Piloten som flyger denna aerobatiska modell är en duktig flygare.
Han flyger med för hög lastfaktor för sin kärra, då det som inte ska ske händer.
Men tack vare sin kunskap och skicklighet löser han det perfekt.
Respekt !
Stillbilderna klippta ur videon.
Vi har haft ovanligt lite vind från nord och nordväst denna vår och sommar.
Vad vi fått, är mycket sydost och ost, beroende på att jetströmmen gått
på en sydlig bana och med sina lågtryck skärmat av oss från den varma
luften, som skulle normalt borde strömmat upp mot oss från Medelhavet.
När ett lågtryck passerat Skandinavien vidare österut, följer normalt
sett nordliga vindar, eftersom vindarna i lågtrycket på norra halvklotet
blåser motsols.
Men i dag kunde det bli bra. Det norska väderinstitutet yr.no hade sagt,
vi kunde förvänta VNV ca 5 m/sek i alla fall fram till 1700.
Den utsikten gjorde, att jag och Pär, de sista av de första hangflygarna….
packade bilen och drog mot söder.
Vädret var solsken, ca 22 grader varmt och vinden var VNV 4-5 m/sek,
då vi kom till Bjärehalvön.
Vi körde för omväxlings skull ner till Segeltorpshangets sydvästra hörn,
där vi inte flugit sen ca 1980. Pär hävdade, det skulle gå att flyga där.
Efter diverse letande efter småvägar, som leder ner till hanget, kom vi
ner till kanten, där vi gick ur bilen och kollade hanget.
Pär var entusiastisk, men jag var tveksam. Det var nästan totalt
igenväxt på kanten, där vi skulle flyga. I och för sig lyfter det i alla
fall trots träden, men risken är, man tappar sikten till modellen
bakom växtligheten.
Stället vi var på, var platsen för Hovs Hallar-Tävlingen 1978.
Då fanns det inga träd där, utan man kunde flyga obehindrat.
Men det är klart…40 år är 40 år och då händer det saker.
Märkligt och kanske typiskt då vi blir äldre.
Att våra minnesbilder från platser vilka vi för länge sedan besökt
förväntas se likadan ut i dag ? Att tiden stått still ?
Hovs Hallar-tävlingen var Sveriges största årliga hangtävling
någonsin med normalt 40-60 deltagare. Den hade alla förutsättningar,
att bli en klassisk tävling.
Tävlingen lades oförklarligt ner av Hökaklubben/ Halmstad .
Så efter lite spankulerande på kanten beslöt vi i demokratisk ordning
att åka bort till den vanliga pilotplatsen i anslutning till stigen från
parkeringen riktning Hallands Väderö.
Ganska mycket turister på parkeringen med många tyska husbilar.
Nedkomna till vår pilotplats med våra modeller, var det bara för oss
att montera och kasta ut med mycket förväntningar.
Lyftet var i den laminära vinden mycket bra och att säga vi njöt
av vår flygning, då är det en underdrift.
Jag menar god värme, vacker natur, perfekt vind och välflygande
modeller. Jag begär inte mer.
Pär flög sin Lunak, som gått igenom lite förbättringar i vinter
och jag kanade runt med min Spirit med kamera på nosen,
eftersom jag ville filma och fotografera Pärs modell i luften
från min modell..
Det viktiga för oss som är hangflygare, är inte, att vi har
modeller, som är byggda i kolfiber och kevlar för 20000 och
flyger i 250 km/tim, utan det viktiga är, att vi kan flyga
med välflygande och därmed vältrimmade flygplan.
Jag flyger avgjort hellre med en välflygande Blue Phoenix,
än en otrimmad och oharmoniskt flygande kolfibermodell !
Är din modell vältrimmad, är flygnöjet ofantligt mycket större,
eftersom du kan flyga avslappnat med hjälp av förlängda märgen,
som kanske ger dig möjlighet att njuta av naturupplevelsen
samtidigt som du flyger.
Som jag hävdat ofta, är det inte svårt att starta normalt sett
på HH, utan det som är knepigt, det är landningen.
Vi har så mycket fysiska hinder vid Hovs Hallar i form av stenar,
klippor, växtlighet och frigående kvigor och envisa getter.
Dessutom kan du räkna med diverse illasinnade rotorer,
som påverkar din modell under planeringen för landning.
Pär landade på åkern bakom hanget, vilket jag undviker
med tanke på lärotorn.
Lärotorn kan kasta vilken modell som helst åt fanders på
ett ögonblick.
Själv landade jag kontrollerat på gräset norr om pilotplatsen.
Jo jag har 44 års erfarenhet att landa här, så vi får väl säga
att jag har lite rutin…
Min modell har mycket effektiva klaffar, vilka får ner
hastigheten inför landningen.
Varför hastigheten går ner, då man använder klaff ?
Jo nerfälld klaff ökar lyftkraften. Ökad lyftkraft får du
betala med ökat motstånd. Därför sjunker hastigheten.
En sak att tänka på, då man landar i ruff.
Just innan sättning drar jag in klaffen, då annars risken är,
att klaffservot skadas, om den nedfällda klaffen tar i marken.
Vid 17-tiden, precis som yr.no lovade, minskade vinden.
Vi kunde flugit längre, men i stället för att riskera att behöva
landa plötsligt och på en plats full av hinder, föredrog vi att
planera och landa, medan lyftet fortfarande var ok.
Att oplanerat hamna bland vresros- vildnypon- eller
hagtornsbuskarna är inget önskeläge. Det kan ta en timma
att nå modellen, då det är svårt att ta sig fram, utan att man
blir strimlad blodig av alla taggiga grenar.
Egentligen borde stövlar, regnkläder, handskar och sekatör
ingå i grundutrustningen, då man flyger vid Segeltorp…
Nästan 2 timmar fick vi luften i ett bra lyft utan ett enda kytt.
Det kändes som om vi flög i vispgrädde.
Som vanligt…då vi flyger, hade vi hela tiden en beundrande
skara människor, som beskådade det vi alla tycker är
så fantastiskt, flygandet !
Sen åkte vi hem i Pärs bil, som med en lös plåt undertill
ackompanjerade vår tripp genom att glatt och taktfast
klinga mot marken.
Dock slapp vi knackandet om vi körde fortare än 60 km/tim…..
då fartvinden böjde upp plåten.
Jag tog lite bilder, som jag hoppas ger dig en känsla, för vad vi
sysslade med !
Bilderna på Pärs Lunak i luften tog jag med en Gopro, som min
Spirit hade på nosen. Tyvärr fick jag inte alla bilderna, jag trodde
kameran knäppte…batteriet urladdat.
Men nästa gång då är både jag och ackarna fulladdade !
Visst förstår du, att jag och Pär tycker modell-, speciellt hangflyg,
är roligt och skapar meningsfulla upplevelser ?
För oss är positiva sinnesintryck viktiga i våra liv, då vi ser all
elände och brutalitet i omvärlden, vilket påverkar oss negativt.
Det är bland annat därför, vi har flugit här i 45 år.
Come fly with us…
Pär på väg med raska steg mot platsen, där Hovs Hallartävlingen avhölls 1978.
Här vid gärdsgården hade vi depå. Här låg ett 50-tal modeller 1978 !
Träden till höger fanns inte där vid tävlingen.
Blir det en sträng vinter ? Ja, om vi ska döma efter rönnbärens riklighet…
Som ” Den Svarta Döden” under tidig medeltid i Europa breder
växten ut sig i vår inhemska natur.
Ett invasivt gissel, jättebalsaminen ,som snabbt tränger ut
inhemska örter. Vad gör exempelvis länsstyrelsen och kommunerna
för att bekämpa den ?
Den har i år fullständigt exploderat med nya populationer .
Som vanligt kommer ansvariga myndigheter att skylla från sig.
Alltså försent och för lite åtgärder.
Jättebalsaminen utgör ett gigantproblem för den svenska naturen.
Det är en invaderande art, som är värre än jättebjörnloka och kanadagäss !
Nu ska vi flyga !
Vår pilotplats Segeltorpshanget.
I bakgrunden syns gräsytan, där jag landar mina modeller.
Det gäller att hissa upp byxorna och spänna livremmen.
Lunaken ska i luften.
Här kommer en serie med, som jag tycker, expressiva bilder på Pärs startprocedur.
Bilderna är från två starter och de kan skiljas åt med : Pär med pipa och Pär utan .
Ser ut som balett ?
Hangflygeri håller mig och Pär i god fysisk form
och hjälper till att ge oss något, som vi kan se fram emot !
Bättre att flyga här, än ligga i dvala framför en tv…
Pär hämtar modellen efter sin avslutande landning för dagen.
En nöjd pilot. Fina flygningar och trots “utelandning” modellen utan skador !
…även om vinden kan tyckas vara helt frånvarande.
I fredags åkte två av flygsuget hårt drabbade piloter till
Hovs Hallar, för att förhoppningsvis få några timmar
i luften.
Prognosen hade lovat mig och Pär ca 3 m/sek NV, vilket
är nog för våra modeller.
Men vinden på Hovs Hallar är vansklig att förutse.
Vindmätaren nere Norrehamn kan visa 4 m/sek,
men på Platån vid HH är det 0.5 m/sek.
Så det vi kan göra, är att vi kör dit och kanske riskera
en bomkörning.
Men vågar man inte, lyckas man aldrig, så vi drog iväg.
Framkomna till HH såg vi, att vinden var ca 1 m/sek
maximalt. Men vi resonerade som så, att har vi åkt så
långt, måste vi gå upp på platån och försöka.
Jag hade med en Spirit och Pär hade med sin Lunak och
sin Odenman A2, om det skulle krävas en lätt modell i
svag vind.
Vilket vi såg, då vi kom upp på toppen av Platån. Det var
i stort sett ingen vind.
Vi såg dock, att löven på träden vid kanten i alla fall rörde
sig lite. Fast där vi stod, var det stiltje.
Pär beslöt att testa med sin lätta kärra. Som alltid vid
marginella lägen på HH gäller det att vara modig och
gå rakt ut. Alltså ut från kanten och in i den förhoppningsvis
laminära vinden.
På HH är det så, att vid solinstrålning och svag vind
kommer den laminära vinden att “klättra” över den
markturbulenta vinden närmast kanten. Så vad som
är imperativt är att komma UT !
Pär mötte turbulens, innan han kom ut i den goa
havsvinden och hans “Odenman” stadigt började klättra.
Lyftet var trots den nästan obefintliga vinden mycket bra.
Det är ett resultat av att flyga vid ett havshang, där vinden
tillåts vara laminär, vilket ger hög verkningsgrad på hanget.
Ett inlandshang är turbulent på grund av terrängen
och termikstörningar.
Vinden var inte så stark, så jag startade inte med min “Spirit”,
även om Pär påstod, det skulle gå. I slutet av vår vistelse
där hade vinden ökat så mycket, så det troligtvis hade burit
min kärra också.
Men jag är vis av erfarenheten, då det gäller svaga vindar
och Platån.
Att bomma starten och åka nedanför kanten och således
landa i terrängen..det är inte enkelt.
Du måste springa fram till kanten, 50 m, för att kunna se
din modell och få håll på den.
Du har två val: Antingen landa på en hylla på kanten,
som är lätt tillgänglig, eller så landar du på klapperstensstranden…
det är inte attraktivt !
Risken för haveri är mycket stor, om du inte har mycket rutin på HH.
Risken föreligger alltid, att jag fastnar på kanten och
det kräver bergsbestigarkonster för att hämta modellen.
Jo, jag har gjort det två gånger.
Men dagen för oss, alltså även för mig, blev en
toppendag med hangflygning i absolut turbulensfri luft.
Det var, som att flyga i grädde.
Så vi kunde sitta på våra tuvor och njuta av våra upplevelser.
Dagen blev en av de minnesvärda på Hovs Hallar.
Men vem kunde trott det, då vi hade äntrat Platån
och skådade ut över ett Kattegatt, vilket var lika stilla
som vattnet i ett handfat i brist på vind ?
Vi som är aktiva modellflygare, vi ger oss dock aldrig !
Därför vi söker upplevelsen !
Jag har läst pratet…för annat blir det inte, om vårt
förbund och tidning på ett av våra modellflygforum
och ständigt undrat:
Varför flyger de inte bara ?
Skribenterna kallar ju sig modellflygare ?
De missar ju allt det, vilket vi som flyger i verkligheten upplever !
Jag filmade med en Mobius på nosen på Pärs modell
och min Sony för stillbilder.
Häng med oss och kolla bilder och video !
Koll av programmering.
Och att roderna går på rätt håll…
…för annars kan det gå så här !
…å här svängde jag höger…
Klar-parat
Start 1.
2.
3.
Fly baby fly !
Pär Lundqvist 2017 Augusti på Hovs Hallar.
Ut från turbulensen, ut i den laminära vinden.
Det gäller att ha is i magen och vara fokuserad.
Det kräver en aning skicklighet att flyga i den
markturbulenta luften och med närhet till kantrotorn.
Jomenvisst, det flyter på !
Landning på gång.
En landning utan bromsar kan vara svårt, men eftersom vinden
var i stort sett obefintlig gick det som smält smör i dag.
En av de två veteranerna som är aktiv modellflygare.
Ibland får man njuta av sin egen flygning.
Eftersom vi saknar ordningsvakter på HH,
får vi utan problem sitta och flyga.
Pärs ombyggda Taranis.
Det är detta, modellflyg i verkligheten handlar om för oss !
Den andre åldringen…
Mer typiskt Lundqvist kan det väl inte vara…
I bakgrunden Hallands Väderö.
Inmallning för landning.
Klart !
…så blev det nästan 3 timmar i termiken i dag tisdag.
Med vem då månntro ?
Jo, jag och min HyperAva.
Start 0905. Landning 1155.
Total tid i termik med min HyperAva: 777 timmar.
Bilder: Klipp ur Mobius video. Stillbilder Sony.
Ava och en Volvotraktor, vid pass 65 år unga tillsammans.
Kontroll av att stabben sitter rätt.
Jag noterade, att kroppsbommen inte var 100 %
fixerad i kroppen, men det ordnade sig med en droppe Ca.
Lite justering behövs kanske…
På finalen i den turbulenta vinden.
Final
Snart sättning.
Sporren i gräset nu men nosen flyger fortfarande. Allt dokumenterat av den allestädes
närvarande kameran. I detta fallet en Mobius, som jag anser tar mycket bra video och stillbilder.
Detta med tanke på kamerans storlek och pris. Värd att testa.
De vanliga naturbilderna… 
Inte något ekivokt… utan ett ekollon…
Regnskvättarna har initierat en något sen sommar-
blomning, som gör, att markerna är färg- och doftrika.
En skicklig flygare och byggare, som har massor av filmer på Youtube
är John Woodfield.
Han bygger ständigt nya modeller för hangflyg av mera ovanlig art.
Han har mycket skalamodeller av äldre flygplan, vilka man inte ser
varje dag.
Han bor i Cornwall England och han har endast 5 min till hanget
vid kusten.
Så sitt ner och njut av nedanstående film, som jag bäddat in på bloggen.
Den är värda att se på.
Här en video på en fullsize replika Bugatti.
Plockar kantareller ?
Nä.
Man kör räserbil…
Vi hade ett ärende söderöver i ystadtrakten för att hämta
en motorcykel.
När vi passerade Tomelilla, såg vi där var ett pågående
evenemang, som handlade om “racerbilar”…det var
“Folkrace”.
Vi hade gott om tid, stannade till och tillbringade några
roliga timmar där.
Du som kanske aldrig besökt en “Folkracetävling” skulle finna,
att det är så långt från Formula 1, det går att komma på alla sätt.
Folkrace är nog den mest demokratiska formen av motorsport.
Det kostar inte skjortan, du kan köpa en vinnarbil för 6000 kr.
De viktigaste verktygen i meklådan kan vara slägga och en
domkraft, så bucklorna kan rätas ut.
Heaten, tävlingsomgångarna matas på hela tiden. Det finns
inga döda punkter, utan hela tiden sker något på banan.
Det är viktigt, för annars tappar deltagare och publik intresset.
Bilarna domineras av 25 år gamla Volvo, Saab och Vw Golf
i olika versioner.
Motorstyrkan på en Volvo 245 ligger, tror jag, på ca 180-200 hk.
Det lönar sig inte att investera för mycket, eftersom
vinnarbilarna efter tävlingen automatiskt är till salu för 6000 kr..
Så vinner du en festival, kan du åka hem utan bil, men med 6000 kr
som plåster på såren i plånboken.
Då man kollar bilarna i depån, säger jag bara: Det finns
mycket bucklor !
Det är det oundvikliga, som är ett resultat av alla närkamperna.
När det gäller att fixa buckliga karosser, är det inget finlir
som gäller, utan här handlar det om slägghammare, domkrafter
och spett.
Heaten är spännande, för naturligtvis vill alla vinna.
Ingen släpper till något.
Rullningar, påkörningar och avkörningar är vanliga,
men personskador mycket sällsynta, då hastigheterna inte är skyhöga.
Vi fick några trevliga timmar under vår avbrutna färd, då vi
mellanlandade på Svampabanan i Tomelilla.
Hoppa in och åk med några varv !
Starten
Första kurvan efter startrakan.
Så ser en folkracebil ut på undersidan…
Stuhre i sin företagsbil..?
1.
2.
Stuhre gör en glädjerullning…
Strid om inte på kniven…så är det i alla fall trångt i kurvan.
Close racing.
Lite småskavanker…
En bil påkörd bakifrån, så den liknade en Lamborghini …
Kolla den negativa Cambervinkeln !
Pass upp för Bondesson Nilsson…
Koncentration av en wannabe Lewis Hamilton…
Hej, stäng dörren…
Som bilförsäljaren Ärlige Erling skulle sagt: “Går i hundra och knappt sutten i”…
Det sades mig, att man lägger bly bak i Volvo 245,
så den inte ska galoppera i guppen på banan och
få ner kraften i marken från hjulen.
Det kan gå på två hjul i kurvorna.
En tävlande snurrade ett varv, men han fortsatte.
Funktionärerna på alerten.
Detta var en snabb Volvo 245 !
Inte ofta man ser denna Saab “Gubbabil” i trafiken i dag.
Frågan tycks befängd för mig, då min tid inte räcker till tycks det…
Jag har inga svårigheter att fylla mitt dygn med aktiviteter.
För mig är det så, att aktiviteter skapar nya aktiviteter.
Men jag trivs med det, då jag är en person, som inte kan ligga
i dvala framför en tv. Livet är för kort att ödsla på ett liv i passivitet,
om man har förmågan att vara fysiskt aktiv.
Ok, vad återstår i planeringen att göra ?
Ja, vi har Svenskt Mästerskap för friflygande OT-modeller i början
av september i Bollerup utanför Ystad. Det missar jag inte.
I slutet av augusti blir det modellflygmeetinget i Tarp i Tyskland
för att se fina modeller, fina flygningar och träffa kompisar.
I september avhålls Falkenberg Classical Racing under två dagar.
Racerbilar från 50-talet. Imponerande att se.
I augusti har vi Roskilde Airshow i Danmark. Bara över bron
och en kort tripp på Själland, så är vi där.
Lite senare i höst åker vi från Sverige på semester…härligt.
I dag skulle jag gärna modellflyga, men vädret….8 m/sek SV,
regnskurar. Det inbjuder inte till flyg direkt.
Men det blir säkert bättre i morgon.
Hoppet lever alltid hos en aktiv modellflygare !
Från OT-SM 2016
Det flygs fort i Tarp... Vill du veta mer skriv “Tarp” i sökrutan på min blogg.
Åker du till Falkenbergs Classical , kan du se sådan bilar.
I måndags och tisdags fick jag nästan 6 timmar i termiken…
Självklart kan jag inte sitta hemma i dvala framför en tv,
utan då vädret är som det var dessa två dagar, solsken, vind
svag, i synnerhet i tisdags och med fin Cumulusbildning.
Då tar jag naturligtvis en modell med mig för att kunna
svinga mig uppåt i termiken.
Det är ju det, att få vara ute med mina termikmodeller,
jag drömt om hela vintern…så visst flyger jag under
dessa förhållanden, då ALLT tycks falla i den aktive
modellflygarens händer.
Min HyperAva har efter dessa två dagar med 6 timmar
i termiken loggat 771.5 timmar under termikflygning.
En respektabel siffra.
Troligtvis ligger siffran över 800, då jag inte alltid
noterat mina flyg.
Måndagen bjöd på fin termik redan klockan 0930.
Att hålla sin Ava i luften var en piece of cake.
Varje minut då jag satt i min stol och hade min
kärra på höjd njöt jag.
Enda nackdelen i måndags var, att vinden på
förmiddagen var ganska frisk, så varje termikvarv
drev iväg modellen.
Men eftersom termiken på höjd var stark och
framför allt utbredd, behövde jag inte kurva speciellt
mycket, då jag utnyttjade termiken under delfinflygning.
Detta går utmärkt att göra med en Ava tack vare
dess mycket fina profil med dess fördelaktiga polar.
Avan tål att flyga fort utan att stå stilla och sjunka
i motvinden.
Tisdagen var väderläget perfekt. Ingen vind, solsken,
3/8 Cu och 23 C.
Enkelt uttryckt jag fick 3 timmar i luften.
Hemma då jag laddade min acke från modellen,
som används för rx, telemetri och motor, så fick
jag i 650 mA…Du förstår, att jag inte körde motor
i större omfattning.
Min Ava är en segelmodell…inte en motorkärra.
Förresten, efter regnskvättarna som kommit,
har naturen formligen exploderat i sin blomning.
Överallt blommar det, för att blommornas färger
och dofter ska locka till sig insekter , så örterna
ska bli pollinerade för att säkra arternas fortbestånd.
I tisdags startade jag 0950 och min modell tog
mark 1315.
Detta inkluderar en landning för att montera
min kamera.
Här kommer två videosnuttar, som i någon
mån illustrerar mina två dagar under termikflygande
och förverkligande av drömmar, som ger mig
de upplevelser jag söker.
Vet du om, att från 1. Augusti gäller nya regler
för foto från luften ?
Ett förnuftigt beslut som är taget.
Fibblorna blommar längs grusvägen.
Växtligheten är överväldigande som i en Hollywooddjungel.
Jag tyckte jag såg Tarzan komma farande genom luften, svingande
sig i imaginära lianer med sitt för oss, som kollade Tarzanfilmer
på matinéerna på söndagseftermiddagen, typiska stridsrop…?
Jag växer inte mer…men jag har inte stupat…
Ljungen blommar efter regnet…naturens överflöd.
Meklåda, modell och stol…allt förberett för en fin flygdag.
Vinden…max 0.5 m/sek, väst
…Tjärbyhangets högteknologiska sensor,
som indikerar vind och nederbörd,
till gagn för ovetande modellflygare…
Åkervädd
Full fart på blomningen.
Komplicerad öppen överarmsfraktur…
Känner du lukten av blommande örter ?
Så såg skyn ut över mig.
4/8 Cu
En bra bild som illustrerar, vad som sker, då sjöbrisen slår till
med sin relativt kalla luft, som lägger sig som ett spärrlock närmast
marken och förhindrar termiken. Kallas också Laholmsbuktenväder.
vilket är till glädje för badgästerna. Dock icke för termikflygare…
Picolario Talk
Hoppa upp och sätt dig och kolla roderutslagen !
Förra veckan var det sommaren 2017. På onsdagen…
För övrigt har denna sommar varit lika dålig som förra årets.
Det har varit kallt, det har blåst.
Observera att jag skrev inte, att det har regnat.
Hade det kommit 300 mm, hade det varit en välgärning
med tanke på vårt mycket låga grundvatten.
Kanske en av de få gånger jag önskat och många med mig,
att det kommit rejält med nederbörd.
Min ingressbild visar en grusväg på landsbygden kantad av
blommande örter.
En idyllisk bild av sommar ?
Tja, det kan det vara, men det är knastertorrt i markerna.
Med mera nederbörd hade blomningen varit ofantligt mycket
rikare..hoppas det blir regn…
Då jag tänker på väder och sommar, blir jag nostalgisk.
Därför, förr i tiden, för länge sedan…var det ju alltid fint
väder på sommaren.
Direkt efter skolavslutning ca 5-7 Juni åkte vi var dag till
stranden. Antingen var vi tåliga för kallt badvatten, eller så
var det varmt i havet.
Jag tillbringade ofta sommarloven hos mina
morföräldrar på landet. Där sken alltid solen.
Ibland saluterad av ett brakande åskväder. Jo men,
visst åskade det annorlunda förr ?
Men det var varmt. Då vi gick för att bada i den
förbiflytande ån, var det ständigt varmt i det bruna åvattnet.
Den enda kyla vi kände i vattnet, var då vi kom till ett bäckutflöde,
vars kyliga vatten virvlade runt vår kroppar och gav oss rysningar.
Nä, vädret var bättre förr ! Kom ihåg sommaren 1959…
Vill ni lyssna på en fin satirisk sång om sommaren förr,
så finns den här.
Fast i onsdags i förra veckan var det sommar. I alla fall där
jag modellflyger termik. Alltså i närheten av Laholm vid
Tjärby Kyrka.
När jag parkerat och monterat min modell, gick jag fram på
Litorinavallen och njöt av utsikten mot Laholmsbukten och
Hovs Hallar, vilket är spetsen på Bjärehalvön.
Då kände jag den nästan överväldigande doften av blommande
örter, då lukterna kom rullade upp över kanten från ängarna
nedanför.
Vinden var svag, solen strålade och jag njöt av att finnas
till just här och då.
Lukten av blommor var kraftig, det är ett sätt att beskriva
den. Den var sötaktig och gav mig ett starkt intryck i mina
sinnen av blommande natur. Doften var tung.
Denna naturens dofter kom till mig i pustar eller vågor
beroende på vinden.
Jag blev nästan överväldigad.
Men jag var där för att flyga och min Ava fick 2.5 timma i
luften och den har nu loggat i termikflygning 762 timmar…
vilket är mycket.
Varför så många timmar i luften ? Modellen flyger bara så perfekt.
Så här var min dag, den dag det var sommaren 2017…
Förstår du, varför jag helst flyger här ?
Platsen: Örelidsgravfältet.
Segelflygarens önskemoln.
Mot Halmstad från min Ava.
Tittut, sa en talgoxe till mig.
Mot Laholm
Österut…bilden tagen tidigt förmiddag.
En blå Veronika.
Axveronika
Innan vinden som förde med sig budskapet av blommande örter till mig,
hade den rullat fram i den svaga vinden och tagit med sig dofterna över
den halländska kustbygdens odlingslandskap.
Hade du varit med mig…hade du känt naturens dofter just här.
Vi ses !
Vi som bor vid eller nära kusten är drabbade av termikflygarens gissel,
vilket är sjöbrisen. Där jag normalt flyger, ca 10 km från kusten, är jag
vanligtvis relativt förskonad från sjöbris.
Sjöbrisen uppstår, då landet värmts upp tillräckligt, kanske vid 12-13-tiden och
cumulusbildningen är stark i inlandet. Den stigande varma luften över land
kräver, att annan luft sugs in och det är den svalare luften över havet.
Sjöbrisen hos oss på västkusten av landet är aktiv mellan 0-300 m.
Den kalla luften flyter in under den varma luften. Vilket effektivt stoppar
den adiabatisk luften.
Oftast går sjöbrisen från 150 m och därunder, vilket gör, att
om man kör upp sin modell till den höjden, kan du påträffa termik.
Men generellt är sjöbris pest för modellsegelflygaren, som räknat med
att kunna kurva upp sig.
Alltså , även om det finns cumulusbildning, kan det vara sjöbris, vilket
gör flygandet svårt.
Detta var en sådan dag, då jag var ute.
Trots sjöbrisen lyckades jag få två timmar i luften, genom att hålla mig
på 150 m och däröver.
God hjälp i termikletandet är min Picolario variometer. Utan den vore
jag mer eller mindre prisgiven, under de förhållanden som rådde.
Här lite bilder och en videosnutt, som ger dig en föreställning,
hur det låter, då man använder en Picolario.
Spänn fast dig och häng med !
Det såg ju bra ut i alla fall…
…så vi startar…
…fast det var knalt med termik…
I min stol njutande.
Den högteknologiska väderstationen för oss aktiva modellflygare.
Dags att tänka på finalen både bildligt och bokstavligt.
Allt nerpackat – Slut för i dag !
I Falkenberg anordnas ett träff med äldre företrädesvis amerikanska
bilar varje år och den har växt sig allt större.
Gamla bilar har alltid intresserat mig, varför vi åkte dit.
Falkenberg är en liten stad och man har ordnat en slinga ,där
bilarna glider runt, så de kan visa upp sig.
Här finns alla sorter. Perfekt renoverade och rosthögar.
Jag måste medge, att man blev lite mätt på allt polerat krom
och djup lackering som bjöds.
Därför kom de, jag kallar rosthögar, som en trevlig avvikelse.
Människorna som är hängivna sina bilar som dessa, de är av en särskild sort.
När dessa är på ett cruising meeting släpper alla hämningar. Man spelar
tidsenlig musik från häftiga musikanläggningar i fordonen, så taken på
husen nästan lyfter och nyfikna pensionärer flyr.
Men alla var glada och vänliga. Jag hörde inte en enda hårt ord,
under de timmar vi besökte meetinget.
En upplevelse som är värd att besöka. Ta med en stol att sitta på !
Jo, bensindoften låg tung runt torget i västkuststaden…
Här kommer lite bilder och jag kommer att presentera ca 250 till efter hand.
If you wanna hitch a hike , just ride along with the bunch !
Jo, den ska se ut så här…
Undrar om damen där bak ligger bekvämt bak på en Chrysler Valiant ?
Allt hade varit perfekt, om ägaren fäst sitt namn med hjälp av linjal…
En av de finaste ekipagen.
Ett åk från bygden…
Inga dåliga grejor… Mercedes 300 SL.
Pris: 2.5-3 mille.
Äldre klassiska Pickups är populära.
Jag trodde först det var en brandbil…
Imponerande ! Varför tillverkas inte dessa bilarna i dag …
Jag undrar om inte barnvagnen, den vita, är värd lika mycket som bilen ?
Kromets gyllene era 1955-1965
Även yngre generationen hängde med.
En av de finare, Ford Thunderbird.
Jag minns, när “Hep Stars” kom till Lidköpings Folkets park 1966 med var sin ny Thunderbird.
Det var den modellen med vandrande blinkers bak. Respekt då bilarna svängde iväg…
Visst ska han ge tummen upp i en sådan bil.
Chevrolet kan det vara en 1958 ?
Ford V8 Pickup
En makalös dragbil och husvagn. Det kommer fler bilder senare på ekipaget.
Varför inte en PV 544 årsmodell 1966…
Kommer dessa grabbarna från Reftele ?
De hade bra tryck i stereon i alla fall och de var glada.
Cadillac…
Ett näpet ekipage eller ?
Låt dig inte luras av utseendet på karossen. Ägaren som syns på bilden under berättade
det fanns en häftig V-8 under huven och att drivlina och ram var nyrenoverat.
Gick igenom besiktning med blankt papper.
Det trevliga paret som ägde Chevrolet 63-an.
Tja, man hade sådana färger på 50-talet…när man söndagskörde med sin Hillman
En bra representant för cruisingen i Falkenberg.
Ett mycket glatt gäng med stora högtalarresurser i bilen…
…övriga tillbehör, hellre mycket än finsnickeri…
Eddie Meduza…vad är Ulf Lundell jämfört med honom ? Ingenting !
Vi vet ju alla, att det finns något, som heter magnetism.
Men att det fanns björkar, som drog åt sig segelmodeller,
det visste jag inte.
Själv har jag erfarit tallar, som attraherat
min modell 2 gånger, men björkar…detta var första gången.
Hur som helst så ringde Pär och talade om, att han landat
i toppen av en björk och att hans ASW-15 där hade rett
sig ett bo.
Ok, jag åkte med honom till platsen och jo, kärran låg kvar.
Den låg ca 10 m över marken i en smal björk, som inte
hade grenar, så man kunde klättra upp.
Pär hade med en 4 m aluminiumstege och ett 6-7 m långt
metspö.
Efter att ha surrat stegen mot trädet klättrade han upp
och förstod det skulle gå att lägga linan från spöet runt
stabbe och fena, för att därigenom möjliggöra ett dragande,
så modellen skulle lossa.
Problemet var, att nosen var kilad mellan två grenar och
ena vingen satt i spänn mot en annan gren.
Men genom att förändra draget mot marken, lyckades
han frigöra modellen, så den rasade ner.
Tursamt nog var det ymnig växtlighet på marken, varför
en mjuk landning var att förvänta.
Det blev det också. Ena skadan var att ett skevroder
lossnade redan uppe i trädet och en mindre skada
uppstod på ena klaffen.
Vad vi lär oss:
Planera landningen noga och se till du har tillräcklig höjd.
Ska du plocka ner en modell, är en stege, minst 4 meter
bra att ha och dessutom ett glasfiberspö med rulle minst
8 meter långt.
Då kommer du att ha en räckvidd på minst 10-12 meter.
Håller man i linan från toppen av spöet och
drar, kommer det att bli en ögla i toppen, som gör det ganska
enkelt att trä linan över någon del av planet.
Sen ska man ta det lugnt och tänka, innan man handlar.
Så löser det sig.
Skulle allt verka hopplöst och du inte under några omständigheter
får ner modellen så vänta.
Du kan ju inte annat. Det är förvånansvärt, hur vinden
kan skaka ner en modell, som kan tyckas sitta inkilad stenhårt !
Pär få väg att tränga in i vår Sydhalländska djungel.
Först 4 m stege.
Sen 6-8 m metspö.
Undrar om det nappar ?
Så här satt modellen. Kilad med nosen och spänd med vänstervingen.
Glad modellflygare.
Efter första världskriget etablerades grupper vid de tyska universiteten,
vilka utvecklade, byggde och flög konstruktionerna vid de tyska nationella
tävlingarna.
Tyskland var det ledande landet, vad gäller utvecklingen av flygplanen och
sättet att flyga. Det nästan allenarådande vid 20-talet var flygning på ett hang.
Men man kom på, att man kunde flyga dynamiskt i termik och flyga lävåg,
när betingelserna var de rätta.
Det finns på nätet oändligt att läsa om dessa universitetsgrupper.
En av de dominerande grupperna var och är Flugtechnische Fachgruppe
Darmstadt.
I början av 30-talet beslöt man att konstruera och bygga en segelkärra,
som tänjde gränserna, vad gäller möjligheterna med den tidens material.
Kostnaden var inget problem. Man hade understöd av stat, privatpersoner
och företag.
Konceptet var ett flygplan med 30 m spännvidd, som hade variabel
vinkel på yttre delen av vingen.
Planet skulle byggas med den tidens hitechmaterial, alltså aluminium,
elektron (som också är en aluminiumlegering med hög styrka),
bakat plywoodlaminat.
Det som skulle ge planet överlägen prestanda, var den laminära profilen.
Den gav högt glidtal och låg sjunkhastighet även vid hög hastighet.
Den tunna vingprofilen ställde höga krav på på balken och vingens
uppbyggnad. Som balk använde man en dubbelbox i aluminium,
se bild, som bara var 20 cm hög…Vingen var troligtvis den första,
som hade en D-box i torsionsnäsan.
Utan D-boxen hade vingen varit en omöjlighet.
Då piloten fällde upp vingspetsarna, se bild nedan, kom ju planet
att få vissa likheter med de F3J modeller, som vi använder idag.
Vingspetsarna kunde fällas upp ca 10 grader och ner 2.5 grader.
Även fullskalasegelkärror av i dag har dubbelknäckta vingar…
Cockpit byggdes till absolut minimal frontal yta, allt för att minska
motståndet.
Bakkroppen var en nitad rörbom i elektron. Cirrusen hade först
dubbelfena, men efter att man fick självinducerade oscillationer,
enligt en uppgift, bytte man till enkel fena, där man hade helt
rörlig fena/sidoroder.
Man hade beräknat att glidtalet skulle ligga på 1:33/34, men det
visade sig med det reviderade höjdstyrverket att glidtalet var 1:37.6.
Detta var ett prestandatal, som kom att slås först på 60-talet av
kompositbyggda flygplan.
D-30 var inte enkel att flyga enligt en uppgift. Alla högpresterande
flygplan kräver kunskap och skicklighet av en pilot, oavsett om
det är ett militärt plan eller en vass F3F modell.
D-30 Austria slog världsrekord i tur- och returflygning under
sin första säsong.
Piloten, som hette Flinsch, flög Bremen-Lübeck-Bremen.
Men sen gick det galet. En pilot flög IFR med Austrian i moln över Lübeck.
Åskådarna såg en skärm med en pilot hängande under komma ut ur molnet,
beledsagat av ett plan som regnade ner i konfettistora bitar.
Vad som hänt ? Ingen aning men en gissning så god som vilken
annan, är att planet kommit i ett okontrollerbart flygläge,
varvid belastningsmaxima har överskridits, varför det blev ett strukturellt
brott.
Det var förresten just precis, så piloten kunde frigöra sig från planet,
då det desintegrerade i luften.
Man byggde inte fler av D-30.
Här kommer en bild, som jag tagit från den tyska tidningen “Flugsport”,
som lades ner på hösten 1944.
Två bilder kommer från FFG Darmstadt.
Två bilder från den tyska” Handbuch der Segelflieger” utgiven 1944
av det dåvaranden tyska flygsportförbundet.
“Handbuch der Segelflieger” anses för den bästa handbok om segelflyg,
som nånsin givits ut och jag är väldigt glad, att jag fick den till skänks
av Uno Andersson i Halmstad.
Cirrus 20 m spv modifierade med enkel fena/sidoroder..
D-30 Austria 30 m spv.
Första utgåvan. D-30 Elefant/Austria. Ser ut som…ett bombplan i stjärten.
Tänk när denna stabben började självsvänga…?
Vingbalk i aluminium till D-30
Jag ville bara i dag, en tidig söndagsmorgon, visa dig lite natur
från SMOS tävling vid Fedingshult.
Men då jag satt och bläddrade framför datorn efter nyheter,
såg jag ett reportage i Hamburger MorgenPost, som kallas MoPo,
från vandalismen i Hamburgs gator vid Altona och SchanzenViertel
utfört och orkestrerat av “Det svarta blocket” i samband med G-20 Mötet.
Alltså extremisterna, “Der schwarze Block” svartklädda och med
de barnsliga huvjackorna och maskeringarna infiltrerade de förmodat
fredliga demonstrationerna.
Dessa kriminella bryr sig inte om G-20 mötet, de vill endast förstöra
och riva ner.
Hoppas de som greps får de straff de förtjänar.
Här en bild, där en av de svartklädda tar en, vad som kallas “Selfie”
på förstörelsen och sig själv.
Han ser stolt ut. Hoppas han får ett uppvaknande till verkligheten i dag,
när hans bild finns i alla media i Tyskland.
Bilden från Twitter
Texten under inlägget:
“Att protestera mot globaliseringen genom att bränna ner second-hand-
affärer för barnkläder och att sen fotografera med en Apple-produkt
och ta en “Selfie”. Arschgeigen ! ”
“Arschgeigen” behöver jag väl inte översätta. Men för dig som är
nyfiken riktigt…så är det ett typiskt tyskt uttryck som uttrycker,
att någon utfört en handling som inte har någon relevans.
“Arschgeigen” = Spela rövfiol…allegoriskt menat.
Nä, nu återvänder vi till den riktiga verkligheten och ser,
hur intensivt naturen exponerar sig.
Vid Fedingshult finns det en mycket artrik flora och under
lunchpausen hade jag gott om tid att ströva omkring och ta lite bilder.
Dessa bilderna hoppas jag kontrasterar mot besinningslös
förstörelse och våld, som det vi sett i Hamburg.
Luta dig tillbaka och följ med migut i naturen vid Skånes Fagerhult !
Du kan ju fundera på, hur länge evolutionen har arbetat på att skapa denna form ?
Kolla hålen i bladen…I den större droppen
kan du med lite god vilja se fotografens ansikte.
Käringtand och fibblor
Dödligt giftig på grund av olika glykosider som DIGOTOXIN och DIGITALIN.
Hela växten giftig även i torkat tillstånd.
Jag har gått och suktat denna sommar efter några riktigt
fina dagar, så jag kunde åka ut med någon av mina
termikmodeller och få några timmar i luften.
Vädret har varit bedrövligt i år. Väldigt likt förra årets
sommarväder. Kallt och mycket nordostlig vind.
Nu blev det fint i veckan med temp runt 22 grader och lite
vind. Onsdags 3-4 m/sek och i torsdags 1-3 m/sek.
Det var upplagt, för att flyga till exempel nån av Avorna.
Jag åkte ut till min vanliga plats och mellanlandade på
turen hos Pär Lundqvist, då jag behövde en M2 skruv till
mitt sidoroder.
Han visade mig sin Eastbourne Monoplane i liten skala,
som han försett med elmotor. Sist han flög med modellen
var ca 1983 på en friflygträff på F10 Ängelholm.
Modellen var då bestyckad med en G-Mark tvåcylindrig
boxermotor.
Markägaren hade just klippt gräset, där vi flyger termik
och tagit vallen, så vi har nu oändliga landningsytor.
Det var cumulusbildning, varför jag spetsade på bra termik.
Första starten gav mig en blåsa på 50 m, där jag stängde
motorn och kurvade upp mig till 300 m.
Sen var det slut med termiken. Från 300 m och till marken
inte ett enda ryck. Märkligt, för det var ingen sjöbris,
så vitt jag kunde bedöma.
Efter landning och montering av kamera nytt försök
och jag lyckades gneta mig upp igen. Jag tog alla chanser
att kurva, hur lite stig jag än hade.
Är det klent med termik, får jag inte vara kräsen.
För att kunna kurva upp mig måste jag flyga
väldigt aktivt och anpassa kurvradien efter blåsan.
Således kurvade jag brant, för att hålla mig i kärnlyftet.
Var inte rädd att kurva brant, om du har en bra modell.
Korrigera bestämt om du ligger snett i blåsan.
Lita inte på att modellen själv centrerar.
Vid denna flygningen gnetade jag i 25 cm stig för
att komma upp.
Då jag väl kom upp på 250 m, tycktes detta vara den
magiska gränsen mellan dåligt lyft och bättre lyft.
Väl där var det nu inga svårigheter att hålla sig uppe.
Pär kom med sin Odenman A2:a modifierad med radio.
Den modellen kan flyga på myras fis, så han kom
naturligtvis upp.
Precis som i onsdags fick jag i dag 2.5 timma i luften
med min Ava.
Även i dag var det segt med termiken, så det gällde
att flyga lyfteffektivt.
Så två goa termikdagar fick jag sittande i min
termikstol från Biltema !
Det är, som jag sagt tidigare: Man får inte missa tillfällena,
för de kommer inte tillbaka !
Här kommer ett litet bildspel med modeller, piloter och natur.
Förresten, nu är naturen absolut som vackrast.
Överallt blommar det och dofterna är överväldigande,
om man har naturkänslig näsa.
Så ge dig ut i naturen termikmodellsburen !
;
Modellflygtidningen som ägnar sig åt för vad modellflygaren är väsentligheter.
Inte åt egocentriska navelskåderier som inte leder någonstans, eller som inte för vår hobby framåt.
Vill du också ha en positiv tidning ? Så här gör du.
Som jag beskrivit tidigare, började själva flygmomentet
efter en lunch sträckande sig över 2 timmar…
Innan lunch var det statisk bedömning och lite trimflyg.
Låt mig få säga , att jag lämnade platsen 1715, då jag egentligen skulle
varit hemma redan kl 1600.
Det betyder jag fick med mycket lite av bilder från flygandet.
Men de jag har, ska jag redogöra för, så gott det låter sig göras.
En tävling i klassen OldTimer för friflygande skalamodeller är
något som utspelar sig saaakta…
Ingen stress utan man flyger och diskuterar och diskuterar
och diskuterar och flyger.
Således tar det tid.
Vädret var utmärkt med uppehåll och nästan ingen vind. Det i alla fall
då jag var närvarande.
Förutom mina bilder är här en länk till det som jag missade.
Bilderna tagna av en duktig fotograf.
Resultatet av tävlingen kan så småningom läsas på SMOS hemsida.
Här kommer mina bilder i form av ett bildspel för att ge presentationen
lite liv:
Traditionsenligt avhålls ovanstående tävling i morgon lördag.
Inbjudan med lite fakta här:
Denna fina video med contrails illustrerar hur luften strömmar efter en vinge.
Åskådliggjort genom den kondenserade vattenångan från motorernas
avgaser.
Man kan se den kraftiga nedåtriktade luftströmmen, som uppstår
efter vingen har ändrat riktning och hastighet på den luft, som
passerar vingen.
Vad som också är lätt att se, är hur luft transporteras från undersidans
högre tryck till ovansidans lågtryck över vingspetsen.
Vid denna strömning uppstår en vortex (virvel) i spetsen, vilken man
försöker minska genom att använda winglets. Du kan se, hur
vortexen roterar inåt kroppen på respektive sida.
Alla virvlar kostar energi och att alstra lyftkraft kräver något,
som drar eller skjuter planet framåt.
Att skapa lyftkraft kostar motstånd.
Samma sak med spetsvirvlar, de kostar energi.
Kolla videon och begrunda.
Dessa virvlar uppstår, antingen du rattar en fullsize Airbus 380
eller en friflygande A1 modell.
Hannes Illipe i Kungsbacka skickade mig en bunt
bilder från sitt byggande av Mills dieslar 1.3 cc.
Nedanstående två länkar innehåller det mesta,
ni behöver veta om motorn.
http://www.modelenginenews.org/cardfile
/hardinge.html
http://www.adriansmodelaeroengines.com
/catalog/main.php?cat_id=110
Hannes ville bygga den enligt originalritning och
han ville vevhuset skulle vara sandgjutet med dess
lite grova yta.
Jag vet inte hur många han byggt, men han hade,
som jag tidigare redogjort med sig två till
SMOS-meetinget i Kungsbacka den 10. Juni.
Motorerna gick utan problem.
Mills 1.3 cc motorer finns att köpa nytillverkade i
replikaform.
Och det finns gott om Mills på E-bay till förmånliga priser.
Jag presenterar Hannes bilder utan kommentarer.
Man ser vad som sker.
Det är glädjande att se, att bygglusten och nyfikenheten
att ta fram en egenbyggd motor fortfarande finns hos
modellflygare i Sverige.
Håll tillgodo med Hannes bilder på sitt bygge !
Egenbyggd modell – egenbyggd motor