Kategorier
Naturbilder

SMAKPROV PÅ NATUREN…

 

 

 

 

…där jag plockar svamp.

 

 

 

Det börjar närma sig tiden, då vi kan skörda trattkantareller och Karl Johan, så jag gjorde ett besök på ett av mina goda ställen, som har levererat i många år.

Vi körde via allén mot Stjärnarp, som anlades för 300 år sedan och som kantas av gamla ekar. Träden är ärrade av tid, men skapar fortfarande ett intryck av styrka och uthållighet. Flera är stympade, men fortfarande grönskar delar av deras kronor.

Det är fantastiskt att se träd,  som kanske planterades i slutet av 1600-talet, fortfarande grönska. Tänk vad dessa ekar upplevt av passerande fordon och människor under 300 år ?

Under färden genom landskapet passerade jag öppna ytor, som vid denna tiden brukar vara besökta av flyttande tranor, men jag såg icke en fågel.

Det var med aningen av förväntan,  jag anlände till mitt svampställe, eftersom det varje år givit rik skörd.

Naturen är här,  som du kanske kan förnimma på bilderna, mycket vacker.

Det råder en stor stillhet i skogen. Inga trafikljud, inga stereoanläggningar som dånar, inga fläktljud, inga människor babblande i sina IFånar med högtalaren på högsta volym.
Bara skogen, tystnad och du själv som andas.

Under mitt strövande fann jag några torra gula kantareller och efter lite letande,  fann jag massor av små trattkantareller. Ge svamparna en vecka till och regn, så blir det möjligheter att bunkra upp vinterförrådet av svamp
Svamp, som jag nuförtiden alltid torkar och förvarar i stora glasburkar.

Det enda som störde tystnaden ,var passerande passagerarplan, som ritade sina vita kondensationsstrimmor i  den intensivt blåa skyn.

Nu laddar vi för premiärplock om 7-10 dagar, för då kommer det att poppa upp trattisar i mängder.

 

 

Medfaren…men han ger aldrig upp.

Mina härliga trattkantarellmarker.

Att slå på en Ifåne med högtalare här, skulle vara akut miljöförstöring !

Stubbarna har dragit på sig ylletröjan…

Marken ger ett mjukt intryck då björnmossan breder ut sitt täcke.

Tja, bilden fångade mitt fotoöga…

Här ska inte damer hoppa kråka eller…?

Ur stenen sträcker en rovfågel fram sitt mossklädda huvud.

Små trattkantareller…

…är inte större.

Kategorier
Naturbilder

…PLÖTSLIGT STANNADE TIDEN FÖR MIG…

 

 

 

…efter att ha upplevt, 

en rejäl trattkantarellfrossa.

 

 

Jag har svårt att sumpa kantareller,  då de prunkar som bäst.  Enkelt uttryckt, så vill jag ut och plocka. Förra gången jag var ute och botaniserade,  märkte jag, att nu är det på gång igen.

Vi hade upplevt en liten  hausse för 5-6 veckor sen…men vi väntade på den riktiga trattexplosionen.

Den kom nu, som manna från himmelen.

Varför det är så lockande att plocka, är nog inte bara för att kunna äta svampen, jag tror det är känslan man erfar, då man plötsligt träffar på en natur, som är fullväxt med trattisar. Man får trattfrossa eller något ditåt.

Denna dagen kunde bli bra. Molnigt då jag gav mig ut i skogen och jag var ute i skogen redan halvåtta…

Jag gick till mina ”Säkra ställen” och det blev utdelning direkt. Då jag satte mig på huk för att plocka av och mina ögon vant sig vid ljuset,  såg jag svampöverflödet. Det blev bara bättre och bättre, vilket tvingad mig tillbaka till bilen för att hämta fler ICA-kassar.

Jag kollade på andra sidan en skogsväg och där var också ett överflöd. Men jag hade fyllt mina påsar, så jag beslöt gå till min bil. Eftersom jag gick över tidigare ej kollad mark sken lyckans sol över mig igen…det fanns mycket och stora trattisar, som bara väntade på att bli skördade…

Men jag tänkte, att man får inte bli för girig, så min planering var att plocka i morgon.

Inlastning i bilen och färd hem. Tömde min bil på svamp och kameror och skulle just gå hem från parkeringen…då blev jag lite kall, för det var nåt som i all svampeuforin,  vilket inte stämde.

Jag kände inte tyngden av min nyckelknippa i jackfickan…

Jaha, nycklarna ligger väl i någon annan ficka eftersom dagens jackor är välförsedda med just fickor av olika slag.

Men intet var att finna,  som hörde till begreppet nycklar.

Jag dammsög bilen, men mitt enda fynd mellan sätena var en några förtorkade Ahlgrens Bilar…

Alltså drog jag slutsatsen, att mina nycklar låg planterade i de djupa skogarna…Hjärnan malde, medan jag körde tillbaka och kalkylerade vad det skulle kosta att fixa nya nycklar,  om jag inte fann min knippa.

Tursamt nog var det inte bilnycklarna, de kostar 6500 att skaffa nya …

Att finna nycklar i skogsterräng med djup mossa…not  a piece of cake ! Men å andra sidan var knippan utrustad med rejäla hållare för nycklarna, vilket borde vara positivt för sannolikhet att finna de förlorade redskapen.

Denna dagen önskade jag,  att jag skaffat en nyckelring, som ger ifrån sig en visselsignal, då man visslar…

Jag vet, vis av tidigare Search And Rescue, att eftersök ska göras systematiskt. Man ska inte irra omkring planlöst som en blind höna.

Under min tidigare svamppromenad hade jag gjort ett uppehåll, där det växte mycket rikligt med svamp och min slutsats var,  att sannolikheten att det var här nycklarna kunde fallit ur fickan var som störst.

Men intet var att finna trots noggrann avsökning.

Just då jag konstaterat,  att inga nycklar fanns vid platsen och jag såg upp, märkte jag att solen värmde den fuktiga mossan och därmed skapade en mycket lokal dimbildning i en skogsglänta. Det var mycket vackert och blev en liten humörskompensation för de missade nycklarna.

Jag tog lite bilder med min telefon som du kan se längre ner.

Nåväl,  åter till verkligheten och letandet. Jag visste var jag gått och jag beslöt att gå just den väg, jag tidigare under morgonen hade tagit.

Återkommen till min bil begrundade jag ödet. Att köra hem utan nycklar ? Nix, det kommer inte att ske.

Jag skulle ta det som ett stort personligt misslyckande. Alltså, jag beslöt att gå ännu ett varv !

Efter bara hundra meter skymtade mitt öga något blankt i en buske. Det är för bra för att vara sant,  tänkte jag, men det var sant.

Det var min tunga nyckelknippa,  som hängde över en låg gren på en buske. Hur det kändes ? Just då enorm lycka ! Men varför såg jag inte nycklarna under första varvet ? Tja säg det…

Jag vill bara säga att mina nycklar kommer framdeles att förvaras på ett säkert ställe.

Nästa gång vi åkte upp sa vi,  att nu ska vi ta det trattrika stället jag fann den dan,    då jag tappade nycklarna…trots idogt letande fann vi inte svamparna…man får väl känna sig nöjd med nycklarna!

Bilderna från min telefon med den stigande vattenångan i skogen blev hyfsade på sitt sätt sett…

Går man (jag) ut i naturen händer alltid det oväntade och icke planerade  !

Här lite telefonbilder. Och, jag har inte släppt tanken på de förlorade trattkantarellernas rike.

 

Efter myckna nederbörden blir minsta skogsbäck yster…

Undrar hur många ton trattkantarell det plockas i landet ?

Vattenångan stiger på denna och följande bilder….

Kategorier
Dagens snespark

TRATTKANTARELLHIMMEL OCH IKEAS JUL

 

 

 

 

 

Detta handlar bara om lite korta kommentarer…

 

 

 

 

 

 

Hösttid är trattkantarelltid. Jag tycker om att vistas i skogen
och leta efter svamp. Om jag inte hittar några, är inte dagen
förspilld för mig,  då jag fått en fin naturupplevelse.

Det är för mig lite speciellt att gå i en gles granskog med
nästan ljusgrön björnmossa på marken och bara lyssna
på tystnaden, som ibland interfolieras av en rådjursbocks
rop eller en spillkråkas trummande på plåten på en elstolpe.

I går var jag på en ny plats för att kolla svampläget.
5 meter in i skogen fann jag 1 (en) trattkantarell…
Men efter ytterligare 5 meter bredde kantarellerna ut sig
nästan obegränsat. Jag erkänner att jag fick svampfrossa.
Vad det är ? Åk ut i skogen så kommer du att erfara det.

Efter att ha skördat det första området med svamp gick
jag framåt 5 meter och ännu mer svamp ! Detta bara fortsatte !

Det tog inte långstund innan min bärkasse var sprängfull.
Tillbaka till bilen och ny påse. Det tog inte lång stund att
fylla den också. Sen var mina påsar slut.

Hemkommen vägde jag påsarna och det fanns 12 kg svamp…
som nu är förvällda och infrusna.

 

Har du sett IKEAS vinterkatalog ? Där har man i den politiska
korrekthetens namn döpt om vår jul till det bisarra ordet
”Vinterfest”….

Låt mig säga, att hade Ivar Kamprad levt,  hade detta aldrig
skett. IKEA står för mig som något genuint svenskt.
Ska vi skämmas
för det nu ?

 

Om jag har flugit mina modeller på sistone ? Sure !
Jag var ute med min Raven från HK på Tjärbyhanget och
fick en timma i luften i den byiga västliga vinden.

Jag har fått något så när ordning på modellen nu.
Ska bli roligt att flyga den till våren,  eller då det finns termik.

Nä, nu måste jag dra iväg. Ska ut och plocka svamp….

Uppdatering från svampfronten:
Jag fick ihop 8 kg på 1.5 timma…Ligger nu på tork.

 

 

Kategorier
Termikflyg

LUNDQVIST JUNIOR OCH SENIOR

 

 

 

 

 

 

Jag flög termik och mötte människor vid Tjärby.

 

 

 

 

 

 

 

 

Lördagen bjöd oss fin termik med solsken, nästan ingen vind och
en atmosfär som var
synnerligen labilt skiktad.

Alltså upplagt för flyg. Så iväg till min vanliga
termikflygplats med mina vanliga
modeller.

Det gäller,  för mig i alla fall,  att utnyttja de tillfällen
som finns under den varmare årstiden, vilka har goda
betingelser för termikflyg. Höst och vinter
nalkas med
mindre angenämt väder…

Termik fanns det redan 0930 i rikt mått. Som vanligt, väl uppe på
150 m,  behövde jag inte kämpa om höjden.

Snarare tvärtom. Hur ska jag undvika att komma för högt…

Som alla aktiva termikflygare vet vi som flyger just for the fun of it,
att vi när en önskan att komma högre och högre …vilket innebär
en viss risk.
Inte så att Ikarus öde skulle drabba oss om vi flyger för högt,
utan vi kan tappa modellen ur sikte.

Oavsett hur innovativt  du målar din modell, med streck,  fluoriserande
färger eller andra fantastiska färgkombinationer,
så blir det så, att på 600 m är alla modeller grå.

En sky med gråa moln, eller en sky med skarp sol som
reflekterar i modellen gör, att vi som  flyger högt och långt
ifrån 0ss, vi har problemet att kunna se modellen säkert under
flygningen.

Vänder du bort blicken i 2 sekunder eller är ouppmärksam,
kan du tappa bort ögonkontakten med din modell.
Då kan det vara  kört.

Enda räddningen  för mig,  om jag misslyckas att få
syn på den , är att dra i nödbromsen.

Det vill säga,  jag slår av sändaren, därmed initierande
så modellen går in i
förprogrammerat failsafe-läge.

Min Avas FailSafe är:

Full aerodynamisk broms, stängd motor,
en aning höjdroder och ytterst lite sidoroder.

Då går modellen i en sjunkande kontrollerad
cirkel snabbt mot marken. Allt syftande till att
skaffa mig tid.
Detta läget har jag noga provat ut och jag testar
alltid att mitt Fail-Safeläge  är aktiverat före start.

Ibland hade jag önskat, man kunde lösa ut en rökpatron i
en modell,
om man tappar kontakten. Finns att köpa.
Det hade givit mig en möjlighet att finna en mer eller
mindre friflygande modell som är på rymmen.

Min erfarenhet då jag tappat modellen är att försöka känna
igen molnformationen,  där jag sist flög. Spana av den ytan.
Får jag inget napp,  så spanar jag längs en tänkt flygbana
med vinden.

En Ava flyger fort och flyttar sig långt på 10 sekunder.
Flyger du med ca 60 km/timman flyttar du dig 225 m
inräknat avdriften med 5 m/sek vind.

Under letandet efter modellen är jag hjälpt  av telemetridata
från ljudet från variometern och höjdmätaren. Det ger mig
en anvisning om hur min modell beter sig, även om jag inte
kan se den

Förra sommaren blev en räddning för mig, då jag tappade
modellen, 
att jag hörde det laminära suset över vingprofilen.
På en Ava hörs det långt. Med långt håll  menar jag
från 250 m höjd plus horisontellt avstånd till modell.

Det viktigaste vid ett tapp är att ha nerverna under
kontroll och att  jag agerar efter en plan.
Irra inte planlöst  med blicken. Din modell finns i regel
aldrig, där du tror den finns, för då hade du ju funnit
den med en gång.
Nej, man blir alltid överraskad att finna den i regel
långt bort från det förmodade området.

Flyger du bort din modell,  så markera riktningen i
marken, genom att skrapa ett streck i marken i den
riktning,
där du sist såg modellen.
Kolla sen vindriktning och vindhastighet och försök
uppskatta
med ledning av höjden,  hur långt modellen
kan ha drivit iväg.

Sen tar du fram kartan, som du naturligtvis alltid har
med dig och din syftkompass, för att rita in bäringen,
där du sist såg modellen och den bäring du uppskattar
den har efter landning och avdrift med vinden.

Ja, sen är det bara att leta…

Jag höll mig i dag innanför ramarna och hade koll på
min modell.
Inte bara höll jag tillbaka på höjden
för avståndets
skull, jag hade lyckats smeta solskyddssalva ? på
min ena  kontaktlins , vilket gjorde,  att synen på
ena ögat
var suddig.

Hur som helst, efter 1 timma i luften skulle jag landa
och byta batteri i min Gopro. Min modell landade
framför två personer, som kom spankulerande med
sin hund och det visade sig var Sam Lundqvist,
Pärs ättelägg
med sin hund i koppel och sin kvinna lösgående…

Ett roligt återseende då vi inte träffats på 20 år.

Sedermera dök även Lundqvist Sr upp för att flyga sin ASW-15.

Jag bytte mitt batteri i kameran och startade på nytt.
Runt  1330-tiden var jag nöjd, packade ihop och åkte hem.

Dessutom gjorde sig sjöbrisen påmind genom att sopa
bort termiken.
Det var första gången i år, som sjöbrisen gjort
sig
märkbar här, så det påverkade min flygning på ett
avgörande sätt.

Men jag var nöjd, med de 2,5 timmar jag fick i termiken.
Min totala flygtid med min HyperAva i termik är nu
802.5 timmar.
Minst.

Jag plåtade med olika kameror och här kommer min
story från i lördags. Den kameran jag får bäst bilder med
och jag menar då, inte tekniskt utan händelsemässigt,
det är min Mobius, som jag har på mösskärmen fäst
med kardborreband.

Med kameran på mösskärmen är jag ständigt med i
händelserna,
för sker något, då ser jag åt det hållet
och då är ju kameran
med och alert.

Mobiusen tar oväntat bra bilder. Jag har ställt in
4 bilder/sekunden tagning då jag har 32 Gb minneskort
och utbytt batteri med dubbla kapaciteten mot originalet.
Finns att köpa nå nätet i England.

Det ger mig möjlighet att ta ca 10K  bilder. Som i sin
tur medger
ca 60-70 minuters kontinuerlig fotografering.

Du kan också videofilma i Hd och sen klippa stillbilder
ur videon.
Med video får man större valfrihet på bekostnad
av kvaliteten. Jag föredrar utifrån min erfarenhet
stillbildstagning.

 

 

 

Vad flög du i lördags?

 

Take-off med Avan.

 

Jo, det var bra termik.

…för jag fick en blåsa på 75 m höjd.

Dags för landning nummer 1.

Ser ju bra ut…

Halv broms 2 dm upp…

…då är det klart för sättning…

…stabben i marken i alla fall…

Ett par hoppade för säkerhets skull åt sidan…

…vilket visade sig vara Pärs son Sam med dam och hund.

Jag ser,  att tiden hade gått sen vi sist sågs…

Godda !

Kommer du ihåg 1974 då jag…

Lite avklätt…

Efter regnskvättarna har växtligheten tagit ny sats.

Fibblorna fäller ut sin vackra kronblad…

…och Pär fäller ut sina vingar på sin ASW-15

 

Nu blir det en start.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var just vid Pärs start dåligt lyft med turbulens…
…med vinden kommande snett från höger, så det blev
en medvindssväng här, vilket inte gör flygningen enklare.

…och här blev det en landning efter att modellen gjort touch-and go på buskarna…

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Naturbilder

SVAMPPREMIÄR 2017

 

 

 

 

 

 

Lite överraskande svampplockning…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…som jag inte vill undanhålla mina kära besökande.

Vi skulle  ut i naturen under tisdagens vackra väder,
medförande en kaffekorg för att kunna sitta och insupa natur
på en vacker plats.

Under färden kom vi på, att det kanske är svampdags nu.
Jo, vi har ju fått några regnskvättar och det kanske hade
satt fart på svamparna ?

Så vi gjorde en halvhalt vid en plats, gick in i skogen och
hamnade i ett svampparadis. Jag har aldrig sett så mycket svamp !

På kort tid fyllde vi först en ICA-kasse med fina Karl Johan.
Kasse två fyllde vi till hälften med  tratt- och hälften med
skogskantareller. Vi hade bara två kassar med…

Det växte kantareller,  var du än såg nästan. Många små,
men om 2-4 dagar ska vi dit och skörda igen , då är de stora.

Så halvhalten i skogen, det blev en helhalt. Vi blev så
fångade,  att vi glömde kaffekorgen…för en stund.

Då man hittar mycket svamp,  drabbas jag i alla fall av
något som kan liknas vid fiskefrossa. Kan man kalla
det svampfrossa ?

Vi fortsatte vår naturexpedition till en vacker sjö,  där vi
parkerade oss på en bänk och intog medhavd fika.

För att sedan åka hem och rensa svampen, som till en del
omvandlades till svampstuvning att ha på en macka,
vilket var dagens fina belöning till plockarna !

Så här såg det ut i John Bauerliknande skog,  då vi var ute,
när solen stod lågt på eftermiddagen.

 

 

 

 

Denna skogsväg var garnerad av trattkantareller.

Dessa plockar vi inte.

Trattisarna var inte jättestora, men stora nog.

 

Jag tycker trattkantareller har bättre smak än gula skogskantareller.
Fast bäst smak har taggsvamp.

Olika soppar fanns det gott om.
Många ätliga men smakar inte speciellt bra.

Liselottes svampplockarteknik…

Lika inbjudande  vacker som dödligt  giftig.

Kolla dess uppbyggnad. Nästan som ett modellplans vinge…lätt och starkt.

Hittar du en trattkantarell…då finns det flera.

En liten sjö i skogen. Vi förväntade oss att se en stor älgtjur
stående här
med huvudet under vattnet betande näckrosrötter …
det ser man ju alltid på naturfilmer eller ?

Sjön där vi fikade. Stillhet och inget stads- eller trafikbuller.

 

 

Ingvar Nilsson lämnade en kunnig kommentar angående svamp,
som jag tycker är värd att lyfta fram.

 

Ingvar Nilsson Brämhults stolte pilot.

 

Här kommer Ingvars kommentar:

Fina skogsfoton!

Det är litet tidigt för trattisarna, men jag har också sett dem –
oktober brukar vara trattmånaden annars…
Ja, inget är sig likt nu för tiden…

Jag skall här, i den händelse att någon som läser detta inte
vet hur trattisarna allra bäst skall användas, beskriva mitt recept.

Enligt min åsikt är det en styggelse att göra sås eller soppa
med hela färska trattkantareller, eftersom skaften är rysligt sega.

Såhär har gjort sedan 1982, då jag första gången råkade på
dessa svårupptäckta filurer (om man står upp alltså, sitter man
på huk syns deras ben med den typiska gråa räfflingen uppe vid
hatten och som avtar neråt.

Jag delar dem på längden och lägger på tidningspapper, har man
ett pannrum, är detta det perfekta stället att torka svamp, men
vardagsrumsbordet funkar bra det med. När de är torra, läggs de i
glasburkar, som kan innehållit sylt eller smörgåsgurka och locken
skruvas åt.

Vid högtidliga tillfällen så använder jag en handfull torkade
trattisar helst till att blanda i köttfärs – finessen är, att antingen
skall man mortla eller krossa i handen, så det blir mer som ett
grovt pulver (typ havregryn).

Om man köper köttfärs i den vanliga livsmedelsbutiken,
så brukar ju stekpannan närapå svämma över av allt vatten,
som köttfärsen släpper från sig, men med svamppulvret
inblandat väl,  så suger svampen upp vattnet (som en svamp)
och tillagningen av köttbullar eller pannbiffar går avsevärt
fortare, dom blir saftigare och smaken är helt underbar!

Bor man i ett tättbebyggt område så kan man se att folk som
känner matoset nyfiket försöker kolla varifrån det luktar så
himmelskt…

Man kan även sylta trattisarna – ja t.o.m. göra TrattkantarellChutney.

I början av 1980-talet bodde jag i ett litet hus nära skogen i Härryda
. Det var min svåger,  som visade mig, att jag bodde i princip mitt
i svampskogen. Efter jobbet plockade jag en 5 liter flera ggr i
veckan, ja det var ju skumt i skogen, men om man inte har lampa,
så ser man rätt bra ändå.

Vid ett tillfälle satt jag på huk och klippte dessa godingar med sax
(absolut snabbaste metoden) och det tog liksom aldrig slut
och det blev nästan mörkt. Jag fick en obehaglig känsla,
att någon iakttog mig, men jag hade inte hört några främmande
ljud.

Jag fortsatte och klippa någon liter till, när jag hörde, hur det flåsade.
Jag ser mig försiktigt omkring i dunklet och bara 6-7 meter ifrån mig
står en älg… sådär snett nerifrån är dessa djur ofantligt stora.
Man har ju hört alla berättelser om de som blivit jagade av ilskna älgar
men denna verkade så fridfull. Jag sa något till älgen och reste mig sakta
– den plirade med sina ögon mot mig och började sakta gå åt sidan
helt ljudlöst.

Sådär 6-8 år senare hade jag börjat jobba på dåvarande AB Hässle
i Mölndal och första hösten där, så kom trattkantareller på tal
(det är så att organiska synteskemister är väldigt duktiga på god
mat o goda viner etc) och det var flera, som aldrig sett en trattis.

Jag bestämde, att vi kunde träffas vid Rya Hed på lördagsförmiddagen
och gå ut och se, hur mina gamla svampmarker var, det var nu väl sent
på året, men man kan ju plocka trattisar även efter nyåret…

Ja så var vi där ett knappt 10-tal kemister, 5-6 cocker spaniel och jag.
Vovvarna var glada och for runt i skogen under stort väsen, vi hittade
trattisar men inga mängder. Det roliga var, att det satt en jägare på
pass och de glada spanielarna var väldeliga intresserade av honom.
Då jag kom närmare, kände jag igen honom och han mig –
han ropade något i stil med ”det kunde jag ge mig humhum på, att det
var just DU, som släppt ut en hel kennel med galna hundar…”

Ja, han hade nog ingen jaktlycka denna dag…

…och – kolla gärna i delikatessavdelningen på en bra mataffär vad
en liten påse torkade trattkantareller kostar

Bästa hälsningar // Ingvar

PS Trattkantarell är ingen kantarell, utan den är ett eget släkte –
Chraterellus tubaefor
mis om jag minns rätt. DS