Translate

IGG TRÄFFEN 2018 ÅLLEBERG DEL II

 

 

 

 

…å nu blir det mer bilder !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kommer ett hastigt urval av mina bilder från träffen.
Inga kommentarer, jag hoppas du ser vad det är…

Det kommer troligtvis ännu en laddning bilder ,
så håll ut om du är intresserad.

När det gäller att fotografera segelmodeller..det är
inte lätt.

Ska man fotografera modellerna i luften, måste du ha
något att referera till. Ett annat flygplan, mark, eller
något annat, därför utan
referenspunkter kan du inte
se storlek eller attityd på flygplanet.

Det blir mycket bilder i anslutning till marken,
då får du nåt att jämföra med och kan skapa dig en
helhetsbild av skeendet.

 

Såedemede…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Schempp- Hirth HS-1 SHK, byggt 1966

Schempp-Hirth, originalet byggt 1966.
Du kan se släktskapet med Vasama, Standard Austria, Salto, SF 26.
De sista planen byggda i trä eller mixat trä/komposit….
Oftast mycket estetiskt tilltalande.
Samt att de flög bra.

 

En sky med 7/8 Cu kan  verka dramatisk  då Cu får drag av Cu Congestus.

 

 

 

 

Pilatus i Schweiz har alltid haft egen stil på sina konstruktioner,
oavsett om det handlar om segel- eller motorkärror.

 

 

 

En modell med stort  sidoförhållande är vackert.
Ett bra Re-tal och därigenom en effektiv vinge får man då på köpet
.
Tänk på att en smal och lång tårtkniv skär mer ur tårtan än en kort och tjock…

 

 

 

 

 

 

Service på bogserkärran.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tror du att dessa piloterna njuter av sina modeller och sin flygning ??

 

 

Vy söderut.

IGG- TRÄFFEN PÅ ÅLLEBERG 2018

 

 

 

 

 

STORA segelkärror…

 

 

 

 

…kunde vi som vanligt se på IGG-Träffen på Ålleberg i Västergötland
16-17 Juni.

Jag är som modellflygare intresserad av stora segelmodeller.
De riktigt stora modellerna gör intryck ! Det är helt klart en
annan
dimension på flygningen, jämfört med oss som flyger
med 3-4 meters
modeller.

En kärra med 5-8 m spv FLYGER på ett annat sätt. Mera
skalenligt
och mera, vill jag säga, majestätiskt.
Om vi som flyger “småmodeller” flyger omkring i skyn,
så BEHÄRSKAR
storseglare lufthavet…

Årets meeting på anrika Ålleberg, segelflygets vagga i Sverige,
hade samlat
ovanligt många deltagare.

För oss som var åskådare var det bara att njuta av anblicken
av dessa
imponerande modeller görande det de kan,
vilket är att flyga termik.

Men ska man flyga riktigt stora modeller, då får du ta ett
djupt tag i
plånboken.  Det kan kosta 100-150 K för en
färdig 8 m+ modell…

För egen del får jag som spelar i division 4 hålla tillgodo
med mina
4 m Avor och motsvarande. Men jag är nöjd
med det, för det viktiga
är, att jag får positiva upplevelser.
Att ha möjlighet att se storseglare ser jag som en bonus
och krydda i
min modellflygverksamhet.

Vad som också imponerar på mig, är bogserpiloterna
och bogserkärrornas
förmåga att dra upp en modell snabbt
och säkert. I helgen hade man
till exempel en stor  Sukhoi
Su-26m bogserare…tror jag det var i alla fall.

Tekniken och möjligheterna för modellflygare av  idag
känner inga gränser mer.

Se på modellernas uppbyggnad och materialvalet. Snabbheten
i en uppbogsering
är makalös. Inget segt dragande, utan
modellen far upp med bra hastighet.

Från modellen kan  du idag få telemetri med all info,
du som modellflygare
kan begära. Inflite-cam ger dig live
bilder från din flygning om du vill.

Vad blir nästa steg ?

Väderläget på lördagen då vi var där var ca 6/8 Cu med
bas på ca 4500 fot
med kry korkverkan.
Jag tror piloterna var nöjda.

Jag såg lyckligtvis inga smällar, vilket kan vara en bedrövelse,
då det handlar
om dessa stora modeller. Det närmaste en
smäll vi såg, var en misslyckad take-off
då modellen tappade vingen.
Förhoppningsvis inga andra skador än kanske
att vingbultarna
i plast gick av.

Jag fotograferade som vanligt en hel del och jag kommer att
redovisa bilderna
här på bloggen i minst två poster.

Hoppa in, spänn fast dig och häng med !

Jag lägger inte generellt kommentarer vid bilderna, för du ser,
vad det föreställer…

Häng på, för det kommer  mera !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lars-Erik Fridström till vänster och Rune Svenningsson.
Här har du mycket kunskaper och erfarenheter !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Du ser…det är mycket vertikala rörelser i lufthavet denna storsegellördag på Ålleberg

Ändamålsenlig bogserkärra.

 

 

 

 

 

 

 

 

Pitts S-A

 

 

 

Ka-6 E. Fast jag tycker Ka-6 Cr flög bättre…i full size.

 

 

 

 

 

Enda incidenten…

…modellen tappade vingen vid en misslyckad start  med kapottering….

 

 

 

 

NU ÄR DET SNART DAGS FÖR…

 

 

 

 

SHOOT-OUT VÄST PÅ ÅLLEBERG !

 

 

 

Vi ses veckan efter Midsommar, 29-30 Juni och 1. Juli uppe på Ålleberg
för det stora modellflygmeetinget.

Åk dit, du kommer att bli nöjd !

 

 

Läs här för information !

 

Välkomna !

MASKINBYGGARNA PÅ ÅLLEBERG

 

 

 

 

Byggarna av maskiner, motorer och annan skön mekanik…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…ställde som vanligt ut sin alster i samband med IGG-träffen
på anrika Ålleberg.

Man disponerade en hangar för sina alster. Dock var det inte
så många deltagare som vanligt på denna maskinbyggarträff.

Det nya jag lade märke till,  var stridsvagnar av olika åldrar.

De var mycket fint byggda och framhävde den tekniska kunskapen
hos byggarna. Får se om de efter slutfinish och målning kan skapa
den känsla av osårbarhet och oövervinnlighet, vilket en stridsvagn
utstrålar på ett slagfält.

Den stridsvagn som imponerade mest på mig,  var en modell, ännu
långt ifrån färdig, av strv 103 C  eller som den också heter strv S.

Här hade byggaren utrustat den med en gasturbin för drivningen.
I original hade strv 103 en 4-cylindrig dieselmotor och en gasturbin.

Kanske motorbyggarna skulle lägga lite vikt vid uppvisning av funktion
hos sina maskiner. Alltså ett schema efter vilken man demonstrerar sina
alster för publiken. Lite struktur på föreställningen skulle nog främja
deras marknadsföring.

Jag blir alltid imponerad av byggarnas kunskap, hängivenhet och vilja.
Han som byggt en Volvo hydraulgrävmaskin, sa han hållit på med den
i 13 år…

Här kommer lite bilder med lite förklaringar och längst ner en video
på strv 103, då han uppvisningskör den med gasturbinen.

Håll tillgodo !

 

Radialmotor

Ja, du ser en V-12 inlinemotor.

 

Hur en radial- eller stjärnmotor funkar ?
Klicka HÄR.

Mannen i gul tröja är byggare/ägare till Volvon.
han har byggt i 13 år på den…

Lite av det som krävs för att manövrera en hydraulgrävare.

Allt skalenligt…

 

Även manöverspakarna och handtagen i förarhytten fungerar.

 

 

 

 

 

Någon spekulerar på en Mercer…

Ett konstverk

 

 

Fronten på en strv 103 med galler som ska bryta eventuella  RSV-strålar.

Ingenstans i bandaggregatet går metall mot metall, utan det
är gummi mot metall.
Varför ? Det ska gå tyst.

Strv 103 chassi. Närmast gasturbinen,  framme vid kanonen
de två hydrauliska pumparna med hydrostater.

Hydrostatiska hydraulmotorer

Turbinen

 

Som du ser endast 4 bärhjul .

Motorstart.

Jo, detta är en TUNG modell !

En Panter eller Panzer 5. Starkt influerad av den ryska T34 med
sluttande front och tornpansar
för att kunna deflektera och tåla träffar.

Ett utomordentligt bra bandaggregat.

5 mans besättning. Den “extra” besättningsmedlemmen
radiooperatör och skytt på ksp i fronten.

En Panter som med stor sannolikhet var  krigets bästa stridsvagn.
En del versioner
utrustade med stabiliserad kanon och IR-sikte.

Kolla konstruktionen av bärhjulen och deras upphängning.

En Panzer 6,  Tiger Ausführung 1.

En duellstrid med denna stridsvagnen skulle jag inte då vilja delta i.

En dubbelstjärna.

 

Sherman, tillverkades på löpande band i 10000- tal.

Sherman hade en hög profil, vilket påverkade dess stridsvärde.

En Shermanstridsvagn. Av tyskarna kallad “Ronson”
eftersom de så lätt bröt i brand.

Denna stridsvagn ingen match för tyskarnas P4, P5 eller P6.

 

 

 

HANGFLYGNINGEN SOM NÄSTAN INTE BLEV…

 

 

 

 

 

…därför jag planterade  skor i stället…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ofta har jag hävdat på detta forum, att då jag är ute
för att modellflyga, då kan jag nästan alltid förvänta mig,
att något oförutsett och från flygning helt väsensskilt
inträffar.

Det jag ska berätta nu, kanske bekräftar min förmodan.

Dagen var en fin sommardag i förra veckan. Vi har ju
upplevt
en lång period med sol och mycket torrt väder
den sista
tiden.
Vinden var västlig, vilket var en förutsättning
att kunna
flyga hang med min modell vid Tönnersa Strand
längst
in i Laholmsbukten. Hanget är troligtvis…Sveriges

längsta kusthang, ca 20 km långt och 3-8 m högt.

Det är en av mina favoritflygställen, eftersom det är
lättillgängligt
och ligger nära Halmstad.
Det sistnämnda påståendet om lättillgängligheten,
skulle jag få skäl i att ifrågasätta
efter mina äventyr
denna min förväntade fina flygdag.

Området där jag flyger, är ett naturskyddsområde, vilket
Länsstyrelsen Halland har renoverat och återställt under
de senaste åren. Området hade som de flesta blivit förbuskat
och igenväxt av sly, tall och björk, vilka hade brett ut
sig över sanddynerna, så biotopen blivit helt förändrad.

Länsstyrelsen hade beslutat att restaurera området genom att
ta bort sly, tall och björk, så man kunde bana av humuslagret
och åter få fram sanden och därigenom återskapa dynlandskapet.

Detta gjordes på ett ganska brutalt sätt med stora maskiner
och många besökare reagerade. Men nu, då det är färdigt,
kan vi se, att resultatet blev mycket bra.

Jag skriver om förändringen, då det påverkade mitt vägval
ner till hangkanten. Allt hade blivit mera öppet och inbjudande
nu.

För att komma ner till platsen vid dynkanten mot havet parkerar
jag normalt vid parkeringsplatsen. Sen monterar jag modellen,
tar mitt pick
och pack och promenerar längs den inre dynkanten
till min
pilotplats ca 700 m söderut.

Med tanke på den torka vi haft, att man röjt i skogen och öppnat
upp,
trodde jag, att jag fick en strålande idé…

I stället skulle jag köra en skogsväg söderut de 700 metrarna för
att kunna gå den korta vägen ner till min pilotplats.

Där jag parkerade bilen,  höll man på att färdigställa ett fårstängsel,
vilket ska hysa ett större antal får, som ska beta av markens sly,
vilket ofelbart kommer att växa upp, då man tagit bort den högre
växtligheten.

Så ut med grejorna, sikta på havet och iväg. Avståndet att gå ca 250 m,
vilket är mindre än de 700…

Första biten var enkel med avverkad mark, sen kom ytor med sand, vilket
kommit fram efter topphyvlingen.

Men sen…började besväret. Jag gav mig ut i terrängen,
då jag förväntade 
att torkan skulle gjort det träskartade området torrt,
så man relativt lätt
kunde gå igenom.
Det var mycket högt kraftig gräs, cirka en halv m högt,

som gjorde det aningen knepigt att ta sig fram med modell i ena
handen
och min radio i andra. Men det gick.
Gräset blev högre och högre och jag
kunde inte se, vad som
dolde sig i gräset, vilket gjorde framryckningen
lite osäker.

Ett tag tänkte jag avbryta, men vem vill erkänna ett misstag
med en gång ?

Jag knegade på under ständigt ökande besvär. Dock tycktes
marken vara relativt torr, viket var ett incitament för mig att

plöja vidare i det frodiga gröna havet.

Efter halva vägen var jag svett och trött…men ge mig…aldrig.

Det skulle jag gjort, men jag visste inte då,  vad som
väntade 50 m längre fram.

Just som jag passerade en lega efter en älg och tog ett steg
framåt, fick jag,
låt oss säga  en storartad överraskning:
Jag klev rätt ut
tycktes det i ett tomt hål…jag sjönk ner till
halva låret i gyttjan !

Du ska veta, jag var klädd i fina ljusa byxor, en märkesjacka,
som var vit
och mina väl ingångna gamla slitna favoritskor.

Om du föreställer dig en pensionär stående i kolsvart gyttja ute i det
gröna med en
modell i ena handen och sändaren i andra….
stående aningen villrådig och tycktes tänka vad har hänt..
då har du en bild av mig.

Det gällde att ta sig upp nu. Men först rädda min modell och min radio,
vilka jag placerade i det höga gräset väck från gyttjan.

Efter oändlig,  som jag tyckte,  möda fick jag benen ur den klistrande
och sugande gyttjan. Problemet var nu  mina skor…de satt
mer än en halv meter ner 
i Tönnersaskogens ävja.

Av med jackan och liggande på magen stack jag ner
min arm och fick tag i min ena sko. Den satt nästan med fast
som gjuten i betong men det berodde på det  vakuum som uppstod.
Till slut lyckades jag under  svavelosande eder lossa min pjuck.

Nästa sko satt också fast och då jag låg på magen och försökte
få tag i den, 
lossade min klocka…nere i hålet. Allt enligt Lagen
om allts Djevflighet.

Jag lyckades få tag i min exklusiva… Lurex, som jag köpte för
100 spänn på OK-macken för 10 år sen
och som gick på sekunden.
Jag tappade klockan, då den lilla pinnen som
håller armbandet
hade hoppat bort under mitt rotande.

Alltnog klockan bärgades, då den hamnat i skon och nu återstod
bara att få upp min sista fotbeklädnad.
Ny neddykning med armen
i gyttjan och min axel mot marken och efter svett och svordomar
hade jag den vid
ytan.
Hur skon såg ut ? Som en kolsvart lerklump.

Nu förstår du käre läsare,  att en klok person efter denna erfarenhet
hade gett upp, vänt om och gått tillbaka.

Men jag var just då inte klok nog,  att göra det, utan jag beslöt
mig för i min då vettlösa envishet, att jag
ska försöka lite till,
eftersom det ju inte var långt kvar till den hägrande fasta
marken
och möjligheten till flyg.

Så expeditionen fortsatte mycket sakta och mödosamt. Det gick i
5 m etapper, då det var fysiskt mycket svårt att kämpa sig fram.
Efter cirka 20
meter  då jag for ner i nästa gyttjehål.

Marken indikerade inte dessa dyhål, då ytan hade torkat och såg fast ut.

Denna gången åkte jag ner till livremmen…. Kan du se synen ?
En man stående i ett gyttjehål tillsynes utan ben med ett plan i en hand
och en sändare i andra handen ? Groteskt…säkerligen.
Hade jag sett mig själv, hade frågan osökt varit:”Vad gör han ?”

Nu blev det att försöka komma ur suget från den svarta gyttjan. Ny ritual
med att lägga modell och radio åt sidan, sidan så jag skulle få rörelsefrihet.

Detta var  mycket fysiskt ansträngande. Jag är ganska gammal,
men jag är
i god form efter regelbunden träning på gym och
många cykelmil, så utan min goda form,
så vet i tusan hur det gått…

Alltnog, jag lade ifrån mig modell och sändare  och stod i mitt hål
omgiven av den starka doften av kärr, ruttna växtdelar och
omsvärmad av ,
som jag tyckte,  traktens alla flugor.

Flugor då man står i ett dyhål i gassande sol är synnerligen
irriterande, så har jag inte överdrivit.
Värmen var gassande i stillheten och mina
tankar förbannade
mitt dåliga beslut att fortsätta.
Jag kom upp , men i hålen fanns mina skor…

Nu var kris…jag ville för allt smör i Småland bärga mina skor.
Skorna var ett par loafers av fabrikatet LLoyd  storlek 44.
De var mina
favoriter. Alltså fick jag lägga mig på marken,
sticka ner handen så djupt jag kunde
i hålet och denna gången
tog jag inte av min fina vita jacka.

Skorna kunde jag känna längst ner, men de var omöjliga att få
upp,  trots jag drog för allt jag var värd.

Efter 5 minuters förgäves fiskande, då jag och jackan, för att inte
tala om mina byxor
hade antagit en kolsvart färg från gyttjan,
då gav jag upp.

Jag tänkte att mina  pjuck får någon gång bli två artefakter,
som arkeologerna kanske finner. De tolkar väl
detta fynd av
mina skor som en kult- och offerplats…

Ok , föreställ  dig synen av  en modellflygare , som ett svart
gyttjemonster utan skor men med modell och radio i handen
i en strandskog i södra Halland funderande på vad ska han
företa sig nu ?

Efter jag bärgat mig själv ur detta svarta hål, var jag
utomordentligt fysiskt trött. Det var jobbigt att ta sig upp,
så därför var jag tvungen att pausa och fundera ordentligt
på närmsta framtiden.

Slutligen hade jag fattat ett beslut,  jag skulle tagit långt tidigare,
vilket var  att vända om och gå bästa vägen tillbaka till bilen.

Det var liksom inte läge att fortsätta ner mot hanget nerkletad
med gyttja och i strumpsock…fast jag medger,  att fortsätta var
en tanke,  som  snabbt gjorde en runda i min hjärna,
men jag besinnade mig…

Min sändare var nu försedd med lager Tönnersagyttja liksom
min Spirit. Jag hoppades
det skulle gå att rengöra,
utan att funktionen hade blivit påverkad.

Således helt om marsch, vilket var en överdrift,  ty det gick
icke i marschtakt.

För att ta mig ut lättare,  beslöt jag mig för en något annorlunda
väg, som såg lite
enklare ut…Det var den inte.
Gräset var mer än en meter högt och jag fick vila
var 5. meter
och spana framåt på min vacklande väg.

Inte bara var det högt kraftigt gräs, ca en m högt och segt som
gummi,
i gräset dolde sig döda björkar, som snärjde den
gående modellflygaren
och gjorde livet mycket svårt för honom.

Jag föll flera gånger och det är inte enkelt..att falla menar jag.
Det gällde ju att rädda radio och modell i första hand och i
andra
hand försöka ta emot mig själv, då jag föll som en säck potatis.

Jag vet nu,  hur marken luktar i Tönnersa Skog !

Under min strapatsrika reträtt förbannade jag mig själv,
vad jag gett mig ut på !

Inte en gång utan ständigt. Detta var bra,  för det triggade adrenalin
ur binjurarna,
så jag fick signaler till hjärnan att mala framåt.

Eftersom jag inte ger upp så lätt, hade jag efter 15 – 25 minuter
kämpat mig fram till
relativt fast mark, vilket jag upplevde som
en oändlig befrielse, då jag nu kunde gå
utan att riskera att falla
omkull.

På den relativt fasta marken hejdade jag mig  och begrundade
min situation och mig själv.
Första tanken
var,  att jag ser bedrövlig ut med all gyttjan på mig
och utan skor. Jag var något osannolikt och groteskt vill jag säga.

Min förhoppning var,  att detta är en folktom plats, där
sannolikheten att
möta någon annan människa borde vara
disjunkt  vid denna tid.

Hur fel hade jag inte…då jag kom sakta och mycket försiktigt
gående i det steniga gruset på mina ömma fötter i mina
svarta strumpor mötte jag två man, som monterade fårstaket.

De såg på mig,  som om jag vore en vålnad från underjorden
och jag kände att situation
fordrade någon form av förklaring av mig,
som kunde motivera mitt dåvarande utseende .

“Jag är modellflygare”, var min något inadvekvata ursäkt,
till varför jag
såg ut som en halländsk Godzilla.
Tänk om denna man trodde alla modellflygare skulle se ut
på det sättet jag gjorde ? Då blev han aldrig modellflygare.

Efter ytterligare förklaring från mig sa staketuppsättaren att,
“Det finns
en parkeringsplats längre bort”.
Jaha, var mitt svar, jag vet,  för jag har
varit och flugit här i 45 år,
så jag är aningen bekant med omgivningen…

Männen avlägsnade sig och jag hörde deras kommentarer.

Kommen till bilen kunde jag se, hur jag såg ut…bedrövligt !

Först blev det att demontera min Spirit och lägga den och
radion i bilen.

Men hur skulle jag kunna transportera mig själv utan att
smutsa ner
bilen invändigt ?

Jo nöden är uppfinningarnas moder. Jag tog en stor svart
sopsäck
gjorde två hål i den för benen och trädde den på
min svartleriga
lekamen. I sätet lade jag ut ett vindskydd
vi har då vi är ute, för att inte smutsa ner stolen.

Mina händer spolade jag av nödtorftigt med en flaska vatten
för att inte kleta ner  ratt och instrument.

Sedan bar det iväg hemåt med en känsla av oändlig
tillfredsställelse
att slutligen  ha kommit så här långt i
mitt hangflygäventyr.

Förresten har du känt, hur märkligt det känns att köra bil
barfota ? Jag menar känslan i fötterna på pedalerna utan skor ?

Jag körde in bilen på gården,  för att min Via Dolorosa skulle
bli så kort
som möjligt inför spejande grannar.

Hemkommen gick jag in i duschen och spolade av det värsta med
kläderna på.

Då jag spolat av det värsta och tog av jackan ramlade det ut
en halv kubikmeter
gyttja ur ärmarna…

Mina kläder fick jag köra två gånger i tvättmaskinen, innan
de blev rena. Hemma låg en tung doft av gyttja och kärr efter
mitt duschande.

När äventyret efter gyttjebadet var något så när avslutat,
kanske läsaren tycker, jag skulle
sätta mig och tänka efter…

Nä, inte jag, jag bytte kläder, gjorde ren min sändare och torkade
av min Spirit, drack lite saft, lastade bilen och for iväg riktning

hanget igen ! Du tror väl inte jag ger mig…

Nu parkerade jag bilen vid den riktiga parkeringen och gick
ner till min
pilotplats den vanliga vägen. Det tog knappt 10 minuter
att gå från parkering till pilotplats…

Sen fick jag två fina flygningar på 1.5 timma !

Man får aldrig ge sig ! Man brukar ju säga att

“Den late bär hellre ihjäl sig , än går två gånger ” .
Jag tycker det talesättet,  eller det om att “Genväg är senväg”,
har båda lite relevans till  mitt gyttjebad…

 

Här kommer bilder. Jag skulle gärna haft bilder från mitt äventyr
i träsket, men det var liksom inte läge att ta fram kameran då…
vilket du säkert förstår !

Men nästa gång då…

 

Kameror är Mobius och GoPro.

 

 

Här, vid den gula pilen blev det mitt Waterloo.
Bilden är en gammal Google Mapbild,
som inte stämmer med naturen i dag.

Så såg terrängen bitvis ut där jag botaniserade…

Varför jag ville hit…

Landning 1 på G.

Ny jacka på mig och nya byxor och skor…

Insvängning på final.

 

Strax sättning.

Landning 2 på stranden.

Min fågel i sitt rede…

Här flyger jag.

Du kan se Lagans mörka vatten flyter längs bukten…

Efter min flygning vill jag visa,  att allt inte är svart gyttja vid Tönnersa…

 

 

 

 

Här ska det gå en flock får och hålla borta slyet.
Därav staketet, vars uppsättare jag mötte…

 

 

 

 

 

FLYIN´JETS

 

 

 

 

 

Detta är en video att njuta av !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som du vet, är jag intresserad av friflygande modeller.
En av de större utmaningarna inom denna del av
modellflyget är friflygande jetmodeller.

Sätt dig bekvämt i stolen och kolla denna YouTube-
video, vilken är inspelad vid The Old Warden Aerodrome
i Biggleswade i England.

Filmen inbäddad från YouTube. Bilderna klippta från videon.

 

 

 

A-32 Lansen

Tjockt i luften

J-35 Draken startar öster…

Tänd på !

En Me-163 klättrar

Brittisk post-war. En Vixen…tror jag.

 

 

 

LINFLYG I KUNGSBACKA JUNI 2018

 

 

 

 

 

Här kommer sista…posten
om

Linflygträffen i Kungsbacka 2018.

 

 

 

 

 

 

 

 

De sista bilderna från lördagens linflygträff kommer här.

Ingressbilden är ingen linkärra, utan en hussvala,
vilken minsann är lika svår att fotografera som
en kringvirvlande stuntmodell…

Kanske det finns fler jag kan publicera i mina lådor.
Vidare kanske jag har med något, jag haft med på bloggen
förut, men det får du stå ut med…

Det fina med denna träff i Kungsbacka är den avspända
atmosfären. Här finns ingen stress, utan deltagarna tar
sig tid att prata och umgås utan att påverkas av den vanliga
tävlingsstressen. Den sociala samvaron mellan modellflygarna
är viktig, i all synnerhet om deltagarna är stadgade till ålder.

Som jag skrivit, är den vanligaste frågan då gamla veteraner
träffas: “Minns du när…” ? Sen kommer minnena och väller
upp som en glasklar flod…vilket skapar långa samtal.

Det är ju det som är roligt med ett meeting. Man får med sig
minnen hem att tänka på, som kanske legat i glömskans
katakomber.

Flygare av OldTimer modeller gör en kulturellt viktig insats.
De bevarar och använder motorer, tillbehör och modeller som
är 50-75 år gamla för eftervärlden. Hade det inte funnits dessa
eldsjälar, vad hade då hänt med all modellflygmaterial ?

Allt hade  kastats eller förstörts. Det material som dessa
veteraner och ungdomar bevarar, vårdar och använder är
en del av vår historia. Historia måste vi bevara och vårda,
för hur ska vi annars kunna forma vår framtid ?

Men jag medger, att de yngre av idag är tämligen historielösa.

Fast det är klart. Det är i dag viktigare att kunna fippla snabbt
på sin IFåne med maniskt fladdrande fingrar, än att bygga
en Nobler, om man ska vara en medlem av den stora världen.. .

Vi lite äldre kanske har lättare att koncentrera oss på ett
modellflygprojekt. Vi är på ett sätt mer hängivna
vår hobby, än den yngre generationen.

I dag ska allt var lättillgängligt utan några hinder. Se på
en sådan sak som hur många som bygger från ritning eller
som bygger en balsabyggsats ? I dag köps det mesta färdigt
från fabriker, där små kinesdamer sköter limmandet för dig.

Till och med i de mest extrema tävlingsklasserna köper de
tävlande sin modeller färdigbyggda. Läs till exempel om
världsmästaren i skalajetflyg. En duktig ryss som sist dök
upp med en MIG-29. Byggt den själv ? Han hade ett proffs-
team på 22 personer med tillgång till all teknik och kunskap
man kan tänka sig. Kostnad för modellen ? Flera miljoner
om man skulle räkna marknadspris.
Du hittar en video nedan.

Är detta en utveckling som är önskvärd ?

Vad är alternativet ? Bygga en Getingen med en Webra 1.5 diesel ?
Då får du känslan gratis att du åstadkommit något
med dina egna händer och din egen tankeverksamhet.
Det är värt mycket det för din självkänsla !

Nog om vår hobby i detta avseendet. Åter till verkligheten med
dieselsoppa, oljiga fingrar, ricinoljedoftande kläder och
byggsatser från 50-talet.
Alltså tillbaka till
linflyget i Kungsbacka.

Jag hoppas Kungsbackaklubben och SMOS fortsätter med
detta meeting, då det utgör ett av fundamenten, som modellflyget
i Sverige vilar på och som gör,  att modellflygarna fortsatt
kan hämta sin inspiration.

Vi ses nästa år i Kungsbacka,  om allt är med oss !

Nu kommer lite bilder med och utan kommentar.
De är inte det yppersta jag åstadkommit men varför inte
publicera ?

Håll tillgodo med bilder och en video med kameran
ombord på en modell och upplev lite av den aerobatik
en stuntmodell genomför !

 

 

Först en video som handlar om ett mästerverk:

Då jag ser denna video tänker jag…vi kan ju drömma i alla fall, det kostar inget !

 

 

 

Detta är ett Nobelt flygplan…

Alf djup koncentrerad på landningen…

Ser du min kamera, som är monterad på Alfs handtag ?

Nobler, en klassiker.

Thunderbird…jag byggde en sådan 1959…

En maskin från Västfronten 1917 hade landat i Kungsbacka.
Sopwith Pup

Inne i Kungsbackaklubbens bygglokal hålls traditionen vid liv.

Weatherman Speed

Klubben i Kungsbacka hyr allt av kommunen.

Hemkört

…å sen flög jag så här i stället…

Hannes förbereder sin Weatherman Speed

Ett par fötter och en stuntkärra…

Ove Andersson och Lars Helmbro…mycket erfarenhet och kunskap.

Jag är förtjust i svalors flykt lågt över mark…

…svåra att plåta, då de rör så oregelbundet…

..det är svårt att förutse deras avsikter…

…då de vänder på en femöring.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ju-87 flugen av Ove Andersson

En nästan inverterad Nobler med min kamera på vingen.

 

 

 

Att en modell som denna är så vändbar i luften, beror bland annat på,
att höjroder och klaff är hopmixade mekaniskt.

The final touchdown…

 

Här kommer min sista video från ombordkameran.
Kameran monterad framåt med lite vridning mot
modellens nos.

 

 

 

 

 

 

CONTROL LINE KUNGSBACKA SWEDEN 2018

 

 

 

 

Här kommer en ny laddning bilder.

 

 

 

 

 

 

Jag  förstår från mail,  att mina besökare tycker om bilder.

Det glädjer mig, för jag är en fotograf,  som fotograferar
hellre än bra,  vad gäller tekniken.

Kanske jag har lite bilduppfattning i alla fall…

Som tidigare sagt,  så är det svårt att fotografera linkärror
i luften. Det svåra ligger i att få med en referenspunkt, så
betraktaren kan visualisera,  hur modellen ligger i förhållande
till marken.
Det klarar jag inte alltid, men jag vet,  mina betraktare har
förmågan att föreställa sig situationen,  så allt får ett sammanhang.

Vi är väl alla modellflygare.

Det mest spännande med meetinget var, att jag kanske
skulle kunna övertyga någon av piloterna att ta med min Mobius
kamera under ett par flygningar.

Jag skulle tycka det vore intressant att se,  hur det egentligen
ser ut från modellen och från pilotens handtag.
Det var inga svårigheter att få tag i en pilot, som hade en modell,
vilken kunde bära kameran.
Kameran fäste jag med dubbelhäftande tejp och två remsor
maskeringstejp.  Det satt som berget.

Det som jag föreställde mig var det största problemet,  var
motorvibrationerna, vilka kunde påverka kameran.
Då modellen stod på marken märktes vibrationerna, men så fort
modellen började rulla,  försvann problemet och resultatet blev
så bra,  jag kunde önska med hänsyn till kamera, fastsättning
och övriga förutsättningar.

Filmerna k0mmer jag att bädda in från Youtube här på bloggen.

Ok, sitt ner och var beredd på bilder.

 

 

 

 

Här kan du se, det synnerligen enkla montaget av min Mobius på vingen

Klippta bilder från videon. Spinnern skymtar till vänster.

Kameran är riktad framåt med dragning åt vänster.

 

För att vara bilder klippta ur en video,
anser jag de håller godkänd kvalitet.

Landning. Propellern står still.
I bakgrunden håller Ove Andersson
ett vakande öga
över flygningen.

Start av en Nobler

Vacker modell. Som är byggd också som RC-kärra.

Stunt

Väntan på start

Weatherman Speed modell

Domarna vid Speedtävlingen.

Modellerna passerar förbi domarna

Släppet !

Han som släpper gör nog en hypnotisk gest
precis som Mandrake i seriernas värld

Japp så ser  en speedmodell ut från förr i tiden.

A struggling Weatherman

Jag vet inte vem som vann, men du kan googla
på Kungsbacka Modellflygklubbs hemsida.

Högteknologisk fastsättning av kamera

På yttervingen kan man använda trimroder
enligt ovan. Det sitter  inget servo som drar,
utan man prövar sig fram till rätt läge.

Avgasrörsarrangemanget på en stuntmodell.
Du ser kröken utanför kroppen…kan tyckas
skapa motstånd, men det har den fördelen att
avgaserna kyls och försvinner fortare ut.

Här sitter Mobiusen fastsatt på linhandtaget för
att filma handtagets rörelse i förhållande till modellen.

Lågflygning

Bild från modell in mot piloten i cirkeln.

Start

Lite aerobatik nu…

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag  fick ett mail från Ingvar Nilsson som förklarar för oss oinvigda,
vad allt handlar om.

Här är det:

 

 

 

 

 

Här kommer ännu en kommentar från Ingvar Nilsson om linflyg:

Hej igen!
Jag har precis pratat med Alf om videoflygningen. Vi skall
titta på videon tillsammans i morgon – tisdag – kväll.
Tydligen var kameran såpass tung att det hade behövts mera
motvikt i yttervingen. Normalt så sätter man 1 ounce
(ungefär 28 gram) längst ut i yttervingens tip för att kompensera
för linornas vikt. Rätt kompenserad så skall modellen flyga
absolut horisontellt i planflykt i handtagets höjd (1,5 meter).
Detta skall den den dessutom göra i inverterat läge / ryggläge.
Utan denna vikt så kommer innervingen att hänga ner mot marken.
Detta ger dels sämre linsträckning, men främst så blir modellen
känsligare för blåst o vindbyar som kan ta tag under yttervingen
och blåsa modellen mot piloten. Då måste man snabbt backa för
att sträcka ut linorna.
Om man skulle ta för mycket vikt i yttervingen så kommer
yttervingen att hänga litet neråt, men linsträckningen blir avsevärt
bättre i planflykt. Kommer ett vinkast så trycks yttervingen
ytterligare nedåt och linsträckningen ökar.

Ja tydligen så avbröt Alf det internationella FAI-programmet för
klass F2B vid fyrkantåttorna dels för att modellen inte var i riktig
balans, dels för att blåsten just orsakade det jag nämnt ovan.
Men dessutom gick inte motorn som den skulle. Den gick litet snålt
– det är väl någon liten skit i bränsletanken – Alf flyger sina
stuntmodeller och deras motorer med s.k. klassisk stuntgång.
Detta fick vi tyvärr inte höra på den fina och sällsynta videon.
Motorn går i ren 2-takt hela flygningen i stort sett.

Den klassiska stuntgången kallas även 4-2-4. 4 betyder fyrtakt
– här går motorn “orent” och inte särskilt fort. 2 betyder tvåtakt
– här går motorn rent och ger full kraft o hastighet. Sista 4:an
står för snabb fyrtakt när man flyger inverterat. I ryggläge vill
man gärna ha lite högre hastighet.
Hur man får motorn att göra detta är en konst som i princip bara
linflygare känner väl. Bakgrunden är att man vill flyga sakta i
planflygning medan när man t.ex. styr rakt upp som i wingovern
vill ha direkt respons hos motorn att den direkt går över i 2-takt
för att ge full kraft under stigningen. När modellen är nästan som
högst skall motorn gå ner i 4-takt och härigenom bromsa modellen
på vägen ner mot marken.

Hur en långsamroterande propeller påverkar flygningen jämfört
med en som roterar fort kan Mats förklara bättre än jag –
men man kan säga att om propellern snurrar långsammare än
den skulle gjort om den drevs av fartvinden så bildas det som
en skiva med propellerns diameter som fungerar som just en
platt skiva som bromsar. Om man skulle stanna propellern helt
så bromsar den inte nämnvärt – den utgör då bara en “extra pinne”
men ringa luftmotstånd.

Den klassiska stuntgången beror huvudsakligen på följande delar:

1 Motorns venturis diameter, alltså vilket undertryck som skapas
där bränslet sugs ut. Här kan man prova sig fram men vi talar om
säg 7,2 mm diameter. Vid 7,5 vill kanske inte motorn gå bra och
vid 7,0 går motorn bra men vill inte växla mellan 4-och-2-takt.

2 Tanken, en s.k. Uniflowtank bygger man helst själv.
Uniflowtanken ger samma sugmotstånd från bränslenålen oavsett
om den full, halvfull eller nästan tom.

3 Tankens läge i förhållande till bränslenålens placering.
Utgångsläget är alltid att tankens geometriska mittlinje skall
vara på samma höjd som bränslenålen.
Man kan sedan finjustera motorns gång genom att höja eller
sänka tanken eller motorn. Här talar vi om att en höjning av
tanken med 1 mm ger en totalskillnad mellan rättvänd och
inverterad flygning ger 2 mm skillnad. Oftast är det justeringar
av denna storleksordning som räcker för att motorn skall bli
smäll som ett lamm men bita ifrån som gepard när det behövs.

Det är lätt att föreställa sig att detta är mycket känsligt för även
det minsta lilla skrufs i tanken.

Modernare mindre känsliga system är att flyga med pipa.
Man har en s.k. avstämd pipa på avgasporten. När motorn kommer
upp i rätt varvtal kan man höra hur ljudet ändras och varvtalet
blir stabilt när “pipan går in”. Sedan flyger man hela programmet
med i princip konstant varvtal.

Ja detta var en liten kommentar om varför videon inte visar
t.ex. Fyrklövern.

Som avslutning på denna kommentar vill jag förtydliga med
att de flesta grenar in linstyrt modellflyg är tävlingsformer.
I Stunt så har man domare som bedömer varje delmoment.
Domarna placerar man normalt så de har vinden i ryggen och
alltså ser alla figurer bortanför piloten.
Piloten flyger figurerna så att domarna ser det som skall bedömas.
Är man åskådare så skall man absolut vid lämpligt tillfälle be
att få ställa sig en 5-10 meter bakom domarna – då ser man alla
figurer på rätt sätt.
Om – vilket är vanligt i inlandet – vindens riktning ändras
under flygning – ja då har man problem. Domarna skall inte
flytta sig under pågående flygning. Detta med vindens riktning
är ett välkänt problem när man tävlar i Karlskoga (där man har
en mycket förnämlig modellflygklubb). Typiska problem är
fyrkantåttorna där man behöver all linsträckning man kan få
– ändrar sig vindriktningen så kanske man måste bryta manövern
för att rädd modellen.

Jaja… detta kan jag skriva mycket om. I Kungsbacka så
kännetecknas modellflygfältet av sitt kustnära läge som i de
flesta fall ger stabil vindriktning vilket är en förutsättning
för att lära sig grunden att flyga kontrollerat.

Linflyg i denna form som Stunt kräver övning övning övning…
och ibland händer det att marken kommer litet nära och
emellanåt en rejäl krasch. Man börjar helst med en modell
som tål detta, gärna med motor som även tål att gräva sig
neråt i jorden. Glödstiftsmotorer är generellt klenare än
motsvarande dieselmotorer. Om du som läser detta har en gammal
dieselmotor men inte har bränsle till den – kolla om du har
några linflygare i närheten – ett litet tips alltså…

Bästa hälsningar // Ingvar – Borås

LINFLYGTRÄFFEN I KUNGSBACKA 2018

 

 

 

 

 

Här träffas de, som  står i  centrum…

 

 

 

 

 

Kungsbacka Modellflygklubb anordnar tillsammans med SMOS en
linflygträff och kanske lika viktigt en social träff varje år vid
kungsbackaklubbens fina fält.

Jag har besökt träffen under ett antal år och det har alltid varit
en trevlig och uppskattad erfarenhet.

Linflyg är något som den vanlige rc- och modellflygaren i dag
inte ser så ofta. Men det existerar och är på vissa orter mycket
livaktigt.

Förutom meetinget kör man en tävling “Wheatherman Speed.”

Man flyger samma typ av plan  där det gäller att avverka ett visst
antal varv så fort som möjligt.

Till träffen dyker det oxo upp hembyggda motorer, som brukar vara
tekniska mästerverk. En chans att få se mycket hembyggda
motorer är på IGG-träffen på Ålleberg 16 – 17 Juni, då “Motorbyggarna”
kommer dit och visar upp de åstadkommit.

Med mig hade jag Johnny Johansson, en gammal modellflygkompis
från tidigt 70-tal, som återupptagit modellflygeriet.
Johnny ägde och flög förut sin egen 
full size Emeraude.

Jag tog som vanligt massor av bilder, förresten linflygmodeller
är inte lätta att plåta i luften…
Redovisar  meetinget kommer jag att köra i minst 4 delar.

Jag kan lova unikt bildmaterial i form av 3 videofilmer, som jag aldrig
funnit tidigare vare sig på Google eller Youtube…Vänta och se !

I denna posten bäddar jag in en video som visar från vingens
ovansida in mot piloten.
Intressant att se på ! Det kommer ytterliga två videofilmer tagna
från modellen. Så det lönar sig att vänta.

Här kommer bilder så håll till godo !

 

 

En ganska sällsynt motor: En Komet

Tändstiftsmotor

Kolla brytarsystemet…

Weatherman Speed modell

Om jag ser rätt…Hannes modell med egenhändigt byggd motor.

Alf förbereder en flight

Kungsbacka Modellflyg Klubbs klubbhus.

Start med en stuntkärra…

…ser bra ut…

Ove Anderssons Stuka Ju 87

Sekretariatet för Weatherman Speed får se sig förbiflugna…

Ove takeoff med Ju 87

 

Hur många varv har Alf snurrat i cirkeln under sitt modellflygarliv ?

Till vänster Johnny Johansson till höger Lars Helmbro.
Du ser det är bara unga pojkar som är här…Sveriges framtid.

Vanligaste sättet att inleda en pratstund bland veteranerna:
Minns du…?

En ny lösning på problemet att justera bränslenålen
utan att få sina fingrar skivade som sallad…

En nytillverkad tvåcylindrig diesel.
Cylindrarna förskjutna och med dubbla vevhus.

Klart jag blev sugen på denna skönhet

Mannen i röd tröja är Ingvar Nilsson från Brämhult.

Plan vid plan….

Weatherman Speed

Till vänster Fredde, friflygare och dito Martin från Alingsåstrakten.

Nät mellan fält och depå. Inte så vanligt i Sverige
men desto vanligare i exempelvis Tyskland.

The real McCoy…

Jag är inte säker, men är detta en DuBro dämpare ?

Ännu en Weatherman Speed

En gammal Enya ljuddämpare med tillhörande välpolerad Foxmotor.

HepCat…det perfekta namnet på en slik modell.

Ett prydligt hembygge

En modellflygprofil; Tomas Natansson från Värö/Filippinerna.

Tomas, en människa med mycket kunskap om modellflyg
och modellmotorer i synnerhet.

En gracil och vacker combatkärra.
Mycket lätt.

En inline dieseltwin.
Är vevhuset gnistat ?

Homebrew tändstiftsmotor

 

Ove Andersson flightline

 

Pojkarna diskuterar

Klart folk är glada på ett meeting !

Friflyg och rc på ett linmeeting…jovisst,  vi är inga åsiktstalibaner.

Tyvärr vet jag inte,  ven som ägde dessa fina modellerna…

Flygplan en masse

“Denna byggde jag 1954…eller 1964…”

Stunt och tror jag semistunt

Snygg färgkombination. Måste vara en estet som sprutat.

Vi kör så det ryker !

 

Det kommer mera
håll ut bara !

 

Här är en unik video från en Cl-modell, det kan jag lova !

 

IGG 2018 ÅLLEBERG

 

 

 

 

IGG-träffen 2018 på Ålleberg avhålls den 16-17 Juni.

 

 

 

 

 

 

 

Storsegelträff på Ålleberg den 16 och 17 Juni. Du som är
intresserad av stora segelmodeller eller konsten att bygga
mekaniska anordningar och motorer ska besöka Ålleberg
då.

Så här skriver IGG Sverige på sin hemsida:

 

 

 

 

Samtidigt med IGG-Träffen kommer motorbyggarna och visar
upp sin mekaniska mästerverk.

NO LIFT…

 

 

 

 

…upplevde jag på HH häromdagen

…och i tisdags.

 

 

 

 

 

…trots det blåste 2-4 m/sek rakt på…

Som du märkt, har vi haft ett stabilt högtryck, vilket har
pumpat upp ekvatorial luft till Skandinavien.
Detta på gott och ont.
Det har varit varmt, 30 C och svaga vindar.
Detta väderläge skapar förutsättningar för termik i inlandet
och därmed kan det bli sjöbris vid kusten.
Sjöbrisen skapar den “pump”, som gör att vi får pålandsvind
vid 12-tiden och frånlandsvind vid 20-21-tiden.
Vad det handlar om,  är att vi har temperaturskillnader mellan
hav och land.

Naturen är så inrättad, att den vill utjämna skillnader.
Därför sugs sval havsluft in från havet in över det
relativt varmare landet och tvärtom på kvällen, då marken
svalnat och havet behåller sin temperatur, vilket inducerar
frånlandsvinden ut mot havet.

Sjöbris vid Hovs Hallar är oftast nordlig med ca 3-7 m/sek.
Man kan säga lite generellt,  att vid solinstrålning och då
betingelser för sjöbris föreligger, att vinden följer solens
vandring över skyn.

Detta borde vara en garant, för att det ska vara flygbart på
hanget.

Jag kollade vindmätaren och den sade 3-5 m/sek nord,
så jag åkte ner.

För att vid framkomsten kunna konstatera noll vind.
Vimpeln hängde som en blöt disktrasa.

Men jag nedslogs inte av det, utan jag besteg Platån,
med
det jag behöver för att flyga.

Sen blev det till att sitta på tuvan, filosofera och invänta vind
i form av sjöbrisen.

Den kom och blåste med 3-4 m/sek, precis som jag förväntat.

Så igång med radion och start ut över kanten.

Vilket visade sig vara ett vågspel på grund av rotor och
turbulens.

Jag borde avbrutit startförsöket, för min flygning gick
på skruvar,
inte på lyft…Min modell fick jag hanka fram
med klaff och enbart
styra med sidoroder. Hade jag använt
skevroderna, hade modellen
med all säkerhet vikt sig över
den vinge där skevrodret gick ner.

Men efter lite kämpande och nästan studsande på buskarna
vid
hangkanten, kom jag upp buren av den laminära
havsvinden.

En timma fick jag i luften vid denna första starten och
vinden var stadig och
rakt på.

Således landade jag, monterade min GoPro i nosen
och skulle starta
för att få en ny härlig tur…trodde jag.

Jag märkte att rotorn på toppen blåste i nacken på mig,
då jag stod
längst upp, vilket var en vink om besvärliga
förhållanden.

Min start förlade jag till den högra delen av Platån.
Jag satsade allt
jag hade i utkastet, vilket var tur, då
modellen av rotorn pressades
ner till just över kanten,
där det var endast turbulens och noll lyft.

Med tur och skicklighet lyckades jag landa i uppförsbacken
topphanget.

4 gånger försökte jag i min envishet, för med den vind
vi hade,
var det flygbart enligt min bedömning.

Det var det inte. Sista startförsöket kunde slutat
riktigt illa.

Jag startade med ett utkast värdigt en spjutkastare,
för jag skulle
ha energi i modellen för att kunna kontrollera
starten.

Förhållandena vid kanten var för mig överraskande
genomusla.

Jag vacklade med en överstegrad modell för att komma
tillbaka in över kanten,
så jag skulle kunna landa relativt
säkert.

Det gällde att styra med minsta möjliga utslag för att
inte förbruka energi/moment.  Vid sådana kritiska
tillfällen som nu, då gäller det att hålla hastigheten
uppe för att
kunna ha någotsånär kontroll på modellen.

Bättre med högre hastighet och en landning på ett svårt
ställe
än flyga sakta, vika sig och se planet försvinna
okontrollerat
ner mot klipporna 60 m ner. Det hade
inneburit att modellen
förpassats till balsakonfetti.

Jag insåg snabbt,  att jag inte skulle kunna ta mig upp
över taggtrådsstaketet.

Alltså tog jag ett snabbt och radikalt beslut att  sätta
modellen i buskarna,  som växer i en smal skärm
framför staketet
och utgör gränsen till 50 m kan
framför taggtråden.

Jag brakade ner, för jag vill inte säga jag  landade,
i en buske och från min pilotplats kunde jag inte se
modellen.

Jag erfor lite kalla ilningar längs ryggraden, då jag
befarade,  att modellen
ramlat ner från kanten och
gått i småbitar. Inte roligt. Modell med innehåll,
med
min dyra ombyggda GoPro i nosen….

Jag gick med aningen av ett bultande hjärta ner till
staketet, stannade till och vevade på
skevroderspaken
…tack och lov, jag hörde att det rasslade i buskarna,
som
bekräftade, att modellen var nåbar för bärgning.

Nu var problemet att ta sig ut till busken,  som växte
på kanten Precis
nedanför busken en lodrät 50 m hög
vägg….Jag kröp igenom taggtråden
och traverserade
mig fram mot modellen vägledd,  av mina glatt
rasslande servon.

Modellen satt i toppen av en buske och efter lite
akrobatik hade jag min
Spirit åter i fast hand.
Min GoPro hade vid landningen i busken lossat
och
låg vid buskens rot glatt fotograferande.

Åter till min pilotplats med min modell och kamera.
Aningen svettig och med hög puls, kunde jag i
lugn
och ro besiktiga modellen. En liten intryckning i
framkantslisten,
som jag lagade omedelbart
vid hemkomsten, så modellen nu åter är fit for fight.

Med tanke vad som hänt och vad som kunde hända
vid fler startförsök,
avbröt jag och ställde kursen hemåt.

Man ska inte utmana ödet för mycket…

Men hemfärd med ännu en erfarenhet rikare.

Och med  ytterligare en timma i luften på HH att addera
till min flygdagbok.

Bilderna nedan illustrerar mina  misslyckade startförsök.

Bilderna klippta ur video från GoPron.

 

Uppdatering från min  flygning tisdag 5. Juni;


I tisdags indikerade alla sensorer…att  förutsättningarna
för hangflyg tycktes föreligga helt superbt på Platån vid
Hovs Hallar..
Mitt flygsug segrade lätt över mitt eventuella förnuft…?

Det blev en resa söderut och jag stod klar att starta kl 1030
på Platåns högsta punkt.
Då var vinden ca 2 m/sek och lite snett från NNO.

Startade min Spirit utan extra last och med positiv förväntan
men fick mig omedelbart en brutal
påminnelse om existensen
av en topp- och kantrotor. Just vid de
förhållande vi har nu,
är rotorerna väl utvecklade och oanat
starka med kraftig
turbulens.

Rotorn vid kanten ligger som en roterande vals, vilken
hindrar
tryckvinden att generera lyft vid kanten.
Modellflygaren har att studsa sig igenom genom
rotorn
och ta sig ut till det genuina lyftet.

Jag tråcklade mig igenom rotorn och då jag gör det,
hanterar turbulensen  min modell som den vill,
då jag vill
nå ut och upp till den laminära vinden.

Lyftet var inte gigantiskt, men efter en sväng till
höger mot Båstadhållet
och tillbaka var jag på säker
höjd och i bra lyft.

Vinden ökade snabbt upp till ca 5 m/sek, alltså till den
gräns, då vågorna på havet börja bryta.

Lyftet från hanget jobbade i pulser.
Ena stunden bra, nästa stund uselt. Vinden som kom
var mycket  termisk,  vilket störde hangets förmåga
att skapa 
lyft.

Nåväl, efter en timma i luften landade jag på toppen och
hängde på en kamera. Jag erkänner,  jag gick och svassade
på toppen en god stund för att invänta rätt ögonblick att
få iväg modellen, med tanke på hur min första start hade
gestaltat sig…

Läget jag ville ha, det var stabil vind, jag vill kunna  se,
att löven på träden vid kanten rör sig och jag vill inte att
vinden blåser mig i nacken, då jag skådar  ut mot havet.

I detta, ett osäkert läge, är min teknik att starta snett ut
med all kraft jag kan åstadkomma, därefter svänga och flyga
en liten bit innanför kanten/staketet och få en uppfattning
om lyftet , samtidigt som jag är inne över kanten om
utifall att…

Detta ger mig valfrihet att välja landning utan alltför
mycket huvudbry. Det lyckades mig att plocka  lite höjd.

Men det var svårt att  ta sig ur rotorn. Men envis är jag
och jag gnetade, studsade och flög ömsom upp och ömsom
ner,
innan jag kom upp i det riktiga lyftet.

Hur som helst, efter att ha åkt upp med laminärvindshissen
fick jag sammanlagt 3 härliga timmar i luften.

Många promenerande turister stannade till och ville
få berättat för sig,  hur allt detta med radiostyrda plan
och hangflyg fungerar .

Jag gjorde så bra positiv propaganda jag kunde.
Jag hade gärna flugit  mer, men jag hade andra avtalade
möten och var tvungen att åka hem, tyvärr.

Tursamt nog var denna dagen inte stekhet, så jag stod
ut i solen. Jag är försiktig med sol och använder i regel
heltäckande klädsel och mössa då jag flyger i sommarsol.

Sen var det att åka hem i etanoldriven bil med min hjärna
fulladdad med nya minnesvärda intryck, som gör livet lätt
att leva.

En bra dag igen !

 

Tycker du jag tjatar för mycket om mina äventyr på Hovs Hallar…?

Men det är ju min favoritplats för modellflyg…
Nåt måste jag ju skriva på denna lilla blogg.

Till helgen blir det en resa till  Linflygträffen i Kungsbacka och jag
utlovar bilder och text.
De videofilmer jag ska spela in,  hoppas jag
blir så unika, som jag förväntar…

 

 

 

 

 

 

 

Min väl insuttna  pilottuva på Platån.

Klart starta.

Du ser själv…lugnt hav.

I detta väderläget kan du befara en varmluftsbubbla framför hanget,
som gör, att havsvinden inte kommer åt att generera lyft.

Nödlandning 1.

Här är jag och modellen illa ute trots…

…att jag vid detta startförsök, med hänsyn till höjd var övertygad om
, att jag skulle greja det.
Men verkligheten var brutalt en annan.
Det var sjunk och turbulens…

…du ser mitt läge; dålig höjd, dålig speed… och framför  mig skånskt berg…
det gäller att i alla fall kunna sätta modellen i buskarna…

Kommer jag in över kanten… för nu gick det vinglande…

…den busken får bli min räddning…

Nu !

Min kamera låg i gräset och plåtade glatt grönskan med 2 bilder i sekunden…

Det händer alltid något spännande och oväntat, då jag är ute och flyger !
Det gör det aldrig framför en tv.

 

En videosnutt från mina startförsök..,

 

 

Som du förstått har jag kört sträckan Halmstad – Hovs Hallar
tur och retur
många gånger. Jag har flugit vid Hovs Hallar
i 45 år…

Beräkna antalet besök till minst 25 gånger om året.
Det blir 1200 resor á 100 km.

Alltså har jag kuskat 12000 mil…tur jag inte räknat
bensinkostnaden !
Om jag tycker resorna varit värda 120000 i bensin ?

Självklart är svaret ja !

Litet räkneexempel;

Om jag varit på HH 1200 gånger och varje gång flugit
i minst 2 timmar…det ger ett imponerande antal
flygtimmar = 2400 timmar i luften minst.
Så jo, jag påstår,  jag har viss erfarenhet.

 

Här kommer en liten video, som visar vägen
mellan Båstad och Hovs Hallar.
Jag tröttnar
aldrig på vyerna. Hoppa in och häng med och
se vad min dash-cam klarar av kvalitetsmässigt.
Musiken är skräp, men den är gratis…

 

 

LINFLYGTRÄFF I KUNGSBACKA LÖRDAGEN DEN 9. JUNI.

 

 

För oss som är mer intresserade av linflyg än flyguppvisning i Växiö…

 

 

 

 

 

 

 

…så avhålls traditionsenligt Linflygträffen i Kungsbacka kommande lördag.

Alltid värt att besöka för att få se linflyg, som det kan utföras.
Vidare kan du se hembyggda modellmotorer och gamla motorer.

För att inte tala om möjligheten att tala med grabbarna, som vet,
hur det är att ständigt vara i
centrum för verksamheten under 50 år !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

FLYGUPPVISNING NÄSTA HELG I VÄXIÖ

 

 

 

 

Om du är intresserad av flyguppvisningar…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…kan du åka till Växiö och bese det som kallas “Flygkalaset”.

Vi kan nog förutse fint väder…varmt då uppvisningen går.
Jag har varit där 2 gånger och tja…det är som det är.
Förstå mig rätt, jag är kräsen efter alla uppvisningar jag
varit på.

Läs här om Flygkalaset.

NIMH BATTERIER BILLIGT…

 

 

 

 

…hittar du hos Lidl just nu

 

 

 

 

 

 

 

Under en inköpsrunda på Lidl såg jag billiga NiMh
batterier
av olika kapaciteter i en låda,  till vad jag
tycker bra priser.

4 batterier för 50 kr.

Kvalitet ? Ingen aning, men jag cyklade mina och
de höll
den nominella kapaciteten,  som är angiven
till 2400 mA om jag hänsynslöst sög ut allt där fanns .

Då jag cyklade batterierna 5 gånger och körde ner
spänningen till 1.0 Volt per cell, fick jag ut ca 1975 mA.

Biltema ta 79 kr för samma och de garanterar 500
laddningar.

Lidl garanterar 1000 laddningar för 50 kr. Batterierna
anger, att de ska laddas med 480 mA under 7 timmar.
Jag laddade med kapaciteten 2.0 A i min vanliga
Megaladdare. Fungerade  och utan anmärkningsvärd
värmebildning.

Bara ett litet tips i förbifarten.

 

FRÅN MIN FLYGDAGBOK

 

 

 

 

 

 

Alltid på hugget då det gäller flyg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som du vet, är jag kroniskt flygsugen.
Mitt flygbegär tycks omättligt…

Det var det i går också.

Alltså hängde jag på hangen…
Både på Platån och vid Segeltorp.

Vinden 2 m/sek rakt på.

Jag flög min “HOBBY” från
Multiplex. Byggd 1978 = 40 år gammal.
Dessutom min Spirit.

Foto med GoPro och mest Mobius.
Min Mobius satt tejpad på en stängselstolpe
på kanten och plåtade 4 bilder/sekunden.

 

 

 

40 år gammal modell…jag önskar jag vore lika ung…

Försommar…härligaste tiden.

Fastsättning av GoPro…tape från Biltema. Det billigaste – det enklaste.

Halkskyddstejp från Biltema. Man får perfekt tag vid starter.

Jag bara njuter här av natur och min egen flygning…

Nej, det är inte egoism att njuta av egen flygning.
Jag ser det som en bekräftelse,  att man i någon mån behärskar flygkonsten.

Små skevroder ? Varför ska jag ha större ?
Jag använder ändå mest mitt sidoroder.

Jag märker då jag flyger en 40 år gammal modell, att den är i konstruktionen 40 år.
Profilen är antik och besitter mindre bra egenskaper vad gäller lågfartsflygning.

Så här håller den gamle sin radio. Hängande i en sele. Båda händerna stödda och båda spakarna aktiva.

Undrar du,  varför jag är här och flyger ? Betrakta och tänk efter…

 

 

 

Segeltorp slutet av Maj 2018.

 

 

    På Platån med min Spirit för att kolla
ny mottagare och Fail-Safeinställningarna.

 

JAG MÅSTE BARA…

 

 

 

 

 

…få visa dig en B-25:a.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag fann denna fina video på nätet och jag blev
imponerad av modellen, en B-25.
Dels var den fint byggd och dels flögs den av piloten,
på ett som jag tycker, skalariktigt sätt.

Speciellt bilden från starten frammanar bilden av B-25:an
från då Doolittles B-25:or startade från hangarfartygsdäcket
på “Hornet” inför den djärva raiden mot Tokyo.

Att bygga denna modell…hur många timmar ?
Hur mycket energi behövs för att ro iland detta projekt ?

Beundransvärt. Lyssna på radialmotorerna då de går på
tomgång. Jag ryser,  då jag hör ljudet.

Me-109 visar problemet med det smala stället, vilket
orsakade många haverier under kriget.
Om du frågar dig varför man hade en sådan konstruktion
så berodde det på,  att man inte ville försvaga vingen genom
att placera ställ, mekanik och hydraulik i den.
Trots det,  var man tvungen att förstärka vingen, för den
skulle kunna klara hög lastfaktor under luftstrider.

Stillbilderna har jag klippt ur Youtubevideon och på bilderna
ser ni vem som har copyrighten. Rätt ska vara rätt.

Jag lägger bilderna utan kommentar, därför det behövs inga,
då bilderna berättar själv.

 

 

 

 

 


 

 

 

 

PINGSTEN KALLAS HÄNRYCKNINGENS TID…

 

 

 

 

…vilket säkert har sin giltighet,

…i alla fall ihop

med mitt modellflygande !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagarna före Pingsthelgen har i södra Sverige dominerats
av ett högtryckspåverkat väder med svaga vindar, värme
och sol.

Alltså var det upplagt med goda förutsättningar, om jag
ville flyga
med någon av mina segelmodeller.

Efter att ha varit ganska svältfödd på hangflyg, har jag
fått några
chanser sista tiden. Sjöbrisen har genererat
nord-och nordvästliga
vindar på Hovs Hallar och där
har det blivit fina flygningar.

Generellt sett anser jag,  efter min erfarenhet,
att vi förr…hade mest nord-till nordvästliga vindar
under vår och försommar,
vilka nu tycks till en del
ha ersatts av ostliga och framför
allt sydostliga vindar .

Men så fort vi har en något så när labilt skiktad atmosfär,
finns det  förutsättningar för termik med Cu-bildning
över land, vilket drar i gång sjöbrisen, vars existens
blir en grundval för vårt hangflygande vid Hovs Hallar.

Lång mening… men det blir så ibland, då jag vill förklara…

Glädjande nog har det dykt upp lite nya flygare längs
hangkanten.

Det är inte lätt att rekrytera i dag…det verkar,  som om
allt
vilket kräver en aktiv fysiskt insats av utövaren,
har en starkt
dämpande effekt på verksamheten.

Är vi för lata idag,  därför vi ofta hör  mantrat:
“Nån annan får ta det…jag drönar helst framför en tv…”

Mitt  flygintresse är starkt och för mig är det inte
besvärligt att komma ut med en modell och flyga för att
kunna uppleva det magiska,  att se min modell sväva
på sina egna vingar !
Jovisst, efter alla år med flyg tycker jag ännu, att det är
magiskt, att jag kan stå på marken och kontrollera något
som flyger !

I fredags var det i stort sett stilla i luften i Halmstad ,
men
vindmätaren på HH visade N 3.6 m/sek.

Jag var tveksam, om jag skulle åka, men jag kunde  inte
motstå resan. Det fanns utsikter för en fin dag.
Min resväg är 45 km.

Modellen låg i bilen, allt var laddat, så jag drog.
Nedkommen till HH möttes jag av noll vind och slaka
vimplar.

Parkeringen full av förväntansfulla besökare, vilka
försvann ner mot havet med sina kaffekorgar för att
kunna njuta av närheten till ett hav med en fri horisont
och en intensiv försommargrönska.

Modellflygaren, han tog sitt pick och pack och knegade
upp
till Platåns högsta punkt, där han kunde konstatera,
att
havet låg helt platt. Ett par km ut från stranden kunde
vi se krusningar på det platta havet, så jag närde trots allt
ett hopp,  för jag är en obotlig optimist, att vinden var
på gång.

Vindmätaren nere vid Norrehamn ropade ut 2 m/sek nu.
Men uppe på Platån vart det total stiltje. Nästan.

För kollade jag vid kanten, såg jag att löven på björkarna
rörde sig lite oroligt i den svaga vinden,  som vällde upp
över kanten.

Hoppet spirade och jag monterade min Spirit, då jag ville
vara redo,  om tillfället yppade sig.
Ingen kamera på modellen
då jag ville ha modellen så
lätt som möjligt vid de första
utkasten.

Kan jag inte flyga, kan jag, när jag väntar, studera
omgivningen och naturen.

Långt ut från HH såg jag en Marieholms 26:a, vilket är
en mycket bra långkölad segelbåt, komma seglande på
sydlig kurs.

Det var gammal seglarkompis,  Thomas, som var på väg.
Inte gick det fort, men vem har brått…
Thomas är Halmstads
mest erfarne singelhandseglare
med ensamseglingar över Atlanten.

Jag hade under en följd av år exakt en sådan båt också
utrustad
för ensamsegling,  med allt vad som krävs,
då det  gäller hanterings
möjligheter och självstyrning
med vindroder.

Jo jag saknar seglandet, men jag hinner inte med det nu.

Från Halmstad kom ett CC-fartyg, (CarCarrier)
från K-Line i 5 knop. Varför man gick sakta ?
Det beror på att man har en ETA, (Estimated Time of Arrival) i
Bremerhafen som ligger så långt framme, så befälhavaren väljer
att krypsegla för att spara  bränsle och hamnavgifter.

Det var inte speciellt mycket fåglar, förutom de allmänt
förekommande gulsparvarna. Ett visst lugn har lägrat sig
över fåglarna nu, då häckningstiden pågår. Revirhävdandet
är inte så uttalat, som det var  tidigare. Grå- och havstrutar
flög sina patrullbanor längs hanget under sin eviga spaning
efter mat.

Alltnog och emedan, det vindkrusade området på havet
kröp sakta
närmare,  innan det slutligen gick iland och
sade hej till och höjde humöret för en bidande hangflygare.

Träden vid hangkanten bugade sig lite diskret , som en
bekräftelse
i den loja vinden och mitt hopp om att få flyga steg.

Då jag stod på absolut högsta punkten, uppskattade jag,
att vinden 
vid kanten blåste med ca 2-3 m/sek rakt på
Jag gick i alla fall ner till kanten och mätte vindhastigheten
till lite mer än 3 m/sek .

Men som vi vet, efter 44 års flygerfarenhet på HH,  finns
det en topprotor,
vilken just under de omständigheter
som rådde i dag
är i full swing!

Det blåste i nacken på mig,  då jag stående på Platåns topp
spanade ut mot havet…

Detta talade om för mig,  att starten kunde bli besvärlig.
Rotorn låg ända ner till hangkanten, vilket är ett
utmärkande drag,  då vi har ett sådant väder,  som vi  har.

Rotorn ligger enkelt uttryckt som en vals från toppen
och fram till kanten på hanget och roterar medsols.
Alltså rotorn rullar med ovansidan med vinden.
Det innebär således att undersidan mot marken rör sig
från hanget ut mot havet.

Hangvinden, den laminära svala havsvinden som kommer
glidande, pressas upp av den varma stillaliggande luften,
som finns
över de solbelysta klipporna och fortsätter upp
över Platån.

Detta fenomen är en mycket lokal karakteristisk egenskap
vid Hovs Hallar.

För modellflygaren ställer det till svårigheter vid starten.
Om rotorn är igång, betyder det dels jag måste starta i
medvind, dels att det inte finns lyft och slutligen att
det troligtvis är turbulent. Alltså besvärligheternas treenighet.

Det finns två möjligheter att starta i detta läget.
Det första jag gjorde, var att starta från högsta punkten snett
ut ca 45 grader för att kunna kolla läget just över kanten.

Jag kastade modellen för allt jag var värd, bara för att finna
att där jag flög,  fanns inget annat än sjunk och turbulens.
Tack vare min höga utgångshastighet på modellen hade
i alla fall så mycket rörelseenergi att jag kunde landa säkert
på kanten

Tre gånger försökte jag starta på detta sätt utan att lyckas.
Meningslöst.

Nästa försök krävde lite innovativt och kreativt tänkande.
I  stället för att starta från toppen, gick jag ner längs den
övre mindre sluttande kanten
till en plats just innan
staketet vid kanten och satsade så
hårt jag kunde i ett kast
rakt ut över kanten ut mot havet. Allt för att

komma bort från den kombinerade kant/frontrotorn.
Kan vara en chansning i sällsynta fall, men jag var ju så
sugen på att få min modell i luften…

Hur det gick ? Då jag kommit ut 3 meter, var det som att
hamna i  en hiss i Trump International Hotel and Tower.
Min kära Spirit for rakt upp.

Jo jag har åkt hissen också. Byggnaden ligger vid
Columbus Circle vid Central Park i New York.

Allt tack vare att jag kommit ut i den laminära havsvinden.
Havsvinden eller gradientvinden är inte alltid laminär.
Under vissa betingelser är den termisk. Den innehåller då
vertikala rörelser, som kan upplevas som någon form av
termik. Denna termik stör hanget och gör att hanget som
motor och drivande våra modeller  hackar lite.

Men redan efter 10 sekunder  var jag uppe på säker höjd
och med säker fart var det bara att sätta sig på sin tuva
och njuta av sin flygning.

Denna dag blev en av de där magiska dagarna, då modellen
flög
som den aldrig gjort. Det var absolut turbulenstfritt och
jag kunde flyga totalt avslappnat. Under dessa omständigheter
känner jag,  att jag och min modell är ihopkopplade.
Jag behöver inte använda hjärnan, utan den förlängda
märgen sköter flygandet efter den input som  perceptionerna
förser mig med. Allt går automatiskt, inprogrammerat.

Efter en timma i luften beslöt jag landa och montera min
GoPro.

Allt skedde framför ett gäng nyfikna och trevliga turister,
som kom gående Skåneleden medförande fruar och var
sin hund, som de försett med packväskor.

Efter montering av kamera och en slurk vatten startade
jag på 
samma sätt som första gången nere vid staketet.

Just som vid  första starten for kärran upp. Vinden hade
ökat och låg nu
på cirka 3-4 m/sek vilket gav ett imponerande
lyft. Modellen höll
jag på lagom höjd, ca 300 fot AGL.
Då är det bekvämt att flyga.

En Spirit är en ganska liten modell, 2 m spv, vilket gör,
att den i
den ännu ganska lågt stående solen kan vara
svår att se i motljuset.

Jag anpassar flygningen, så jag flyger så mycket det går
med solen i ryggen. Varför ska jag göra saker svåra,
om det inte krävs av omständigheterna ?

Då jag flög,  passerade en stadig ström av vandrare.
Alla mycket vänliga och vetgiriga människor kanske
beroende på det underbara vädret .
Om  jag får informera om min  hobbyn 
modellflyg,
är det roligaste jag vet och det är inte svårt för mig att
förmedla lite av 
min egen  entusiasm till åskådarna.

För att gör en lång flygning kort,  landade jag slutligen
kl 1530 efter att ha fått ca 
3.5-4 timmar i luften,
fyllt upp två 32 Gb minneskort och tre batterier till
min GoPro.

Jag landade nere vid betongfortets baksida och lyckades
med sedvanlig tur ännu en gång undvika
den magiska ,
diaboliska och enda stenen i landningsområdet, vilken
har den fantastiska egenskapen,
att den  attraherar
modeller vid landningen.
Enligt
Murphy´s Lag  resulterande i knäckt torsionsnäsa
eller stukad vingspets…om man flyger på den.

Nån borde gräva bort den…fast då blir det inte lika
spännande…

Sedan hemfärd mätt på erfarenhet och upplevelser
med en modell som var
lika fin,  som då jag kom.

Min Spirit har nu loggat 375 timmar i luften…

Jag skrev till Great Planes i USA och frågade, om de
inte kunde ta fram en
ny batch av Sprit Elite, då många
är intresserade av den lyckade modellen.
Men som vanligt, amerikanska
firmor har ingen större
villighet att svara på mail. Dåligt !

Här kommer lite diversebilder från min dag på Hovs Hallar,
vilka beskriver några av ögonblicken och tankarna..

Hoppa in i  högersits och spänn fast dig,  så åker vi !

 

 

Synen som mötte en hangflygare kl 0930 på Hovs Hallars platå.
Du ser att det inte råder överflöd på vind…

Kattegatt låg platt.  Långt ut kunde jag ana en krusning på havet.
Man får ett rogivande intryck här, om inte annat.

I den begynnande brisen kom Thomas seglande ca 4 km från land.

Ser du att havsvinden har gått iland ?

Min vindmätare visar vid kanten som du ser 3.8 m/sek i medelvind. Perfekt.
Max 4.4, min 3.7 m/sek. Bra med en mätare ibland.

Gick jag upp på toppen av Platån och vände mig mot land,
så ser du, att rotorn blåste ut mot havet med 2.3 m/sekund …

…därför gick jag ner med modell till kanten och startade.
Här ser du nivåskillnaden och du kan förstå, vilket kraftigt
lyft vi normalt har här. Vy från staket upp mot toppen.

Dessa klippor värms av solen och pyser ut och underhåller varmluften framför kanten…

…denna varma luft interfererar med den laminära strömningen och stör hangets funktion…

 

Här är en barnteckning…som visar hur hanget funkar under de betingelser
jag beskrev ovan.

Det gröna är hanget,blått är havet och brunt stenstranden och klipporna.
Den röda cirkeln längst upp är topprotorn. Pilarna anger, hur den roterar.
Den röda streckade bubblan är varmluft, som spärrar och orsakar turbulens
för den laminära havsvinden. Gråa pilar anger den laminära tryckvinden.
Som du ser, gäller det att komma ut från kanten vid starten. Då åker du in
i hissen från dels topp/kantrotor och den egentliga hangvinden.

En havstrut tog bilderna för mig
med en påmonterad GoPro.

Det är svårt att plåta och flyga samtidigt.

Min pilotplats med min sittuva.

Den gamle gottar sig åt en passerande Spirit…

Som du kanske lägger märke till bryter vågorna lite nu.
Det betyder att vinden ligger på 4-6 m/sek.

I dag var det labilt skiktat efter en kallfrontspassage. Det betyder, att Cumulsmolnen
växte på höjden till Cumulus Congestus
och vidare till Cb.  Här kommer ett Cb av
ansenlig storlek från havet och har med sig en
Gustfront, vilken syns som den mörka
valken i nederkanten.

En Gustfront är en nybildning av Cu vid ett Cb, vilket initieras av nedras av kall luft
från Cb-molnet och en intransport av varmluft från marken. Därigenom blir det
mycket labilt ,
vilket underlättar de vertikala rörelserna och således uppstår
nybildningar
av Cu-moln. Enkel uttryckt av mig. Du kan läsa om det här.

Ofta kommer  det nederbörd från ett sådant moln,
vilket du ser,  på det fallande regnet över Halmstad.

Här ser du i någon mån  det valkliknande molnet i framkanten.

Jag har sett verkligen stora gustfronter komma.
Man kan, då molnet kommer, tro att Akopalypsen är nära

         Här har du en bra bild på en mäktig GustFront, som jag tog för några år sen.

Det ser ut som om Noaks Ark strandat här och så småningom blivit förstenad…

Jaha…stå här uppe och nödlanda sin modell 70 meter ner på stranden…
Jag har sett ett lyckat försök under 45 år…

En sten som tillskrivs märkliga egenskaper i landningsområdet på Hovs Hallar
i anslutning till det gamla betongfortet.
Den attraherar balsa.

Upp- och nedgången från Platån.
En ynkedom att det ser ut,  som det gör.
Jag har  kontaktat de ansvariga på Länsstyrelsen
i Kristianstad. Ingen är ansvarig.

Fast växtligheten prunkar nu och ljusar upp vårt sinne !

Njut av sommarens fröjder !

FLYG SOM FLYG…

 

 

 

 

 

…det var fåglarnas flykt

som inspirerade människan att flyga…

 

 

 

 

 

Bilden ovan illustrerar,  varför jag var ute och flög termik.
Det var mycket labilt skiktat,  eftersom en liten kallfront
just hade passerat. Sedermera på eftermiddagen fick vi
aningen åska och nederbörd.

Men, jag vill visa lite av de,  som behärskar aviatiken.

Vi har mycket att lära av naturen, så därför vill jag beskriva
delar  av den. Både djur och växter.

Först lite om mina kameror;  Jag har två enkla systemkameror
av Sonys fabrikat. En med ett 75 zoom och en med ett 300 mm
zoomobjektiv från Tamron.
Objektiven är ok för mina behov,
men visst, jag hade önskat,
jag haft ett Carl Zeissobjektiv för 200 000 kr.

Det är dock inget, som bekymrar eller som gnager i mitt sinne
, då mina bilder inte gör
anspråk att vara tekniska mästerverk.
Jag vet, att majoriteten
av mina besökare inte är tekniska
fotopetimätrar utan vanliga
fritidsfotografer.

Med mina intuitiva bilder försöker jag fånga en känsla,
eller kanske något som
stimulerar betraktarens fantasi.

Sen vill jag vara beredd, då jag har med kameran. Det där
speciella fotoögonblicket kommer smygande och försvinner
snabbt som en lön om fredagen.

Jag erinrar mig,  då jag som vanligt  promenerade vid
havet
söder om Halmstad,  att en havsörn kom mycket
lågt flygande
mot och över mig…
Fram med kameran och plåtade med en
övertygelse
att jag nu fått mitt livs bästa havsörnsbilder.

Det hade säkert blivit så, om inte kameran varit totalt
felinställd
i sin fotomode.
Havsörnen blev en suddig fläck i skyn…

I går var jag och flög termik i ånyo makalöst väder.
Under en paus satt jag i flygstolen med kameran till hands,
för att jag kanske skulle kunna fånga något av naturen.

Lite tur hade jag,  då vi vid hanget stationärt har både
tornfalk och glador.

Problemet vid fotograferandet i dag, var att avståndet
från min kamera till fåglarna var 50-150 m.
Då vet du,  att det blir problem  med skärpan.
För man ska se objektet, måste jag dra upp bilden kraftigt.

Så det blir, som det blir.

Flygbilderna på gladan ordnade min nu hyfsat fokuserande GoPro.

Tänk på att just nu är naturen som vackrast med den
överväldigande men ändå ljusa
skira grönskan.
Med fåglarna intensivt spelande och hävdande sina

revir.

Det är i alla fall för mig en härlig upplevelse,
som inger hopp
om en lovande framtid.

Jag glädjer mig verkligen under försommaren !

Vill du hänga med på min lilla bildresa vid en Littorinavall   
jämte Tjärby Kyrka just norr om Laholm ?

 

Vid ankomsten kunde jag konstatera,  att acken i min mottagare
för telemetri var urladdad.
Men som Clint Eastwood sa i en krigsfilm
“Improvise and adapt”, vilket jag gjorde och fick laddat.

En garant för termik. Dessutom en ganska typisk bild av skyn,
då det förekommer adiabatisk skiktning som passar segelflygare.

Det var disigt i dag, vilket du kan se på bilden mot Hallandsås.

Olika fåglar på hanget

Gladan, en mycket speciell fågel.

                             Avstånd till gladan från kameran är ca 2 m.

Jag gillar maskrosor. Tacksamma att plåta då de blommat ut.

En försommaräng
Se på de intensiva färgerna…

Njut den  vackra ovansidan på en tornfalk.

Rostbrunt, svart och vitt.

En välanpassad fågel på alla sätt.

Se på vingkonfigurationen då falken accelererar.
Kolla ovansidan av vingframkanten,  vad som sker…

Då tornfalken fått syn på ett bytesdjur och den har mycket god syn
med sina brett sittande ögon, vilka ger ett bra stereoskopiskt seende,
som är en förutsättning att kunna bedöma avstånd, dyker fågeln
och slår.

Här kan du se,  hur hon gör för att kontrollera dykningen
och samtidigt behålla högsta möjliga hastighet.

 

Med en mus ?? i klorna.

Den slukas i luften.

Efter bytestagningen återgår hon till sitt ryttlande och spanande…

…i och med hon står nästan helt stilla, så kan fågeln
detektera den minsta rörelse på marken.

Ständigt på alerten, ständigt beredd att slå till.

Efter att ha ätit upp en mus, flyger hon till sitt
vanliga sitträd för att smälta skrovmålet.
Bilden tagen på 150 m avstånd.

DÖDEN FRÅN SKYN…

 

 

 

…jo, jag vet, det låter som namnet

på en dålig krigsfilm från 50-talet.

 

 

 

 

 

 

Men det var just det som hände framför mig i onsdags.

Jag satt parkerad i min flygstol och hade min Ava, vill jag
säga, på betryggande höjd i den fina termiken, då jag hörde
ett infernaliskt skrikande från fåglar bortanför björkdungen,
framför vilken jag satt.

Jag observerade att kråkorna for runt och skällde ut en glada,
som hade slagit till vid ett kråkbo.

Personligen har jag aldrig sett en glada ta ett byte förut, så
det var för mig en ny upplevelse.

Min tanke var ju, att omedelbart ta kameran och plåta
gladan.

Men problemet var,  att samtidigt som jag skulle rota fram
kameran, skulle jag kontrollera min Ava uppe i luften.

Men med lite tur lyckades jag hämta min kamera i bilen
och fick den inställd halvdåligt. Sen gällde det att  fånga
gladan i objektivet
och fotografera, samtidigt som jag
skulle flyga min Ava.

Jag smällde av så mycket bilder jag kunde och emellan
fotograferandet,  korrigerade jag min modells eskapader
i en fin termikblåsa.

Allt gick bra, kameran gjorde sitt och Avan malde på
i luften.

Här kommer några bilder från händelsen.
Bilderna tekniskt
inget att yvas över, men de fångade
lite naturdramatik, som
utspelades framför mina ögon,
då jag var ute och flög med min HyperAva.

Som sagt, det händer mig alltid något oväntat under
mina
modellflygseanser !

Häng med !

 

 

 

 

 

 

Gladan hugger in på sitt byte redan i luften.

 

Fjädrarna yr om ekipaget.

 

 

 

 

Smaskens !

En kråkas första och sista flygtur.

VÄLGRILLAD SERVO-IC OCH LITE TERMIK

 

 

 

 

” Friskt kopplat, hälften brunnet “.

 

 

 

 

 

 

En sanning som vi sändareamatörer (SM6LMH) brukar
framhålla,
då det ryker från våra konstruktioner…

För några dagar sen hade jag ett vingservo, som
stannade just på grund
av att det var kortslutning.

Nyfiken på vad som gått sönder öppnade
jag och undersökte servot. Resultatet syns på bilden.

Sådant händer…

Jo, jag var ute och flög lite termik i går oxå.
Först torrtermik och vid 13-tiden bildades Cumulus
och termiken
blev mycket stark. Jag fick 3 timmar
i termiken. Plus lite bilder
från min Mobius.

Stillbilderna är klippta från videon min Mobius tagit…

 

Häng med ! 

 

 

 

 

Några välstekta IC…

Sista förberedelserna innan take off.

Upp nu !

‘Inte speciellt molnrikt. Bara lite moln med iskristaller högt upp.

En vimsig glada försökte hänga med en HyperAva i termiken… …men som jag alltid hävdat…

…har en glada gentemot en väl influgen och välflugen Ava…

…inte skuggan av en chans…

…att hänga med.

Här ser du att det börjat blomma Cumulus. Det bästa av allt idag
var att det fanns absolut ingen vind, som drev iväg modellen.

 

 

 

En liten ombordvideo tagen med Mobius