Translate

GLAD MIDSOMMAR !

 

 

 

 

 

…önskar jag alla besökare !

Jaha, nu är det Midsommar…så nu går det mot  Jul…
Men glöm det faktumet och njut av de nordiska ljusa kvällarna,
speciellt nu med den längsta dagen på norra halvklotet.

Tänk om du bott i Afrika vid ekvatorn…där släcks ljuset på 5 minuter
kl 1800 !

Jag har tagit bort länkarna till berguvens bo, då de tre ungarna lämnat boet.
Samma sak med havsörnen. Han lyfte i går kväll på egna vingar.
Nu siktar vi på nästa år med fåglarna och njuter vår egen natur.

Gläd dig i din  Midsommar, helst i goda vänners lag.
Midsommar  är ju något speciellt för oss nordiska människor eller hur ?

Kanske du önskat, att  du kunnat flyga  runt midsommarstången
med samma skicklighet,  som denne utomordentligt välflygande
pilot hanterar sin Starfighter ?

 

 

 

 

NÄR SOLEN STÅR SOM NÄSTAN HÖGST DEN 21 JUNI…

 

 

 

…då passade vi på att åka till Tönnersa Strand

för att flyga hang.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Onsdagen,  i alla fall i södra Halland,  bjöd på ett underbart
väder i alla avseenden. Ca 23 grader varmt, västlig vind 5 m/sek.

Vad kan jag begära mer, om jag är flygsugen ?

Alltså åkte vi ner med pick och pack till stranden, där vi
inte behövde
trängas med mer än oss själva…

Väderläget var som ovan och vinden var lite dragen mot nord.
Troligtvis hade det varit perfekt på Segeltorpshanget vi
Hovs Hallar.

Men nu var vi här och det gick utmärkt att flyga.

Under eftermiddagen drog sig vinden mot väst och
minskade från 5 till ca 2-3 m/sek.

Enda malörten i bägaren var att jag glömt min GoPro hemma.
Så alla bilder och all video har jag tagit med min Mobiuskamera.

Jag tog video och stillbilder. Flera stillbilder klippta ur videon,
vilket visar,  vilken kvalitet denna lilla kamera kan prestera.

Jag gjorde ett bildspel,  för jag tycker det kan vara lite
tråkigt att
bara rada upp bilder. Lite rörelse gör det
intressantare.

En liten videosnutt blev det oxå.

Så har du inget för dig just nu så kolla det som finns här.

Det kan kanske ge dig en aning om,  hur fint vi hade det.

 

 

 

Ett sätt att tillbringa eftermiddagen.

Växtligheten har verkligen fått fart efter regnskvättarna vi fick.

Tur inte huvudet följde med…

En modell, ett fint hang, laminär vind och sol.

Perfekt läge.

En ärrad modell och pilot.

Skuggan plockar blommor eller ?

Min eftermiddag vid stranden

 

 

 

 

 

 

”ROLF”

 

 

 

Ett barkskepp från Halmstad

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag  pratade med en gammal arbetskamrat om sjöfart och
vi kom in på ämnet segelfartyg.

Han härstammar från en gammal sjöfartssläkt i Nyhamnsläge,
som bär släktnamnet
Chronberg.

Själv har min kamrat tjänstgjort som 1. styrman i handelsflottan
innan han
började inom stuverinäringen som förman och terminalchef.

Fartyget vi talade om,  var Sveriges tidsmässigt   längst  seglande
bark, som bar namnet ”Rolf.”
Hon var registrerad i Halmstad och 1. styrman var en av hans
släktingar. Jag blev intresserad av fartyget och letade fakta.

En bark är ett fartyg med tre eller fler master där aktermasten,
mesanmasten är gaffelriggad.
De övriga masterna är råriggade
som på en fullriggare, som ju har rår på samtliga master.

Fartyget byggdes i Norge  1891 och blev insatt på kaffetraden
mellan
Europa och Sydamerika.
1923  köptes  fartyget av  Tage Jönsson och barken
döptes om från ”Jonstorp” till ”Rolf”, vilket var hans yngste
sons namn.

”Rolf” var ute för många äventyr både som last- och skolfartyg.

Mest känd blev hon kanske,  då hon under en resa till Boulogne
med last av trä sökte nödhamn i Norge.

Inseglingen under storm in i en trång hamn var ett bevis på
enastående sjömanskap av befälhavaren och besättningen,
trots fartyget var svårmanövrerat på grund av läckor och skador
på riggen.

Sin sista resa gjorde Sveriges äldsta bark, då hon avseglade från
Danzig lastad med kol den 3 september 1931. Utanför Bornholm
mötte hon en så våldsam storm, att
däckslasten gick överbord
och hon började läcka.

En vecka efter avfärd Danzig befann sig fartyget utanför Kristiansö.
Här fick hon
en serie av brottsjöar över sig och miste nästan
hela riggen.

Trots fartygets nästan redlösa tillstånd lyckades befälhavaren,
kapten Tage Jönsson
med hjälp av sin duktiga besättning föra ”Rolf”
tillbaka till Danzig.

Kaptenen, som var delägare i fartyget meddelar,  att det under nu
rådande sjöfartskonjunkturer ej torde löna sig att reparera barken,
varför detta skulle bli den sista resan.

Efter det sista haveriet blev hon condemnad och upphuggen.
Dock en detalj sparades ,vilket var mesanmasten, som nu står
nere i Torekovs hamns museum. 

Jag hoppas bilderna ger en aning om,  det mycket hårda livet för
besättningen på ett seglande skepp under tidigt 1900-tal.

Vi kan ju fundera över,  hur  människorna  danades, som tjänstgjorde
på 1920-1930-talet.
Det krävdes yrkesskicklighet, hårdhet och uthållighet att ingå bland
däcksfolket
ombord på ett seglande handelsfartyg.
Skulle någon klara det livet i dag ?

Jag är medveten om,  att  detta inlägget handlar om fartyg och
inte flyg,
men segel och vingar lyder under samma aerodynamiska
lagar,  som
ger lyft respektive framdrift. Alltså vi har ytor, segel
och vingar, som båda ändrar vindens
riktning och kraft.

 

Bilderna delvis  från Digitalt Museum, där man fritt kan använda
material
för icke kommersiella ändamål, om inte särskilt anges.

 

Stående och löpande rigg på en bark

Besättningen på ”Rolf”. Detta är grabbar som inte hade mobiltelefon, dator eller tv.
Men de hade  yrkesskicklighet och muskler.

Söndagsbesök ombord av kanske redarfamiljen.

Beslående av undermärssegeln på fockmasten.

Segelbeslag i stormasten.

”Rolf” i torrdocka. Man kan lägga märke till den relativt stora undervattenskroppen,
som dels skapade volym för last och dels gav bra seglingsegenskaper,  då man
minskade avdriften vid segling nära vinden.

”Rolf” målad som en fregatt med svarta ”kanonportar”.

”Rolf” i Göteborg ? Detta med tanke på SAL-fartyget och flytdockan.

I byssan med koleldad spis. Om man hade mikrovågsugn…?
Spis med slingerskydd så inte potatisgrytan åker i durken, när fartyget kränger.

 

Skansen, besättningens bostad. Ingen lyx.

Platsen där man skaffade.
Kyl och frys….nä, man medförde råvaror.
På bordet här
kanske stekt sill och potatis ?

Segel klart för sättning på stormasten.

Del av besättningen stående på eselhuvudet i stormasten.
Man har till och med fått upp kocken där.

Del av besättningen seglar i storbåten.
Dessa pojkarna bråkade man inte med på dansbanorna.

God gång i frisk bris på babords låring.

   Ett levande skepp.

Söndagskaffe med kvinnliga gäster.
Kolla bordet.

Kättingen till ankarspelet. Att låta ankaret fara ut genom klyset var inte svårt.
Men att ta hem på kättingen, det var tungt jobb. På vissa segelfartyg hade man en
donkeymaskin eller ångmaskin, som stod på däck, vilken kunde utnyttjas
för hemtagning av kätting eller sättning av segel. Det förekom även man
hade vinddrivna spel. Annars var det en Capstan eller gångspel som gällde.

 

Utrymmet i hålskeppet som man bland annat använde för ballasten

Rorgängarens plats. Han fick i alla fall mycket frisk luft.
Framför ratten står en konstruktion med ”horn” på sidorna.
Det är kompasshuset. Hornen innehåller järn som man använde
för att kompensera felvisning på kompassen, då man devierade den.

Att gå på grund behövde inte innebära totalhaveri.
Man tätade läckor, väntad på flod och beställde bogserare,
som kunde dra loss fartyget.

”Rolf” på slipen vid varvet Halmstad.
Slipen finns ännu (2017) kvar.

Denna bilden visar ”Rolf” liggande norr om Tullhuset i Halmstad.

VI GJORDE SÅ GOTT VI KUNDE…

 

 

 

 

 

 

…men det räckte inte  riktigt till

 

 

 

 

 

 

Om jag ska vara elak… så lade jag märke till  bland annat detta:

…man försöker att  flyga ner modellerna i marken, istället för att landa
genom att hålla upp och låta planet sjunka igenom.


Observera att då du sjunker igenom, gör du inte det,
för du viker dig, du gör det,  för att dina vingar inte generar
tillräcklig lyftkraft.
Du har fullständig kontroll, om du gör rätt, tills hjulen
tar i marken.

…det gäller att ha koll på sin motors tomgång,
annars kommer du aldrig ner.

…en B-25 visar upp  skevroderbroms och brist på
sidoroderanvändning i en stigande sväng.
Modellen går åt ett håll trots piloten svänger

åt ett annat håll. Resultatet blir så småningom en
överstegring, vikning och haveri.

…man tycks ofta glömma att behålla spaken i magen
efter landning.
Alltså reser sig stjärten och modellen
ställer sig på nosen.

…två  fina WWI. dubbeldäckare smäller på grund av  pilotfel.

…ibland slutar allt fungera på en flygande FW-190
och den återförpassas till byggsatsstadiet.    

…det går inte bra att skörda majs med en Corsair,
även om motorn är borttagbar.                                               

                                  

SAAB 39 E GRIPEN

 

 

 

 

 

Version E av SAAB 39 Gripen har flugit.

 

 

 

Torsdagen den 15. Juni,  flög SAAB 39-Gripen-E, vilket är den senaste
versionen av flygplanet.

Planet är något större, har starkare motor och mycket kraftfullare och bättre
elektronik, som är nödvändig för morgondagens krav.

Som ni ser på videon,  utföll allt till belåtenhet. Googlar man runt lite, så
prisade piloten flygegenskaperna och då särskilt accelerationen.

Det ska bli spännande att se den förhoppningsvis nästa år
på Flygvapnets Huvuduppvisning 
!

Vi kan tydligen fortfarande bygga flygplan .

Mockup från Malmen 2016

Första flygningen SAAB- 39 Gripen E,  Juni 2017 Malmen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SMOS LINFLYG KUNGSBACKA

 

 

 

 

 

Här kommer det sista inlägget från Kungsbacka 2017.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kollade igenom min bildskörd från SMOS linflyg-
och motormeeting i Kungsbacka den 10. Juni.

Några bilder fann jag värda att publicera tillsammans
med två små videosnuttar.

Kanske inte alla hört, en gammal bensinmotor med
tändstift köras förut…

Om du är linflygare, utsätts du mycket sällan för
radioproblem…
kanske ett skäl att förenas med de,
som snurrar runt då de flyger…

Här kommer lite bildmaterial och vi ses nästa år igen !

 

  

Ovanstående bilder från en landning.
Kolla ställets något spagatliknande  position på ingressbilden ovan.

Från Kungsbackaklubben stuga

Ingvar Nilsson utfärdar diplom och sammanställer prislistan

Radionostalgi. O.S Cougar, ett närmast desperat försök
att ta igen marknadsandelar
från Futaba som kommit med
sin nya servoförstärkare i mitten 70-talet.
Det hjälpte inte.
O.S servona knirrade lika mycket som förut.

Sanwa fick ett  genombrott i Sverige tack vare Bertil Beckman.
Försvann ganska snabbt efter kvalitetsbrister bl. a.

Logon Kungsbacka.

Egenbyggd tändstiftsmotor.

Det gäller att ha ordentligt skärmade tändkablar. Viktigt att skärmen
är helt ansluten runt om i ändarna, annars går skärmen som en antenn, vilken
sprider RF som Grimetonsändaren.

Hembyggd Mills diesel av Hannes i Kungsbacka.
Jag tänkte på en sak…om man hade glasblästrat vevhuset ?

Vi har ju bara 10 fingrar…

Heron Diesel som tillverkades på Isle of man 60-talet.

Anordningen bakom propellern är mekatroniken
som styr tändimpulsen till stiftet.

Antar att impulsen styrs av ett Hall-element.

Ove Anderssons modell. Motor en Webra.
Beteckningen på främre lagerhylsan ”R”
torde väl betyda” Rear intake”.

Kungsbackafältet.

Klubbstugan

 

Nedan två små videosnuttar.

 

 

 

Hembyggt, tvåtakt, tändstift och bensin.

En Heron som varvar bra. Häftigt portad.

LINFLYG I KUNGSBACKA

 

 

 

 

 

Allmänna aktiviteter som pågick

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här ytterligare en samling bilder från linflygmeetinget i
Kungsbacka den 10 Juni.

Det är lite blandad kompott, men jag vet mina besökare
på bloggen vill ha bilder. Kanske jag haft med någon bild
förut men det bjuder jag på….

Hellre tio bilder för mycket än en för lite !

Ett meeting är inte bara flygande, utan den sociala samvaron
är minst lika viktig.

Som på alla meeting där modellflygare träffas,  utbyter man
erfarenheter och hälsningar. Jag tror, att en av de mest
förekommande frågorna på ett OT-meeting är:
”Du, minns du när…” ?

Kanske man också tänker,  då man träffar gamla kamrater,
man inte sett på
länge: ”Han har blivit äldre”….Fast jag
själv åldras ju naturligtvis inte…
Jag känner
igen mig varje dag i badrumsspegeln och jag
ser ju likadan ut som
för 50 år sen…eller hur ?

Men det är inte utseendet, som bestämmer åldern,
det är,  att man har ett levande och brinnande  intresse,
som håller dig som modellflygare ung !

Luta dig bakåt och dröm dig till linflygandets frihet och ekvilibrism.

 

 

Ove Andersson – mästaren.

 

 

 

Oves King Cobra startberedd

 

 

 

 

Full kontroll.

Några kärror som slagit ut i solen.

 

Undrar hur många avbrutna blad från 10 x 6 propellrar, som sitter planterade
i en svenska jorden ? 10 x 6 var ju den vanligaste snurran som flögs med på 70-90-talet

En Navy-Nobler

Skydd för bränslenålen.

 

 

Denna kärras vingpatina påminner om Grunau Babyns vinge på Ållebergs Segelflygmuseum.

SE-ADP en Grunau Baby ESG-31.
Stående på Segelflygmuseet Ålleberg/Falköping.

 

Alla som flugit diesel minns väl denna dunken…och den
lilla aluminiumpipen som placerades i skruvkorken…

 

 

 

En stilren och vacker modell.

Nobel kärra…

 

Kan man kanske konvertera till RC ?

Kajs ? Nobler.

 

 

 

Jag byggde en Auster Autocrat bestyckad med en Taifunmotor.
Taifun Hurricane var en superfin motor. Jag monterade en rc-förgasare
där jag trängde ihop insugningsröret för att bättre anpassa till en diesels
respiration. Ljuddämparen svarvade jag ur en mässingsbit med fin
passning runt fodret. Från avgassamlaren gick två mässingsrör ut.
Fint ljud och den gick tyst.

Kolla tanklocket…

 

1 styck linflygbil…

Snyggt från Anderstorp.
Än en gång…kolla det fjäderbelastade tanklocket.

 

Kraftig flektion på sidorodret.

 

 

 

Du ser, vi hade fint väder.

 

Fredde från Alingsås. En glad ung pojke.

 

WEATHERMAN VINTAGE SPEED

 

 

 

 

Tävlingen i OT Speed Kungsbacka

 

 

 

 

 

 

 

Som Ingvar redan beskrivit genomfördes en tävling vid träffen.
Dessa modellerna är små och flyger snabbt, varför de är mycket
svåra att fotografera.

Jag fick koncentrera mig på lite ”runtomkringhändelserbilder)…

Här kommer en laddning från tävlingen.

 

 

”En gång fick jag en så stor gädda”, säger Ingvar Nilsson.

 

 

 

LINFLYG OCH MOTORER I KUNGSBACKA (2/?)

 

 

 

Här ett inlägg och ett bidrag från Ingvar Nilsson.

 

 

 

 

Detta är del 2  av min rapport från SMOS linflygträff i Kungsbacka.

Bilderna är allmänt hållna och eftersom jag har många bilder,
får jag dela upp de i två poster.
Bilderna tarvar inte speciella kommentarer, utan ni ser säkert,
vad det föreställer. Jag vill  med bilderna bara försöka skapa en
uppfattning hos betraktaren, vad linflyg innebär.

Bilder säger mer än till och med en politikers ordsvada…

Ursäkta den något virriga formateringen på brödtexten…

Ingvar Nilssons inlägg har jag kursiverat.

Ok, snurra med !

Först Ingvars bidrag.

Hej,

Under lördagen avhölls den 12:e i rak ordning OldTimer
och Motorträffen
på det fina fältet ”Inlanda” i södra
Kungsbacka.
Vi håller detta ihop med SMOS,
Svenska Modellflygares Oldtimersällskap.

Vädret såg darrigt ut in i det sista, men vi slapp regn,
fast vi  fickdet  lite blåsigt.

Samtidigt som den vanliga träffen löpte, hade vi även
en Weatherman 
Vintage Speed tävling.

Som tur är, har vi genom icke Palms försorg en
bra startramp, som är 5 m lång och det är startrampen
samt ett i övrigt
välskött fält som lockade hit såväl
Ingemar Larsson som Luis Petersen
från Danmark.

Fältet är i blötaste laget för att starta små modeller
från marken, vilket man
gör just i Weatherman.
Modellen är densamma men kan variera i storlek

beroende på vald motorstorlek. Tävlingen tillgår som så,
att varje klass
ska flyga ett visst antal varv med en viss linlängd.
Resultatet räknas om till % av gällande rekord.
Alltså den som slår ett rekord har god chans att vinna.

Såväl Sven-Eric som Luis hade typiska tävlingsproblem.
Allt funkar perfekt tills det blir tävlingsstart, då tjurar motorn
för att sedan åter i epån starta och gå perfekt…

Vi hade långväga gäster på träffen: Ove Andersson, välkänd
svensk mästare i F2B, (storstunt) under många år.
Vi hade Jan Wold från Norge – lincombat och Wakefield-
flygare, Ingemar Larsson från Vänersborg som är linflygeldsjäl
tillika internationell domare i lincobat.

Den övre cirkeln beflögs flitigt av våra egna Alf Eskilsson och Ola
Lindqvist, givetvis även Ove Andersson. Underslutet av träffen
gjoren kaukko Kainulainen även en flygning.

I depån köres motorer och en del grunkor bytte ägare.
i depån kunde man stöta på kända namn som Hyvelbengt,
(Bengt Lundström) och malte Blomqvist. Även Lars-Erik
Fridström och Göte Andersson från Gislaved, som är
välkända motorspecialister, vilka flyger friflygande förbrännings-
motormodeller. Flera medlemmar från Sländan i Sollebrunn
Nossebro syntes också.

Enligt resultattavlan blev inga nya rekord satta.

 Ingemar Larsson vann med sin modell som tuffade runt med mer än 140 km/tim.
 
 Nu kommer mina bilder.
 Det kommer mycket mer !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SMOS LINFLYG OCH MOTORTRÄFF I KUNGSBACKA

 

 

 

 

 

Fint väder, bra stämning och fina flygningar.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det upplevde vi som tagit oss till Kungsbacka Modellflygklubbs fält
döpt till ”Inlanda”.

Som vid alla tillställningar utomhus är modellflygmeetings beroende
av vädret.

Vi hade tur. Det var växlande molnighet, inget regn och ca 20 grader varmt.
Det kan man inte klaga på.

Jag tog massor (2500) pics av träffen och jag kommer att redovisa efter hand
jag editerat.

Först tänkte jag redovisat allmänt från träffen, men för att i någon mån
belysa vad som symboliserar
  själva grundidén med att vara just
modellflygare och byggare vill jag börja med ett annat inlägg.

Den som  personifierade detta på ett bra sätt,  var Hannes Illepe
från Kungsbacka.
Han hade förutom sin modell, en Weatherman också byggt sin motor.

Motorn var en kopia på en Mills 1.3 cc  diesel byggt efter originalspecifikation.
Hannes hade använt moderna maskiner som 3D-skrivare för att printa ut förlagan
för gjutformen till vevhuset. Vevhuset var av aluminium och var sandgjutet.

Det måste innebära en särskilt känsla att bära ut en modell med en hembyggd
motor, som i sin konstruktion är mer än 70 år gammal till den första tävlingen i
speed.

Jag tog lite bilder,  som inte tarvar så mycket kommentarer, utan
Hannes ger uttryck
för vad han upplever.

Hoppa ombord och flyg med !

Häng på låset, det kommer mycket mer bilder från Kungsbacka !

 

 

 

 

Stolt motorbyggare, Hannes.

Den svarta detaljen är  3D-printad, den blanka är det först gjutna vevhuset.

3D printing kommer att revolutionera vår hobby.

Så här ser en egentillverkad Mills 1.3 cc diesel ut, när Hannes är fabrikören.

Fördelen med en diesel är,  att man kan dra upp den ur fickan och starta med en flipp.

På väg ut till första starten.

Motorn inte rätt maxad…

Nytt försök…

Men nu kan Hannes utbrista ”Fly baby, fly !”

Efter premiären och en 5. placering i Weatherman Vintage Speed.

 

SVERIGES BÄSTA MODELLFLYGTIDSKRIFT …

 

 

 

 

…har just anlänt till glädje för oss modellflygare.

 

 

 

 

Omslagsflicka: Fru Lundqvist

 

 

 

Tidskriften OLDTIMER,  som ges ut av Svenska Modellflygares OldTimerSällskap
har  ramlat ner i brevlådan  med sitt läsvärda och för modellflygare väsentliga innehåll.

Som alltid välskriven och faktafylld.

Vill du läsa den ? Klart du vill !  Bliv medlem i SMOS !

Reportage om Motorbyggarträffen och SMOS Linflygträff i Kungsbacka den 10 Juni kommer.

 

 

 

GLÖM INTE…

 

 

 

 

 

 

…för allt i världen nu på lördag:

 

 

OLDTIMER LINFLYG OCH

MOTORTRÄFF I KUNGSBACKA

 

 

 http://hangflygning.se/?p=55942

 

 

 

OM DU UMGÅS MED EN MODELLDIESELMOTOR…

 

 

 

 

 

…tillhör du dem, som för med sig en doft av…

 

 

 

 

 

…den stora världen. Alltså förbränd fotogen och härsken ricinolja.


De är ju två av de tre (fyra) beståndsdelarna i
bränslet till en
modelldieselmotor.  Normalt kör man på eter,
ricinolja,
fotogen och med en eventuell tillsats av amylnitrat.

Då jag växte upp,  var det diesel som gällde till våra linkärror.

Vi som sysslade med modellflyg på läroverket i Halmstad, kunde
lätt urskiljas från andra elever,  då vi spred den härliga doften
av  fotogen och i kläderna intorkad ricinolja.

Min goda lärarinna i fysik och kemi vid läroverket, fru Hellner,
betraktade
alltid oss dieselmaskinister  med en anstrykning av
misstänksamhet,
ungefär som hon befarade, att vi plötsligt
skulle kunna flyga  i luften…på grund av dofterna vi spred.

Jag minns,  min moder frågade,  varför min skinnjacka luktade
så märkligt och mitt svar var ju,  att det är ett impregnerings-
medel för skinnet…

På den tiden var det enkelt att få tag i eter på alla apotek,
men idag är det svårare,  dock  inget jätteproblem.

Ljudet av en underkompad modelldiesel är oslagbart
då den jobbar.

Antagligen kommer bruket av modelldieslar att försvinna,
som ett resultat av minskad kunskap och den tekniska
utvecklingen av elflygeriet.

För jag tror, många tycker, att varför ska man klabba
med fotogen, eter och ricinolja,
då det räcker med två
hål i väggen och en strömbrytare ?

Men du,  som är gammal dieselanvändare, du förstår,
vad jag menar:

”Det är känslan att höra ljudet, att känna lukten och
uppleva
vridmomentet i en diesel, i stället för en ”skrika”
med glödstift!”

Jag är fullständigt övertygad om , att dieslar för
modeller kommer att överleva
och ett fint tillfälle
att få se dieslar i aktion, det får du,
om du tar dig
till Kungsbacka på lördag den 10. Juni
där man har
ett meeting Kungsbackaklubbens fält.

Vi ses bland fotogen- och eterångorna på lördag !

Det blir fint väder på lördag enligt yr.no.

Videon nedan på mekanikerns händer visualiserar begreppet:

Oily Hands !

…och så lite dieselflyg…

KONTRASTER

 

 

 

 

 

 

Två exempel på stort och litet.

 

,

Motorer har nog fascinerat de flesta av min generation,
då det under 
vår uppväxt var den tid,  då modellmotorerna
kunde bli var mans egendom.

Vi behövde inte vara högskoleingenjörer för att handskas med
dem, utan de 
  fungerade rakt ur kartongen.

Då det gäller stora, långslagiga och lågvarviga motorer,  minns
jag tändkulemotorerna 
på fiskebåtarna i hamnen i Halmstad.

Jag minns väsandet av blåslamporna,  som värmde tändkulan,
så den glödde, vilket i sin tur gjorde,  att motorn kunde startas.

Jag minns väsandet,   då man släppte på tryckluften,  som drog
igång motorn.

Ljudet på motorn när regulatorn sprutade in bränsle för
tomgångskörning minns alla som
har hört en tändkulemotor gå.
Motorn fick extra bränsle, gick ett par kraftiga varv och åkte
sen
i nerförsbacke  en stund tills nästa insprutning skedde.

Vi som stod vi kajen såg,  hur vibrationerna från motorn och dess
stora  svänghjul via båtskrovet
spred sig ringformigt i Nissans
svarta och platta vatten.

Då jag växte upp på en tvärgata i anslutning till kajen i Halmstad,
kommer jag ihåg, 
hur vi som bodde här kunde höra nästan alla
ljuden, som hörde till starten 
av en tvåtakts tändkulemotor typ
Skandia.
Det var så vid denna tiden,  att vår  miljö inte var belastad 
av
det vanvettiga trafikljudet vi har i dag, vi hade inte så mycket
fläktar som surrade
konstant, utan vi hade en tyst miljö.
Tyvärr kommer den aldrig tillbaka i det heliga 
framåtskridandets
namn…

Ett par intressanta notiser kan jag förmedla,  som de berättades
för mig av en 
skeppare på en av fiskebåtarna i Halmstad.

Under kriget rådde av förklarliga skäl brist på bränsle och smörjoljor.
Vad gäller smörjoljor,  gjorde man så,  att man tappad ur använd olja
på fat, 
så de tunga partiklarna sjönk till botten. Sedan hävde man
oljan och körde den genom diverse filter för återigen kunna använda
den.

Ett litet tillskott av ny smörjolja hade man,  som tillsattes den
filtrerade oljan.

Skepparen berättade,  att man kände på oljan mellan fingrarna.
Var det glatt 
och fingrarna gled lätt mot varandra, hade oljan
tillräckligt bra smörjande 
egenskaper. Men om det kändes strävt,
var det dags att kassera oljan eller 
skicka den på omdestillation.

Bränslet som användes normalt,  var mer eller mindre lättflytande
brännolja,  som eventuellt förvärmdes  
innan den sprutades in
i  cylindern.
Under kriget försökte man använda   i stort sett alla 
vätskor,
som kunde brinna under tryck.

Min sagesman berättade,  att de körde på trätjära utvunnet
ur tall- och granstubbar 
i Småland…

Det kan tyckas märkligt,  att man kunde köra på trätjära,
som ju är trögflytande,  
men genom att starta motorn på normalt
bränsle för att få upp temperaturen,  kunde man sedan slå över
till
trätjäran, som innan den sprutades in  värmdes till 70 grader,
då den var lättflytande.

Han sa,  att motorn gick bra på detta bränsle och det enda extra
arbetet,  var att trätjäran avsatte
avlagringar i bränslesystemet
och då speciellt i  den mekaniska insprutningen, på kolven och
fodret.
Detta krävde kontinuerlig rengöring och underhåll för att
säkerställa funktionen.

Att motorn fungerade på bränslet och smörjmedlet som
återanvänts, berodde ju på 
bland annat,  att motorerna var tillverkade
med mycket större toleranser än dagens  
supertäta motorer.

Undra hur man skulle lösa bränsleproblemet i dag med en Volvo
marinmotor ?

Kanske hade man kört på rapsolja.

Knappast på tjätjära från tallstubbar som har sina rötter nedgrävda
i  gruset på Smålands moränåsar…

Här kommer två videosnuttar på stort och smått inom förbränningsmotorvärlden:

En gigantisk stationär 4-takts dieselmotor.
Men roligast att iakttaga  är den synnerligen coola hunden.

APROPÅ LINFLYGTRÄFFEN I KUNGSBACKA DEN 10. JUNI…

 

 

 

 

 

…så kommer här en artefakt från förr.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingressbilden visar  stabila doningar. Kanske behövs,
om man flyger en 4-motorig
Boeing B-17  ?

Klippet är värt att se på, bara för att höra på speakern.

Här kommer en liten video till. Tyvärr utan ljud med med bild…?

Som sagt vi träffas i Kungsbacka den 10 juni för att linflyga,
kanske skaffa en OT-motor eller
bara träffa kompisar.

222

OLD TIMER FRIFLYG VID THE OLD WARDEN AERODROME I ENGLAND

 

 

 

 

 

Jag tycker,  du ska ta dig 10 minuter

och kolla filmerna !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

England, brukar det ju sägas, är ett land av traditioner och
konservatism
i dess positiva bemärkelse.

Det gäller även modellflyg. Själv är jag helt fångad av
friflygande
OT-modeller, som är konstruerade före 1960.

Helst modeller från eran 1935-1950.

I England, som i flera andra länder, har man meetings
för just OT-modell
flygare.

I Bedforshire  en bit från Biggleswade ligger
The Old Warden Aerodrome 
i anslutning till
The Shuttleworth Collection.

Jag har besökt denna plats ett flertal gånger för att beskåda
den stora
uppvisningen man har för full size plan varje sommar.

Planeringskalendern ger besked och dessutom min länk till
vänster på bloggen ”Airshows and Displays 2017”

Om du har möjlighet och vill, så åk dit och se en fantastisk
uppvisning
med fina plan och fina flygningar.

Museet är mycket välordnat och flygplanen är i så bra skick,
de kan vara.

Piloterna flyger planen på intet sätt mjäkigt med tanke på ålder,
utan
de nästan 100 år gamla planen får bekänna färg.

Hur man tar sig dit ? Ta Ryan-Air och ha en bil bokad i England,
så du kan
köra upp till flygplatsen. Att ha med sig en bil,
dvs köra från Sverige till
England är meningslöst.

Det brukar gå lätt att ordna boende B&B i London.
Skulle tro,  man kan kolla
på nätet om boende i Biggleswade
eller i trakterna för en hyfsad penning.

Inte långt från Old Warden ligger Imperial War Museum
vid en fd RAF
flygbas. Kanske ett av världens finaste museum
för militärt flyg.

Det tar en dag att gå igenom inklusive lunch.

Ok, så är det med det. Nu har jag gjort reklam och nu kommer
två små videosnuttar
som beskriver verksamheten vid OT
friflygträffar vid Old Warden i England.

Veva upp gummimotorn, kompa upp dieseln och häng med !

OM JAG INTE FLÖG I LÖRDAGS…

 

 

 

 

 

 

…så företog jag mig i alla fall

premiärdoppet i havet för 2017.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingen hangvind i lördags, i stort sett vindstilla och solsken.

Hann inte åka att flyga termik, men ett dopp i havet
kunde det ju bli.

Tänkte att temperaturen skulle ligga på 14 grader eller så.

Men till min överraskning var det ca 18 ! Alltså mycket varmare
än jag trodde.

De fåtalet som fanns vid stranden badade,  eller hade alla badat
och samtliga sa,  det var varmt  vattnet.

Naturligtvis hoppade jag i och företog premiären i Kattegatts vatten.

Vilket är en sanning med modifikation, då vattnet var brunt, humusfärgat,
vilket indikerade att det var vatten från Lagan.

Men hur som helst jag var i en god stund och njöt varje ögonblick.

Så kan jag inte flyga kan jag ju bada eller ?

 

En sorts farkost for studsande omkring på Laholmsbuktens loja dyning
under kraftigt motorvrål. Nyttan av detta ? Tillfredsställa egot …

Något lugnare tog del av familjen skrake under sin passage med sina telningar.

Ser du den bruna färgen på vattnet ? Vatten från Lagan, som är ovilligt att
blanda sig med saltvatten från Laholmsbukten.

Inte behövde vi trängas…

Vad är det man säger på Flashback…ingen bild ingen händelse…

Horisonten glömde jag räta…men du ser, havet är som en spegel.

Klockan 2015 lördag. Ser du det ljusa bandet i horisonten ?
Vi som är kustboende har fördelen att kunna se en fri horisont.
Halland de fria horisonternas landskap !

NATURLIGTVIS LÄNGTAR JAG EFTER OT-SM TILL SOMMAREN…

 

 

 

 

 

 

 

…så jag än en gång får uppleva

de fantastiska friflygande modellerna !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att  vara friflygare i Sverige och i andra länder också förresten, det är inte lätt.
Som du vet,  kräver en friflygande modell ytor, då den lever sitt eget liv i luften.

Du vet aldrig,  hur en modell flyger med hänsyn taget till termik och vind.
Den kan hamna var som helst, speciellt om fusen inte funkar.

Att finna platser lämpliga för friflyg i Sverige, det  är med förlov sagt svårt.

Det senaste dråpslaget var,  då någon sorts korpral  inom Fortifikationsverket
 i sin allsmäktighet beslöt,  att Rinkabyfältet inte fick användas för modellflyg.

Jag vet att intensiva försök har pågått för att få häva förbudet. Men en korpral
är ju trots allt en korpral…med makt.

Fast Allemansrätten råder väl också på Rinkabyfältet…?

Därför får friflygarna improvisera. SM  för friflygande OT-modeller kommer
att avhållas vid Bollerup. Vi har varit där förut, tack vare vår ordförande
i SMOS, Bo-Eskils goda kontakter
med markägarna.

Fram till dess får vi nöja oss med bilder från förr, då vi kunde utöva hobbyn
på Rinkaby-fältet.

Bilderna visar Matti Pyykkö,  som släpper mästerbyggarens Markku Tähkäpääs
modell på Rinkabyfältet. Kommentarer behövs inte.

Håll tillgodo, dröm dig bort  och beundra finskt modellbyggande och flygande.

 

OMBYTLIG VIND…

 

 

 

 

 

 

Hur vinden kan vända 180 grader på 30 sekunder.

 

 

 

 

 

 

 

Lördagens morgon började med fint väder, vilket innebar  23 graders värme
svag sydostlig vind.
Alltså iväg till min plats för termikflyg för en rejäl sväng med min ärriga Ava.

Jag monterade och startade min modell upp emot en sky som var beströdd
med nybildade Cumulusmoln, som sakta drev från sydost.
Vinden var ca 2-3 m/sek vilket gjorde det lätt att hålla modellen inom
rimligt avstånd. Termiken under nybildningarna var stark och turbulent,
så det for iväg upp snabb,t så variometern nästan fick hicka.

Eftersom jag är en morgonpigg människa, innebar det, att jag startade
omkring kl 0900.

Efter 45 minuter i termik landade jag för att byta acke i min GoPro.

Sen ny start, ny termikblåsa och uppkurvning till 300 m, där en flock
tranor låg och svängde. Jag flög rote med tranorna för att få lite fina bilder.

Just då det var klart, märkte jag att modellen stod och stångade mot västlig (!)
vind. Det var inte en svag pust utan vinden kom med 7-8 m/sek, som om man
tryckt på en knapp.

Detta var ett inte helt vanligt väderfenomen, då en liten kallfronts kalla luftmassa
ramlar ner mot marken och skjuter upp och bort den marknära varma luften.

Jag vet ju väl, hur sjöbrisen vänder vinden, men detta var något mera absolut.
Förutom att vinden blev stark, sjönk temperaturen från 23-24 grader till 16-17.

Efter vindskiftet kom markdimman vältrande. Inte så det hindrade flygning,
men inget jag önskar, då jag flyger.

Det värsta var ju, att jag lockat ut Pär Lundqvist med hans ombyggda ASW
utlovande fint termikväder.

När Pär monterat,  hade vi 10 m/sek och klokt nog beslöt Pär att stanna på
marken med sin modell.

Jag var nöjd med den 1.5 timma jag fått i luften och att jag fått ner min Ava
i helt skick.

Vid sista landningen visade det sig, att främre vingbulten var skadad i gängorna,
så den inte greppade riktigt, utan den hade glidit upp. Alltså satt vingen med en
enda plastbult. Inte konstigt att den flög lite som galopping ghost under final
och landning.

Jag bytte så klart bulten, så vingen satt säkert. Ibland har jag tur…

Alltnog, kan jag inte flyga, så kan jag gå en promenad med kameran i den täta
lövskogen och i snåren.

Det blev ju lite bilder. Tyvärr blev ju inte bilden på ärtsångaren bra, men det
handlade om långt avstånd och snabba ryck vid fototillfället.

I dungen fanns två näktergalar, som bankade iväg sina ibland hårda drillar.

På marken har örterna börjat komma.

Så dagen blev trots vindskifte lyckad, för sen eftermiddag åkte jag till stranden
och flög hang med min nylagade Gillette.

Om den flög ? You bet !

 

Nybildningarna blommar över det Sydhalländska  slättlandskapet.

Det kan inte bli mycket bättre…termik, vacker natur, en bra modell och min
bekväma flygstol från Biltema. (290 spänn)
Det är ju drömmen om ovanstående,  som har gjort,
att vintern med mörker och uselt väder gått att överleva

Pär monterar inför den flygning, som inte blev…

 Vingfastsättning M/Lundqvist: I Underkant på vingen två krokar som träs i två öglor i kroppen.
Vingen styrs med två stift. Överkanten av vingen en ögla som träs över en elliptisk skruv, som drar
fast och spänner öglan mot kroppen. Enkelt förklarat.

Det modifierade klaffsystemet på ASW:n.

Kontemplation

Näktergal…ganska oansenlig fågel med stark stämma.

Ärtsångare (tror jag)

En vresig invånare vid ekarna som vaktar fornminnet
vid Örelidgravfälter nära Tjärby Kyrka.

Det börjar spira. Detta är mycket små örter.

 

DET ÄR JU KLART ATT ALLT SLITS…

 

 

 

 

 

…eller hur en modell kan se ut …

efter 700 timmar i termik.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är en mycket aktiv modellflygare, som tar till vara varje chans
för flygning.

Eftersom jag till 90% är segelflygare, vill jag ha N-NV vind för hangflyg
eller svag vind och solsken för mina termikmodeller.

Den modell jag flugit absolut mest, det är min gamla HyperAva från
Wladimir Models i Ukraina. Det är en modell, om rätt intrimmad,
som flyger sagolikt bra med absoluta topprestanda.

Jag inköpte den för 8 år sen hos Lennart/RC-Teknik och den är
still going stronger…efter 700 timmar i termik !

En modell man använder till den är avsedd för, det vill säga flygning,
kommer ju att slitas. Lite barskt vill jag säga,  att de som har de blankaste
modellerna, det är de med minsta flugna modellerna…

Min erfarenhet är, att mycket av skadorna uppstår, då man på
marken förflyttar modellen. Exempelvis man kör fena och sidoroder
i garagedörrstolpen, man kan skada modellen under transporten i
bilen.
De flesta skador jag fått är vid landningar ute i naturen. Vid oplanerade
landningar i okänd terräng är det lätt att hamna i en spretig buske med
vassa taggar, som perforerar klädseln. Vad gör jag då ? Små hål tejpar
jag med klar tejp, större hål klär jag om med en bit Oralight.

Jag klär inte om en hel vinge för ett enda hål. Om jag tejpar ett hål i
vingen, påverkar det på intet sätt flygegenskaperna.

Annat som slits på min Ava efter 700 timmar i  termiken är fastsättningen
av huven i kolfiberlaminat. Den åker ju av och på och efter ett par tusen
gånger, blir den sliten. Där har jag fått lägga på kolfiber, för att den

ska snäppa fast ordentligt. Dessutom har jag säkrat huven med en bit
persiennlina, så jag inte förlorar den, om den lossar.

Min motor, en gammal Mega har hängt med alla år. Jag bytte lager i den,
men det var troligtvis inte nödvändigt.

Vingfastsättningen med två M4 skruv slits också.
Skruvarna,
jag använder, Polyamidskruvar från Staufenbiel/Horizon,
byter jag med jämna
mellanrum.

Experter påstod,  att plastskruvar inte håller…Ja, de har hållit för mig i mer än 8 år
utan att gå sönder.

Baldakinen som håller stabben, har jag slågit  sönder, då jag stött emot min verkstadsdörr
och den har jag lappat ihop med kevlartråd och CA.

Sidoroder/höjdroderservo byter jag vid behov. Jag använder HK platta vingservo
med metallvxllåda. Lite tyngre, men de håller.

Bromsarna är fästa med speciell tejp med suverän vidhäftning, som jag fått tag i.
Dessutom har jag förspänt bromsarna med 0,3 mm pianotråd, så de hela
tiden strävar efter att hålla sig stängda. Servon för med sin arm upp bromsklaffarna,
vilket är ett mycket enkelt sätt att operera klaffen. Alltså servoarmen påverkar klaffens
insida direkt utan komplicerade linkage.

Alla de skador jag beskrivit, är inget, såvitt jag kan bedöma, vilket har negativt påverkat
de fina flygegenskaperna. Min HyperAva flyger precis så bra, som jag vill.

När mina vingar ser ut, som om det fått ett hagelskott och är fulltejpade, river jag av
klädseln, vilket är ett pillerijobb, då klädseln sitt riktigt hårt fast mot kolfibern
på spryglar och annat. Men med hjälp av ett blad till en mattkniv löser det sig med
hjälp av tålamod.

Då klädseln är väck,  passar jag på att räta ut bakkanten och reparera dellaminerade spryglar.

Sen efter omklädsel blir Avan som ny och redo för nästa 700 timmar i termiken.

Skulle min kära HyperAva gå till de sälla jaktmarkerna har jag en helt ny Ava Pro,
som bara är provflugen
och en annan fin 4-metersmodell som oxå är flygklar hängande
i min hangar.

Tja ovanstående lite av mina erfarenheter.

Ni ser, att D-boxen har varit i småsmulor och ny bit blivit inskarvad.
Klädseln säkrad med tejp mot D-boxen.

Här var det ett större hål i kläseln och då satte jag dit en ny bit Oralight.

Kolfiberbaldakinen som håller stabben har gått av. Lagades med kevlartråd och CA.

Biltemas tejp en räddare i nöden för modellflygaren.

Ibland kan bakkanten se ut som ett stormande hav.

Denna vingspets var i småsmulor, som ett krossat kexchoklad,
efter att modellen ramlade ner från en 15 hög gran

och naturligtvis landat på vingspetsen.

Bakkanten som är en bergochdalbana, rättar jag till,  då jag har av klädseln.

Vingfastsättningen med sina två M4 plastskruvar. Jag har satt på skydd i mitten
för enligt lagen
om allts dj-het slinter jag med skruvmejseln då jag spänner skruvarna
och då kör jag mejseln
genom klädseln…Nu blir det inga skador.

Undersidan vingen efter ett otal landningar på gräs och i stubbåkrar.
Det värsta att landa i ? Det är nyss slagna ärtåkrar. Ser ut som piggsvin
och går igenom vilken vinge som helst.

En skadad och tillfälligt stabiliserad bakkant.

Den reparerade D-boxen. D-box kevlar/kolfiber finns hos
Wladimir i längder du önskar. Även RC-Teknik kan fixa D-boxar.

Har du smällt en Ava,  kan du beställa i Ukraina precis den del,
eller den del av en del  du behöver.