Det är alltid så imponerande att se en friflygande modell under sin flygning, som uppför sig som byggaren/piloten förväntar sig.
Man behöver inte ha radio för att kunna njuta av en model
i sitt rätta element.
En friflygare måste bygga in alla egenskaper han vill ha på modellen. För efter han släppt iväg den, sen är det upp till byggarens noggrannhet och vilja, som bestämmer mönstret för flygningen.
Ibland undrar jag, hur friflygare vågar släppa iväg sina modeller ?
Som replik från flygarna brukar det komma: “Detta är en modell som ska flyga. Den är byggd för det”.
Här är en video som visar olika pärlor i luften.
Luta dig bakåt, njut och dröm din dröm !
Videon är inbäddad från Youtube och stillbilderna är klippta från filmen. Man kan se att fotografen har kämpat mot det försvinnande dagsljuset.
Det var mycket fint väder på Hovs Hallar i måndags…
…synd bara att det var kav lugnt…
Måndagen innebar solsken och då jag höll koll på vindmätaren vid Hovs Hallar, övertygade dess mätvärde, att det skulle vara flygbart med ca 2-3 m/sek NNO.
2-3 m/sek NNO innebär, att man flyger längst upp på Platån.
Lyftet vid denna vinden är utmärkt, så jag bespetsade mig
på en glidardag på HH.
Alltså iväg de 50 km jag har att köra. Tur min bil är en miljöbil… den tar lite etanol.
Förväntansfull och glad i hågen äntrade jag Platån, medförande
det jag använder då jag flyger, bara för att finna att det var stiltje.
Fullständigt stilla. Som det står i definitionen för stiltje
“Röken stiger rakt upp ur skorstenarna”.
Det kommer väl vind, tänkte jag och spanade utåt Kattegatt för att se, om det fanns någon indikation av en vindkåre på ingång.
Men icke. Intet rörde sig. Så det blev att promenera ner med modellen till bilen, för att jag sedanskulle kunna gå en rejäl promenad.
Jag gick bort till Kattvik och tillbaka igen. Lite problematiskt då den usla stigen var mera en gyttjig bäck än en bekväm gångstig.
Men det spelar ingen roll för mig, det viktiga är, att man kan uppleva naturen.
Efter 2 timmars promenad i, som det heter i äventyrsskildringarna, oländig terräng, var jag tillbaka på högsta punkten på platån.
Jag ville inte ge upp chansen till hangflyg. Men tingen, eller rättare sagt elementen, var emot mig hur mycket jag än spanade
sittande på min vanliga plats.
Det blev ingen vind, utan jag fick skamset gå ner till bilen och fara hem utan hangflyg, men jag hade i alla fall med mig
fina naturintryck hem .
En resa till HH är aldrig en förlorad investering. Du får alltid tillbaka något, du kan ta med dig hem.
Ok, inget direkt nytt för mina läsare av min blogg… men nåt ska man ju skriva eller ?
Följ med på en naturresa !
En del av informationen du får från vindmätaren på Hovs Hallar
Ingen större aktivitet på havet, när jag spanade ut…
Det var -3 grader och marken var frostpudrad.
Här satt jag och hoppades, att det skulle komma lite vind utifrån, men…
…min state of the art vindindikator talade om:
Absolut noll vind på Hovs Hallar idag.
Framme vid hangkanten dyker en bäck upp från en källa, som jag aldrig sett sina, under de 44 år jag besökt platsen. Inte förrän i somras. Då var det torrt.
Ser du dessa buskar med miljarder taggar…Härligt att landa i en sådan buske med en modell klädd med plastfilm…
Vad är detta ? En Kentaur…en häst som frusit till stillhet mitt i ett språng.. Din gissning och fantasi är lika bra som min.
Jag tycker denna bilden associerar till en stenig åker i Småland illustrerande något ur Mobergs trilogi om Karl-Oskar och Kristina och deras karga åkrar.
På tal om sten… Denna stenen har jag personligen smällt två gånger , eftersom den finns mitt i landningsområdet. Där borde stå en skylt vid sidan som sa: “Warning, wing- and fuselage smashing rock” !
En val som blåser…vulkanutbrott i Kattegatt, British Home Fleet 1916
…nä, det är Värö Bruk, som släpper ut överloppsånga 80 km bort.
Hotlips
Småfåglar i en nyponbuske…eller ?
Berggrunden hos Hallandsås näsa ut i Kattegatt. Synd att inte byggaren av järnvägstunneln, 12 miljarder, kollade här, innan man skulle borra. Det hade sparat 2 miljarder…för här ser man Hallandsås är en horst.
Är det Tina Turner..eller Don King, som grävt ner sig ?
Don King, boxningspromotor med elektriskt hår.
Detta block sätter punkt för dagens äventyr…eller brist på.
…gör jag ofta, eftersom det är så berikande både för både min hjärna och min lekamen.
Jag kan inte flyga mina modeller varje dag, på grund av omständigheter över vilka jag inte råder.
Regnar det, eller blåser en ilsken sydvästlig vind, då håller jag mig på
marken. Jag är ingen flagellant eller späkare .
En promenad längs en strand vid Kattegatt i hösttid kan bjuda på
oväntade intryck. Alltså det dyker upp sådant, man inte direkt förväntar. Det kan också vara avtryck och förändringar i naturen, som via mitt
öga väcker mitt intresse.
Strövar man mycket, så lär man sig lägga märke till det, som är ovant och nytt.
Varje gång jag är på min väg vid havet, dyker det alltid upp det jag inte sett förut. Allt som dokumenteras av min kamera.
Jag tycker om att ta bilder rakt upp och ner. Inga konstigheter utan min ambition är att skildra verkligheten, som den är.
Sen vill jag ofta sätta en text till bilden, vilken kan skapa associationer
och stimulera din fantasi.
Det finns något som heter Instagram, där man kan publicera bilder. För första gången besökte jag sidan i dag och scrollade massor med bilder.
Jättefina bilder säkerligen. Tekniskt avancerade och man såg vilken
möda fotografen lagt ner för att åstadkomma nya motiv och infallsvinklar. Men ett par saker slog mig och du får gärna tycka, jag har fel.
Bilderna visade ofta något statiskt. Ingenting i bilden som direkt
stimulerade min hjärna att upptäcka rörelse. Det var en jättelik
bildjitterbug av stilleben utan ordet “Jitter”, om du förstår
vad jag menar …
Allt var inte statiskt men…
Sen är det det här med photoshoppande. Alla vet, man kan manipulera utan gräns idag. Tekniken sätter inga hinder.
Ibland tycks det mig, som om bildmanipuleringen är viktigare än
motivvalet och råbild.
Jag tycker överdriven bildmanipulering, det är som att vira skära
sidenband med plastblommor runt en staty av Auguste Rodin…
Ungefär samma känsla som jag får, då jag skådar en kvinna på tv med absurt vita blekta tänder, botoxsprutad anknäbb och överladdade silikonbröst. Det tenderar att bli absurt. Det verkar inte vara en riktig människa,
utan en skylt, som bringar sitt budskap: Bröst, läppar och tänder…
Mina bilder är garanterat inte photoshoppade, då jag inte har
programmet eller något liknande.
Att ströva längs stranden av Laholmsbukten kan var speciellt givande
efter en storm , då man kan se många fynd, som spolats iland.
Vi har inte haft någon höststorm i år att tala om, varför fynden varit få.
Men som du, käre betraktare, kommer att se, finner vi alltid något.
Häng med mig och se vad jag såg ! Det var sent på eftermiddagen så ljuset…
Vem som är förloraren i kampen mellan vinden och träden ?
Dubbelcirklar mödosamt ritade av vinden, som nästan gått varvet runt…
Här har emellertid den ostliga vinden i huvudsak härskat.
Som en blomma med korgformade kronblad. Färgade olika beroende på om det är gnejs eller kvartsit i sanden. Varje grässtrå har format sin del av blomman.
Frisk vind skapar skum, som jag redogjort på en tidigare post, hur det blir till.
En knubbsäl som spolats iland till glädje för vitfågel och kråkor.
(Common seal beached)
De numera solitära tallarna för en hopplös kamp mot väder och vind och kommer med tiden att få lägga sig i tvekampen mot elementen.
Skummet flög i luften som spunnet socker från vår ungdoms nöjesfält.
Att lyssna på havets brytande mot stranden är som att höra
en jätte dra tunga andetag efter en hård dags arbete i sin gruva…
Att se på skulpturer vid havet kostar inget i inträde.
Ser du, hur vinden flyttat pinnen och andra föremål ? Det går inte fort, men varför ska det alltid det ?
Varje tillfälle med kraftigare vind skapar ett segment i sedimentet. Ett evigt Pater Nosterverktransporterar sanden i ett kretslopp.
Denna bilden associerar jag till en middag på en så kallad gourmetrestaurang. Vi serverades en miniatyrköttbit på tallriken garnerad med ett par gröna strån
liggande tvärs över och allt inskrivet i en cirkel av en tunn, tror jag, såssträng.
Mitt sällskap sa till servitrisen, att hon skulle ta in ett kg potatis, så vi skulle bli
mätta…Jag tror, att ingen någonsin ställt det kravet på den tv-kände restauratörens
matställe. Japp, 800 kr för två personer inklusive dricka. Tur vi fick 200 kr över
på en tusenlapp, så vi kunde köpa korv och mos på hemvägen…
Ett filosofiskt djur vid strandkanten.
Är det detta som man kallar potatisnäsa ?
En kämpande tall, som fortfarande med stolthet bär sina kottar.
The Cock Of Colditz är ett glidflygplan, som byggdes av engelska
krigsfångar, vilka satt inspärrade på slottet Colditz i östra Tyskland
under Andra Världskriget.
Denna historia är, vill jag säga, representativ för andan
hos britter insatta i fångläger under Andra Världskriget.
Det visar vilken fantasi och kreativitet som visades, under de
förhållanden som rådde. Att ge sig på ett projekt att i ett
krigsfångeläger i hemlighet bygga ett glidflygplan, det kan ju
vid första tanken förefalla vanvettigt.
Men det genomfördes.
Problemen tycktes vara utan gräns. Var får man material ifrån,
var ska man bygga och kunna hålla det hemligt och kommer det att kunna flyga ?
Här är lite av historien.
Colditz är ett slott med anor från 1100-talet och är beläget nära staden
Leipzig i Sachsen i östra Tyskland.
Under kriget användes slottet som ett krigsfångeläger, då det ansågs
rymningssäkert på grund av sin höga belägenhet, vilket tyskarna
trodde att det gjorde slottet lättövervakat.
De krigsfångar som var placerade där, var de, som ansågs mest
rymningsbenägna. En känd rymmare som satt, där var piloten Douglas Bader.
Vistelsen på Colditz var materiellt sett inte speciellt svår. Fångarna fick
sig tillskickade Röda Korspaket, vilket förgyllde deras materiella tillvaro
i någon mån.
Innehållet i paketen användes bland annat till att muta och köpa
tjänster av de tyska vakterna. Vaktmanskapet som tjänstgjorde
på Colditz var äldre män i stort odugliga till aktiv fronttjänst,
vilket naturligtvis påverkade deras motivation. Troligtvis tänkte
de, att det gäller att göra det bästa av situationen och göra
bytesaffärer med fångarna för att förbättra sin egen livssituation.
Det som var svårt för fångarna var ju den psykiska ledan.
Att vara skild från familjen under åratal. Att leva i ovissheten
och att inte ha något mål för sin verksamhet under vistelsen där.
Brittiska krigsfångar har ju alltid visat uppfinningsrikedom och
hängivenhet, då det gäller att genomföra ett rymningsprojekt.
Vi lite mer erfarna…kan erinra oss boken “Trähästen” , som
beskriver ett gäng krigsfångars flykt från ett Stalag Luft-läger
i Nazityskland.
Men här på Colditz genomförde de engelska krigsfångarna, vad som
kunde blivit det kanske mest fantasirika flyktprojektet.
Fångarna hade med tiden förstått, att den tyska vaktpersonalen var
helt koncentrerade på att upptäcka tunnelgrävande, vilket medförde, att bevakningen av vinden på slottet var slapp.
En krigsfånge, Bill Goldfinch, såg en dag genom tillfälligheternas
spel, hur snöflingor flög uppåt framför slottets murar. Det sådde
en ide hos honom, att kanske dessa uppvindar, kunde hjälpa till
att få ett glidflygplan att flyga.
Man kan säga, att de monumentala murarna skapade förutsättningar
för hangeffekt.
Kunde man starta från slottets högt belägna tak, skulle man
kanske, genom att dra nytta av hangvindarna, kunna flyga till andra
sidan av floden Zwickauer Mulde , varifrån man kunde fortsätta sin flykt
efter en, förhoppningsvis något så när kontrollerad landning.
Goldfinch presenterade sin ide för den flyktansvarige officeren, Dick Howe , som godkände förslaget.
I fängelsets bibliotek hade man funnit en bok, som beskrev,
hur man konstruerade och beräknade ett flygplans preferenser.
Denna bok hade man god nytta av. Det ironiska för tyskarna var,
att boken var skriven av en engelsk författare…
De som var delaktiga i projektet, var välutbildade officerare,
ofta med ingenjörsteknisk utbildning, vilket naturligtvis
underlättade förståelsen för bygget och möjligheterna att
improvisera.
Flygplanet började byggas i deras förläggningsutrymme, men då delarna blev större och större, var man tvungen att finna en
annan plats för projektet.
Det blev på den obevakade vinden. Man byggde en falsk vägg, bakom vilken man kunde fortsätta bygga på projektet.
Betänk att bygga en stor vägg mitt framför näsorna på
vaktpersonalen… Totalt var 16 man intensivt engagerade i byggandet.
För att få tag i material för bygget gällde det att improvisera och vara uppfinningsrik. De använde sängvirke, verktygen tillverkades av det som fanns tillhanda. Sågar tillverkades av en
fjäder till en vevgrammofon med handtag av virke från sängbräder.
Wires till roderna utgjordes av elkablar, som man stal, där man
kunde. Klädselmaterialet till planet var av sänglakan. För att få det lufttätt, impregnerades det med hjälp av gröt vars stärkelse
behövdes.
Vissa konstruktionsdelar, vilka krävde stor hållfasthet,
som vingbalkar, vingfastsättning och annat krävde riktigt lim
och genom mutor, förmådde man vakterna att köpa kaseinlim
och verktyg.
När planet, som kallades “The Colditz Cock” var färdigt, bestod
det av 6000 delar, som alla var handgjorda.
Hur skulle flykten gå till bokstavligt och bildligt ?
Planet skulle flyttas ut på taket i delar och monteras ihop där.
På taket skulle en startramp eller startskena monteras av
färdigbyggda trädelar.
Planet skulle placeras på sin ramp och skjutas iväg med en katapult.
För att få den nödvändiga hastigheten vid starten, hade man en betongklump, som skulle släppas nerför väggen och som
via ett rep, skulle katapultera iväg planet.
Planet skulle sedan förhoppningsvis glida över slottet, över
floden och landa på ett öppet terrängstycke varifrån man sedan
kunde fortsätta sin flykt.
Ombord på planet skulle två personer sitta. Om man frågar
sig, varför allt detta arbetet för att två man ska kunna fly,
ansåg fångarna det var viktigt, att få ut information till de
allierade om lägret, om nazisterna skulle avrätta fångarna
i krigets slutskede, vilket skett på andra platser.
Man ville säkra tillgången till vittnen, för eventuella rättsliga processer mot de ansvariga tyska cheferna efter att regimen krossats.
Nu kom inte planet i väg, eftersom de amerikanska trupperna befriade fångarna på Colditz den 16 April 1945.
En amerikansk fotograf tog den enda existerande bilden av
originalflygplanet på vinden på Colditz.
Efter amerikanarna kom ryssarna, då det tillhörde deras
ockupationszon och The Colditz Cock försvann från världen.
Vad ryssarna gjorde med planet ? Det vet bara KGB…eller NKVD.
I början av 2000-talet byggde Channel 4 i England en kopia av planet. Kopian byggdes med samma material som originalet efter
originalritningarna och provflögs med gott resultat.
Se video nedan.
Som kronan på verket togs ett annat replika plan till Colditz,
sattes på taket och startades med hjälp av en katapult.
Ingen riktig pilot i planet utan en docka. Planet styrdes via
radiostyrning och flög som förväntat.
Replikan nådde fältet som avsetts, där det kraschade. Planet hade
bättre glidtal, än vad man förväntat, så landningen var hård på
grund av överskottshöjd och hög hastighet, om jag personligen
ska ha en åsikt.
Den ena replikan, finns på ett museum i Norfolk/Suffolk i
England. Såvitt jag förstått, så har man byggt två replikaplan.
Ett står på museum och ett smälldes.
Jag tycker, detta är en fantastisk historia och den visar, att engelska krigsfångar är av det rätta virket. Detta projekt
hjälpte säkert till att hålla fångarna fokuserade och att de
kände, de hade ett mål med sina liv på Colditz.
Som jag tror en engelsman skulle säga: We were in high spirits !
Här kommer lite bilder från Wikipedia och en video från YouTube,
som jag klippt stillbilder ur.
Namnet på planet “The Cock Of Colditz” (Tuppen på Colditz),
tror jag har att göra med, att planet byggdes under takåsarna högt upp.
En tupp vill ju alltid vara “Högsta hönset”…
I England är det vanligt, man har en tupp som vindriktningsvisare (Windvane) på takåsarna.
Man också tänka sig, att man ser tuppen, som den som bestämmer och övervakar det, som sker på platsen.
Begreppet “Cocky” betyder ungefär att någon agerar “karskt” eller
självsäkert.
Kanske lite brittisk ironi och humor…
Den enda existerande bilden av originalplanet,
som togs av en amerikansk krigsfotograf. Bild från Wikipedia.
Det finns en modell att köpa…
Bild Youtube.
Replikan finns på ett engelskt museum i Norfolk.
Bild Wikipedia
Replikan i luften, den är radiostyrd.
Bild klippt ur YouTubevideo.
Hade man flugit iväg med planet under kriget, hade det varit en enastående prestation.
Bild klippt ur YouTubevideo.
… om du kan landa, för då ser man, om du är en bra pilot.
Detta gäller oavsett om du flyger en radiostyrd modell
eller en Boeing Dreamliner 787-10 på 300 ton.
Starta ett flygplan, det kan i stort vem som helst. Bara
det finns tillräcklig power, så kommer det att bära uppåt.
Men landningen är knepigare. Då avslöjas det brutalt,
om du har förstått, hur aerodynamiken och flygmekaniken
samverkar, samt hur de ska hanteras, då du landar.
Bister sanning men tro mig, så är det.
Alltnog, jag drog till HH för att få mig en runda i luften
med min 40 år gamla Multiplex “Hobby”.
Väderläget var utmärkt med sol, 4-5 m/sek nordlig vind,
vilket är rakt på, så lyftet torde vara utmärkt.
Montering, påslagning av diverse kameror och glad i
hågen slängde jag iväg med modellen vid betongfortet,
med modellen redan svävande 200 m över marken i
mina ivriga ystra tankar.
Men jag bringades snabbt och brutalt tillbaka till
den villkorslösa verkligheten vid hangkanten.
Min Hobby har ju bara sida och höjd att styra med.
Det betyder, att då jag ska korrigera stora störningar,
vill inte sidorodret räcka till.
Exakt det som hände mig nu.
Liten inskjuten förklaring:
Ett ansatt sidoroder gör att, planet girar- – att ena vingen flyger fortare-det skapar mer
lyftkraft-lutar omkull modellen.
Ett ansatt skevroder minskar lyftkraften på den vingen, där rodret är uppfällt och ökar lyftkraften på den sida skevrodret är nedfällt. Resultatet är att flygplanet lutar omkull.
Fördelen att kontrollera din modell i rollplanet med skevroder, det är att flygplanet reagerar snabbt. Med endast sidoroder ska modellen ha tillräcklig hastighet, så den vinge som flyger fortare kan skapa mer lyftkraft och lyftas. Alltså först gir, sen roll.
Ofta måste man, för att få snabbare och brantare
sväng med sidoroder, ge höjdroder för att initiera
början till en överstegring. Med skevroder får du rolltendens omedelbart.
Vid kanten låg en mycket ilsket snurrande stark rotor
och väntade på att mala ner min modell…
Jag hade inte skuggan av en chans att klara det.
Så jag valde att landa någotsånär under kontroll i
buskarna vid kanten, allt för att undvika en helt
slumpmässig landning i bergväggen nedanför hanget.
Modellen var oskadd och vid nästa startförsök utgick
jag lite vid sidansett mot min första start. Nu gick
det bra…med ett nödrop.
Väl uppe på höjd var det som att flyga i ljummen
yoghurt.
Lyftet på Hovs Hallar tog mig till 270 m över kanten,
vilket är 350 m ASL. Allt mätt med min höjdmätare
i Picolarion. Inte dåligt.
Jag kunde antagligen klättrat högre, men hade inte
just då motivationen. Det var kallt…
Dåligt kan däremot en landning gå, om du har en
modell utan aerodynamiska bromsar på HH.
Det är ett stort problem att komma ner.
Problem 1 är, att få bort hastighet och höjd.
Problem 2 är, att flyga igenom topprotorn.
Problem 3 är, att kunna korrigera under
landningen med sidoroder och höjdroder.
Problem 4 är, att jag ska jag hålla koll på
markförhållandena.
Finns det en sten i landningsområdet, så enligt
Murphy´s Lag, klipper man den med vingens
torsionsnäsa…
Jag måste använda min erfarenhet och den
eventuella skicklighet jag lyckats förvärva efter
44 års hangflygande på HH.
Jo, jag kom ner hel, vilket du kan se på filmsnutten.
Jag startade flygandet 1135 och jag landade kl 1425.
Avbrutet endast för en paus på 10 minuter då jag
bytte batterier i kamerorna.
Förresten, kyla är ett kamerabatteris värsta fiende.
Därför förvarar jag alltid mina Mobiuskameror och
GoProbatterier i fickan, för de ska håll sig varma.
Ok, jag fick en dag med fint flyg och allt lagrades
i min erfarenhetsbox om Hovs Hallar i mitt huvud.
Här ska jag plåga er med lite bilder och en 2 minuters
videosnutt, som visar, hur man ska landa en RES-modell…
utan S……
Alla bilder, med nåt undantag, är tagna med min
Mobius lilla actioncam.
Färdig för start i stort. Du ser jag har återgått till plastpåsestadiet,
då det gäller att få med tillbehör…som utgörs av en rulle tejp,
ett äpple och 4 gummiband och en av Biltemas små CA-tuber.
Vy mot sydväst. Ser du solen kl 12 på dagen ? Den står lågt nu. Men hav förtröstan, om 40 dagar vänder det !
Min Mobius var svårstartad i låg temp, men det gick med lite handpåläggning och massage.
Mitt första startförsök…
Jodå, här ser det bra ut, men vänta du bara, säger kantrotorn…
En lite lätt störning först…
…och sen ruskar vi om din modell…
Här fick jag modellen rätt på vingarna…
…men jag är lågt och botaniserar i växtligheten…
…så jag beslöt att avbryta för att landa något sånär kontrollerbart…
… så modellen skulle vara lätt att hämta nere i buskarna. Den låg här helt oskadd.
Sen startade jag om och fick flyga.
Här har gått in bakom hanget för att testa eventuell lärotor.
…vildnyponen glädjer fåglarna.
På mer än ett sätt. På hösten brukar, tack vare fruktsockret,
nyponen jäsa och bilda alkohol, varför man kan se till
exempel björktrastar vara på snusen…
…och tistlarna står ståndaktigt i givakt fortfarande.
Min Multiplex “Hobby” från 1978 på väg ut genom turbulensen. Denna modell är vacker. Man kunde produceraestetiskt attraktiva modeller 1978.
Kolla mitt sidoroder då rotorn sträcker ut sina fingrar efter modellen,
då jag startat och flyger igenom rullen vid kanten !
Detta är nackdelen, då man inte har skevroder. Det är svårt att ha full kontroll i ovanstående situation.
Men som allt annat, det löser sig med tiden…
De enda som gjorde mig sällskap på hanget var tre korpar,
som definitivt inte tyckte om min modell.
Detta är en bild på Falkenberg. Vindkraftverken till vänster står ute i havet. Byggnaden är silon i hamnen. Om du kollar horisonten till höger om vindkraftverken i havet, så kan du, med viss ansträngning, skymta radiomasterna i Grimeton.
Denna bilden av Halmstad tog jag med, då den visar, vilket säkerligen de flesta halmstadbor är ovetande om, den omfattande bergtäkten nordost om staden.
..i fredags kväll, då det hölls stormöte på åkrarna
öster om Halmstad.
I åkrarnas tiltor satt, snyggt uppradade i skymningsljuset
och det kalla regnet, traktens kajor övervakade av några,
som det tycktes se ut som ordningsmän, nämligen fältkråkorna.
Det såg makabert ut, med tusentals gråsvarta individer
sittande i prydliga rader rödögt plirande med huvudena
åt samma håll, mot vinden och som sedan, likt efter en
osynlig signal, begav sig upp vallen och plockade mask.
Ljuset var som vanligt…då jag plåtar uselt. Klockan var 1630 och det var en snabbt fallande skymning, men jag klämde
ändå lite bilder för att fånga en, på något sätt, lite hotfull
…eller makaber stämning med alla dessa djur i sina mörka
grå fredagskostymer.
Det var lite överväldigande med allt frasandet från vingarnas
fjädrar och allt kräigt argumenterande.
Tänk om en människa hade lika mycket röststyrka
i förhållande till sin storlek, som en kaja eller kråka
besitter ?
Då hade vi aldrig behövt högtalarsystem.
Mitt resesällskap sa hon fick en “creepy feeling” av alla dessa fjäderklädda individer.
Har du sett Hitchcocks film “Fåglarna” ?
Då förstår du känslan vi hade.
Jag fann en film utlagd på YouTube, som fångade mitt intresse. Filmen är välgjord och visar, hur man med hängivenhet och yrkesskicklighet får sina friflygande skalamodeller att bete sig, som piloten vill.
Förhållandena på platsen var ju föredömliga. Kollar du, så ser du, hur samtliga modeller är i mycket gott trim och flyger bra.
Videon är väl värd att se.
Jag klippte för överskådlighetens skull lite stillbilder ur videon.
Dåligt ljus är fotografens värsta fiende, i alla fall om jag ska plåta föremål som rör sig, eller om jag
fotograferar från föremål, som är i rörelse.
Min GoPro är ju en i stort automatisk kamera, med de svagheter det innebär. Man får ta det, som det blir,
skulle jag vilja säga.
Det fick jag göra i dag. En grå tidig morgon en höstdag
med uselt ljus, men det var som en något förmildrande
omständighet i alla fall vindstilla.
Det borde gå att få till det, trodde jag i alla fall.
Min fotograferingsflygmaskin, den trogna Sparkyn
hade fått lite modifieringar, vilket jag ville testa.
Alltså ner till stranden där jag ville få lite bilder på
det omskapade naturvårdsområdet. Omskapat
såtillvida att huvudmannen för området Länsstyrelsen
i Halland har avverkat skog och återskapat sandytor
för bland annat fältpiplärkan.
Så det var bara att montera vingen och starta
kameran, som tog 2 bilder i sekunden snett ner åt
vänster.
Power till motorn var en trött 3-cells 2100 LiPo.
Men den brukar räcka för en 15 minuters flygning,
vilket är nog för för mig vid detta tillfället.
Jag flög mina rundor, som jag fotograferade med
min, nu kommer ett längre ord: ” Solglasögonskalmactionkamera”.
Den kameran tar 4 bilder/sekunden.
Det fanns inte en människa mer än jag själv, så långt
ögat kunde se. Men då jag gick upp till bilen, träffade jag en ornitolog, som stod och spanade utåt havet. Det är märkligt,
att man för det mesta träffar trevliga människor,
då man är ute och flyger med sina modeller. Vi hade ett vindlande associativt samtal om det mesta.
Jag fick ett tips, att om jag är flygintresserat och vem
är inte det, så borde jag besöka Flygfesten i Dala-Järna
sommaren 2018. Det utlovas bli något extra.
Vi får se.
Som sagt, suddiga bilder blev det från modellen. Då jag
kollade slutartiderna, låg de i det dåliga ljuset på 1/60,
eller 1/120:dels sekund. Jag hade föredragit ca 1/500 dels sekund, så hade
bilderna blivit skarpa.
Men de får gå med denna gången. Bilderna från
marken är alla tagna med min Mobius på glasögonskalmen.
Hoppa ombord och spänn fast dig så kör vi !
Kattegatts yta ligger i stort sett som smält bly.
Klart för start med min Sparky.
Min Sparky har gjort tjänst i mitt flygvapen i 6 år nu.
Jag kan flyga modellen i de flesta lägen utan protest. Sparky puttrar obekymrat vidare med en motor,
som nu ibland något gnisslande, fortfarande efter
hundratals flygningar har visat att den var värd
de 50 kr, jag betalade för den…
Som du förstår finns det gott om utrymme för start och landning.
Dags svänga in för att landa.
Baslinje
Inga hinder…
Final…
Sättning. Mitt landställ är mycket fjädrande, vilket gör att jag kan starta och landa på mycket ojämna ytor utan problem.
Sporrhjulet fortfarande i luften under utrullningen.
Just parkerat.
Sparky, 1650 gram, enkel kinamotor, 2100 LiPo.
Sveriges längsta badstrand
Ser ut som ett krigshärjat landskap…
…men det är inga bombkratrar, det är Länsstyrelsen Halland, som banat av växtligheten för att återskapa sandlandskapet, vilket kommer att öka den biologiska mångfalden i biotopen.
Mellan dynområdet och strandskogen finns en våtmark, som hyser ett rikt djurliv och flora.
Förstår du hur vattensamlingarna uppstår just innanför strandkanten ?
Stranden är mångfärgad av sanden. Havet och dess vågor siktar sanden med hänsyn till vikt.
Genom våtmarkerna rinner en bäck parallellt med stranden.
En ornitolog på spaning…
Min Sparky. Bara ett flarn mellan himmel och hav.
Men som ger mig som modellflygare så mycket tillbaka i upplevelser.
2 minuter video på min Sparky innan min LiPo gav upp andan…
Pär skickade en bild på sitt kommande projekt. En friflygande modell som emanerar från 1940-talet ?
En tidstypisk konstruktion med måsvinge. Varför man byggde med måsvinge ? Jo det var för att få upp vingen från marken vid utelandningar i olämplig terräng
En vacker A2 modell, vars namn betyder “Impalahjort”. Ska väl ge en känsla av att modellen är snabb och smidig… Om den är lättbyggd ? Det kan jag inte tro, men varför ska allt vara lätt ?
Det ska bli spännande att se hur planeringen och utförande av bygget fortskrider, men framför allt ska det bli spännande att få se modellen i luften.
Som jag tidigare skrivit, blev jag ägare till en oflugen
segelmodell på Bytesmarknaden i Falköping.
Modellen en HOBBY”, var från 1978… , så den har ju några år på nacken.
Modellen var fin, för den var aldrig flugen, men jag hittade
lite fel på den. Vingarnas framkant var inte slipade, utan helt fel utformade,
vilket med nödvändighet skulle komma att påverka
strömningen runt vingen negativt.
Bakkanten på vingarna var 3 mm tjock och tvär, vilket
också är ett aber.
Trots detta ville jag provflyga. Modellen krävde 80 gram i nosen, för att tyngdpunkten skulle ligga inom ramarna.
Jag märkte, när jag flög ytterligare en svaghet och det var vingfastsättningen bestående av två pianotrådar.
Skräp och utan stabilitet.
Nåväl, trots ovanstående gnäll, så åkte jag till Tönnersa Strand, monterade, kollade och gick fram till den relativt låga kanten,
ca 2.5 m hög som jag skulle flyga på.
Kollade än en gång att roderna stod neutralt och sen start rakt
ut i vinden, som var ca 4 m/sek nästan rakt på.
Modellen flög absolut rakt, utan att jag behövde röra
någon trim. Det var ju bra. Flygkaraktären var lite slängigt och
gungigt, som en modell med för mycket V-form på vingarna får.
Annars har jag inget att klaga på. Den vek sig snabbt över
vingen då jag vek den, vilket kan ha ett samband med
den fullständigt felaktiga framkanten. Strömningen på vingens ovansida löser av tidigt. Men det ska jag fixa.
Första provflygningen blev 50 minuter. Landningen
genomfördes bakom hanget i strandrågen utan problem
eller skador.
I stort är jag nöjd med modellen. Den är en produkt
av 70-talet, men till den flygning jag ska ha den till,
så duger den väl.
Samtliga stillbilder och video tagna med min “Glasögonskalmkamera”, Mobius. Ingen dålig kvalitet för en sådan mycket liten kamera
eller på svenska: Varför ska man göra saker och ting komplicerade ?
Apropå rubriken på min post “Nygammalt…”
minns du det tv-programmet ?
Där väldresserade kafeochkakamutade äldre i publiken förväntades att med tindrande ögon sjunga: “När man är en glad pensionär…” och framställdes som lallande fjantar, ständigt
sittande på sina köksstolar spelande “Livet i Finnskogarna”
på dragspel…eller andlöst skådande “Göingeflickorna”
framföra pekoralet “Kära mor”…
Programmet fick ju snabbt öknamnet “Lillgammalt”…
och fick utstå mycket spott och spe innan det gick i graven.
Jo, jag vet det fanns människor, som tyckte, att detta program var det yppersta, som fanns av underhållning.
Just framkommen och modellen monterad.
modellen har 255 cm spv, men kanske jag
bygger en sprygelvinge med 325 cm spv
och med en profil från min AvaPro.
Det borde bli nåt eller ?
Jag tar alltid ett par bilder innan provflygning. Man vet aldrig vad som sker…
Koll av att stabbarna har rätt grundläge.
På väg ner till det låga hanget.
Kanadagässen under sina ständiga sträck mellan betesplats och nattplats
Ja, så här såg det ut i torsdags vid tidpunkten för provflygningen.
Då är det dags…
En sak finns här gott om…hangkant och utrymme.
Min “HOBBY” i luften.
På väg ut. Ser inte illa ut. Alltså själva modellen.
Men…den flyger ju !
Hangflyg är härligt !
Jag tycker den är ganska snygg på lite avstånd eller ?
Du ser solen står lågt och man har den mitt i ansiktet, då man flyger söderut…
Jag får otvetydliga vibbar från 70-tal, då jag ser modellen.
Här ligger modellen efter min första landning med den.
…när det gällde kvalitet på exempelvis glasfiberkroppar.
Genom ödets skickelse fick jag chansen att lägga vantarna på en icke flugen modell på Bytesmarknaden i Falköping, som ju ÅMFK anordnade för 14 gången.
Jag såg modellen i sin originalkartong från Multiplex och den såg fin ut. Efter den obligatoriska prutningen hos säljaren fick jag den för ett rimligt pris.
Under de senare åren har jag fått en viss nostalgisk kärlek för gamla modeller, som jag vet är av kvalitet.
Denna modellen, som heter “Hobby”, tillverkades av
Multiplex och kom på marknaden 1978. Kroppen är av
glasfiber laminerad med epoxiplast. Den är mycket fint
upplagd och är lätt. Det var ofta modellerna för 40 år sen.
Vingarna är styroporkärnor plankade med abachi. Just denna modellen var klädd med Oracoverliknande material. Jag tvättade av vingarna, slipade, lackade med klarlack 3 gånger, slipade igen och sprutade med Biltemas eminenta hobbylack a´69 kr burken.
Varför klabba med Badgerspruta, kompressor och allt som
behövs ? Keep it simple !
Vingarna blev riktigt bra efter målning. Spännvidden är något mer än 2.5 meter och min modell väger med allt i 1650 gram. Det ger en vingbelastning på ca 42 gram/kvadratdm. Ok för mig.
Jag kör med ny Mh-acke från Biltema. 2.6 Ah kapacitet och celler som har mycket låg självurladdning. Tänkte köra med 6 celler vilket ger nominellt 7.2 V vilket är ok med dagens rx, men med tanke på de åldrade Futabaservona blev det 5 celler.
Med acken längst fram krävdes det 80 gram zink i nosen.
Ska du belasta en modell, så passa på och tigg ett par remsor
vikter hos din däckhandlare, när du köper däck. Mycket
praktiska och försedda med självhäftande tejp för
fastsättningen samt med vikten angiven på varje zinkbit.
Profilen verkar vara något okänt Clark-Y liknande med flat undersida. Profilen är ganska tunn, varför jag förväntar mig en hyfsad polar och förmåga att penetrera mot vinden.
Det satt 2 stycken 30 år gamla gedigna…Futabaservon i modellen. De funkade perfekt, där de satt, så de kommer jag att flyga med. Huven till modellen är mycket välgjord från fabrik. Kommer limmad på en träram, som gör det hela starkt och lätt.
I kroppen förstärkning för infästning av vinschkrok.
Det tog 20 timmars intensivt arbete att få den klar. Svaghet ? Ja, jag är inte helt imponerad av vingfastsättningen med ett 4 mm och ett 3 mm pianotråds vingstål. Men det kommer att hålla.
Vad ska jag ha en sådan modell till, kanske vän av ordning undrar?
Jo, jag ska ha den och glida med på tjuriga hang, som kräver en sådan modell. Jag ska ha den och flyga termik med, som man fångar exempelvis på ett litet inlandshang.
Alltså ett avspänt sätt att förhålla sig till rc-termik- och hangflyg. Allt måste inte gå fort eller högt.
Finns det något, jag ska ändra på ? Ja, troligtvis ska jag skära upp skevroder, som ska vara rejäla, så de kan tjänstgöra som aerodynamiska bromsar i uppfällt läge.
Att ha en väl fungerande broms är betryggande, om man flyger termik, för du som är termikflygare vet, att problemet är inte att komma upp utan att komma ner, om det stiger med 6 m/sek…
Att skära upp skevroder kräver lite eftertanke och framför allt att få till utrymmet i vingen, där servokabeln ska dras, det kräver lite förarbete.
Funktionen jag vill ha, är i första hand bromsfunktionen.
Ja det ska bli spännande att testflyga och erfara “Hobbys” egenskaper. Fast ganska mjäkigt namn på en modell tycker jag…
Modellen ser i sin konfiguration ut precis, som jag tycker en sån modell ska se ut. Den inger förtroende…i alla fall nu innan provflygning.
Här några pics
Jag tycker den har harmoniska linjer.
En modell från 1978
Som du ser, har den vackra kroppen gulnat lite. Modellen är ju 40 år gammal.
Jag vet sidorodret ser bedrövligt ut på bilderna, men det är nu sprutat rött…
Jag har intensivt, vill jag säga, dokumenterat mina och andras flygningar i ca 15 år. Det är väldigt roligt att ha bilderna, kanske inte dan då man tar de, men efter 10 år, då är det roligt att kolla.
Är jag ensam och flyger är det ett problem om jag ska plåta. Flyger jag termik, är inte problemet så stort. Då kan jag använda min systemkamera med zoom och ha tid att sikta in mig på modellen. När jag fotografer rörelse kör jag med, om det inte finns särskild anledning att göra annat, kort exponeringstider.
Jag kör med 1500/4000 dels sekund. Vidare kör jag med hi-speed bildtagning. Alltså kulsprutemodellen. Det gör att jag har stora krav på minneskortet så det hinner lagra. Vidare så kräver varje bild minst 20-30 MB utrymme, eftersom jag fotograferar i formatet RAW.
Flyger jag hang blir det svårare. Dels på grund av att modellen är mindre, flyger närmare marken och flyger snabbt.
Jag har försökt plåta med min Sony och chansat men det blir inte bra.
Under en tid har jag kört med min Mobius sittande med kardborre- band på min kepsskärm, men jag är inte helt nöjd. Det är lätt att förlora “kepsinställningen”, så motivet blir endast den blåa skyn.
Så jag tog 5 cm dubbelhäftande tejp från Biltema, en rulle kostar 35 kr,
satte det på utsidan av ena skalmen på mina solglasögon och låste
allt med ett buntband i bakre delen av kameran.
Varför i bakre delen ? Jo, jag ville kameran skulle riktas
ut från skalmen en aning för att kunna filma rakt fram.
Jag provade häromdagen, då jag flög hang och det fungerade mycket bra. Modellen var i mitten av sökaren hela tiden, för det du ser på ser kameran.
Under min strandpromenad i går hade jag kameran igång och den tog stillbilder kontinuerligt. Under 1.5 timma tog kameran tusentals bilder, eftersom jag ställt in på 2 bilder/sekunden.
Resultatet var utan anmärkning och jag hade en komplett redogörelse på bild av min promenad.
Så lite dubbelhäftande tejp och ett buntband…done deal !
Mobius, antingen den gamla version 1, som jag har, eller den nya Mobius II är fantastiska kameror för stillbild och video. Den plåtar i Hd.
Det har varit blåsigt nu i ett par dagar. Dock inte det blåsväder som våra kvällstidningstabloider utlovade, utan det var kuling.
Ja, då håller jag mig på marken med mina modeller, ty jag är ingen onyttig självplågare. Det ska på något sätt vara en njutning att komma ut och modellflyga.
På fredagen fick jag, som läsaren sett, en rejäl duvning på Hovs Hallar. Det blev en hård landning…varvid ett höjdroderhorn lossade. Men hemkommen såg jag, att kroppen fått en spricka.
Så det var ju bara att rensa kroppen. Snygga till sprickan och sen på med glasfiberväv och epoxieplast. Allt ihoppressat av Biltemas eltejp. Att jag lindar tejp är för att få bra anliggning och att över- flödig plast pressas ut.
Efter härdning blev det slipning, spackling, spruta porfyllare, grundfärg och ett par lager ytlack.
Sen var Gillettens kropp finare än fin…
I går drog jag mig till stranden, eftersom den och omgivningarna har en stark dragningskraft på mig.
Vinden var frisk, ca 7-10 m/sek nord, vilket betyder, att vinden låg parallellt med stranden riktning söderut.
Så jag tog vägen i medvinden på stranden till Lagaoset och där svängde jag av in på skogsstigen, som leder till parkeringen vid Tönnersa Strand.
Jag upplever alltid något under mina promenader och ser saker i naturen, som förundrar i alla fall mig. Om inte annat
så kittlas min fantasi.
Rundan jag går är 9 km och flanerar jag, tar det 1.5 timma.
Det är väl den tid det tar att toppladda mina batterier…
Jag fick så mycket energi, så jag kunde lägga det sista
färdigställandet på min nya fina termikmodell.
Nu väntar jag bara på fint väder för provflygning.
Här kommer några ögonblick från min promenad.
Häng med, det är gratis !
Vid nedgången till stranden blåste det synnerligen friskt i sprickan… och dessutom flög sanden, så man kunde blästra rostigt järn…kanske.
Sandflykten som avslöjade flaskan för 2 dagar sen, gömmer den igen mitt mellan fotspåren, som snabbt rundas av den alltid arbetande vinden.
Havet har fortfarande överloppsenergi
Varför ser skummet ut som det gör egentligen ? När vågorna bryts mot kusten eller mot klippor i vattnet piskas det in luft i vattnet, så att det bildas skum. Skummet är egentligen bara luftfyllda bubblor omgivna av en tunn vätskehinna, och att det ser vitt ut beror på ljusets brytning. När det vita
solljuset träffar bubblornas hinna, kastas det tillbaka och därför ser skummet vitt ut.
Det kan dock finnas en annan förklaring till färgen, nämligen skumalgen Phaeocystis.
Algen omges av ett proteinhaltigt geléhölje, som slås sönder och piskas till skum i bränningarna.
Till skillnad från havsskum, som snabbt kollapsar och försvinner, ligger detta skum kvar
på stranden. Andra alger kan färga skummet gult eller brunt.
Den spetsnosade strandknorken låg och tjurade.
Efter att ha legat i vatten och blivit utsatt för sandens slipande verkan blir föremålen mjuka i sin framtoning.
Är detta varelsens rätta jag månntro ?
Aerodynamikens lagar gäller.
Denna individ bara låg och blängde…
Den sällsynta strandspetan kollade vattentemperaturen och beslöt att inte simma sin vanliga tur. Hon tyckte det
var alldeles för kylslaget.
Lagaosets ganska sällsynta massavedskrokodil gav upp
ett ironiskt skratt då jag gick förbi…
Strandgräset står och slår mot marken med sina strån i den friska vinden vilket skapar en fördjupning med tiden. Tid har dessa gott om till skillnad mot oss…?
Stråna rättar i sig efter vinden, skapande illusionen av en ellips.
Fibblorna blommar igen i oktober. Den tänker väl, att man måste ta chansen.
Hej…jag kan stå på ett ben…trots jag är död…
Varför tror du en tall växer så här vid stranden…
..är det slumpen ? Nej, det är evolutionen och anpassningen till miljön.
Denna växten är lite långhårigare. Du ser hur stråna bearbetat sanden med hjälp av vinden.
En av de platser där Länsstyrelsen röjt. Ko9mmer att bli en vitamininjektion för området.
Området bakom sanddynerna är blött och fungerar som en kvävefälla för de bäckar som mynnar här. Detta blöta området sträcker sig ända ner till Lagans mynning.
En tall som antagligen är 75 år gammal. Jag undrar vad virkesvärdet är på detta tätvuxna träd ?
Yta som är beredd för att gynna djurlivet. Träden avverkade och topplagret på marken avbanat så sanden kommer i dagen.
Nu ger jag upp, sa denna tallen och la sig till ro.
Jag hade mejlat Per om en eventuell flygresa till HH i dag fredag. Vädret såg bra ut, om än inte med lite frisk vind.
Men det stoppar inte en hängiven modellpilot. Lite får man stå ut med, för att få sin modell i luften.
Jag skrev, att det var blåsigt och att jag fegade..men runt lunch märkte jag, att vinden inte var så hård. Alltså in med grejorna i bilen och iväg.
Min modell var en Gillette från FVK, som är ca 12 år gammal konstruktion. Det är en mycket vacker modell, men låt mig säga, att den kräver sin man att flyga på ett kontrollerat sätt.
Modellen känns instabil på något sätt…det är det bästa sättet, flygkänslan kan beskrivas. Den har varit så, ända sen jag köpte den för många år sen.
Jag har prövat med olika tp-lägen. Modellen är synnerligen
kräsen på tp och man måste noga se till, att tp ligger på 30 % av kordan. Personligen ligger jag nu på 26 % och
upplever att den vrenskas mindre.
Profilen är Martin Hepperles välkända MH 32, vilket
borde ge modellen goda egenskaper.
Men det är bara att trimma och pröva. Modellen har kapacitet att flyga riktigt fort, men jag måste kunna lita på den vid hög lastfaktor, för annars kan det inte bli hastighet.
Det var i dag rent nordlig vind med styrkan 4-6 m/sek, vilket innebär, att vinden ligger rakt på kanten och ger bra lyft.
Så montering och lite vankande fram och tillbaka uppe på Platån för att kunna starta i rätt ögonblick.
I dag fanns det ingen märkbar topprotor…så jag startade rakt ut i den laminära vinden och kom genast in i bra lyft.
Gilletten flög spikrakt med alla trimmar neutrala, så det var bara att stå på efter hand.
Min start var 1140 i solsken. Modellen flög bra, men jag pressade inte på. Med det lyft som fanns i dag, hade jag kunnat lägga i minst 750 gram bly i tp. Det hade ökat min speed med minst 30-40 %.
Men även obelastad flög kärran bra.
Jag försökte filma med min lilla Mobius i vänsterhanden. Det var inte lätt, därför jag fick vara fullt fokuserad på min modell.
Släpper jag modellen en mm…så tar den själv kommandot, så det gäller att flyga med strama tyglar.
När klockan var 1321, landade jag uppe på toppen och stigen. Jag lovar…det var mycket svårt. Lyftet var starkt långt in från kanten och med en högvärdig modell utan kråkbroms kan det vara i stort omöjligt att komma ner under ordnade former då.
Det enda jag kan bromsa med, är att fälla upp mina skevroder, vilket jag också gjorde. Med ett nödrop skramlade jag ner framför mina fötter. Jag var övertygad om, att modellen gått sönder, men enda skadan var att ett hödjroderhorn lossat, men det ordnades på en minut hemma.
Så ännu en gång kunde jag åka hem med en modell i ett stycke och lite bilder. Bilderna tagna med Mobius och några med min Sony.
Som sagt, det blev en videosnutt också. Den sämsta videon jag
hittills gjort…men bättre än inget.
Det blev en timma och fyrtioen minuter i luften i alla fulla fall.
Synd du inte var med Per…
Min Gillette fotograferad med Mobius.
Ett fartyg lämnar Halmstad hamn
Halmstad 25 km bort
Gräset växer fortfarande.
Så här såg havet ut. Inga brytande vågor, alltså under 6 m/sek vindstyrka.
Längst bort var min pilotplats.
“JAG GER MIG” !
“MEN VI GER OSS INTE” !
Ingen frost än, björnbär finns det fortfarande gott om. Mycket kraftig smak nu på bären då de är lite jästa av fruktsockret.
Eftersom jag ofta , flera gånger om året, besöker Falköping och Ålleberg brukar jag i alla fall en gång om året gå en vända i museet. Kolla på hemsidan då museet är öppet för allmänheten.
En stor del av vår svenska segelflyghistoria finns där utställd. De finns både luftvärdiga plan och enbart statiskt utställda.
Vilka plan där finns kan du läsa på deras hemsida, så googla !
Vid detta mitt besök kollade jag extra noga på reklamaffischerna för de evenemang som tilldrog sig på Ålleberg.
Jag tycker dessa posters är mycket tidstypiska och uttrycker väl det som var aktuellt i tiden då.
Vi går en rundtur i museet så häng med !
Jag kommenterar inte så mycket, du ser vad det är. Vill du veta mer kolla deras hemsida.
En Baby startar från bryggan på Västhanget.
Weihe
Mosway III
Anfänger kom före SG-38
FI-2 reggad på Island. Tillåten för avancerad flygning.
FI-2
En Hütter H 17.
Byggd av Kanoverken sedermera AB Flygindustri i Halmstad 1939. Utdömd 1963/1964 i samband med man förstod, att limmet som använts
förlorade sin hållfasthet .
Hör kommer ett urval affischer som trycktes upp för
de evenemang, som ordnades på Ålleberg under åren. De är en kulturell skatt lika viktiga som flygplanen,
då de uttrycker det, som då var folks intressen i
samband med tillställningar av ovanstående art.
Som du ser står det namnet Albert Falderbaum på affischen. Här får du historien om denna skickliga och olycksdrabbade pilot.
Albert Falderbaum var en tysk aerobatikpilot, som föddes 1913
i närheten av Bonn. Han var tidigt intresserad av flyg och började flyga som 14-åring.
Då han var 15 fick han sitt cert och vid 18 klarade han sitt motorcertifikat.
19 år gammal avlade han godkänt prov för avancerad flygning med
segelflygplan.
Hans favoritplan var Bücker 133 och han uppnådde en andra plats
vid Tyska Mästerskapen i konstflyg 1937 i Dortmund. 1939 vann
han Tyska Mästerskapen i konstflyg, trots han hade blindtarmsinflammation.
Under kriget var han chef för Jg 110 i Altenburg. Sista krigsåren flög
han Me 163 Komet och Me 262 Schwalbe. Vid en flygning med en Me 262 fick han en svår ryggskada efter en
explosion i flygplanet.
Efter kriget kunde man inte flyga privat i Tyskland men Albert
förnyade sina certifikat i Schweiz och kunde fortsätta flyga
uppvisningar så småningom i Tyskland med sin BÜ 133.
Han deltog i flyguppvisningar Tyskland, Italien, Sverige,
Holland och Frankrike med sin spektakulära uppvisning i
sin Lo-100 segelkärra.
1955 skulle han ge sin uppvisning som vanligt i Düsseldorf,
vilken slutade med en krasch.
Detta hände: Som avslutning på sin uppvisning kom han på 10
meters höjd på rygg parallellt med banan i hög fart ,
för att framför publiken stiga, rolla runt och landa. Under hans ryggflygning hände följande: en av hans fastbindningsremmar
lossade i inverterat läge och snäppte upp i ansiktet på honom. Detta gjorde att han tappade uppmärksamheten på sitt inverterade
läge och han ryckte ofrivilligt till, vilket fick planets fena och
sidoroder att toucha marken. Först föll sidorodret av och fenan lade sig parallellt med stabben.
Så nu flög han inverterat med 200 knutar utan sidoroder/fena. Detta är inget önskeläge och han visste inte hur illa ställt det
var med hans LO-100. Men han lyckades stig med överskottsfarten, rollade runt
till rättvänt läge och försökte landa ett i stort sett ostyrbart plan.
Tyvärr på grund av skadorna på planet kraschade han mot
nosen på ett militärplan. Planet var i smulor i nosen, men Albert hade överlevt med
svåra inre skador. Han låg i koma i 14 dagar innan han vaknade. Att han slog
ner där han gjorde, var ett resultat av hans försök att undvika
att landa bland åskådarna.
Efter tillfrisknandet återupptog han konstflygandet med en
ny Lo-100 och sin BÜ 133. 1960 blev han trots att han flög med stålkorsett ännu en
gång Tysk Mästare i konstflyg med sin Bücker i Münster.
Albert hade nu 10000 flygtimmar och arbetade som testpilot
för den nystartade tyska flygindustrin. Den 29. September 1961 skulle han i Augsburg provflyga en
Siebel Siat 222 med avseende på det planets konstflygegenskaper. Flygplanet hamnade under utprovningen i ett okontrollerbart läge
och Albert lämnade planet för att kunna rädda sig med fallskärmen. Uthoppet gick bra och skärmen löste perfekt. Men skärmen
fångades av delar från det störtande planet och Albert drogs med
ner i marken. Han var vid medvetande efter kraschen men avled kort efter.
Albert fick en gata uppkallad efter sig vid flygplatsen Kassel-Waldau.
Han blev alltså 48 år gammal, om jag räknade rätt.
Vill du läsa hela historien om hans krasch och se filmen klicka här.
Läs mera om och se fler Ållebergsbilder från förr genom att klicka här.
Om du klickar på denna länken, kommer fler bilder från Ålleberg .
Jag grävde lite i mitt omfångsrika arkiv med bilder, eftersom jag ville ha lite modellflygbilder, då vädret var med oss.
Dessutom är modellerna var och en på sitt sätt vackra.
Tänk efter så mycket kunskap, hängivenhet det finns ute i modellflygvärlden…människor som hela tiden tänjer gränserna och för modellflyget framåt.
Till skillnad mot det fullständigt meningslösa ältandet på vissa modellflygforum här i Sverige. Hur mycket har deras testuggande fört modellflyget framåt i Sverige ?
Men det är så, det kostar inget att prata och ha synpunkter framför en dator.
Det som kostar, är att komma ner till sin lokala klubb och ta en spade, eller engagera sig genom att ta ett förtroendeuppdrag i förbundet.
Såedemede
En 70-tals modell som ser ut som en modell oxå…
Mycket välbyggd och vacker och flög som en dröm.
Familjeträff
FW-190 Butcher Bird eller som den hette på tyska “Würger”, skata…
Upp till 6000 m var det inte många allierade piloter, som kunde
vinna en luftstrid med FW-190 med en erfaren pilot vid spaken.
Denna modell var ägaren bjuden 350000 kr för av en modellentusiast från arabiska halvön.
Det är enklare med gummimotor…
Segelflyg är en estetisk upplevelse. Köpa ovanstående modell…lägg upp 120000 så är den din.
Pehr Osbeck var en prästman och botanist. Han var medhjälpare och lärjunge till Linné och reste som vetenskapsman och botanist till Kina flera gånger bland annat för att försöka smuggla hem en levande tebuske.
Naturligtvis blev vi nyfikna och svängde av och in mot området. Vägen vindlade sig brant uppför Hallandsåsens norra sluttning
mitt för den stora gården Dömestorp.
Dömestorp som en gång hade den mångfacetterade amiralen
Carl August Ehrensvärd som slottsherre.
Här lite fakta om Carl August. Läs hans böcker !
Mycket roliga och stygga mot makthavarna i Sverige
vid 1700-talets slut. Illustrerade med hans utomordentligt
elaka laveringar.
Vid parkeringen fanns fler besökare, än vad vi kunnat ana. Nåväl vi parkerade och efter lite dividerande vilken stig vi skulle gå, gav vi oss väg.
Stigen var väl utmärkt med information utsatt på stolpar.
Det tog oss 1.5 timma att gå runt och vi var imponerade av den vackra naturen. Dessutom fick vi en information om
de historiska händelserna, som berör platsen.
Jag skulle rekommendera ett besök här i slutet av maj,
då allt slagit ut och naturen är som vackrast.
Vi var mycket nöjda, då vi halvmörkret trevade oss tillbaka
till bilen lagom blöta, efter att det regnat under vår promenad.
Naturligtvis tog jag lite bilder, som illustrerar vår naturupplevelse. Ljuset var dåligt på grund av regn och för att trädens med dess löv skuggade.
Du hittar platsen genom att svänga av E6 just innan Hallandsås och köra mot Våxtorp. Efter ett par km skylt på höger sida med anvisning till område.
Men häng med oss en promend i lätt regn en sen eftermiddag
i Osbecks Bokskog !
På långt håll trodde vi, det var en dåligt ordnad husvagnsparkering…
Även en åldrad stubbe har sitt budskap…om du är öppen i ditt sinne.
Jämte vägen stod en ensam agitator gestikulerande och talande för sin sak…
Lövträden börjar få en anstrykning av eldens färger nu.
Lövträden har ett mycket tätt grenverk även i Oktober.
Trädens stammar blir långa och raka, eftersom träden strävar efter ljuset.
Mycket färger och kontraster i en bokskog på hösten.
Så här går stigarna.
Japp, då är vi på väg…
Pehr Osbeck
1723 – 1805
Botaniker, prästman.
Vi passerar små bäckar, som väckts till liv efter nederbörd.
Gärdsgårdar från 1700-talet, vilka stängde inne kreaturen. Betänk vilket arbete !
Det var lätt och mjukt att gå
Träd som ramlat omvandlas med tiden till imaginära urtidsdjur.
Här och var fyller bäckarna upp gamla anlagda dammar.
En av de större bäckarna, Skillnadsbäcken Märkligt namn. Den var gräns mellan två socknar .
Man kan skymta diket som grävdes till höger. Det syns bättre i verkligheten
Skogen verkar skötas noggrant.
Ännu en med svett och möda byggd stengärdsgård.
Vi hittade stenen, men det var för surt att komma nära.
Här gick vi ur skogen över gammal odlingsmark mot stenen med ristningar
.Den Sydhalländska slätten skymtar genom grenverket.
Stenen med ristningar, som vi får undersöka noggrannare då det är torrare i markerna.
Hällristningarna hittades på tidigt 70-tal då en rastande person spillde kaffe på stenen
och märkte att kaffet rann i huggna bilder och tecken.
Slumpens skördar…?
I en annan sten en bit därifrån fanns det dessa fördjupningar. Man tror skålgroparna hade en fruktbarhetsinnebörd.
Groparna gjordes för 3000 år sedan.
Stenen med skålgroparna
Ser du hur betande kreatur tuktar träden ?
På väg ner mot bäcken.
Skillnadsbäcken
Ganska bra vattenföring efter senaste veckornas regn.
…fick jag mig tillsänt i form av tre bilder, som Pär Lundqvist
legat och ruvat på i 35 år…
Det är på bilderna från SM i F3F (hang) 1982, tror jag det är.
Göran Karlsson var den mest professionelle modellflygaren vid denna tid i Sverige. Hans team ihop med Christer Gillgren, som allmänt ansågs vara den duktigaste modellflygaren i Sverige, var näst intill oslagbart. Göran och Christer gick in med 100 % i sina projekt och det gav resultat i form av framstående placeringar.
Sen skadade det ju inte konstellationen, att de var stöttade av
Bertil Beckman, vilket garanterade de sista radio-och byggprylarna,
som kommit ut på marknaden.
1976 blev Göran Karlsson, med Christer Gillgren som caller, världsmästare i F3D, FAI Pylon i Tyskland.
Under slutet av 70-taletoch 80- talet satsade Göran på F3F
eller hangflyg med segelmodeller. Det var Göran ihop med Anders Rättzen som drev hangflyget
framåt med stora steg. Dessa två piloter införde flera tekniska
innovationer, vilka i sista änden skulle skapa förutsättningar
för snabbare modeller.
När Göran dök upp i sin cowboyhatt med sin fina modeller
under armen, då förstod vi andra, att vi spelade i
gärdsgårdsserien..
Han var ju nästan som en filmstjärna på något sätt, vilket i alla
fall hans medtävlande märkte. Vi var i praktiken besegrade, redan innan vi flugit…
Göran var en man av den stora världen.
De andra två på bilderna är Håkan Svennesson och
Mats Strömberg.
Alltså bilderna är 35 år gamla och såvitt jag kan bedöma,
så har ingen av personerna åldrats så det märks…
Göran och Mats är livaktiga pensionärer och Håkan odlar bufflar på sin gård utanför Kristianstad.
Pär Lundqvist har levererat bilderna.
Mats Strömberg till vänster och jämte honom Håkan Svennesson Kristianstad.
Observera den tidens HiTech…den digitala klockan på Håkans handled.
Göran Karlsson…direkt från Hollywood eller vad tror du ?
Bara att han svävade in med en coboyhatt av läder..räckte ju för att knäcka oss,
som hade att vara nöjda med en gul reklammössa från Lantmännen,
där det med svart text stod “Agrol Oljor”….
Säga vad man vill om våra tyska modellflygvänner. Det de gör, gör det gör de ordentligt. Både vad gäller modellernas storlek och kvalitet på bygget.
Filmen, som ligger på Youtube, är också bra. Den är så bra, så man kan klippa stills från streaming video.
Hoppas filmen och stillbilderna skapar en känsla av hur ett storsegelmeeting kan avlöpa i kontinentala Europa…
Freystadt – Sondersfeld ligger vid Bundesautobahn 9,
just söder om Nürnberg.
Den som ska ha tack för allt är filmaren av videon, vars namn jag bara finner i form av hans nick, algebu01.
Tack för du delar din upplevelse med oss som inte var på plats i år.
Måsvingar…för att få markfrigång för vingen vid utelandningar.
Kolla linledaren på fenan.
Modell av en lastseglare
Rejäla bogserdoningar…
Grunau Baby IIB
En K-8, som ofta var den första ensitsaren vi flög efter man fått certet.
Flygande vingar har i regel mycket goda egenskaper.
I Tyskland är det mera regel än undantag att fodermajs vaktar modellflygfälten…
Inte speciellt vanlig storseglare… Jag har aldrig sett en Me-163 som flög dåligt. Enligt den mest erfarne engelske provflygaren, Eric “Winkle” Brown,
var Me-163 det absolut bästa plan, han flugit nånsin !
Der kleine UHU i ny version…
Der grosse kleine Uhu.
Bilden från tysk klubbs hemsida. Inget anges om (C),
så jag antar, det är ok att använda bilden i icke kommersiellt syfte.
Originalet “Der kleine Uhu”. (Den lilla ugglan.)
Från en Graupnerkatalog 1962.
