Om du är intresserad av modellflyg från förr.
Klicka här för att komma till arkivet.
Jag grävde lite i mitt omfångsrika arkiv med bilder,
eftersom jag ville ha lite modellflygbilder, då vädret
var med oss.
Dessutom är modellerna var och en på sitt sätt vackra.
Tänk efter så mycket kunskap, hängivenhet det finns
ute i modellflygvärlden…människor som hela tiden
tänjer gränserna och för modellflyget framåt.
Till skillnad mot det fullständigt meningslösa ältandet
på vissa modellflygforum här i Sverige. Hur mycket
har deras testuggande fört modellflyget framåt i Sverige ?
Men det är så, det kostar inget att prata och ha
synpunkter framför en dator.
Det som kostar, är att komma ner till sin lokala klubb
och ta en spade, eller engagera sig genom att ta ett
förtroendeuppdrag i förbundet.
Såedemede
En 70-tals modell som ser ut som en modell oxå…
Mycket välbyggd och vacker och flög som en dröm.
Familjeträff
FW-190 Butcher Bird eller som den hette på tyska “Würger”, skata…
Upp till 6000 m var det inte många allierade piloter, som kunde
vinna en luftstrid med FW-190 med en erfaren pilot vid spaken.
Denna modell var ägaren bjuden 350000 kr för av en modellentusiast från arabiska halvön.
Det är enklare med gummimotor…
Segelflyg är en estetisk upplevelse. Köpa ovanstående modell…lägg upp 120000 så är den din.
Bleriot skala 1:2
Hur den flög ? Kolla här.
Den heter Arkangelsk i alla fall…
En målmedveten mops som sa att nu går jag hem.
…och det gör denne pulsjetpilot oxå.
…fick jag mig tillsänt i form av tre bilder, som Pär Lundqvist
legat och ruvat på i 35 år…
Det är på bilderna från SM i F3F (hang) 1982, tror jag det är.
Göran Karlsson var den mest professionelle modellflygaren
vid denna tid i Sverige. Hans team ihop med Christer Gillgren,
som allmänt ansågs vara den duktigaste modellflygaren i Sverige, var
näst intill oslagbart. Göran och Christer gick in med 100 % i sina
projekt och det gav resultat i form av framstående placeringar.
Sen skadade det ju inte konstellationen, att de var stöttade av
Bertil Beckman, vilket garanterade de sista radio-och byggprylarna,
som kommit ut på marknaden.
1976 blev Göran Karlsson, med Christer Gillgren som caller,
världsmästare i F3D, FAI Pylon i Tyskland.
Under slutet av 70-talet och 80- talet satsade Göran på F3F
eller hangflyg med segelmodeller.
Det var Göran ihop med Anders Rättzen som drev hangflyget
framåt med stora steg. Dessa två piloter införde flera tekniska
innovationer, vilka i sista änden skulle skapa förutsättningar
för snabbare modeller.
När Göran dök upp i sin cowboyhatt med sin fina modeller
under armen, då förstod vi andra, att vi spelade i
gärdsgårdsserien..
Han var ju nästan som en filmstjärna på något sätt, vilket i alla
fall hans medtävlande märkte.
Vi var i praktiken besegrade, redan innan vi flugit…
Göran var en man av den stora världen.
De andra två på bilderna är Håkan Svennesson och
Mats Strömberg.
Alltså bilderna är 35 år gamla och såvitt jag kan bedöma,
så har ingen av personerna åldrats så det märks…
Göran och Mats är livaktiga pensionärer och Håkan odlar bufflar på sin
gård utanför Kristianstad.
Pär Lundqvist har levererat bilderna.
Mats Strömberg till vänster och jämte honom Håkan Svennesson Kristianstad.
Observera den tidens HiTech…den digitala klockan på Håkans handled.
Göran Karlsson…direkt från Hollywood eller vad tror du ?
Bara att han svävade in med en coboyhatt av läder..räckte ju för att knäcka oss,
som hade att vara nöjda med en gul reklammössa från Lantmännen,
där det med svart text stod “Agrol Oljor”….
Säga vad man vill om våra tyska modellflygvänner.
Det de gör, gör det gör de ordentligt. Både vad gäller modellernas
storlek och kvalitet på bygget.
Filmen, som ligger på Youtube, är också bra.
Den är så bra, så man kan klippa stills från streaming video.
Hoppas filmen och stillbilderna skapar en känsla av hur ett
storsegelmeeting kan avlöpa i kontinentala Europa…
Freystadt – Sondersfeld ligger vid Bundesautobahn 9,
just söder om Nürnberg.
Den som ska ha tack för allt är filmaren av videon, vars namn
jag bara finner i form av hans nick, algebu01.
Tack för du delar din upplevelse
med oss som inte var på plats i år.
Måsvingar…för att få markfrigång för vingen vid utelandningar.
Kolla linledaren på fenan.
Modell av en lastseglare
Rejäla bogserdoningar…
Grunau Baby IIB
En K-8, som ofta var den första ensitsaren vi flög efter man fått certet.
Flygande vingar har i regel mycket goda egenskaper.
I Tyskland är det mera regel än undantag att fodermajs vaktar modellflygfälten…
Inte speciellt vanlig storseglare… Jag har aldrig sett en Me-163 som flög dåligt.
Enligt den mest erfarne engelske provflygaren, Eric “Winkle” Brown,
var Me-163 det absolut bästa plan, han flugit nånsin !
Der kleine UHU i ny version…
Der grosse kleine Uhu.
Bilden från tysk klubbs hemsida. Inget anges om (C),
så jag antar, det är ok att använda bilden i icke kommersiellt syfte.
Originalet “Der kleine Uhu”. (Den lilla ugglan.)
Från en Graupnerkatalog 1962.
Är det inte flygväder…ja, då får man gilla läget. Det är bara att
motvilligt acceptera moder naturs väder.
Något annat alternativ gives icke. Kanske man skulle sittstrejka
i protest mot vädret ? Tänk om SMHI, som har en faiblesse att utfärda
varningar i tid och otid, kunde skicka ut klass I Varningar för
extremt tråkigt modellflygväder… ?
Så istället för att flyga, fick vi göra en långpromenad i söndags
morse tidigt. Jag tycker, det är bäst att komma ut vid 08-tiden på
morgonen, medan dagen är ny och fräsch.
Så vi strövade vid havet. Sög åt oss alla intrycken. Tog lite bilder,
som inte är nåt speciellt, men de är i alla fall bevis på vår existens .
Knäpp dina kängor och gör oss sällskap under vårt flanerande.
Att flanera, är som jag ser det, lite mera planlöst än promenerande
eller spatserande.
Bilderna från ett Kullaberg höljt i konvektionsdimma och Laholmsbukten.
Mer om strandliv. Klicka här.
Lagaoset med det lilla biflödet.
Den gamle vresige väktaren vid Lagaoset flyttar sig sakta från plats till plats vid stranden
ständigt övervakande sitt revir och beredd att köra bort eventuella inkräktare.
Han har håll på med sitt revirvaktande i 6 år nu.
Jaha…och detta är vad ?
Söderut Lagaoset. Ingen trängsel i dag…
Norrut Lagaoset.
En cool individ sträcker ut sig och relaxar i strandkanten.
Varm tropikluft kolliderar med kall luft över Sverige = Dimma.
En rådjursget håller stenkoll på fotografen…bilden tagen på 150 m.
Dimman rullar in från havet.
Hamnen Mölle. Vid nordvästlig vind en oduglig hamn, då vågorna rulla runt i hamnbassängen
och låter båtarna ständigt gunga med ett ständigt slamrande från stående och löpande rigg.
Gaaapa stooort …
Själva Oset…
Detta djuret var aningen magert och nergånget.
Ser ut som en skulptur av Arne Jones eller…
Skulptur “Nova” av Arne Jones
Det står “Air” på pjucken…har han fått punktering ?
En hotfull silhuett…
Ständigt spanande efter något som är ätbart.
För att i någon mån visa hur det ser ut, där jag flyger,
har jag med hjälp av en väldigt lång selfie-stick tagit lite
bilder för alla, som är modellflygare.
Här är nästan överväldigande vackert. Har du aldrig
varit vid Hovs Hallar ? Åk dit, det är värt en resa.
Här kan du bo, äta och flyga bra.
Jag tänkte först inte sno ihop någon video från min
senaste visit, men det går fort, så det blev en snutt.
På en av bilderna av Platån har jag ritat in rotorns
utbredning. Pass upp för den då du ska starta eller
landa !
Hoppa in och spänn fast dig…låt mig bara säga, att om
jag gör en “bomkörning”, vilket innebär, att det är fel eller
ingen vind vid HH, så är inte dagen förlorad.
Du får alltid en fin naturupplevelse, då du är där.
Det gäller bara att ha ett öppet sinne.
För då kan du uppleva, det jag upplevt där, att få se en
kaskelott simma i maklig takt förbi och vidare norrut i
Kattegatt.
Ett 10 m långt imponerande däggdjur som inte är helt
omöjligt att få se i skandinaviska vatten. Men jag har
bara sett en, under de 44 år jag varit och flugit där.
När jag såg den ? Det var 2003. Troligtvis samma val
hade observerats i danska vatten senare vid inloppet
till Limfjorden.
På denna klippvägg har jag presterat en hårresande klättring,
då jag räddade min i en buske hängande ASW 15.
Detta är något, jag aldrig gör om !
Start och landningsområdet på Platån.
Denna delen av HH ger starkt lyft vid NNO vind.
Här syns att hanget är uppbyggt i två steg.
Kanske därför det skapar så bra lyft…
Här kan du landa om du flyger skärm utan större risk.
modeller har vi aldrig landat här…..
Platsen är lätt tillgänglig via väg/stig från Kattvik.
Lodbild av kanten på Platån.
Om du hamnar under kanten, så är det möjligt att åstadkomma en
kontrollerad landning på stranden, om du besitter tillräcklig skicklighet.
I sprickan i framkanten av berget, där häckade en berguv.
Spåren i marken efter frigående klövdjur.
Platån på Hovs Hallar Oktober 2017.
… för ett liv utan drömmar eller förväntningar är fattigt.
Drömmarna och förväntningarna är resultat av våra tankar
om idéer, ett kommande projekt eller händelse. Blir vi
inspirerade av en bild, en händelse, ett samtal med en
annan människa eller något annat sinnesintryck, skapa
det en process i våra hjärnor, som ger oss förväntningar
och drömmar om just “Något”.
Det är nyttigt att få sinnesintryck. Ju fler perceptioner du får,
desto mer inspirerad blir du, som du sedan kanaliserar mot
din dröm. Det behöver inte bara vara synintryck utan
känsel och även lukt kan ge inspiration. Tänk på lukten och
ljudet av en underkompad modelldieselmotor på lågt varv…
Intryck av lukt ? Ja, alla som kört en diesel vet,
vad lukten av bränd fotogen innebär, eller vad lukten av
från en jacka impregnerad med härsken ricinolja innebär.
Därför är jag nyfiken och öppen för det mesta.
Just för jag vill ha positiva erfarenheter, som stimulerar mig
själv till mina nya drömmar och som kan skapa förväntningar
inom drömmarnas gränser.
Jag vill inte bara vara nyfiken, jag vill vara en aktiv människa,
som helst säger ja till det mesta, allt för att kunna infria
mina förväntningar.
Kanske jag säger ja till för mycket. Men det har gett mig
otroliga erfarenheter och upplevelser, vilka varit en
inspiration till min ständiga nyfikenhet.
För mig kan en förväntan nästan kännas rent fysiskt.
Vad tror du, jag känner på ingressbilden ?
Alla mina förväntningar väntar på att verkliggöras
om några sekunder, då jag ska starta ut över havet.
Allt jag laddat in i “förväntningslådan” i huvudet ska
blomma ut nu. Klart jag har brått att starta.
Jag kan aldrig fort nog montera min modell och förbereda
mig och min modell inför flygning. Hela tiden pockar
mina förväntningar på..
…Flyg nu…Få ihop det…Skynda på !
Har du inga förväntningar eller drömmar, vad hänger
du upp ditt liv på ?
För mig själv innebär det, att jag håller drömmen och
förväntningarna levande, genom att jag varje morgon
vet, att min dag bär med sig något, som inspirerar
mig.
Ett liv som varande en bara existerande, vegeterande
individ, som leds runt varje dag mellan köksbord,
dator, tv och säng är för mig en absolut icke existens.
Jag vill känna, jag utnyttjar dagen. Att inte ha
förväntningar eller drömmar är som att sitta på en
bänk vid en järnväg och se livet passera, som om
det vore ett oändligt långt tågsätt.
Men du kommer att bli förvånad, hur kort ditt liv är,
då du sittande på din bänk ser den sista vagnens röda
lyktor försvinna i fjärran ångrande, att du inte tog
chansen att hoppa på…
Har du funderat på, att om alla dina önskningar och
förväntningar vore uppfyllda, då hade du inte mer
att drömma om eller förvänta dig.,,
Ungefär som om du vann 200 miljoner och du efter ett år
köpt allt vad du ville ha.
Men vad skulle du göra sen ? Du hade inga fler drömmar
eller förväntningar…Man ska hålla sina drömmar levande
för det håller dig levande.
Jag skrev detta, eftersom jag i tidigare inlägg hade
förväntningar om att kunna åka ner till Hovs Hallar och
hangflyga, då det var utlovat fint hangväder.
I min hjärna snurrade tanken att blir det fint väder,
då blir det härligt att kunna åka ner och få en riktigt
genuin flygdag. Alltså jag byggde upp en förväntan
hos mig, att drömmen om det perfekta flyget skulle
infrias.
Har jag den drömmen, är jag mycket motiverad att åka
resvägen på 45 km ner till vårt hang.
Samma sak gäller, om du byggt en modell, som du
ska provflyga. Tänk så mycket förväntningar du har,
då du åker till fältet. Det är ju den drömmen, som
håller igång dig och ger dig energi.
Nåväl, jag drog till HH och under färden skapade min
förväntan en bild av flygandet, som jag skulle
få uppleva. Har du förresten märkt, då du kör bil,
att man tänker bra ? Förlängda märgen kör din bil,
hjärnan funderar mellan fantasier, förväntningar
och verklighet.
Det första jag såg, då jag körde över kullen ner mot
Segeltorp var en skärmflygare på bra höjd, som flög
och njöt i den NNV vinden. I och med att han flög,
förstod jag förhållandena för oss modellhangflygare
skulle vara gynnsamma.
Så fram till parkeringen och lasta ur. Sen promenad
upp på Platån, där jag efter att ha satt ner mina grejor
tog en överblick över läget. Vinden var ca 4-6 m/sek
från NNV. Solen sken och mycket folk som flanerade
i naturen.
Uppe på Platån härskade på toppen en mäktig rotor,
som talade om, att den fanns, genom att min vind-
streamer blåste UT mot havet… Vidare kände jag,
hur det blåste i nacken, då jag spanade ut mot Kattegatt.
Det känns aningen paradoxalt att stå 80 meter över havet,
där det råder jämn laminär vind rakt mot kanten och
samtidigt känna rotorn blåsa 180 grader åt andra hållet,
så håret blir rufsigt i nacken…
Min Spirit blev monterad, min GoPro sattes på plats
på nosen och min Mobius anbringades på min kepsskärm.
GoPron på Spiriten videofilmade och Mobius tog 2 bilder
i sekunden.
Sen var det, efter radio- och funktionskontroll,
bara att starta. Vilket under de förhållanden som rådde
inte var enkelt. Ska man starta vid aktiv topprotor,
ska du röra dig åt vänster och starta just till höger om
det diket som finns.
Gör du det, undviker du det mesta av topprotorns muskler.
Jag gjorde det och satsade så mycket energi jag hade,
för jag skulle få ut modellen i det laminära lyftet.
Låt mig med förlov säga, det var mycket turbulent.
Hade jag inte varit erfaren, hade jag inte klarat
situationen utan riskerat att modellen hade smällt
i kanten. Du kan se på mina bilder efter texten,
hur kanten ser ut..Inte speciellt modellvänlig terräng
och framför allt nästan omöjligt att bärga en modell
därifrån utan bergsbestigarutrustning.
Men efter berg och dalbanan vid starten kom jag ut
i lyftet, vilket var helt turbulensfritt, starkt och utbrett.
Modellen steg som en kork och jag var snart
uppe på indikerad höjd från telemetrin på 166 m.
Det är ca 240 m Asl.
Hovs Hallar har egenskapen, att du har friheten att
flyga över stora områden, då hanget skapar så bra lyft.
Jag satt på min vanliga tuva och flög synnerligen
avslappnat.
Min tanke var, att detta var, vad jag förväntat mig
och det kändes, som delar av drömmen gått i uppfyllelse.
Bättre kan jag inte ha det, då jag modellflyger.
Vinden ökade till 7 m/sek under eftermiddagen och
vred lite mot V.
På avstånd rakt norrut kom ett sträck med tranor,
som med sina kraftiga röster hördes lång väg.
Fint tänkte jag, de flyger lite under mig. Då borde
jag kunna flyga rote med fåglarna och få en video
med både ljud och bild.
Allt gick perfekt, vad flygningen anbelangar, jag flög
ihop med tranorna i ca en minut, innan de fortsatte
sin resa söderut.
Men enligt Jantelagen hade kameran stängt av på
grund av ett urlakat batteri. Typiskt !
Det kommer fler tillfällen och då ska jag och ackarna
vara laddade.
Mycket folk passerade under sina naturpromenader
och alla jag träffade var vänliga och nyfikna.
Jag tar alla chanser jag kan för att sprida positiv
information om vår hobby. Realiteten är, att de
människor jag möter, då jag är ute och flyger är
för det mesta vetgiriga och vill veta hur det här
med hangflyg fungerar.
Det är så enkelt att förklara, när allt finns tillhanda,
hanget, piloten, vädret och modellen.
Hur många som blir omvända till modellflygare ?
Inte många…men det kan vara så, att bland de
vi möter, kan finnas en “Någon”, som på ett sätt kan
påverka våra möjligheter att utöva modellflyghobbyn.
Så informera med ett glatt humör !
Jag startade kl 1100 och gjorde dagens sista landning
1435. Jag fick 2.5 timma i luften minst med min trotjänare
Spirit Elite.
Ja, landningen var lite besvärlig också. Det gällde att styra,
bildligt talat, med hela handen, eftersom du landar
mitt i en utvecklad malande rotor. Men det gick bra.
Sen var det bara att packa ihop, gå till bilen och lasta in
för att sedan köra hemåt.
Färden gick längs E6 norrut där som vanligt en
fredagseftermiddag, vanvettet tycks råda i vänsterfilen.
Slutligen hemkomst med hel modell och med mina
förväntningar uppfyllda ! Drömmen lever.
Här några ögonblick.
Bilderna tagna med i huvudsak mina Mobius, GoPro och
ett fåtal bilder med min Sony, som jag tog i RAW-format.
Allt klart för start !
Jag har gått över till en liten ryggsäck att ha mina prylar i.
Enklast och man får händerna fria, under tiden vi transporterar upp oss till Platån.
Silon i Falkenberg, 54 km från Hovs Hallar, sett genom min kamera.
Avstånd till vindkraftverken till vänster är 65 km.
Du ser det var ingen större sjögång…
Inga brytande sjöar, vilket indikerar vind mindre än 6 m/sekund.
Jag tröttnar aldrig på naturen vid HH.
Naturen har en anstrykning av det vilda och karga just vid kustlinjen.
Fasaden på hanget fotograferat från Platån. Du förstår att om du sätter en modell i väggen
Är det inte enkelt. En gång har jag hamnat där. Det var i en av buskarna mitt på bergväggen.
Jag klättrar aldrig upp där fler gånger…
Min Spirit på väg med den alltid närvarande och förhoppningsvis fotograferande kameran.
Jag har testat olika fastsättningstekniker av kameran i nosen.
Kommit fram till att Biltemas tejp är det bästa och enklaste.
På väg ut genom turbulensen…
…modellen kastas som ett flarn just här…
…men ute i den laminära vinden…
..hissar det som det kan tyckas utan gräns.
Ser du färgen på havet ? Strömmen har gått på svenska sidan av Öresund,
förbi Kullen och vidare upp i Kattegatt. Färgen är gråaktig.
Beroende på att efter rikliga regn har vattnet i åarna fört med sig
sand och andra avlagringar.
Denna steniga strand är helt förändrad på mindre tid än ett år.
Du ser hur vågorna danat det lösa materialet. Förr fanns här,
av passerande flanörer utlagt konturer av stenar föreställande olika djur,
som var lätt igenkännbara från luften. Fast de återuppstår säkert.
Att landa sin modell i kanten…vad skulle det hjälpa ?
Bättre sätta den nere vid stranden för att få tillbaka den
kanske i delar…Det är 70 m högt.
Japp, det närmar sig höstdagjämning.
Tre glada flickor som…
…fick lite info om modellflyg på hang…
…och som gick därifrån som övertygade nya modellflygare…tror jag.
En solitär skärmflygare bara njöt.
Han hade skärmluftrummet för sig själv.
Han tänkte säkert att: Där kan ni gå nere,
men här uppe sitter jag med bästa utsikten.
Vid 13-tiden friskade vinden till 7-8 m/sek. Som du ser på det mörka vattnet.
Surt sa räven…
Vad det är ? Bara din fantasi sätter gränserna…
Last man standing….känns det ibland som.
Han ska försöka landa sin modell i helt skick.
Det gäller att vara 100% fokuserad, det kan jag lova !
Men det gick bra, jag landade just vid busken.
Mannen på sin tuva…jag tog bilden med min långa selfie-stick.
Visst är väl jorden platt ?
Från vänster Kullaberg – Torekov – Hallands Väderö.
Har man en tillräckligt lång selfie-pinne, kan man få fina bilder.
En hangflygares depå på Platån, Hovs Hallar den 6. Oktober 2017.
Väder Hovs Hallar från yr.no.
Skärmdump från vindmätaren som ger mätdata i realtid.
Det finns inget, som kan hindra mig att åka till HH med en
väderutsikt som ovanstående.
Solsken, 4-7 m/sek NNV troligen vridande till nord under dagen.
Förutom modellflygare kan vi säkerligen förvänta skärmflygare
också. Alla hangflygare är välkomna.
Rapport kommer på min blogg från en förhoppningsvis fin
upplevelse vid vårt hang, som nu börjar prunka i höstens
brinnande färger.
Upp kommer man alltid, men varför chansa med en svag
bogserkärra ?
Bättre att ligga på säkra sidan och hugga till med power.
Som i denna videon vilken vi kan sortera in under rubriken
“går det så går det”…
En Lunak i skala 1:4. Bogserkärran skala 1:1.
Ännu ett exempel på människans experimentvilja och
viljan att tänja gränserna.
Videon, som ni kommer att se, saknar ljud, men du kan
väl vissla “Volare”…
Videon är inbäddad från Youtube och stillbilderna
är också från Youtubevideon.
Byggaren av Lunakens blogg hittar du genom att klicka här.
Den bloggen är väl värd att besöka !
Fästa en GoPro…två tejpremsor !
“Gapa – Svälj” !
Lunak en vacker tjeckoslovakisk 50-talskärra.
Eller vad säger Pär Lundqvist ?
Som du kommer att se i videon, var det inte enkelt att hänga efter i turbulensen…
Done deal.
Det blåste frisk ostlig vind i går, vilket i stort omintetgjorde
möjligheterna att hangflyga, eller för den delen termikflyga.
Om jag ska ut med en termikmodell, vill jag inte ha mer än
max 5 m/sek, ty annars driver modellen bort snabbt, då jag
kurvar. En minuts kurvning ger en avdrift på 300 m.
Emellertid, solen sken och biltermometern sa det var 21.5 C
ovanför vägbanan. Så vi beslöt att dra till stranden istället.
Stranden vid Tönnersa-Lagaoset vid Laholmsbukten betyder
något särskilt för mig och oss. Jag har varit här flera hundra
gånger och flugit med mina hangmodeller. Vi brukar ofta
promenera och vidga vyerna här.
Hanget har efter stormar blivit högre och bättre, varför det
vid lagom vind, 3-8 m/sek väst, alltid är flygbart antingen
med modell eller skärm. Sen är det ingen nackdel,
att det 20 km långt…
Kör du förbi på E6 och du är hangflygare så ta en avstickare.
Info kan du få av mig: 0706277120.
Vi åkte alltså till Sveriges längsta sandstrand, där det trots
den friska vinden var helt lugnt nedanför dynkanten.
Vinden blåste således ut mot havet.
Havet låg som kvicksilver och den enda aktivitet vi kunde erfara,
var flugfiskare som stod utanför Lagans mynning och försökte
fiskelyckan.
Så inte behövde vi trängas. Medfört var ju grillen med tillbehör.
Under seneftermiddagen passerade sträck med migrerande tranor,
vilka under sin resa förde ett högt och intensivt resonemang
med varandra, om det som berör en trana…
Tranor är ett i alla avseenden ett välanpassat djur.
Dessutom är tranan som bekant en mycket god segelflygare.
Grågäss, kanadagäss kom i aldrig upphörande eskadriller
sträckande förbi.
Ute över Laholmsbukten sträckte på låg höjd andfåglar
med sitt snabba energiska flaxande.
Då vi gick till bilen, passerande dynområdet med sina
sandbunkrar, tror jag, vi såg 2 fältpiplärkor.
Min ledsagare hon är mycket duktigare på fågelarter,
än vad jag är, så jag litar på henne.
Det var en snabb observation och det är en liten fågel,
så artbestämningen är ju osäker.
Men vi kan hoppas, det var fältpiplärka, som återvänt till
naturskyddsområdet, efter det att länsstyrelsen återställt
naturen, till det skicket som den var för 50 år sedan.
Vi gjorde inget annat än njöt av tillvaron i våra stolar
och det var så varmt, att vi spände upp parasollen mot solskenet.
Ibland njuter vi av livet bara genom att finnas till eller …
Nere vid havskanten hade bildats en liten vall, ca 0.5 m hög
längs en lång sträcka. Om den kanten finns senare i veckan,
ska jag ta dit en segelmodell och visa, att det går att flyga hang
på en halv meter hög sandkant. Så hoppas på västlig vind.
Som du säkert märkt, faller mörkret hastigt nu. Därför packade
vi ihop kl 1930 och åkte hem nöjda med, vad naturen gett.
En sak beundrar jag , var gång jag är vid stranden och det är:
Den obrutna horisontlinjen i havet.
Jo, det blev några bilder som illustrerar våra upplevelser.
Bilderna tog jag med min 13 år gamla
Alltså en kompaktkamera utan större tekniska finesser.
Men det fungerar lika bra i dag, som den gjorde, då jag köpte
den 2004.
Vad är det man säger…det var bättre förr.
Kanadagässen kom i stora eskadrar.
Ser du hur lugnt havet är ? Det skapar ro i sinnet.
Det enda som hördes från havet var småpratet,
från de små vågorna, som smygande bröt mot sandkanten.
Den ostliga vinden har låtit strået pendlande gräva sin oavslutade
cirkel i sanden. Det går inte fort, men varför ska man ha så
förtvivlat brått?
Vad var det Arkimedes sa, då de romerska soldaterna kom ?
Noli tangere circulos meos. (Rubba inte mina cirklar.)
Det kom lite illavarslande moln bortom horisonten…
…men inte hindrar det oss från att grilla..
Biltemas portabala grill. Bästa jag använt.
Klart mitt sällskap lyfter på kepsen, om man får en så här fin utflykt…
Här ser du en horisont, skarp som en knivsegg.
Som sagt, det såg lite mörkt ut…
…allt medan gässen passerade.
Det var tyvärr halvskymning, då jag plåtade en liten flock tranor.
Jag vågar säga, att jag tycker, denna bilden
är hyfsad. Inget Photoshoppande.
Vad vi såg .
Under mina spaningar på YouTube efter gammalt modellflyg
finner man ett och annat.
En liten engelsk snutt från engelska Pathé och en
ganska välgjord film av en tysk modellflygare,
som han konverterat från 8 mm film..
Kolla klädseln på de engelska piloterna…hatt, kostym, vit
skjorta och slips.
Vi är väl inte lika eleganta i dag.
Du kan också lägga märke till radioutrustningen.
Servona , de är stora som smörpaket…förr kallades servo
för…rodermaskiner. Med tanke på storleken då, kanske
mera adekvat benämning ?
Så det är lite lättare i dag. Tänk bara på reversering av servo.
Hur gjorde vi förr ?
Jo, vi tog isär servot, skiftade strömkablarna
på motorn och skiftade ändkablarna på potentiometern.
Sen justerade vi mittläget genom att vrida kolbanan på servot,
monterade ihop och bad en bön att vi inte lött fel, så det skulle
ryka, då vi slog på…
I dag trycker du på en knapp.
Men för 50 år sedan gick det till som på videon.
Stillbilderna har jag klippt ur Youtubevideona.
Minns du Skyleader Clubman ? Kallades Störleader av kända
orsaker. En radio tillverkad i England och såld och servad av
Rune Svenningsson i Gislaved. Populär under 70-talet.
Synd man inte kunde flyga med den…och vara säker på att åka
hem med en intakt modell…
Två brittiska herrar med allvarlig uppsyn.
Detta kallar jag rejäla…servon med plåthöljen.
Ser du hur stötstängerna är anslutna ?
På gavlarna där en arm stack ut ur lådan.
Vid denna tid användes 5-poliga kontaktdon,
eftersom servonas konstruktion krävde det.
Vem minns fabrikatet Sprengbrook ?
Observera ordet “Precision” som man tryckt på etiketten med flaggan för
det Förenade Kungariket. Undrar hur det var med precisionen egentligen ?
Man ska var snyggt klädd, om man ska ratta sin nybyggda multikärra !
Och så kan man ju njuta av “A nice cup of tea”.
…för det är väl cirka 100 dagar till Julafton eller ?
Men än kan vi njuta av fint modellflygväder. Det handlar nog
bara om att klä sig lämpligt och välja rätt flygplan.
Fredagen kl 0900 indikerade vindmätaren på Hovs Hallar
3 m/sek NNO.
Det, tillsammans med en temp på 15 grader och solsken,
avgjorde mitt flygbeslut.
Att åka till HH och få några timmar i luften förhoppningsvis.
För NNO vind brukar garantera fint lyft på Platån.
Så in med grejorna i bilen och iväg 0930.
Vid framkomsten var vädret just som förutspåtts, kanske
lite mer vind, ungefär 4 m/sek , just då vi anlände och det
var en behaglig temperatur tack vare den relativt svaga
vinden och solskenet.
Som vanligt vid denna tiden på året gott om turister,
främst från Tyskland, vilka upplevde vår svenska natur.
Vi lossade bilen och knegade upp till Platån med modell,
radio, kaffe och stol. Backen upp till Platån är inte vänlig,
att gå i. Efter regn har gruset eroderat bort och vägen är
full av sten. Kanske länsstyrelsen i Kristianstad kunde
ordna gången ?
Uppkomna till Platån såg det vädermässigt bra ut och
efter att ha fått svära en stund över egen glömska, jag
hade glömt min lilla verktygspåse, vilket medförde
jag hade problem med vingfastsättningens nylonskruvar.
Dock kunde jag, genom att använda en elementluftningsnyckels
“Vingar”, dra åt skruvarna. Du vet, att uppfinningar är
nödens moder…Tur elementnyckeln satt i nyckelknippan…
för då slapp jag knata ner till bilen igen och hämta skruvmejsel.
Efter montering och kontroll förflyttade jag mig österut
på hanget, där det är fritt från topprotorn och kastade ut
för om inte för kung och fosterland så i alla fall för mig själv.
Allt för att kunna komma ut i den laminära vinden med
lite överskottshastighet. Det ger mig säkerhet under
manövrering i turbulent luft.
Du ska veta en sak, att det kan vara synnerligen
turbulent vid starten på HH under vissa betingelser !
Lyftet var mycket fint. Kyttfritt, utbrett och starkt då
jag kom ut i den stadiga laminära vinden.
Fördelen med att flyga på HH är, att du har nästan
obegränsat luftrum att flyga i. Lyftet blir mycket utbrett.
Jag fick 2.5 timmar fin och avslappnad flygning i dag.
Vinden minskade något vid 12-tiden, men å andra sidan
vred den upp och låg rakt in på hanget, vilket medförde,
att lyftet var lika bra som tidigare.
Ingen kan vara mer nöjd, än vad jag var efter sista landningen.
Vi ser mycket mer än modellflygplan , då vi är uppe på Platån
och flyger.
Flyttfåglarna sträckte förbi energiskt i små flockar, tranorna
kom i imponerande eskadrar längs kusten under högljutt
diskuterande och då de kom till just över oss, flög de ett par
tumlande varv, innan ledartranan tog ut en ny kurs åt
sydväst, ca 90 grader avvikande från den ankommande kursen.
Efter en minuts diskuterande drog tranflocken åter iväg
under ordnade former i en V-formad plog.
Tranor är imponerande fåglar. I alla fall röstmässigt.
Hade vi människor haft en röststyrka med samma förhållande
som tranorna har till sin storlek, hade vi med våra röster
kunnat rasera Jerikos murar…
Tranan är en fågel med väldigt lite kropp och muskelmassa
i förhållande till vingytan.
En trana i likhet med storkar utnyttjar de termiska uppvindarna.
Ser du på en gås, så är det ju en genuin muskelmotor,
vilken energiskt och med frenesi vevar fågeln genom luften.
En gås är en stor och tung fågel. Modellflygare brukar säga,
sätt på en stor motor, så flyger vad som helst. Ser du på gåsen
har den mycket muskler och stark ving/fjäderuppbyggnad.
Så den har förmågan att snabbt förflytta sig.
En trana eller stork skulle inte kunna migrera som en
gås under ständigt flaxande.
Det är alltså därför sådana fåglar föredrar termikflygning.
Vill du studera det närmare, rekommenderas att du
åker till Bosporen och studerar flytten över Europas
södra gräns. Jag tror, du kan finna filmer på YouTube.
Vi hade två tornfalkar, som flög framför oss på hanget
och ständigt kom migrerande ormvråkar, som steg på
hanget och sedan hoppade in i en termikblåsa för att
kunna kurva upp sig för resan söderut.
Fortfarande, då vi inte haft frost, så fanns det gott om
björnbär och flera var ute och plockade. Uppe på Platån
växer det gula kantareller, men var säger jag inte…
Efter 4 timmar stapplade vi, nertyngda av våra grejor
och positiva upplevelser ner till bilen, lastade och vände
nosen mot hemmet och varande mycket nöjda med
ännu en fin flygdag.
De flesta bilderna är klippta ur Mobiusvideo, därav den
sämre kvaliteten.
Åk till Hovs Hallar du också !
Start Platån 1015 med min Spirit.
Ser du “strecket” i luften till vänster om modellen ?
Det är spetsvirvlarna från vingarna, från en passerande Airbus,
som låg på lång final till troligtvis Köpenhamn eller Ängelholm
Ett resultat av det inducerade motståndet manifesterat i molnen
Tja…en Spirit Elite med nästan 400 timmar på vingarna.
Detta är ett flygplan jag varmt rekommenderar både för termik
och hangflygning. Det flyger rätt trimmat utomordentligt väl.
Planet skapar glädje både för den mer eller mindre erfarne modellflygaren.
Tornfalk plåtat på långt håll.
En typisk silhuett.
Det kom en flock på ca 50 tranor flygande i snöplogsformering…
Framkomna till Hovs Hallar löstes den välordnade plogen upp sig och…
…en viss tveksamhet eller förvirring tycktes råda…
…under vilken tid tranorna högljutt och livligt diskuterade,
vad som borde ske med sina bastubestarka raspiga röster…
…men ledartranan, heter det så, tog ut en ny kurs och startade motorn på nytt…
…genast såg vi hur plogen började danas …
…och transällskapet kom åter i ordning för den långa resan…
Se på vingspetsarna hur fåglarna har arrangerat fjädrarna
för att eliminera det inducerade motståndet. Säkerligen mycket
effektivare konstruktion än de winglets, som används på flygplan.
Annars hade ju naturen konstruerat de på annat sätt på tranorna eller hur ?
…mot södra Europa och Afrika…
Tranorna är vackra djur med lysande färg i fjäderdräkten…
…tyvärr var fåglarna långt ifrån mig och ljuset var uselt…
…vilket gör det så gott som omöjligt att urskilja det röda på huvudet…
Nu börjar det stabilisera sig i gruppresan…
…allt under överinseende av trangeneralen själv i täten.
På väg ut till start igen.
Du ser, jag laddar ordentligt i utkastet !
Ovanför min modell kan du se vortexen
efter Airbusens vingar som ett snett streck.
Undrar hur många km jag under 44 år har flugit på Hovs hallar ?
Mellan tummen och pekfingret, 200000 km…
Här har du chansen att få spektakulära flygupplevelser !
Även om du inte kan flyga på grund av fel förhållande,
så kan du ta med dig den fina naturupplevelsen hem.
SAR-båten från Båstad ute på uppdrag.
Dock icke för att bärga någon modell.
Peppar, peppar, jag har aldrig trillat i havet med någon modell.
SAR = Search And Rescue
En liten videosnutt från sidan…
Landat, klart och slut !
Jo, stigen du ser är landningsbanan.
Det är ju bara så makalöst roligt att modellflyga !
Lördagen bjöd oss fin termik med solsken, nästan ingen vind och
en atmosfär som var synnerligen labilt skiktad.
Alltså upplagt för flyg. Så iväg till min vanliga
termikflygplats med mina vanliga modeller.
Det gäller, för mig i alla fall, att utnyttja de tillfällen
som finns under den varmare årstiden, vilka har goda
betingelser för termikflyg. Höst och vinter nalkas med
mindre angenämt väder…
Termik fanns det redan 0930 i rikt mått. Som vanligt, väl uppe på
150 m, behövde jag inte kämpa om höjden.
Snarare tvärtom. Hur ska jag undvika att komma för högt…
Som alla aktiva termikflygare vet vi som flyger just for the fun of it,
att vi när en önskan att komma högre och högre …vilket innebär
en viss risk.
Inte så att Ikarus öde skulle drabba oss om vi flyger för högt,
utan vi kan tappa modellen ur sikte.
Oavsett hur innovativt du målar din modell, med streck, fluoriserande
färger eller andra fantastiska färgkombinationer,
så blir det så, att på 600 m är alla modeller grå.
En sky med gråa moln, eller en sky med skarp sol som
reflekterar i modellen gör, att vi som flyger högt och långt
ifrån 0ss, vi har problemet att kunna se modellen säkert under
flygningen.
Vänder du bort blicken i 2 sekunder eller är ouppmärksam,
kan du tappa bort ögonkontakten med din modell.
Då kan det vara kört.
Enda räddningen för mig, om jag misslyckas att få
syn på den , är att dra i nödbromsen.
Det vill säga, jag slår av sändaren, därmed initierande
så modellen går in i förprogrammerat failsafe-läge.
Min Avas FailSafe är:
Full aerodynamisk broms, stängd motor,
en aning höjdroder och ytterst lite sidoroder.
Då går modellen i en sjunkande kontrollerad
cirkel snabbt mot marken. Allt syftande till att
skaffa mig tid.
Detta läget har jag noga provat ut och jag testar
alltid att mitt Fail-Safeläge är aktiverat före start.
Ibland hade jag önskat, man kunde lösa ut en rökpatron i
en modell, om man tappar kontakten. Finns att köpa.
Det hade givit mig en möjlighet att finna en mer eller
mindre friflygande modell som är på rymmen.
Min erfarenhet då jag tappat modellen är att försöka känna
igen molnformationen, där jag sist flög. Spana av den ytan.
Får jag inget napp, så spanar jag längs en tänkt flygbana
med vinden.
En Ava flyger fort och flyttar sig långt på 10 sekunder.
Flyger du med ca 60 km/timman flyttar du dig 225 m
inräknat avdriften med 5 m/sek vind.
Under letandet efter modellen är jag hjälpt av telemetridata
från ljudet från variometern och höjdmätaren. Det ger mig
en anvisning om hur min modell beter sig, även om jag inte
kan se den
Förra sommaren blev en räddning för mig, då jag tappade
modellen, att jag hörde det laminära suset över vingprofilen.
På en Ava hörs det långt. Med långt håll menar jag
från 250 m höjd plus horisontellt avstånd till modell.
Det viktigaste vid ett tapp är att ha nerverna under
kontroll och att jag agerar efter en plan.
Irra inte planlöst med blicken. Din modell finns i regel
aldrig, där du tror den finns, för då hade du ju funnit
den med en gång.
Nej, man blir alltid överraskad att finna den i regel
långt bort från det förmodade området.
Flyger du bort din modell, så markera riktningen i
marken, genom att skrapa ett streck i marken i den
riktning, där du sist såg modellen.
Kolla sen vindriktning och vindhastighet och försök
uppskatta med ledning av höjden, hur långt modellen
kan ha drivit iväg.
Sen tar du fram kartan, som du naturligtvis alltid har
med dig och din syftkompass, för att rita in bäringen,
där du sist såg modellen och den bäring du uppskattar
den har efter landning och avdrift med vinden.
Ja, sen är det bara att leta…
Jag höll mig i dag innanför ramarna och hade koll på
min modell.
Inte bara höll jag tillbaka på höjden för avståndets
skull, jag hade lyckats smeta solskyddssalva ? på
min ena kontaktlins , vilket gjorde, att synen på
ena ögat var suddig.
Hur som helst, efter 1 timma i luften skulle jag landa
och byta batteri i min Gopro. Min modell landade
framför två personer, som kom spankulerande med
sin hund och det visade sig var Sam Lundqvist,
Pärs ättelägg med sin hund i koppel och sin kvinna lösgående…
Ett roligt återseende då vi inte träffats på 20 år.
Sedermera dök även Lundqvist Sr upp för att flyga sin ASW-15.
Jag bytte mitt batteri i kameran och startade på nytt.
Runt 1330-tiden var jag nöjd, packade ihop och åkte hem.
Dessutom gjorde sig sjöbrisen påmind genom att sopa
bort termiken.
Det var första gången i år, som sjöbrisen gjort sig
märkbar här, så det påverkade min flygning på ett
avgörande sätt.
Men jag var nöjd, med de 2,5 timmar jag fick i termiken.
Min totala flygtid med min HyperAva i termik är nu
802.5 timmar.
Minst.
Jag plåtade med olika kameror och här kommer min
story från i lördags. Den kameran jag får bäst bilder med
och jag menar då, inte tekniskt utan händelsemässigt,
det är min Mobius, som jag har på mösskärmen fäst
med kardborreband.
Med kameran på mösskärmen är jag ständigt med i
händelserna, för sker något, då ser jag åt det hållet
och då är ju kameran med och alert.
Mobiusen tar oväntat bra bilder. Jag har ställt in
4 bilder/sekunden tagning då jag har 32 Gb minneskort
och utbytt batteri med dubbla kapaciteten mot originalet.
Finns att köpa nå nätet i England.
Det ger mig möjlighet att ta ca 10K bilder. Som i sin
tur medger ca 60-70 minuters kontinuerlig fotografering.
Du kan också videofilma i Hd och sen klippa stillbilder
ur videon.
Med video får man större valfrihet på bekostnad
av kvaliteten. Jag föredrar utifrån min erfarenhet
stillbildstagning.
Vad flög du i lördags?
Take-off med Avan.
Jo, det var bra termik.
…för jag fick en blåsa på 75 m höjd.
Dags för landning nummer 1.
Ser ju bra ut…
Halv broms 2 dm upp…
…då är det klart för sättning…
…stabben i marken i alla fall…
Ett par hoppade för säkerhets skull åt sidan…
…vilket visade sig vara Pärs son Sam med dam och hund.
Jag ser, att tiden hade gått sen vi sist sågs…
Godda !
Kommer du ihåg 1974 då jag…
Lite avklätt…
Efter regnskvättarna har växtligheten tagit ny sats.
Fibblorna fäller ut sin vackra kronblad…
…och Pär fäller ut sina vingar på sin ASW-15
Nu blir det en start.
Det var just vid Pärs start dåligt lyft med turbulens…
…med vinden kommande snett från höger, så det blev
en medvindssväng här, vilket inte gör flygningen enklare.
…och här blev det en landning efter att modellen gjort touch-and go på buskarna…
…som jag inte vill undanhålla mina kära besökande.
Vi skulle ut i naturen under tisdagens vackra väder,
medförande en kaffekorg för att kunna sitta och insupa natur
på en vacker plats.
Under färden kom vi på, att det kanske är svampdags nu.
Jo, vi har ju fått några regnskvättar och det kanske hade
satt fart på svamparna ?
Så vi gjorde en halvhalt vid en plats, gick in i skogen och
hamnade i ett svampparadis. Jag har aldrig sett så mycket svamp !
På kort tid fyllde vi först en ICA-kasse med fina Karl Johan.
Kasse två fyllde vi till hälften med tratt- och hälften med
skogskantareller. Vi hade bara två kassar med…
Det växte kantareller, var du än såg nästan. Många små,
men om 2-4 dagar ska vi dit och skörda igen , då är de stora.
Så halvhalten i skogen, det blev en helhalt. Vi blev så
fångade, att vi glömde kaffekorgen…för en stund.
Då man hittar mycket svamp, drabbas jag i alla fall av
något som kan liknas vid fiskefrossa. Kan man kalla
det svampfrossa ?
Vi fortsatte vår naturexpedition till en vacker sjö, där vi
parkerade oss på en bänk och intog medhavd fika.
För att sedan åka hem och rensa svampen, som till en del
omvandlades till svampstuvning att ha på en macka,
vilket var dagens fina belöning till plockarna !
Så här såg det ut i John Bauerliknande skog, då vi var ute,
när solen stod lågt på eftermiddagen.
Denna skogsväg var garnerad av trattkantareller.
Dessa plockar vi inte.
Trattisarna var inte jättestora, men stora nog.
Jag tycker trattkantareller har bättre smak än gula skogskantareller.
Fast bäst smak har taggsvamp.
Olika soppar fanns det gott om.
Många ätliga men smakar inte speciellt bra.
Liselottes svampplockarteknik…
Lika inbjudande vacker som dödligt giftig.
Kolla dess uppbyggnad. Nästan som ett modellplans vinge…lätt och starkt.
Hittar du en trattkantarell…då finns det flera.
En liten sjö i skogen. Vi förväntade oss att se en stor älgtjur
stående här med huvudet under vattnet betande näckrosrötter …
…det ser man ju alltid på naturfilmer eller ?
Sjön där vi fikade. Stillhet och inget stads- eller trafikbuller.
Ingvar Nilsson lämnade en kunnig kommentar angående svamp,
som jag tycker är värd att lyfta fram.
Ingvar Nilsson Brämhults stolte pilot.
Här kommer Ingvars kommentar:
Fina skogsfoton!
Det är litet tidigt för trattisarna, men jag har också sett dem –
oktober brukar vara trattmånaden annars…
Ja, inget är sig likt nu för tiden…
Jag skall här, i den händelse att någon som läser detta inte
vet hur trattisarna allra bäst skall användas, beskriva mitt recept.
Enligt min åsikt är det en styggelse att göra sås eller soppa
med hela färska trattkantareller, eftersom skaften är rysligt sega.
Såhär har gjort sedan 1982, då jag första gången råkade på
dessa svårupptäckta filurer (om man står upp alltså, sitter man
på huk syns deras ben med den typiska gråa räfflingen uppe vid
hatten och som avtar neråt.
Jag delar dem på längden och lägger på tidningspapper, har man
ett pannrum, är detta det perfekta stället att torka svamp, men
vardagsrumsbordet funkar bra det med. När de är torra, läggs de i
glasburkar, som kan innehållit sylt eller smörgåsgurka och locken
skruvas åt.
Vid högtidliga tillfällen så använder jag en handfull torkade
trattisar helst till att blanda i köttfärs – finessen är, att antingen
skall man mortla eller krossa i handen, så det blir mer som ett
grovt pulver (typ havregryn).
Om man köper köttfärs i den vanliga livsmedelsbutiken,
så brukar ju stekpannan närapå svämma över av allt vatten,
som köttfärsen släpper från sig, men med svamppulvret
inblandat väl, så suger svampen upp vattnet (som en svamp)
och tillagningen av köttbullar eller pannbiffar går avsevärt
fortare, dom blir saftigare och smaken är helt underbar!
Bor man i ett tättbebyggt område så kan man se att folk som
känner matoset nyfiket försöker kolla varifrån det luktar så
himmelskt…
Man kan även sylta trattisarna – ja t.o.m. göra TrattkantarellChutney.
I början av 1980-talet bodde jag i ett litet hus nära skogen i Härryda
. Det var min svåger, som visade mig, att jag bodde i princip mitt
i svampskogen. Efter jobbet plockade jag en 5 liter flera ggr i
veckan, ja det var ju skumt i skogen, men om man inte har lampa,
så ser man rätt bra ändå.
Vid ett tillfälle satt jag på huk och klippte dessa godingar med sax
(absolut snabbaste metoden) och det tog liksom aldrig slut
och det blev nästan mörkt. Jag fick en obehaglig känsla,
att någon iakttog mig, men jag hade inte hört några främmande
ljud.
Jag fortsatte och klippa någon liter till, när jag hörde, hur det flåsade.
Jag ser mig försiktigt omkring i dunklet och bara 6-7 meter ifrån mig
står en älg… sådär snett nerifrån är dessa djur ofantligt stora.
Man har ju hört alla berättelser om de som blivit jagade av ilskna älgar
men denna verkade så fridfull. Jag sa något till älgen och reste mig sakta
– den plirade med sina ögon mot mig och började sakta gå åt sidan
helt ljudlöst.
Sådär 6-8 år senare hade jag börjat jobba på dåvarande AB Hässle
i Mölndal och första hösten där, så kom trattkantareller på tal
(det är så att organiska synteskemister är väldigt duktiga på god
mat o goda viner etc) och det var flera, som aldrig sett en trattis.
Jag bestämde, att vi kunde träffas vid Rya Hed på lördagsförmiddagen
och gå ut och se, hur mina gamla svampmarker var, det var nu väl sent
på året, men man kan ju plocka trattisar även efter nyåret…
Ja så var vi där ett knappt 10-tal kemister, 5-6 cocker spaniel och jag.
Vovvarna var glada och for runt i skogen under stort väsen, vi hittade
trattisar men inga mängder. Det roliga var, att det satt en jägare på
pass och de glada spanielarna var väldeliga intresserade av honom.
Då jag kom närmare, kände jag igen honom och han mig –
han ropade något i stil med ”det kunde jag ge mig humhum på, att det
var just DU, som släppt ut en hel kennel med galna hundar…”
Ja, han hade nog ingen jaktlycka denna dag…
…och – kolla gärna i delikatessavdelningen på en bra mataffär vad
en liten påse torkade trattkantareller kostar
Bästa hälsningar // Ingvar
PS Trattkantarell är ingen kantarell, utan den är ett eget släkte –
Chraterellus tubaeformis om jag minns rätt. DS
Jag är inte nödbedd, då det gäller att hänga med ut och flyga,
då vi har så goda förhållande, vilka rådde i måndags,
i alla fall i södra Halland.
Kl 12 hade vi uppskattningsvis 3/8 Cu och ingen vind. Det såg ut,
att kunna bli en utmärkt termikdag.
3/8 Cu betyder att himmeln är täckt till 3/8 med Cumulusmoln,
vilket är en indikator på termisk aktivitet i atmosfären.
Var vi åkte ? Jo, med tanke på eventuell sjöbris drog vi oss ca 10
km bort från kusten. Nu blev inte sjöbrisen något problem,
eftersom den inte kom igång förrän vid 15-tiden.
Min modell…ja, det var min HyperAva, som jag utrustade
med en GoPro, som fotograferade parallellt med vingen och
en Mobius, som jag monterat på en hållare på kroppsbommen
som filmade framåt.
Alltså monterat och klart för start kl 1300. Variometern påkopplad
och min flygstol på plats med en vattenflaska i hållaren på stolsbordet.
Så iväg med modellen i den stilla luften och 23-gradiga värmen.
Luften var full av fjärilar över gräsytan, där jag startar och landar,
som ett tecken att sommaren kanske inte är slut än.
Vi klättrade till 75 m, där variometerns frekvens på pipandet
steg snabbt.
Således stängde jag motorn och i samma ögonblick
lossade huven i kolfiber på modellen. Som jag vis av erfarenheten
har säkrat med en bit persiennsnöre.
Jag har tappat en huv tidigare i åkern nedanför hanget,
som Pär Lundqvist lyckades hitta för mig.
Med huven hängande som ett aerodynamiskt påhäng,
fortsatte min Ava att tryggt kurva högre i termiken.
Jag klättrade verkligen snabbt till 550 m och väl uppe på höjd
behövdes inga termikvarv för att behålla höjden.
Det var bara att flyga delfinflygning. Delfinflygning innebär.
att jag i normal luft flyger med normal trim, men då jag flyger
i stigande luft, försöker jag flyga med lägsta sjunkhastighet
och så sakta det är effektivt, för att kunna plocka så mycket
höjdvinst jag kan i stigande luft.
Flyger man under ovanstående betingelser, så känner jag
mig i alla fall helt avslappnad i mitt flygande.
Dock beredd på åtgärder, om de skulle behövas av någon
anledning.
Då det gäller radiostyrt modellflyg, vet jag, visare av 45 års
erfarenhet, att allt kan hända !
Ingen oförutsett skedde. Det enda som dök upp i skyn var, skulle
jag vilja säga, en glada som med glatt.. hjärta piggybackade på
min HyperAva i termikblåsorna.
Jag anser gladorna, jämfört med ormvråkar, är sämre flygare.
Speciellt märks det i termik. Om jag flyger termik med en
glada och jag flyger ut i sjunket och börjar kurva, då hänger gladan
på i mitt kurvande, som endast leder till höjdförlust.
Under termikflygning har inte gladan skuggan av en chans
att hänga med min Ava i stiget.
Snart kommer de migrerande vråkarna i stora flockar på sin
väg mot södra Europa eller Afrika. Då kommer vi att få se
på termikflygning !
Kl 1530 landade min Ava i gräset efter nästan 3 timmar i
termiken.
Min strömförbrukning för motor och rx+vario = 885 mA
för hela tiden.
Så du förstår, det var goda förhållanden.
Jag fotograferade med två ombordkameror och hade en
GoPro monterad på en höbal.
Den ville jag skulle plåta min verksamhet och som du kommer
att se, blev det en hel del bilder.
Det är för mig lite förvånande, att mina besökare på bloggen
ständigt efterfrågar bilder…så jag tänker låta det komma
sådana även i framtiden.
Bilderna är, med få undantag, klippta ur videofilmer från
GoPro och Mobius.
Hoppa in, knäpp fast dig och njut av mina ögonblick med
min kära Ava !
Koll av allt innan start.
Efter start lossade huven som du kan se.
Till vänster sitter min ständigt närvarande GoPro.
Den fick hänga och dingla i 1.5 timma…
Sladden, som sticker ut vid kameran, är
en antenn för min Picolario variometer.
Den löst hängande huven tycktes inte påverka flygegenskaperna negativt.
Vyerna får ni på köpet…
Dags för landning…bromsa bort höjden.
Ut med bromsen. Jag ser alltid till att ha god höjd vid planering för landning.
Du ser min vita bil till vänster. Precis jämte den landade jag.
Jag kommer in snett beroende på några ryttare med hästar, som jag inte ville störa.
Efter ett par tusen landningar med min Ava,
sätter jag den exakt där jag vill utan problem.
Klart
Denna skyn vill jag bli mött av, då jag ska termikflyga med mina modeller !
Min trogna Ava. Nu försedd med kamera på kroppsbommen.
Min flygstol uppsatt och laddad med vattenflaska.
Ett fibbligt bidrag till glädje för de botaniskt intresserade.
Kolla så vackert kronbladen är ordnade.
Kan man säga att skyn lockar ?
Eller använda ett slitet uttryck: The sky is the limit…
De gamla ekarna skapar varje år tusentals frö.
Kanske ett frö om året gror och slår rot,
ett sådant kan du se här i förgrunden.
På väg ut för start.
Förväntansfull…jomenvisst !
Inget orda om, du se vad jag gör på sekvensen av bilder..
Low pass genom turbulensen med bra fart.
Landning på gång.
Full broms.
Mycket anfallsvinkel för öka luftmotståndet och korta landningssträckan.
Fenan släpar i marken, men vingen flyger fortfarande
trots den höga anfallsvinkeln.
Man hör sägas, att då du landar, ska du flyga så sakta,
tills modellen viker sig just över marken…Nonsens.
Vingen viker sig inte, då du gör en normal landning,
eftersom cirkulationen bibehålls tills hastigheten är noll.
Genom att du flyger saktare, så kommer
helt enkelt vingen till slut inte att kunna skapa
den lyftkraft som krävs för att hålla planet
i luften.
Visst kan du vika ett plan vid landningen, resultatet har vi
sett åtskilliga gånger i form av ett haveri, som med en
travestering av Procol Harems text kan sägas: Att modellen
“turned cartwheels cross the tarmac”…med känt resultat.
cul !
I Sovjetunionen fanns skickliga och innovativa
flygplanskonstruktörer, som i likhet med de tyska
kollegorna av respektive regim fått stora ekonomiska
och materiella resurser till sitt förfogande under mellankrigstiden.
I Sovjetunionen fanns det ett flertal, som det heter
“KonstruktionsByråer”.
Tänk på sådana som Mikojan med sina Mig, Tupolev,
Antonov och motortillverkaren Charomskij, Klimov
och Kuznetsov.
Planet som jag bäddar in en film om, är ett
segelplan som byggdes för att prova ut en ny
vingkonstruktion, vilken eventuellt skulle användas
i ett tvåmotorigt bombplan. Konstruktör var Beljajew.
Denna tid såg, i såväl dåvarande Sovjetunionen som
i Nazityskland, banbrytande och nya konstruktioner.
De tyska konstruktionerna satsade på förfiningar medan
man lite generalisering kan säga de sovjetiska handlade
om att bygga stort.
Flygmaskinen “Maxim Gorkij” är ett exempel på den
elefantiasis som rådde bland konstruktörerna i
Sovjetunionen under 1930-talet.
Modell här i videon är scratchbyggd av en modellflygare,
Markus Frey, i Schweiz och väcker i alla fall mitt
intresse genom, sina till synes, goda flygegenskaper.
Modellen flyger, vill jag säga, på ett majestätiskt sätt !
Kolla videon, det är det värt !
Alla stillbilder är klippta ur videon.
…återupptog sitt hangflygande på Hovs Hallar efter en kort paus på…32 år.
Johnny från Laholm har efter flytt och lite annat startat upp
sitt modellflygande igen.
Fantastiskt roligt att gamla piloter kommer tillbaka till vår fina hobby.
Johnny har byggt en ASG 29 som är utrustad med en uppfällbar elmotor.
Jag har alltid hävdat, att allt som flyger duger på ett hang, bara lyftet är ok.
Så hangflyg kräver inte speciella modeller. Johnnys kärra är ju en
termikmodell, men den funkar ok även på hang.
I tisdags verkade det bli utmärkta förhållande igen på Hovs Hallar.
Alltnog, vi åkte ner mitt på dagen och möttes av NNV vind ca 4-6 m/sek.
Solsken och 22 grader. Således, vi var gynnade av moder natur.
Vi släpade upp våra prylar på Platån, monterade och Johnny kastade
ut sin lätta modell…för att vid kanten åka in i kantrotorn och kastas
runt som ett löv i en höststorm. Planet landade just vid kanten lyckligtvis
utan skador.
Andra startförsöket gick bra. Det var synnerligen turbulent vid kanten,
beroende på det lokala förhållanden, att om vinden ligger lite snett,
förstärks kantrotorn av utseendet på naturen vid hangkanten.
Startar vi under förhållanden, som de som rådde i tisdags,
då gäller det att ha is i magen och gå rakt fram. Detta även om det innebär,
du sjunker under kanten.
Vad som är primärt, är att du håller hastigheten uppe, för att
kunna manövrera din modell säkert.
Efter vi väl kommit upp 35 m, var det som att flyga i varm grädde.
Det var inte ett enda kytt i luften på lite höjd.
Efter lite omtrimning flög Johnnys modell bättre. Lyftet var som
vanligt utbrett och starkt.
Jag klättrade med min Spirit till nästan 300 m över havet på O-tid.
Landningen kan under vissa förhållanden, som de som rådde i dag, vara
mycket besvärliga. Bakom hanget finns en aggressiv lärotor, som kastar din
modell runt i luften lätt som en plätt…
Att landa på Platån handlar om, att ha bra höjd vid baslinjen,
flyg final med hög hastighet så du kan manövrera snabbt i turbulensen och
använd dina aerodynamiska bromsar för att få bort höjden.
Var inte rädd att ge stora utslag under senare delen av finalen.
Det kommer att behövas !
Tänker du på det, så undvik de uppstickande stenarna, vilka vaktar
din landningsyta…
Johnny och jag fick 2.5 timma var i luften, då vi kunde njuta av våra modeller,
vacker utsikt och härligt väder !
Välkommen tillbaka till hangflygarskrået Johnny !
Vi tillhör ju de sista av de första.
Som vanligt tog jag mycket bilder med olika kameror.
Eftersom det var nypremiär för Johnny, har jag koncentrerat mig på honom
och hans kärra.
De flesta bilderna klippta ur videofilmer.
Bilderna på Johnnys modell i luften togs av min GoPro i nosen på min Spirit Elite.
Känns kanske lite ovant att åter vara vid Hovs Hallar…
Jaha, då är det dags igen…efter 32 år.
Sanningens ögonblick…
Nu !
..och Johnny möttes av en ettrig kantrotor, som tog befälet.
Men det löste sig.
En koncentrerad modellflygare.
Hur känns det att åter stå här efter så många år ?
Vi kom på att en keps med sidosolskydd vore bra att ha.
En glad pilot har hämtat sin modell efter dagens sista landning.
Min Spirit med som alltid en GoPro i nosen…om utifall att…
Off she goes !
Hallands Väderö
Platån Hovs Hallar Augusti 2017
Det stora sidoförhållandet på vingen. Försedda med winglets
för att minska motståndet och öka spännvidden.
Här följer flygbilder på Johnnys kärra, så håll tillgodo.
Landningsytan
Man at the top…
Slut för i dag.
Efter avslutad flygning. Ganska belåten kan jag föreställa mig .
Jo, ibland blir jag själv lite less, att inte kunna variera
platserna lite mer, då jag flyger.
Men det är ju så, att vi är ju låsta till vissa fysiska platser,
när vi beger oss ut för att flyga. Därför blir det lite enahanda.
Men i måndags kunde vi inte bärga oss. Nordväst 3-5 m/sek
var utlovat, vilket naturligtvis triggade hangflygningsmodulen
i min hjärna.
In med modell, stol och kaffe i bilen och ner till Hovs Hallar.
Vinden var vid vår framkomst VNV 2-3 m/sek, men efter
en stund vred den upp till nordväst och ökade till 5-7 och
det var exakt, vad yr.no hade förutsett!
På plats var det oxå en skärmflygare från Eslöv, som jag
borde veta namnet på, men jag har skam tillsägandes glömt det…
Lyftet för min Spirit var inte helt överväldigande de första
10 minuterna, men sedan ökade vinden snabbt upp till 5 m/sek,
vilket skapade perfekta flygförhållanden både för modellflygare och
för skärmflygare.
Det mest dramatiska som hände, var att en bil? brann upp borta
i Norrehamn. Annars flöt eftermiddagen på med flygning, social
samvaro med skärmflygare och njutande av naturen.
Vi har aldrig haft problem att samarbeta med skärmflygare
om luftrummet, då vi flyger samtidigt. Det löser sig, om vi
samtalar.
Jag var utomordentligt avundsjuk på skärmflygaren, som verkligen
kunde njuta av sin flygning vid Segeltorp i splendid isolation.
Jag tog en försvarlig bunt bilder och video. På min keps satt min
Mobius med kardborreband och tog stillbilder. På min Spirit som
vanligt en GoPro i nosen och mitt sällskap skötte min Sony.
Så jag kommer att trötta er med bilder som vanligt.
Skyn var, med det nuvarande väderläget, aningen dramatisk
med upptornande Cumulusmoln och däremellan blå himmel.
Jag tröttnar aldrig på utsikten från vår pilotplats. Att kunna se
en obruten horisont är ett livsmåste för oss.
Jag fick 2.5 timma på vingarna med min Spirit Elite, som nu
börjar komma upp i flygtid. En modell man alltid kan flyga med !
Jag rekommenderar den varmt på för nybörjare och för de,
som kallar sig erfarna.
Spirit ger flygglädje genom sina goda egenskaper.
Så mätta på flygning, frisk luft och sol vände vi kosan hemåt igen
klockan 1715.
Fast jag kunde stannat längre…
Det kommer en videosnutt sen, då jag orkat editera den.
Vad vi som bor vid kusten kan glädjas åt…en obruten eggvass horisontlinje !
Glad skärmflygare med nordvästligt vindrufs i kalufs.
Det är fortfarande mycket labilt i luftmassan,
vilket den kraftiga Cu-bildningen är ett tecken på.
Liselotte sa detta molnet liknade en hund i ett språng…
En skärmflygare under parawaiting.
Start…och borta i Halmstad brinner det.
Dags att njuta !
Så här flyger man skärm.
I ensamt majestät på Segeltorpshanget en härlig sensommardag 2017
Jag flyger rote med en skärm…
Koll av skärm eller…
Min Spirit på väg.
Modellflyg på ett hang är att uppleva frihet i tre dimensioner.
Nu blir jag plåtad.
Jag kan inte tänka mig något bättre ! Att kunna ha en välflygande modell i luften
i vackert väder och att få sitta i en flygstol, …vilket vi får göra här, eftersom det
är flygningen, som är viktig och då här inte finns depåordningsvakter.
Det är klart jag uppskattar och gläds åt tillvaron .
Hallands Väderö med en fond av upptornande Cumulus.
Min fotograf.
Här skulle du varit med flygande med en segelmodell, då hade du fått uppleva !
Tänk efter… hur mycket fysiskt arbete med händerna
har denna gärdsgård krävt för att bli byggd ?
Fast det är klart, då den byggdes var inte människorna,
rädda att arbeta fysiskt. Man var tvungen att arbeta
hårt för att kunna få sin bärgning och överleva.
Landningssekvenser
Vi har haft ovanligt lite vind från nord och nordväst denna vår och sommar.
Vad vi fått, är mycket sydost och ost, beroende på att jetströmmen gått
på en sydlig bana och med sina lågtryck skärmat av oss från den varma
luften, som skulle normalt borde strömmat upp mot oss från Medelhavet.
När ett lågtryck passerat Skandinavien vidare österut, följer normalt
sett nordliga vindar, eftersom vindarna i lågtrycket på norra halvklotet
blåser motsols.
Men i dag kunde det bli bra. Det norska väderinstitutet yr.no hade sagt,
vi kunde förvänta VNV ca 5 m/sek i alla fall fram till 1700.
Den utsikten gjorde, att jag och Pär, de sista av de första hangflygarna….
packade bilen och drog mot söder.
Vädret var solsken, ca 22 grader varmt och vinden var VNV 4-5 m/sek,
då vi kom till Bjärehalvön.
Vi körde för omväxlings skull ner till Segeltorpshangets sydvästra hörn,
där vi inte flugit sen ca 1980. Pär hävdade, det skulle gå att flyga där.
Efter diverse letande efter småvägar, som leder ner till hanget, kom vi
ner till kanten, där vi gick ur bilen och kollade hanget.
Pär var entusiastisk, men jag var tveksam. Det var nästan totalt
igenväxt på kanten, där vi skulle flyga. I och för sig lyfter det i alla
fall trots träden, men risken är, man tappar sikten till modellen
bakom växtligheten.
Stället vi var på, var platsen för Hovs Hallar-Tävlingen 1978.
Då fanns det inga träd där, utan man kunde flyga obehindrat.
Men det är klart…40 år är 40 år och då händer det saker.
Märkligt och kanske typiskt då vi blir äldre.
Att våra minnesbilder från platser vilka vi för länge sedan besökt
förväntas se likadan ut i dag ? Att tiden stått still ?
Hovs Hallar-tävlingen var Sveriges största årliga hangtävling
någonsin med normalt 40-60 deltagare. Den hade alla förutsättningar,
att bli en klassisk tävling.
Tävlingen lades oförklarligt ner av Hökaklubben/ Halmstad .
Så efter lite spankulerande på kanten beslöt vi i demokratisk ordning
att åka bort till den vanliga pilotplatsen i anslutning till stigen från
parkeringen riktning Hallands Väderö.
Ganska mycket turister på parkeringen med många tyska husbilar.
Nedkomna till vår pilotplats med våra modeller, var det bara för oss
att montera och kasta ut med mycket förväntningar.
Lyftet var i den laminära vinden mycket bra och att säga vi njöt
av vår flygning, då är det en underdrift.
Jag menar god värme, vacker natur, perfekt vind och välflygande
modeller. Jag begär inte mer.
Pär flög sin Lunak, som gått igenom lite förbättringar i vinter
och jag kanade runt med min Spirit med kamera på nosen,
eftersom jag ville filma och fotografera Pärs modell i luften
från min modell..
Det viktiga för oss som är hangflygare, är inte, att vi har
modeller, som är byggda i kolfiber och kevlar för 20000 och
flyger i 250 km/tim, utan det viktiga är, att vi kan flyga
med välflygande och därmed vältrimmade flygplan.
Jag flyger avgjort hellre med en välflygande Blue Phoenix,
än en otrimmad och oharmoniskt flygande kolfibermodell !
Är din modell vältrimmad, är flygnöjet ofantligt mycket större,
eftersom du kan flyga avslappnat med hjälp av förlängda märgen,
som kanske ger dig möjlighet att njuta av naturupplevelsen
samtidigt som du flyger.
Som jag hävdat ofta, är det inte svårt att starta normalt sett
på HH, utan det som är knepigt, det är landningen.
Vi har så mycket fysiska hinder vid Hovs Hallar i form av stenar,
klippor, växtlighet och frigående kvigor och envisa getter.
Dessutom kan du räkna med diverse illasinnade rotorer,
som påverkar din modell under planeringen för landning.
Pär landade på åkern bakom hanget, vilket jag undviker
med tanke på lärotorn.
Lärotorn kan kasta vilken modell som helst åt fanders på
ett ögonblick.
Själv landade jag kontrollerat på gräset norr om pilotplatsen.
Jo jag har 44 års erfarenhet att landa här, så vi får väl säga
att jag har lite rutin…
Min modell har mycket effektiva klaffar, vilka får ner
hastigheten inför landningen.
Varför hastigheten går ner, då man använder klaff ?
Jo nerfälld klaff ökar lyftkraften. Ökad lyftkraft får du
betala med ökat motstånd. Därför sjunker hastigheten.
En sak att tänka på, då man landar i ruff.
Just innan sättning drar jag in klaffen, då annars risken är,
att klaffservot skadas, om den nedfällda klaffen tar i marken.
Vid 17-tiden, precis som yr.no lovade, minskade vinden.
Vi kunde flugit längre, men i stället för att riskera att behöva
landa plötsligt och på en plats full av hinder, föredrog vi att
planera och landa, medan lyftet fortfarande var ok.
Att oplanerat hamna bland vresros- vildnypon- eller
hagtornsbuskarna är inget önskeläge. Det kan ta en timma
att nå modellen, då det är svårt att ta sig fram, utan att man
blir strimlad blodig av alla taggiga grenar.
Egentligen borde stövlar, regnkläder, handskar och sekatör
ingå i grundutrustningen, då man flyger vid Segeltorp…
Nästan 2 timmar fick vi luften i ett bra lyft utan ett enda kytt.
Det kändes som om vi flög i vispgrädde.
Som vanligt…då vi flyger, hade vi hela tiden en beundrande
skara människor, som beskådade det vi alla tycker är
så fantastiskt, flygandet !
Sen åkte vi hem i Pärs bil, som med en lös plåt undertill
ackompanjerade vår tripp genom att glatt och taktfast
klinga mot marken.
Dock slapp vi knackandet om vi körde fortare än 60 km/tim…..
då fartvinden böjde upp plåten.
Jag tog lite bilder, som jag hoppas ger dig en känsla, för vad vi
sysslade med !
Bilderna på Pärs Lunak i luften tog jag med en Gopro, som min
Spirit hade på nosen. Tyvärr fick jag inte alla bilderna, jag trodde
kameran knäppte…batteriet urladdat.
Men nästa gång då är både jag och ackarna fulladdade !
Visst förstår du, att jag och Pär tycker modell-, speciellt hangflyg,
är roligt och skapar meningsfulla upplevelser ?
För oss är positiva sinnesintryck viktiga i våra liv, då vi ser all
elände och brutalitet i omvärlden, vilket påverkar oss negativt.
Det är bland annat därför, vi har flugit här i 45 år.
Come fly with us…
Pär på väg med raska steg mot platsen, där Hovs Hallartävlingen avhölls 1978.
Här vid gärdsgården hade vi depå. Här låg ett 50-tal modeller 1978 !
Träden till höger fanns inte där vid tävlingen.
Blir det en sträng vinter ? Ja, om vi ska döma efter rönnbärens riklighet…
Som ” Den Svarta Döden” under tidig medeltid i Europa breder
växten ut sig i vår inhemska natur.
Ett invasivt gissel, jättebalsaminen ,som snabbt tränger ut
inhemska örter. Vad gör exempelvis länsstyrelsen och kommunerna
för att bekämpa den ?
Den har i år fullständigt exploderat med nya populationer .
Som vanligt kommer ansvariga myndigheter att skylla från sig.
Alltså försent och för lite åtgärder.
Jättebalsaminen utgör ett gigantproblem för den svenska naturen.
Det är en invaderande art, som är värre än jättebjörnloka och kanadagäss !
Nu ska vi flyga !
Vår pilotplats Segeltorpshanget.
I bakgrunden syns gräsytan, där jag landar mina modeller.
Det gäller att hissa upp byxorna och spänna livremmen.
Lunaken ska i luften.
Här kommer en serie med, som jag tycker, expressiva bilder på Pärs startprocedur.
Bilderna är från två starter och de kan skiljas åt med : Pär med pipa och Pär utan .
Ser ut som balett ?
Hangflygeri håller mig och Pär i god fysisk form
och hjälper till att ge oss något, som vi kan se fram emot !
Bättre att flyga här, än ligga i dvala framför en tv…
Pär hämtar modellen efter sin avslutande landning för dagen.
En nöjd pilot. Fina flygningar och trots “utelandning” modellen utan skador !
…även om vinden kan tyckas vara helt frånvarande.
I fredags åkte två av flygsuget hårt drabbade piloter till
Hovs Hallar, för att förhoppningsvis få några timmar
i luften.
Prognosen hade lovat mig och Pär ca 3 m/sek NV, vilket
är nog för våra modeller.
Men vinden på Hovs Hallar är vansklig att förutse.
Vindmätaren nere Norrehamn kan visa 4 m/sek,
men på Platån vid HH är det 0.5 m/sek.
Så det vi kan göra, är att vi kör dit och kanske riskera
en bomkörning.
Men vågar man inte, lyckas man aldrig, så vi drog iväg.
Framkomna till HH såg vi, att vinden var ca 1 m/sek
maximalt. Men vi resonerade som så, att har vi åkt så
långt, måste vi gå upp på platån och försöka.
Jag hade med en Spirit och Pär hade med sin Lunak och
sin Odenman A2, om det skulle krävas en lätt modell i
svag vind.
Vilket vi såg, då vi kom upp på toppen av Platån. Det var
i stort sett ingen vind.
Vi såg dock, att löven på träden vid kanten i alla fall rörde
sig lite. Fast där vi stod, var det stiltje.
Pär beslöt att testa med sin lätta kärra. Som alltid vid
marginella lägen på HH gäller det att vara modig och
gå rakt ut. Alltså ut från kanten och in i den förhoppningsvis
laminära vinden.
På HH är det så, att vid solinstrålning och svag vind
kommer den laminära vinden att “klättra” över den
markturbulenta vinden närmast kanten. Så vad som
är imperativt är att komma UT !
Pär mötte turbulens, innan han kom ut i den goa
havsvinden och hans “Odenman” stadigt började klättra.
Lyftet var trots den nästan obefintliga vinden mycket bra.
Det är ett resultat av att flyga vid ett havshang, där vinden
tillåts vara laminär, vilket ger hög verkningsgrad på hanget.
Ett inlandshang är turbulent på grund av terrängen
och termikstörningar.
Vinden var inte så stark, så jag startade inte med min “Spirit”,
även om Pär påstod, det skulle gå. I slutet av vår vistelse
där hade vinden ökat så mycket, så det troligtvis hade burit
min kärra också.
Men jag är vis av erfarenheten, då det gäller svaga vindar
och Platån.
Att bomma starten och åka nedanför kanten och således
landa i terrängen..det är inte enkelt.
Du måste springa fram till kanten, 50 m, för att kunna se
din modell och få håll på den.
Du har två val: Antingen landa på en hylla på kanten,
som är lätt tillgänglig, eller så landar du på klapperstensstranden…
det är inte attraktivt !
Risken för haveri är mycket stor, om du inte har mycket rutin på HH.
Risken föreligger alltid, att jag fastnar på kanten och
det kräver bergsbestigarkonster för att hämta modellen.
Jo, jag har gjort det två gånger.
Men dagen för oss, alltså även för mig, blev en
toppendag med hangflygning i absolut turbulensfri luft.
Det var, som att flyga i grädde.
Så vi kunde sitta på våra tuvor och njuta av våra upplevelser.
Dagen blev en av de minnesvärda på Hovs Hallar.
Men vem kunde trott det, då vi hade äntrat Platån
och skådade ut över ett Kattegatt, vilket var lika stilla
som vattnet i ett handfat i brist på vind ?
Vi som är aktiva modellflygare, vi ger oss dock aldrig !
Därför vi söker upplevelsen !
Jag har läst pratet…för annat blir det inte, om vårt
förbund och tidning på ett av våra modellflygforum
och ständigt undrat:
Varför flyger de inte bara ?
Skribenterna kallar ju sig modellflygare ?
De missar ju allt det, vilket vi som flyger i verkligheten upplever !
Jag filmade med en Mobius på nosen på Pärs modell
och min Sony för stillbilder.
Häng med oss och kolla bilder och video !
Koll av programmering.
Och att roderna går på rätt håll…
…för annars kan det gå så här !
…å här svängde jag höger…
Klar-parat
Start 1.
2.
3.
Fly baby fly !
Pär Lundqvist 2017 Augusti på Hovs Hallar.
Ut från turbulensen, ut i den laminära vinden.
Det gäller att ha is i magen och vara fokuserad.
Det kräver en aning skicklighet att flyga i den
markturbulenta luften och med närhet till kantrotorn.
Jomenvisst, det flyter på !
Landning på gång.
En landning utan bromsar kan vara svårt, men eftersom vinden
var i stort sett obefintlig gick det som smält smör i dag.
En av de två veteranerna som är aktiv modellflygare.
Ibland får man njuta av sin egen flygning.
Eftersom vi saknar ordningsvakter på HH,
får vi utan problem sitta och flyga.
Pärs ombyggda Taranis.
Det är detta, modellflyg i verkligheten handlar om för oss !
Den andre åldringen…
Mer typiskt Lundqvist kan det väl inte vara…
I bakgrunden Hallands Väderö.
Inmallning för landning.
Klart !