Translate

AB FLYGINDUSTRI I HALMSTAD

 

 

 

 

Bara en liten påminnelse, om en nästan glömd epok…


 

 

 

 

 

 

08-05-_DSC3934

Bilden ovan en av de lastglidare,  man byggde för svenska försvaret.

 

 

…då vi hade en flygplansindustri under Andra Världskriget i Halmstad.

Jag har publicerat 8 poster om AB Flygindustri i Halmstad.

Allt grundat på  material från den ende, som jag tror
fortfarande
är i livet av den dåvarande personalen,
Kurt Persson Halmstad.

Denna länken går till första posten. Det finns minst 6 till.

                               Länk 1.

                               Länk 2.

                                                                                                   Länk 3.  

                                                                                                        Länk 4.

                                                                                                        Länk 5.

                                                                                                        Länk 6.

 

 

Text- och bildmaterialet är garanterat unikt.

 

 

OBSERVERA:

Alla bilder publicerade om AB Flygindustri på min blogg
ägs av Kurt Persson Halmstad,
som också innehar Copyrighten,
vilken är skyddad av svensk och internationell lagstiftning.

            Om du fortfarande är tveksam   Läs gärna här.

DETTA ÄR EN ARTIKEL FRÅN DAILY MAIL I ENGLAND SOM HANDLAR OM…

 

 

 

 

…Supermarine Spitfire

 

 

 

 

Bild: Wikipedia

 

Artikeln är värd att läsa och njut samtidigt av fina bilder.

Länk tryck HÄR.

JUST MODEL FLYING

 

 

 

 

 

Modellflyg som vanligt…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min personliga åsikt om modellflyg är, att det gäller
att utnyttja de tillfällena då omständigheterna  för
det är gynnsamma, så jag kan utöva min hobby.

Att modellflyga ger mig goda upplevelser och stimulerar
mig i det vardagliga. Jag kan ju tänka tillbaka och återuppleva,
tack vare de sinnesintryck jag bevarat  i min hjärna och
mina sparade bilder.

Jag tycker, detta är utomordentligt värdefullt i ens liv.

För mig och andra hängivna modellflygare är dvalan framför
en tv eller det  febrilt maniska  knappande på en IFåne ett
fullständigt meningslöst sätt att tillbringa sitt liv.

Att passivt vänta på något, som aldrig kommer att  ske,
det är som att förvänta sig, att en telefon ska ringa,
som inte är inkopplad.

Så därför, käre besökare, åkte jag ut häromdagen, trots
uppfriskande vind och ca 0 grader för att testa en kamera
i min Sparky.

Att modellflyga då vädret är fint är ok, men jag drar mig
inte för att modellflyga, då det är sämre väder heller.

Lite blåst måste jag tåla. Ett flygplan flyger i förhållande
till den omgivande luften, inte i första hand till marken…

Varför jag ville ut och i en dels ögon plåga mig ?
Jo, jag var så nyfiken,  om min kamera skulle göra det den ska
och huruvida min modell med en ny mottagare skulle fungera
utan problem, som jag förväntade mig.

Sist men inte minst; Jag är alltid upplagd för att flyga, alltså
att få uppleva miraklet FLYGNING, för jag tycker det är ett mirakel !

Så trippen gick till havet, där jag har ett av mina andningshål,
vad gäller hangflyg och naturupplevelser.

Efter min provflygning ville jag gå min vanliga 8 km promenad
för att kanske med min kamera dokumentera det jag observerade
och tyckte vara värt att visa.

Bilderna på det som rör min modell och flygningen är alla
tagna med min Mobius, sittande på mina solglasögon.

Naturen är förevigad med min Sony.

Häng med mig på en liten tur,  om du vill veta, hur det gick !

 

 

 

 

Stranden kl 0900

På väg ut till starten. Min trogna “Sparky”.
med lite fjantig målning på vingen, men det är,
för den ska vara lättare sedd i luften.

Jag handkastade i den byiga vinden 8-9 m/sek sydost.
Du ser min GoPro är säkrad  till modellen med en
lina av persiennsnöre. Man vet aldrig, vad som sker…

Ja, du ser det var  turbulent…
Det var galoppflygning upp till 30-50 m höjd.

En besvärlig inflygning för landning…

Turbulent…

…det är det.

Min avsikt var att landa uppåt i strandrågen…

Det gäller att få upp nosen…och modellen…

…kolla mitt höjdroder.

Nu !

My nesting bird !

Denna ismannen tycks något förvånad..
Han sa till mig, att han tappade hakan,
då  jag fixade landningen…

I Tönnersa Naturskog har vi frusna mumier ,
medan man i Egypten har mumier i 45 graders värme.

En trädmonolit utan någon avsedd symbolik…

…fast dessa tallarna blev inspirerade till lite bark mot bark…

Denna bilden får mig till att associera till en kvinna utsträckt på en divan…?

Naturen danar naturen.

Har du inte varit här ? Åk hit !

Det är stimulerande !

Fast jag vet inte om denna mössprydda figur tyckte det…

Det jag aldrig kan vara utan…den obrutna havshorisonten.

Ingen snö…just nu. Vi har gröna höstsådda åkrar i stället.

Vad gillar du flygfältet ?
7 tunnland kortklippt gräs och inga grannar …

ONLY THE SKY IS THE LIMIT…

 

 

 

 

 

…i alla fall för segelflygare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag funderade på,  vad jag kan göra för att få mina
besökare på bättre humör och skapa lite hopp om
kommande flygningar, då vädret är bättre, än den
bedrövligheten vi konfronteras med i Sydsverige
just nu…

Så varför inte gotta oss åt lite mer bilder på vackra
modellsegelflygplan vid IGG-Meetinget på Ålleberg ?

Som jag sagt tidigare, är ett besök här en av årets
höjdpunkter för en intresserad modellsegelflygare.

Här är en plats för drömmar och fantasier, vilka
skapas av alla intrycken man får av flygplan, människor
och den vackra naturen.

Vill du veta mer om IGG Sverige så kolla länkarna
i den post, jag tidigare skrev.

I väntan på solsken, 25 grader varmt, noll vind och
5/8 Cu med basen på 2000 m, får vi drömma tillbaka !

Vi ses på Ålleberg till sommaren och då vi besöker ÅMFK
vid deras fina fält !

Bilderna är utan kommentar, så frossa på bara…Jag har
mycket mera från IGG/Ålleberg. Skriv IGG eller Ålleberg i
sökrutan till vänster, så kommer det upp mycket !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

GOPRO LENSE OUT OF FOCUS ?

 

 

 

 

Blurriga bilder från en GoProkamera.

 

 

 

 

 

Som jag skrivit om tidigare, har jag haft en känsla de sista månaderna,
att min GoPro varit ur fokus.

Bilderna har inte haft den utomordentliga skärpa, som de visat förut.

Kameran jag beskriver, är en GoPro Black Edition 3+, vilken jag
skickat till Tyskland och fått monterat en absolut förstklassig riktig lins i.
Det var en dyr historia, men
resultatet var utomordentligt enligt min bedömning.

Jag har tagit minst  200000 bilder sammanlagt med kameran, eftersom
jag ofta ställer in den, så den tar 2 bilder/sekunden.

Så jag kan lätt komma hem med 10000 bilder efter en dags flygningar.

Som sagt, jag har tyckt mig märka, att mina bilder blivit oskarpa.

Naturligtvis funderade jag, om det var  så kameran var ur fokus ?

Jag monterade kameran på ett rejält stativ i balkongdörren, där kameran
hade fri sikt till en björk
ca 50 m bort. I kameran en HDMI-kabel, som gick
till
min tv.
Sen tog jag bort låsningen av linsen, vilken 
utgörs av två O-ringar. Linsen
kunde nu skruvas ut eller
in lätt.

Jag fokuserade kameran på björken,  så det blev skarpt. Om jag blev nöjd ?
Ja, det blev jag. Men jag höll på i en timma, för jag ville ha det optimalt.

Slutligen tillbaka med de två O-ringarna, så linsen blev fixerad.
Om jag flyttade linsens inställning ? Ja…jag vred den 2 mm från ursprungsläget,
men det ligger inom mina ögons felmarginal…

Hur man bär sig åt med kameran rent mekaniskt att justera linsen avseende
fokus finner du om du klickar HÄR. Där finns bra instruktioner.

Jag provfotograferade efteråt och det blev så bra, som jag förväntade.

Ivrig att testa for jag iväg med en elmodell med kameran monterad
och flög,  samtidigt som kameran gick i stillbildsmode/2 bilder per sekund.

Vädret var lite disigt och ganska dåligt ljus. Hem och kollade i datorn….Inte skarpt ! Kul…

Jag tog en funderare och googlade.

Det var som jag misstänkte. Fotograferar jag under dåliga ljusförhållanden,
kommer GoPron naturligtvis att öka exponeringstiden
och plåtar  du från en
modell, som rör sig relativt fort versus objektet,
då blir det oskarpt.

Jag kollade  egenskaperna på bilden och såg att exponeringstiden låg
på 1/75:dels sekund !

Ska jag fotografera i dåligt ljus, då gäller det att hålla kameran stilla
i fotograferingsögonblicket.

Detta är ett fysikaliskt faktum, jag inte kan påverka. Jag kontrollerade
exponeringstider och bländare på de bilderna jag tagit sommartid
och fann genast, att exponeringstiderna i solsken låg runt 1/1000:dels sekund.

I dåligt ljus låg exponeringstiden på 1/100:dels sekund ungefär.

Slutsatsen för oss GoPro-ägare är,  att våra kameror, för att resultatet
ska bli bra,  kräver mycket ljus. GoPron kan mycket men inte allt.

Så utnyttja ljuset, då du plåtar med din GoPro ! Då får du ett bra resultat.
Är det dåligt ljus, förvänta inte bra bilder, såvitt du inte använder ett
stabilt stativ för din GoPro, eller om du kör med GoPro-appen, så du kan skjuta
via din telefon, om din kamera ligger på en stabil yta.

Så för mig är det bara att invänta ljusare dagar för bra bilder.

Jag är generellt mycket nöjd med mina GoPro 3+ kameror.
Det har för mig inte funnits anledning att köpa någon nyare version,
då de jag har nu, de kan i stort, vad de nya kan i stillbildsläge.

Mina kameror håller jag ständigt uppdaterade med sista programvaran.

 

 

Här kan du se dels den ny linsen och du kan se O-ringarna, vilka fixerar linsen.
Denna linsen kan skruvas in eller ut, vilket förändrar fokus på kameran.

ÄNNU EN RADIOTILLVERKARE HAR LÄMNAT IN…

 

 

 

 

Japan Remote Control Co Ltd…

 

 

 

 

 

 

Har lämnat in i nuvarande form. Den 26 december
begärdes företaget i konkurs.

Vad det innebär för eventuell fortsatt drift i form av
produktion och support,  har jag ingen aning om.

Vi som använder JR, vi får väl hänga på låset och
hålla oss informerade via Google…

Japp, Jr ett gammalt “gott” märke som inte klarade
konkurrensen.

Ingen hobbytillverkare kan sitta lugnt stilla i dagens
hobbyvärld. Se på Graupner osv.
Det enda som tycks säkert i dag, är att solen går ner…

Nu ska jag fundera,  om jag ska investera i nytt…
men
så länge det jag har funkar utan problem,
då kör jag vidare med det.

Jag fick tipset om konkursen  av Rolf Maier , som är
ordförande i Ålleberg ModellFlygKlubb och  han
är alltid
  välinformerad.

 

 

 

 

LÅT OSS MINNAS, HUR DET KAN VARA SOMMARTID.

 

 

 

 

 

Då  modellflyglivet är lätt att leva.

 

 

 

 

 

 

 

En av högtidspunkterna för en sann flygintresserad är
självklart IGG-Meetinget på Ålleberg.

IGG = Interesse Gemeinschaft Grossegler, eller på svenska
Sammanslutningen för storsegel intresserade lite slarvigt
översatt.

Oavsett vad det kallas, missar jag aldrig att besöka deras
meeting på Ålleberg.

Jag åker dit av flera olika skäl. Dels är jag intresserad av
flyg och särskilt modellsegelflyg och här kan jag se de finaste
segelmodellerna, vilka kan köpas för pengar.  Jag får se
modellerna
i luften, där de visar oftast mycket skalenliga
flygegenskaper.

Det är mäktigt att se en 8-meters modell med det laminära
suset över vingarna kurva termik i en blåsa över Ålleberg.

Bilden av modellen och ljudupplevelsen fastnar i alla fall
i min hjärna som en hårt sittande upplevelse av det
som jag definierar såsom varande sommar.

Ett annat skäl till besöket är ju den historiska betydelsen
av Ålleberg. Ålleberg som skapades mitten av 1940-talet
som en utbildnings- och fortbildningsinrättning för segel-
flygare. Allt stöttat av statsmakterna, då detta var ett sätt
att täcka rekryteringsbehovet av nya piloter till Flygvapnet.

Om du besöker Ålleberg, så glöm inte att gå in på Segelflyg-
museet.
Det är värt ett besök att kunna få uppleva de historiska
vingslagen för de sista 90 årens utveckling av segelflyget.

Samtidigt som Storsegelträffen avhålls genomförs en
träff av Sveriges bästa motorbyggare. Här kan du se
resultatet av starkt intresse, hängivenhet och förmågor
att genomdriva långa och tidsödande byggprojekt av
mekaniska konstruktioner.

Glöm inte heller att ta en promenad i den vackra naturen
med sin rika flora. Ålleberg är ett platåberg, som skapar
betingelser för sällsynta växter och örter.

Håll också koll på Veteransegelflygets aktiviteter på
Ålleberg !

Jag rotade fram lite bilder, så vi ser, vad vi vet kommer
under tidig sommar och vilket vi,  som är intresserade,
anser vara väl värt att vänta på !

Vi ses på “Berget”  !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

DET KOMMER EN POST TILL MED MYCKET BILDER FRÅN IGG ÅLLEBERG !

JAG MÖTTE DONALD TRUMP…

 

 

 

 

 

 

 

…i stenbrottet vid Grötvik,

tror jag i alla fall…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Många som kallar sig journalister i  Sverige tycks ha ett
förhållningssätt till presidenten i USA
Donald Trump ,
som om han vore president i Sverige.

Lite märkligt…påminner om kampanjen mot Reagan i
Sverige då han blev president. Ja, du vet “Cowboy” och så vidare…

Kom dock ihåg,  att det var Reagan,  som välte det sovjetiska
imperiet !

Emellertid, tillbaka till verkligheten i Sverige.
Jag såg i alla fall Trump häromdagen, då jag var ute fotograferade.

Inte visste jag han var odödliggjord i den svenska berggrunden ?

Lite pics från Grötvik/Halmstad vid det gamla stenbrottet.

Ingressbilden är Tylögrunds Fyr tvärs Tylön.

 

 

 

 

En CC, Car Carrier, på väg till Bremerhafen,
efter att ha lossat VAG-bilar i Halmstad.

Schelde Highway som opereras av rederiet K-Line.

Laholmsbukten ligger rofull.

Donald Trumps profil misstar vi oss inte på…

JAG ÄR…

 

 

 

 

…just nu…kl 1200 lördag…

 

 

 

 

 

 

 

 

…eller då du läser detta, sysselsatt med att flyga hang
på Hovs Hallar.

Jag ska tala om hur det gick sen.

 

 

 

Här kommer en liten update…

 

 

 

Som utlovat kommer lite bilder från den fina
flygupplevelsen från Hovs Hallars Platå.

Aldrig kunde jag tro, att vädret för hangflyg skulle
bli så bra. Det var växlande molnighet och vind
ca 5 m/sek nord med bitvis dragning till nordväst.

Förutom jag med min modell fanns det två skärmflygare,
som passade på att få lite flygtid.

Bitvis fanns det en stark kantrotor och topprotor, vilket jag
påpekade för skärmflygarna. En av de två upplevde problem,
då de balanserade innan start, vilket bilderna visar.

Jag monterade min Hobby, gjorde mig beredd med preflight
koll. Då jag upptäckte till min fasa, att mitt ena skevroder
stod stilla…

Roligt att se sådant, då man står vid kanten flygsugen utan
gräns…

Men jag gjorde så, att jag kopplade ur sladden till det
stillastående rodret, tejpade fast rodret i vingen och flög
med ett skevroder och sidoroder.

Det var inga problem att flyga med sidoroder och bara
ett skevroder . Problem
kunde det bli,  då jag skulle landa,
då jag inte hade möjlighet
att aktivera mina bromsar.

Lyftet var som det brukar under dessa omständigheterna
perfekt. Att klättra högt var bekymmersfritt.

Efter 1.5 timma i luften beslöt jag att landa. Eftersom jag
inte kunde bromsa, gällde det att planera landningen
oldstyle…Alltså flyga medvindslinje, bas och final.
Flyger man så, finns det tid att malla ner sig till lagom höjd.
en liten press på mig var att tre kommersiella piloter stod
och kollade min landning…

Landningen gick som i smält smör och föranledde kommentaren
från en av Maerskpiloterna: Ja,  men det var en smuk landning…

Hemkommen visade  det sig, då jag kollade mitt stillastående
skevroder, att problemet var att skruven till skevroderoket
var för löst dragen….slarv.
Jag drog den, kollade rörelser
och ändlägen och det blev perfekt.

Jag kunde dragit skruven ute vid hanget…men jag hade inte med
mig tillräckligt liten skruvmejsel så…det blev en adekvat lösning
dikterat av omständigheterna i alla fall.


Förr i tiden, på hangstenåldern, då hade vi med en halv
hobbyverkstad ut då vi flög…men det var,  när vi var unga
och starka.

Härligt att vara hemma efter och minnas flygningen och
erfara jag fått massor av frisk luft, upplevelser och sol.

Dessutom, som vanligt vill jag säga, passerade mycket
turister förbi, där jag flög.

Bland annat en stor flock danskar, som där det visade sig
i en familj,  att sönerna, två stycken och fadern alla var
piloter i Maersk Air.

Roligt att prata med kunniga och intresserade personer.
Jag gjorde allt,  för att de skulle börja med modellflyg…

Här kommer lite bilder.

 

 

 

Havet som jag såg det vid ankomsten.
Ca 5 m/sek vilket du kan se,  genom att vågorna inte bryter.
Det vita skummet är från den nordgående strömmen
då den passerar näsan på Hovs Hallar.

En skärmflygare från Torekov, som arbetar som drönarpilot professionellt.

Uppdrag av skärm

Sen gäller det att jobba sig framåt.

Tills det är dags att ta steget ut i luften.

Ibland blir höjd en bristvara…

Jaha, då ska vi balansera…

…kanske topprotorn ställer till det…

…ändå kan jag ju egentligen…

…men inte nu.

Vårdkase i Harplingetrakten ?

Just vid touchdown från nosen på  min “HOBBY”.

NÅGOT MÅSTE JAG JU…

 

 

 

 

 

…ladda upp ,

därför en hemsida eller blogg…

 

 

 

…där inget nytt kommer upp, det är garanterat döda ankor
för eventuella besökare.

Så jag grävde på min YouTubesida.

Vi har,  som många,   just firat Nyårsafton.

Med blixt och dunder vid 12-slaget tillsammans med flera
hundra personer på Galgberget Halmstad.

Där vi njöt av fyrverkerierna. Undrar hur mycket pengar
människor har köpt pyroteknik för, som bildligt talat  gick
upp i rök med rakethastighet

Efter allt blixt och dunder blev det dagen efter en promenad
vid havet. Där tystnaden rådde.
Det var vindstilla.

Det timida kluckande vågskalpet i strandkanten är avstressande.

Lyssna du själv och ta lugna andetag.

Nu ska jag ut och modellflyga, därför  väderläget i dag fredag
kl 1000 är gynnsamt…lite vind och uppehåll.

                                                                                                   God  Fortsättning !

Uppdatering:

Det blev en fin flygdag med min
lilla elseglare, 345 gram… Noll vind och bra sikt.
Så enkelt allt är med en liten och lätt elseglare !
Hade en gammal Key-Chainkamera ombord.
Jag är imponerad av vad den klarar.

 

 

 

 

 

 

NU ÄR VÅRT VÄDER I SÖDRA SVERIGE HÄRLIGT…

 

 

 

 

 

 

 

…om du är en sann självplågare !

 

 

 

 

 

 

Aldrig har jag väl väntat på snö och kyla som nu !
Detta gråa väder med regn, dimma och hård vind
lägger sig som en sufflé över oss modellflygares
sinnen, då vi skådar ut genom våra fönster.

Det verkar inte finnas hopp om något…i stort sett
om vi ser på väderläget.

Jag har märkt,  att ju äldre jag blir, desto mer beroende
av ljuset blir jag. Mycket ljus/solsken stimulerar
kroppens hormoner, vilket gör mig mera på alerten.

Men nu…eländes elände, Ungefär som en nyhetssändning
på den svenska statstelevisionen.

Men mina kära besökare på bloggen, hav förtröstan,
som
det heter !

I slutet av veckan har yr.no lovat,   det kommer att
ramla ner arktikluft över även södra Sverige. Du kan kolla
skärmdumpen nedan på väderutsikten.

Det betyder kanske solsken och vad man säger hög luft.
Vilket ger oss möjlighet att komma ut och flyga.
Har vi riktigt flyt,  fryser sjöarna till,  så vi kan flyga på isen.
En sjöis bjuder på bästa platsen att flyga, då ytan är
jämn.

Vi hoppas.

Men just idag ser du,  hur vädret är på min bild.
Inte uppbyggande. Men kan jag inte flyga,  kan jag bygga.

Fast jag håller på att kolla och rensa bland alla mina
upplagrade LiPo-ackar.
Makalöst så mycket LiPo man
lyckats samla i ladorna…
Ska köra
till återvinningen med skräpet.

När jag cyklade några 6 år gamla ackar till min elseglare,
såg jag till
min förvåning, att kapaciteten fortfarande
var helt ok.

Fantastiskt. Men kanske det beror på, att jag använder
mina termikmodeller som just segelkärror, vilket manifesteras
av,  att jag kör motorn försiktigt. Aldrig fullgas.

Om jag når 100 m på 5 sekunder eller 30 sekunder är för
mig
fullständigt egalt. Kanske är det  därför mina ackar
håller så länge.

Efter flerårigt elflygande har jag lärt en sak: Det är att köpa
ackar med goda egenskaper. Med det menar jag,  ackar som
man kan
ta ut mycket ström momentant ur.
Alltså många Ampére.

För att trösta oss lite,  hur modellflyg kan vara i sina goda stunder,
kommer lite sommarbilder, då livet leker med modellen i luften
på ett vackert hang !

Jump into the seat and buckle up for a smoothe ride !

 

 

 

Havet ligger delvis blankt som smält bly…
men vi ser, att sjöbrisen håller på att danas,
vilket ställer ut ett löfte, att det kommer att bli flygbart.

Pär startar sin Odenman, 1950, med en försiktig rörelse…
eller som vi säger på engelska; With a gentle push.
Det låter bättre tycker jag.
Ledsen bilden blev lite gul Pär.

Jovisst. det är en vacker modell…

Konstruerad 1949 som en friflygande modell.
Radiofierad av Pär med sida/höjdroder.

En friflygande modell kräver stora utslag, detta
på grund av en friflygande modells stora självstabilitet.

Japp, modellen konstruerad för 70 år sen.

Härligt

Dröm dig till sommaren !

Efter en landning i taggbuskarna…

Normalt sett landar vi bakom hanget eller på en gräsyta vid sidan om.

Den gamle just i landningsögonblicket.

 

Inte bara…

…modellflyg på Hovs Hallar.

 

 

Hej så länge !

STÖRSTA UTMANINGEN FÖR MIG UNDER 2017

 

 

 

 

 

 

Det var då min trogna HyperAva fick ett eget liv.

 

 

 

 

 

 

 

Ibland händer sådant, som i princip inte ska kunna hända.

Men, som politiker säger: Vi kan inte gardera oss mot allt.
Det gäller även, vad jag gör personligen.

Alltså, jag var som vanligt, eftersom det var synnerligen
fina förutsättningar för
termikväder, på plats 10 km
sydost Halmstad i det halländska
jordbrukslandskapet
för att flyga med min Ava.

Då jag är en morgonpigg person,  var jag startberedd redan
klockan 0900

Naturen runt omkring utgjordes av stora fält med mogen säd,
enstaka träd och ett par
10-kilovoltsledningar på höga
stolpar,  som stod som gränsvakter.

Vädret var solsken, inga moln och mycket svag vind från ost.
Den svaga
ostliga vinden var resterna av landbrisen,
som drog sin sista
suck på morgonen.

Det fanns goda möjligheter för torrtermik, eftersom det
var solsken. Väderutsikten hade lovat inversion på 1200 m,
men det är inget problem för oss modellsegelflygare.

Här kan du fördjupa dina kunskaper om inversion.

Senare under dagen skulle, med hjälp av solen, sjöbrisen dra
igång vid 13-tiden åt andra hållet.

Min Ava, nyrenoverad efter lång och trogen tjänst, laddad med
ny Picolario, GPS-caller och logger, låg på marken
klar att
erövra skyarna.

Flygstolen från Biltema stod beredd, laddad med en vattenflaska,
för där jag flyger,
får man lova att sitta att flyga, då här inte
finns  några AFFOV. (AuktoriseradeFlygFältsOrdningsVakter).

Så allt borde vara klart för flygning. På med min
JR-radio, slå på mottagaren i Avan och mottagaren för
telemetri från modellen
och koll av roder och funktioner.

Roderna fria och fulla roderrörelser och kontroll
av de aerodynamiska bromsarna. En rutin som jag utför
och som sitter kvar sen min fullskalatid.
En bra försäkring…

Allt var i ordning och jag startade med sinnet sprängfyllt
av förväntan inför dagens flygning.

Jag startade Avan med ett gargantuelskt handkast och
mina Ava klättrade förväntansfullt.
Själv retirerade jag mot min flygstol, för att kunna sittande
njuta av min modells flygande då plötsligt…

…med modellen på 50 m höjd njutandet abrupt  förbyttes i, kan vi kalla
det,  skräck
och överraskning.

Vad hände,  som förändrade förutsättningarna för en förväntad
fin flygupplevelse ?

Jag fick en  spänningsvarning för sändaren via en audiosignal,
vilket bekräftades vid en snabb blick mot displayens
voltmeter. Voltmeterns värde räknade  snabbt ner på displayen,
så nu gällde det att agera snabbt och rätt.

Goda råd var  inte bara dyra, de var superdyra med tanke
på, vad  jag investerat i modell och tillbehör.

Alltså gällde det att handla på bästa sätt. Jag stängde
motorn
och fällde ut bromsarna. Modellen svängde jag
snabbt, tryckte bort höjd och planerade en landning,
så fort det överhuvudtaget lät sig göras.

En viss lättnad inställde sig,  då min Ava tycktes göra,
det jag ville, vilket var att landa.

Men enligt Murphys Lag hände följande. När jag  hade
Avan 3-5 m över marken, då slocknade sändaren totalt…
Helt dött. Finito. Dead in the water.

Ok tänkte jag, det är inga problem, för jag har ju programmerat
Fail-Safe på den.


Men det visade sig,  att mitt eget minne var alltför kort.

Mindre än ett dygn…för kvällen före denna flygning hade jag
suttit hemma och programmerat om modellminnet.
Då jag hade glömt att ställa in Fail-Safe, som jag vill ha det…

Min glömska manifesterade sig brutalt som ett slag i solarplexus,
för inte gick modellen i förväntad modellräddande  Fail-Safe !

Ungefär en meter över den hägrande kornåkern, drog
motorn på
lite gas, just så mycket så modellen kunde
smyga iväg i en svag stigande sväng.

Min första tanke var: Detta är inte sant !

Roderna stod i neutralläge och bromsen hade åkt in.
Den Fail-Safe jag hade, var en defaultinställning.

Trots sändaren var död,  försökte jag reflexmässigt styra.
Naturligtvis fullständigt meningslöst. I ett stressat läge
för sin modell, då utför man som pilot invanda åtgärder,
även om de nu kan tyckas inadekvata. Det är den förlängda
märgen,  som styr mitt beteende under svår stress.

Avan flög stabilt i en svag vänstersväng under sakta stigande.

Jag drabbades av skräck och ånger, då jag tänkte på,
vad
som skulle kunna hända. Smäller jag modellen…
…ganska troligt.
Flyger den bort, det var också en möjlighet.

Mina binjurar gick troligtvis på högvarv nu och producerade
adrenalin. så det stack i kroppen.
Man kan väl säga att min kropp gick in i beredskapsläge för
en nödsituation.

Dock var en bortflygning inte lika skräckfylld som en krasch.
Flyger den bort,  kan jag ringa GPS-callern och få koordinaterna,
så jag kan komma åt min förlorade Ava

Ekonomiskt for också de tankarna genom min skalle.
Ska jag bli
av med en dyr och trogen modell ?

För 15 år sen kunde man ta en smälld eller förlorad modell
på hemförsäkringen, men de tiderna är förbi.

Min Ava klättrade sakta under motorgång i stora cirklar.
Gode Gud tänkte jag, låt den inte flyga bort. Låt den
inte heller få termik.
Jag tyckte,  att aldrig har väl min Ava flugit så stabilt,
som den gör nu..

Har jag haft en modell så länge som min Ava och flugit
den 650 timmar i termik, då får jag en känslomässig
relation till min modell. Ett Hejdå  blir således  ännu svårare.

Som tur var, det var ingen vind, så modellen låg och
flatsvängde på 100
m höjd fortfarande över min pilotplats.
Hade modellen drivit iväg, hade jag naturligtvis satt mig
i bilen och följt efter. Tursamt nog känner jag omgivningarna
väl och vet, vad där finns av vägar.

Så för mig återstod inget annat än att lyssna på min vario-
meter, som glatt pep och indikerade ett svagt stig.
Varje varv min Ava flög steg den ca 5 meter.

Var 50. m talade höjdmätaren om höjden, vilket kändes
som ännu en spik i raden på modellens kista.

Det var tur,  jag varit så morgonpigg och startat redan vid
9-tiden, då inte termiken kommit igång med riktigt
kry korkverkan än.

Acken i modellen var ny Kokam-LiPo med 4,6 Ah kapacitet,
så motorn skulle kunna mala på i minst 20-30 minuter.
Det skulle kunna bli 3-400 m höjdvinst, med alla dess
implikationer.

Min fantasi rusade i expressfart mot ett worstcase scenario.
Det var, att
se modellen flyga med 120 km/timman in i
framrutan på en bil på vägen
och orsakande allvarliga
skador på personer och fordon.

Men jag är fatalist, så det som sker, det sker. Denna
händelsen
var för övrigt för mig  en Déjà vu upplevelse.

Jag hade upplevt nästan samma situation 11 år tidigare
med en 3 -m Ava. Som flög in i en buske under Fail-Safe
och strippade den fina OraLighten,  så det hängde något,
som liknade girlanger efter vingarnas klädsel  i grenarna.

Kanske det skulle  gå bra denna gången ?

En tanke, som flög genom huvudet  var,  att jag kanske
skulle
ha utrustat mig med en luftvärnskanon, så jag kunde
skjutit bort
Avan ur skyn på dess solitära resa eller med en
Stinger ?

Frågan, vilken låg och gnagde var ju,  varför denna situationen
med sändarens död inträffat ?

Jag kom med den ena förklaringen efter den andra för
mig själv, som avlägsnade sig  längre och längre bort från
realiteterna,
därför jag försökte desperat att få en rationell
förklaring varför…

Det var också ett sätt att lätta på den psykiska stressen.
Att tänka mer eller mindre logiskt hjälper till att  skingra
tankarna på det just då primära och uppenbara.

Under modellens senaste varv dök ett hopp upp vid horisonten.
Min Avas svängradie hade minskat och bankningen hade
ökat. Allt detta som ett troligt resultat av en störning från en
släppande termikblåsa från kornåkern.

Mitt hopp började tändas, då jag hörde från Picolarion,
att stiget avstannade.
Aldrig har väl variometerns dova sjunksignal glatt mig
mer än vad den gjorde  nu.

En sakta porlande glädje började stiga hos mig, som om
du skakat en flaska nattstånden Pommac. Kanske allt
inte
är förlorat ?

Nu låg min modell i en brantare sväng och hastigheten hade
ökat. Jag tänkte, jag bryr mig inte om, ifall Avan går i bitar,
bara jag få ner den och får tillbaka min modell.

Samt det viktigaste av allt var,  att den inte skadar person
eller egendom.

Jag gick upp på en liten kulle för att kunna följa  min modell
med blicken,
då den sakta svängde sig ner och nu under
något flatare svängar.

Det spelar ingen roll,  hur den svänger, tänkte jag,  bara den
förlorar höjd !
Det var tur,  att min Ava är så fint trimmad, att den friflyger
utan att vilja ägna sig åt aerobatik. Den bara gled stabilt.

Det fanns två orosmoment förutom bortflygningen.
Det var en mindre sjö och två grusvägar.

Sjön skulle kunna  innebära en simtur för mig, men det
var inga problem. Jag är inte rädd att hoppa i en sommarvarm
sjö, efter att jag simmat bland isflaken i hamnen
i Oceanhamnen i Halmstad efter en Blue Phoenix, som
behagat landa i vattnet. Tycker du jag är galen ?
Kanske…men jag skulle aldrig kunna lämna en modell åt
sitt öde, så länge den är synlig för mitt öga !

Problem kunde det bli för elektroniken. Men av erfarenhet
vet jag,  att elektronik kan klara ett dopp i sötvatten.
Det gäller
bara att slå av strömmen,  så fort det är möjligt.

Landar jag i saltvatten är det kört. Saltvattnet går som elektrolys
och det gör,  att kretskorten ser ut som en övermogen ädelost,
om spänningen är på.

Att slå ner på en hård grus- eller asfaltväg är heller ingen höjdare,
men sannolikheten för detta var inte speciellt stor.

Mina goda Ava fortsatte mot marken med flyghastigheten
60 km/timman under hyfsat kontrollerade former.

Det kan gå vägen, tänkte jag. Jag kanske har tur och får ner den.
Hoppas bara det inte släpper en termikblåsa, som påverkar min
modell,
så den börjar stiga igen.

Jag försökte visualisera, hur modellen skulle bete sig,
om den slog ner 
på vägen, i sjön eller i kornåker.

Min slutsats var, att allt var bättre än att flyga bort.

Slutligen närmade sig Avan marken i en ännu brantare sväng,
med sin vänstervinge
hängande.
Jag bad till alla högre makter att måtte den landa nu…

Den tycktes tveka 5 m över marken, då sjunket stannade av,
vilket
gjorde mig svett av oro. Betänk att motorn gick på kvarts-
gas hela tiden.

Men till slut beslöt sig Avan, att den var  mogen för markkontakt.

Avan skulle komma att landa i en mogen kornåker.
Vilket jag tacksamt noterade, då det kunde
garantera ett hopp om
ett fortsatt flygliv för min trogna modell.

Avan slog i kornåkern med vänstervingen först med ca 60 knutar
i en vänstersväng.

Ett lite gult moln uppstod vid nedslaget som en  avslut på sin egen
odyssé och samtidigt upplevde
jag som piloten en stor lättnad.

Min tanke var,  att vilken tur jag hade,  som fick ner min
modell ! Det var en rent ut sagt nästan andlig upplevelse !

Om den var hel, var det ju kanske Försynen, som varit med mig.

Jag promenerade, eller ska jag erkänna, småsprang bort till åkern,
gick mellan kornraderna mot
min modell. Ingenting syntes av Avan,
men jag hörde
propellern kraxande tugga i kornet.
Modellen låg gulbrunpudrad i säden och såg vid en första anblick
ut att vara oskadd.

Av med huven och isär med sladdarna, så propellerns hysteriska
flappande upphörde.

Jag höll upp modellen och gjorde en snabb besiktning av
eventuella skador.

Det enda jag såg, var ett litet hål i stabben. Troligtvis då
kroppen gjorde en form av groundloop,  då vingspetsen
tog i kornet och kroppen sväng runt som en hävarm
med stabben, som slog i sädesstråna.

Jag tänkte,  att detta måtte vara ett lågt pris jag betalade,
för vad som
kunde blivit kostnaden för en total utförsäljning !

Tillbaka till min pilotplats och om jag säger jag var glad eller
upprymd, så är det en grav underskattning , av de känslor jag
var uppfylld av. Jag var bara så glad !

När jag samlat tankarna, demonterat och var på väg hem
funderade jag på frågan: “Varför” ?

Hemkommen monterade jag isär sändaren, tog ut acken,
som var en
LiIo-acke. Acken visade 3.8 Volt. Borde visat 7-8 volt.

Alltså dissekerade jag acken. Ett nästan förväntat resultat
att en cell var kass. I stort sett noll volt. Då jag delade
cellerna steg spänningen till nominalspänning,  men
så fort jag seriekopplade och belastade, så sjönk
spänningen i acken 7.8 volt till i stort 3 volt.

Jag monterade in passande LiPo-celler med kapaciteten
3.6 Ah.

Kontroll av sändare och räckvidd visade, att allt var ok.

Sedan upp med modellen på bordet och en noggrann
programmering av Fail-Safe med de roderutslag, jag vill
ha.

Fail-Safen programmerade jag,  efter att jag flugit med
trimmarna i det läget jag vill ha sido- och höjdroder
inställda. Alltså att modellen glider fint i en svag sväng
med avslagen motor och aktiverade fulla aerodynamiska
bromsar.

Så min Fail-Safe inställning är: Noll motor, full broms,
lite höjdroder och mycket lite sidoroder.

Vid provflygning slog jag av sändaren, efter att jag provat
att sändare och mottagare binder snabbt utan problem,
för att kolla hur modellen flög med Fail-Safe aktiverat.
Allt fungerade perfekt. Modellen gick in i förinställt
läge med servona och modellen band omedelbart, efter
jag slagit på sändaren

Jag kan inte tillräckligt poängtera, hur viktigt det är
att på elseglare vara noga med att programmera
ditt Fail-Safe läge. Att ha det rätt inställt, kan avgöra
vara eller inte vara för din modell.

Låt mig tala om för dig, att jag kände mig totalt
hjälplös, då Avans motor drog igång på ett par meters
höjd. Min första tanke var, att det kan inte vara sant.
Det kändes på något sätt orättvist, när jag ändå fått
ner modellen i grässtråhöjd och dess motor drog igång.

Känslan av att intet kunna göra var överväldigande.
Det var samma känsla jag skulle haft, om jag satt
mig på en bänk på en perrong i stället för i en kupé
och sett tåget försvinna i fjärran, som jag egentligen
skulle rest med…

Upplevelsen då modellen lyckligt återvänt till
Terra Firma var också
en stor upplevelse. Man kan säga
som boxaren: “Saved by the bell”….

Jag har inga bilder från detta äventyr, då jag var alldeles
för stressad för att fotografera.

Egentligen är det märkligt, att inte mer oväntat inträffar
för mig, med tanke på hur mycket jag är ute och flyger.

Jag menar sannolikheten borde vara större för plötsliga
osannolikheter då,  om vi använder det klassiska
sannolikhets-
begreppet: Sannolika/Möjliga

eller Gynnsamma/Möjliga.

Nu förstår du vad jag menar.

Modellflygare brukar inte berätta om sina misslyckanden,
men detta bjuder jag på.

Moralen i denna historia skulle kunna vara att:

Man behöver inte ha tur alltid, då man flyger,
men man får inte ha otur var gång heller…

BINDING ORANGE R8DM RECEIVER WITH THE JR TRANSMITTER

 

 

 

 

 

 

…tycktes vara en omöjlighet.

 

 

 

 

R8DM mottagare

 

vill jag ska binda med

 

JR XG 8 sändare

 

Jag hade köpt några 8-kanals mottagare till min JR,
från HK,  eftersom priset i Kina är en bråkdel mot
i Europa.
Fyra styck  8 kanals mottagare inklusive frakt, tull,
moms och tullens expeditionsavgifter 1000 kr.

Väntade otåligt i 20 dagar innan de dök upp.

Monterade glatt  upp prylarna  på bordet för att binda.

Med mottagarna följde en instruktion, hur man bär sig
åt för att få bindning,  vilken jag till
punkt och pricka
följde ett otal gånger, utan att
jag lyckades binda mottagarna….

Proceduren, enligt manual, var att sätta i bindningspluggen
i kanal 6 på mottagaren, slå på sändaren och aktivera “Bind”,
sedan hålla den lilla knappen i mottagaren intryckt, samtidigt
som du slår på strömmen till rx och väntar
minst 6 sekunder,
tills rx bundit, viket indikeras av, att dioden
byter färg från
rött till grönt. För mig bytte den aldrig färg…

Jag försökte jag mer än 20 gånger, exakt  enligt manual,
men någon grön LED såg jag aldrig sprida sitt sken.

Således anlitade jag tant Google och hittade gömt djupt
inne i
ett forum efter flitigt rotande och klickande på länkar
tipset,  som löste problemet.

Om du råkat ut för samma som jag, i alla fall om du är
ägare till en JR XG 8, då gör du exakt följande:

Anslut bindningspluggen i kanal 7 (Aux 2) på rx.

Sätt på sändaren med rätt modellminne.

Samtidigt som du slår på strömmen till mottagaren,
håll bindningsknappen
i mottagaren nedtryckt ca 2 sekunder.

När dioden växlar till grönt är det klart.

Du ska inte trycka på “Bind” i sändaren.

Ovanstående procedur funkade  omedelbart på
mina fyra mottagare.

Glöm inte ställa in Fail-Safe och kolla räckvidd, innan du flyger.

 

Jag skrev rubriken på denna posten på engelska, så sökmotorerna
lättare ska  hitta i cyberdjungeln till min blogg .

 

 

 

DAGARNA EFTER JUL ÄR…

 

 

 

 

 

…vårt väder  genuint tråkigt !

 

 

 

 

Inte  för man blir direkt upplyft, då man skådar ut genom
rutan och det som möter oss, är ett grått töcken insvept
i regn och dis.
Temperaturen 6 grader plus och ett snötäcke som bildligt
och bokstavligt talat skiner med sin frånvaro…

Ja, det är inte inspirerande och lockar inte direkt till
utomhusaktiviteter. Det är väl bara till att sätta sig och
leka med de nya Meccanodelarna,  jag gav mig själv
i julklapp. Förresten, om du har några Meccanodelar i
plåt liggande, kanske du vill sälja till mig ?
flyhigh@bahnhof.se

Jag undrar om inte SMHI har gått ut med en klass III
varning för tråkigt väder…

“SMHI har en klass III varning gällande Götaland
för extremt tråkigt väder.

Allmänheten uppmanas hålla sig inomhus,
stänga för persiennerna,  tända allt ljus
och sätta
på en Bröderna Marx-film på teven.
Om situationen upplevs som outhärdligt tråkig,
kan ni kontakta jourhavande humorist.”

Trots vädret, var vi ute och promenerade, för vi måste
få lite
frisk luft efter allt innesittande.
Jag vill bara säga, att vi
inte behövde trängas med
promenerande människor vid
vårt vanliga naturområde.
Det var vi, gråtrutar, småregn
och frisk bris.

Sista två månaderna har vi blivit förunnade med mycket
nederbörd till nytta för vårt låga grundvatten och vi tänkte,
att det myckna vattnet måste ha satt sina avtryck i Nissans
flöde vid Slottsmöllan.

Så det blev en tripp dit och lite bilder,  för att kunna se
hur väldigt mycket mer vatten det finns nu, än då jag var där
i augusti.

Ett bra mått, om du vill veta vattenläget i våra sjöar, är att
lyssna på Sjörapporten på radio, där man informerar om
Vänerns vattenstånd. Detta mått kan man delvis korrelera
till våra grundvattennivåer.
Ett annat sätt är att kolla flödet i exempelvis Fylleån 20 km
öster Halmstad vid Simlångsdalen.

Enligt världens mest besökta och världens ansett bästa
vädersida, yr.no, syns ingen väderförbättring för södra
Sverige inom de närmaste 10 dagarna.
Bered dig på
plusgrader och regn med sydvästliga vindar.

Det blir att satsa på vår redan nu !

Så vi kan komma ut med modellerna !

Här lite depparbilder från i går och lite bilder, som
visar, vilket väder  jag gillar.

Att uppdatera bloggen kan jag göra varsomhelst i världen.
Tekniken ger  mig tillgång till alla mina resurser,
var jag än befinner mig…och det gör jag .

 

På med regnkappan, fäll upp din  paraply och kom med …

 

 

 

 

En kaja marscherar taktfast i regnet
under sitt sökande efter något att få i näbbet…
…eller kanske vi ska säga krävan ?

Hon finner…fast kajan tycker det är visset med regnet.
Man blir blöt om ryggen sa hon…

Längst ut i Halmstad Hamn ett fartyg väntande på att lossas
och stående på kajen en hydraulisk lasthanterare.
Du ser vädret ?

Fångdammen vid Slottsmöllan Halmstad.

Mycket vatten spiller förbi nu.

Nu är det till att vänta på nystigen lax och havsöring.

Gråtrut och havstrut fladdrar i den friska vinden över strandbrynet.

Nä, tacka vet  jag då det är sommar, då vi kan göra ovanstående !

…och gå i shorts, eller vad detta heter,  på hangkanten.

Att kunna släppa sin Ava kl 0900 upp i en väntande termisk luft…

…det ger en upplevelse som kompenserar dagens tråkiga väder mer än väl !

EN LITEN ÖNSKAN

 

 

 

 

Jag tillönskar mina besökare

en God Jul och ett Gott Nytt 2018 !

 

 

 

 

 

 

 

“Jag är inte proppmätt,  jag vill ha mer” !


Något… till oss ?

 

Förhoppningsvis får du ett fint år 2018 med många goda
upplevelser
och med mycket inspirerande flygtillfällen
både fullskala och med
dina modeller.

Samtidigt önskar jag dig god hälsa, vilket gör ditt liv
ännu mer värdefullt
att leva och ger dig chansen
att uppleva.

Stressa inte för mycket i julhelgen, utan betänk varför
vi
firar jul egentligen.

Julen firas inte,  för att det första köpcentret anlades
för 2017 år sen.

Man behöver inte drabbas av konsumtionsvansinnet.
Har du för mycket pengar,
kanske du kan skänka en slant,
till de som behöver och de,  som inget har ?

Frälsningsarmén står med sina grytor nu och samlar in.
Då vet vi, att där pengarna
går till rätt ändamål.

I det som kallas den utvecklade industrivärlden,
börjar vi äta ihjäl oss redan som småbarn.

Vårt största problem tycks vara vår ängslan,
att inte kunna välja av allt 
det, som bjuds
på de dignande julborden.

Vet du om, att detta problem inte existerar i
många länder ?

Vet du om, att många  miljoner människor har inte
problemet att välja, vilken mat de ska äta.

De har inte ens ett val !

 

 

God Jul och Gott Nytt År !

Önskar bloggaren Mats Strömberg,
som är tillbaka efter nyår…

 

JAG TAR ALLA CHANSER…

 

 

 

 

 

…att få komma ut med en modell

och flyga, då vädret är gott.

 

 

 

 

 

Kanske du tröttnar på mina referat,  från då jag är ute
och flyger ?

Dock, det är mitt privilegium,  att få skriva det jag vill på
min blogg.

Det är så,  att jag är i stort sett alltid flygsugen.
Jag
är modellflygare. Vidare så vet jag,  av många års
erfarenhet,  att jag kommer inte bara att uppleva min
modell i luften, utan jag får också fina upplevelser av
miljöerna, där jag flyger.

Är jag ute i naturen,  händer i regel något oväntat.
Vid Hovs Hallar och Segeltorpshanget promenerar
människor förbi och de är nästan undantagslöst
intresserade av flyg. De vill veta,  hur det funkar.

I torsdags,  då jag senast var vid Segeltorp, träffade
jag en 86 år gammal man,  som kravlade sig upp till
mig från stigen och som det visade sig,  var specialist på
aerodynamik och som deltagit i utvecklingen och
beräkningen av
vingen på AJS-37 Viggen.

Vi hade ett långt samtal om aerodynamik i subsonic
hastighet och flygmekanik. Han kunde sin läxa,
så har jag uttryckt mig försiktigt.

Vindmätaren visade 4 m/sek nordväst viket var
orsaken till
  att jag tagit mig till Segeltorp.

Min modell var min Hobby från Multiplex. Lyftet mycket
fint i den jämna havsvinden. Jag kunde stiga till 88 m,
enligt en snabb titt på höjdmätaren, utan svårighet.

Ser du på ingressbilden ovan, så visst är väl modellen
klassisk i sina linjer. Så tycker jag en segelmodell ska se ut.
En proportionell och vacker kropp med en funktionell
stabbe/fena/sidoroder.

Det blev en dag med avkopplad flygning igen, så jag bara
njöt av verkligheten och de upplevelser som följde med den.

Min tanke då jag flög  var,  att detta är essensen av  modellflyg,
som jag uppfattar det .

Jämfört med den uppfattningen vilka de har,  som allt vet
och allt  kan, hur svenskt modellflyg
borde utvecklas och
vara…om de fått bestämma.

Hur mycket har deras diskussioner på exempelvis SMF,  fört
vår hobby och vårt förbund SMFF  framåt i Sverige ?

Hur många nya modellflygare har deras ältande skapat ?

Kanske en adekvatare fråga hade varit hur många
presumtiva  modellflygare har backat, då de läst
deras evinnerliga malande, som  leder till absolut  intet.

Deras ältande handlar inte om modellflyg. Det handlar om
att pinka in
revir, ( ställa sig själv i centrum)  klaga,
leta fel och bygga upp murar.

Om ovanstående mina meningar kommer att reta någon ?
Det hoppas
jag innerligt, för hade jag inte menat det
jag skriver,
då hade jag antagligen varit kvällstidningsjournalist !

Tur det finns andra delar av vår  modellflygvärld,
jag
kan ägna mig åt.

Som exempelvis att flyga mina modeller.

Efter 2 timmar och lite mer i luften landade jag för andra
gången
och for hem glad i flyghågen,  för att jag tog
chansen och åkte
söderut.

Alla bilder och all video är tagen med min Mobiuskamera,
som sitter monterad på mina solglasögonskalmar.

Om du har energin, sätt dig ner och häng med…

 

 

 

 

En högteknologisk vindindikator från NASA…tror jag.
Träpinne och Biltematejp…

Tja, för att vara 40 år gammal så…ser modellen inte så illa ut.

Nu, är ögonblicket jag sett framåt mot !
Biltemas antihalktejp på kroppens sidor för
att få ett fast grepp då jag startar min modell.

Ja, jag hade glömt slå av den 50 %:iga aerodynamiska bromsen,
men det var snabbt gjort att fälla in den igen.

Sen var det bara att glida.

 

70-talet i luften.
…det enda som saknades för att komplettera den
rätta tidsandan vore, att piloten hade utsvängda
byxor och blommig skjorta med långa kragsnibbar…

Modellen flyger bra. Den är inte jättesnäll att flyga.
Kräver hastighet för att inte vika sig över vingen.

Men jag känner, det är 70-tal över dess flygegenskaper.
Flyger avsevärt agilare nu,  då den fått skevroder.

För mig är detta modellflyg. Få flyga på ett fint hang
med en modell som uppför sig väl  under goda väderbetingelser.
Inga gränser känns just nu  uppenbara här.

Att flyga här är motsatsen till att ligga i dvala framför en tv
och sova igenom “Bönder söker fruar” eller vad det heter…

Små skevroder ? De räcker mer än väl till,
då jag flyger modellen aktivt med sidoroder främst.

… här är du i modellflygets verklighet.

Förstår du begreppet frihet…när du flyger här ?

 

 

Jadu…det är här,  vi hangflygare landar…
bland gärdsgårdar, träd och lömskt maskerade stenar…
för att inte glömma eventuella ilskna rotorer.

 

LARS ULVENSTAM

 

 

 

 

 

En av de som kallades “kulturpersonlighet”

i Sverige har lämnat in.

 

 

 

 

 

 

Journalisten mm Lars Ulvenstam har avlidit 96 år gammal.

Enligt uppgift från Sveriges Radio “En uppskattad programledare”.

Fast många med mig kommer ihåg,  då han hävdade,  han hade bott i
Harlem, Manhattan i New York
bland det som kallas
vanliga människor under ett år och sedan
skrivit en bok
“Harlem” om sina erfarenheter.

Det var bara det,  att det fanns  tre problem,  med det han hävdade:

Han hade inte bott i Harlem, han hade bott på ett fint hotell
på Upper West Side på Manhattan jämte Hudson River.

Han hade inte umgåtts med den familj som han falskeligen skildrade .

Han hade plagierat stora stycken ordagrant från två  amerikanska
böcker.

Hela affären avslöjades av en 12-åring som läst originalboken,
vilken 
Ulvenstam plagierat  samt efter lite detektivarbete av
journalisten
Ulf Nilsson på Expressen.

Japp, så är det,  då livremmen går av och byxorna hastigt och
oväntat ramlar ner.

Såsom varande “Kulturpersonlighet” och därmed  i stort immun
mot kritik förnekade Ulvenstam allt naturligtvis, men blev
avslöjad och konfronterad
i ett tv-program som hette “Kvällsöppet.

Även efter att han blev ställd inför fakta, erkände han aldrig
sina falska utsagor.

Ärligt talat, jag förstår inte Ulvenstams storhet ?

 

LUSTEN ÖVERVÄLDIGADE MIG…

 

 

 

 

 

…jag var tvungen att flyga lite hang i dag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter att ha varit hårt ansatt av lusten och viljan att få
mig en sväng på Hovs Hallar, såg jag,  då jag kollade
vår vindmätare vid Hovs Hallar, att det var nord !

Inte så där superstarkt, men 3.5 m/sek är mer än nog.

Så detta var incitamentet för mig att packa bilen med
min 40 år gamla “Hobby” och det jag behöver för några
timmars flygning på favorithanget.

Väderläget för övrigt var solsken, 2 graders värme och
lite höga moln, som inte besvärade.

Under resan, 50 km,  observerade jag noga eventuella
tecken på vind.

De var inte överväldigande…Flaggorna var inte direkt
slitna i stycken av vinden. Nä, de hängde ganska slaka.

Jag vet,  av mångårig erfarenhet, att vinden på Hovs Hallar
är minst sagt lynnig i förhållande till den rådande tryckvinden.

Så jag fortsatte med hoppet högt satt.

Passerade trafikkaoset i Båstad där flaggorna hängde som
vissna tulpaner efter en 40-årsdag.

Då jag kommit över krönet efter Kattvik,  tog allt en positiv
vändning.

Just som jag vände bilen nedåt,  såg jag vimplarna
nere vid nordvästhanget fladdra Nord.

Samtidigt, som grädde på moset,  drog Gene Krupa igång
i min cd i bilen sin suggestiva “Drum Boogie”  

Livet var åter värt att leva ! Så naturligtvis rullade jag fram till
parkeringen fullpumpad med förväntningar och adrenalin.

Promenad uppför kanten till Platån. Vinden var 2 m/sek mätt
med min Silva vindmätare.
Hade hoppats på mer, men 2 m duger
för den modellen,
jag skulle flyga med.

Så montering och lite svassande fram och tillbaka för att
samla mod och psykisk energi för
att kasta ut modellen
under kanske marginella omständigheter.

Men chansar man aldrig, så lyckas man heller aldrig…

Modellen åkte ut och alla ska veta, att det var inte just
i början
mycket lyft.
Jag flög lite upptrimmad för att få lite extra
lyftkraft.
Flyger man på gränsen,  ska man förslagsvis styra

med sitt sidoroder. Detta för att undvika att ett nedfällt
skevroder överstegrar vingen med en snaproll till resultat. Därför är
det viktigt att du differentierar utslagen på dina skevroder.
Jag säger låt de gå 75 % upp och 25 %
ner av rörelsen .

Det är lite som att flyga på en knivegg, där jag balanserar
en önskan att klättra och samtidigt vill hålla flygfarten,
så jag inte viker mig.

Sakta steg jag under ett ytterligt försiktigt spakande och
ju högre jag kom, ju bättre blev lyftet.

Kommen 30 m över kanten i den laminära svaga vinden
var det a piece of cake att flyga.

Havet låg i stort sett blankt. Långt ut var havet krusat
mörkt av tryckvinden. Tryckvinden är den förhärskande
vindriktningen genererad av strömningen av luft mellan
högtryck-lågtryck.

Då jag var på säker höjd, kunde jag sätta mig på min tuva
och njuta av min flygning och min modells fina egenskaper.

Sitter  man avkopplad och flyger,  är det ett bra tillfälle att
sitta och filosofera. Ungefär som då du kör bil. Man tänker
bra
och begåvas  i regel med  innovativa tankar.

Jag såg nästan inget  annat,  som flög förbi, mer än
ett sträck
med sångsvanar som smög förbi bakom mig.

Sångsvanen tycker jag har ökat sin population i Sverige kraftigt
de sista åren, kanske på knölsvanens bekostnad.

Eftersom jag var tidigt ute, jag är morgonmänniska hur
sent jag
än lägger mig, startade jag  redan 0915,
så efter att ha fått 2 timmar i luften  packade jag ihop

och satt i bilen efter en naturrunda 1305 efter  en
energigivande och icke minst inspirerande flygning.

Så gott som alla bilder jag redovisar, är tagna med den
fantastiska Mobius
kameran. Många bilder klippta ur
videon från kameran.

På hemvägen körde jag ner till Tönnersa Strand för att gå
en extra promenad. Där är så vackert och alltid brukar det
hända mig något oväntat.

Så det blev 1.5 timmas promenad längs ett stilla hav ner till
Lagans mynning och sedan via skogsstigen tillbaka till parkeringen.

Som det heter,  så återvände den gamle hangflygaren
till kropp och själ vederkvickt  till hemmet.

Där jag genast kollade väderutsikterna på yr.no för HH de närmaste
dagarna. Glädjande besked, det ser ut att bli fina förhållanden för
hangflyg om 2 dagar.

Då hänger vi på låset.

Modellflyga är ett sätt för mig att leva och särskilt hangflygning
ger mig det jag vill ha då det gäller fritid !

Vill du hänga med mig kommer mina Mobiusbilder här.

Bilder med min Sony var de jag tog på älgarna.

Buckle up !

 

 

 

Självklart sponsrar Willys allt mitt flygande och
håller mig med en ny Porsche Cayenne varje år eller…

Havet då jag anlände till Platån på Hovs Hallar klockan 0900.

På väg att kasta ut

Snart…

Iväg !

Hoppas det bär…

 

 

 

Här gäller det milt sagt att finflyga…

…inget överdrivet vevande med spakarna, utan flyga med små rörelser.

Min “Hobby” tillverkad av Multiplex 1978.

Den gamle efter dagens flygningar.
Aningen avsmalnad efter att klämt av 5.5 kg.

Detta föremål…såg jag röra sig inom ett begränsat område
ca 4 km från stranden, undrar vad det är ? Knubbsäl…tumlare…
men en tumlare brukar man kunna identifiera genom ryggfenan.

Min modell vid min sittuva på Hovs Hallar den 19. December.

Här ser du skumranden som bildas, då den nordgående strömmen
studsar på Hovs Hallars utstickande näsa. Strömmen går sen in
i Laholmsbukten och vidare ut i strömmen i Kattegatt.

Ner vid Lagaoset förändrar Lagan och vindarna utseendet på naturen ständigt.
Dessa sandrevlar var för en vecka sen den gamla åkanten.

Jordbrukslandskapet Halland. Disigt, grått, tråkigt.
Ner med mer snö, så det blir ljusare på marken och
i människors sinnen !

Under min promenad hejade jag på en älgko med sin årskalv,
kalven nu ca 6 månader gammal.

Det var, som vanligt…, dåligt ljus och fotoavstånd 250 meter.

Så det blir som det är.
Vikten på denna kon i höst…jag uppskattar till 325 kg.

Kon kommer att stöta bort kalven nästa år då hon ska föda sin nästa.
Den bortstötta älgkalven, ett år gammal, har det svårt i början
och uppträder vimsigt, innan den lärt sig hantera livet på egen hand.

Jag lockade på henne och hon stod kvar i 10 minuter, osäker på
vad det var för  något som lockade på henne.

Vi hade i alla fall tur med  vädret…

Nyrenoverat

Min “HOBBY” i nästan noll vind.
Fast då kan man ju inte flyga…
Jo,  på Hovs Hallar går det….

AS TIME GOES BY…

 

 

 

 

 

…vilket den gör, 

antingen vi vill det,

eller inte.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag kollade lite gamla friflygbilder och fann dessa.

De är 8 år gamla. Time flies…men det gör våra
OT-modeller
också !

Att se på oldtimer  friflygande modeller tröttnar jag
aldrig på.

Därför visar jag dessa hämtade från djupt ur min
källares katakomber med lagrade bilder.

Dröm tillbaka och minns friflygtävlingarna på Rinkaby,
vilket  numera är svunna tider, då vi inte mer får vistas
där med våra tävlingar av fullständigt obegripliga skäl.

Jag kommer att minnas tävlingarna då vi är 60 deltagare
med 200 modeller och det doftade blommande örter
i den ljumma svaga vinden.
Vi, alla närvarande,
var fyllda av förväntan och en
längtan efter att få se den egna modellen erövra skyarna.

Förresten…eftersom scouterna i somras fick vara där
i stort antal under en vecka utan problem…om vi
gick med i scouterna alla modellflygare, då kanske
det löste sig ?

Låst oss genast bilda den största patrullen någonsin
i den svenska scouthistorien,  som vi skulle döpa till
“OldTimerpatrullen”.

Fast det blir nog svårt.

Vi  kan nog inte alla slå en pålstek  bakom ryggen
med en hand och med ögonen förbundna med
scouthalsduken…

Här lite bilder.

 

 

 

Sten utstrålar självsäkerhet, då han håller upp sin modell.

Frede Juhl drar ut vinschlinan.

 

 

 

 

Kurt Strömdahl

En ypperlig byggare och flygare.

 

Team Strömdahl startar en Wakefieldmodell.

Flyg nu !

 

 

Pär Lundqvist och Sten Persson

De tre sista bilderna från 2011.

 

 

PEKPINNAR OCH HYCKLERI

 

 

 

 

Honnörsord för journalister i tabloidpressen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag läste en artikel i en tabloid,  vilken heter Kvällsposten.
Skriven av en person som kallar sig journalist och vars namn
är Lars Klint.

Han ondgör sig över,  att vårt Flygvapen gjorde den
traditionella
“Julgransflygningen” över södra Sverige
häromdagen.

Den miljöanpassade mannen tog  illa vid sig, då han
enligt egen utsago  stod och källsorterade, just då
“8 till 10 krigsplan” flyger förbi. Konstigt han inte
skrev att “Han kände sig kränkt”, vilket i dag tycks vara
ett av de vanligaste sinnestillstånden i befolkningen.

Du kan ju observera ordvalet han använder för att skapa en
negativ inställning till vårt gemensamma försvar; “Krigsplan”,
samt scenen där den lille medborgaren sorterar sina äggskal
medan “KRIGSPLANEN “ dånande far genom skyn.

Han använder ett klassiskt tidningsknep, genom att
framställa
sig som den lille miljömedvetne medborgaren,
vilken
tar cykeln till återvinningsstationen och källsorterar sina
bussbiljetter och tepåsar.

Vad jag inte förstår är hans prioritering av miljöproblemen ?

Om en förbandsflygning enligt modell “Julgransflygning” ,
som ingår i den normala utbildningen och som ses som ett
inslag för medborgarna då det visar vad vi har att försvara
landet med, kan anses som en exceptionell miljöförstöring ?

Det kunde vara intressant att veta,  hur han prioriterar
sina egna miljöhotande vanor …Har han flugit på semester
någon gång ?  Om ja, varför cyklade han inte ?

Vad hans avsikt med hans skrivning är ?
Vill han spara miljön och ställa vårt flygvapen på marken ?
Då är det, om han vill ha förändring, bättre han förbjuder all
biltrafik…stänger Volvo och all processindustri .

Eller tycker han ” Att nu  ska jag skriva något som saknar
vett och sans,
som retar läsarna så blir jag känd”…

För mig dröjer sig doften av hyckleri kvar i den stillastående
luften, där hans pekpinnar har vispat runt utan att röra om
det minsta.

Trovärdigt ?

Käre besökare, du vet väl,  att kvällstidningstabloiderna alltid talar sanning…

 

 

MINNS DU…

 

 

 

 

 

…Team 60…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…eller som det hette för 40 år sen “En sexa Skåne” ?

Minns du, vad vi förknippade Team 60 med på flygdagarna för
40 år sen ?
Du minns de flygdagarna, då solen alltid sken…
Jo för mig var  det  ylandet från de två TurboMecamotorerna,
vilka senare byttes ut mot Rolls-Royce FF-44.

Det som också nästan dröjer sig kvar  i min näsa efter en
uppvisning med Team 60, var lukten av MC-77 och
dieselröken 
från insprutningen av dieselolja, som sakta
drev bort.

Vi flygintresserade har ju många gånger haft förmånen
att beskåda och förundras över flygskickligheten hos
våra militära piloter, som manifesterades under
flygningarna  
med Flygvapnets dåvarande uppvisnings-
grupp Team 60.

Flygplanen var SAAB 105, eller som de hette inom
försvaret SK-60.

Personligen är jag aningen skeptisk till exercismässiga
rörelser 
i luften, som har en anstrykning av preussisk drill.

En grupp där drillen har drivits till sin absoluta spets är
Blue Angels, vilka är US Navy uppvisningsflygare.
Inte en rörelse är okoordinerad. Allt är planerat, samordnat
och inexercerat in i minsta detalj.

Men Team 60 förde in nya element i sin show. För det är ju
vad 
det är; en show för att visa skattebetalarna,  vad de får
för sina
skattepengar.

Team 60 firade triumfer i jämförelser med utländska grupper.
Det som skiljde Team 60 från andra grupper,  var att piloterna
och flygplanen togs ur den ordinarie tjänsten och tränade
på sin fritid.

De utländska var heltidsanställda, som varande
uppvisningspiloter och flög speciellt förberedda och
lättade flygplan.

Desto mera beundransvärt att prestera så bra, som Team 60 gjorde.

Men så fanns det också mycket skickliga piloter med i teamet.
Jag tänker på exempelvis Anders Wahlström, som inte bara
vara duktig 
allround fullskalapilot utan också skicklig modellflygare.

Han gick sedermera till Transportdivisionen på Såtenäs,
där han fortsatte sitt flygande i  Hercules.

Jag läste nyss till min glädje,  att Team 60 kommer att
återuppstå, som
ett led i Flygvapnets försök  att rekrytera
nya piloter.

Efter alla neddragningar inom försvaret har politikerna insett,
att kanske vi ska ha ett försvar, just med tanke på Rysslands
aggressivitet
i Östersjöområdet.

Hoppas försvaret målar planen lite spektakulärt !

Här kommer lite länkar och egna bilder, från då jag
senast såg Team 60,
vilket var på Göteborg Air Show 2008.
Om du ska besöka Flygvapnets Huvuduppvisning 2018,
kommer du att kunna se det pånyttfödda Team 60.

Länk till “En sexa Skåne”.

Mitt eget mest spektakulära minne var,  då en SK 60
efter genomförd uppvisning på Farnborough 1972 glatt
landade utan att fälla stället…
Flygplanet landade på buken snyggt och prydligt framför
hedersläktaren och bevisade kvaliteten på det svenska
flygplanet. Som genast lyftes upp, stället fälldes ut och
det bogserades in till plattan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Splitup som avslutning var alltid fotografernas bild.

 

 

 

Två 40 år gamla filmer.