Kategorier
Hangflyg modell

ÄR INTE EN MODELLFLYGARES LIV FYLLT AV FÖRVÄNTNINGAR ?

 

 

 

 

 

Vi har alla drömmar, förväntningar,
som vi hoppas blir verkliga…

 

 

 

 

 

 

 

… för ett liv utan drömmar eller  förväntningar är fattigt.

Drömmarna och förväntningarna är resultat av våra tankar
om idéer,  ett kommande projekt eller händelse. Blir vi
inspirerade av
en bild, en händelse, ett samtal med  en
annan människa eller något
annat sinnesintryck,  skapa
det en process i våra hjärnor,  som ger oss
förväntningar
och drömmar om just “Något”.

Det är nyttigt att få sinnesintryck. Ju fler perceptioner du får,
desto mer inspirerad blir
du, som du sedan kanaliserar mot
din dröm. Det behöver inte bara vara synintryck utan
känsel och även lukt kan ge inspiration. Tänk på lukten och
ljudet av en underkompad modelldieselmotor på lågt varv…
Intryck av lukt ? Ja, alla som kört en diesel vet,
vad lukten av bränd fotogen innebär, eller vad lukten av
från en jacka impregnerad med härsken ricinolja innebär.

Därför är jag
nyfiken och öppen för det mesta.
Just för jag vill ha positiva erfarenheter,
som stimulerar mig
själv till mina nya drömmar och som kan skapa förväntningar

inom  drömmarnas gränser.

Jag vill inte bara vara nyfiken, jag vill  vara en aktiv människa,
som helst säger ja till det mesta, allt för att kunna infria
mina förväntningar.

Kanske jag säger ja till för mycket. Men det har gett mig
otroliga erfarenheter och  upplevelser, vilka varit en
inspiration till min ständiga 
nyfikenhet.

För mig kan en förväntan nästan kännas rent  fysiskt.
Vad tror du,  jag känner på ingressbilden ?
Alla mina förväntningar väntar på att verkliggöras
om några sekunder, då jag ska starta ut över havet.
Allt jag laddat in i “förväntningslådan” i huvudet ska
blomma ut nu. Klart jag har brått att starta.

Jag kan aldrig fort nog montera min modell och förbereda
mig och min modell inför flygning. Hela tiden pockar
mina förväntningar på..

…Flyg nu…Få ihop det…Skynda på !

Har du inga förväntningar eller drömmar, vad hänger
du upp ditt liv på ?

För mig själv innebär det, att jag håller drömmen och
förväntningarna levande, genom
att jag varje morgon
vet, att min dag bär med sig något, som inspirerar
mig.
Ett liv som varande en bara existerande, vegeterande
individ, som leds runt
varje dag mellan köksbord,
dator, tv och säng är för mig en absolut  icke existens.

Jag vill känna,  jag  utnyttjar dagen. Att inte ha
förväntningar eller drömmar är som att sitta på
en
bänk vid en järnväg och se livet passera, som  om
det vore ett oändligt
långt tågsätt.


Men  du kommer att bli förvånad,  hur kort ditt liv är,
då du sittande på din bänk ser den sista
vagnens röda
lyktor försvinna  i fjärran  ångrande, att du inte tog
chansen att hoppa på…

Har du funderat på,  att om alla dina  önskningar och
förväntningar vore
uppfyllda, då hade du inte mer
att drömma om eller förvänta dig.,,

Ungefär som om du vann 200 miljoner och du efter ett år
köpt allt vad du ville ha.
Men vad skulle du göra sen ? Du hade inga fler drömmar
eller förväntningar…Man ska hålla sina drömmar levande
för det håller dig levande.

Jag skrev detta, eftersom jag i tidigare inlägg hade
förväntningar om att kunna
åka ner till Hovs Hallar och
hangflyga, då det var utlovat fint hangväder.

I min hjärna snurrade tanken att blir det fint väder,
då blir det härligt att
kunna åka ner och få en riktigt
genuin flygdag. Alltså jag byggde upp en förväntan
hos mig,
att drömmen om det perfekta flyget skulle
infrias.
Har jag den drömmen, 
är jag mycket motiverad att åka
resvägen på  45 km ner till vårt hang.

Samma sak gäller,  om du byggt en modell, som du
ska provflyga. Tänk så
mycket förväntningar du har,
då du åker till fältet. Det är ju den drömmen,
som
håller igång dig och ger dig energi.

Nåväl, jag drog till HH och under färden skapade min
förväntan en bild av flygandet, som jag skulle
få uppleva. Har  du förresten  märkt,  då du kör bil,
att man tänker bra ? Förlängda märgen kör din bil,
hjärnan funderar mellan fantasier, förväntningar
och verklighet.

Det första jag såg,  då jag körde över kullen ner mot
Segeltorp var en skärmflygare på bra höjd, 
som flög
och njöt i den NNV vinden. I och med att han flög,
förstod jag förhållandena
för oss modellhangflygare
skulle vara gynnsamma.

Så fram till parkeringen och lasta ur. Sen promenad
upp på Platån, där jag
efter att ha satt ner mina grejor
tog en överblick över läget. Vinden var ca 4-6
m/sek
från NNV. Solen sken och mycket folk som flanerade
i naturen.

Uppe på Platån härskade på toppen en mäktig  rotor,
som talade om, att den fanns,
genom att min  vind-
streamer blåste UT mot havet… Vidare kände jag,
hur det blåste
i nacken, då jag spanade ut mot Kattegatt.

Det känns aningen paradoxalt att stå 80 meter över havet,
där det råder jämn laminär vind rakt mot kanten och
samtidigt
känna rotorn blåsa 180 grader åt andra hållet,
så håret blir rufsigt i nacken…

Min Spirit blev monterad, min GoPro sattes på plats
på nosen och min Mobius
anbringades på min kepsskärm.
GoPron på Spiriten videofilmade och Mobius
tog 2 bilder
i sekunden.

Sen var det, efter radio- och funktionskontroll,
bara att starta. Vilket under de
förhållanden som rådde
inte var enkelt. Ska man starta vid aktiv topprotor,

ska du röra dig åt vänster och starta just till höger om
det diket som finns.

Gör du det, undviker du det mesta av topprotorns muskler.

Jag gjorde det och satsade så mycket energi jag hade,
för jag skulle få ut modellen
i det laminära lyftet.

Låt mig med förlov säga, det var mycket turbulent.
Hade jag inte varit erfaren, hade jag inte klarat
situationen utan riskerat att modellen
hade smällt
i kanten.  Du kan se på mina bilder efter texten,
hur kanten ser ut..Inte speciellt modellvänlig terräng
och framför allt nästan omöjligt att bärga en modell
därifrån utan bergsbestigarutrustning.

Men efter berg och dalbanan vid starten kom jag ut
i lyftet, vilket var helt turbulensfritt, starkt och utbrett.
Modellen steg som en kork och jag var snart
uppe på indikerad höjd från telemetrin på 166 m.
Det är ca 240 m Asl.

Hovs Hallar har egenskapen,  att du har friheten att
flyga över stora områden, då
hanget skapar så bra lyft.

Jag satt på min vanliga tuva och flög synnerligen
avslappnat.
Min tanke var,
att detta var, vad jag förväntat mig
och det kändes, som delar av drömmen gått
i uppfyllelse.
Bättre kan jag inte ha det, då jag modellflyger.
Vinden ökade till 7 m/sek under eftermiddagen och
vred lite mot V.

På avstånd rakt norrut kom ett sträck med tranor,
som med sina kraftiga röster
hördes lång väg.
Fint tänkte jag, de flyger lite under mig. Då borde
jag kunna
flyga rote med fåglarna och få en video
med både ljud och bild.

Allt gick perfekt, vad flygningen anbelangar, jag flög
ihop med tranorna i ca en minut, 
innan de fortsatte
sin resa söderut.
Men enligt Jantelagen hade kameran stängt
av på
grund av ett urlakat batteri. Typiskt !

Det kommer fler tillfällen och då ska jag och ackarna
vara laddade.

Mycket folk passerade under sina naturpromenader
och alla jag träffade var  vänliga och nyfikna.
Jag tar alla chanser jag kan
för att sprida positiv
information om vår hobby.  Realiteten är,  att de
människor jag möter, då jag är ute och flyger är
för det mesta vetgiriga och vill veta hur det här
med hangflyg fungerar.

Det är så enkelt att förklara, när allt finns tillhanda,
hanget, piloten, vädret och modellen.

Hur många som blir omvända till modellflygare ?
Inte många…men det kan vara 
så,  att bland de
vi möter, kan finnas en “Någon”,  som på ett sätt kan
påverka våra möjligheter att utöva modellflyghobbyn.
Så informera
med ett glatt humör !

Jag startade kl 1100 och gjorde dagens sista landning
1435. Jag fick 2.5 timma i
luften minst med min trotjänare
Spirit Elite.

Ja,  landningen var lite besvärlig också. Det gällde att styra,
bildligt talat, med hela handen, eftersom du
landar
mitt i en utvecklad malande rotor. Men det gick bra.

Sen var det bara att packa ihop, gå till bilen och lasta in
för att sedan  köra hemåt.

Färden gick längs E6 norrut  där som vanligt en
fredagseftermiddag, vanvettet
tycks råda i vänsterfilen.

Slutligen hemkomst med hel modell och med mina
förväntningar uppfyllda ! Drömmen lever.

Här några ögonblick.

Bilderna tagna med i huvudsak mina  Mobius, GoPro och
ett fåtal bilder med min Sony,  som jag tog i RAW-format.

 

 

Allt klart för start !
Jag har gått över till en liten ryggsäck att ha mina prylar i.
Enklast och man får händerna fria, under tiden vi transporterar upp oss till Platån.

Silon i Falkenberg, 54  km från Hovs Hallar, sett genom min kamera.
Avstånd till vindkraftverken till vänster  är 65 km.

Du ser det var ingen större sjögång…
Inga brytande sjöar, vilket indikerar vind mindre än 6 m/sekund.

Jag tröttnar aldrig på naturen vid HH.

Naturen har en anstrykning av det vilda och karga just vid kustlinjen.

Fasaden på hanget fotograferat från Platån. Du förstår att om du sätter en modell i väggen
Är det inte enkelt. En gång har jag hamnat där. Det var i en av buskarna mitt på bergväggen.
Jag klättrar aldrig upp där fler gånger…

Min Spirit på väg med den alltid närvarande och förhoppningsvis fotograferande kameran.
Jag har testat olika fastsättningstekniker av kameran i nosen.
Kommit fram till att Biltemas tejp är det bästa och enklaste.

På väg ut genom turbulensen…

…modellen kastas som ett flarn just här…

…men ute i den laminära vinden…

..hissar det som det kan tyckas utan gräns.

Ser du färgen på havet ? Strömmen har gått på svenska sidan av Öresund,
förbi Kullen och vidare upp i Kattegatt. Färgen är gråaktig.
Beroende på att efter rikliga regn har vattnet i åarna fört med sig
sand och andra avlagringar.

Denna steniga strand är helt förändrad på mindre tid än ett år.
Du ser hur vågorna danat det lösa materialet. Förr fanns här,
av passerande flanörer
utlagt konturer av stenar föreställande olika djur,
som var lätt igenkännbara
från luften. Fast de återuppstår säkert.

Att landa sin modell i kanten…vad skulle det hjälpa ?
Bättre sätta den nere vid stranden för att  få tillbaka den
kanske i delar…Det är 70 m högt.

Japp, det närmar sig höstdagjämning.

Tre glada flickor som…

…fick lite info om modellflyg på hang…

…och som gick därifrån som övertygade nya modellflygare…tror jag.

En solitär skärmflygare bara njöt.

Han hade skärmluftrummet för sig själv.

Han tänkte säkert att: Där kan ni gå nere,
men här uppe sitter jag med bästa utsikten.

Vid 13-tiden friskade vinden till 7-8 m/sek. Som du ser på det mörka vattnet.

Surt sa räven…

Vad det är ? Bara  din fantasi sätter gränserna…

Last man standing….känns det ibland som.

Han ska försöka landa sin modell i helt skick.

Det gäller att vara 100% fokuserad, det kan jag lova !

Men det gick bra, jag landade just vid busken.

Mannen på sin tuva…jag tog bilden med min långa selfie-stick.

Visst är väl jorden platt ?

Från vänster Kullaberg – Torekov – Hallands Väderö.
Har man en tillräckligt lång selfie-pinne, kan man få fina bilder.

En hangflygares depå på Platån,  Hovs Hallar den 6. Oktober 2017.

Kategorier
Hangflyg modell

VAD TROR DU DENNA VÄDERUTSIKT GÖR ?

 

 

 

 

 

Naturligtvis får den oss att packa bilen

för en resa till Hovs Hallar.

 

 

 

 

 

Väder Hovs Hallar från yr.no.

 

 

 

Skärmdump från vindmätaren som ger mätdata i realtid.

 

Det finns inget, som kan hindra mig att åka till HH med en
väderutsikt som ovanstående.

Solsken, 4-7 m/sek NNV troligen vridande till nord under dagen.

Förutom modellflygare kan vi säkerligen förvänta skärmflygare
också. Alla hangflygare är välkomna.

Rapport kommer på min blogg från en förhoppningsvis fin
upplevelse vid vårt hang, som nu börjar prunka i höstens
brinnande färger.

Kategorier
Hangflyg modell

VI UPPLEVDE EN HÄRLIG DAG MED EN ANSTRYKNING AV HÖST PÅ HOVS HALLAR

 

 

 

 

 

..å det  lackar ju mot jul…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…för det är väl cirka 100 dagar till Julafton eller  ?

Men än kan vi njuta av fint modellflygväder. Det handlar nog
bara om att klä sig lämpligt och välja rätt flygplan.

Fredagen kl 0900 indikerade vindmätaren på Hovs Hallar
3 m/sek NNO.

Det, tillsammans med en temp på 15 grader och solsken,
avgjorde mitt flygbeslut.

Att åka till HH och få några timmar i luften förhoppningsvis.
För NNO vind brukar garantera fint lyft på Platån.

Så in med grejorna i bilen och iväg 0930.

Vid framkomsten var vädret just som förutspåtts, kanske
lite mer
vind, ungefär 4 m/sek , just då vi anlände och det
var en behaglig temperatur tack vare den relativt svaga
vinden och solskenet.

Som vanligt vid denna tiden på året gott om turister,
främst från Tyskland, 
vilka upplevde vår svenska natur.

Vi lossade bilen och knegade upp till Platån med modell,
radio, kaffe och stol. B
acken upp till Platån är inte vänlig,
att gå i. Efter regn har gruset  eroderat bort
och vägen är
full av sten. Kanske länsstyrelsen i Kristianstad kunde
ordna gången ?

Uppkomna till Platån såg det vädermässigt bra ut och
efter att ha fått svära en
stund över egen glömska, jag
hade glömt min lilla verktygspåse, vilket medförde

jag hade problem med vingfastsättningens nylonskruvar.

Dock kunde jag, genom att använda en elementluftningsnyckels
“Vingar”,
dra åt skruvarna. Du vet, att uppfinningar är
nödens moder…Tur elementnyckeln satt i nyckelknippan…
för då slapp jag knata ner till bilen igen och hämta skruvmejsel.

Efter montering och kontroll förflyttade jag mig österut
på hanget, där det
är fritt från topprotorn och kastade ut
för om inte för kung och fosterland så i alla fall för
mig själv.
Allt för att kunna komma ut i den laminära vinden med
lite överskotts
hastighet. Det ger mig säkerhet under
manövrering i turbulent luft.

Du ska veta en sak, att det kan vara synnerligen
turbulent vid starten på HH under vissa betingelser !

Lyftet var mycket fint. Kyttfritt, utbrett och starkt då
jag kom ut i den stadiga laminära vinden.

Fördelen med att flyga på HH är, att du har nästan
obegränsat luftrum att flyga i.
Lyftet blir mycket utbrett.

Jag fick 2.5 timmar fin och avslappnad flygning i dag.

Vinden minskade något vid 12-tiden, men å andra sidan
vred den upp
och låg rakt in på hanget, vilket medförde,
att lyftet var lika bra som tidigare.

Ingen kan vara mer nöjd, än vad jag var efter sista landningen.

Vi ser mycket mer än modellflygplan , då vi är uppe på Platån
och flyger.
Flyttfåglarna sträckte förbi energiskt i små flockar,
tranorna
kom i imponerande eskadrar längs kusten under högljutt
diskuterande och då de kom till
just över oss, flög de ett par
tumlande varv, innan ledartranan tog ut en ny kurs
åt
sydväst, ca 90  grader avvikande från den ankommande kursen.
Efter en minuts diskuterande drog tranflocken åter iväg
under ordnade former
i en V-formad plog.

Tranor är imponerande fåglar. I alla fall röstmässigt.
Hade vi människor haft en röststyrka med samma förhållande
som tranorna har till
sin storlek, hade vi med våra röster
kunnat rasera Jerikos murar…

Tranan är en fågel med väldigt lite kropp och muskelmassa
i förhållande till vingytan.

En trana i likhet med storkar utnyttjar de termiska uppvindarna.
Ser du på en  gås, så är det ju en genuin muskelmotor,
vilken energiskt och med frenesi  vevar 
fågeln genom luften.

En gås är en stor och tung fågel. Modellflygare brukar säga,
sätt på en stor motor, så flyger vad som helst. Ser du på gåsen
har den mycket muskler och stark ving/fjäderuppbyggnad.
Så den har förmågan att snabbt förflytta sig.

En trana eller stork skulle inte kunna migrera som en
gås under ständigt flaxande.
Det är alltså därför sådana fåglar föredrar termikflygning.

Vill du studera det närmare, rekommenderas att du
åker till
Bosporen och studerar flytten över Europas
södra gräns. Jag tror, du kan finna filmer på YouTube.

Vi hade två tornfalkar,  som flög framför oss på hanget
och ständigt
kom migrerande ormvråkar, som steg på
hanget och
sedan hoppade in i en termikblåsa för att
kunna kurva
upp sig för resan söderut.

Fortfarande, då vi inte haft frost, så fanns det gott om
björnbär och flera
var ute och plockade. Uppe på Platån
växer det gula kantareller, men var säger jag inte…

Efter 4 timmar stapplade vi, nertyngda av våra grejor
och positiva upplevelser ner till bilen,
lastade och vände
nosen mot hemmet och varande mycket nöjda
med
ännu en fin flygdag.

 

De flesta bilderna är klippta ur Mobiusvideo, därav den
sämre kvaliteten.

Åk till Hovs Hallar du också !

 

 

 

 

Start Platån 1015 med min Spirit.

Ser du “strecket” i luften till vänster om modellen ?
Det är spetsvirvlarna från vingarna, från en passerande Airbus,
som låg på lång final till
troligtvis Köpenhamn eller Ängelholm
E
tt resultat av det  inducerade motståndet manifesterat i molnen

Tja…en Spirit Elite med nästan 400 timmar på vingarna.

 

Detta är ett flygplan jag varmt rekommenderar både för termik
och hangflygning. Det flyger rätt trimmat utomordentligt väl.
Planet skapar glädje både för den mer eller mindre erfarne modellflygaren.

Tornfalk plåtat på långt håll.

En typisk silhuett.

Det kom en flock på ca 50 tranor flygande i snöplogsformering…

Framkomna till Hovs Hallar löstes den välordnade plogen upp sig och…

…en viss tveksamhet eller förvirring tycktes råda…

…under vilken tid tranorna högljutt och livligt diskuterade,
vad som borde ske med sina bastubestarka raspiga röster…

…men ledartranan, heter det så, tog ut en ny kurs och startade motorn på nytt…

…genast såg vi hur plogen började danas …

…och transällskapet kom åter i ordning för den långa resan…
Se på vingspetsarna hur fåglarna har arrangerat fjädrarna
för att eliminera det inducerade motståndet. Säkerligen mycket
effektivare  konstruktion än de winglets, som används på flygplan.
Annars hade ju naturen konstruerat de på annat sätt på tranorna eller hur ?

…mot södra Europa och Afrika…

 

 

 

  

Tranorna är vackra djur med lysande färg i fjäderdräkten…

…tyvärr var fåglarna långt ifrån mig och ljuset var uselt…

…vilket gör det så gott som omöjligt att urskilja det röda på huvudet…

Nu börjar det stabilisera sig i gruppresan…

…allt under överinseende av trangeneralen själv i täten.

På väg ut till start igen.

Du ser,  jag laddar ordentligt i utkastet !
Ovanför min modell kan du se vortexen
efter Airbusens vingar som ett snett streck.

Undrar hur många km jag under 44 år har flugit på Hovs hallar ?
Mellan tummen och pekfingret,  200000 km…

Här har du chansen att få spektakulära flygupplevelser !
Även om du inte kan flyga på grund av fel förhållande,
så kan du ta med dig den fina naturupplevelsen hem.

SAR-båten från Båstad ute på uppdrag.
Dock icke för att bärga någon modell.
Peppar, peppar, jag har aldrig trillat i havet med någon modell.

SAR = Search And Rescue

 

En liten videosnutt från sidan…

Landat,  klart och slut !
Jo, stigen du ser är landningsbanan.

 

 Det är ju bara så  makalöst roligt att modellflyga !

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

HANGFLYGARENS ÅTERSTART EFTER 32 ÅRS UPPEHÅLL

 

 

 

 

En gammal modellflygkompis

tog sitt förnuft tillfånga och…

 

 

 

 

 

…återupptog sitt hangflygande på Hovs Hallar efter en kort paus på…32 år.

Johnny från Laholm har efter flytt och lite annat startat upp
sitt modellflygande igen.

Fantastiskt roligt att gamla piloter kommer tillbaka till vår fina hobby.

Johnny har byggt en ASG 29 som är utrustad med en uppfällbar elmotor.
Jag har alltid hävdat,  att allt som flyger duger på ett hang, bara lyftet är ok.
Så hangflyg kräver inte speciella modeller. Johnnys kärra är ju en
termikmodell,  men den funkar ok även på hang.

I tisdags verkade det bli utmärkta förhållande igen på Hovs Hallar.
Alltnog,  vi åkte ner mitt på dagen och möttes av NNV vind ca 4-6 m/sek.
Solsken och 22 grader. Således,  vi var gynnade av moder natur.

Vi släpade upp våra prylar på Platån, monterade och Johnny kastade
ut sin lätta modell…för att vid kanten åka in i kantrotorn och kastas
runt som ett löv i en höststorm. Planet landade just vid kanten lyckligtvis
utan skador.

Andra startförsöket gick bra. Det var synnerligen turbulent vid kanten,
beroende
på det lokala förhållanden, att om vinden ligger lite snett,
förstärks kantrotorn
av utseendet på naturen vid hangkanten.

Startar vi under förhållanden, som de som rådde i tisdags,
då gäller det att ha
is i magen och gå rakt fram. Detta även om det innebär,
du sjunker under kanten.

Vad som är primärt,  är att du håller  hastigheten uppe, för att
kunna manövrera din
modell säkert.

Efter vi väl kommit upp 35 m,  var det som att flyga i varm grädde.
Det var inte ett
enda kytt i luften på lite höjd.

Efter lite omtrimning flög Johnnys modell bättre. Lyftet var som
vanligt utbrett
och starkt.
Jag klättrade med min Spirit till nästan 300 m över havet på  O-tid.

Landningen kan under vissa förhållanden, som de som rådde i dag, vara
mycket besvärliga. Bakom hanget finns en aggressiv lärotor,  som kastar din
modell runt i luften lätt som en plätt…

Att landa på Platån handlar om,  att ha bra höjd vid baslinjen,
flyg final med hög hastighet
så du kan manövrera snabbt i turbulensen och
använd dina aerodynamiska bromsar
för att få bort höjden.

Var inte rädd att ge stora utslag under senare delen av finalen.
Det kommer att behövas !

Tänker du på det, så undvik de uppstickande stenarna, vilka vaktar
din landningsyta…

Johnny och jag fick 2.5 timma var i luften,  då vi kunde njuta av våra modeller,
vacker utsikt
och härligt väder !

Välkommen tillbaka till hangflygarskrået Johnny !

Vi  tillhör ju de sista av de första.

Som vanligt tog jag mycket bilder med olika kameror.
Eftersom det var nypremiär för Johnny, 
har jag koncentrerat mig på honom
och hans kärra.

De flesta bilderna klippta ur videofilmer.

Bilderna på Johnnys modell i luften togs av min GoPro i nosen på min Spirit Elite.

 

 

 

Känns kanske lite ovant att åter vara vid Hovs Hallar…

Jaha, då är det dags igen…efter 32 år.

Sanningens ögonblick…

Nu !

 

 

..och Johnny möttes av en ettrig kantrotor, som tog befälet.

Men det löste sig.

En koncentrerad modellflygare.

Hur känns det att åter stå här efter så många år ?

Vi kom på att en keps med sidosolskydd vore bra att ha.

En  glad pilot har hämtat sin modell efter dagens sista landning.

Min Spirit med som alltid en GoPro i nosen…om utifall att…

Off she goes !

 

Hallands Väderö

Platån Hovs Hallar Augusti 2017

Det stora sidoförhållandet på vingen. Försedda med winglets
för att minska motståndet och öka spännvidden.

Här följer flygbilder på Johnnys kärra, så håll tillgodo.

 

 

 

 

Landningsytan

          En tysk turist som fick uppleva en landning med Johnnys ASG-29

 

ASG-29

 

 

Man at the top…

 

Slut för i dag.

Efter avslutad flygning. Ganska belåten kan jag föreställa mig .

 

Kategorier
Flyghistoria

FLYGANDE VINGAR…

 

…har alltid intresserat mig…

 

 

 

…därför de avviker  från det man normalt ser
som ett flygplan med dess traditionella konfiguration  och
aerodynamiska kontrollytor.

Som ni kan se på bilderna, som publiceras med tillstånd av
Dr  Reimar Horten, så var kunskapen redan på 30-talet i Tyskland
stor om konceptet flygande vingar.

De två föregångsmännen var ju professor Lippisch och Horten ,
som var för sig experimenterade och löste problemen.
Vill ni veta mera om dessa två så googla.

Problemet med en flygande vinge är, att en “vanlig” vingprofil
orsakar en oscillation,  när vingen flyger. Det vill säga,  den  vill
öka hastigheten och sänka nosen , tills farten åter ökat så mycket ,
att lyftkraften ånyo lyfter nosen.Detta gör,  att vingen får en
sinusformad horisontal flygbana.

Lippisch och Horten var framstående aerodynamiker och hade
vindtunnlar till sitt förfogande,  där de kunde utföra mätningar
på de krafter,  som påverkar en vinge vid olika hastigheter och
anfallsvinklar.

För att en flygande vinge ska flyga stabilt i huvudsak, måste man
ha en profil som är tryckcentrumsstabil. En vanlig vinge som man
ökar anfallsvinkeln på flyttar resultanterna av vektorerna från
lyftkraften,  så att man får en nos-ner rörelse. Denna rörelse
lyckades man häva genom att förändra vingprofilen.

Den vågformade rörelsen i horisontalled hade en frekvens på
cirka 50-60 sekunder, innan man förstod, hur man löste problemet.

Alltså tryckcentrum är den platsen på vingen , där lyftkraften
har sitt angreppscentrum. Flyttar detta centrum sig ,
ändras anfallsvinkeln. Tänk på hur det känns , om ni flyger
ett mindre privatplan och man drar landningsklaff.

Man upplever exakt det, som är beskrivet ovan, därför vid
klaffansättning ökas lyftkraften, tryckcentrum flyttas bakåt
och du upplever ett nos-ner moment. Alltså man känner lyft
när klaffen går ut och därefter, på de flesta mindre plan,
en nosnerrörelse.

Moderna profiler för oss modellflygare som är tryckcentrumstabila
är en del serier av professor  Eppler. Dessa profiler använde
vi på snabba hangmodeller under 70- 0ch 80-talen.

Jag tycker bilderna,  på speciellt Horten IV och VI , visar hur
man kan bygga en flygande vinge , som är vacker med stort
sidoförhållande och högt glidtal.

Ett problem man upptäckte planet hade var självinducerat
vingfladder vid viss hastighet.

Planet hade bättre glidtal än flaggskeppet D-30 Cirrus/Austria.

Ett välkänd flygplan utan konventionellt höjdstyrverk var
Me163 Komet. Konstruerat av professor Lippisch. Planet var
ju ett raketplan och en av de engelska provflygarna Eric “Winkle”
Brown, som vågade provflyga planet efter kriget, han sa ,
att Me163 var det mest välflygande plan han någonsin flugit.

Här är några bilder och de visar Horten IV och Horten VI:

                En Horten VI. Spännvidd lite mer än 20 meter och glidtal med flugen polar 1:33,5
-34.5. 
Man ser det stora sidoförhållandet för att erhålla ett högt Re-tal.
Genom att ha ett högt Re-Tal minskar man lyftkrafts
motståndet,
även kallat det inducerade motståndet och det medför att vingen flyger effektivare.

Piloten låg ner på magen och flög dessa plan.

Horten VI hade bättre glidtal och flygegenskaper än D-30
vars avantgardistiska utseende kan beskådas ovan.

                                                                     En tidigare vinge från Horten. Man kan se att skevroder och höjdroder är separerade.

En tidigare version av en Horten flygande vinge. Medlemmar ur NSDFK runt planet

       Ibland försåg man planen med en motor och det gav höga hastigheter
med lite hästkrafter, jämfört med konventionella flygplan
 då dessa var tyngre och hade mera frontalmotstånd.

Här en renoverad HORTEN i USA som flyger. Denna bilden är tagen 1959
och just detta planet genomgår i detta nu en grundöversyn för att bli luftvärdigt.

                                                                    Här ser man den fina aerodynamiska utformningen av en Horten VI.

                                                                               För att nå termiken behöver man bogsering. Är bogserkärran en Fw  56  eller en 159 ?

 

Kategorier
Nostalgoteket

MODELLHANGFLYG DEL 4

Här kommer några bilder från mitt första tävlingsår.

 

 

 

 

 

 

Här är jag på en tävling våren 1975 med min nya hangkärra uppe på Bräckan i Kungsbacka. Inget superhang,
men det går fint att flyga på. Min modell var där helt överlägsen och jag slog tvåan med 20 sekunder
på 10 vändor !
Så när vi åkte hem hade man ett bra resultat inför säsongen i F3F att stödja sig på.

 

Första året jag tävlade i F3F flög jag med modeller,som inte kunde
mäta sig med de bästas. Därför byggde jag och Pär nya modeller
under vintern, som vi hoppades skulle vara mycket konkurrenskraftiga
.Det visade sig, att det blev den också. Denna modell flög jag med i 4 år,
sen var den utsliten.

I går fick jag några bilder från Pärs arkiv. Bilder som aldrig sett,
men som hör till hangflyghistorien för mig.

Bilderna är tagna 1975 på  Hovs Hallar, Fjärås Bräcka vid
Kungsbacka och nere vid Kåseberga.

Vad man kan konstatera,  är att tiden lämnar ingen oberörd.
Vidare kan jag säga,  att hade jag flugit med

min modell här  på bilderna på ett SM i F3F i dag under
svaga vindar, skulle man fortfarande kunnat placera sig
i topp 3.

Här kommer bilder ur hangflyghistoriens skattkammare
som Pär Lundqvist har tagit:

Detta är vid prisutdelningen på Hovs Hallartävlingen 1975. Prisutdelare är Bertil Dahlqvist,
en mycket känd modellflygare bosatt i Laholm. Bertil var den person,  som tog initiativet at
t skapa Hökaklubben redan 1936 ! Till vänster om Bertil skymtar Ann-Marie Beckman,
som är Kurt Lennås sambo. Ann-Marie brukade alltid sköta sekretariatet på våra tävlingar.
Barnen är Pärs och han som kom bland de tre bästa är,  ni vet vem.

 Priserna för de tre främsta var keramik från Laholm speciellt gjort för tävlingen.
Jag har mina trofeer kvar och är rädd om dem, för keramamikverkstaden är nu nedlagd.

Ganska glad är man ju….till höger P-O Malis som var medlem i Hökaklubben från 1975.

En bild på en av Sveriges bästa flygare och byggare: Göran Karlsson,
världsmästare i FAI-pylon och alltid topplacerad i F3F.

Modellen en egenkonstruktion naturligtvis,  med kropp i glasfiber,
vingar i sprygelkonstruktion klädda med 0.4 mm ply.

Denna modellen var väldigt snarlik Rätzens revolutionerande
Gilette, så den kan faktiskt vara en Gilette, enligt info från

Blomman i Karlshamn. Blomman berättade, att han hade
gjutit Görans kropp till just denna modell.

 Hans finish på modellerna var enorm och han byggde mycket
noggrant och utnyttjade alla tekniska möjligheter,

som fanns för att få till en snabb modell. Han testade vingprofiler
på Tekniska Högskolans avdelning för aerodynamik

för flygmekanik.

 Göran flög i team med  Christer Gillgren. Christer tyvärr
bortgången alltför tidigt. Sverige kommer troligtvis aldrig mer,

att se en sådan allsidig modellflygare som Christer. Han kunde flyga !

Det kommer fler bilder från F3F tävlingarnas arkiv.
Stefan Blomgren har lovat att skicka bilder och vi väntar spänt på dessa………

Skulle någon annan ha bilder från 72-85 , tar jag gärna
emot de för publicering. Har du papperskopior,
så lägg de på ett bord,
använd en 60 watts lampa och fotografera
av med en digitalkamera. Det blir bra !

 Jag har av mail jag fått, förstått att nostalgi inom modellflyget,
det är nåt som lockar. Så gräv lite i era hyllor eller album.

Skriv gärna när, var och vilka som är med på bilden och en
beskrivning av modellerna.

 

Kategorier
Segelflyg

CONDOR SOARING SIMULATOR

 

…är den bästa segelflygsimulator jag provat.

 

 

 

 

Jag fick tipset om “Condor” av Pär Lundqvist häromveckan och efter
diverse tester köpte jag programmet online från tillverkarna.
Det kostade med allt 500 spänn.

På nätet finns ett stort antal scenerier att ladda ner,
så man är ju inte bunden til visst land för att flyga.
Det ordnas också tävlingar,  där man flyger en bestämd bana,
exempelvis en triangelbana eller en tur och retur bana.

Simulatorn är mycket realistisk,  när det gäller själva
flygupplevelsen. Karaktären på det planet man flyger
framhävs väl och cockpitkänslan är fin. Alla instrument
funkar och man programmerar banan i planets GPS
innan start.

I cockpit där du kan se att allt som behövs,   vad gäller
instrumentering och reglage finns på plats.

När du flyger rör  instrumenten sig precis som i verkligheten
och likaså styrspak och pedaler.

Det är en väldigt rolig utmaning att flyga i simulatorn.
Med tanke på att det är 30 år sen,  jag slutade segelflyga
fullsize,  var det spännande att flyga en högpresterande
kärra. Det visar sig, som ju känt sen länge, att har man
lärt sig flyga en gång och har hyfsat antal flygtimmar,
så sitter det i förlängda märgen. Vad som behövdes
,var att man blev van vid känslighet och flygkaraktär
på planet.

Sen flöt det fint och första blåsan man tog i Slovenien
på 400 m höjd,  var en upplevelse nästan i klass med,
när man fick den första blåsan tidig vår,  då jag flög i
Västergötland, segelflyglandskapet nummer ett i Sverige
med Skövde som centrum.

Bilderna har hämtat hos tillverkaren,  vars adress
finns i länken nedan.

Man kan köra simulatorn online och delta i tävlingar
med andra piloter. För den som vill lära sig flyga
“på riktigt”,  är denna simulatorn ett utmärkt medel.

Observera att denna flygsimulator är vanebildadnde !
Det är lätt att bli sittande med en triangelbana på 300 km…
…Du vet hur lång tid en sådan tar att flyga !

 

 

                                                                              Utsikten från cockpit. Till vänster handtagen för bromsklaff och release .

Ja, man kan flyga avancerat eller ?
Till och med fåglarna kan flyga avancerat i rote med mig…

 

För att få fullt utbyte av simulatorn bör man ha en bra spak.
Jag köpte en  LOGITECH FORCE 3D PRO JOYSTICKUSB

Länk till hemsidan:

http://www.condorsoaring.com/media.htm

 

Kategorier
Nostalgoteket

MODELLHANGFLYG DEL 3.

 

Lite bilder och fakta om hur det var förr i tiden på hangen.

 

 

 

 

 

 

 

Detta fina foto av Pär L får vara vinjettbilden.
Kolla hur Jan Levenstam sveper iväg Kurts Manta.
Som om han serverade modellen på fat !

Tidtagaren i bakgrunden är Bosse Nylund, Lidköping.
 En mycket estetisk modell. Tyvärr flög den inte lika bra,
som den var snygg.
 

Innan digitalkameran kom, fotograferade man analogt och det innebar,
att man sparade på filmen. Tyvärr medförde det,  att det inte togs så
mycket bilder på tävlingar och meetings. I dag är det annorlunda,
då det finns möjligheter att fotografera av var och en med kamera
eller mobiltelefon. Hade vi haft digitala kameror på 70-,hade vi haft
en skattkista av bilddokument.

De enda bilder som togs i stort sett, var bilder, som skulle skickas till
MFN och AoH. Sen vet jag,  att det ligger mycket bilder ute i bygderna.
Stefan “Blomman” Blomgren, en gammal hangräv har bilder i en låda
och de har han lovat att skicka till mig, för att glädja båda gamla
flygare och nya.

Men finns det någon, som har bilder liggande, så skicka de gärna till mig,
så kan jag publicera. Om du har papperskopior,  så plåta av dessa med
en digitalkamera i makroläge. Det brukar bli mycket bra resultat.
Bifoga gärna var och när bilden togs och vilka som är med på bilden.

Våra hangtävlingar under 70-talet gick i huvudsak på två platser
och det var Hovs Hallar och Hammars Backar. Hovs Hallar har bästa
lyftet, men Hammars Backar är mera användarvänligt,  genom att
det är enklare att landa där.

70-talets mitt och  slutet innebar stora tekniska landvinningar,
när det gällde att driva upp hastigheten på modellerna. Vi fick
modifierade Epplerprofiler med flata undersidor, små servon gjorde
att man fick mycket bättre roderrespons till skeven. Använde man
inte servon i vingarna monterades en mekanisk överföring,
som inte stack ut genom profilen genom en  genial lösning
av Göran Karlsson och Christer Gillgren.
Genom att använda denna nya överföring, reducerades glappet
i lederna till det minimala.

Kropparna var nästan i alla fall byggda av glasfiber och epoxieplast,
eftersom det är starkt och lätt.
Vingarna gick mer och mer över från sprygelvingar till formskurna
vingar klädda med 0.4 mm ply.

Det skapades många bra och många dåliga flygetyg,  som alltid sker,
när tekniken hoppar framåt. Nytänkare som jag kommer ihåg,
var Göran Karlsson/Christer Gillgren från Stockholm med sin
professionella inställning till byggandet och flygandet.
Göran hade alltid de snyggaste modellerna.

Anders Rättzen kom med sin Gilette,  som sopade rent på hangen
under  flera år. Jag tror Giletten och jag hade en sån själv, var på
ett sätt det optimala hangplanet. Det som skulle gjort det ännu
snabbare,  hade varit  att applicera en av dagens moderna profiler på vingen.

Pär Lundqvist kom med sin Dryad med vridbara vingar.
Flera andra försökte bygga modeller med vridbara vingar men misslyckades.
Detta beroende på, att man inte kullagrade mekaniken,
så när man skulle gå ur svängen,  orkade inte servot under g-påkänningen,
vrida tillbaka vingen.

Den mest avancerade modellen var Kurt Lennås Manta.
En futuristisk model som liknade  en manta.
Den var byggd med flat kropp och kraftigt tapererade
vingar med stor pilform.
Vingarna var uppbyggda på vanligt sätt med spryglar, men de
var klädda med glasfiberlaminat. Glasfiberlaminat tillverkade
man på en vaxad spegel med hjälp av tunn glasfiberväv,  som
dränktes in med epoxieplast. Överflödig plast ströks väck och
efter 24 timmar hade man ett tunt och starkt material att
klä med. Tack vare att det var utlagt på en spegel,  var ytan
som glas, perfekt.

Kurts Manta hade emellertid en innovation,  som ingen annan hade.
Hade kunde förändra profilen på vingen under flygningen.
Vingen bakom D-boxen kunde röras upp och ner, vilket innebar,
att man ändrade anfallsvinkel. Hur han fick till det,  med de servo
vi hade då var obegripligt. Men det fungerade utan anmärkning.
Eftersom Kurt var en snitsare inom modellbygge,  hade han
byggt in ett system med en slid, som gjorde att V-stabbens roder
rörde sig. Det var en elegant lösning och gjorde roderna glappfria.

Modellen var snabb,  men hade ett problem, som den delade
med många andra modeller: Den hade svårt att går ur svängarna.
Skevroderna på Mantan var för små, men hade Kurt gjort de dubbelt
så stora,  hade det funkat för honom.

Mantan smällde nere på Hovs Hallar och försvann……..tills jag
för ett år sen hittade en del av en vinge nere i buskarna på det
låga hanget på Hovet.Jag såg,  när jag flög skärm något blåvitt
på marken och jag är nästan helt säker på,  att det var rester av
Kurts mantavinge.  Efter 30 år i naturen fanns den kvar bevarad
av glasfiberlaminatet.

I början av 80-talet märktes det en viss trötthet bland hangflygarna
så tillvida,  att man var inte beredd att investera så mycket tid,
som krävdes, för att ligga på topp. Det betydde,  att många la av
tävlandet och bara flög för skojs skull. Det intensiva tävlandet var
i stort sett slut i slutet av 80-talet och så småningom dog det helt
ut. Inga var beredda att anordna SM mer,  då det var mycket jobb.

Men som vi ska se,  fick hangflygningen en renässans under
tidigt 2000-tal igen. Mer om det senare.

Jag ber igen, är det någon som har bilder från hangflygandet
på 70-80-talet,  skicka gärna bilderna till mig till glädje för oss,
som var med vid denna tiden !

Här kommer bilder från 70-talet tagna av okända fotografer men
mest av (c) Pär Lundqvist, även om det står (C) hangflygning.se
på bilden. Rätt ska vara rätt !

En vanlig modell på hangen under 70-talet var Graupners Cumulus. Flög så där…. 

I jämförelse med dagens modeller, ovan en “Banana” från 2005,
var 70-talsmodellerna slöfockar.
 

Här är en annan 70-talskonstruktion, där man kan se nya influenser
vad gäller vingformen.
Det ser mera ut som en F3A-modell och vingarna
utrustade med klaff. Klaffen användes när man ville öka farten ,
då man gav negativ klaff för att minska anfallsvinkel/lyftkraft.

Ovanstående modell tillhörde Frank Grimåker och här ligger den
på stranden vid Tönnersa vid Laholmsbukten. Modellen byggd helt
i balsa. Den ser lite argsint och aggressiv ut tycker jag.
 

Här ser ni bloggens innehavare, något yngre……..,
med sin nya under vintern tillverkade hangkärra i högerhanden
. I andra handen Pärs modell. Bilden är tagen på det låga hanget
vid Hovs Hallar. Förutom modellen kolla de utsvängda byxorna
…..hårlängden och pipan i gapet.

Som dessa två modeller såg ut var ett resultat av erfarenheten
och oändliga provflygningar och tester. Så dessa båda plan
är goda representanter av 70-talets hangflygplan.
Typiskt var den raka bakkanten och den pilform vingen hade
för att minska girtendenserna. Likaså typiskt var all flying stab
som gjorde att modellen var lätt att trimma.

Hade dessa konstruktioner haft dagens moderna profiler
och modellerna hade haft kevlar/kolfiberkroppar och vaccade
vingar, så är jag fullständigt övertygad,  att de hade varit
state of the art.l

Tyvär kanske vi hade ett fundamentalt fel på våra modeller,
som accentuerades av det faktum , att profilen var
tryckcentrumstabil och det var att de var lite lätta i nosen.
Vikten på en modell som ovan låg på mellan 1.4 – 1.8 kilo.
Modellen kunde bära ca 800 gram barlast för att öka
penetrationsförmågan i stark vind. Problemet var att
modellerna hade en tendens att snappa under hög belastning.
Jag är övertygad om att vi flög med tyngdpunkten för långt bak !
För egen del kopplade jag klaff till höjdrodret för att öka
lyftkraften mer under belastning i svängarna.
Man ska ju komma ihåg, att svänger du med en belastning
av 5 G, då ska dina vingar producera 5 gånger mer lyftkraft !

 

                                                                     Här ligger en A-15 tillverkad i Dalarna. Modellen tillhörig Pär Bergqvist från Landskrona. 

En vacker dam på 70-talet håller en A-15. En tjusig stor och tung modell,
som flög kan man säga majestätiskt.
 

Här står Kurt Lennå på tidigt 70-tal med sin ombyggda motorseglare.
Modellen försedd med nya vingar med Epplerprofil som gjorde den snabb.
Minns jag inte fel tror jag Kurt blev nordisk mästare med denna modell.
 

En tidigare publicerad bild på en av Pärs kärror. Den tål att ses igen,
för den är en typisk representant för den sydhalländska
hangmodellfabrikationen vid denna tiden.

Ännu mera A-15 här på en bild från Norge. Den riktiga fullskala A-15
var en segelkärra konstruerad och byggd i Ryssland. EN norrman
som hette Bulikin..flög en sådan på NM i fullskalasegelflyg på
Ålleberg 1968. Den var byggd i aluminium och polerad blank.
Jag fick provsitta den och det kändes som att sitta i en stridsvagn.
Rejäla konstruktioner.
 

En glad Nisse Hoffman efter vinst i Hovs Hallartävlingen.
Som bonus till plaketten, affischer från Pär L.

Nisses bror hette Gunnar Hoffman och var oxå modellflygare. 

Start i Norge, Pellestova  cirka 1975. 

En av mina första hangmodeller. Inte vacker omålad,
men den var snabb ! Ser ut som ett bombplan från 30-talet
……men det flög förbaskat bra.
 

En Hovs Hallartävling 1976 tror jag. 

En ung Nisse Hoffman från Kristianstad cirka 1973 på Hovs Hallar. 

Nisse Hoffman och Janne Levenstam under NM i termik nere på Kabusa skjutfält söder om Ystad.

 

 

En bild från cirka 1976 från Hammars Backar. Från vänster Håkan Svennesson,
Kurt Lennå,  en dam och Göran Karlsson själv.
 

Sådant här tävlande vi med tidigt 70-tal. Pär L på Hovs Hallar. 

Janne Carlsson från Malmö djupt koncentrerad på flygningen
under ett SM på Hammars Backar cirka 1975-1976.
Janne konstruerade sedermera sin modell “Shark”
som var en modell i toppklass. Han utvecklade den
kontinuerligt, men kom aldrig riktigt upp i
Rättzens “Gilette” klass.
 

Här ser man att F3A influensen tydligt  syns på modellens vingkonfiguration. 

Från ett hangmeeting i Norge med skandinaviska och andra deltagare.
Modeller typiska för tiden. Mest Cirrus och likande med andra vingar.
 

Bild från ett HangSM ca 1975. Längst till vänster Janne Carlsson,
Anders Rättzen, okänd, troligtvis Birger Liffner och han som
slänger modellen Bosse Nylund från Lidköping.
Tillbehören till ett SM är vindmätaren och den lilla högtalaren
som talar om när piloten passerar pylonerna. 
 
 

Jakob Arneklev med sin modifierade Cirrus. 

Från ett hangmeeting i Norge 70-talet. Dale Willoughby med sin Ka6C.
Fullskala Ka6Cr och Ka6E har jag flugit många timmar.
 

Den bakersta modellen en Glassfluegel Kestrel tävlade Pär L med.
Flög mycket bra och som jag skrivit tidigare, den var snygg.

 

Ottar Stensboel från Norge startar sin Cirrus. 

Pär L startar Kurt Lennås modell på  SM i F3F på Hammars Backar ca 1973.

 

Kategorier
Hangflyg modell

MODELLHANGFLYG DEL II

Hur det började, 70-talet.

 

 

 

 

 

 

 

Efter att man lärt sig flyga med sin  Cumulus på Hovs Hallar och
upplevt känslan, när man kastade ut sin modell över den 90 meter
höga kanten ut  i ovissheten, kände jag,  att jag ville gå vidare med en bättre modell.

En bättre modell var ju den typen av modell,  som Pär och Curt
flög med. Det innebar,  en modell med vingar  som hade en Epplerprofil.

Professor Eppler var en tysk aerodynamiker,  som hade skapat
en serie av profiler,  som var ämnade i första hand för flygande vingar.
Att de var konstruerade för flygande vingar i första hand,  innebar,
att de var tryckcentrumstabila. Om en vinge är tryckcentrumsstabi
l innebär det,  att lyftkraftsvektorn ligger kvar på samma ställe i
förhållande till kordan vid olika hastigheter och anfallsvinklar.
Detta uttryckt lite enkelt.

I Epplers serie fanns ett antal profiler,  som Pär ansåg borde
passa för snabbare hangmodeller. Den överväldigande majoriteten
av hangmodeller på hangtävling 1972 var av typen ”Drakar”.
De hade en tjock Clark-Y profil, som naturligtvis generade
mycket lyftkraft, men också mycket motstånd, eftersom
lyftkraften får man inte gratis, utan den måste betalas med
ökat luftmotstånd. Således stod dessa drakar nästan bara
mot vinden och stångade.

För att komma bort från detta experimenterade Pär med olika
Epplerprofiler. Relativt tidigt fastnade han för E180-E182,
vilka var de tunnaste profilerna.  Jämfört med Clark-Y profiler
hade Eppler 182 kanske bara 40 %  av tjockleken. Alla förstår
ju att detta kraftigt skulle påverka modellens hastighet.
Ty, man ska inte skapa mer lyftkraft,  än vad som behövs,
vilket Clark-Y profilen gjorde.

Vingarna vid denna tid byggde man konventionellt med
en webbad vingbalk och D-box i nosen, spryglar som satt
tätt och som klädsel användes 0.4 mm treskiktad finsk
björkplywood.

Kropparna byggdes efter konceptet ”Förlorad form”.
Det innebar,  att man formade frigolit till en kropp,
svepte in kroppen i GladPack för att inte epoxiplasten
skulle gå in i frigoliten. Därefter  virade vi om glasfiberväv,
som penslades med epoxiplast. Vad som återstod ,
var att man  köpte plastband, som förresten användes
av folk som knöt ihop de till något slags plastmattor.

Plastbanden virades om kroppen ganska hårt från nos
till stjärt. Det gjorde,  att plastbanden  hela tiden
pressande ut överflödig epoxiplast. När bandageringen
var klar,  fick kroppen  hänga och härda i minst 24 timmar.
Då härdningen var klar,  virades plastbanden av och hade
man då tur,  fanns det en stark epoxiekropp därunder.

Problemet var ju,  att kroppen var fylld med frigolit.
Ett uttag för en huv sågades upp och in i frigoliten
hälldes aceton eller thinner, som i ett nafs smälte bort
frigoliten. Vad som återstod var att med en pinne med
slippapper slipa till kroppens insida.

Så gjorde man kroppar då.

Redan tidigt 70-tal använde vi All Flying Stab, vilket var
överlägset vid intrimning av en modell. Hade man
fått anfallsvinkeln på vingen lite fel,  kunde man kompensera
med att trimma stabben. Om vi hade haft konventionellt
höjdstyrverk med höjdroder och stabbe, då hade,  om man
var tvungen,  att väsentligt trimma höjdrodret detta och
stabben legat och ”kivat”, vilket inneburit,  att den laminära
strömmningen hade störts vid bakre delan av stabben och höjdrodret.

Vi såg många modeller,  som flög nedtrimmade för att
få framdrift,  så kroppen såg ut att stå i en nerförsbacke.

Dessa utvecklade hangmodeller hade i regel en spännvidd
av 300 cm och vingarna var pilformade med rak bakant.
Varför vingarna var pilformade i framkanten var,  för att
få modellerna stabila i girplanet.Varje avvikelse från den
tänkta flygbanan kostade ju hastighet, vilket ju var allt det
handlade om,  när man tävlade.

Som jag skrivit tidigare,  använde vi 4 servo till en modell
med skev-, höjd- och sidoroder. Servo var på 70-talet inget
som man hade lådvis, utan man flyttade runt med de servon,
som följde radion.

Detta ställde stora krav på de mekaniska lösningarna.
Till exempel skevroderna hade endast ett servo.
Detta satt i regel placerat mitt i kroppen. Servon drog en
stötstång ut till en skevroderhävarm i vingen och sen vidare
till roderhornet. Det blir 5(  fem) punkter,  där kraften ska
överföras på var sida. Alltså ett servo skulle övervinna glapp
och friktion på 10 ställen……Det gällde att vara noggrann
och vi funderade ut olika lösningar för att minska glapp
och friktion. I dag hade man ju använt två servo ute i vingarna.

Jag var nog den förste i Sverige, som körde två servon i
vingarna, vilket ju innebar ett stor förbättring,  vad gäller
manövrerbarhet och agilitiet. Servon i vingarna hade fått
fullt genomslag ungefär 1978-1980. Det som satte fart
på utvecklingen med vingservon var, när Sanwa kom
med sina miniservon.

Ibland kopplade vi sidorodrets stötstång till skevroderservot.
Stackars servo som skulle dra tre roder.

Klaffar och bromsar förekom på 70-talet, då de modelle
r man flög med då, ofta var termikmodeller. Men efter
hand som hangmodellerna utvecklades,  försvann
klaffarna/bromsarna.

Min egen första riktiga hangkärra ritade jag och Pär.
Han tyckte väl,  jag behövde något,  som var lite snabbare.
Alltså konstruerade vi en modell med 300 cm spännvidd,
all flying tail och hela konstruktionen uppbyggd med
Divinycell som formmaterial både till kropp och vingar.

Vi byggde hemma i Pärs källare i Veinge på kvällarna
och hur många gånger jag körde fram och tillbaka dit,
kommer jag inte ihåg.

Kroppen formades  och kläddes med glasfiberväv och
epoxiplast. Vingarnas kärnor skars ut och ändspryglar
limmades på , så man kunde forma profilen.

Det skedde till en börja med med en fogsvans…..och sen finare
och finare verktyg. Att profilen stämde,  mätte man med en stållinjal,
som ju löpte på ändspryglarna.

Innan klädseln på vingarna limmades, vilket jag efter tjat på Pär
fick gjort med epoxiplast, installerades allt linkaget i vingarna
och vingfastsättningen. Plywooden på vingarna, 0,4 mm
treskikts björkply från Finland fixerades med plastpåsar fyllda med sand.

Sedan följde ett evigt putsande och filande, så att ytorna blev fina
Vad som återstod sen var ju  installation av radio och fastställande
av tyngdpunkt.

Profilen Pär valt till mina vingar,  var Eppler 178. Pär,  som samtidig
t med mig,  byggde en egen snabb modell hade naturligtvis valt
den ansett snabbaste profilen E182 och dessutom förtunnat den…

Både jag och Pär skulle provflyga våra modeller på Hovs Hallar
och det blev en otålig väntan på bra väder. Men till slut en lördag
var det dags i början av mars. Kolla av roder och Pär tog första
starten med min modell.

Den flög perfekt. Den var snabb, svängde bra och hade alla de
egenskaper,  vi siktat på. När jag flög den själv,  kändes det,
som att komma från T-Ford till en Formula 1 bil. Då modellen
accelererade ur svängarna,  hördes det härliga profilljudet från
vingarna, vilket sa, att nu går det undan.

När vi körde hem,  fick jag stränga förhållningsorder att hålla
modellen hel !

Det var ju så,  att Hovs Hallartävlingen skulle ju gå om en månad
och då skulle vi vara med.

Hur Pärs modell flög ?  Nja……..inte så där super. Det hade lite
egenheter i svängarna,  när den  belastades med ett många G.
Modellen ville snaprolla. Det var ett stort problem, för Pär kunde
ju inte utnyttja potentialen på kärran till fullo. Man ska tänka på ,
att en hangmodell som flyger på rakorna med 120 km/timman
och sen ska göra en sväng med mycket liten radie, utsätts kanske
för 10 G. Som alla vet måste vingen generera 10 gånger mer lyft då.
Är det då det minsta fel på profil, tyngdpunkt eller anfallsvinkel
går det åt pipan.

Dessutom,  vilket var det värsta för Pär, min modell gled förbi
hans modell på rakorna, trots han hade tunnare profil….

En liten olyckshändelse inträffade sen en kväll i Pärs källare
när vi limmat plywooden på vår vingar. Pär hade en stol i källaren,
som jag satt på, försett med med ganska små fötter på stolsbenen.
Jag lyckades, när jag flyttade min stol sätta ett stolsben på Pärs nya
fina vinge, som låg på golvet och stansa ut ett hål genom vingen
stort som en femkrona…….

Om Pär tyckte nåt om detta ???  Nja……..

Förresten,  vi glömde döpa min modell, men den kallades för en
“Pär Lundqvistare”  på tävlingarna, därför den bar hans konstruktionsideer.
Den som döpte den,  var en optiker från Landskrona vid namn Per Bergqvist
, som flög A15.

Premiärtävlingen 1975 på Hovs Hallar renderade mig en tredje plats
bland 47 deltagare. Klart man blev kaxig……..

Fortsättning följer. Då blir det också bilder från pionjärtiden.

Länk om professor Richard Eppler: http://www.uni-stuttgart.de/uni-kurier/uk94/personalia/p93.html

Läs om teorin bakom Epplers profiler: http://www.airfoils.com/eppler.pdf

Detta är min första riktiga hangkärra. 3 m spänvidd och byggd
enligt nedanstående. Färdig att tävla med våren 1975.
Modellen var prestandamässigt då överlägset det mesta, som
flög på hangen. Sen att jag inte alltid kunde utnyttja kapaciteten
på grund av bristande rutin,  gjorde väl att mina resultat
inte alltid låg bland de 3 bästa.

En tävling minns jag på Fjärås Bräcka vid Kungsbacka.
Vi flög 20 vändor och jag slog tvåan med 32 sekunder……..
Ser jag på modellen i dag, tycker jag den ser ut som ett
bombplan från 1934. Utvecklingen står aldrig still.
 

 

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

MODELLHANGFLYG

 

Hangflygning, hur började det för mig ?

 

 

 

 

 

 

I min modellflygforntid, alltså cirka 1972, vilket var det året,
då jag skaffade mig min första Fubatautrustning,  hade jag
ingen aning om,  att radioflygarna flög med segelmodeller på hang.


Jag visste vad hang var, för när man flög fullskalasegel i
Västergötland och man var illa ute med dålig höjd, kunde man
ligga och kana på hangen på något av de talrika västgötabergen.
Det gällde att flyga fram och tillbaka tills man fick indikationer
att en termikblåsa släppte framför hanget. Då drog man  iväg
till  blåsan och kurvade upp sig till säker höjd förhoppningsvis.

Men,  att man flög hang med radiostyrda modeller, det var
en överraskning för mig. Jag förstod,  att Pär Lundqvist och
Curt Lennå var intresserade hangflygare. Det blev ju belagt i
Pärs bok, Radioflygboken,  som just då kommit ut.


I Hökaklubbens regi avhölls varje år Hovs Hallartävlingen,
vilket var en välbesökt hangtävling. Tyvärr lades en av Sveriges
största tävlingar ner av Hökaklubben av obegripliga skäl.

Innan tävlingen lockade Pär med mig till Hovs Hallar,
när han och Curt skulle köra några träningspass. Jag minns
när vi åkte ner hur Johnny Johansson  i bilen sa så här:
” Segelkärrorna går fram och tillbaka på Hovet”. Jag tyckte det lät
magiskt på nåt sätt, när han beskrev flygandet.

Själv visste jag knappt,  hur det såg ut på Hovs Hallar,
mer än det jag sett skymta vid den obligatoriska utflykten
till Hallands Väderö med skolan.

Vi gick upp på högsta punkten, 90 m över havet, därför vinden
var nord med dragning på nordöst. Först ut, Pär med en
segelmodell av egen konstruktion byggt med kropp i glasfiber
och vingarna i sprygelkonstruktion klädda med 0.4 mm
treskikts plywood.

Spänvidden var 3 meter och modellen hade ett mycket
komplicerat system med hävarmar och stötstänger
för att kunna manövrera skevroder och klaffar. Märkligt att
det kunde fungera.

Vid denna tiden var det inte vanligt,  att man hade mer än 4 servo
Då gällde det att utnyttja de servon som fanns. Det innebar,
att ett servo fick dra två skevroder via stötstänger och hävarmar.
Tänk hur mycket glapp som kunde uppstå…….jämför med i dag.
Ett servo till varje roder eller yta.

Pärs modell var tung och snyggt. Modellen flög snabbt men hade
vissa otrevligheter för sig. När Pär svängde med lite belastning,
hade den en egenhet att vilka klippa och snaprolla. Varför den gjorde så ?
Who knows, men ska jag gissa, så låg tyngdpunkten för långt bak.
Fast det vågade man ju inte säga till Pär då..

Curt hade en märklig maskin. En före detta motorseglare med
en fruktansvärt full kropp. Den såg ut som en tilltrampad torsk.
Vingarna var nybyggda enligt Pärs koncept med Epplerprofil.
Eppler kan ni läsa om genom att googla. Curts modell hade av
någon anledning ett väldigt typiskt profilljud från vingarna.
När man kunde höra Curts vingar tjuta, då visste vi att det
gick fort. Curt blev nordisk mästare med denna osannolika maskin.

När jag satt och såg,  hur Pär och Curt flög på hanget,
blev jag mycket imponerad och sugen. Detta var jag tvungen
att pröva på. Pär tjatade och vi bestämde,  vi skulle dit igen
och då skulle jag ha med min Cumulus.

Dagen kom och min Cumulus var laddad. Vid den här tiden hade vi
Deac-DKZ-celler med en kapacitet på 400 mA……
Ska jag verkligen kasta ut modellen här,  frågade jag hangmästare Pär.
Han erbjöd sig frikostigt att ta starten för mig. Efter hans
intrimning fick jag, med svettiga händer styra min Cumulus.

När jag flög i det jämna fina lyftet på hanget tänkte på orden,
som Johnny sagt till mig i bilen om hur modellerna flyger fram
och tillbaka på Hovet…..ja, nu var det jag som flög fram och tillbaka.

Känslan var ganska svår att beskriva. Men jag vill säga en stark
känsla av frihet och att kunna utnyttja det lyft,  som skapas av
ett hinder och vinden. Efter detta var jag fast på hangflyget.

Sommaren fortgick på liknade sätt. Vi kunde vara ett tiotal
hangflygare med tillhörande damer och barn, som brukade
åka ner och flyga en heldag. De modeller de flesta  av oss flög
var ganska enkla. Det gjorde att man flög på visst sätt.
Eftersom vingprofilerna var tjocka hade våra modeller dålig
förmåga att flyga fort. Därför tävlade vi att trimma modellen,
så den stod mot vinden och sakta steg. Det gällde alltså,
att komma så högt som möjligt. Det var en avslappnat sätt att flyga.

Hade vi flugit länge och vi misstänkte att mottagareacken var slut,
hur gjorde vi då ? Jo naturligtvis improviserade vi.
Vi drog två kablar från bilbatteriet och eftersom dessa batterier vi
hade var av den gamla sorten med ovanliggande bryggningar av bly,
så kunde vi ta ut 6 Volt. Sen kopplade vi på mottagareacken helt brutalt.
Inga datorstyrda laddare, o fuzz. Bara rätt in med milliamperen !
När acken efter en stund började bli varm kopplade vi loss
Sen flög vi igen. Det enkla är det bästa !

Frekvensen vi flög på var 27 mz amplitudmodulerat.
Jag kan inte erinra mig,  att vi nånsin hade radioproblem, eller det
som nu kallas störningar.

Om vi smällde ? Självklart. Speciellt när vi skulle landa. För de som
varit på Hovs Hallar,  så vet dessa hur svårlandat där är.
Ofta körde man hem med en påse splitter och sen var det bara att
sätta sig och låta flitens lampa lysa i modellflygfabriken.
Det gällde att ha kärran klar om det skulle bli hangvind dan efter.

En episod som stannat i mitt huvud var,  när jag tappade antennen
till sändaren. Så här var det. Jag, Pär och Johnny stod ovanför fortet
på den lilla höjden. Pär hade gått ner och ställt sig just vid kanten där
det var lä och Johnny höll på och mekade men sin modell.
Jag stod på höjden och hade just slängt ut modellen som befann sig
ca 200 meter ut och 200 m upp. Min sändare var den gamla
Futabamodellen, där antennen skruvas  i ett antennfäste på ovansidan.
Man sticker ner antennen i en styrhylsa och skruvar dit den så den sitter låst.

När jag gjorde en oförsiktigt rörelse trillade till min oförställda
förvåning och fasa min antenn ner på marken. Inte bara trillade
den ner på marken, den gled vidare nedåt på den branta markens
nedbetade gräs och försvann in i enebuskbeståndet vid hangkanten.
Vad gör man ?

Eftersom jag var sändareamatör då och fortfarande är, tänkte
jag i 3 sekunder,  vad som kunde göras, allt under det att min
modell majestätiskt gled totalt ovetande,  att piloten inte hade
något antenn. Då kom jag på,  nästan det enda jag kunde göra.
Jag var tvungen att improvisera fram  något som hjälpligt kunde
fungera som antenn. Det enda av metall jag hade var, en nyckelknippa.

Den var en  stor nyckelknippa  och i denna knippa fanns en
Coka-Cola öppnare. Fram med knippan som en blixt. Sen anslöt
jag flasköppnaren och  nyckelringen till  antennuttaget å sändaren.
Så min antenn bestod av: En smal nyckel jag körde ner i  antennhålet
på sändaren, sen följde en ganska stor nyckelring och som kronan
på verket en Coca-Cola öppnare !

Total längd på den osannolika antennen ca  25 cm.

Om det fungerade ? Jo det gjorde det. Jag fick kontakt med
modellen och hankade mig in över land och lyckades landa
min klenod med klappande hjärta. Att detta fungerade,
kan skyllas på det faktum,  att dåtidens sändare hade ganska hög
uteffekt och att jag hade fri sikt till modellen.

Antennen lyckades jag efter viss akrobatik fiska upp ur enebuskarna.

Moralen  i denna historia får väl vara att inte glömma
Coka-Colaöppnaren, när du radioflyger….

 

Kategorier
Flyghistoria

FLYGET I SVERIGE 100 ÅR

 

 

 

Lyssna på ett bra program från SR

 

 

 

 

 

Michael Carlssons Bleriot

Sverige har ju i år firat flygets 100-årsdag i landet.

Sveriges Radio har gjort ett antal program med anledning av detta,
som är väl värda att lyssna på.

Förutom de två länkarna jag lagt här nere finns det ytterligare
5-8 program i nedersta länken,
som beskriver enskilda piloter
och händelser.

Dessa programmen är väl värda att lyssna på.

Här är länkarna till Vetenskapsradions minnesprogram:

 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=
406&artikel=3782612

 http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid
=406&artikel=3774405&grupp=4313&sida=7

 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=
1602&artikel=4014645

Kategorier
Hangflyg modell

MODELLHANGFLYG

 

 

Stora modeller

 

 

 

 

 

 

segel29

 

Jag har ju alltid varit svag för stora segelmodeller av olika orsaker.
Därför kan jag inte undanhålla er några bilder på snygga modeller, både hang och termik.

Vad som är intressant är att man i England har en förkärlek för att bygga
skalamodeller av motorkärror och flyger på hang med. Det finns några exempel nedan.

 

 

segel28En F3B-modell, alltså avsedd för termik startar på hanget.

segel27En C-130 Hercules visslar förbi. 3 m spännvidd vikt 5 kg. 

segel26En normalstor termikkärra startar på hanget. Spännvidd 4 meter.

segel24Den här bilden tog jag med för den beskriver spänningen vid en provflygning
av en stor  modell. Flygplanet är en, tror jag, Phoebus C, som jag flugit
fullskalamodellen av. Tyvärr svartvitt , men det får duga.
Flygning i alpområdet alltid spännande upplevelse på grund av det ombytliga
vädret. Antingen eller….

segel22 

Flygbogsering i Schweiz. Detta är det vanliga sättet att få upp modellen, när de är så stora.