Peter skickade ett par bilder på sin nya Ava, som jag
är övertygad om kommer att ge sin ägare många
fina upplevelser i luften.
Det är svårt att inte lyckas med Avan !
Keep it up Peter !
Så här fin var min Ava oxå, då den var ny ur kartongen…
Nu efter 802.5 timmar i termik…något mera ärrad.
Jag vill bara påminna om ovanstående tävling.
Även om vädret inte ser 100% ut i prognosen onsdag morgon,
ska vi komma ihåg, att friflygare med OT-modeller brukar ha
sagolik tur med vädret !
Så det är inget att tveka på, häng med !
Information om tävlingen hittar du genom att klicka här.
Lördagen bjöd oss fin termik med solsken, nästan ingen vind och
en atmosfär som var synnerligen labilt skiktad.
Alltså upplagt för flyg. Så iväg till min vanliga
termikflygplats med mina vanliga modeller.
Det gäller, för mig i alla fall, att utnyttja de tillfällen
som finns under den varmare årstiden, vilka har goda
betingelser för termikflyg. Höst och vinter nalkas med
mindre angenämt väder…
Termik fanns det redan 0930 i rikt mått. Som vanligt, väl uppe på
150 m, behövde jag inte kämpa om höjden.
Snarare tvärtom. Hur ska jag undvika att komma för högt…
Som alla aktiva termikflygare vet vi som flyger just for the fun of it,
att vi när en önskan att komma högre och högre …vilket innebär
en viss risk.
Inte så att Ikarus öde skulle drabba oss om vi flyger för högt,
utan vi kan tappa modellen ur sikte.
Oavsett hur innovativt du målar din modell, med streck, fluoriserande
färger eller andra fantastiska färgkombinationer,
så blir det så, att på 600 m är alla modeller grå.
En sky med gråa moln, eller en sky med skarp sol som
reflekterar i modellen gör, att vi som flyger högt och långt
ifrån 0ss, vi har problemet att kunna se modellen säkert under
flygningen.
Vänder du bort blicken i 2 sekunder eller är ouppmärksam,
kan du tappa bort ögonkontakten med din modell.
Då kan det vara kört.
Enda räddningen för mig, om jag misslyckas att få
syn på den , är att dra i nödbromsen.
Det vill säga, jag slår av sändaren, därmed initierande
så modellen går in i förprogrammerat failsafe-läge.
Min Avas FailSafe är:
Full aerodynamisk broms, stängd motor,
en aning höjdroder och ytterst lite sidoroder.
Då går modellen i en sjunkande kontrollerad
cirkel snabbt mot marken. Allt syftande till att
skaffa mig tid.
Detta läget har jag noga provat ut och jag testar
alltid att mitt Fail-Safeläge är aktiverat före start.
Ibland hade jag önskat, man kunde lösa ut en rökpatron i
en modell, om man tappar kontakten. Finns att köpa.
Det hade givit mig en möjlighet att finna en mer eller
mindre friflygande modell som är på rymmen.
Min erfarenhet då jag tappat modellen är att försöka känna
igen molnformationen, där jag sist flög. Spana av den ytan.
Får jag inget napp, så spanar jag längs en tänkt flygbana
med vinden.
En Ava flyger fort och flyttar sig långt på 10 sekunder.
Flyger du med ca 60 km/timman flyttar du dig 225 m
inräknat avdriften med 5 m/sek vind.
Under letandet efter modellen är jag hjälpt av telemetridata
från ljudet från variometern och höjdmätaren. Det ger mig
en anvisning om hur min modell beter sig, även om jag inte
kan se den
Förra sommaren blev en räddning för mig, då jag tappade
modellen, att jag hörde det laminära suset över vingprofilen.
På en Ava hörs det långt. Med långt håll menar jag
från 250 m höjd plus horisontellt avstånd till modell.
Det viktigaste vid ett tapp är att ha nerverna under
kontroll och att jag agerar efter en plan.
Irra inte planlöst med blicken. Din modell finns i regel
aldrig, där du tror den finns, för då hade du ju funnit
den med en gång.
Nej, man blir alltid överraskad att finna den i regel
långt bort från det förmodade området.
Flyger du bort din modell, så markera riktningen i
marken, genom att skrapa ett streck i marken i den
riktning, där du sist såg modellen.
Kolla sen vindriktning och vindhastighet och försök
uppskatta med ledning av höjden, hur långt modellen
kan ha drivit iväg.
Sen tar du fram kartan, som du naturligtvis alltid har
med dig och din syftkompass, för att rita in bäringen,
där du sist såg modellen och den bäring du uppskattar
den har efter landning och avdrift med vinden.
Ja, sen är det bara att leta…
Jag höll mig i dag innanför ramarna och hade koll på
min modell.
Inte bara höll jag tillbaka på höjden för avståndets
skull, jag hade lyckats smeta solskyddssalva ? på
min ena kontaktlins , vilket gjorde, att synen på
ena ögat var suddig.
Hur som helst, efter 1 timma i luften skulle jag landa
och byta batteri i min Gopro. Min modell landade
framför två personer, som kom spankulerande med
sin hund och det visade sig var Sam Lundqvist,
Pärs ättelägg med sin hund i koppel och sin kvinna lösgående…
Ett roligt återseende då vi inte träffats på 20 år.
Sedermera dök även Lundqvist Sr upp för att flyga sin ASW-15.
Jag bytte mitt batteri i kameran och startade på nytt.
Runt 1330-tiden var jag nöjd, packade ihop och åkte hem.
Dessutom gjorde sig sjöbrisen påmind genom att sopa
bort termiken.
Det var första gången i år, som sjöbrisen gjort sig
märkbar här, så det påverkade min flygning på ett
avgörande sätt.
Men jag var nöjd, med de 2,5 timmar jag fick i termiken.
Min totala flygtid med min HyperAva i termik är nu
802.5 timmar.
Minst.
Jag plåtade med olika kameror och här kommer min
story från i lördags. Den kameran jag får bäst bilder med
och jag menar då, inte tekniskt utan händelsemässigt,
det är min Mobius, som jag har på mösskärmen fäst
med kardborreband.
Med kameran på mösskärmen är jag ständigt med i
händelserna, för sker något, då ser jag åt det hållet
och då är ju kameran med och alert.
Mobiusen tar oväntat bra bilder. Jag har ställt in
4 bilder/sekunden tagning då jag har 32 Gb minneskort
och utbytt batteri med dubbla kapaciteten mot originalet.
Finns att köpa nå nätet i England.
Det ger mig möjlighet att ta ca 10K bilder. Som i sin
tur medger ca 60-70 minuters kontinuerlig fotografering.
Du kan också videofilma i Hd och sen klippa stillbilder
ur videon.
Med video får man större valfrihet på bekostnad
av kvaliteten. Jag föredrar utifrån min erfarenhet
stillbildstagning.
Vad flög du i lördags?
Take-off med Avan.
Jo, det var bra termik.
…för jag fick en blåsa på 75 m höjd.
Dags för landning nummer 1.
Ser ju bra ut…
Halv broms 2 dm upp…
…då är det klart för sättning…
…stabben i marken i alla fall…
Ett par hoppade för säkerhets skull åt sidan…
…vilket visade sig vara Pärs son Sam med dam och hund.
Jag ser, att tiden hade gått sen vi sist sågs…
Godda !
Kommer du ihåg 1974 då jag…
Lite avklätt…
Efter regnskvättarna har växtligheten tagit ny sats.
Fibblorna fäller ut sin vackra kronblad…
…och Pär fäller ut sina vingar på sin ASW-15
Nu blir det en start.
Det var just vid Pärs start dåligt lyft med turbulens…
…med vinden kommande snett från höger, så det blev
en medvindssväng här, vilket inte gör flygningen enklare.
…och här blev det en landning efter att modellen gjort touch-and go på buskarna…
…som jag inte vill undanhålla mina kära besökande.
Vi skulle ut i naturen under tisdagens vackra väder,
medförande en kaffekorg för att kunna sitta och insupa natur
på en vacker plats.
Under färden kom vi på, att det kanske är svampdags nu.
Jo, vi har ju fått några regnskvättar och det kanske hade
satt fart på svamparna ?
Så vi gjorde en halvhalt vid en plats, gick in i skogen och
hamnade i ett svampparadis. Jag har aldrig sett så mycket svamp !
På kort tid fyllde vi först en ICA-kasse med fina Karl Johan.
Kasse två fyllde vi till hälften med tratt- och hälften med
skogskantareller. Vi hade bara två kassar med…
Det växte kantareller, var du än såg nästan. Många små,
men om 2-4 dagar ska vi dit och skörda igen , då är de stora.
Så halvhalten i skogen, det blev en helhalt. Vi blev så
fångade, att vi glömde kaffekorgen…för en stund.
Då man hittar mycket svamp, drabbas jag i alla fall av
något som kan liknas vid fiskefrossa. Kan man kalla
det svampfrossa ?
Vi fortsatte vår naturexpedition till en vacker sjö, där vi
parkerade oss på en bänk och intog medhavd fika.
För att sedan åka hem och rensa svampen, som till en del
omvandlades till svampstuvning att ha på en macka,
vilket var dagens fina belöning till plockarna !
Så här såg det ut i John Bauerliknande skog, då vi var ute,
när solen stod lågt på eftermiddagen.
Denna skogsväg var garnerad av trattkantareller.
Dessa plockar vi inte.
Trattisarna var inte jättestora, men stora nog.
Jag tycker trattkantareller har bättre smak än gula skogskantareller.
Fast bäst smak har taggsvamp.
Olika soppar fanns det gott om.
Många ätliga men smakar inte speciellt bra.
Liselottes svampplockarteknik…
Lika inbjudande vacker som dödligt giftig.
Kolla dess uppbyggnad. Nästan som ett modellplans vinge…lätt och starkt.
Hittar du en trattkantarell…då finns det flera.
En liten sjö i skogen. Vi förväntade oss att se en stor älgtjur
stående här med huvudet under vattnet betande näckrosrötter …
…det ser man ju alltid på naturfilmer eller ?
Sjön där vi fikade. Stillhet och inget stads- eller trafikbuller.
Ingvar Nilsson lämnade en kunnig kommentar angående svamp,
som jag tycker är värd att lyfta fram.
Ingvar Nilsson Brämhults stolte pilot.
Här kommer Ingvars kommentar:
Fina skogsfoton!
Det är litet tidigt för trattisarna, men jag har också sett dem –
oktober brukar vara trattmånaden annars…
Ja, inget är sig likt nu för tiden…
Jag skall här, i den händelse att någon som läser detta inte
vet hur trattisarna allra bäst skall användas, beskriva mitt recept.
Enligt min åsikt är det en styggelse att göra sås eller soppa
med hela färska trattkantareller, eftersom skaften är rysligt sega.
Såhär har gjort sedan 1982, då jag första gången råkade på
dessa svårupptäckta filurer (om man står upp alltså, sitter man
på huk syns deras ben med den typiska gråa räfflingen uppe vid
hatten och som avtar neråt.
Jag delar dem på längden och lägger på tidningspapper, har man
ett pannrum, är detta det perfekta stället att torka svamp, men
vardagsrumsbordet funkar bra det med. När de är torra, läggs de i
glasburkar, som kan innehållit sylt eller smörgåsgurka och locken
skruvas åt.
Vid högtidliga tillfällen så använder jag en handfull torkade
trattisar helst till att blanda i köttfärs – finessen är, att antingen
skall man mortla eller krossa i handen, så det blir mer som ett
grovt pulver (typ havregryn).
Om man köper köttfärs i den vanliga livsmedelsbutiken,
så brukar ju stekpannan närapå svämma över av allt vatten,
som köttfärsen släpper från sig, men med svamppulvret
inblandat väl, så suger svampen upp vattnet (som en svamp)
och tillagningen av köttbullar eller pannbiffar går avsevärt
fortare, dom blir saftigare och smaken är helt underbar!
Bor man i ett tättbebyggt område så kan man se att folk som
känner matoset nyfiket försöker kolla varifrån det luktar så
himmelskt…
Man kan även sylta trattisarna – ja t.o.m. göra TrattkantarellChutney.
I början av 1980-talet bodde jag i ett litet hus nära skogen i Härryda
. Det var min svåger, som visade mig, att jag bodde i princip mitt
i svampskogen. Efter jobbet plockade jag en 5 liter flera ggr i
veckan, ja det var ju skumt i skogen, men om man inte har lampa,
så ser man rätt bra ändå.
Vid ett tillfälle satt jag på huk och klippte dessa godingar med sax
(absolut snabbaste metoden) och det tog liksom aldrig slut
och det blev nästan mörkt. Jag fick en obehaglig känsla,
att någon iakttog mig, men jag hade inte hört några främmande
ljud.
Jag fortsatte och klippa någon liter till, när jag hörde, hur det flåsade.
Jag ser mig försiktigt omkring i dunklet och bara 6-7 meter ifrån mig
står en älg… sådär snett nerifrån är dessa djur ofantligt stora.
Man har ju hört alla berättelser om de som blivit jagade av ilskna älgar
men denna verkade så fridfull. Jag sa något till älgen och reste mig sakta
– den plirade med sina ögon mot mig och började sakta gå åt sidan
helt ljudlöst.
Sådär 6-8 år senare hade jag börjat jobba på dåvarande AB Hässle
i Mölndal och första hösten där, så kom trattkantareller på tal
(det är så att organiska synteskemister är väldigt duktiga på god
mat o goda viner etc) och det var flera, som aldrig sett en trattis.
Jag bestämde, att vi kunde träffas vid Rya Hed på lördagsförmiddagen
och gå ut och se, hur mina gamla svampmarker var, det var nu väl sent
på året, men man kan ju plocka trattisar även efter nyåret…
Ja så var vi där ett knappt 10-tal kemister, 5-6 cocker spaniel och jag.
Vovvarna var glada och for runt i skogen under stort väsen, vi hittade
trattisar men inga mängder. Det roliga var, att det satt en jägare på
pass och de glada spanielarna var väldeliga intresserade av honom.
Då jag kom närmare, kände jag igen honom och han mig –
han ropade något i stil med ”det kunde jag ge mig humhum på, att det
var just DU, som släppt ut en hel kennel med galna hundar…”
Ja, han hade nog ingen jaktlycka denna dag…
…och – kolla gärna i delikatessavdelningen på en bra mataffär vad
en liten påse torkade trattkantareller kostar
Bästa hälsningar // Ingvar
PS Trattkantarell är ingen kantarell, utan den är ett eget släkte –
Chraterellus tubaeformis om jag minns rätt. DS
Jag är inte nödbedd, då det gäller att hänga med ut och flyga,
då vi har så goda förhållande, vilka rådde i måndags,
i alla fall i södra Halland.
Kl 12 hade vi uppskattningsvis 3/8 Cu och ingen vind. Det såg ut,
att kunna bli en utmärkt termikdag.
3/8 Cu betyder att himmeln är täckt till 3/8 med Cumulusmoln,
vilket är en indikator på termisk aktivitet i atmosfären.
Var vi åkte ? Jo, med tanke på eventuell sjöbris drog vi oss ca 10
km bort från kusten. Nu blev inte sjöbrisen något problem,
eftersom den inte kom igång förrän vid 15-tiden.
Min modell…ja, det var min HyperAva, som jag utrustade
med en GoPro, som fotograferade parallellt med vingen och
en Mobius, som jag monterat på en hållare på kroppsbommen
som filmade framåt.
Alltså monterat och klart för start kl 1300. Variometern påkopplad
och min flygstol på plats med en vattenflaska i hållaren på stolsbordet.
Så iväg med modellen i den stilla luften och 23-gradiga värmen.
Luften var full av fjärilar över gräsytan, där jag startar och landar,
som ett tecken att sommaren kanske inte är slut än.
Vi klättrade till 75 m, där variometerns frekvens på pipandet
steg snabbt.
Således stängde jag motorn och i samma ögonblick
lossade huven i kolfiber på modellen. Som jag vis av erfarenheten
har säkrat med en bit persiennsnöre.
Jag har tappat en huv tidigare i åkern nedanför hanget,
som Pär Lundqvist lyckades hitta för mig.
Med huven hängande som ett aerodynamiskt påhäng,
fortsatte min Ava att tryggt kurva högre i termiken.
Jag klättrade verkligen snabbt till 550 m och väl uppe på höjd
behövdes inga termikvarv för att behålla höjden.
Det var bara att flyga delfinflygning. Delfinflygning innebär.
att jag i normal luft flyger med normal trim, men då jag flyger
i stigande luft, försöker jag flyga med lägsta sjunkhastighet
och så sakta det är effektivt, för att kunna plocka så mycket
höjdvinst jag kan i stigande luft.
Flyger man under ovanstående betingelser, så känner jag
mig i alla fall helt avslappnad i mitt flygande.
Dock beredd på åtgärder, om de skulle behövas av någon
anledning.
Då det gäller radiostyrt modellflyg, vet jag, visare av 45 års
erfarenhet, att allt kan hända !
Ingen oförutsett skedde. Det enda som dök upp i skyn var, skulle
jag vilja säga, en glada som med glatt.. hjärta piggybackade på
min HyperAva i termikblåsorna.
Jag anser gladorna, jämfört med ormvråkar, är sämre flygare.
Speciellt märks det i termik. Om jag flyger termik med en
glada och jag flyger ut i sjunket och börjar kurva, då hänger gladan
på i mitt kurvande, som endast leder till höjdförlust.
Under termikflygning har inte gladan skuggan av en chans
att hänga med min Ava i stiget.
Snart kommer de migrerande vråkarna i stora flockar på sin
väg mot södra Europa eller Afrika. Då kommer vi att få se
på termikflygning !
Kl 1530 landade min Ava i gräset efter nästan 3 timmar i
termiken.
Min strömförbrukning för motor och rx+vario = 885 mA
för hela tiden.
Så du förstår, det var goda förhållanden.
Jag fotograferade med två ombordkameror och hade en
GoPro monterad på en höbal.
Den ville jag skulle plåta min verksamhet och som du kommer
att se, blev det en hel del bilder.
Det är för mig lite förvånande, att mina besökare på bloggen
ständigt efterfrågar bilder…så jag tänker låta det komma
sådana även i framtiden.
Bilderna är, med få undantag, klippta ur videofilmer från
GoPro och Mobius.
Hoppa in, knäpp fast dig och njut av mina ögonblick med
min kära Ava !
Koll av allt innan start.
Efter start lossade huven som du kan se.
Till vänster sitter min ständigt närvarande GoPro.
Den fick hänga och dingla i 1.5 timma…
Sladden, som sticker ut vid kameran, är
en antenn för min Picolario variometer.
Den löst hängande huven tycktes inte påverka flygegenskaperna negativt.
Vyerna får ni på köpet…
Dags för landning…bromsa bort höjden.
Ut med bromsen. Jag ser alltid till att ha god höjd vid planering för landning.
Du ser min vita bil till vänster. Precis jämte den landade jag.
Jag kommer in snett beroende på några ryttare med hästar, som jag inte ville störa.
Efter ett par tusen landningar med min Ava,
sätter jag den exakt där jag vill utan problem.
Klart
Denna skyn vill jag bli mött av, då jag ska termikflyga med mina modeller !
Min trogna Ava. Nu försedd med kamera på kroppsbommen.
Min flygstol uppsatt och laddad med vattenflaska.
Ett fibbligt bidrag till glädje för de botaniskt intresserade.
Kolla så vackert kronbladen är ordnade.
Kan man säga att skyn lockar ?
Eller använda ett slitet uttryck: The sky is the limit…
De gamla ekarna skapar varje år tusentals frö.
Kanske ett frö om året gror och slår rot,
ett sådant kan du se här i förgrunden.
På väg ut för start.
Förväntansfull…jomenvisst !
Inget orda om, du se vad jag gör på sekvensen av bilder..
Low pass genom turbulensen med bra fart.
Landning på gång.
Full broms.
Mycket anfallsvinkel för öka luftmotståndet och korta landningssträckan.
Fenan släpar i marken, men vingen flyger fortfarande
trots den höga anfallsvinkeln.
Man hör sägas, att då du landar, ska du flyga så sakta,
tills modellen viker sig just över marken…Nonsens.
Vingen viker sig inte, då du gör en normal landning,
eftersom cirkulationen bibehålls tills hastigheten är noll.
Genom att du flyger saktare, så kommer
helt enkelt vingen till slut inte att kunna skapa
den lyftkraft som krävs för att hålla planet
i luften.
Visst kan du vika ett plan vid landningen, resultatet har vi
sett åtskilliga gånger i form av ett haveri, som med en
travestering av Procol Harems text kan sägas: Att modellen
“turned cartwheels cross the tarmac”…med känt resultat.
cul !
I Sovjetunionen fanns skickliga och innovativa
flygplanskonstruktörer, som i likhet med de tyska
kollegorna av respektive regim fått stora ekonomiska
och materiella resurser till sitt förfogande under mellankrigstiden.
I Sovjetunionen fanns det ett flertal, som det heter
“KonstruktionsByråer”.
Tänk på sådana som Mikojan med sina Mig, Tupolev,
Antonov och motortillverkaren Charomskij, Klimov
och Kuznetsov.
Planet som jag bäddar in en film om, är ett
segelplan som byggdes för att prova ut en ny
vingkonstruktion, vilken eventuellt skulle användas
i ett tvåmotorigt bombplan. Konstruktör var Beljajew.
Denna tid såg, i såväl dåvarande Sovjetunionen som
i Nazityskland, banbrytande och nya konstruktioner.
De tyska konstruktionerna satsade på förfiningar medan
man lite generalisering kan säga de sovjetiska handlade
om att bygga stort.
Flygmaskinen “Maxim Gorkij” är ett exempel på den
elefantiasis som rådde bland konstruktörerna i
Sovjetunionen under 1930-talet.
Modell här i videon är scratchbyggd av en modellflygare,
Markus Frey, i Schweiz och väcker i alla fall mitt
intresse genom, sina till synes, goda flygegenskaper.
Modellen flyger, vill jag säga, på ett majestätiskt sätt !
Kolla videon, det är det värt !
Alla stillbilder är klippta ur videon.
…återupptog sitt hangflygande på Hovs Hallar efter en kort paus på…32 år.
Johnny från Laholm har efter flytt och lite annat startat upp
sitt modellflygande igen.
Fantastiskt roligt att gamla piloter kommer tillbaka till vår fina hobby.
Johnny har byggt en ASG 29 som är utrustad med en uppfällbar elmotor.
Jag har alltid hävdat, att allt som flyger duger på ett hang, bara lyftet är ok.
Så hangflyg kräver inte speciella modeller. Johnnys kärra är ju en
termikmodell, men den funkar ok även på hang.
I tisdags verkade det bli utmärkta förhållande igen på Hovs Hallar.
Alltnog, vi åkte ner mitt på dagen och möttes av NNV vind ca 4-6 m/sek.
Solsken och 22 grader. Således, vi var gynnade av moder natur.
Vi släpade upp våra prylar på Platån, monterade och Johnny kastade
ut sin lätta modell…för att vid kanten åka in i kantrotorn och kastas
runt som ett löv i en höststorm. Planet landade just vid kanten lyckligtvis
utan skador.
Andra startförsöket gick bra. Det var synnerligen turbulent vid kanten,
beroende på det lokala förhållanden, att om vinden ligger lite snett,
förstärks kantrotorn av utseendet på naturen vid hangkanten.
Startar vi under förhållanden, som de som rådde i tisdags,
då gäller det att ha is i magen och gå rakt fram. Detta även om det innebär,
du sjunker under kanten.
Vad som är primärt, är att du håller hastigheten uppe, för att
kunna manövrera din modell säkert.
Efter vi väl kommit upp 35 m, var det som att flyga i varm grädde.
Det var inte ett enda kytt i luften på lite höjd.
Efter lite omtrimning flög Johnnys modell bättre. Lyftet var som
vanligt utbrett och starkt.
Jag klättrade med min Spirit till nästan 300 m över havet på O-tid.
Landningen kan under vissa förhållanden, som de som rådde i dag, vara
mycket besvärliga. Bakom hanget finns en aggressiv lärotor, som kastar din
modell runt i luften lätt som en plätt…
Att landa på Platån handlar om, att ha bra höjd vid baslinjen,
flyg final med hög hastighet så du kan manövrera snabbt i turbulensen och
använd dina aerodynamiska bromsar för att få bort höjden.
Var inte rädd att ge stora utslag under senare delen av finalen.
Det kommer att behövas !
Tänker du på det, så undvik de uppstickande stenarna, vilka vaktar
din landningsyta…
Johnny och jag fick 2.5 timma var i luften, då vi kunde njuta av våra modeller,
vacker utsikt och härligt väder !
Välkommen tillbaka till hangflygarskrået Johnny !
Vi tillhör ju de sista av de första.
Som vanligt tog jag mycket bilder med olika kameror.
Eftersom det var nypremiär för Johnny, har jag koncentrerat mig på honom
och hans kärra.
De flesta bilderna klippta ur videofilmer.
Bilderna på Johnnys modell i luften togs av min GoPro i nosen på min Spirit Elite.
Känns kanske lite ovant att åter vara vid Hovs Hallar…
Jaha, då är det dags igen…efter 32 år.
Sanningens ögonblick…
Nu !
..och Johnny möttes av en ettrig kantrotor, som tog befälet.
Men det löste sig.
En koncentrerad modellflygare.
Hur känns det att åter stå här efter så många år ?
Vi kom på att en keps med sidosolskydd vore bra att ha.
En glad pilot har hämtat sin modell efter dagens sista landning.
Min Spirit med som alltid en GoPro i nosen…om utifall att…
Off she goes !
Hallands Väderö
Platån Hovs Hallar Augusti 2017
Det stora sidoförhållandet på vingen. Försedda med winglets
för att minska motståndet och öka spännvidden.
Här följer flygbilder på Johnnys kärra, så håll tillgodo.
Landningsytan
Man at the top…
Slut för i dag.
Efter avslutad flygning. Ganska belåten kan jag föreställa mig .
Jo, ibland blir jag själv lite less, att inte kunna variera
platserna lite mer, då jag flyger.
Men det är ju så, att vi är ju låsta till vissa fysiska platser,
när vi beger oss ut för att flyga. Därför blir det lite enahanda.
Men i måndags kunde vi inte bärga oss. Nordväst 3-5 m/sek
var utlovat, vilket naturligtvis triggade hangflygningsmodulen
i min hjärna.
In med modell, stol och kaffe i bilen och ner till Hovs Hallar.
Vinden var vid vår framkomst VNV 2-3 m/sek, men efter
en stund vred den upp till nordväst och ökade till 5-7 och
det var exakt, vad yr.no hade förutsett!
På plats var det oxå en skärmflygare från Eslöv, som jag
borde veta namnet på, men jag har skam tillsägandes glömt det…
Lyftet för min Spirit var inte helt överväldigande de första
10 minuterna, men sedan ökade vinden snabbt upp till 5 m/sek,
vilket skapade perfekta flygförhållanden både för modellflygare och
för skärmflygare.
Det mest dramatiska som hände, var att en bil? brann upp borta
i Norrehamn. Annars flöt eftermiddagen på med flygning, social
samvaro med skärmflygare och njutande av naturen.
Vi har aldrig haft problem att samarbeta med skärmflygare
om luftrummet, då vi flyger samtidigt. Det löser sig, om vi
samtalar.
Jag var utomordentligt avundsjuk på skärmflygaren, som verkligen
kunde njuta av sin flygning vid Segeltorp i splendid isolation.
Jag tog en försvarlig bunt bilder och video. På min keps satt min
Mobius med kardborreband och tog stillbilder. På min Spirit som
vanligt en GoPro i nosen och mitt sällskap skötte min Sony.
Så jag kommer att trötta er med bilder som vanligt.
Skyn var, med det nuvarande väderläget, aningen dramatisk
med upptornande Cumulusmoln och däremellan blå himmel.
Jag tröttnar aldrig på utsikten från vår pilotplats. Att kunna se
en obruten horisont är ett livsmåste för oss.
Jag fick 2.5 timma på vingarna med min Spirit Elite, som nu
börjar komma upp i flygtid. En modell man alltid kan flyga med !
Jag rekommenderar den varmt på för nybörjare och för de,
som kallar sig erfarna.
Spirit ger flygglädje genom sina goda egenskaper.
Så mätta på flygning, frisk luft och sol vände vi kosan hemåt igen
klockan 1715.
Fast jag kunde stannat längre…
Det kommer en videosnutt sen, då jag orkat editera den.
Vad vi som bor vid kusten kan glädjas åt…en obruten eggvass horisontlinje !
Glad skärmflygare med nordvästligt vindrufs i kalufs.
Det är fortfarande mycket labilt i luftmassan,
vilket den kraftiga Cu-bildningen är ett tecken på.
Liselotte sa detta molnet liknade en hund i ett språng…
En skärmflygare under parawaiting.
Start…och borta i Halmstad brinner det.
Dags att njuta !
Så här flyger man skärm.
I ensamt majestät på Segeltorpshanget en härlig sensommardag 2017
Jag flyger rote med en skärm…
Koll av skärm eller…
Min Spirit på väg.
Modellflyg på ett hang är att uppleva frihet i tre dimensioner.
Nu blir jag plåtad.
Jag kan inte tänka mig något bättre ! Att kunna ha en välflygande modell i luften
i vackert väder och att få sitta i en flygstol, …vilket vi får göra här, eftersom det
är flygningen, som är viktig och då här inte finns depåordningsvakter.
Det är klart jag uppskattar och gläds åt tillvaron .
Hallands Väderö med en fond av upptornande Cumulus.
Min fotograf.
Här skulle du varit med flygande med en segelmodell, då hade du fått uppleva !
Tänk efter… hur mycket fysiskt arbete med händerna
har denna gärdsgård krävt för att bli byggd ?
Fast det är klart, då den byggdes var inte människorna,
rädda att arbeta fysiskt. Man var tvungen att arbeta
hårt för att kunna få sin bärgning och överleva.
Landningssekvenser
Spännande väder kan skapa starka intryck och stimulera
din fantasi.
I lördags sen eftermiddag passerade en liten kallfront västerifrån
över oss. Det medförde, att luften blev labilt skiktad, vilket gör att
starka vertikala rörelser i atmosfären blir möjliga.
Det bildades kraftfulla Cumulusmoln, som under ständig energitillförsel
från det relativt varma havet växte stadigt och blev Cumulus Congestus.
Congestus ? Tänk på det engelska ordet för “Förstoppning” Congestion,
så förstår du hur ett sådant moln ser ut.
Regnområden, som var mycket lokala, drev in mot land i den relativt
friska vinden.
Längre ut över Kattegatt såg vi ett Cb-moln eller Cumulonimbusmoln.
På svenska åskmoln eller bymoln.
Molnet, som ni kan se på bilden, höll på att falla ihop, men det hade det
typiska utseendet med ett städ och toppen av molnet låg på uppskattnings-
vis 8-10000 m höjd.
Men någon åska fick vi inte över land, allt enligt denna sida.
Så i stället för att sova framför tv eller surfa planlöst på datorn,
åk ut och upplev naturens dramatik !
Moln och nederbörd rullar in över Västkusten.
Regnskurarna, mycket lokala, driver in över land.
Om det regnar och solen skiner genom regnet, delas det vita ljuset upp i spektrumets färger.
Det berör på att vattendropparna fungerar som en lins, vilken bryter ljuset.
Om du kör vattenspridaren i din trädgård, kan du även där se en miniregnbåge.
Kommer två regnskurar, då blir det två regnbågar.
Ett Cumulus Congestus som nästan ser ut som en nebulosa,
vilken Hubbleteleskopet fotograferat.
Här är ett stort Cb-moln, som har avgivit en stor del av sin energi
i form av åska, regn och kraftiga vindar.
Molnet har den typiska formen av ett åskmoln med en städliknande
överdel. Höjden på molnet 8-10 km. Molnet håller nu på att falla ihop.
Vi har haft ovanligt lite vind från nord och nordväst denna vår och sommar.
Vad vi fått, är mycket sydost och ost, beroende på att jetströmmen gått
på en sydlig bana och med sina lågtryck skärmat av oss från den varma
luften, som skulle normalt borde strömmat upp mot oss från Medelhavet.
När ett lågtryck passerat Skandinavien vidare österut, följer normalt
sett nordliga vindar, eftersom vindarna i lågtrycket på norra halvklotet
blåser motsols.
Men i dag kunde det bli bra. Det norska väderinstitutet yr.no hade sagt,
vi kunde förvänta VNV ca 5 m/sek i alla fall fram till 1700.
Den utsikten gjorde, att jag och Pär, de sista av de första hangflygarna….
packade bilen och drog mot söder.
Vädret var solsken, ca 22 grader varmt och vinden var VNV 4-5 m/sek,
då vi kom till Bjärehalvön.
Vi körde för omväxlings skull ner till Segeltorpshangets sydvästra hörn,
där vi inte flugit sen ca 1980. Pär hävdade, det skulle gå att flyga där.
Efter diverse letande efter småvägar, som leder ner till hanget, kom vi
ner till kanten, där vi gick ur bilen och kollade hanget.
Pär var entusiastisk, men jag var tveksam. Det var nästan totalt
igenväxt på kanten, där vi skulle flyga. I och för sig lyfter det i alla
fall trots träden, men risken är, man tappar sikten till modellen
bakom växtligheten.
Stället vi var på, var platsen för Hovs Hallar-Tävlingen 1978.
Då fanns det inga träd där, utan man kunde flyga obehindrat.
Men det är klart…40 år är 40 år och då händer det saker.
Märkligt och kanske typiskt då vi blir äldre.
Att våra minnesbilder från platser vilka vi för länge sedan besökt
förväntas se likadan ut i dag ? Att tiden stått still ?
Hovs Hallar-tävlingen var Sveriges största årliga hangtävling
någonsin med normalt 40-60 deltagare. Den hade alla förutsättningar,
att bli en klassisk tävling.
Tävlingen lades oförklarligt ner av Hökaklubben/ Halmstad .
Så efter lite spankulerande på kanten beslöt vi i demokratisk ordning
att åka bort till den vanliga pilotplatsen i anslutning till stigen från
parkeringen riktning Hallands Väderö.
Ganska mycket turister på parkeringen med många tyska husbilar.
Nedkomna till vår pilotplats med våra modeller, var det bara för oss
att montera och kasta ut med mycket förväntningar.
Lyftet var i den laminära vinden mycket bra och att säga vi njöt
av vår flygning, då är det en underdrift.
Jag menar god värme, vacker natur, perfekt vind och välflygande
modeller. Jag begär inte mer.
Pär flög sin Lunak, som gått igenom lite förbättringar i vinter
och jag kanade runt med min Spirit med kamera på nosen,
eftersom jag ville filma och fotografera Pärs modell i luften
från min modell..
Det viktiga för oss som är hangflygare, är inte, att vi har
modeller, som är byggda i kolfiber och kevlar för 20000 och
flyger i 250 km/tim, utan det viktiga är, att vi kan flyga
med välflygande och därmed vältrimmade flygplan.
Jag flyger avgjort hellre med en välflygande Blue Phoenix,
än en otrimmad och oharmoniskt flygande kolfibermodell !
Är din modell vältrimmad, är flygnöjet ofantligt mycket större,
eftersom du kan flyga avslappnat med hjälp av förlängda märgen,
som kanske ger dig möjlighet att njuta av naturupplevelsen
samtidigt som du flyger.
Som jag hävdat ofta, är det inte svårt att starta normalt sett
på HH, utan det som är knepigt, det är landningen.
Vi har så mycket fysiska hinder vid Hovs Hallar i form av stenar,
klippor, växtlighet och frigående kvigor och envisa getter.
Dessutom kan du räkna med diverse illasinnade rotorer,
som påverkar din modell under planeringen för landning.
Pär landade på åkern bakom hanget, vilket jag undviker
med tanke på lärotorn.
Lärotorn kan kasta vilken modell som helst åt fanders på
ett ögonblick.
Själv landade jag kontrollerat på gräset norr om pilotplatsen.
Jo jag har 44 års erfarenhet att landa här, så vi får väl säga
att jag har lite rutin…
Min modell har mycket effektiva klaffar, vilka får ner
hastigheten inför landningen.
Varför hastigheten går ner, då man använder klaff ?
Jo nerfälld klaff ökar lyftkraften. Ökad lyftkraft får du
betala med ökat motstånd. Därför sjunker hastigheten.
En sak att tänka på, då man landar i ruff.
Just innan sättning drar jag in klaffen, då annars risken är,
att klaffservot skadas, om den nedfällda klaffen tar i marken.
Vid 17-tiden, precis som yr.no lovade, minskade vinden.
Vi kunde flugit längre, men i stället för att riskera att behöva
landa plötsligt och på en plats full av hinder, föredrog vi att
planera och landa, medan lyftet fortfarande var ok.
Att oplanerat hamna bland vresros- vildnypon- eller
hagtornsbuskarna är inget önskeläge. Det kan ta en timma
att nå modellen, då det är svårt att ta sig fram, utan att man
blir strimlad blodig av alla taggiga grenar.
Egentligen borde stövlar, regnkläder, handskar och sekatör
ingå i grundutrustningen, då man flyger vid Segeltorp…
Nästan 2 timmar fick vi luften i ett bra lyft utan ett enda kytt.
Det kändes som om vi flög i vispgrädde.
Som vanligt…då vi flyger, hade vi hela tiden en beundrande
skara människor, som beskådade det vi alla tycker är
så fantastiskt, flygandet !
Sen åkte vi hem i Pärs bil, som med en lös plåt undertill
ackompanjerade vår tripp genom att glatt och taktfast
klinga mot marken.
Dock slapp vi knackandet om vi körde fortare än 60 km/tim…..
då fartvinden böjde upp plåten.
Jag tog lite bilder, som jag hoppas ger dig en känsla, för vad vi
sysslade med !
Bilderna på Pärs Lunak i luften tog jag med en Gopro, som min
Spirit hade på nosen. Tyvärr fick jag inte alla bilderna, jag trodde
kameran knäppte…batteriet urladdat.
Men nästa gång då är både jag och ackarna fulladdade !
Visst förstår du, att jag och Pär tycker modell-, speciellt hangflyg,
är roligt och skapar meningsfulla upplevelser ?
För oss är positiva sinnesintryck viktiga i våra liv, då vi ser all
elände och brutalitet i omvärlden, vilket påverkar oss negativt.
Det är bland annat därför, vi har flugit här i 45 år.
Come fly with us…
Pär på väg med raska steg mot platsen, där Hovs Hallartävlingen avhölls 1978.
Här vid gärdsgården hade vi depå. Här låg ett 50-tal modeller 1978 !
Träden till höger fanns inte där vid tävlingen.
Blir det en sträng vinter ? Ja, om vi ska döma efter rönnbärens riklighet…
Som ” Den Svarta Döden” under tidig medeltid i Europa breder
växten ut sig i vår inhemska natur.
Ett invasivt gissel, jättebalsaminen ,som snabbt tränger ut
inhemska örter. Vad gör exempelvis länsstyrelsen och kommunerna
för att bekämpa den ?
Den har i år fullständigt exploderat med nya populationer .
Som vanligt kommer ansvariga myndigheter att skylla från sig.
Alltså försent och för lite åtgärder.
Jättebalsaminen utgör ett gigantproblem för den svenska naturen.
Det är en invaderande art, som är värre än jättebjörnloka och kanadagäss !
Nu ska vi flyga !
Vår pilotplats Segeltorpshanget.
I bakgrunden syns gräsytan, där jag landar mina modeller.
Det gäller att hissa upp byxorna och spänna livremmen.
Lunaken ska i luften.
Här kommer en serie med, som jag tycker, expressiva bilder på Pärs startprocedur.
Bilderna är från två starter och de kan skiljas åt med : Pär med pipa och Pär utan .
Ser ut som balett ?
Hangflygeri håller mig och Pär i god fysisk form
och hjälper till att ge oss något, som vi kan se fram emot !
Bättre att flyga här, än ligga i dvala framför en tv…
Pär hämtar modellen efter sin avslutande landning för dagen.
En nöjd pilot. Fina flygningar och trots “utelandning” modellen utan skador !
…även om vinden kan tyckas vara helt frånvarande.
I fredags åkte två av flygsuget hårt drabbade piloter till
Hovs Hallar, för att förhoppningsvis få några timmar
i luften.
Prognosen hade lovat mig och Pär ca 3 m/sek NV, vilket
är nog för våra modeller.
Men vinden på Hovs Hallar är vansklig att förutse.
Vindmätaren nere Norrehamn kan visa 4 m/sek,
men på Platån vid HH är det 0.5 m/sek.
Så det vi kan göra, är att vi kör dit och kanske riskera
en bomkörning.
Men vågar man inte, lyckas man aldrig, så vi drog iväg.
Framkomna till HH såg vi, att vinden var ca 1 m/sek
maximalt. Men vi resonerade som så, att har vi åkt så
långt, måste vi gå upp på platån och försöka.
Jag hade med en Spirit och Pär hade med sin Lunak och
sin Odenman A2, om det skulle krävas en lätt modell i
svag vind.
Vilket vi såg, då vi kom upp på toppen av Platån. Det var
i stort sett ingen vind.
Vi såg dock, att löven på träden vid kanten i alla fall rörde
sig lite. Fast där vi stod, var det stiltje.
Pär beslöt att testa med sin lätta kärra. Som alltid vid
marginella lägen på HH gäller det att vara modig och
gå rakt ut. Alltså ut från kanten och in i den förhoppningsvis
laminära vinden.
På HH är det så, att vid solinstrålning och svag vind
kommer den laminära vinden att “klättra” över den
markturbulenta vinden närmast kanten. Så vad som
är imperativt är att komma UT !
Pär mötte turbulens, innan han kom ut i den goa
havsvinden och hans “Odenman” stadigt började klättra.
Lyftet var trots den nästan obefintliga vinden mycket bra.
Det är ett resultat av att flyga vid ett havshang, där vinden
tillåts vara laminär, vilket ger hög verkningsgrad på hanget.
Ett inlandshang är turbulent på grund av terrängen
och termikstörningar.
Vinden var inte så stark, så jag startade inte med min “Spirit”,
även om Pär påstod, det skulle gå. I slutet av vår vistelse
där hade vinden ökat så mycket, så det troligtvis hade burit
min kärra också.
Men jag är vis av erfarenheten, då det gäller svaga vindar
och Platån.
Att bomma starten och åka nedanför kanten och således
landa i terrängen..det är inte enkelt.
Du måste springa fram till kanten, 50 m, för att kunna se
din modell och få håll på den.
Du har två val: Antingen landa på en hylla på kanten,
som är lätt tillgänglig, eller så landar du på klapperstensstranden…
det är inte attraktivt !
Risken för haveri är mycket stor, om du inte har mycket rutin på HH.
Risken föreligger alltid, att jag fastnar på kanten och
det kräver bergsbestigarkonster för att hämta modellen.
Jo, jag har gjort det två gånger.
Men dagen för oss, alltså även för mig, blev en
toppendag med hangflygning i absolut turbulensfri luft.
Det var, som att flyga i grädde.
Så vi kunde sitta på våra tuvor och njuta av våra upplevelser.
Dagen blev en av de minnesvärda på Hovs Hallar.
Men vem kunde trott det, då vi hade äntrat Platån
och skådade ut över ett Kattegatt, vilket var lika stilla
som vattnet i ett handfat i brist på vind ?
Vi som är aktiva modellflygare, vi ger oss dock aldrig !
Därför vi söker upplevelsen !
Jag har läst pratet…för annat blir det inte, om vårt
förbund och tidning på ett av våra modellflygforum
och ständigt undrat:
Varför flyger de inte bara ?
Skribenterna kallar ju sig modellflygare ?
De missar ju allt det, vilket vi som flyger i verkligheten upplever !
Jag filmade med en Mobius på nosen på Pärs modell
och min Sony för stillbilder.
Häng med oss och kolla bilder och video !
Koll av programmering.
Och att roderna går på rätt håll…
…för annars kan det gå så här !
…å här svängde jag höger…
Klar-parat
Start 1.
2.
3.
Fly baby fly !
Pär Lundqvist 2017 Augusti på Hovs Hallar.
Ut från turbulensen, ut i den laminära vinden.
Det gäller att ha is i magen och vara fokuserad.
Det kräver en aning skicklighet att flyga i den
markturbulenta luften och med närhet till kantrotorn.
Jomenvisst, det flyter på !
Landning på gång.
En landning utan bromsar kan vara svårt, men eftersom vinden
var i stort sett obefintlig gick det som smält smör i dag.
En av de två veteranerna som är aktiv modellflygare.
Ibland får man njuta av sin egen flygning.
Eftersom vi saknar ordningsvakter på HH,
får vi utan problem sitta och flyga.
Pärs ombyggda Taranis.
Det är detta, modellflyg i verkligheten handlar om för oss !
Den andre åldringen…
Mer typiskt Lundqvist kan det väl inte vara…
I bakgrunden Hallands Väderö.
Inmallning för landning.
Klart !
…så blev det nästan 3 timmar i termiken i dag tisdag.
Med vem då månntro ?
Jo, jag och min HyperAva.
Start 0905. Landning 1155.
Total tid i termik med min HyperAva: 777 timmar.
Bilder: Klipp ur Mobius video. Stillbilder Sony.
Ava och en Volvotraktor, vid pass 65 år unga tillsammans.
Kontroll av att stabben sitter rätt.
Jag noterade, att kroppsbommen inte var 100 %
fixerad i kroppen, men det ordnade sig med en droppe Ca.
Lite justering behövs kanske…
På finalen i den turbulenta vinden.
Final
Snart sättning.
Sporren i gräset nu men nosen flyger fortfarande. Allt dokumenterat av den allestädes
närvarande kameran. I detta fallet en Mobius, som jag anser tar mycket bra video och stillbilder.
Detta med tanke på kamerans storlek och pris. Värd att testa.
De vanliga naturbilderna… 
Inte något ekivokt… utan ett ekollon…
Regnskvättarna har initierat en något sen sommar-
blomning, som gör, att markerna är färg- och doftrika.
Plockar kantareller ?
Nä.
Man kör räserbil…
Vi hade ett ärende söderöver i ystadtrakten för att hämta
en motorcykel.
När vi passerade Tomelilla, såg vi där var ett pågående
evenemang, som handlade om “racerbilar”…det var
“Folkrace”.
Vi hade gott om tid, stannade till och tillbringade några
roliga timmar där.
Du som kanske aldrig besökt en “Folkracetävling” skulle finna,
att det är så långt från Formula 1, det går att komma på alla sätt.
Folkrace är nog den mest demokratiska formen av motorsport.
Det kostar inte skjortan, du kan köpa en vinnarbil för 6000 kr.
De viktigaste verktygen i meklådan kan vara slägga och en
domkraft, så bucklorna kan rätas ut.
Heaten, tävlingsomgångarna matas på hela tiden. Det finns
inga döda punkter, utan hela tiden sker något på banan.
Det är viktigt, för annars tappar deltagare och publik intresset.
Bilarna domineras av 25 år gamla Volvo, Saab och Vw Golf
i olika versioner.
Motorstyrkan på en Volvo 245 ligger, tror jag, på ca 180-200 hk.
Det lönar sig inte att investera för mycket, eftersom
vinnarbilarna efter tävlingen automatiskt är till salu för 6000 kr..
Så vinner du en festival, kan du åka hem utan bil, men med 6000 kr
som plåster på såren i plånboken.
Då man kollar bilarna i depån, säger jag bara: Det finns
mycket bucklor !
Det är det oundvikliga, som är ett resultat av alla närkamperna.
När det gäller att fixa buckliga karosser, är det inget finlir
som gäller, utan här handlar det om slägghammare, domkrafter
och spett.
Heaten är spännande, för naturligtvis vill alla vinna.
Ingen släpper till något.
Rullningar, påkörningar och avkörningar är vanliga,
men personskador mycket sällsynta, då hastigheterna inte är skyhöga.
Vi fick några trevliga timmar under vår avbrutna färd, då vi
mellanlandade på Svampabanan i Tomelilla.
Hoppa in och åk med några varv !
Starten
Första kurvan efter startrakan.
Så ser en folkracebil ut på undersidan…
Stuhre i sin företagsbil..?
1.
2.
Stuhre gör en glädjerullning…
Strid om inte på kniven…så är det i alla fall trångt i kurvan.
Close racing.
Lite småskavanker…
En bil påkörd bakifrån, så den liknade en Lamborghini …
Kolla den negativa Cambervinkeln !
Pass upp för Bondesson Nilsson…
Koncentration av en wannabe Lewis Hamilton…
Hej, stäng dörren…
Som bilförsäljaren Ärlige Erling skulle sagt: “Går i hundra och knappt sutten i”…
Det sades mig, att man lägger bly bak i Volvo 245,
så den inte ska galoppera i guppen på banan och
få ner kraften i marken från hjulen.
Det kan gå på två hjul i kurvorna.
En tävlande snurrade ett varv, men han fortsatte.
Funktionärerna på alerten.
Detta var en snabb Volvo 245 !
Inte ofta man ser denna Saab “Gubbabil” i trafiken i dag.
Frågan tycks befängd för mig, då min tid inte räcker till tycks det…
Jag har inga svårigheter att fylla mitt dygn med aktiviteter.
För mig är det så, att aktiviteter skapar nya aktiviteter.
Men jag trivs med det, då jag är en person, som inte kan ligga
i dvala framför en tv. Livet är för kort att ödsla på ett liv i passivitet,
om man har förmågan att vara fysiskt aktiv.
Ok, vad återstår i planeringen att göra ?
Ja, vi har Svenskt Mästerskap för friflygande OT-modeller i början
av september i Bollerup utanför Ystad. Det missar jag inte.
I slutet av augusti blir det modellflygmeetinget i Tarp i Tyskland
för att se fina modeller, fina flygningar och träffa kompisar.
I september avhålls Falkenberg Classical Racing under två dagar.
Racerbilar från 50-talet. Imponerande att se.
I augusti har vi Roskilde Airshow i Danmark. Bara över bron
och en kort tripp på Själland, så är vi där.
Lite senare i höst åker vi från Sverige på semester…härligt.
I dag skulle jag gärna modellflyga, men vädret….8 m/sek SV,
regnskurar. Det inbjuder inte till flyg direkt.
Men det blir säkert bättre i morgon.
Hoppet lever alltid hos en aktiv modellflygare !
Från OT-SM 2016
Det flygs fort i Tarp... Vill du veta mer skriv “Tarp” i sökrutan på min blogg.
Åker du till Falkenbergs Classical , kan du se sådan bilar.
I måndags och tisdags fick jag nästan 6 timmar i termiken…
Självklart kan jag inte sitta hemma i dvala framför en tv,
utan då vädret är som det var dessa två dagar, solsken, vind
svag, i synnerhet i tisdags och med fin Cumulusbildning.
Då tar jag naturligtvis en modell med mig för att kunna
svinga mig uppåt i termiken.
Det är ju det, att få vara ute med mina termikmodeller,
jag drömt om hela vintern…så visst flyger jag under
dessa förhållanden, då ALLT tycks falla i den aktive
modellflygarens händer.
Min HyperAva har efter dessa två dagar med 6 timmar
i termiken loggat 771.5 timmar under termikflygning.
En respektabel siffra.
Troligtvis ligger siffran över 800, då jag inte alltid
noterat mina flyg.
Måndagen bjöd på fin termik redan klockan 0930.
Att hålla sin Ava i luften var en piece of cake.
Varje minut då jag satt i min stol och hade min
kärra på höjd njöt jag.
Enda nackdelen i måndags var, att vinden på
förmiddagen var ganska frisk, så varje termikvarv
drev iväg modellen.
Men eftersom termiken på höjd var stark och
framför allt utbredd, behövde jag inte kurva speciellt
mycket, då jag utnyttjade termiken under delfinflygning.
Detta går utmärkt att göra med en Ava tack vare
dess mycket fina profil med dess fördelaktiga polar.
Avan tål att flyga fort utan att stå stilla och sjunka
i motvinden.
Tisdagen var väderläget perfekt. Ingen vind, solsken,
3/8 Cu och 23 C.
Enkelt uttryckt jag fick 3 timmar i luften.
Hemma då jag laddade min acke från modellen,
som används för rx, telemetri och motor, så fick
jag i 650 mA…Du förstår, att jag inte körde motor
i större omfattning.
Min Ava är en segelmodell…inte en motorkärra.
Förresten, efter regnskvättarna som kommit,
har naturen formligen exploderat i sin blomning.
Överallt blommar det, för att blommornas färger
och dofter ska locka till sig insekter , så örterna
ska bli pollinerade för att säkra arternas fortbestånd.
I tisdags startade jag 0950 och min modell tog
mark 1315.
Detta inkluderar en landning för att montera
min kamera.
Här kommer två videosnuttar, som i någon
mån illustrerar mina två dagar under termikflygande
och förverkligande av drömmar, som ger mig
de upplevelser jag söker.
Vet du om, att från 1. Augusti gäller nya regler
för foto från luften ?
Ett förnuftigt beslut som är taget.
Fibblorna blommar längs grusvägen.
Växtligheten är överväldigande som i en Hollywooddjungel.
Jag tyckte jag såg Tarzan komma farande genom luften, svingande
sig i imaginära lianer med sitt för oss, som kollade Tarzanfilmer
på matinéerna på söndagseftermiddagen, typiska stridsrop…?
Jag växer inte mer…men jag har inte stupat…
Ljungen blommar efter regnet…naturens överflöd.
Meklåda, modell och stol…allt förberett för en fin flygdag.
Vinden…max 0.5 m/sek, väst
…Tjärbyhangets högteknologiska sensor,
som indikerar vind och nederbörd,
till gagn för ovetande modellflygare…
Åkervädd
Full fart på blomningen.
Komplicerad öppen överarmsfraktur…
Känner du lukten av blommande örter ?
Så såg skyn ut över mig.
4/8 Cu
En bra bild som illustrerar, vad som sker, då sjöbrisen slår till
med sin relativt kalla luft, som lägger sig som ett spärrlock närmast
marken och förhindrar termiken. Kallas också Laholmsbuktenväder.
vilket är till glädje för badgästerna. Dock icke för termikflygare…
Picolario Talk
Hoppa upp och sätt dig och kolla roderutslagen !
Förra veckan var det sommaren 2017. På onsdagen…
För övrigt har denna sommar varit lika dålig som förra årets.
Det har varit kallt, det har blåst.
Observera att jag skrev inte, att det har regnat.
Hade det kommit 300 mm, hade det varit en välgärning
med tanke på vårt mycket låga grundvatten.
Kanske en av de få gånger jag önskat och många med mig,
att det kommit rejält med nederbörd.
Min ingressbild visar en grusväg på landsbygden kantad av
blommande örter.
En idyllisk bild av sommar ?
Tja, det kan det vara, men det är knastertorrt i markerna.
Med mera nederbörd hade blomningen varit ofantligt mycket
rikare..hoppas det blir regn…
Då jag tänker på väder och sommar, blir jag nostalgisk.
Därför, förr i tiden, för länge sedan…var det ju alltid fint
väder på sommaren.
Direkt efter skolavslutning ca 5-7 Juni åkte vi var dag till
stranden. Antingen var vi tåliga för kallt badvatten, eller så
var det varmt i havet.
Jag tillbringade ofta sommarloven hos mina
morföräldrar på landet. Där sken alltid solen.
Ibland saluterad av ett brakande åskväder. Jo men,
visst åskade det annorlunda förr ?
Men det var varmt. Då vi gick för att bada i den
förbiflytande ån, var det ständigt varmt i det bruna åvattnet.
Den enda kyla vi kände i vattnet, var då vi kom till ett bäckutflöde,
vars kyliga vatten virvlade runt vår kroppar och gav oss rysningar.
Nä, vädret var bättre förr ! Kom ihåg sommaren 1959…
Vill ni lyssna på en fin satirisk sång om sommaren förr,
så finns den här.
Fast i onsdags i förra veckan var det sommar. I alla fall där
jag modellflyger termik. Alltså i närheten av Laholm vid
Tjärby Kyrka.
När jag parkerat och monterat min modell, gick jag fram på
Litorinavallen och njöt av utsikten mot Laholmsbukten och
Hovs Hallar, vilket är spetsen på Bjärehalvön.
Då kände jag den nästan överväldigande doften av blommande
örter, då lukterna kom rullade upp över kanten från ängarna
nedanför.
Vinden var svag, solen strålade och jag njöt av att finnas
till just här och då.
Lukten av blommor var kraftig, det är ett sätt att beskriva
den. Den var sötaktig och gav mig ett starkt intryck i mina
sinnen av blommande natur. Doften var tung.
Denna naturens dofter kom till mig i pustar eller vågor
beroende på vinden.
Jag blev nästan överväldigad.
Men jag var där för att flyga och min Ava fick 2.5 timma i
luften och den har nu loggat i termikflygning 762 timmar…
vilket är mycket.
Varför så många timmar i luften ? Modellen flyger bara så perfekt.
Så här var min dag, den dag det var sommaren 2017…
Förstår du, varför jag helst flyger här ?
Platsen: Örelidsgravfältet.
Segelflygarens önskemoln.
Mot Halmstad från min Ava.
Tittut, sa en talgoxe till mig.
Mot Laholm
Österut…bilden tagen tidigt förmiddag.
En blå Veronika.
Axveronika
Innan vinden som förde med sig budskapet av blommande örter till mig,
hade den rullat fram i den svaga vinden och tagit med sig dofterna över
den halländska kustbygdens odlingslandskap.
Hade du varit med mig…hade du känt naturens dofter just här.
Vi ses !
I min hemstad anordnas en sportvagnsutställning varje
sommar, vars överskott går till behövande…
Träffen har blivit en stor succé och har växt kraftigt,
vad gäller deltagare och åskådare för varje år.
Väderläget har sista tiden varit osäkert, men lördagen
uppvisade, hur sommarväder kan vara vid en västkuststad
som Halmstad. Alltså solsken, lite vind och värme.
Enligt programmet för bilträffen skulle det bli en liten
flyguppvisning med 39 Gripen kl 1200 och naturligtvis
hade vi som är flygintresserade i god tid intagit bra platser,
där vi kunde se på och kanske fotografera.
Eftersom vår stad just nu är knallfull av turister, gällde
det att vara ute i god tid med tanke på trafikproblemen.
Så vi var i god tid parkerade ute vid småbåtshamnen, vilken
ligger 2 km från utställningen med fri sikt över havet dit.
Eftersom detta är en perfekt åskådarplats, var här massor
av människor, som njöt vädret och som förväntansfullt
inväntade flyguppvisningen.
Det första planet var en YAK-55, som genomförde uppvisningen
ute över havet relativt långt från publiken.
Piloten genomförde de vanliga 10 loopingarna och rollarna,
men det var inget, som jag och mina kompisar lyfte ögonen
för direkt i entusiasm…
Jag menar, vi har ju sett det så många gånger…det tenderar
att bli lite för mycket exercis och förutsägbara rörelser över det hela.
Tänk om piloten kunde förevisa något icke förväntat ?
Exakt i tid kl 1215 anlände en Jas-39 Gripen från havet på låg
höjd med hyfsad hastighet in mot den delen av Halmstad där
träffen utspelades och han tog upp brant ca 1500 m från stranden.
Gripen är ju Gripen och vi var förväntansfulla på uppvisningen.
Jag blir alltid imponerad av dess svängprestanda, men jag undrar,
om piloten under denna sin uppvisning någon gång flög med
maximal lastfaktor ?
Vi satt och väntade på, att han skulle visa egenskaperna tydligt, men
det blev inget…han hade inte ens med sig rökfacklor i vingspetspodsen.
Vidare kunde han skjutit ut ir-facklor, det imponerar.
Jag har sett många flyguppvisningar i Europa.
Vid enskilda uppvisningar, brukar uppvisningspiloter flyga
relativt sakta görande två förbiflygningar framför publiken,
där han visar planets ovansida och undersida, så fotoentusiasterna
får sitt tillgodosett.
Men det skedde inte här.
Efter 10 minuter avbröt han, tände full motor och steg mot norr,
kanske för att flyga hem och äta lunch på F7 Såtenäs ?
Vi undrade varför blev det inte visade mer ? Kanske svaret är,
att han flög med mycket bränsle ? Fast han hade kunnat starta
med så mycket bränsle han behövde för uppvisningen, för att
sen kunna landa på F 14 och tanka upp för hemfärden till Såtenäs ?
I alla fall tyckte vi och andra som satt där, att vi hade sett
bättre uppvisningar med Gripen.
Det kan ju också vara så, att vi entusiaster som sett många
uppvisningar, vi har blivit lite blasé och kräver mer och mer
av flygningarna…
Eftersom flygmomenten var förlagda långt ut från stranden,
var det knepigt att fotografera. Dessutom var det delvis motljus,
vilket inte gjorde det enklare.
Men här kommer några av våra ögonblick från uppvisningen.
Flygplanet alltså 30 år gammalt.
Vi som bor vid eller nära kusten är drabbade av termikflygarens gissel,
vilket är sjöbrisen. Där jag normalt flyger, ca 10 km från kusten, är jag
vanligtvis relativt förskonad från sjöbris.
Sjöbrisen uppstår, då landet värmts upp tillräckligt, kanske vid 12-13-tiden och
cumulusbildningen är stark i inlandet. Den stigande varma luften över land
kräver, att annan luft sugs in och det är den svalare luften över havet.
Sjöbrisen hos oss på västkusten av landet är aktiv mellan 0-300 m.
Den kalla luften flyter in under den varma luften. Vilket effektivt stoppar
den adiabatisk luften.
Oftast går sjöbrisen från 150 m och därunder, vilket gör, att
om man kör upp sin modell till den höjden, kan du påträffa termik.
Men generellt är sjöbris pest för modellsegelflygaren, som räknat med
att kunna kurva upp sig.
Alltså , även om det finns cumulusbildning, kan det vara sjöbris, vilket
gör flygandet svårt.
Detta var en sådan dag, då jag var ute.
Trots sjöbrisen lyckades jag få två timmar i luften, genom att hålla mig
på 150 m och däröver.
God hjälp i termikletandet är min Picolario variometer. Utan den vore
jag mer eller mindre prisgiven, under de förhållanden som rådde.
Här lite bilder och en videosnutt, som ger dig en föreställning,
hur det låter, då man använder en Picolario.
Spänn fast dig och häng med !
Det såg ju bra ut i alla fall…
…så vi startar…
…fast det var knalt med termik…
I min stol njutande.
Den högteknologiska väderstationen för oss aktiva modellflygare.
Dags att tänka på finalen både bildligt och bokstavligt.
Allt nerpackat – Slut för i dag !
Vi vet ju alla, att det finns något, som heter magnetism.
Men att det fanns björkar, som drog åt sig segelmodeller,
det visste jag inte.
Själv har jag erfarit tallar, som attraherat
min modell 2 gånger, men björkar…detta var första gången.
Hur som helst så ringde Pär och talade om, att han landat
i toppen av en björk och att hans ASW-15 där hade rett
sig ett bo.
Ok, jag åkte med honom till platsen och jo, kärran låg kvar.
Den låg ca 10 m över marken i en smal björk, som inte
hade grenar, så man kunde klättra upp.
Pär hade med en 4 m aluminiumstege och ett 6-7 m långt
metspö.
Efter att ha surrat stegen mot trädet klättrade han upp
och förstod det skulle gå att lägga linan från spöet runt
stabbe och fena, för att därigenom möjliggöra ett dragande,
så modellen skulle lossa.
Problemet var, att nosen var kilad mellan två grenar och
ena vingen satt i spänn mot en annan gren.
Men genom att förändra draget mot marken, lyckades
han frigöra modellen, så den rasade ner.
Tursamt nog var det ymnig växtlighet på marken, varför
en mjuk landning var att förvänta.
Det blev det också. Ena skadan var att ett skevroder
lossnade redan uppe i trädet och en mindre skada
uppstod på ena klaffen.
Vad vi lär oss:
Planera landningen noga och se till du har tillräcklig höjd.
Ska du plocka ner en modell, är en stege, minst 4 meter
bra att ha och dessutom ett glasfiberspö med rulle minst
8 meter långt.
Då kommer du att ha en räckvidd på minst 10-12 meter.
Håller man i linan från toppen av spöet och
drar, kommer det att bli en ögla i toppen, som gör det ganska
enkelt att trä linan över någon del av planet.
Sen ska man ta det lugnt och tänka, innan man handlar.
Så löser det sig.
Skulle allt verka hopplöst och du inte under några omständigheter
får ner modellen så vänta.
Du kan ju inte annat. Det är förvånansvärt, hur vinden
kan skaka ner en modell, som kan tyckas sitta inkilad stenhårt !
Pär få väg att tränga in i vår Sydhalländska djungel.
Först 4 m stege.
Sen 6-8 m metspö.
Undrar om det nappar ?
Så här satt modellen. Kilad med nosen och spänd med vänstervingen.
Glad modellflygare.
Efter första världskriget etablerades grupper vid de tyska universiteten,
vilka utvecklade, byggde och flög konstruktionerna vid de tyska nationella
tävlingarna.
Tyskland var det ledande landet, vad gäller utvecklingen av flygplanen och
sättet att flyga. Det nästan allenarådande vid 20-talet var flygning på ett hang.
Men man kom på, att man kunde flyga dynamiskt i termik och flyga lävåg,
när betingelserna var de rätta.
Det finns på nätet oändligt att läsa om dessa universitetsgrupper.
En av de dominerande grupperna var och är Flugtechnische Fachgruppe
Darmstadt.
I början av 30-talet beslöt man att konstruera och bygga en segelkärra,
som tänjde gränserna, vad gäller möjligheterna med den tidens material.
Kostnaden var inget problem. Man hade understöd av stat, privatpersoner
och företag.
Konceptet var ett flygplan med 30 m spännvidd, som hade variabel
vinkel på yttre delen av vingen.
Planet skulle byggas med den tidens hitechmaterial, alltså aluminium,
elektron (som också är en aluminiumlegering med hög styrka),
bakat plywoodlaminat.
Det som skulle ge planet överlägen prestanda, var den laminära profilen.
Den gav högt glidtal och låg sjunkhastighet även vid hög hastighet.
Den tunna vingprofilen ställde höga krav på på balken och vingens
uppbyggnad. Som balk använde man en dubbelbox i aluminium,
se bild, som bara var 20 cm hög…Vingen var troligtvis den första,
som hade en D-box i torsionsnäsan.
Utan D-boxen hade vingen varit en omöjlighet.
Då piloten fällde upp vingspetsarna, se bild nedan, kom ju planet
att få vissa likheter med de F3J modeller, som vi använder idag.
Vingspetsarna kunde fällas upp ca 10 grader och ner 2.5 grader.
Även fullskalasegelkärror av i dag har dubbelknäckta vingar…
Cockpit byggdes till absolut minimal frontal yta, allt för att minska
motståndet.
Bakkroppen var en nitad rörbom i elektron. Cirrusen hade först
dubbelfena, men efter att man fick självinducerade oscillationer,
enligt en uppgift, bytte man till enkel fena, där man hade helt
rörlig fena/sidoroder.
Man hade beräknat att glidtalet skulle ligga på 1:33/34, men det
visade sig med det reviderade höjdstyrverket att glidtalet var 1:37.6.
Detta var ett prestandatal, som kom att slås först på 60-talet av
kompositbyggda flygplan.
D-30 var inte enkel att flyga enligt en uppgift. Alla högpresterande
flygplan kräver kunskap och skicklighet av en pilot, oavsett om
det är ett militärt plan eller en vass F3F modell.
D-30 Austria slog världsrekord i tur- och returflygning under
sin första säsong.
Piloten, som hette Flinsch, flög Bremen-Lübeck-Bremen.
Men sen gick det galet. En pilot flög IFR med Austrian i moln över Lübeck.
Åskådarna såg en skärm med en pilot hängande under komma ut ur molnet,
beledsagat av ett plan som regnade ner i konfettistora bitar.
Vad som hänt ? Ingen aning men en gissning så god som vilken
annan, är att planet kommit i ett okontrollerbart flygläge,
varvid belastningsmaxima har överskridits, varför det blev ett strukturellt
brott.
Det var förresten just precis, så piloten kunde frigöra sig från planet,
då det desintegrerade i luften.
Man byggde inte fler av D-30.
Här kommer en bild, som jag tagit från den tyska tidningen “Flugsport”,
som lades ner på hösten 1944.
Två bilder kommer från FFG Darmstadt.
Två bilder från den tyska” Handbuch der Segelflieger” utgiven 1944
av det dåvaranden tyska flygsportförbundet.
“Handbuch der Segelflieger” anses för den bästa handbok om segelflyg,
som nånsin givits ut och jag är väldigt glad, att jag fick den till skänks
av Uno Andersson i Halmstad.
Cirrus 20 m spv modifierade med enkel fena/sidoroder..
D-30 Austria 30 m spv.
Första utgåvan. D-30 Elefant/Austria. Ser ut som…ett bombplan i stjärten.
Tänk när denna stabben började självsvänga…?
Vingbalk i aluminium till D-30