanke.
För att förhindra att den något poetiska stämningen
inte ska växa sig till en eufori, får vi inte glömma det
eviga höga bruset från den vanvettiga trafiken
på E6, som går jämte stranden på 200 m avstånd.
Lite ovanligheter fann jag. Bland annat lyckades
jag fotografera den mycket sällsynta cellulosalärkan.
Hon satt på en ilandfluten trädstam och pillade upp
en larv, som satt under barken.
Annars var det diverse fynd längs mitt strövtåg,
som attraherade mitt öga och fantasi,vilket mina bilder visar.
Klart är, att växtligheten har tagit ett sista tag nu,
efter regnet, som kommit.
Strandrågen blommar kraftigt och strändernas blommor är små öar av intensivt klarblått i
sanden.
Tycker du färgen varierar på sanden, beror det på
olika ljusförhållanden.
Jag orkade inte korrigera verkligheten till en
konformistisk standardiserad bildkavalkad.
Häng med om du har lust.
Själva Lagaoset. Sandreveln till vänster bildad de sista 10 dagarna. Ett bevis på hur snabbt utseendet skiftar på grund av vind och ström.
En strandodjur på marsch med sina två barn…
Jag finner bara trädets former…behagliga och mjuka. Den överst grenen ser ut som stjärten på en fisk, eller som
mynningen på en ljuddämpare på en motorcykel från 40-, 50-talet.
En fjäder som flaggar kanske för Saltarven till höger.
Här hade jag tur, som kunde plåta den mycket sällsynta och
skygga Cellulosalärkan. Detta var min första observation
över huvudtaget. Latinskt namn: Alauda Positos Cellulose
Något som ser ut som Tina Turners peruk från 1986…
Ett märklig mönster på växtligheten. Växer lika rakt
som leden av mänskliga robotar på en militärparad i Nordkorea.
Vinden raspar mönster i sanden. Om det tar tid ? Självklart, men vem har brått mer än människorna …
Strandvegetationen i överväldigande blom.
Tänk vad lite regn kan göra…
Livskraften är obändig tycks det…
Den enarmade strandfnasen vinkar till oss: Häng med !
Tick-Tack
Tro inte, att detta djur är snällt !
Den nya sommarstugan på gång…ljus och luftig byggnad.
Vid Lagaoset bildas ofta…ska vi kalla det laguner ?
Han pratade och bjäbbade så mycket att käken flög ur led…
ibland kanske jag önskar, det drabbat vissa politiker,
så de tystnar för tillfället och förmår sig själva att tänka efter,
vad de sagt egentligen….
Jag vet inte vad det är för djur…en blandning av dromedar, sfinx och get…?
Blåmärkt sensommarglädje.
Ta fram din Flora och examinera örten. Det ger stor tillfredsställelse.
För dig som inte har energin…Strandsenap
Annan inställning på kameran. Samt annan tidpunkt
Här har vi den gamle (6år) gårdvaren vid Lagaoset. Han ser barskare än vanligt, kanske beroende på att en barnfamilj med gemensamma krafter försökte
vrida näsan av honom…tursamt nog utan att lyckas.
Den ständigt gapande sandsväljaren låg och pockade på uppmärksamhet…
…medan den trubbnosade Huvudsaken bara låg
och filosoferade…njutande en tillfällig indiansommar.
Slutligen paraden med Storskarvar. De förökar sig,
kan det för betraktaren tyckas, exponentiellt.
Kanske de borde decimeras… om jag vågar säga det.
Jag sade till min kompisar för 14 dagar sen, att jag vet inte,
då jag var förkyld senast.
Det fick jag äta upp på Påskdagen med besked. Du vet hur man känner sig, när influensan laddar upp för
att anfalla ditt immunförsvar..
För er som aldrig upplevt det så kändes det som så:
Frossa, feber, värk i all leder, huvudvärk och ett humör
som var mycket dämpat.
Men det är ju inget att gnälla över, för det drar förbi ganska fort.
Själv hade jag bara en önskan de senaste 4 dagarna och det var
att få försvinna ner under täcket och försöka få sängen varm.
Problemet var att jag vaknade på natten genomsvett.
Jag höll mig inne till onsdag eftermiddag, då jag var tvungen att
gå ut för att få lite frisk luft med eller utan feber.. Resan med bil gick till Lagans mynning. Kameran var med och
lite bilder tog jag.
Ett par saker lade jag märke till, vilket var att Lagan gjort
om sitt utlopp i Laholmsbukten kraftigt, att det var mycket
vatten i Lagan och att kanterna på dynerna närmast havet
som för två månader sen var knivskarp nu hade börjat
formas av vinden till ett mera normalt utseende.
Jag förstod också att de mest tålmodiga människorna i världen,
det måste vara de fritidsfiskare, som prövar lyckan vid Lagaoset.
Häng med på en liten promenad vid stranden !
Vyerna vid havet är rogivande alltså en lisa för själen. Laholmsbukten vid Lagans utlopp och med Hovs Hallar som sticker ut sin näsa i bakgrunden.
Här kan du se hur Lagan har ändrat sitt utlopp på bara 14 dagar. Vidare kan du se, hur långt ut Lagans humusvatten påverkar vågbildningen i havet.
Gränsen mellan åvatten och saltvatten är skarp.
Ibland stannar vattnet i små laguner, som blir matställe för småvadare.
En Cessna, OY-BYZ. En gammal maskin tillverkad av Cessna i Rheims i Frankrike 1971. Alltså 46 år gammal. Ett problemplan, med motorerna i push/pull i tandem, som aldrig blev en riktig hit.
Man hade problem med aktermotorns kylning med skärning som resultat. ”Ground handling requires certain attention and procedures. The rear engine tends to overheat and can quit while taxiing on very hot days.[6] Accidents have occurred when pilots, unaware of the shutdown, have attempted take-off on the nose engine alone, though the single-engine take-off roll exceeded the particular runway length .[7] Federal Aviation AdministrationAirworthiness Directive 77-08-05 prohibits single-engine take-offs and requires the installation of a placard marked ”DO NOT INITIATE SINGLE ENGINE TAKEOFF”.[8]” Används här i dag för flyttfågelinventering ? Tror jag.
Här ser du att det sträckte mycket ejder i dag. Hoppas de kunde räkna fåglarna…
I bakgrunden Hovs Hallars bistra front mot havet.
Efter en storm som har gjort kanten skarp börjar vinden sitt envetna arbete med att runda kanten, Du ser hur sanden transporters upp från stranden, lägger sig just bakom kanten då där finns en kantvirvel och efter relativt kort tid är dynkanten som den alltid varit.
Vinden arbetar oförtröttligt med sitt transportarbete.
Vildnypon och vresros med sina djupa rötter har överlevt försöken
att utrota dessa invasiva växter med grävmaskin.
”Vi ger oss”, säger de vindpinade tallarna efter en heroisk kamp mot elementen.
Visst, en bit av en stam kan ge många associationer.
Arten ? Din gissning är så god som min.
Han har ett något återhållet leende i all fall.
Här ser du Lagans bruna vatten
Om man är sportfiskare, då är man entusiast och optimist…
…men ibland nappar det…
…och en öring blir vevad in efter att ha gapat stort över en tubfluga…
Synd, den inte höll måttet utan måste återsättas. Man använder en tång, då man tar bort kroken, för att inte fisken ska skadas.
När jag ser på metoden att rigga en tubfluga, så hade jag gjort enligt ovan i stället, därför då får du bättre kontakt med betet och det blir lättare att hantera vid utkast. Om vi förutsätter, det ska var 2.5 m mellan sänke och fluga, så slår man en knop på linans mitt, i öglan fäster du rullinan så att tubflugan kommer i invevat läge hänga ca 3 dm nedanför sänket. När man vevar in får man alltså en dubbel lina till spöet, vilket som jag skrev gör redskapet lättare att hantera och du bättre kontakt med betet genom den centrala upphängningen.
En representant för traktens naturfolk klädd i traditionell dansutrustning uppträder för turisterna…
eller är det en sorts hummer, som hoppat ur sjön..?
Storkäftad tvestjärt lurar på sitt byte…
En barmhärtig människa som glädjer sin omgivning med lite påskliljor.. Jovisst, man blir glad, då man ser det.
Sandflytten på gång…
Som sagt, denna kanten var knivvass för 2 månader sen, men nu…
Länsstyrelsen har gjort ett gott jobb i reservatet, som förbättrar biotopen avsevärt.
Här var förut tätt ogallrad blandskog.
En träaktig moder med sitt barn på ryggen…eller ? Barnet ser ganska glatt ut i alla fall…
…men det är resterna av en tall, som fått ge upp.
Ett märkligt djur som ligger i strandkanten väntande på sitt byte. Men jag tycker, han har korta ben…fast å andra sidan sett
har han gott om tår på bakfötterna…
Efter ett blåsväder kan man göra fynd vid stränderna. I synnerhet längs stränderna i Laholmsbukten.
Min promenad gick från Lagaoset upp till Genevadsån längs stranden, därefter in till promenadstigen i strandskogen tillbaka till Lagaoset. Det blir cirka 16 km.
Fortfarande blåste det frisk bris och på en del ställen yrde sanden vasst mot kinden.
Stranden var, efter att havet dragit sig tillbaka, jämn som en fotbollsplan. Dynerna var naggade i fronten av de inrullande vågorna och erosionen firade triumfer i dynkanten, då sanden mot havet hade glidit ner, som
smältande, rinnande glass.
Fynd gjorde jag och bilder tog jag.
Vill ni hänga med en flanör och strövare så hoppa upp…. !
Vyn som möter betraktaren vid Lagaoset efter stormen ”Gorm”.
Där vågorna börjar bryta, där finns den normala strandkanten.
Nu högvatten på grund av det låga lufttrycket och västliga vindar,
som pressar in vatten från Nordsjön in i Kattegatt och Laholmsbukten.
Den återuppståndna bäcken har skurit en vass wadi genom marken… som samlade upp den yrande sanden.
Här handlar det om att ta och ge i naturens kretslopp.
Du ser själv, hur sandflykten påverkar bäcken. Läsidan utjämnad och lovartsidan vass och ståndaktig.
För en vecka sen fanns här ingen bäck. Den var uttorkad.
Denna kanten vetter mot sydväst, vilket är en gudagåva
till hangflygare, För nu kan vi flyga på sydvästlig vind också.
Det minsta hinder, om det ligger still, skapar turbulens och en grop bildas, då turbulensen drar med sig sanden.
När sedan vinden blåser över den långsmala gropen, sjunker trycket i den och sanden kan lättare sugas med.
Den mindre strandfjanten stod och gapade i vinden med sin spetsiga näsa i vädret…
…medan vårt gamla strandmonster plaskade i bränningarna och bara njöt av tillvaron.
Det nyskapade sydvästhanget. Höjden 2-3.5 meter, alltså fullt flygbart på 400 m längd.
Så här ser erosion i dynkanten ut i verkligheten.
Kolla strandrågen och sandrörens rötter… sandrören har bladen som sticks,
inte konstigt de har överlevnadsförmåga torra somrar.
En nyss uppspolad fullvuxen knubbsäl…
…som inte företedde några yttre skador, vad jag som lekman kunde se.
Här brukar jag stå och flyga mina modeller.
Höjden bra både för modell-och skärmflygare.
Det kan inte bli högre nu…tror jag.
Som sagt, hanget är mer 20 km långt !
Ser ni stolpen…för ett år sen stod den 3 m från kanten. Nästa storm så faller den…
Avtryck som talar om, hur högt havet gått, genom sedimenterade svarta ränder
av delvis organiskt material, här kanske tillfört från Lagan.
Efter ”Gorms” påverkan ser detta nästan ut som ett derivat av en pyramid byggd av Mayafolket.
Detta är den polerade stigen upp till parkeringen och den allestädes
närvarande vinden håller stigen ren från lös sand. I dessa veck i
dynerna får vinden mycket högre fart på grund av det trattliknande utseendet.
Rhododendronens blomsterämne för nästa år syns redan i den lilla knoppen i mitten.
Ja, det är bara gråa moln, som inte direkt lyfter humöret…
Fåglar flyger lågt i den hårda vinden…
…och med vinklade vingar för att effektivisera flykten i kraftig motvind.
Jo det är sant…apelsinerna har just mognat vid Tönnersa Strand.
Den svartnosade knölormen håller upp nosen i vinden
och känner vittring av något…nåtgott…
Jag undrar, vem som kastade denna gamla plastflaska i sanden…och för hur många år sen ?
Den som slängde flaskan kunde inte veta, att en som hette Gorm skulle avslöja förbrytelsen.
På en åker jämte stranden två förvridna plåtar. Nej, det var inte en flygolycka,
men däremot ett före detta ladugårdstak som köpt vingar för pengarna, då Gorm kom och erbjöd flygväder…
Som syns, inget riktigt klart ljus..glåmigt.
När jag promenerar här, har jag vanvettstrafiken
på E6 till vänster och havets starka brus till höger…
…och eftersom detta är ett naturvårdsområde, sker ingen avverkning,
utan skogen får sköta sig själv. I brist på gallring blåser träden ner
då och då. Marken är sur och rötterna får dåligt fäste eller ankring,
därav orsaken till fällningarna.
Som vanligt, höll jag på att säga, hittade jag en nödlandad ballong från Holland.
Det är, en av flera ballonger jag hittat här. Den leksaksballong som flugit dokumenterat
längst, var en ballong som släpptes i England , vilken sedermera landade i Australien…
Hur kan en liten ballong flyga så långt ? I dag finns småballonger tillverkade
i mylar, vilket är ett tätt material, som inte släpper ut heliumgasen. Är sen ballongen
inte mer än halvfylld, kommer den inte att spricka, då den når 30000 m.
Jag tvekade, huruvida jag skulle ta med ovanstående bild, för alla som har en kamera har naturligtvis förevigat ett träd med brinnande höstfärger…
Men ok, för den här gången må det vara som det är , för att växla in
betraktaren på begreppet höst lite brutalt.
Om jag tycker om hösten ? Nja, alla tider som går mot mindre ljus, tycker jag inte om.
Vad jag tycker om av hösten, är lukterna i naturen. Speciellt i skogen och där vi har fuktig mark.
De skapar perceptioner, som i min hjärna väcker minnen av skilda upplevda händelser och som startar fantasin.
Här kommer lite höst- och strandbilder så häng med du !
Den sig ohämmat utbredande vresrosen är i full gång att fördärva kustlandskapet. de enda som tar utrotandet av vresrosen på allvar är Finland, där man jagar busken intensivt.
Jag påstår, att om inget görs, är denna ytan om 5 år helt förbuskad av vresros. Vad man kan göra, vilket är det enda möjliga, för att bekämpa busken, är att använda en traktorgrävare med sandskopa, som drar upp buskar och så mycket rötter det går , för transport till förbränning.
Vågbrytarormen ligger och lurar,
just där vågorna bryter och bromsas upp av strandkanten.
Märkliga fynd. En sida i en bulgarisk bönbok som varit limmad på en brädbit. Vattnet har löst upp papperet men spegelskriften är kvar.
Ni kanske inte tror det ….men det finns faktiskt troll vid Lagaoset, vilket fyndet av denna svans är beviset på. Trollen vid Lagaoset ömsar inte skinn en gång om året, däremot ömsar de svansarna…så man kan hitta de avlagda om man har tur.
Detta beläte vet jag inte, vad det är för en art. Jag tror den kallas” Den Mindre Leende Mjuggspanaren”, men helt säker är jag inte.
Detta är den”Större Gaphalsen” som…
…idogt ropade: ”Jag vill ha en glassstrut” !
Brysselkålssnörvlaren har, som ni ser, levt ett hårt liv…
…grått…
Hvordan deponerer du din Tuborg öldose ? Smider den hvor jeg står…hvergang !
Här kan du se hur dynerna byggs upp igen efter att hård vind skurit kanten rak.
Saltarven binder och sanden som flyttas av vinden stannar.
Detta är en Saltarvfrossare. naturen är anpassad…
Torpedormen är känd för sina blixtsnabba och för det mesta misslyckade angrepp på sina bytesdjur.
Varför fotograferade jag en spretig gren ?
Jo de flesta föremål på stranden är mjukt rundade efter lång tid i vattnet, så jag ville ha en kontrast.
Strandstaplaren viftade glatt på sin svans och trodde han inte syntes…
Än blommar det…
..men jag kunde inte artbestämma växten, trots jag nyttjade den digitala floran . Men jag vet, att något ute i cybervärlden kan ge mig rätt svar.
Dvärgknuten trippade fram på sina korta ben med nosen i vindriktningen…
Då ska du ta dig till Lagaoset, som på nutidssvenska betyder ” Ån Lagans mynning i havet ”.
Här kan du, om du strövar omkring, få se de mest osannolika väsen, som har sin biotop vid en sandstrand.
Klart de vill vara här, därför här är vackert och man kan här uppleva en stillhet och ro, som kontrasterar skarpt mot trafikinfernot på motorvägen 2 km bort.
En motorväg som utmärks av dårarnas tävling i vänsterfilen och
långtradarnas aldrig upphörande malande fordonståg… Har ni sett, de som ligger i vänsterfilen och stressar…hur fort dessa fartblinda med kompenseringsbehov än kör, så kommer alltid någon
bakifrån, som vågar köra ännu fortare.
Ett Moment 22 för de som alltid ska ligga främst i kön.
Nä, då strövar jag hellre nere vid stranden, där just denna dagen allt präglades av begreppet lugn. Ja jag vill kalla det stillhet.
Vinden var nästan noll. Havet låg platt, skyn var utan dramatik och allt gjorde, att jag och en jag mötte, vi var överens om,
att känslorna de nästan överväldigade oss på ett sätt.
Vi, jag och en promenerande kvinna, var överens, att vi upplevde
lite overklig verklighet.
Det kan du uppleva i den riktiga världen, du gör det aldrig framför
en dator eller tv.
Trots det inte varit någon riktigt hård vind under hösten, hade en del spolats upp på stranden. Främst är det sådant, som har kommit flytande i Lagan och spolats upp på land.
Ska du göra strandfynd, så åk till denna stranden efter en västlig storm. Då är den garanterat strösslad med fynd, som stimulerar din fantasi.
Längs den långa sandstranden såg jag, hur naturen återställer de skador, som uppstod efter de senaste stormarna och ni vet,
vilka stormar jag avser.
Naturen strävar efter jämvikt eller balans, vilket vi ser på stranden. De branta väggarna vid dynernas kanter mot havet är nu rundade och påbyggda av sandflykten. Strandrågen etablerar sig och binder sanden.
Just nedanför dynkanten har saltarven börjat sprida sig, skapande stabilitet i sanden. Därmed möjliggörande att andra växter kan etablera sig.
Så jag märker, eftersom jag ofta är här, hur relativt fort naturen
tar tillbaka förlorade revir.
Länsstyrelsen har rensat beväxning i dynerna och i gränsområdet mot strandskogen för att skapa en bra biotop för fältpiplärkan, som häckar här.
Jag ser, när jag går omkring, att naturen nu tar tillbaka de ytor som för några år sen blev iordningställda .
Svårt att jobba mot naturen…vi får jobba med naturen i stället,
så gott det låter sig göras.
Har du inget att göra, gör det vid Lagaoset, så ser du ljusare på din
framtid…
Här lite ögonblick från min slumpmässiga promenad;
Som mäklarna säger:
”Strandnära läge…luftig konstruktion…för den händige”
Här har en alstock fått ett litet barn…
…som något yrvaket ser sig omkring…
Varför kör djuren huvudet i sanden, när jag fotograferar ?
Detta är den sällsynta åkryparen, (Aqua terrestialis) som ligger på stranden och spanar.
Under brunsttider kan de vara aggressiva och kan utgöra ett hot mot människan, då de är utrustade med kraftiga horn.
Den sydhalländska Uppnosen (Nasus Supra) har inga behov
av att köra huvudet i sanden.
Han är som många i mellanmjölkens land en van posör.
För det kostar inget.
Vresros. En inkräktare från Asien i den svenska floran, som borde utrotas, då den fördärvar vår fauna i ökande hastighet. Jag vill sätta den i samma fack som björnloka och kanadagås.
Här skulle det under normala betingelser finnas en kraftig bäck. Men efter flera torra år har den försvunnit. Det är, för er som inte varit ute i naturen, mycket torrt i markerna, så hoppas det kommer mycket regn närmaste tiden. Tro inte på myten att vi fått mycket regn. Vi har lokalt ett stort nederbördsunderskott.
Så här borde bäcken se ut nu under hösten.
Ännu en oklassificerad art, som sätter näsan i vädret…
han är nog generaldirektör för Ofelbarhetsverket.
Denna arten, Mindre Näsvisen, han var inte på gott humör…
…för han sa, han hade en vårta på näsan, som irriterade honom…
…medan stockpunkaren, med sin karakteristiska frisyr,
han bara låg och drog sig i sanden med morrhåren i vädret…
En synnerligen flegmatisk sandhäst. På latin arena equi, som säger vad Arkimedes sa till
de romerska soldaterna innan de högg huvudet av honom;
Rubba inte mina cirklar !
En för mig okänd art på väg att lägga sina ägg i strandrågen…
…och under tiden satt denna lilla strandskavaren och studerade ett grässtrå intensivt…
Den överbefolkade kolonin av storskarv, eller det jag helst kallar de svarta djuren, Cormoraner !
De konsumerar var och en ca 0.5 kg fisk varje dygn.
Den mindre långnosade åbocken vilar sitt trötta huvud efter en lång resa med Lagan.
Den sällsynta strandfräsaren är fångad i en position som vid en hundutställning. Jag mutade med lakritsgodis, vilket är deras svaghet.
Västkusten där landet svävar över horisonten.
Allt på grund av jordytans krökning.
Halland, Land der Horizonte !
En knubbsäl har lagt sig till ro.
Inget förfars i naturen. Vitfågel har haft ett långvarigt kalas. Man ska visst ringa till Naturhistoriska Riksmuseet,
om man hittat en säl……men…
En manet som bitit i om inte gräset så i sanden…
Fotspåret. Jag säger som Robinson Crusoe sa, då han såg fotspåret i sanden på sin ö: ”Jag stod, som träffad utav blixten”…
Jag köpte en faksimilupplaga av Daniel Defoes bok. Det var en upplevelse att avnjuta den i små stycken.
Så fort det går, etablerar sig växtligheten. Full blomning i mitten av Oktober.
Saltarv Ser ut som en kulle med gröna träd…
Mindre strandpetimäter; (meter limbus minimalis), som bara har två korta ben för att hans mätningar ska bli exakta. Det säger, de som vet i alla fulla fall.
Observera att hans kropp är alltid exakt 100 cm lång.
Den kalibreras varje midsommarafton.
Rofyllt.
Är detta delar av en ryggrad eller är det roten till en vattenväxt ?
Här ser ni hur växtligheten i form av saltarv återerövrar terräng.
En ökänd predator, den storgapande alormen
just innan han hugger in på sitt byte…
Ja du ser det blommar fortfarande…
…fast blommorna ser lite ankomna ut.
Jag säger bara…detta är strandens farligaste rovdjur.
…men det var det närmaste, jag kom begreppet ”flyg” idag.
Väderläget, som vanligt höll jag på att säga, grått, disigt och dåligt ljus.
I alla fall var jag ute och gick min vanliga strandrunda, efter att ha cyklat runt hamnen och sen ner till Lagans mynning.
Så jag försöker hålla mig i form. Så gott det låter sig göras i alla fall.
Vi hade planerat resa till USA, men sköt på det eftersom väderläget där inte inbjuder.
Tur man har betalat avbeställningsskydd på resan.
Nere vid hamnen satt en tornfalk och deppade på BilTemas lagerbyggnad.
Tänk om BilTema satt upp några brädbitar, så tornfalkarna kunnat häcka ? Det finns gott om tornfalk där.
Tornfalken är en vacker fågel med sina färger.
Jag hade med kameran med mitt normalobjektiv, varför bilderna inte blev, som jag ville, då jag fick dra upp dem mycket.
Emellertid ska jag köpa ett nytt bra zoomobjektiv 18-210 mm med bra prestanda. Jag har testat det och det blir bra.
Med fotoutrustning blir det ofta, att man får, vad man betalar för.
Det lönar sig att lägga till ett par kronor och inte alltid köpa det billigaste.
Nere vid Lagaoset stod en polsk trailerdrager med tom trailer på parkeringen. Undrar vad han gjorde där ?
En enda bild tog jag vid Lagaoset.
Jag ville visa den ro och stillhetsom rådde i dag, då det var i stort vindstilla.
Sen cyklade jag hem. När jag skulle göra det hade jag punktering på framhjulet…
Synnerligen roligt att få det i ödemarken. Men som den förutseende cyklist jag är, hade jag naturligtvis i min cykelväska en sprayburk med Punkteringsfixare, kan vi ju kalla det. Man monterar munstycket från sprayburken på cykelventilen och pumpar upp däcket med en blandning av kvävgas och latexgummi. När jag sen cyklar, sprider sig det flytande gummit runt slangen och eventuella hål tätas.
Allt fungerade perfekt och jag kunde rulla hem på lätt snurrande hjul.
Har ni tänkt på, så mycket man hör…då man cyklar !
Tornfalken på ett av BilTemas dränagerör.
Jag plåtar med normalobjektiv, därför blir det lite blurrigt då jag drar upp bilden. Men det är ni ju vana vid vid min fotografering…
Hade man satt upp en hylla på rören, skulle tornfalkarna fått en fin häckningsplats.
Så länge jag satt i bilen var tornfalken orädd.
Men när jag steg ur…då flög han.
Han har koll på människan.
…och sen flög han upp…
…för att sätta sig på ett annat rör.
Så här ser en tornfalk ut från Wikipedia. Grått huvud och vacker rostbrun färg på ovansidan.
Lagaoset …bilden sprider lite känslan av tystnad och stillhet.
Jag tycker denna bilden har en hyfsad komposition.
Bilden är inte märkvärdig men ändå…
för här kommer det fler strandbilder…….Jag har ju inte
varit och flugit i dag, så jag kan inte redovisa något om det,
men som vanligt varje dag promenerar jag mina 12km
längs stranden och mina i snirklar i skogen. Kameran
med naturligtvis, för man kan ju aldrig veta.
Fast det är ju så, att stranden med is och snö är ganska
statisk. Det händer inte så mycket, utan man får låta
fantasin säga , vad saker och ting är och kan vara istället.
Är det storskarv eller gäss, som producerar så mycket skit ?
Ser nästan ut som nån sorts pellets……
Inga dåliga högar…….
Nyis brötar upp under ett ständigt ganska försynt rassel, när ström och
vind trycker på, så det ser ut som en hög krossade fönster.
…och reflekterar den lågt stående solen.
Hamnen Halmstad från Lagaoset.
Strandmonstret kom slingrande med ett bytesdjur mellan käftarna. Kan också ha varit en av dess ungar som honan bär.
Hög- och lågvatten om vartannat. Det blir som att stöpa ljus.
Djuret med plutmunnen har fått en utmärkelse för lång och uthållig tjänst i blåsten och kylan.
Det blev ett fiskedrag i pannan att bäras vid högtidliga tillfällen, när etiketten så kräver…..
Vad detta är ? Ingen aning. Men, man se ett hajhuvud, som sticker ut till vänster,
eller en elefantfot, eller vad som helst
Konstigt djur som satt sina avtryck här i en rad.
Men jag tror det är ett UFO som gjort touchandgo….
