About myself

NU ÄR DET BARA ATT HÅLLA SIG PÅ MARKEN…

 

 

 

 

..därför det är dåliga förutsättningar för flyg,

i alla fall  som jag vill utöva det.

 

 

 

 

 

 

Jag klagar generellt inte på,  om det regnar.
Speciellt inte
nu efter två torra år, då vi behöver
fylla på våra grundvatten
magasin.

Men vädret omöjliggör, så gott som, mitt modellflygande.

Eftersom jag inte vill sitta framför en tv sovande
och vänta på det som inte kommer att ske, får jag
hitta
på något annat.

Jag är mycket intresserad av att fotografera,  varför
jag stack ut med
min kamera för att få lite bilder
till min blogg längs med Nissan, som ju flyter genom
min hemstad. En liten berättelse om vatten.

Eftersom det kommit en skvätt regn de sista
veckorna, borde vattenföringen
vara hyfsad.

Så jag gjorde en tur till några kraftverk längs ån.

Som du ser, kommer du att mötas av gamla
byggnadssätt och ett utnyttjande av en naturresurs
på ett sätt som gick på 30-talet, men som troligtvis
aldrig gått att genomföra
idag.

I dag tar vi  mer hänsyn till naturvärdena än det
materiella
värdet i form av producerade kilowatt…

Häng med en liten sväng i det disiga duggregnet…

 

 

Detta är en vägg på Wallbergs Industrier Halmstad. Då detta byggdes,
hade man känsla för form. 
Se på tegelförbanden, stagen som låses
med sköldar
och de vackert utformade fönsterna. En nyklassicistisk  stil.

När monterar man sådana beslag i dag ?
Skulle ni kunna  tänka er detta på de bedrövliga köpladorna
av plåt i städernas ytterområden ?
Med smidda liljor på väggarna ?

Här han man monterat ett anhåll i en glugg. Form och
funktionalitet
i en fin kombination.

En koltrasthane står på kalla fötter och funderar, tror jag, att flytta söderut…
men kolla hur örterna börjar spira.

  

Bron vid Slottsmöllan i Halmstad.
Har du spelat Return to Castle Wolfenstein så känner
du igen byggnadssättet.

Jag får en sorts obehaglig känsla,  då jag står vid en större fördämning vid ett kraftverk.
Kan ha att göra med att jag såg en drunknad person bärgas ur fångdammen
vid ett kraftverk, då jag var 10 år gammal…man är lättpåverkad i den åldern.

Nissan nedströms Wallbergs fabrik. I fjärran Laxön.
Halmstadbornas förlustelseplats tidigt 1900-tal.

Mycket gamla ekar (300 år) vid Sperlingsholms Kraftverk..

Spilldammen vid Sperlingsholms Kraftverk.

Sperlingsholms kraftstation, vattenförbisläpp.

Den vackra släppkanten. Som en mittbena…

Regleringsluckor för spillvatten.

Ja du ser vad det är…en välvårdad milsten.
Måttet är här 
en gammal svensk mil = 10688 m.

Rester vid Nissafors från tidigt 1900-tal.

Fåran nedströms kraftverket.

Gammal utsläppsport använd under tiden för papper och massatillverkningen.

Spillluckorna i bakgrunden till  höger och lämningar efter regleringen av vattnet tidigt 1900-tal

Droppar i backen…

Javisst gör det ont när knoppar brister…som Karin Boye sa.

Stötsidan på en järnvägsbros mittstöd över Nissan.
Utformat som stäven på ett fartyg för att kunna deflektera
is och annat som kan komma flytande.

Järnvägsbron vid Johansfors.

Gamla avdelare vid Nissafors Bruk, som användes
under dess produktion av pappersmassa och papper fram till mitten av 60-talet.

Avdelarna konstruerade och byggda av stora granitblock.
Betänk att alla dessa block var formade för hand av den
tidens skickliga stenhuggare. Var finns kunskapen och
yrkesskickligheten bevarad i dag ?

Många dagsverken eftersom man utförde arbetet till stor del manuellt.
Vid denna tid,  1922-1933 hade vi en djup recession i vår ekonomi
med hög arbetslöshet och dålig efterfrågan. Staten gick in
och finansierade så kallade AK-arbeten,  för att människor skulle
kunna försörja sig och sin familj. Min morfar jobbade med AK-arbeten
som bergsprängare för att kunna sörja för  sin familj.
Lönen var 75 % av den avtalsenliga lönen av någon anledning…
men människorna av denna tid gnällde inte och gick inte till en socialsekreterare
och krävde mer pengar. Inte heller satt man på Sergels Torg och sittstrejkade…
nä, man bet ihop och jobbade och stoltheten hade man ändå kvar !

De gamla konstruktionerna från massa- och pappersbruket finns kvar.
Man byggde gediget för 90 år sedan. De som byggde detta, skapade
något,  som fortfarande fungerar efter 90 år…hur länge tror du,  att
köpladorna i städernas utkanter kommer att stå ?

Nissaströms kraftstation

Överloppsvatten som släpps.

Vattenkraften är mycket energität.

Reminiscenser från Brukstiden.

Svårt att plåta här eftersom vatten hela tiden sprutade över kanten på kameran.

Undrar hur mycket energi som spills förbi ?
Om jag ska försöka uppskatta det och jag gör en jämförelse
av vattnets rörelse nedströms och jämför det med det vatten som ett fartyg
förflyttar,  då man kör motorn, skulle jag skatta till  2-3000 Hk,
eller omvandlat till Watt ca 4080 Kw.

Varför är dessa örter lila…för en vecka sen fotograferade jag likadana och de var gröna…

Dammen vid Fröslida kraftstation.
Dammen ger en känsla av lugn…men låt dig inte luras av idyllen…går du fram till stationen,
kommer du att på ett påtagligt sätt förnimma och erfara all kraften,som via turbinen omvandlas
till lätthanterbar elenergi.

När jag gick fram till stationshuset, kändes rent fysiskt, vad som hände.
Man kände turbinens roterande,  som fick hela byggnaden att skaka.
Spillvattnet till höger dånade ut,  understrykande den massiva kraften
av fallande vatten.
Jag skrev förut,  att jag fortfarande erfar en aning av
en skrämmande
upplevelse för mig personligen att stå vid
kraftverk som detta. Intrycket
av det lugna svarta vattnet i dammen, som döljer sin hemligheter,
ljudet av det inströmmande vattnet till turbinen och de skakningar,
som turbinen skapar.
I min hjärna kommer tanken, tänk om jag faller
i dammen och sugs in i
turbinen ?
Resultatet skulle väl bli, att  jag snabbt
skulle bli nymalen av de vassa
vingarna i turbinen och man skulle som resultat dyka upp
i storlek av
fågelmat efter utsläppskammaren ?

En bro över Nissan vid Fröslida,  troligtvis byggd på 30-talet. Skadades svårt
vid vårfloden 1964,
men reparerades till tidigare ståt och glans.

                                                                                                               Något som väcker vibbar till Bonsai-träd ?

Lita på att det kommer en vår !

 

 

 

ETT STRÖVTÅG LÄNGS EN STRAND..

 

 

 

 

 

…uppenbarade en märklig fågel.

 

 

 

 

 

 

Solsken och nästan ingen vind..vi känner en föraning
om vår och med den dess löften om ljus och värme.

Kan jag önska mig mer,  för att njuta mitt flanerande
på en strand ?

Nä, jag kan tänka det. Allt var så inbjudande i dag.

Det  är en själslig befrielse att kunna gå utan mål på
en fridsam strand, ty du känner,  hur
du får ett sinne,
som blir lättat på eventuella knutar, trassel och besvärligheter.

Detta ger dig möjlighet att se framtiden an med tillförsikt,
tycker jag.

Ofta framhåller jag,  att jag träffar engagerade och
intressanta
människor.

Mötande människor,  vilka i likhet med mig,  använder
en
strand med dess miljö  att  tanka psykisk energi och
få förutsättningar för att kunna  fullfölja de funderingar,
som jag lagrat i min hjärnas ramminne i väntan på
bearbetning.

Så skedde också i dag.

Jag mötte ett par i min ålder och naturligtvis pratas
man vid, ty det gör man, då  man möts på en strand.

De hade som rutin att alltid bära med varsin stor
plastpåse för att kunna
plocka plast, som drivit iland på
stranden.

De gjorde detta varje dag. Det kallar jag miljövårdsarbete
och ansvarstagande.

Framför allt är det en fin beskrivning av handlingssättet
av “Doers” gentemot  “Slackers” ! 

Alltså människor vilka utför miljövårdsarbete i verkligheten
och inte sitter och hycklar vid en dator skrivande att
“Det är hemskt vad skräpigt det är”…utan att göra något,
som skulle kunna kosta en personlig uppoffring.

Vi vet sen gammalt…att det kostar inget att sitta vid
en dator och tycka…det som kostar är att själv göra
något produktivt, som ger ett positivt resultat.

En annan sak jag märkt i möten med människor vid
stranden  är,  hur lika
vi är i våra tänkesätt..
Samtalsämnen saknas aldrig i alla fall.

Då  jag träffade två tyska turister häromdagen, vilka gick
och letade efter  bärnstenar,  som kommit iland ,
vilket var  ett resultat av kulingen vi haft,
ville jag också
pröva min bärnstenslycka.

Nä, jag fann ingen bärnsten, men jag deppade inte för det.
Ärligt talat letade jag inte speciellt noga.

Men skulle du få lust att leta, så ge dig iväg till stranden
efter en kuling eller storm från väst till sydväst.

Vinden skapar strömmar som för iland bärnstenen, vilken
du med störst sannolikhet finner i det tångbältet,   just där
vågorna bryter mot stranden.

Man kan ha med sig en metallpinne eller liknande,
som du kan rota med.

Men det är med bärnstensletande som med svampplockande,
du måste ha erfarenhet och blick för det !

Vi befinner oss ofta vid vår södra ostkust i trakten av
Ravlunda-Simrishamn, där det är relativt enkelt att
hitta bärnsten.
Så vill jag finna stelnad kåda  passar jag på där.

Då jag fortsatte mitt strövande längs det frasande
vattenbrynet,  fann jag ett  mystiskt träföremål,
som låg rullande fram och tillbaka i vattnet just vid
kanten.

Det såg ut som en död fågel och under ett kort ögonblick
snuddade tanken min hjärna, tänk om den är riktig,
för den såg ytterligt realistisk ut.

Jag vände trästycket,  tog upp det i sanden, fotograferade
det och fann, att det var
en nästan  perfekt modell av
en knipliknande fågel.

Fågeln, eller vetten, syntes inte  vara bearbetad av
mänsklig hand, utan roten hade växt , jag vill inte säga
slumpmässigt för inget i naturen är slumpmässigt,
så det liknade en dykand.

Kanske vågorna hade format den vid dess kontakt med
strand eller annan drivved. Jag kunde inte finna några
märken efter bearbetning på objektet.

Naturligtvis tog jag hem den, tvättade den och har
nu lagt den på tork. Den kommer att
få en hedersplats
i hemmet.

Annars var det tomt på fågel. Havstrut, skrattmås och
förbiflygande småknarrande
grågäss.

Jag hade hoppats på att kanske få se,  en förbiflygande
havsörn, men
det kom ingen…i dag heller.

Min promenad blev 11 km,  dock kändes det,  som jag
bara avverkat 2 km.

Jag blir, för att använda ett fint gammalt uttryck
vederkvickt av att finnas i den avkopplande strandmiljön.

Som du förstår käre besökare på min blogg, råder det
ingen inre konflikt hos mig, huruvida jag ska promenera
vid stranden eller falla i en meningslös dvala framför en tv
…valet är för mig självklart och enkelt.

Efter hemkomsten var jag så upprymd och inspirerad
av de första aningarna om vår, att jag åkte till min
däckfirma och satte på mina sommardäck.

Så nu får sommaren komma,  då den vill. Jag är i alla fall
beredd.

Några  ögonblick från min promenad följer nedan.

Som du ser…det händer alltid något,  om man beger sig ut
och om du är öppen i dina sinnen.

 

 

 

En av entréportarna vilken  släpper ut dig på Tönnersa Strand.

Här flyger jag mina modeller eller skärm.
Troligtvis Sveriges längsta kusthang.

Om du inte märkt det…ser du hur Cumulusmolnen blommar i början av Mars ?
Ett litet löfte om vad som väntar oss.

En strandfnas ligger med halvslutna ögon och lapar B-vitamin.

Det jag ständigt söker; Den fria  horisonten.
Den synes skarp som vore den klippt ur ett pappersark .
Varför kan det tyckas vara så,  att jag är präglad av en fri horisont ?
När jag befinner mig på stranden,  är det  den fria horisonten, som
låser upp och släpper loss mina förväntningar.

Den mystiska fågeln.

Slumpens skördar eller tillfälligheternas spel…

 

Den alltid irriterade tångslusken med 3 huvud
lurar i den ruttnande tången på eventuella byten.

Sanden vid en strand i ständig rörelse.
En kan det tyckas sandkustens Perpetuum Mobile.

Denna tall har givit upp livet efter en livslång kamp mot elementen.
För två år sen fanns det fortfarande kottar och barr på den, men nu
står stammen som ett utropstecken och ropar ut,  att allt världsligt är förgängligt.
Det enda som står emot förgängligheten är tanken den skapat.


Tre tallar har slagit ihop sina kronförsedda huvud,
ivrigt diskuterande det senaste sladdret om vad som hänt i skogen…eller ?

Lagaoset kl 1000De plötsliga och oväntade förändringarnas scen.

 

 

SOM VANLIGT…

 

 

 

 

 

 

 

…bara lite hangflygning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som jag skrev i min förra post, kunde vi förvänta gott
hangväder på Segeltorp i går söndag.

Det blev exakt,  som yr.no hade förutsagt.

Vi möttes av 3-4 m/sek rakt på, 6 C och solsken.

Kan inte bli bättre, om man bara vill glida lite.

Jag hade justerat min modell,  vad gäller utslagen på
skeven. Vilket innebär,  jag hade lagt till exponentiella
utslag för att lugna ner flygningen lite.

Skillnaden var stor och planet flög behagligare.

Synd att inga skärmflygare  kom, för förhållandena
blev perfekta med 5-6 m/sek. Vid 13-tiden gick
vindhastigheten ner till 2-2.5 m/sek, men det innebar,
att hanget ändå bar förträffligt.

Så jag kunde flyga helt relaxad.

Inga speciella händelser att rapportera,  mer än att jag
hade sällskap med den första tornfalken,  jag sett i år
på hanget. Tornfalkarna håller gärna till på stationära
platser,  som passar deras krav.

Tornfalken,  som håller till vid norra kanten av
Segeltorpshanget,
är ganska orädd fram till en viss gräns,
då den försvinner in
i dungen.

Den vackra rovfågeln är en explosion i rött och brunt…har du sett det ?

Ett par försiktigt framklämda frusna drillar hördes från
sånglärkan över fältet
bakom hangkanten.

Jag hade hoppats få se en havsörn, men intet var att skåda.

Min första start var kl 1100 och jag landade 1445 slutligen.
Det blev nästan 3 timmar i luften över Segeltorp och jag
kunde rik på upplevelser lasta bilen och vända den mot
min hemort i den förvissningen, att jag gjort något av
min dag.

Naturligtvis tog jag massor…9000 bilder med min Mobius
vilken klämmer 4 bilder i sekunden

I och med att kameran tar kontinuerligt med 4 bilder i
sekunden blir det det ju mycket material. Men vad gör det ?
Bättre 3000 bilder för mycket än missa en !
Det är ju så enkelt att kasta,  det som inte används.

Olyckligtvis var kameran felinställd, mitt fel, så jag
fick editera om kraftigt,
vilket påverkade kvaliteten.

Nu har jag ändrat inställningarna,  så den ska ta bra
bilder igen.

Mobius är för mig en kamera, som trots sin minimala
storlek tar imponerande bilder på ett enkelt sätt.

Skaffa dig en sån,  om du vill dokumentera din
modellflygverksamhet !

Ett par bilder ut över havet tog jag med min systemkamera.

Hoppa in och häng med på min glada söndag med min Spirit Elite !

Än en gång ursäkta för de usla bilderna…

 

 

Vyn som mötte mig kl 1100. Du ser att vågorna bryter inte,
vilket indikerar mindre än 5 m/sek.

Klart för takeoff, med min Mobius sittande på skalmen till
mina solglasögon. Min pilotplats, upphöjd över omgivningen,
gör att det känns, som jag sitter på något som kännas som en tron…

Du ser i vilket snitt vinden låg i…

…vilket är det ideala för söndagsflygning.
Min vindmätare Silva som hängt med i 15 år nu utan att protestera.
Kan mycket mer än jag vet om…

Jaha, då kör vi väl…Min JR 8GX, som aldrig har svikit mig !

Roderhornen på klaffen stör mitt estetiska öga. Men jag vill ha stabila överföringar,
vilket jag får med ett kort ok på servot och ett långt vid mitt roder.

Då kanar vi på…

Tänk om jag fått 1 kr/flugen meter..då hade jag efter  dessa 45 år varit en rik man…

Att ha modellen nära sig, det ger lite krydda på upplevelsen.

Mina aerodynamiska bromsar innebär 90 grader klaff.
Flyger jag för att öka lyftkraften , sätter jag an 30 grader klaff.

Där vi landar. Tänk om man ägt huset till höger…
För 9 mille är det ditt…med lite övertalning av ägaren.

Stigen är livligt frekventerad av promenerande människor
och ibland av friströvande flygintresserade kvigor och tjurkalvar.

På väg in för en anings medvindslandning.
Jag landade från “fel” håll eftersom vinden
hastigt avtog och för att undvika incidenter
med min nya Spirit, blev det så här.

Strax…med full broms och full kontroll.
Klaffen mycket effektiv, vilket är en välsignelse
vid landning i besvärlig terräng med små ytor.

Tack vare min skruv i botten av kroppen, stoppar modellen fort vid landningen.

Sikta på dig själv, då du ska landa ute i naturen,
det är ett bra tips.

Här har jag promenerat med min modell mot parkeringen,
eftersom jag bitvis är lat…
Min avsikt är att landa på
grusvägen, då gräset misstänktsamt  vaktas av uppstickande stenar…

Ser du vad som finns rakt fram…?

Japp, en vresros, som är specialdesignad att strimla Oralight klädsel
Denna gången klarade jag mig, men det var bara tur. Kolla taggarna…

“Ska man landa i vresrosor”, säger domaren,
som bedömer landningarna med kritisk blick…

 

 

 

 

 

PÅ SÖNDAG 10. MARS BLIR DET LÄGE FÖR HANGFLYG.

 

 

 

 

  Skärmflygare och och modellflygare…

 

Uppdatering

Det kommer en post om dagens flygningar så snart den är klar.

 

 

             Prognos  Hovs Hallar söndag enligt yr.no.

 

 

 

 

 

…vi kan räkna med bra förhållanden på Segeltorp i morgon.

Som du ser på bilagd bild kan vi förvänta 4-8 m/sek.

Vinden bäst för skärmflyg från 1000 till 1400.

För modellflygare går det fint hela dagen.
Vi ses vid Segeltorp med modeller eller skärmar.

Det  gäller att fånga tillfällena !

 

Kenta brottas med skärmen…

 

Full koll på luftrummet !

Den gamles Spirit Elite #2 i luften

Spiriten över Segeltorpshanget.
Där vi ska flyga i morgon.

 

FRÅN MINA MUSEUMSBESÖK…

 

 

 

 

..några glimtar från Dornier-Museet Friedrichshafen.

 

 

 

 

 

 

 

 

En av de konstruktörer av flygplan som hamnat lite i skymundan
är Dornier.

Man får ju erkänna han satte sin absoluta personliga prägel på
sina konstruktioner.

Varför bygger man inte sådan plan i dag ? Ja, jag vet.
Men håll med om
det varit spännande att embarkera en
Do-X och studsande på Atlantens vågor 
flyga till Amerika.

Har du vägarna nedåt södra Tyskland, passa på och
gör ett besök på museet.
Vi gjorde det och det  var en fin upplevelse att se en
konstruktör,  som vågade ta steget och gå utanför konventionerna.

 

 

Varför inte införa sådana kärror för inrikesflyget i Sverige…
Kolla namnet : Silberfuchs (Silverräven vilket väl passar)
Tänk att ha kunnat stå på Bromma och säga till en bekant:
“Jag ska ta Silverräven till Malmö, vi är framme om 7 timmar”…

 

Korrugerad plåt är billigt och ger vridstyvhet åt konstruktionen.

Detta är världens starkaste jetmotorer. En Bristol Pegasus, som förutom den används
här på denna VTOL från Dornier,  var i bruk på Harrier och Concord.

Nytänkande

DO-X

Kanske inte aerodynamiskt fulländat.

Är detta ett skepp eller ett flygplan…

Frisk luft var gratis här för besättningen.

Dornier 235 Der Pfeil. Andra världskrigets snabbaste
kolmotordrivna plan med utomordentliga flygegenskaper.
Klockad toppfart 846 km/tim.

STOL

Här fanns 12 stycken 12-cylindriga motorer. Skulle du kolla stiften
hade du en grannlaga uppgift, för det fanns 288 styck !

DO-X fanns att köpa i modell på museet.
Då kostade en modell 8000 kr cirka.
Modellen byggd i plåt. 

Jag kunde inte låta bli att fotografera dessa damer
i bokskåpet i butiken,  som rubriken säger “Käcka tyska flickor “.

Hoppas den lyfter…

Flygpionjärer. Längst åt vänster kanske den skickligaste
flygare som någonsin levat: Ernst Udet, som flög sin Flamingo,
vilken skymtar i bakgrunden.

 

MÄSTERSKAP FÖR FRIFLYGANDE SKALAMODELLER I SKÅNES FAGERULT

 

 

 

 

…utan radio…går det att modellflyga då ?

 

 

 

 

Från mitt utomordentligt stora lager av bilder på modellflyg
skrapade jag lite på ytan på bilderna,  som berättar om
friflygande skalamodeller.

Ingen jättestor klass som lockar radio och tv för att göra
reportage, men en typ av modellflyg, vilket ställer vissa
höga specifika krav på byggare och pilot.

Betänk dessa modeller är ofta små. Allt måste av byggaren
vara noga
övervägt och vägt,  innan man limmar in det.

En stor del av utmaningen är flygningen. För du har ju ingen
radio,  som kan påverka din modell i luften.

Det enda som påverkar din modell,  är hur väl den är byggd,
att du väljer rätt triminstsällning i förhållande till
flygomständigheterna
och att du är i god psykisk balans
och fokuserad.

Då kan du få län för din möda och se din flygmaskin uppföra
sig precis som du avsett…nästan. För mot det oförutsägbara
kan man inte gardera sig och det är ju en av utmaningarna
med friflyg.

Mästerskapet avhålls vid Skånes Fagerhult, en gränsort där
Halland, Småland
och Skåne möts.

Tävlingen heter “Stibners Memorial”.

Här finns ett fint fält, som ni kan läsa om på min blogg om ni skriver
“Skånes Fagerhult” i sökrutan upp till höger.

När tävlingen avhålls 2019 kan ni läsa här.

Lite “Se tillbaka på bilder kommer här”.

Bilden ovan är Andrea, en av landets bästa byggare och flygare
av friflygande modeller.

 

 

 

 

 

                                                              Koncentration      

 

 

                                                              Koncentration…igen

Nä, modellerna är inte större ibland.

                        Stens utomordentligt fina Desoutter Monoplane från 1931.

                                               Lars-Erik Fridström Anderstorp

 

                                                                      A cool dude…

 

Vi är auktoriserade tidtagare …tror vi och håller kollen

                                                                                                                                               SE-FYR, en klassiker

Christer från Lund trimflyger.

Hej då…hinner inte stanna hos dig !

 

 

HUR ÄR DET MÖJLIGT ATT ERINRA SIG SIN FÖRSTA FLYGNING…

 

 

 

 

 

…med en radiostyrd modell så detaljerat ?

 

 

 

 

 

 

 

 

Min premiärflygning med en rc-modell är glasklar i mitt minne.
Modellen var en “Westerly”, tillverkad av Svenson i Belgien.

Platsen var en golfbana  tillhörig en av de fiiinare golklubbarna
i Sverige, Halmstad Golfklubb med banor i Tylösand.

Men, låt mig ta det från början. Under slutet av 60-talet
och framåt
inledda jag en intensiv era av fullskalasegelflygande.
Allt tack vare att
jag bodde på orter,  som gynnades av segelflyg
med aktiva
föreningar, aktiva flygare och avsaknad av sjöbris.

Detta flygande gjorde,  att jag var i mycket bra allroundflygtrim.

Hösten 1972 hade jag köpt lösnummer av Model Airplane News
och dreglat
över de modeller man kunde bygga och att man
med digitala/
proportionala radioapparater kunde kontrollera
sin modell med 
med ett visst mått av säkerhet.
Jag minns uttryckett “Full House”
vilket förklarades med,
att planet var utrustat med 4 servo….!

Problemet för mig var ekonomin, eftersom jag tragglat igenom
min högskoleutbildning och var fattig som en kyrkråtta efter
dessa 4 år.

Men ibland regnade det manna från himmeln. En av mina
ganska välbesuttna släktingar gav mig en dag av tillfällig
generositet ett litet brunt
 kuvert, efter att jag svetsat ihop
ett jordbruksredskap för honom.

I kuvertet låg ett för den tiden rejält belopp i sedlar.
Omedelbart kände jag,  hur kontanter brände i fickan och pockade
på att bli använda. Lugna ner dig, sa jag till mig själv, gör inget
överilat.

Varefter jag, naturligtvis… tidigt på morgonen nästa dag som en
oljad blixt åkte ner till
Ängelholm, ty där fanns det en affär,
som bar löftet om modellplan man kunde styra med radio.

Namnet var osannolikt, den hette “Varuhallen”, vilket stod att
läsa på en liten fyrkantig skylt på fasaden vid affären.

En varuhall,  då tänker en modern människa på något,  som vi kan
associera till dagens köplador.

Men det  var något mycket blygsammare. En affär 2 x 3 m cirka.
Väggar, golv och tak var fullt ut garnerade med prylar.
Han sålde modellflyg, fiskeutrustning och trätofflor, varför
han av modellflygare i närområdet kallades “Toffelmakaren”

Minns du, som var med vid denna tid, att det luktade speciellt
i en modellflygaffär ?

En lukt av balsaträ, eter och cellulosalack, vilket på något sätt
triggade fantasin i varje modellflygares  hjärna. Lukterna var
på sitt sätt något av ett löfte om framtida flygupplevelser…

In stövlade jag med pengar i plånboken och modellflyg i de
tindrande ögonen. Jag kan tänka mig,  att “Toffelmakaren”
registrerade,   en en guldgås hade gjort entré i hans varuhall.

Jag sa som det var, att jag skulle börja modellflyga och att
jag behöver allt,  som jag kan tänkas behöva för detta.
Affärsinnehavaren bar fram prylar
…tills disken tycktes full.
Jag litade på honom, för vad hade jag för val ?

Låt oss erinra oss om,  att detta var just den tid, då Futaba
lanserade sin nya servoförstärkare, som sopade mattan med
alla övriga fabrikat.

Till mig sålde han emellertid en gammal modell med de antika
5-trådiga
linjära servona.
Vidare var sändaren Single Stick,  vilket jag emellertid
uppfattade
som positivt i sig.

De linjära servona hade dålig precision i hölje och växellåda,
som gjorde att vid minsta ovarsamhet kuggade de över och
då fick piloten en otrevlig
överraskning uppe i luften,
då han kanske märkte,  att det
gick inte att ge höjdroder…

Modellen skulle ha en 3.2 cc motor,  men den gode mannen
sålde mig en OS .40, vilket han sa betydde,  att det fanns kraft över
…vilket var ett understatement.

4 liter färdigblandat bränsle fick också följa med i bilen
under hemfärden över Hallandsåsen.

Under den stressfyllda hemfärden hade jag  tänkt ut nästan
i detalj,  hur jag skulle organisera byggandet i min dåvarande
bostad,  en lägenhet.

Jag kunde inte komma hem fort nog och börja bygga.

Att  jag hade för brått,  fick jag så småningom betala,
då jag i ivern byggt två
(2) högervingar…

Hur man monterade stötstänger osv, hade  jag vaga
grepp om, men efter en veckas idogt arbete stod modellen
klädd med siden och målad gul och blå med Servalack
på golvet.
Roderna gick på rätt håll och jo, utslagen var rejäla.

Nu skulle det provflygas. Jag visste inte,  om det försiggick
modellflygverksamhet i Halmstad vilken var organiserad,
men provflygningen det  grejar jag själv, var min
övermodighets snabba tanke !

Problem nummer ett. Jag måste ha något att ha min grejor i.
Alltså batteri till glöden, plastflaska för bränsle, en tång och
en skruvmejsel. Glödbatteri var ett 1.5 V ringlednings batteri.
Bränsleflaskan var en modifierad Felix ketchupflaska av
den gamla runda modellen.

Väska, det var just en gammal handväska,  som använts
för att
bära hem varor från livsmedelsbutiken.

Nästa problem:  Var ska jag flyga ? Lösningen poppade
upp i min skalle relativt fort.

Jag funderade på,  var har vi fria plana ytor ? Jo naturligtvis
där det finns
golfbanor. Så platsen jag valde blev Tylösand,
där det fanns
gott om gräsytor.

Således for jag iväg med modell och allt vad som kunde
krävas i min Volvo 142  en tidig vårvintermorgon i april

Jag möttes av en tom golfbana, solsken, minus 4 grader
med rimfrost och ingen
vind.
Med darrande händer monterade jag min Westerly,

tankade och kollade radion.

En liten fotnot. Jag hade inga gummiband för vingfastsättning,
utan jag improviserade och hade köpt hushållshandskar,
som jag  klippte i lagom breda bitar, vilka tjänstgjorde på
ett utmärkt sätt som fasthållning av vingen i kroppen.

Golfbanan var omgiven av tallskog ca 5-8 m hög och
gräsytorna
var relativt frikostiga.

Nu gällde det. Min målsättning var att taxa på marken,
så jag skulle få lite känsla för sättet att styra,  då modellen
går från mig eller mot mig. Att man överhuvudtaget kunde
styra något med radio, det var för mig en sensation i sig då.

Om jag säger,  att jag var mycket euforisk,  är det en
makalös
underdrift.

Jag befann mig i en sorts  modellflygextas,  vilket gjorde,
att jag
kanske inte fattade de mest rationella besluten i
stundens allvar.

Nåväl, motorn gick superbra och hade i mitt tycke ett
ofattbart drag genom sin 10 x 6 propeller.

Taxandet började, genom att jag körde från mig i lagom fart.
Det gick perfekt, jag vände 100 m bort och körde mot mig
och det gick oxå utan problem.

Detta att jag kunde köra från mig och mot mig utan problem
var nog orsaken till , att  allt så småningom gick bra.

                                                                                                 Varför de fungerade så ? Ingen aning.

Jag stannade modellen på tomgång, hämtade andan och
lät pulsen lugna ner sig.

Efter en kort minut drog jag på igen lite lagom..modellen
rullade framåt under  acceleration och
till min överraskning
eller förskräckelse lyfte modellen !

Det var ju inte meningen. Vad gjorde jag ? Modellen på väg
mot tallarna,  här gällde det att göra något, rätt eller fel,
men åtgärder var av nöden nu.

Jag drog på  gas för att  undgå träden, modell vände
nosen mot skyn och
steg i stort vertikalt.
Uppe på 30 m höjd drog jag av gasen och stabiliserade
planet.

Nu gällde det,  att svänga runt modellen, så jag kunde landa.
Att jag lyckades svänga, jag vet inte ,
hur jag lyckades,
men svängen var under kontroll hela t
iden.

Detta trots, att jag fick flyga med spaken framåttryckt halva
dess väg för att kompensera för viljan att höja nosen.

Under svängen vet jag,  att jag tänkte jag ska gå
tillbaka med sidoroder och ge höjd i svängen. Annars
blir det en störtspiral.

Hur kunde denna tanken fara genom min hjärna just då ?

Det måste ha varit en betingad reflex, som länkade tillbaka
min hjärna till beteendet för mitt fullskalaflygande,

Sedan siktade jag på marken, där jag ville landa.
Motorn på tomgång och jag gjorde en superlandning i
det
frostiga gräset med mitt hjärta tickande på,
som om jag  haft
förmaksflimmer, där modellen stannade
2 m från mig.

Jag tänkte,  synd jag inte hade en kamera med,  så jag
kunde plåtat spåren efter hjulen i frosten, då jag
fixat en perfekt landning först på huvudstället och sen
noshjulet

Hur kunde jag klara denna min första flygning ?

Det finns bara ett svar på det och det var,  att jag var i
utomordentlig flygform. Det fanns inga svårigheter för
mig att flyga modellen. Åtminstone upplevde jag inte det.
Du får tro på mitt ord.

Det som underlättade var,  att jag flög Single Stick som
gjorde det lättare att överföra rörelserna till modellen
med radion och dess
större styrspak från fullskalaplanen.

Svårt att kontrollera modellen då den flyger mot mig ?
Jag tänkte inte den tanken överhuvudtaget.

Nu tror kanske du käre läsare,  att jag packade ihop och
jublande begav mig hem…

Glöm det, då känner du inte mig, Jag resonerade som så,
att går det en gång, då går det en gång till !

Så tankning, avtorkning, ställ upp modellen mot den
obefintliga vinden och iväg.
Innan starten hade jag justerat höjdrodret så där lagom,
för jag hade ju inget att jämföra med.

Jag drog på försiktigt med gas, höll kursen och startade.
Fantastiskt för det gick som på räls.
Att jag egentligen inte kunde flyga, det bekymrade eller
tänkte jag inte på en sekund.
Mitt transitering från fullskalaflyg till modellflyg  hade
skett utan problem.

Nu flög jag ett antal varv i luften och jag vill säga att nu
var jag relativt…lugn. Min modell höll sig inom den
delen av luften,  där jag ville,  den skulle vara.

Landningen gick bra, men den var inte lika bra som
den första.

Efter landningen plockade jag ihop mina grejor och
försökte samla tankarna efter denna omtumlande kedja
av händelser
jag varit med om.  Hemfärden blev en resa
där jag rekapitulerade
mina två flygningar.
En märklighet var att mitt minne inte kunder rekapitulera
ljudintrycken från motorn…Kanske hjärnan stängde ut dessa
perceptioner och koncentrerade sig på synen ?

Ja detta är en liten efterrationalisering av mig i min bil.

Det märkliga var, att jag tyckte inte,  jag gjort något speciellt.

Men jag förstod sedan, att min premiärflygning var aningen
sällsynt, då  jag åkte hem till Kurt Lennå
och berättade,
vad jag gjort.

Han såg på mig och jag förstod, att han inte förstod.
Ta ut en modell och bara flyga…Omöjligt.

Men så gick det till exakt. Helgen efter fick jag reda på,
att det
fanns en löst sammanhållen klubb i Halmstad,
som brukade
träffas vid ett sprutfält vid Ösarp,
vilket ligger öster om Snapparp
vid E6.

På lördagens tidiga morgon  var jag startberedd vid Ösarp
med min Westerly i det vackra Aprilvädret som bjöd på
lärksång och tumlande tofsvipor.

Jag hade pallat under motorn så den var riktad nedåt
och åt höger. Vidare hade jag minskat anfallsvinkeln på
vingen för att få bort det mesta av pitch-up tendensen.

De andra piloterna dök så småningom upp. De var,
som jag tyckte, proffs ut i fingerspetsarna.

De hade riktiga meklådor, de hade overaller och de hade
elektriska bränslepumpar…en hade till och med en elstart.
Fast de flög inte,  utan flygningen sköts alltid upp på grund
av olika skäl…

Jag undrade,  om någon kunde hjälpa mig med modellen,
men svaren var vaga.
“Starta du nu, för det ordnar sig”,  var väl i stort det svävande
svaret.

Jag startade och nu gjorde jag en handstart…som start
nummer tre… och jag flög,  tills tanken började bli tom,
då jag ropade
till den, som såg mest proffsig ut att
“Nu får du hjälpa mig att landa ” !

“Nä, jag kan inte flyga alls” sa han och återvände till sin
meklåda.
Detta var ett svar, jag inte förväntat.

Så jag flög upp tanken och landade just vid sidan av banan.
Precis som jag landade,  kom Pär Lundqvist,  eftersom han
skulle
lära mig flyga…

Jag tror,  han var något konfunderad.

Ja detta var det 100% sanna historien om mina tre första
starter under min rc-flygkarriär.

Märkligt var det i alla fall !

Om andra frågade hur jag lärt mig att flyga sa jag sanningsenligt:
“Jag har aldrig lärt mig” !

Jag gick  från en full size  Libelle till en Westerly modell !

 

 

 

Kanske min blick var ungefär som denna, då modellen oavsiktligt lyfte ?

 

 

Lite uppdatering om mödorna vid första starten…

Jag glömde i hastigheten en ganska lustig sak. Då jag kom fram
och jag hade monterat modellen och skulle starta motorn,
visade det sig,  att mitt ringledningsbatteri var finito.
Inte den minsta glöd på stiftet.

Jag tänkte,  att inte ska jag behöva avbryta min planerade
provflygning för ett utkört batteri !

Alltså blev det till att fundera,  hur jag kunde improvisera
fram
ca 2 Volt.

Jag hade ett 12 V batteri i bilen,  men tyvärr var det ett
slutet batteri, så jag kunde inte komma åt de enskilda
cellpaketen.

Hade det funnits bryggade cellpaket,  hade jag kunnat korpa
2 volt där. Alltså blev det till att sätta fart på eventuella
innovationsknölar
i hjärnan.

Alltså nu skulle jag ordna 2 Volt från 12 volt…,
Vid platsen där jag var,  hade man lagt nytt gräs och för att
skydda det hade man satt upp ett stängsel.

 Detta var inte i drift, så jag lade rabarber på 10 m av ståltråden.
Ja, du känner till hur ett elstängsel av järntråd ser ut.

Sen virade jag något,  som liknade en resistans spole runt
en trädgren.

En ända på ståltråden anslöt jag till mitt bilbatteri och den andra
anslöt jag till en reservglödlampa,  jag hade i handskfacket.
Detta för att jag skulle få en aning om,  hur mycket resistans som
skulle behövas till stiftet.

När jag justerat uttaget på motståndsspolen,  så lampan just glödde,
provade jag med stiftet. Det glödde inte,  men det rök om glödtråden.
För mycket resistans, så jag kapade stakettråden 2 meter. Nu blev
det perfekt.

Glödklämman, minns du de gula klämmorna som Valter i
Lammhult sålde, anslöts till min stängseltrådskonstruktion.
Min möda lönade sig,  för jag blev belönad med en Os.40, som
startade  lätt som en plätt.

Jag undrar,  vad en nutida åskådare hade dragit för slutsatser,
då han sett mig stående  där med en härva stängseltråd startande
min OS.40 ?

Jag menar, en normal människa hade ju avbrutit, åkte hem
och fixat ett nytt batteri, för att någon dag senare åka ut och
pröva igen…men då hade man glömt, att här handlade det
om modellflygfanatism.

När jag berättat ovanstående historia,  tror inte lyssnaren
på mig,  eller menar jag var galen…Du får välja,  vad du vill.
En galen människa eller någon som kan improvisera och
anpassa sig till en oväntad situation…

 

 

 

 

 

 

Så här ser firman ut i dag.
Samma namn, samma plats.

DET VAR BÄTTRE FÖRR…

 

 

 

 

 

…eller hur ?

 

 

Luta dig bakåt,  koppla av och  se  hur modellflyg
en gång i tiden utövades.

 

 

 

 

 

 

 

RISKERAR JAG ATT SLITA UT HOVS HALLAR…

 

 

 

 

…eftersom jag flyger där så mycket ?

 

 

 

 

 

 

 

Bildligt talat,  sliter jag på Hovs Hallars hang, därför
jag är en mycket intresserad hangflygare.

Slita ut luften…? Knappast, den kommer att fortsätta
blåsa mot kanten och generera ett never ending lyft
för oss.

Vad som slits är den tunna grässvålen ovanpå
gruset. Denna svål är illa åtgången och slets kraftigt
under förra årets torka. Men det är inte människor,
som orsakar huvudslitaget. Det är de klövdjur,
som är satta att beta i naturreservatet av markägarna.

Hovs Hallar är en Allmänning som ägs av närboende
fastighetsägare. Jurisdiktion över området har Länsstyrelsen
i Kristianstad. Vilket inte gör konfliktfyllda frågor
lättlösta.

Jag har talat med ansvariga  tjänstemän  på länsstyrelsen
och då jag framför mina farhågor för slitage, då får jag
ett märkligt svar: “Du vet hur det är”…syftande på vad ?

Jag och ett gäng skärmflygare besökte HH under en av
de
där få dagarna under vårvintern, då förhållandena
var
optimala. Rätt vind, rätt styrka, rätt temperatur och
flygning med rätt modell.

Med mig hade jag min Spirit, som jag ville få intrimmad,
samt en Gillette F3F modell om hastighets- och adrenalin-
suget skulle överväldiga mig.

Vi möttes av 3-5 m/sek NV och solsken.

Naturligtvis var jag förväntansfull, eftersom förhållandena
garanterade bra lyft, vilket underlättar intrimning av
modellen.

Som vanligt dokumenterade jag min verksamhet med
en kamera.

Eftersom vindens huvudkomposant var i huvudsak NV
med
lite fluktuationer åt S och N, flög vi på det lägre
hanget,
vilket nås,  genom att du  går igenom den södra
grinden på parkeringen
och följer grusvägen. Det är
ca 800 m ner till hanget.

Eftersom jag hade 4 skärmar i luften samtidigt där jag
flög,
fick vi visa ömsesidig hänsyn i vårt flygande.

Det fungerade utmärkt.

Om flygandet är inte mycket att förtälja. Jag var i luften
i 2.5 timma.

Allt jag ville prova,  fick jag utfört.

Det enda som skapade extra spänning var min sista
landning för dagen.  Jag landade längre upp på en
gräsyta närmare parkeringen. Under finalen var jag
inte uppmärksam på en risig buske…så min Spirit
studsade på de knastrig grenarna och fortsatte flyga
…utan skador.

En bra sak med denna min Spirit är, att jag fäst en M4
maskinskruv i
vinschfästet under kroppen. Det var en
stor hjälp, då jag skulle
landa på det jämna gräset.

Skruven bromsade modellen på ett mjukt sätt
och förhindrade, att den  kunde fara iväg okontrollerbart
och träffa
någon av de lömskt ruvande stenarna,
som sticker upp 5 cm i
landningsområdet.

Slutsatsen för ändringar på min modell blev,  att jag
applicerade exponentiella
utslag på skeven. Vi får se,
hur det funkar nu.

Modellen var mycket känslig i rollplanet och kanske min
förändring lugnar modellen…

Mina klaffar, som är ganska stora for ut med en smäll,
tack vare att dagens servo är blixtrande snabba.
Det gillar inte jag. Jag vill mina klaffar ska gå ut som
de elektriska klaffarna på en MFI-9 gjorde.

Så vid hemkomsten lade jag fördröjning på klaffen
både ut och in.
Nu ser det realistiskt ut.

Som vanligt träffar man trevliga och nyfikna människor,
som
strövar förbi. Jag lovar, jag försöker övertala alla
jag pratar med,
att de ska bli modellflygare…

Vid denna brytningstid hade jag förhoppningar om
att få se
och höra lite försynt lärkdrillande och tofsviporna
tumlande
och aggressiva skrikande. Men det var tyst

I fredags såg och hörde jag både sånglärka och tofsvipa
ovanför ängarna mellan Trönninge och havet.

Jag tog som vanligt bilder och det som klarade bilderna,
var
min Mobius. Dels monterad på mina glasögon,
vilket gör,  att
kameran fotograferar,  det jag själv tittar på.

Jag hade kameran på min modell i nosen riktad framåt
och  monterad på vingen
ute i spetsen riktad snett bakåt.

En bild säger mer än 1000 ord, så med tanke på alla
bilderna
blir det mycket sagt…Min Mobius tar 4 bilder i
sekunden och har ett 128 GB minneskort.

Där finns en snabbt redigerad video längst ner på sidan.

Härligt,  att vi fick en föraning om,  de kommande fina
flygningarna, 
vilka väntar oss på den vackra platsen
Hovs Hallar !

Om du tycker färgtonen på bilderna är helt ur takt ,
tycker du rätt. Kameran var felinställd. Nu är det
justerat,  så det blir förhoppningsvis ok vid nästa
fotosession…

 

 

 

 

 

Great Planes 2 m Spirit Elite innan dagens flygningar.

På väg upp till vår pilotplats. En plats för avkoppling och  livsnjutning.

En blick ut över havet anger,  att vi inte är ensamma på kanten.

Start snart…ska bara släppa förbi skärmen.

Startsekvens…i motljuset…

Det gäller att få ner fingrarna snabbt till spakarna, så man kan fånga upp modellen.

Japp, du ser jag har greppet nu. Kolla höjdrodret.

Bakifrån och höjdrodret  är ansatt för att få upp modellen efter starten.

Ännu en start för att visa hur terrängen ser ut.

Jag kastar ut hårt,  för att få energi till modellen,
vilket ger mig  handlingsfrihet just efter starten.

Ser utmärkt ut

Med den vind som rådde,  kan jag flyga i stort som jag vill,
utan att behöva spara på höjd, då lyftet är stadigt och starkt.

En modell och en fri horisont…

Ser du lagningen på vingens undersida ?
Ett resultat av Murphy´s Lag. Eller i alla fall ett resultat av styva
grässtrå på Tönnersahanget
vid min premiärlandning…

Hanget  bar upp till 100 m enkelt i dag.

Final med full klaff för att få ner hastigheten.

Snart…

Där satt den.

Hanget vid Segeltorp.

En gammal hangflygare…som aldrig tröttnar på att flyga !

Här kan du se grusvägen som går från parkeringen till pilotplatsen

Att landa

 

Vid bra förhållanden ger dig hanget stora möjligheter
att flyga över stora ytor och upp till 100 m höjd.

Modellen är mycket närmare piloten
än vad bilden visar.

Piloten lutar bakåt för att inte bli påflugen vid en passering…

Landning igen…

Det gäller att vara bestämd vid landningen. Samt att hålla hastigheten uppe.
Inget mjäkande utan modellen på nosen, full klaff och just innan sättning
in med klaffen för  att minska lyftkraften och få modellen att sätta sig.

…allt under kontroll…

…rakt på vingarna…

Sättning

Ännu en start med bakåtkamera

 

Du ser, hur snabbt du vinner höjd, då det är bra förhållanden.

Hur många km har jag flugit med mina modeller här sen 1973 ?

 

 

 

Landning med bakåtcam

Viktigt att ligga rätt på vingarna i den turbulenta luften !

 

Done deal !

Här ser du den spretiga busken jag studsade i, 
innan landning i gräset just där vägen kröker…
Min Mobius i nosen dokumenterade incidenten.

 

 

MODELLFLYGNYTT ELLER VAD …

 

 

 

 

 

…liten fundering av en flygare i utkanten.

 

 

 

 

 

I dag skramlade MFN ner i brevlådan. MFN är en tidskrift,
som alla, vilka är medlemmar i Sverige Modellflygförbund,
erhåller.

Det har varit mycket diskussioner om tidningen på diverse
fora, där de flesta vet precis..hur den borde se ut.

Jag vet inte exakt hur den ska se ut, men en synpunkt
må jag väl få ha.

Det slår mig,  att modellerna som visas i tidningen,
se bilagda bild, är
modeller vilka kräver:
Pengar – Energi – Tid – Mer Pengar.

Jag är full av beundran för de, som investerar  mycket
för att bygga sina modeller,  som det görs i division ett,
tro inte annat.
En yrkesman är ju alltid en yrkesman…

Sen har vi ju “Häftighetsfaktorn” med en bild. Jag kan
förstå, att en F-15 med dubbla jetmotorer
som står och
hovrar i ett rökmoln, den anblicken kan tyckas något
häftigare än en Blue Phoenix som glider fram utan rökmoln.

Men alla,  eller  låt oss kalla det:
GENOMSNITTSMODELLFLYGAREN

han bygger inte dessa modeller.

Han bygger en ARF-modell,  som inte är perfekt efter
två flygningar. Som då han byggt modellen färdig finner,
att det finns flera delar kvar i modellens låda, vilka” blivit över.”

Som har skavanker i klädsel, hack i propellern, vingar
som sitter
med gummiband och en kinesmotor i stället
för Hacker. Som i stället för att knipa av en för lång stötstång
kröker till den lite.

Men han flyger relativt nöjd och glad. Ungefär som jag själv
känner mig inombords.

Tänk om MFN kunde skildra denna delen av modellflygargänget ?

Vi som inte är perfekta, utan vi som  flyger lite på sned ?

Utvecklingen i Europa, den är ensartat

Vad är trenden ? Jo,  ska man var riktigt på topp, har man
en dyr
husbil, två jetmodeller och ett helt entourage med sig
som passar upp
…le pilote enviable.

Vad kostar en riktig fin jetmodell ? 100000 eller 250000 kr ?

Vi som har med en Sparky med kinesmotor, vi ställer oss
lite i skymundan . Vi känner vi platsar inte riktigt i gänget.
Ingen har naturligtvis kört bort oss, men känslan sitter i kroppen.

Det är det,  jag hänger  upp mig lite på i MFN;

Stor dyr modell = Vår tids hjältar

ARF för 1000 spänn = Du spelar i gärdsgårdsserien.

Varför inte skildra oss vanliga modellflygares vedermödor,
då vi använder
servon vi lött 10 gånger, begagnade linkar,
tejpat igen hål i vingarnas klädsel  och allt  annat vi återanvänder.

Vi lever i annan värld,  än de som har modellerna på
omslaget i MFN.

Jag vet, vi ska ha fina modeller för 100000 som förebild

…eller och detta är nästan blasfemi kan jag tänka,  ska vi det ?

Vad gagnar vår hobby mest ?

Du får kalla mitt inlägg gnäll och du kommer att säga att
gör det bättre själv.

Jag försöker på denna min blogg skildra modellflyg från
den vanlige modellflygarens
horisont. Alltså att det är
likgiltigt,  huruvida du flyger en modell för 50 kronor
eller 50000, bara den flyger bra,  enligt ditt sätt att se.
Därför då får du goda upplevelser.

Jag vill gärna skriva om modellflygeri, som vi kan identifiera
oss med.

Om jag lyckas…ingen aning, men jag försöker !

Bilden på omslaget som utgör ingressbild till denna post,
har jag helt skamlöst fotograferat av från senaste  MFN,
vilken jag som medlem erhåller för en del av min medlemsavgift.

 

 

 

 

 

HOVS HALLAR VISAR EN AV SINA BÄTTRE SIDOR…

 

 

 

…för alla som flyger hang i någon form.

 

 

 

 

 

 

 

 

Gårdagen inbjöd till hangflyg på Hovs Hallar med vad som
helst,  vilket man flyger på ett hang med…

Jag anlände klockan 1000 och möttes av perfekt väder.

Redan på parkeringen kände jag vinden var nordväst
med styrka ungefär 4-5 m/sek. Vindstyrkan bedömer
jag enklast genom att studera vågbildningen på Kattegatt.

Om vågorna bryter lite försynt och visar små vita mustascher,
då ligger styrkan på ca 5 m/sek.

Jag träffade Peter, en skärmflygare, på parkeringen och
han
liksom jag var full av flygförväntan !

Vi talade samman lite och konstaterade,  att han som
skulle flyga skärm och jag som hade min modell,
vi var fyllda av förväntningar.

Förväntningar att lyftet skulle vara bra och att våra
upplevelser skulle ge oss inspiration och minnen.

Jag menar,  vi kräver inte så mycket. Lagom och rätt vind,
något att flyga med och ett någotsånär vänligt väder.
Det kanske inte är så mycket begärt eller?

I dag uppfylldes våra förväntningar till stor del.
Skärmflygarna fick sina timmar i luften och jag
som flygare av min nya Spirit kunde trimma min
modell,  så den just då flög så bra, den kunde.

Detta min inlägg omfattar skärmflyg. Det kommer ännu en
post,  som handlar om mitt modellflygande senare.

Vi gick ner till det lägre hanget vid Segeltorp, som ju är
platsen där vi flyger i nordvästlig vind.

Peter startade i den för skärmflyg aningen svaga vinden,
men genom att flyga effektivt gick det bra.

Ytterligare en skärmpilot kom, Jan från Eslöv, som också
fick fina flygningar.

Under dagen vred vinden från VNV till NNV och tillbaka.
Det rådde stabila förhållande tack vare en högtrycksrygg,
som kommit in.

Vinden pustade lite upp och ner, men då jag gick hem
ca kl 1430, 
hängde skärmarna fortfarande på hanget,
även om vi kunde se, 
att vinden höll på att knäcka sig.

Men, de 4-5 piloter som var i luften fick en fin tur.

Här kommer bilder på dagens skärmaktivitet.

Hoppa i selen och häng med !

Att flyga skärm ger en känsla av att vara,  om inte en
fågel så näst intill
eftersom alla rörelser i skärmen känner du,
då du sitter i selen, via linorna.

Vill du lära dig flyg skärm? Kontakta Pierre hos Sky Adventures,
han hjälper dig !

 

Nästan alla bilder tagna med min Mobius. En kamera som gör det
enkelt att fotografera och videofilma !

Det är roligt att flyga !

 

 

 

 

 

 

 

Vad en skärmflygare skådar från sin sele vid flygning mot Segeltorp från Platån Hovs Hallar.

Du ser att havet bryter inte, så vinden nu under 5 m/sek.

Peter svänger på vid Segeltorpskanten.

Jo, skärmflyg skapar illusioner…

Peter med sin skugga sett från Platån.

Det lägre  hanget vid Hovs Hallar, Segeltorp. Kräver för skärm nordväst 5 m/sek.

En knackig motljusbild på Peter i selen.

 

Peter har förpuppat sig.

 

 

 

Glöm inte  ta med vår tandemsele för oss “The Flyin´ Pugs” !

Peter kommer studsande på kanten som en fjäril över horisonten.

Lite tyg och snöre…sen flyger du !

 

En glad skåning från Eslöv, Jan.

Förberedelser

Jag tycker,  att uppdraget visar mycket av,  hur skärmflyg fungerar eller ?

Skärmen tycks vara i detta läget som en slingrande orm utan större styrsel…

…men vänta tills den stabiliserat sig och fyllt upp…


Jan…faller han på knä innan starten ?

One small step for man,  one giant leap for a paraglider…

Tjohej ! Eller som det heter på engelska “Chew Hey”!

Jaha säger Jan, detta ser bra ut.

Nu är det bara att flyga i samma riktning som K-strimman 30000 fot upp.

Lite motljusbilder. Ser du konturen av den engelska bombaren Vulcan till vänster ?

4 skärmflygare njuter av livet

Jan kanar fram lite lågt

Om vinden drar på nord kan du flyga härifrån och gneta dig
upp på Platåns,  kullen i bakgrundens,  höga hang.

Terrängen vid Hovs Hallar kan man säga har en anstrykning av vildhet över sig.
Den är lite aggressiv och påträngande för betraktaren.

Fly low and slow….så upplever du mycket !

Efter landning nere vid stranden blir det marsch uppåt.

 

 

I DAG BLIR DET HANGFLYG PÅ HOVS HALLAR…

 

 

 

 

…därför jag är flygsugen och väderprognosen är god !

 

 

 

 

I dag ser allt positivt ut, om man är hangflygare.
Solsken, plus 8 grader och nordvästlig vind.

På hyllan hemma en nygbyggd Spirit, som väntar
på premiärflygning på Hovs Hallar.

Rapport kommer med bilder.

 

 

 

 

GREAT PLANES MODELL SPIRIT ELITE # 3 ÄR I LUFTEN…

 

 

 

 

…vilken jag känner som en sorts befrielse !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tror ingen besökare, eller någon som är bekant med mig
hyser minsta tvivel om mina känslor för Spirit Elite.

Det är en modell, som jag skattar högt, vad gäller allround
flygegenskaper.

Trots modellen är 12-14 år i konstruktionen, kan den tack vare
sitt koncept, leverera det som behövs, för att tillfredsställa
pilotens krav.

200 cm spv, sprygelvingar med skev/klaff, kropp i glasfiber.

Modellen är lätt, vilket gör tillsammans med modellens profil,
att den flygs på det svagaste hang.

Som ett resultat av att den är så lätt,  så följer med nödvändighet,
att det är en spröd modell. Den tål inga landningar på
vingspetsen
eller med nosen ner i marken.

Då händer det saker. Kroppen är i glasfiber, men den är tunn.

Så det gäller att flyga med förutseende.

Under byggandet hade jag i stort två problem. För det första
är det dålig plats för servona för sido- och höjdroder i kroppen.

Jag höll på länge,  innan jag fick ordning på det. Det blev att
använda
ett standardservo  till höjden och ett miniservo till
sidorodret.

Allt funkade bra vid provflygning.

Det andra problem, som var lättare att lösa, än vad jag
förväntat, var
att jag ville låsa höljena till störstängerna
till stabben även bak i kroppen,
så jag fick en glappfri
förbindelse mellan servo och roder.

Ska jag flyga med precision, måste linkagen vara 100 % i
alla avseende.

Efter lite funderande, som inkluderade en ide, om att peta
in silikon
med en lång pinne i kroppen och limma fast
stötstångshöljena.

Men vi vet ju alla, att silikon har en förmåga att fastna
på platser,
där det inte ska vara…

Jag gjorde så här istället; Framtill i kroppen var stötstängerna
limmade i ett halvspant, så där var det förankrat. Men bak…
där tog en disksvamp av Biltemamodellen och klippte den
i två lagom bitar.

Dessa skumbitar sköt jag bak i kroppen med en pinne,
vilket på ett
enkelt sätt låste stötstångshöljena. Allt fungerade
perfekt sedan.

Inte en tiondels millimeter glapp efter.

Nåväl, jag var vanvettigt flygsugen  med min Spirit nu,
men vädret var emot mig.

Men i måndags hade vi mycket svag västlig vind,
vilket kunde öppna upp
för hangflyg vid Tönnersa Strand
vid Laholmsbukten.

Så iväg med allt vad som behövs, montering och
koll att allt var, som jag ville ha det
och iväg till min
pilotplats, som ligger 800 meter från parkeringen.

Varför, kanske vän av ordning undrar,  går jag så långt ?
Det beror på, att
jag vill flyga, där det är högst och
bäst kant. Alltså maximera lyftet.

Vid framkomsten indikerade min Silvavindmätare 1.5 m/sek
….inte mycket
att hänga i granen. Men hoppet är det sista,
som överger en hangflygare.

Efter att ha trampat omkring på kanten och kollat
vinden tog jag beslutet
att starta.

Jag startade rakt ut utan klaff. Eftersom min modell
är lätt,
bedömde jag, att jag skulle kunna flyga utan klaff.

En klaff kostar energi i form lyftkraftsmotstånd och med
tanke på den ytterligt svaga vinden,
ville jag försöka
hålla momentet uppe och låta modellen glida själv.

Ok, jag satsade  och kastade ut. Inga konstigheter i
vänstersvängen,
men jag märkte omedelbart,
då jag mallat in mig på kanten, att lyftet var dåligt

och att tyngdpunkten låg för långt bak.

Hur jag märkte det ?
Modellen var extremt känslig på höjdrodret. Jag flög
i ytterligare 20 minuter och försökte komma underfund
med
denna modellens specifika egenskaper

Det enda felet jag omedelbart skulle fixa var att korrigera
tyngdpunkten.

Jag landade uppe på kanten, eftersom jag var lat, lade
i 30 gram däckbalanszink i nosen
och startade om.

Nu flög modellen, precis som jag ville. Höjdrodret
hade lugnat sig och modellen flög utan 
minsta stalltendens,
då jag släppte loss kärran på rakorna.

Vinden hade ökat till ca 2.5 m/sek, så det var a piece of cake
att flyga.

När allt var perfekt trimmat i luften, kunde jag njutande
flyga med Spiriten
i ytterligare 45 minuter vetande att det
kan inte bli bättre.

Efter landning konstaterade jag, att alla roderytor var
absolut neutrala,
vilket vi kan tolka som ett gott betyg för
konstruktören.

En malör inträffade. Modellen hade säkert legat obyggd
på affärshyllor
under 8-10 år, vilket  hade gjort, att klädseln
hade blivit spröd och förlorat
elasticitet.

Klädseln kändes som smörpapper som legat i Saharas sol i 25 år…

Vid sista landning var där en liten buskgren, som perforerade
ena vingens undersida.

Surt, eftersom det var en ny modell och landningen hade
varit
mjuk. Men så är det. Hem och gräva fram en bit FliteCoat
så jag kunde laga.

Men flyger man,  då kan det hända sånt här.

Jag ser fram mot minst 500 timmar i luften med Spirit
nummer 3 !

Här kommer lite bilder, vilka alla (nästan) är tagna
med min lilla Mobius.

Stillbilder klippta ur videofiler och jag anser kvaliteten
är godtagbar eller
rent av bra !

En liten ombordvideo blev det av första starten.

Häng med !

 

 

Monterat vid parkeringen

Redo för start, jag ska bara slå på radion…

I dessa strån landade jag och skadade klädseln…

Slå på strömmen ! Strömbrytare har jag inte nyttjat på 35 år !

Ser det inte inbjudande ut ? Fast vinden är inte överväldigande….men den räcker att flyga på.

Redo kasta ut…

Där ! Första sekunderna luftburen under min andra start.

In mot kanten och stabilisera.

Ja, sen är det bara att flyga och njuta !

Min Mobius sitter på mina solglasögons högra skalm och tar
4 bilder i sekunden eller spelar in HD-video.
Perfekt sätt att dokumentera en flygning.

Enda bilden tagen med en monterad systemkamera,
som missade avståndsinställningen under videoinspelningen

Du ser,  jag var tvungen att gneta nära  kanten i det svaga lyftet.
Det är en trevlig utmaning att flyga på gränsen eller …?

Vem argumenterar mot mig, då jag påstår hangflyg är en estetisk upplevelse ?

Min Spirit blygs inte utan visar undersidan…

Jodå…detta duger !

Lyftet bättrade sig en aning efter en stund, men flygningen krävde uppmärksamhet.

Modellen är mycket  närmare fotografen, än vad bilden visar.
Jag tog ett steg tillbaka för att inte bli påflugen…

Modell – hav – strand, en symbios som räcker för mig.

Min vanligaste höjd under flygningen.
Jag försöker alltid, under marginella förhållanden, att placera modellen
i kantrotorn för att utnyttja dess energi
och omvandla den till hastighet.

Du kan se, att inga vågor bryter.
Det betyder vindhastighet under 3.5 m/sek.

bankning 90 grader.

Vi ska bli uppvisningspiloter i “Top Pugs”…när vi blir stora.

 

 

 

APROPÅ AB FLYGINDUSTRI I HALMSTAD

 

 

 

 

 

…är här en reminiscens från dess verksamhet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har ju skrivit en ganska omfattande redogörelse om företaget
AB Flygindustri i Halmstad, som verkade under krigsåren.

Artiklarna bygger till största delen på fakta och bilder från kanske
den ende av personalen som ännu är i livet. Det är Kurt Perssons
förtjänst.

Från en numismatiker, Arne Andersson i Halmstad, fick jag
en bild
och förfrågan om en verktygsbricka som tillhört
AB Flygindustri.

Vi hoppas Arne får lite fakta om brickan av Kurt.

Jag påpekar,  att bilden är skyddad av upphovsrättsliga lagar
och att upphovsrätten tillhör Arne Andersson, för att ingen
tvekan ska finnas om det juridiska.

En verktygsbricka lämnade man in till den avdelningen, där man
lånade exempelvis ett specialverktyg. Då visste företaget exakt
var verktyget fanns och vem som lånat det.

Ett enkelt system att hålla ordning.

 

 

 

HUR DET VAR…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…under en fin termiksommardag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under årstiden vinter, som i södra Sverige inte innebär
snö, is och kyla, utan klent regn, envisa vindar, dis och
dimma,
då går mina tankar tillbaka till något behagligare.

Till de tillfällen då jag var ute i somras och njöt av min
flygning med en synnerligen vältrimmad HyperAva vid
ett av mina flygställen.

Denna dag bjöd på svag termik,  då jag anlände och var
startklar kl 0850. Dessutom hade vi disigt väder beroende
på en passerande varmfront.

Men icke desto mindre fanns det utbredd och svag termik.
Vind fanns det under förmiddagen nästan ingen, vilket
betydde,
min Ava kunde sköta sitt flygande själv.

Jag fick en blåsa på 75 meter och började kurva.
Efter ett par varv hade jag trimmat modellen och
centrerat
den i centrum av blåsan. Det är det,  det
handlar om.

Ligger du inte i centrum,  flyger du inte effektivt.
Man ska aldrig vara rädd att korrigera läget av sin
modell
i termik.
Då termiken,  som vid detta tillfället är svag,
måste
jag korrigera försiktig för att inte flyga
orent.

Om jag flyger i en svag blåsa,  trimmar jag Avan
aningen
baktung för att kunna optimera möjligheten
att stiga,
vilket Avan gör möjligt tack vare sin effektiva,
vingprofil i alla  fartområden.

När modellen var trimmad och centrerad, kunde jag
överlåta
flygandet till min trogna Ava.

Att sitta i min BilTemaflygstol och kunna ha radion
stående
på marken är en positiv upplevelse.
I och med den obefintliga
vinden hade jag hela tiden
modellen rakt över mig.

Det var inte mycket korkverkan, men min variometer
talade
om,  jag steg stadigt med 0.5 m/sek, vilket var
betryggande.

Hur högt jag steg ? Tja det var några meter…

Dagens upplevelser väger tungt i mitt modellminne i
hjärnan,
eftersom det för mig var  en lustfylld erfarenhet,
som innefattade
det bästa ur varje parameter, vilken har
på påverkan på mitt modellflygande.


Min åsikt är,  att flygandet ska vara lustfyllt, därför det
tillfredsställer
mina basala behov av, låt oss kalla det
äventyr och spänning !

Häng med på en av mina sommardagar med min Ava !

 

 

 

 

 

 

Min Ava. Tänk vad goda upplevelser jag haft med modellen!
Jovisst, den är sliten och ärrad efter mer än 800 timmar i termik
De blankaste modellerna är de som aldrig flygs…

 Detta är, enligt min åsikt, världens bästa nybörjarflygplan, Blue Phoenix. Konstruerat 1981 av Leif Eriksson. Leif som också konstruerade en klassisk friflygande modell, “Cikada”, vilken i likhet med Blue Phoenix blivit byggd i tusentals styck.

                                                               Vädret klockan 0900

Varmfronten nalkas med höga moln.
Varm luft klättrar upp över kallare luftmassor. Mitt flygställe vid 15-tiden, då den lilla varmfronten passerat
och börjat släppa in nordvästliga vindar.
Klarare sky vilket ger mer instrålning och kry korkverkan.

Så här ser jag min modell oftast…

Ser du klumpen vid vingframkanten ?
Det är min nästan alltid vidhängande GoPro.

                                                       Den gamle flygaren, som ännu inte fått ut sin flygstol….

Irrigation. Något som vi kommer att få bli vana vid kanske…Jag minns, efter
klimatkonferensen i London, hur självutnämnda
klimatexperter från  Sverige i
massmedia varnade för,  att Sverige skulle
dränkas i regn…Undrar var dessa
forskare hade sina argument
och utsagor under sommaren 2018 ? Vad krävs för
att kalla sig “Forskare” ? Om jag klurat ut  ett garanterat säkert sätt, enligt egen mening,
att med hjälp av en begagnad tvättmaskin och ett fotogenkök lyckats skapa fusionsenergi…
…ger det mig rätten att bli kallad forskare i massmedia? Ja, jag bara funderade lite…

Detta ser ut som en köksgardin eller sovrumstapet…
Men det är en åker skördad med en tröska som styrs med GPS…

Tjänixen !

JA, VAD GÖR JAG, OM INTE DET ÄR MÖJLIGT ATT MODELLFLYGA…

 

 

 

 

 

…jo ut i naturen cykelburen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland är ju väderläget sådant, att även en så lidelsefullt
intresserad
modellflygare som jag avstår från flygeri.

Men,  nåt måste jag göra för att hålla mig sysselsatt.

Jag kan inte sitta och vänta på sådant,  som inte kommer
att ske…

Därför tog jag kamera och cykel  och begav mig ut i det
halvdimmiga,
gråa och sura vädret.

Jag,  blir i alla fall inte upplyft av vårt nuvarande väder.
Vinter vill jag ha med snö och -10 C !

Då jag kom till Lagan hade det klarnat upp och solen
tittade fram. Det kan du se på bilderna.

Tills rätt väder kommer,  kan du ögna igenom
fuktiga naturbilder. Inget att yvas över, men lite
av jag såg längs mina strövande vid Fylleån och  Lagan.

 

 

 

 

 

 

Vid Fylleån…fuktigt dimmigt. Inte är detta upplyftande nu.

Vid Tullgrens kvarn fanns relativt mycket vatten vid fångdammen…
Bilden har jag tagit med 1 sekunds slutare för att skapa en känsla
av rörelse…

Här samma motiv tagen med 1/500-dels sekund. Inte lika verkningsfullt eller ?
Fast bilden triggar min hjärna att uppleva ljudet av plaskande vatten dock…

Den sneda konstruktionen är en laxtrappa, som ska underlätta
för den återvändande vandringsfisken att nå sina lekområden.

Jovisst, den är på gång…naturen.

En gren med torra löv som ger en illusion av en dansande urtidsfågel…tycker jag i alla fall.

Strömmande vatten kan vara vackert, då det till synes
med lätthet ramlar över kanten. Har du tänkt på hur
mycket energi det finns i fallande vatten ? Fantastiskt.

Jag fascineras av solljuset,  som silar genom en svensk granskog.
Jag finner det personligen svårt att passera detta motivet utan att föreviga det.

Mina associationer går till konstnären John Bauer.

Denna, den större Strandormen med kraftiga horn liggande på lur vid stranden av
Laholmsbukten hade säkert raspat
i halsen på den, som spetsat på att äta upp honom…

En gammal bekant, den gamle gårdvaren kämpade på med trötta steg i den mjuka
sanden med sin tunga packning.
Men han ger sig inte. Han har haft revir vid
Lagaoset  i 7 år. Lite rynkigare i ansiktet bara har han blivit efter tidens påfrestningar…
…men vem blir inte det ?

Bäcken som avvattnar naturvårdsområdet. Viktig reproduktionsresurs för vandringsfisk.
Jag tycker länsstyrelsen kunde dämma upp vattendraget bakom dynområdet på gränsen mot
den strandnära skogen. Det hade skapat en fin biotop för flora och fauna.

Detta är det ständigt föränderliga Lagaoset…Lagans mynning ut i Laholmsbukten.
Dagens enda bild med ett egenvärde…tycker jag.

Dynerna förändras hela tiden. De eroderas ner och byggs upp.
Geodynamik. (Geo=Jord, Dynmik=Rörelse)

Lagans vatten pacificerar Laholmsbuktens vågor.

På andra stranden en man som bruka leta bärnsten . Fast varför rotar han i det,
som Lagan fört med sig? Där finner han garanterat ingen bärnsten.
Jag frågade,  om han hittat något under sina ständiga sökexpeditioner
..Nä, sa han. Jaja, han får ju frisk luft
i alla fall under sina promenader.
Jag rekommenderade
honom att åka till Ravlundastranden för att hitta bärnsten.

Tyvärr har  jag inte namnet på denna träskallen, som låg och kisade i det plötsliga solskenet.
Men med hans markerade överbett får jag vibbar från  Bart Simpson.

Denna Pilödlan (sagitta lacerti) blängde lite ogint och misstänksamt på mig, då jag hastade förbi.

PimPim 9 år  säger att både hon och jag börjar gråna i skägget…

 

FÖLJ MIG BAKÅT DEN VINDLANDE STIGEN…

 

 

 

 

 

…och låt oss njuta av  nostalgi.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag fann detta fina tidsdokument under en irrfärd på YouTube.
Heder åt de som tar sig tid att samla och sammanställa dessa
kulturminnen.

En speaker som sakligt berättar till unika bilder är något
man inte ser alltför ofta.

Intressanta fakta framställs,  som då han beskriver första
starten med J-21.

Om du råkar ha vägarna förbi Malmen, gå in besök
Flygvapenmuseet och upptäck vilket STORT flygplan
en J-21 är !

 

 

Här kommer videon.

Enjoy !

 

 

 

OM DU SKULLE UNDRA, VAD HANGFLYGNING KAN INNEBÄRA…

 

 

 

 

 

 

 

…kan du ju ta dig en titt på detta !

 

 

 

 

 

 

 

 

Inte har jag flugit de sista 10 dagarna…men tingen
har varit mot mig. (Väder och ledig tid).
Så inte har jag något eget flygande att presentera.

Emellertid fann jag denna fina film på Youtube.
Klippte lite bilder och inbäddade videon eftersom
filmen visar duktiga piloter och duktiga flygare.

Detta gänget har lagt upp många fina filmer på tuben
till allmänt beskådande.

I denna film, som är inspelad i Bretagne (Brittany) i Frankrike
kan du se både OT-modeller och modernt material.

Jag säger bara, sitt ner och njut och börja sen och hangflyg !

Det ger dig mycket fina upplevelser av din modell,
för dig som pilot och naturen.

 

 

 

 

 

 

Som synes inget dåligt hang…plus mycket termik.

Reiher, en konstruktion som är 80 år gammal.

 

Måsvingekonceptet…för att underlätta utelandningar.

Start K8B. I en sådan fullsize har jag gnetat termik i många timmar.

Jag tycker denna bild förmedlar aningen av förväntan !

K8 ett populärt plan som man fick flyga, då certet var bärgat.
Fast jag har aldrig gillat Schleichers konstruktioner…?

Snyggt bygge.

För att fotografen ska få en bra bild,
åker piloten broms för att sänka hastigheten.

Som ett bombplan från 1930…fast det är en Kranich DK-kärra.

Konstruktionen användes från 30-talet fram till ca 1960 i Sverige.

Landningsvänlig terräng jämfört  med HH hos oss.

Ett från sin tid avancerat plan, Fafnir.

“If it looks good, it flies good”!
Kelly Johnson Lockheed Skunk Works.

Vackert

Gammalt och nytt

Du ser konstruktionen…inte enkelt limma ply som krävs här.
En liknande konstruktion Nemere från Ungern byggde Rolf
Maier i ÅMFK. Kolla pilotens fönster…?

                                                      Roffe med sin “Nemere” på Ålleberg.

Undrar vad som hände med kroppen om man gjorde en groundloop ?

 

Här får ett begrepp om modellens storlek.

 


“Jag hade hellre flugit än suttit bakom galler ” !

OLDTIMERSTUK

 

 

 

 

 

En vacker segelmodell,  Leprichaun

 

 

 

 

En av mina modellflygkompisar, Johnny Johansson
från Laholm har i vinter byggt två nya modeller.

Vi vet sen gammalt att Johnny är en duktig byggare
och som får saker och ting snabbt ur händerna och
dessa de senaste är av sedvanlig hög Johansson-kvalitet.

Modellen är lätt och kommer säkert att majestätiskt
glida på hanget vid Hovs Hallar i svag vind !

Det ska bli spännande att få njuta av modellen i luften !

Jag får lite JohnWoodfield-vibbar , då jag ser
denna modell…

 

 

 

 

 

 

FLYGVAPENMUSEUM MALMEN

 

 

 

 

Vårt flygvapenmuseum vid Malmen

är alltid värt ett besök

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Eftersom vi besökte Linköping, då jag hämtade en
modell,
körde vi inom Malmen och Flygvapenmuseum.

Jovisst, jag hade varit där förut, för ca 5 år sedan, men
jag anade, att vissa förändringar hade skett.

Dessutom skulle vi inta lunch i restaurangen.

Vi såg inte direkt några nya plan, men man hade
stuvat om lite i utställningarna.

Det går utmärkt att fotografera där utom i källaren,
där utställningen med den av Sovjetunionen
nedskjutna
DC-3:an finns.
Man har där där en mycket svag belysning
för att
inte bleka de utställda föremålen.

Det är vanligt,  man använder tekniken med svagt ljus,
då det gäller utställda artefakter. Se på RAF-museet
i Hendon utanför London.

Tycker du bilderna har konstig färg, beror det på
bristen av ljus.

Nåväl, vi gick en runda och jag klämde lite bilder,
som jag presenterar nedan utan särskilda kommentarer.

Har du aldrig varit  vid museet så besök det, om du är
intresserad av militärt flyg.

Lunchen vi intog…låt mig säga,  att kocken hade inte
sin bästa dag, då vi var där.

Inträdet är gratis. Museet har en hyfsad hemsida här. 

 

 

 

 

 

 

En lastseglare, Fi-2, tror jag den heter från AB Flygindustri i Halmstad.

Entrén

Cockpit J-35 Draken57 mm akan för B-18T.
Ett konstruktions- och funktionsmässigt mästerverk av Bofors.

Stora hallen.

Kronmärke från nedskjutna DC-3:an.

Sporrhjulet, där däcket vridits av fälgen.
Kan indikera att planet slog ner i vattnet på sidan.

Hål i kroppen av 23 mm akaneld från den sovjetiska angriparen.

 

En av besättningens stolar. Man kan förmoda planet slog
ner på vänster sida med hänsyn till hur stolen deformerats.

Angriparen var sovjetiskt Mig-15

Flög mellan 1949-2005.

Vapenpaketet till Mig-15. En 37 mm akan och två 23 mm akan.

En snygg kärra. S-31 Spitfire

j-29

J-33 Venom

 

 

 

Hawker Hunter, piloternas plan.

S-31 från spaningsflottiljen F11

28 och 29

 

J-21 R som inte var något lyckat.

En pod med 8 styck 8 mm ksp.

Lill Draken

Jag tycker flygplanen var vackrare förr…

Det mest imponerande planet. En J-21 med DB-motor.
Planet mycket större än du tror.

Tacka vet jag skidor…tänk en Jas 39 Gripen med skidor….

Caproni ett vackert plan med dåligt rykte. Användes som störtbombplan
men var konstruerat som spaningsplan. Problem med brinnande motorer.

J-22 ett jaktplan av sin tid. Tydligt inspirerat av Kurt  Tanks
konstruktion Fw-190.

En V-8 i Fieseler Storch.
Argus AS-10 210 bhp.

Rejäla doningar från 30-talet på en B-3.

Däck från Gislaved på J-21

J-9

B-3 minns jag,  då den sakta kravlade sig   över skyn utanför Halmstad

Snyggt eller hur ?

J-21 R med vapenkapseln “Paddan” som innehöll 8,  8 mm ksp.

Så här borde krigsflygplanen se ut i dag…?