KLART JAG VAR UTE OCH FLÖG TERMIK I TISDAGS

 

 

 

 

 

…med min trogna HyperAva.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kamera GoPro på en lång selfiestick…

 

 

UTMANA ÖDET ?

 

 

 

Blixt och dunder !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter debaclet med min Dean-kontakt åkte jag ut
för att kolla
funktionerna på min HyperAva.

Jo,  jag vet,  jag har bytt kontakterna som var slitna, men
jag ville övertyga mig under realistiska förhållanden, att
allt är 100 % ok.

Därför drog jag till mitt flygställe. Det var nästan vindstilla,
då jag ankom kl 1000. Solsken och begynnande Cu-bildning
i kanterna. Där jag var, rådde torradiabatik.

Förutom att jag fixat kontakterna,  hade jag klätt om sidorodret,
då den gamla klädselen var raddig…

Så igång med all elektronik,  koll av räckvidd, roder åt  rätt
håll och fulla utslag.

Allt är som det ska vara och just som jag skulle starta, kom
en glada flygande och la sig i en blåsa framför kanten.

Naturligtvis ville jag plåta  den, men det hade flyttat sig,
så jag fick inte de bilder  jag ville ha, men de får duga.

Sen åter till starten. Jag kastade iväg,  kameran i modellen
tickade på sina 2 bilder i sekunden som vanligt.

Jag styrde min Ava mot blåsan,  där gladan låg och på 50 m
höjd slog jag av motorn och började kurva i en ojämn och
inte speciellt stark blåsa. Men efter 1 minut och lite
justeringar sa min Picolario,  att jag steg med 1 m/sek under hela
varvet.

Jag tog mig upp,  så långt jag behövde och sedan kunde jag sitta
i min flygstol och njuta av flyg och natur.

Sammanlagt fick jag 3 timmar i luften endast avbrutet av en
kort vätske och batteribytarpaus.

Under min vistelse hade jag märkt,  hur kraftig Cu-tillväxten var
och att molnen drog sig mot mig. Redan 1130 hade det bildats
Cumulus Congestus och dessa var på gång,  att slå hål på
inversionen och bilda CumuloNimbus.

Detta kan bli något häftigt i väderväg, tänkte jag.

Strax efter kl 12 hörde jag de första åskknallarna, men jag
bedömde,  det skulle vara ok att flyga en stund till.

Molnen hade gått över till mäktiga Cb och då de närmade sig,
märkte jag en markant vindökning och temperatursänkning.

Således tog jag beslutet,  att landa innan regnet kom.
Lite surt, för termiken var rekordeligt stark nu.

Landning, demontering och inlastning i bilen för avfärd.

Jag skulle ett ärende till markerna där jag jagar och det
var i riktning åskvädret.

Då jag kommit en bit närmare åskan,  såg jag vilket monumentalt
Cb-moln där fanns. Det var fullt utvecklat med städet längst
upp och omgivet av iskristaller.

Dessutom,  i den södra änden av molnet,  hade det börjat
att bildas den typiska valken av moln, som
utmärker en
Gust-Front.
Googla,  så får du reda på, vad det är.

I anslutning till molnet möttes jag av intensivt blixtrande
och ett kraftigt regn med stora hagel i.

Jordbrukarna i trakten fick i alla fall en riktig rotblöta !

I basen på molnet, som jag nästan…vill kalla en SuperCell,
kunde jag se virvlande luft, som utmärkte sig som små trattar
mot marken.

Dock såg jag ingen av tromberna som fick markkontakt.
Det är typiskt,  att det bildas tromber under höga
moln,
då det förekommer kraftiga uppvindar där.

Denna vädertyp med passerande kallfronter är mera vanlig
i augusti/september,  vilket manifesteras av åskväder och
kraftigare tromber.

Efter passage av molnen kom jag åter ut i strålande
solsken.Tala om kontraster !

Om jag hade åskledare då jag flög ? Nä, men jag har blixtlås !

 

Jag tog lite bilder, vilka illustrerar min dånande flygdag.

Hoppa in !

 

 

Här vid X:et hade min Ava landat , då den var ute på egen flygtur. Betänk den hade
ca 1.5 m höjd vid sädesåkerns vänstra kant.
Gled över den sådda åkern, passerade
den lilla vägen, passerade
ett körfält, gled med ett nödrop över mittstaketet, klarade ytterligare
ett körfält för att sedan landa just vid dikeskanten. Stabben låg 1 dm från vägens asfaltkant ! 

Nu ska vi flyga igen…

Motorstart och kameran medföljer som nästan alltid…

Start

Jag startar aldrig på fullgas…

…utan jag nöjer mig med ca 60 % trottel…

…så det är därför jag aldrig behöver ladda min acke när jag är ute för att termikflyga…

…vilket gladan gör här…

…den är en dålig termikflygare jämfört med en ormvråk eller en gammal ärrad HyperAva !

Naturen stå i sin yppersta blomning just nu i början av högsommaren.

Allt som kan blomma gör det nu i syftet att locka insekter för pollinering.

Min modell efter fullgjort värv.

Det för mig viktigaste; Min modell och min flygstol.
De flesta, med ett undantag, har förstått hur viktig
stolen är för mig, då jag har en havererad rygg.

Cu Congestus på gång.

Molnen växer och det regnar ur kärnan.

Det blev labilt skiktat efter en kallfront passerat. I gränsområdet mellan kall och varm luft
finns förutsättningar för just det väder jag beskriver.

Här växer molnen på höjden. Termiken, uppvindarna i molnet är så starka
så den kan slå igenom inversionen.

Här kan man ana konturen av ett Cb.

Mörkret kommer…

Här tycks som en explosion har inträffat…

Det närmsta molnet är en GustFront som håller på att bildas.

En solbelyst väg på landet och i fonden ett apokalyptiskt moln.

Jag tycker det åskar mindre nu,  än då jag växte upp ?

 

 

Detta är en hemlig bild egentligen…för det är avtrycken av ett UFO som landat i åkern…
Denna bilden vore väl något för tefatskonspiratörerna eller ?

 

 

 

 

 

 

JAG UPPLEVER GLÄDJE INTE BARA DÅ JAG FLYGER…

 

 

…utan även då en incident slutar lyckligt…

 

 

 

 

 

 

 

Jag får ibland  uppleva skeenden,  som skapar lättnad
och glädje.

Det skedde för mig i dag torsdag, då jag var ute och flög termik.

Det var torrtermik med spridda blåsor, som efter hand jag steg
i dem blev starkare och starkare.

Således satt jag i min goa Biltemastol och njöt av flygning och
natur. Allt flöt på, precis som förväntat.

Tills jag skulle ner och landa för att sätta på min kamera på
modellen.

På ca 50 m höjd och med kurs mot havet fick jag tutvarning,
att min
sändare tappat kontakt med mottagaren och modellen.

Vad känner jag? Överraskning ? Självklart och sedan maler
hjärnan på med skadebegränsning.

Att inte kunna påverka modellen skapar en speciell känsla
i magen på mig. Lite grann som då man åker Berg och Dalbana…

Jag agerar inte logiskt i dessa lägen alltid. Hjärnan försöker
finna ett sätt att komma ur situation och en stressad hjärna
fattar inte alltid rationella och adekvata beslut.

Jag testade roder och det blev inget resultat. All telemetri
till sändarens display var försvunnen och jag förstod, att
läget var minst sagt akut.

Modellen gled rakt på vingarna västerut och det första
jag gjorde
var att slå av sändaren,  så modellen skulle gå
i failsafe.

Failsafe har jag programmerat med lite höjd, lite sidoroder
och full broms
samt ingen motor.

Inget skedde, då jag inte hade power till mottagaren och jag
förstod,  att jag nu bara var en passagerare
på min Ava och
jag kunde inte påverka något mer utan bara åka med.

Naturligtvis förstod jag att försöka gå i Failsafe är en
dödfödd idé, eftersom jag saknar ström till mottagaren.
Men sådan beslut tar man under stress.

Modellen flög in över kyrkan i Tjärby, där den till min
lättnad
började svänga. Det är ju inte så inbjudande
att landa inne byn
bland fastigheter, bilar och gravstenar.

Modellen svängde runt och gled elegant mot mig och hanget.
Jag hoppades den skulle vara så kursstabil,  så den kunde ta
sig fram dit, där jag  befann mig.

Då modellen kom i höjd med hanget, låg den på ca 10 m höjd
och mitt hopp ökade.Jag hoppades att den snabbt skulle
förlora höjd, men en Ava har högt glidtal och ville inte det jag
önskade.

Då modellen kom till kanten där jag stod, utsattes den för
turbulens från hanget och svängde 90 grader höger,
alltså flög modellen riktning Laholm.

Jag lade ner min radio och sprang fram till kanten för att
kunna se varthän modellen flög. Sikten från hanget skyms
av träd. Jag sågi alla fall,  att modellen gled majestätiskt
söderut och jag bad en bön, 
att den skulle landa i veteåkern.

Det sista jag såg av den,  var att modellen vred åt väster igen,
innan den försvann för mig.

Min slutsats omedelbart var,  att Avan borde ligga i veteåkern.

Eftersom jag tappade ögonkontakt med den, då den var på
ca 3 m höjd,
inbillade jag mig, att den kan inte glida så långt.

Men då hade jag underskattat min Ava !

Jag tog mig ner till veteåkern och gick längs kanten ivrigt
spanande
efter något blått och vitt.

Jag tänkte,  att denna relativt stora modell, inte skulle kunna
helt uppslukas av sädesfältet,
med tanke på de stråförkortningsmedel
man använder idag.

Men jag kammade noll. Så jag gick längs cykelvägen tillbaka
men ingen Ava.

Jag klättrade upp för hangkanten och fann en plats,
där jag kunde
spana ut mot fältet. Jag scannade fältet noga,
men jag såg ingen Ava.

Nu började jag bli svett. Mitt beslut nu var att gå i spåren
jordbrukarens
traktor gjort på fältet för att kunna  få syn på
något,
då jag var närmare.

Jag ska säga,  att det var jobbigt. Inte såg jag någon modell
för den delen heller.

Jag var säker på?,  att modellen låg i sädesfältet. Det borde
den göra med tanke på vad jag såg innan den försvann…
Hur skulle jag finna
den, om jag inte kunde se den,
då jag gick runt på åkern?

Jo,  jag funderade på att åka hem, hämta en annan elseglare
försedd med kamera och min
laptopdator och sedan ta ett
par hundra bilder från 100 m höjd, för att jag sen skulle kunna
kolla bilderna i datorn i bilen.

Om jag gjorde så,  drog jag slutsatsen att modellen skulle dyka upp…
Jag menar en modell…den kan ju inte bara försvinna.

Dock, innan jag åkte hem, tog jag bilen och körde längs de vägar,
som fanns
där.
Jag började inne i Tjärby, sen körde jag ut på stora vägen

riktning söderut.

Något blått blixtrade till på min högra sida och efter en koll
i backspegeln såg jag en Ava vid vägrenen…Klang och jubel !
Först ville jag inte tro det, men det var min Ava.

Således körde jag ner till rondellen, svängde in på den mindre
vägen,  som går parallellt med den stora.

Då kunde jag parkera och ta mig över vägen trots den
vanvettiga trafiken till Avan.

Jag vill säga,  att då jag kom till min modell,  kände jag  en
enorm tillfredsställelse och glädje, att jag funnit modellen.

Modellen låg helt utan skador och dess mottagare var,
då jag kollade,  död.

Då jag tog isär modellen,  förstod jag,  det var glappkontakt
i Dean-kontaktdonet. Dessa hankontakter är försedda med två
fjädrande bleck, som ska tillförsäkra en absolut kontakt.

Den hane som satt i modellens LiPo hade förlorat det ena blecket,
därför inträffade händelsen. Det var enkelt för mig att provocera
fram glappkontakten.

Att modellen var oskadd,  måste vara resultatet av ett flertal
mirakel.

Den hade glidit 150 m på 1-2 m höjd, just klarat norrgående fils
täta trafik, med ett nödrop klarat mitträcket och klarat att
landa just vid vägkanten på åkern.

Med tanke på den täta trafiken på vägen och hur fort fordonen
kör här,  är det osannolikt,  hur modellen kunde ta sig till
dikeskanten utan skador.

Hemkommen satte jag i en ny Dean-kontakt och nu fungerade
det perfekt.

Att kontakten var sönder var inte så märkligt, med tanke på alla
de
gånger jag har anslutit min acke till modellen.
Men nu vet jag det och kommer
att hålla koll på ansluningsdonen
i framtiden.

Att få tillbaka min kära Ava var härligt och att den desutom
var i perfekt skick.

Tänk om en långtradare kommit, då min Ava sakta gled över vägen…
Det kunde blivit småpinnar av den. I och för sig ett ärorikt slut
för en trotjänare !

Men nu hänger den fortfarande med.

Vad detta lärde mig ? Jo,  det visar,  hur viktigt det är,  att man
följer
en bortflygande modell med blicken,  så länge det går.
Sen börjar man leta,  med den fakta man har.

I mitt fall kan jag säga, att om jag stått kvar på kanten, hade jag
sett var modellen landade, men jag hade brått.

Aldrig kunde jag tro,  att min Ava kunde glida så långt !

Som jag brukar säga;  Då jag är ute och flyger, händer alltid det
oplanerade eller oväntade.

Det är väl det,  som ger krydda i livet för en aktiv modellflygare.

Att så mycket oväntat drabbar mig, beror  på att jag flyger
i stort sett varje dag. Gör jag det,  är ju sannolikheten för
felfunktioner större ! Enkel sannolikhet; Gynnsamma/Möjliga.

Förstå, att det var en glad modellflygare, som kuskade hem
med en hel modell !

Jag tyckte,  jag bara ville berätta denna  händelsen med
lycklig utgång.

Det kunde ha blivit totalhaveri. Med en skrotad modell,
med skrotad telemetri, med skrotad GPS-tracker och med
pulveriserad Picolario variometer.

Trackern kunde jag inte använda,  eftersom strömförsörjningen
fallerade. Kanske man skulle ha ett särskilt batteri till GPS-trackern ?
Men det finns ju ingen plats i modellen !

 

Ibland skiner solen även på mig !

 

 

PANTER- OCH TIGERSTRIDSVAGNAR…

 

 

 

 

 

…två stridsvagnar, P5 och P6, förevisades hos maskinbyggarna.

 

 

 

 

 

 

Två av andra världskrigets bästa stridsvagnar förevisades
i modell på Ålleberg vid maskinbyggarnas utställning.

Det var dels en Panter, panzerkampfwagen 5 och en
Tiger, panzerkampfwagen 6.

Dessa två typer var totalt överlägsna de stridsvagnar, som
de allierade hade till förfogande.

Om du googlar finner du oändligt med material om ovanstående
stridsfordon.

Ska jag rekommendera en bok förslår jag Otto Carius “Tiger”.

Modellerna var ett bevis på ett utsökt hantverk. Modellerna
vägde  100-130 kg styck.

Byggarna tog ut stridsvagnarna och visade hur de såg ut
då de körde. Imponerande och verklighetstroget.

Så när som på en sak…jag saknade klappret av bandplattor
mot asfalten.

Vad som återstår på dessa modeller, så vitt jag förstår, är
smådetaljer och målning.

Hoppas de återkommer nästa år då vi även hoppas få se
strv 103 färdigbyggd.

Jag videofilmade stridsvagnarnas körning, men enligt
Murphy´s Lag, fipplade min GoPro så det rann ut i sanden.

Dock så tog jag en massa bilder som jag redovisar med lite
kommentarer.

Hoppa upp och åk med !

 

 

 

 

Tiger

Att sitta i en Sherman och möta en Tiger i en duellstrid…dåliga odds !

På tornets sida 3 rör…det är rökgranater man kan skjuta  i väg,
för att dimma in stridsvagnen
om man blir plötsligt påskjuten.

Närmast en Tiger, bortom en Panter.

Inget sluttande pansar här inte. Otto Carius berättar
i sin bok att hans Tiger hade 37 träffar efter en strid,
men att den fortfarande var helt stridsduglig.

Här ser du vad som utmärker Tigern; Tung bepansring,
bra bandaggregat och rejäl bössa.

 

Panter, som efter att barnsjukdomarna kurerats blev ett formidabelt vapen.
Var under utveckling hela tiden med större kanon, gyrostabbat sikte, ir-belysning
och även gyrostabbad kanon i höjdled.

Det geniala bandaggregatet med sina bärhjul som satt om lott.
Bärhjulen upphängda i pendelarm och avfjädrade med
torsionsfjärdring, vilket gav en mjuk gång i terrängen.

Banden var mycket breda för att ge lågt bandtryck,
vilket man erfor var viktigt under fälttåget i Ryssland.

Den gula grejen framtill är mörkläggningslyktan.

 

På sidan en startvev…Jo man kunde veva igång Maybach-motorn,
då den var försedd med en Inertia-start som var allmänt förekommande
på flygplan.

Bakpansar

 

Rejäla patroner.

Motorluckorna

Jämte tornet en läskstång för att dra ur  kanonen.

Vagnchefens och laddarens lucka i tornet

 

Låsning av bandbultar med bricka och saxsprint.
Dock undrar jag om inte det var bricka och fjäderring
på originalet.

Drivhjulet

 

Gummit från den tyska tillverkaren Continental.
Senaste versioner av Panter skulle ha helmetall-
bärhjul för att spara på gummi.

 

Här hålle en bandbult på att krypa ut. Hände ibland.

Spännhjulet till höger.

 

 

 

LEPRACHAUN

 

 

 

 

Johnny provar sin Leprachaun och Ka-8B

 

 

 

 

 

 

 

 

Tisdagen lovades 3-5 m/sekund nordväst på HH av
norska vädertjänsten yr.no.

Alltså kanske det kan bli hangflyg. Jag kontaktade
Johnny och vi beslöt att åka ner. Jag tog inte med
någon modell, eftersom jag skulle ta bilder på hans
modeller.

Det är antagligen första gången på 45 år jag inte
haft med en modell till HH om det varit flygbart där.

Nerkomna till Segeltorpshanget, vilket ligger söder om
HH, möttes vi av frisk vind. Havet bröt vilket sa oss
att vinden ligger på mellan 5-8 sekundmeter.

Jag mätte med min vindmätare och den bekräftade
vindstyrkan. Denna vindstyrka kan tyckas för hög
för modeller som en Leprachaun, som har ett relativt
i förhållande till modellen litet sidoroder.

Men vi kastade ut och modellen flög efter lite trimning
förvånansvärt bra. Vi kunde konstatera att denna modell
kommer till sin rätt bäst, om man flyger den uppe på
Platån i 2-3 sekundmeters vind.

Men som sagt, uppe i den laminära vinden flög den bra.
Jag skulle landa modellen, eftersom Johnny inte har
så stor erfarenhet just här vid Segeltorp.

Att landa här med en modell med så låg vingbelastning
utrustad med ett ganska litet sidoroder, det är inte enkelt.

Man får gå in från kanten och stånga mot vinden, eftersom
modellen inte har bromsar, för att reducera höjden.

Allt tycktes dock gå bra och jag tänkte, att nu är det värsta
gjort, då jag hade den på en meters höjd i ett stabilt läge.

Då kom det turbulens, som rollade modellen 90 grader.
Jo jag höll emot med fullt sidoroder, utan större verkan.

Modellen gick i marken med ena vingspetsen och groundloopade.

Jag bad en bön att inga skador uppstått. Det hade det inte.

Ena vingen hade lossnat från kroppen och genom Johnnys
konstruktion av kroppen, som är 210 cm lång, hade kroppen
delat sig där den var ihopsatt. Att Johnny gjort kroppen
delbar, var för att modellen skulle bli lättare att transportera.

Så inga skador överhuvudtaget.

Är det något som behöver ändras på modellen ?

Jo, en sak. Modellen är ju från början en friflygande modell
och försedd med en bärande stabbe.

Nu är den radiostyrd och stabben bör ha en symmetrisk profil.

Om man står på med modellen, kommer den tack vare den
bärande stabben att öka hastigheten mer och mer efter hand
som stabben lyfts upp och minskar anfallsvinkeln.

Den kommer avgjort att bli mer harmonisk med en symmetrisk
stabbe. Framför allt blir den mera lättrimmad.

Efter Leprachaunen var det dags för Johnnys Ka-8B att provas.

Den var aldrig flugen. Det visade sig att modellen var extremt
känslig på höjdrodret. Så vi differentierade utslaget för att
lugna ner modellen. Denna modellen väger bara 800 gram
och flyger bäst i vindar omkring 2-5 m/sekund.

Jag blev överraskad av att Leprachaunen penetrerade vinden
bättre än Ka-8:an. Det borde varit tvärtom…

Leprachaunen väger strax under 2000 gram. Det är ju en stor
modell.

Men som avslutning vill vi säga,  att vi som vanligt fick en fin
eftermiddag vid Segeltorp.

Det tyckte säkert hängflygarna oxå, som fick ett par timmar i luften.

Vi kom på med Leprachaunen att Johnny ska montera servona
till sida/höjd bak vid stabben för att eliminera allt glapp.

Nu hade han linor från servona i nosen, genom hela kroppen
och bak till roderna. Det är upplagt för glapp. Med servona
direktkopplade blir det bättre.

Jag fotograferade med min Mobius och min systemkamera.

Så här kommer bilder och video.

 

Kraftiga Cb drog förbi och skapade en mörk bakgrund.

Montering av vingar på Leprachaunen.

Ingen dålig stabbe…och bärande profil har den också !

Den vackra platsen där vi flyger.

Stabben sitter på fyra stift i kroppen och säkras med gummiband.

Modellens kropp är 210  cm lång…det är mer än spännvidden…

Där är lyftet, säger Johnny.

Dags att starta ut i frisk vind.

Planet är imponerande !

Start !

Modellen flög bra redan efter start, endast lite justering på höjdrodertrimmen.

 

Formen på modellen är ur alla synpunkter harmonisk…

Allt har anknytning till kurvor och ellipser.

Ser du att bakkanten reser sig, då man trycker på lite…

Gott om plats i kroppen för att montera tillbehör.

Nu ska jag försöka landa i ett stycke…

Inte lätt då jag fick använda maximala utslag på sidorodret för att parera kytten…

Här tar vinden tag i högervingen…

…jag hade ingen chans att hålla emot med sidorodret…

..utan den gick i backen…

…förhoppningsvis utan skador…

…eftersom hastigheten var relativt låg…

Väl framme konstaterade vi att det var inga skador. En vingen hade lossnat från kroppen och
kroppen hade delat sig där den skulle dela sig. Så allt under kontroll.

Sen tog Johnny fram sin Ka-8B, vilket är ett plan som byggs i full size av Schleicher i Gersfeld.

Snart…

Beredd att starta…

Nu !

Modellen flög ok, men mycket höjdroderkänslig.

Johnny räcker sin Ka-8 till mig efter en landning i potatisåkern.

Hängflygarna fick fin flygning i den friska vinden.

 

Ser härligt ut…

…det är det också !

 

 

 

En liten videosnutt…

 

 

Jag ska också bygga en Leprachaun minsann !

 

 

Här ett bildspel med “överblivet”

 

 

 

UND JETZT WIRD´S MODELL FLUG IN TARP

 

 

 

 

Vill du åka till en stor modellflygträff i Tarp ?

 

 

 

 

 

 

 

I stället för att arrangera sin sedvanliga “Flugtag”, anordnar
Tarp MFC i Schleswig Holstein, strax söder om den dansk-tyska
gränsen på Jylland en modellflygvecka den 12 – 18 Augusti.

Ett stort meeting med STORA modeller och många.

Alltid värt ett besök. Jag har varit där 11 gånger…Hur man tar sig dit ?

Åk Öresundsbron-Lilla Bälts Bron. Stora Bälts Bron- söderut
genom Jylland.

Just efter gränsen vid Flensburg ligger Tarp till höger från stora
vägen vid Jerrishoe. Lätt att hitta 
och boende om man inte har husvagn
eller husbil blir enklast B & B.

Skaffa BroPass det ger dig halva priset på Öresundsbron och rabatt på broarna
över bälten. Bropass skaffar du här.

Sök på “Tarp” i sökrutan på första sidan på min blogg upp till häger.
Klicka sen “Enter” så får du upp allt om Tarp.

 

 

 

 

 

 

STENSKVÄTTA OCH CUMULONIMBUS…

 

 

 

 

 

 

…är på sitt sätt två antipoder  i naturen.

 

 

 

 

 

Fram emot eftermiddagen i söndags växte molnen
upp kraftigt över oss,  som bor vid havet.

Ett  imponerande CumuloNimbusmoln blommade
snabbt
till sig både på höjd och bredd.

Jag tänkte, eftersom jag ändå är ute ett ärende, att
jag kör ner till havet och parkerar vid Handikappbadet
vid Östra Stranden, Halmstad.

Ok, jag parkerade och satt och filosoferade över allts
förgänglighet då herr och fru stenskvätta dök upp.

Stenskvättan är en allmänt förekommande fågel och
utmärks genom ett nervöst och ryckigt beteende.

Så jag kunde sitta i bilen och plåta genom rutan.
Jag ville inte veva ner, då jag var rädd att skrämma den.

Det blev lite bilder på de apokalyptiska skyarna och lite
jordnära på två stenskvättor.

Dåligt ljus var det och med tanke på min enkla utrustning
ger det utslag i form av sämre teknisk kvalitet på bilderna.

Men…det får du tåla !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

INGVAR NILSSON SKICKADE MIG ETT REFERAT AV SIN KÖRNING…

 

 

 

 

 

…med sin käcka Rex Midget Sport från 1938 på 98 cc.

 

 

 

 

 

 

 

Tack för foton Mats!
Jag börjar med litet info:

Detta var det allra första REX-rally, som har genomförts i Sverige
trots att det fick namnet Rex-Rallyt 2019.

REX-fabriken gjorde inga egna motorer, utan man köpte motorer
som t.ex. JAP som är 4-taktare och Villiers som är tvåtaktare.

På 30-talet infördes en “folkmotorcykel” – nämligen

LÄTTVIKTAREN,
som snabbt blev sanslöst populär och sägs vara av signifikant
betydelse för inaveln.
Nu kunde drängarna göra pigorna med barn flera mil bort sägs det…

Men Lättviktaren med sin “tjänstevikt understigande 45 kg”
var körtkortsbefriad och skattefri men alla hade trampor
och i vissa län behövdes ingen belysning (REX lättviktare såldes
dock alltid med “kraftig strålkastare” fram medan baklyse
kunde köpas till som extra utrustning) och i början av andra
världskriget bestämdes att de skulle registreras och beläggas
med skatt.

Det finns massor av gamla lättviktare, som är i körbart skick,
men som aldrig registrerades ( i glesbygd tyckte man kanske
att det var onödigt och de kördes helt illegalt och hamnade
sedan längst in i något hörn av en lada.

REX gav sig även på detta nya med MOPED,  som blev tillåten
1/7 1952.

MCV – Club MC-Veteranerna är en rikstäckande
intresseorganisation, som är en underavdelning till MHRF –
MotorHistoriska RiksFörbundet.

Det finns en parallell organisation även denna under MHRFs
vingar –MCHK – MotorCykelHistoriska Klubben.
Man kan säga, att MCV är starkast på västkusten och ner
i Skåne, medan MCHK är med några få undantag
stockholmsregionanknuten.

Jo – jag som kommenterar deltog alltså med min REX
Midget Sport från 1938. Den jag har har reg-nummer F103,
detta syns på något foto.
Söker man på detta reg-nummer i arkiven, så får man
bara en träff, och det är en DKW från 50-talet med betydligt
större motor.
Den jag har var i registret fram till 1964. Man undrar,
hur det kan ha blivit så. Manbehövde inte ha skylt fram.
Lättviktaren hade bara skylt bak.

På bilderna syns alltså min F103,  som även har det nu
gällande G-numret EPN448. F är ju Jönköpings län
och den har ägts av en snickare i Skillingaryd.
Den köptes sedan av en cykelreparatör i Anderstorp ,
som renoverade gamla fordon, när han inte lagade
folks cyklar o mopeder.

En lättviktare – alltså 44 kg fulltankad. Min Midget
Sport har brittisk Villierssmotor – en blockmotor som
är sammanbyggd med växellådan. Det gällde att spara
på vikten! Växelspaken sitter direkt på lådan och har
tre lägen – Ettan, Friläge och Tvåan. Ja det fanns
även en 3-växlad variant som är rätt ovanlig iallafall
när vi talar om REX.

Med 4 liter bensin med 4% oljeinblandning i tanken
så bör man kommit 10 mil. 1938 kostade min 450:- kr
med sin “patenterade framgaffel” och “trevliga pakethållare”.

Rallyt: 82 km med “Road-book” och fikastopp i Slöinge.
Vi startade ungefär kl 10 och jag hade startnummer 3.

Hjälmvisiret vill gärna bli immigt i denna vädertyp och
en öppen hjälm är det som fungerar bäst.
Allra bäst är förstås ett “gristryne” eller tratt, men
dessa fungerar inget bra med en modern och godkänd hjälm.

Väldigt bra att roadbooken fanns att ladda ner några
dagar före rallyt.
Jag förminskade dess 5 sidor till 5 sidor i A5-storlek
och plastade in i lamineringsmackapären.
Det var regnet till trots en otroligt fin bana längs kusten
och man hade även hittat några backar såsom Gummes
Backe, där jag hjälpte till med tramporna (motorn med
sina 98 cc slagvolym har gett 3 hästkrafter en
gång för 80 år sedan, men den verkar ha tappat litet kraft
under åren…).

Man kan nog säga,  att Villiersmotorn är ganska rå och
vibrerar kraftigt.
Bästa hastigheten är ungefär 40-45 km/h, även om jag
kan pina upp den till drygt 60.

Efter att jag reg-besiktigat den och fått den vägd så
proppade jag bly i styrets ändar, vilket minskade en del
vibrationer.

Jag körde rätt länge,  innan jag blev omkörd av 3 stycken,
som körde litet forttare. En bit längre bort blev jag åter
omkörd, av den som varit nummer 3 att köra om –
ja det var en plötslig korsning,  som denne kört fel i…

Vid fikastoppet i Slöinge hade regnet bestämt sig för att
bli rikligt.

Vägen tillbaks till Tylebäck gick nu inne i landet.
Någonstans i Wapnötrakten missade jag en skylt och
var snart framme i en Rondell i Halmstad. En till som
missat stannade bredvid.
J
ag tycker jag har full koll på skyltar och sånt, så den
har väl blåst bort.

Oavsett – jag är stel och har nästan tappat känseln
i fingrarna,  så jag tar vägen genom Halmstad ut till
Tylösand – dit är bra skyltat.

Han hängde på bakom och i en av de många rondellerna
fick jag bakhjulssladd i kanske 20.25 km/h,  vilket var
ytterst obehagligt , då denna lättviktare är instabil
redan förut.

Vi kom fram och killen bakom hade fått sladd litet
varstans och i en rondell även framhjulssladd,
men det hade gått bra.

Undrar varför det det var så snorhalt i rondellerna???

Någon anmälan vid målgång behövdes inte, så jag
lastade in i min husvagn,  som har plats för en MC.

Sedan blev det lunch, vilket smakade mycket bra.

Jag hade med 3,5 liter extra bensin,  då jag tyckt
mig märka, att förgasaren verkar flöda ibland.

Väl hemma mätte jag upp 0,92 liter i tanken.
Med körda 78 km eftersom det var litet kortare genom
, så blev förbrukningen 0,40 liter per mil.

Tack för foton! // Ingvar, bosatt i Borås

CLUB MC-VETERANERNA HALMSTAD…

 

 

 

 

 

…körde “Rex – Rallyt” i lördags

 

 

 

 

 

 

 

 

Ovanstående föreningen anordnade i lördags ett rally…
heter det så ? med start ute vid campingen Tylebäck.

Efter start kör man en avvägd rundtur,  bara för att man
tycker det är trevligt. Dessutom betyder den sociala
samvaron mycket, då man får tips och råd och man
kan dela med sig av erfarenheter och specialkunskaper.

Detta “Rexrallyt” ägnades åt motorcyklar och mopeder
av fabrikatet Rex. Jag tycker det är ganska fantastiskt,
att det fortfarande rullar så många motorcyklar, vilka
är 80 år
eller äldre på vägarna !

Om ni googlar på föreningens namn, är jag övertygad
om,  att ni kommer till en hemsida, där ni kan inhämta
information om dess verksamhet.

Nu vet jag,  det är bilder som efterfrågas och här kommer
en kartong…jag har dessutom video, men jag ska
editera filmerna först, sen lägger jag det på YouTube.

Så håll tillgodo och smattra på !

Som vanligt kommenterar jag inte bilderna, eftersom
det skulle avslöja min avgrundslika okunskap om
dessa klenoder. Jag är säker att du som besökare
kan allt om dessa fordon…

För er som vill ha fler bilder,  har jag samlat 300 bilder
i min Dropbox, som ni kan ladda ner i fullt format.

Ladda ner appen “Dropbox” från nätet och installera
den , skicka mig ett mail så jag får er mejladress,
så ger jag er behörighet att logga in på min sida.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har nån sett min hjälm och mitt njurbälte ?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

BARA DRA FULL HÖJD OCH HÅLL EMOT MED SKEVRODER…

 

 

 

 

 

…i överstegrat läge…så löser det sig eller ?

 

 

Jag sprang på denna videosnutt på YouTube, där den ingick
i en hel radda haverier.

Den var så utomordentlig instruktiv, att jag ville visa
den,
då den visade på ett bra sätt, hur man garanterat
planterar sin modell i myllan
med ett förutsägbart
resultat.

Se först på videon och kolla sen stillbilderna jag klippt ur,
som visar felen piloten gör.

Detta är ett skolexempel, på hur man inte ska göra.

Håll tillgodo och lär…

 

 

 

 

 

 

Jaha, nu börjar det gå åt pipan. Piloten kan inte hålla kursen då han ska starta...
för att komma bort från problemet
bestämmer sig piloten för att” rycka “upp modellen,
därför han var på väg in i depån. Man “rycker” inte upp en Cub…
man kör upp den på
huvudstället, sen lyfter man. Alltså ingen trepunktsstart.

Men skit samma, det är bara att ta spaken i magen…
…och redan i detta läget vill modellen vika sig över
sin vänstra vinge…

… konstigt kärran vill åt vänster…

Jo, jag har full skev åt höger…

…men som du ser,  har jag inte differentierat utslagen på skeven...

..å nu då jag flyger överstegrat…det är väl bara att dra mera höjd…

…så stiger ju modellen eller…
fast mannen med kameran…dyker han i skydd eller ?

…kolla höjdroderutslaget och de fastlimmade skevrodren med fullt utslag åt höger…
tror piloten att planet ska flyga med dessa förutsättningar…

…nu har snart fotografen vurpat  helt…och Cuben vacklar överstegrad framåt
med fortfarande full skev åt höger
och ett absolut stillastående sidoroder…

…nu är fotografen på knä…och Cuben vacklar framåt
med full höjd, neutralt sidoroder och full skev höger…

...fotografen kryper snabbt bort på den troliga nedslagsplatsen..
kolla sidoroder…ingen rörelse, men höjdroder, det finns det …

…nu kan du se aningen av sidoroderutslag åt vänster..
….alltså åt det håll modellen viker  sig nu…

…men jag tror att sidoroderutslaget beror på, att piloten pressar
trottelspaken framåt
och därvid av misstag ger sidoroder åt fel håll…

…nu flyger inte Cuben alls utan faller okontrollerat mot marken med korsade roder,
alltså  sidoroder åt vänster, full höjd och fullt motroder med skeven åt höger i spinnen…

…viss oro bland folk på marken i depåområdet…

…nu blir det snart landning…

…bara 5 cm  ytterligare, sen splash-down…

…så där ja, nu är det snart klart…ska bara ta bort motorn först…

…och det gick ju smidigt…

samtidigt monterar jag av vingstöttorna…roderna i samma läge ända in till slutet…

..Så där, då var det klart…

 

Ok, vad skulle piloten gjort i stället ?

Det första vore att avbryta startförsöket,  då modellen
avvek nästan 90 grader
från vinden.

Varför styrde han inte mot med sidoroder då modellen
vek av ?

Han greps sedan av panik och för att i alla fall göra något,
gav han nästan genast
full höjd, i tron att det skulle göra
att modellen på ett mirakulöst vis
skulle börja flyga,
om han ryckte upp modellen.

Inte en enda sekund under flygningen hade han modellen
under kontroll
och inte enda sekund under flygningen
alstrade vingarna tillräcklig lyftkraft,
så modellen skulle
kunna flyga på ett kontrollerat sätt.

Den vinglade hela tiden överstegrad och det blev ju inte
bättre,  genom att piloten drog full höjd, utan det

förvärrade situationen med ännu mer anfallsvinkel.

Då han höll emot med en icke diffad skev , såg vi,
att modellen inte
hade minsta lust att svänga på grund
av dels att den flög sakta
och var överstegrad, dels
att det nedfällda skevrodret på vänster
vinge ytterligare
ökade anfallsvinkeln och ökade avlösningen
på vingen,
så den spann vänster. Dessutom med icke differentierade
skevroder gjorde detta modellen än ovilligare att svänga
eller räta upp på grund av begreppet skevroderbromsen.

Hade piloten inte rört skeven utan hållt kursen med
sidoroder,
då hade han haft en liten chans att rädda
modellen. Likaså om han neutraliserat höjdrodret.

Men med skevroder som håller emot i en spinliknande
rörelse
blir allt bara värre.

Om du går i spin och modellen inte går ur av sig själv,
då ska du
under vissa förutsättningar följa med i
spinnen med skeven,
alltså tvärtemot vad denna pilot
gjorde, neutralisera höjdrodret
eller ge aningen dyk,
om det finns höjd för det och ge motsatt
sidoroder
spinriktningen.

Så går man ur spinnen.

Denna video är ett bevis på hur viktigt sidoroder är
och då
speciellt på en Cub.

Om du inte är rutinerad, eller om du inte har
flugit fullskalaplan, så koppla ihop sido- och
skevroder elektroniskt eller med en Y-sladd.

Har du flugit fullskala, då vet du,  att sidorodret
används för att balansera nosläget i förhållande
till horisonten under  sväng.

Det ger dig större chans att klara en situation som
ovanstående. Dessutom eliminerar kopplade skev-
och sidoroder till stor del skevroderbromsens
skadliga inverkan på svängarna.

Hoppas han drog lärdomar av smällen !

DÅ TILLSTÄLLNINGARNA KOLLIDERAR…

 

 

 

 

 

…uppstår i min hjärna konflikter och frustration.

 

 

 

 

 

 

 

Skulle man inte kunna tänka sig, att de som avser
att anordna meeting, tävlingar och annat gemensamt
inom modellvärlden, skulle kunnat samarbeta
så inte deras tillställningar kolliderar?

Så mycket framförhållning och samarbetsvilja,
borde vi kunna ha eller ?

En bättre planering hade gynnat oss alla.

Det borde gått att ordna en “Eventlista” tillgänglig
på exempelvis en sida, där man kan lägga in sitt
event i en kalender.

Denna kalender ska ha vara tillgänglig för alla och
den ska hållas uppdaterad i god tid.

Hur mycket “god tid” är ? Använd sunt förnuft.

Omöjligt ? Svårt ?

Bara viljan finns går det att lösa.

 

 

 

MASKINBYGGARNA ÅLLEBERG 2019

 

 

 

 

Jag förundras…

 

 

 

 

 

 

 

 

…över den skicklighet och hängivenhet, de människor
visar,
som har sina förmågor  fokuserade på byggandet
av
de mest invecklade och  krävande mekaniska
konstruktiooner.

Ja, jag finner inte bättre ord. Kanske jag i stället borde
kallat byggarna för “Mästare av Mekaniken “
.

Jag  funderade lite,  på vad som krävs, för att
åstadkomma
vad dessa byggare gör ?

Först en ide som ska tänkas igenom. Faktainsamling
av dokumentation,  ritningar, ta reda på vilket
material som behövs till de olika komponenter som
ingår
i konstruktionen, koll av att man har tillgång
till de
verktyg och maskiner som krävs och att
man kan använda
dessa.
De måste ha  ett brett kontaktnät, som kan ge råd
och tips under pågående bygge.

Jag vet, att ett bygge kan kräva tusentals arbetstimmar.

När allt detta är uppnått,  så står en dag deras skapelse
färdig och fungerande.

Vad känner byggaren ?  Jag tror,  han känner en otrolig
glädje och stolthet, då hans mekaniska maskin, det må
vara en V-12 motor eller  en ångmaskin, är i aktion och
att den fungerar exakt som han planerat  enligt förebilden.

När jag ser vissa av konstruktionerna, kan de synas mig
som ett Sisyfosarbete…

Att starta upp dessa ofantligt krävande projekt, det
kräver ett oföreställbart mod,  då byggaren måste
satsa allt av kunnande och erfarenhet för att kunna
genomföra bygget.

Då jag ser på de med rätta stolta byggarna, finner jag
att 90 % av kreatörerna är mogna män med en bakgrund
som verktygsmakare, eller i alla fall komna från en
bransch där mekanik och metallbearbetning ingår.

Det är tvunget att ha en teknisk bakgrund så man kan
få utlopp för sin kreativitet om man ska lösa svåra
tekniska problem.

Varför ? Jo, man måste ha kunskap för att få ihop en
mekanisk konstruktion, som ska fungera i enlighet
med förutbestämda
regler.

Kunskap och erfarenhet och fantasi med kreativitet,
är de basala fundament en maskinbyggare
vilar sitt
byggande på tillsamman med en fokuserad
målmedvetenhet.

Varje gång jag studerar något av maskinbyggarnas
objekt, blir jag ofattbart imponerad och försöker
förstå
det stora arbete, som ligger bakom.

I år var det strul med lokalen, den skulle ISO-certifieras,
varför inte så många byggare dök upp.

Men de som dök upp hade fina saker med.

Dels motorer av olika slag och något som jag tycker om,
det 
fanns två modeller av tyska stridsvagnar från II Världskriget;
Panzer V Panter och Panzer VI Tiger.

Först kommer jag att redovisa jag motorerna och i nästa post
kommer stridsvagnarna.

Luta dig bakåt och försök visualisera allt arbete, som ligger
bakom byggena ! 

Jag lämnar inga notiser vid bilderna, utan jag låter
din fantasi ledsaga dina intryck.

MBT 103, or MBT-S Sweden 

Vill du se mer bilder klicka HÄR. Annars sök i sökrutan
upp till höger på min bloggs förstasida. Skriv in sökordet
“motorbyggarna” och tryck “Enter” så finner du.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

AEROBATIK UNDER STORSEGELTRÄFFEN ÅLLEBERG 2019…

 

 

 

 

 

…bjöds det på av en YAK-55.

 

 

 

 

 

Arne “Stepson” Johansson,  den samlade kraften inom IGG
för träffen på Ålleberg hade som en överraskning ordnat,
att en fullsize flygmaskin gjorde en bullrande uppvisning.

Planet var en YAK-55, vilket är ett sovjetisktbyggt konstflygplan
utrustat med en radialmotor på något mer än 360 bHp.

Jag har sett många aerobatikuppvisningar och den saken
är för min del klar; Jag har blivit aningen blasé på denna
typ av flygning.

Varför ? Det tycks mig sterotypt ! Jag menar, det är
samma
rörelser varje gång. Man möts aldrig av
överraskningar.

Det är ingen kritik mot piloten, som säkert flög sina
krumelurer på ett bra sätt, utan det är min allmänna
känsla om aerobatik. Jag tycker det är för mycket
exercis över det hela.

Nåväl, Yaken dök upp och väckte säkert de närvarande,
genom det som på mig imponerade mest, vilket var de
två passerande tryckningarna längs banan på låg höjd.

Planet är stationerat i Falköping. Undrar vad självkostnaden
att flyga planet ligger på per flygtimma ?

Planet ligger ute för försäljning av ägaren Anders Trygg.

Läs om planet här och här.

Ok, håll i hatten och flyg med !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

IGG-TRÄFFEN 2019 ÅLLEBERG DEL IV

 

 

 

 

 

“Gå upp och pröva din vingar…”

 

 

 

 

 

…som den på 40-talet kände artisten Lasse Dahlqvist
sjöng
i  det gigantiska pekoralet “Örnungar”.

Om du klickar på länken i ingresstexten ovanför
bilden ,  så får du se den gamle idolen sjunga och
låtsas spela dragspel.

Vad är väl Melodifestivalen mot detta ?

Har du sett filmen ? Inte för skådespelarprestationerna,
utan
därför filmen innehåller mycket flygscener med
segelkärror, 
som de såg ut 1943-1944.

Mycket av filmen spelades  in just på Ålleberg.
Om du googlar på min blogg “Örnungar”, så
kan du
läsa och se  bilder från Ålleberg vid denna tid.

Filmen går att få tag i om man vill köpa den. Vill du inte
betala,  så kan du faktiskt, tror jag, dra ner den på
Pirate Bay,
om ditt samvete klarar det…

Om du köper videon, snabbspola fram till 50% av
videon,
så slipper du hör moralpredikningarna,
om hur ungdomen
bör uppträda. (Alltså under
40-talet).

Tillbaka till denna posten som innehåller bilder,
jag tagit på modellerna
i luften.
Ofta på 2-300 m höjd i motljus, vilket naturligtvis

medför komplikationer för fotograferandet.

Men flygbilder blev det och de blev vad de blev
med hänsyn
till mina tekniska förutsättningar på
min fotoutrustning.

Man gör så gött en kan…

Ihop med flygbilder kommer det några bilder av
naturen
vid Ålleberg och i närheten.
Det är ett vackert landskap
Västergötland.
Speciellt nu , då allt är intensivt grönt
i naturen.

Nästa post kommer att innehålla bilder på YAK-55,
som flög en liten display för oss.

Häng på låset tills sista? posten kommer !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lite Västgötanatur i under högsommaren.

 

Jag trivs också bra i naturen…

 

 

 

Osthanget som är restaurerat…

Hur många hangvarv tror du är gjorda här med dåtidens plan; Baby, Olympia,
Kranich och kanske SG-38 ?
Tänk så många plan som blev uppvinschade för branten,
efter att piloten landat i bondens åker…
Dessutom…undrar hur många torsionsnäsor
som smälldes här vid elevlandningar ?
Kolla på museets plan så lär du dig,
hur man laskar plywood.

 

                                                                                                                                      Jag satt och plåtade mitt i härlig grönska !

 

 

 

Det kommer mera !

IGG-TRÄFFEN ÅLLEBERG 2019 DEL III

 

 

 

 

Här blir det starter,  landningar och…

 

 

 

 

 

                                                                                               …lite annat av mina bilder. Du ser naturligtvis vad det föreställer                                                                                                                så jag låter bli att avslöja min okunnighet.

Det kommer två poster till minst om IGG-Ålleberg.
Så häng med !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag flyger också..då jag springer !

 

Så här flygs det på Wasserkuppe…

 

 

IGG-TRÄFFEN ÅLLEBERG 2019 DEL II.

 

 

 

 

 

Här kommer andra delen av flera från storsegelträffen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna post innehåller “Allmänna markbilder” och bilder på
start och landningar.

Att fotografera start och landning med stora segelmodeller
är tacksamt, eftersom man har något att jämföra modellen
med. Alltså människor och mark. Att bara plåta ett plan
i tom luft, det tycker jag är att som trampa vatten…

Jag vill ha referensobjekt för att hjärnan ska kunna skapa
en känsla för sceneriet.

Att fotografera en modell på hög höjd ställer krav på
kamera och objektiv. En modell högt upp blir en prick.
Ska jag sedan dra upp objektet, blir det oskarp och grynigt.

Därför föredrar jag luftbilder där jag har någon typ av
referens. Det kan vara väldefinierade moln eller andra
modeller.

Ville jag ha superskarpa bilder på en modell i luften,
då hade jag hängt upp modellen i ett snöre i träd eller
liknande
och tagit bilderna på 10 m avstånd utan stress.
Linan hade varit lätt att trolla bort och voila, en knivskarp
bild på en 8 m segelmodell…

Men vem vill fuska ? Jag gillar inte manipulerade bilder.
Fråga den prisbelönade svenska naturfotografen, som vann
en internationell tävling. Surt sa räven, han blev fråntaget
priset, då han fotoshoppat bilderna…

Det blir en rejäl laddning bilder här nu, så håll tillgodo !

Men det kommer mera bilder på start och landning så
håll ut till nästa post !

 

 

 

 

 

 

 

Rejäla fastsättningsskruv för roderhornen…?

Som jag sagt flera gånger; Den vackraste segelmodellen, Minimoa.

 

FliteLine

Vy Ållebergs stråk mot norr.

Vy stråket söderut.y

 

Liten detalj som  skyddar winglets vid landning.

Arne “Stepsons” Ka-8

Arne “Stepson” Johansson

 

Grafas Maxi en mycket välflygande modell.

 

Märkligt man ansluter linkage på ovansidan…?

Hej !

 

 

 

Männen med erfarenhet.

Snyggt sidoförållande på en vinge. Ger ett bra Re-tal och optimal funktion.

 

 

 

Stepson kollar läget.

Du ser att det börja blomma Cu mot eftermiddagen på lördagen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

IGG-TRÄFFEN PÅ ÅLLEBERG 2019 DEL 1.

 

 

 

 

 

Stora segelmodeller…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…fanns det att se i luften och på marken under helgen
på Ålleberg, Falköping.

Meetinget arrangeras av IGG-Sverige och du kommer till
deras hemsida, om du klickar HÄR.

General för träffen var Arne “Stepson” Johansson,
om jag förstått det rätt.

Du kan ha vilken åsikt du vill om stora modeller, men
de flyger skalenligt och bra.

De är majestätiska mot skyn. Om det är dyrt ?
Visst, prislapparna kan för en 8 m modell ligga
150000 med allt inklusive.
Verkligheten är ju sådan
som den är. Alla kan inte
köpa modeller för så mycket pengar,
på samma sätt
som alla inte kan ringa till Königsegg i Ängelholm

och beställa en sportbil för 15 eller 30 mille….

Men du kan drömma om stora modeller och se dem
i luften,
det är gratis.

Dessa stora modeller är mycket fint tillverkade och
piloten
måste lägga ner mycket tid och pengar på
att installera all
hårdvara som behövs.
Det är inte lite som finns i en storseglare…

Variometer, totalkompenserad hastighetsmätare,
höjdmätare
gps, i många fall kamera ombord osv.

Därtill en avancerad installation av radiosystemet.

Är man den lycklige ägaren till storseglare då kan
man inte
fuska…ty, om man smäller…då kostar det,
varför alla installationer måste göras säkra.

Ålleberg, en klassisk plats att segelflyga på sen 1940.
1943-1944 tog KSAK över förvaltningen av anläggningen
och
är, tror jag, huvudman fortfarande.

En idealisk plats för modellsegelflyg. För det första
ligger det
i inlandet, varför man i stort är förskonad
från sjöbrisen, vilken
kan omöjliggöra termikbildningen.

På Ålleberg har modellpiloterna fritt luftrum och inga
höjdrestriktioner.

Det finns ett bra grässtråk som användes vid bogseringarna.

Sist men inte minst, där är vackert.

Väderläget var då jag var där på söndagen stabilt med
till en början
torrtermik vilket under eftermiddagens
gång gick över i molntermik
då det blev svag
altocumulusbildning som drog.
Vinden SV 4-6 m/sek. Temperaturen ca 25 C.

Flygarna kom snabbt upp i termiken med hjälp av
duktiga
bogserpiloter med rejäla kärror. Det tog max
en minut upp
till kopplingshöjd.

Jag tror alla var nöjda med lördagens flygningar,
vilka
för det mesta infriade pilotens önskningar.

Under dagen kom en lokal fullskalapilot, heter han
Anders Trygg från Falköping,… med sin YAK-55
och visade delar av sitt program.

Det som imponerade på mig, som blvit lite blasé
på aerobatik,
det var då han tryckte ordentligt två
gånger längs banan på
låg höjd.

Det dånade i alla fall. 9-cylindrig radialmotor 360 bHp.

Jag tog massor avbilder och de blir redovisade i
ert par poster
här på bloggen.

Dessutom videofilmade jag, men den redigeringen
får vänta;
då det tar tid att editera en video.

Bilderna tagna med en enkel systemkamera med
normaloptik
och med en annan systemkamera med
ett billigt 300mm zoom.

Så kvaliteten….duger för mig i alla fall !
Avsikten med bilderna är ju,  att de ska skapa en
känsla,  för vad det innebär att flyga storseglare !

Första posten är markrelaterade bilder.
Vidare bilder på bogserkärror och en Pitts.
Det är 50 bilder cirka.

Det kommer flygande modeller sen, så håll ut !

Jag kommenterar bilderna sparsamt, för du
kunniga besökare,
du ser ju vad det föreställer…

Önskar du en full sizebild,  kan du maila mig,
så skickar jag. Min adress hittar du HÄR

 

 

 

Bergfalke-1 ?

 

Klart piloten är glad ! Med en så fin modell

 

Undrar vad herrarna så intensivt spanar på …

Preflight check

En pigg veteran Kjell-Åke Elofsson Tibro.

Minimoa…den vackraste modellen eller ?

 

Ka-6 E, som jag rattat fullsize mycket i forntiden…alltså sent 60- 0ch tidigt 70-tal.

 

En norsk Wilga som presterat mer än 4000 släp…
Den har  varit totalhavererad 2 gånger enligt ägaren.

 

 

Vi förstår det kostar pengar..

Allt är inte jättestort…det hänger på vad du jämför med.

Dags att flyga nu.

 

 

En norsk gutt som också ägde Wilgan.

Instrumenteringen; Överst från vänster: höjdmätare, variometer,
andra raden; hastighetsmätare, navigation, kompass och undertill
kula/spade och kommunikationsradio.

 

Hade jag ägt en sådan modell…..hade jag varit lika glad.

Finaste planet på Ålleberg; SE-ALM världens äldsta flygande Moth.
Här står den nymålad, omdukad ? och fin. Mer än 85 år gammal…

 

Nu blir det aerobatik

 

 

 

 

 

Modellen flög av en pilot,  som kunde det han ville…

 

 

 

 

 

 

 

Lite bilder på bogserkärrorna.

 

 

 

 

 

Denna modell är mycket bra att bogsera med.

 

power

Benny Kjellgrens fina motorkärra.

Detalj av nosstället.

Det sitter  rejält  med hästar under huven.

Ska väl vara en Pa-18…

 

Ännu en bogsermodell av lite ovanligare konfiguration.

 

 

Stay tuned, det kommer massor med mer bilder !

F-22 RAPTOR…

 

 

 

 

 

…det är lätt att förstå, varför USA inte exporterar F-22…

 

 

 

 

 

 

 

 

Enkelt uttryckt så är planet för bra !

Imponerande prestanda som förevisas i videon
från RIAT.

Men vi har ju Gripen E i Sverige.

 

 

 

 

 

…JAS 39 Gripen i en uppvisning i turbulent luft.

 

 

 

Uppvisningsflygplanen är mycket snyggare målade nu för tiden.

MODELLFLYGFABRIKEN I CORNWALL PRODUCERAR MODELLER…

 

 

 

 

 

…i en aldrig sinande ström.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En mycket aktiv byggare och flygare, som jag beundrar,
är John Woodfield boende i Cornwall England.

Han bygger modeller av äldre konstruktion företrädesvis
i balsa. Han har en YouTubekanal, som är sannerligen
värd att besöka.

Platsen där han flyger hang,  är ett utomordentligt
bra flygställe. Så det underlättar.

Inte bara bygger John bra och flyger bra, han har
en fotograf som editerar ihop fina korta filmer.
Enkel editerat och inga krångligheter. Man ser vad
det föreställer och objektet presenteras bra.

Denna modellen “Bird Of Time” är en av hans senaste
projekt.

Bird Of Time en klassisk segelplanskonstruktion med
till synes goda egenskaper.

Jag klippte några stillbilder ur Johns video på YouTube.

Copyright bilder och video, John Woodfield.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VILKEN HÄRLIG DAG !

 

 

 

 

 

Flygning då allt stämmer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Måndagen såg ut att bli en dag med svag vind och ca 23
grader varmt.

Som modellflygare har jag ständig koll på väderläget,
för  att kunna
vara beredd om tillfälle ges till flygning.

Du vet ju att chanserna kommer aldrig tillbaka…

Jag kollade vindmätaren vid Hovs Hallar vid 10-tiden.
Den visade
3.6 m/sek Nord.
Nu vet jag, att om mätaren visar ett värde, är det
inte
säkert det har giltighet på HH.

Men jag gav mig iväg med två modeller i bilen.
Dels en ordinär
hangkärra och dels en mycket lätt
modell om utifall vinden
skulle visa sig svag.

Kl 1045 hade jag klättrat upp på Platån och stod
pustande
vid min pilotplats vid grästuvan.
Jag konstaterade att det var noll vind…som jag befarat.

Men jag bedömde sannolikheten för sjöbris som stor,
varför
jag monterade min Little Queenie och var beredd.

Under tiden fick jag sitta och njuta av naturen.
En tornfalk
flög på hanget och spanade efter byte.
Detta indikerade för
mig att det fanns laminär vind en
bit upp över kanten, eftersom
fågeln kunde flyta på.

I det vackra vädret kom en ständig ström av turister
förbi mig
och ställde frågor.
Jag försökte övertyga de passerande,  att de skulle

bli modellflygare med kanske tveksamt resultat.

Redan nu i slutet av Juni kan vi se, hur slitet gräset
blir på Platån
av alla passerande strövares fötter.
Detta trots vi fått relativt gott
om regn.
Dessutom fördärvas grässvålen av kreaturen, som  går

på HH och betar.

Efter att ha suttit och suktat i en timma, kunde jag
inte hålla mig
längre.
Min modell åkte ut över kanten i startförsök.
3 gånger var jag 
tvungen att rädda mig in på kanten,
eftersom lyftet var för dåligt.

Jag avvaktade ytterligare en halv timma, innan jag
försökte på nytt.

Innan start såg jag,  att löven i björkarna vid kanten
rörde sig en
aning, vilket jag tolkade som ett tecken,
att vinden tagit sig.

Fram med vindmätaren och den visade imponerande 0.8 m/sek…

Nåväl, jag startade kameran i nosen på min modell
och tog i ordentligt
i utkastet för att få överskottsfart,
vilket ger mig viss frihetm  att
manövrera min modell.
Modellen har bara sida/höjd-roder.

Jag märkte det lyfte, men lyftet stördes av den kraftiga
turbulens, 
som finns just vid och över kanten.
Men jag gnetade på och då
jag nått 30 m över kanten, flög
jag in i den laminära havsvinden,
som naturligtvis
skapade ett bra lyft.

Efter att jag nått säker höjd, kunde jag slå mig ner
på min tuva
och njuta av natur och modell.

Lyftet var svagt, men det lyfte över stora områden,
så jag behövde
inte anstränga mig.

Att flyga avkopplat, vara i vacker natur och prata
med intresserade
passerande, kan det bli bättre ?

Varje sekund i luften njöt jag och tanken for genom
huvudet,
att tänk vad jag är privilegierad, som kan
sitta vid denna vackra
plats och få ha en välflygande
modell i luften, som gör exakt
det jag vill ?

Livet kan för mig inte vara bättre. För för mig är
livet att få
positiva upplevelser. Tids nog kommer
kanske problem, som
gör att man inte fysiskt kan
ta sig ut.

Därför gäller det att leva nu. Inte ligga i dvala framför en tv.

Min radio, som är en JR GX8,vilken jag köpte för
5 år sen
i USA fungerar som vanligt perfekt.
Det har inte uppträtt
det minsta problem med den.

Med tanke på hur mycket jag flyger och hur jag
tänjer
gränserna med min utrustning, kan jag inte
kräva mer.

Jag har under alla flygningarna inte haft en enda
felfunktion
på radion.
Endast en felfunktion som inte kan härledas

till min JR, utan det var en kontakt som gled isär,
min Spirit flög  i 125 km/tim genom ett träd,
som förpassade
modellen till konfetti på branten
framför hanget… eftersom strömmen var väck
från mottagare  och servon.

Efter 1.5 timma landade jag för att byta kamerabatteri…
som jag naturligtvis glömt hemma…

Men jag fyllde på med vätska, tog en liten promenad och
plåtade lite växtlighet och var sen beredd att starta igen.

Modellen har två miniservo och en kinesmottagare.
Acken är 2 celler LiPO på 1200 mA, vilket borgar
för många flygtimmar.

Hur som helst så landade jag min modell nere vid
fortet,
där det finns fria ytor och då var klockan 1545.

Jag hade, trots ingen vind vid ankomst fått nästan
4 timmar
i luften. Dessa 4 timmar hade dragit mindre
än 250 mA ur acken då jag laddade upp den hemma. 

Vevar du inte för mycket med spakarna, då spar du ström.

Naturligtvis ska din modell därför alltid vara vältrimmad.
Det viktigaste är rätt tyngdpunkt, rätt anfallsvinkel på
vinge och stabbe och linkage som funkar lätt och utan
glapp.

Det är mina modeller.

Jag tog bilder med min Mobius, vilket då det gäller
stillbild
naturligtvis inte kan jämföras med bilder
från nån av mina
systemkameror, men med tanke
på Mobius storlek och pris
är det ok.

Vad gäller videofilm från Mobiuskameran,
har jag inget att klaga på.

Det finns en film längre ner. Inget avancerat utan bara
filmat rätt upp och ner från nosen på modellen.

Häng med mig under min fina flygdag på Platån !

 

 

 

Ja, jag vet. Jag ska fixa till den fula nosen…

Du ser…0.8 m/sekund.

 

Little Queenie

 

Räddning in på kanten efter startförsök

Räddning nummer 2.

 

Du ser,  att jag möts inte av  ett brusande hav direkt…

Turisterna sliter marken…

Ut mot det det förmodade lyftet.

Little Queenie med ca 100 cm spännvidd och vikten 370 gram.

Här passerar jag synvallen eller …

 

Det blommar nu.

Efter 1.5 timma i luften.

Litet är inte större

Slut för idag !