…vilket säkert har sin giltighet,
…i alla fall ihop
med mitt modellflygande !
Dagarna före Pingsthelgen har i södra Sverige dominerats
av ett högtryckspåverkat väder med svaga vindar, värme
och sol.
Alltså var det upplagt med goda förutsättningar, om jag
ville flyga med någon av mina segelmodeller.
Efter att ha varit ganska svältfödd på hangflyg, har jag
fått några chanser sista tiden. Sjöbrisen har genererat
nord-och nordvästliga vindar på Hovs Hallar och där
har det blivit fina flygningar.
Generellt sett anser jag, efter min erfarenhet,
att vi förr…hade mest nord-till nordvästliga vindar
under vår och försommar, vilka nu tycks till en del
ha ersatts av ostliga och framför allt sydostliga vindar .
Men så fort vi har en något så när labilt skiktad atmosfär,
finns det förutsättningar för termik med Cu-bildning
över land, vilket drar i gång sjöbrisen, vars existens
blir en grundval för vårt hangflygande vid Hovs Hallar.
Lång mening… men det blir så ibland, då jag vill förklara…
Glädjande nog har det dykt upp lite nya flygare längs
hangkanten.
Det är inte lätt att rekrytera i dag…det verkar, som om
allt vilket kräver en aktiv fysiskt insats av utövaren,
har en starkt dämpande effekt på verksamheten.
Är vi för lata idag, därför vi ofta hör mantrat:
“Nån annan får ta det…jag drönar helst framför en tv…”
Mitt flygintresse är starkt och för mig är det inte
besvärligt att komma ut med en modell och flyga för att
kunna uppleva det magiska, att se min modell sväva
på sina egna vingar !
Jovisst, efter alla år med flyg tycker jag ännu, att det är
magiskt, att jag kan stå på marken och kontrollera något
som flyger !
I fredags var det i stort sett stilla i luften i Halmstad ,
men vindmätaren på HH visade N 3.6 m/sek.
Jag var tveksam, om jag skulle åka, men jag kunde inte
motstå resan. Det fanns utsikter för en fin dag.
Min resväg är 45 km.
Modellen låg i bilen, allt var laddat, så jag drog.
Nedkommen till HH möttes jag av noll vind och slaka
vimplar.
Parkeringen full av förväntansfulla besökare, vilka
försvann ner mot havet med sina kaffekorgar för att
kunna njuta av närheten till ett hav med en fri horisont
och en intensiv försommargrönska.
Modellflygaren, han tog sitt pick och pack och knegade
upp till Platåns högsta punkt, där han kunde konstatera,
att havet låg helt platt. Ett par km ut från stranden kunde
vi se krusningar på det platta havet, så jag närde trots allt
ett hopp, för jag är en obotlig optimist, att vinden var
på gång.
Vindmätaren nere vid Norrehamn ropade ut 2 m/sek nu.
Men uppe på Platån vart det total stiltje. Nästan.
För kollade jag vid kanten, såg jag att löven på björkarna
rörde sig lite oroligt i den svaga vinden, som vällde upp
över kanten.
Hoppet spirade och jag monterade min Spirit, då jag ville
vara redo, om tillfället yppade sig.
Ingen kamera på modellen då jag ville ha modellen så
lätt som möjligt vid de första utkasten.
Kan jag inte flyga, kan jag, när jag väntar, studera
omgivningen och naturen.
Långt ut från HH såg jag en Marieholms 26:a, vilket är
en mycket bra långkölad segelbåt, komma seglande på
sydlig kurs.
Det var gammal seglarkompis, Thomas, som var på väg.
Inte gick det fort, men vem har brått…
Thomas är Halmstads mest erfarne singelhandseglare
med ensamseglingar över Atlanten.
Jag hade under en följd av år exakt en sådan båt också
utrustad för ensamsegling, med allt vad som krävs,
då det gäller hanteringsmöjligheter och självstyrning
med vindroder.
Jo jag saknar seglandet, men jag hinner inte med det nu.
Från Halmstad kom ett CC-fartyg, (CarCarrier)
från K-Line i 5 knop. Varför man gick sakta ?
Det beror på att man har en ETA, (Estimated Time of Arrival) i
Bremerhafen som ligger så långt framme, så befälhavaren väljer
att krypsegla för att spara bränsle och hamnavgifter.
Det var inte speciellt mycket fåglar, förutom de allmänt
förekommande gulsparvarna. Ett visst lugn har lägrat sig
över fåglarna nu, då häckningstiden pågår. Revirhävdandet
är inte så uttalat, som det var tidigare. Grå- och havstrutar
flög sina patrullbanor längs hanget under sin eviga spaning
efter mat.
Alltnog och emedan, det vindkrusade området på havet
kröp sakta närmare, innan det slutligen gick iland och
sade hej till och höjde humöret för en bidande hangflygare.
Träden vid hangkanten bugade sig lite diskret , som en
bekräftelse i den loja vinden och mitt hopp om att få flyga steg.
Då jag stod på absolut högsta punkten, uppskattade jag,
att vinden vid kanten blåste med ca 2-3 m/sek rakt på
Jag gick i alla fall ner till kanten och mätte vindhastigheten
till lite mer än 3 m/sek .
Men som vi vet, efter 44 års flygerfarenhet på HH, finns
det en topprotor, vilken just under de omständigheter
som rådde i dag är i full swing!
Det blåste i nacken på mig, då jag stående på Platåns topp
spanade ut mot havet…
Detta talade om för mig, att starten kunde bli besvärlig.
Rotorn låg ända ner till hangkanten, vilket är ett
utmärkande drag, då vi har ett sådant väder, som vi har.
Rotorn ligger enkelt uttryckt som en vals från toppen
och fram till kanten på hanget och roterar medsols.
Alltså rotorn rullar med ovansidan med vinden.
Det innebär således att undersidan mot marken rör sig
från hanget ut mot havet.
Hangvinden, den laminära svala havsvinden som kommer
glidande, pressas upp av den varma stillaliggande luften,
som finns över de solbelysta klipporna och fortsätter upp
över Platån.
Detta fenomen är en mycket lokal karakteristisk egenskap
vid Hovs Hallar.
För modellflygaren ställer det till svårigheter vid starten.
Om rotorn är igång, betyder det dels jag måste starta i
medvind, dels att det inte finns lyft och slutligen att
det troligtvis är turbulent. Alltså besvärligheternas treenighet.
Det finns två möjligheter att starta i detta läget.
Det första jag gjorde, var att starta från högsta punkten snett
ut ca 45 grader för att kunna kolla läget just över kanten.
Jag kastade modellen för allt jag var värd, bara för att finna
att där jag flög, fanns inget annat än sjunk och turbulens.
Tack vare min höga utgångshastighet på modellen hade
i alla fall så mycket rörelseenergi att jag kunde landa säkert
på kanten
Tre gånger försökte jag starta på detta sätt utan att lyckas.
Meningslöst.
Nästa försök krävde lite innovativt och kreativt tänkande.
I stället för att starta från toppen, gick jag ner längs den
övre mindre sluttande kanten till en plats just innan
staketet vid kanten och satsade så hårt jag kunde i ett kast
rakt ut över kanten ut mot havet. Allt för att
komma bort från den kombinerade kant/frontrotorn.
Kan vara en chansning i sällsynta fall, men jag var ju så
sugen på att få min modell i luften…
Hur det gick ? Då jag kommit ut 3 meter, var det som att
hamna i en hiss i Trump International Hotel and Tower.
Min kära Spirit for rakt upp.
Jo jag har åkt hissen också. Byggnaden ligger vid
Columbus Circle vid Central Park i New York.
Allt tack vare att jag kommit ut i den laminära havsvinden.
Havsvinden eller gradientvinden är inte alltid laminär.
Under vissa betingelser är den termisk. Den innehåller då
vertikala rörelser, som kan upplevas som någon form av
termik. Denna termik stör hanget och gör att hanget som
motor och drivande våra modeller hackar lite.
Men redan efter 10 sekunder var jag uppe på säker höjd
och med säker fart var det bara att sätta sig på sin tuva
och njuta av sin flygning.
Denna dag blev en av de där magiska dagarna, då modellen
flög som den aldrig gjort. Det var absolut turbulenstfritt och
jag kunde flyga totalt avslappnat. Under dessa omständigheter
känner jag, att jag och min modell är ihopkopplade.
Jag behöver inte använda hjärnan, utan den förlängda
märgen sköter flygandet efter den input som perceptionerna
förser mig med. Allt går automatiskt, inprogrammerat.
Efter en timma i luften beslöt jag landa och montera min
GoPro.
Allt skedde framför ett gäng nyfikna och trevliga turister,
som kom gående Skåneleden medförande fruar och var
sin hund, som de försett med packväskor.
Efter montering av kamera och en slurk vatten startade
jag på samma sätt som första gången nere vid staketet.
Just som vid första starten for kärran upp. Vinden hade
ökat och låg nu på cirka 3-4 m/sek vilket gav ett imponerande
lyft. Modellen höll jag på lagom höjd, ca 300 fot AGL.
Då är det bekvämt att flyga.
En Spirit är en ganska liten modell, 2 m spv, vilket gör,
att den i den ännu ganska lågt stående solen kan vara
svår att se i motljuset.
Jag anpassar flygningen, så jag flyger så mycket det går
med solen i ryggen. Varför ska jag göra saker svåra,
om det inte krävs av omständigheterna ?
Då jag flög, passerade en stadig ström av vandrare.
Alla mycket vänliga och vetgiriga människor kanske
beroende på det underbara vädret .
Om jag får informera om min hobbyn modellflyg,
är det roligaste jag vet och det är inte svårt för mig att
förmedla lite av min egen entusiasm till åskådarna.
För att gör en lång flygning kort, landade jag slutligen
kl 1530 efter att ha fått ca 3.5-4 timmar i luften,
fyllt upp två 32 Gb minneskort och tre batterier till
min GoPro.
Jag landade nere vid betongfortets baksida och lyckades
med sedvanlig tur ännu en gång undvika den magiska ,
diaboliska och enda stenen i landningsområdet, vilken
har den fantastiska egenskapen, att den attraherar
modeller vid landningen.
Enligt Murphy´s Lag resulterande i knäckt torsionsnäsa
eller stukad vingspets…om man flyger på den.
Nån borde gräva bort den…fast då blir det inte lika
spännande…
Sedan hemfärd mätt på erfarenhet och upplevelser
med en modell som var lika fin, som då jag kom.
Min Spirit har nu loggat 375 timmar i luften…
Jag skrev till Great Planes i USA och frågade, om de
inte kunde ta fram en ny batch av Sprit Elite, då många
är intresserade av den lyckade modellen.
Men som vanligt, amerikanska firmor har ingen större
villighet att svara på mail. Dåligt !
Här kommer lite diversebilder från min dag på Hovs Hallar,
vilka beskriver några av ögonblicken och tankarna..
Hoppa in i högersits och spänn fast dig, så åker vi !
Synen som mötte en hangflygare kl 0930 på Hovs Hallars platå.
Du ser att det inte råder överflöd på vind…
Kattegatt låg platt. Långt ut kunde jag ana en krusning på havet.
Man får ett rogivande intryck här, om inte annat.
I den begynnande brisen kom Thomas seglande ca 4 km från land.
Ser du att havsvinden har gått iland ?
Min vindmätare visar vid kanten som du ser 3.8 m/sek i medelvind. Perfekt.
Max 4.4, min 3.7 m/sek. Bra med en mätare ibland.
Gick jag upp på toppen av Platån och vände mig mot land,
så ser du, att rotorn blåste ut mot havet med 2.3 m/sekund …
…därför gick jag ner med modell till kanten och startade.
Här ser du nivåskillnaden och du kan förstå, vilket kraftigt
lyft vi normalt har här. Vy från staket upp mot toppen.
Dessa klippor värms av solen och pyser ut och underhåller varmluften framför kanten…
…denna varma luft interfererar med den laminära strömningen och stör hangets funktion…
Här är en barnteckning…som visar hur hanget funkar under de betingelser
jag beskrev ovan.
Det gröna är hanget,blått är havet och brunt stenstranden och klipporna.
Den röda cirkeln längst upp är topprotorn. Pilarna anger, hur den roterar.
Den röda streckade bubblan är varmluft, som spärrar och orsakar turbulens
för den laminära havsvinden. Gråa pilar anger den laminära tryckvinden.
Som du ser, gäller det att komma ut från kanten vid starten. Då åker du in
i hissen från dels topp/kantrotor och den egentliga hangvinden.
En havstrut tog bilderna för mig
med en påmonterad GoPro.
Det är svårt att plåta och flyga samtidigt.
Min pilotplats med min sittuva.
Den gamle gottar sig åt en passerande Spirit…
Som du kanske lägger märke till bryter vågorna lite nu.
Det betyder att vinden ligger på 4-6 m/sek.
I dag var det labilt skiktat efter en kallfrontspassage. Det betyder, att Cumulsmolnen
växte på höjden till Cumulus Congestus och vidare till Cb. Här kommer ett Cb av
ansenlig storlek från havet och har med sig en Gustfront, vilken syns som den mörka
valken i nederkanten.
En Gustfront är en nybildning av Cu vid ett Cb, vilket initieras av nedras av kall luft
från Cb-molnet och en intransport av varmluft från marken. Därigenom blir det
mycket labilt , vilket underlättar de vertikala rörelserna och således uppstår
nybildningar av Cu-moln. Enkel uttryckt av mig. Du kan läsa om det här.
Ofta kommer det nederbörd från ett sådant moln,
vilket du ser, på det fallande regnet över Halmstad.
Här ser du i någon mån det valkliknande molnet i framkanten.
Jag har sett verkligen stora gustfronter komma.
Man kan, då molnet kommer, tro att Akopalypsen är nära
Det ser ut som om Noaks Ark strandat här och så småningom blivit förstenad…
Jaha…stå här uppe och nödlanda sin modell 70 meter ner på stranden…
Jag har sett ett lyckat försök under 45 år…
En sten som tillskrivs märkliga egenskaper i landningsområdet på Hovs Hallar
i anslutning till det gamla betongfortet. Den attraherar balsa.
Upp- och nedgången från Platån.
En ynkedom att det ser ut, som det gör.
Jag har kontaktat de ansvariga på Länsstyrelsen
i Kristianstad. Ingen är ansvarig.
Fast växtligheten prunkar nu och ljusar upp vårt sinne !
Njut av sommarens fröjder !
