Kategorier
Nostalgoteket

EN MODELLFLYGARE

 

Att möta Pär Lundqvist…

 

….i en diskussion,  kan  tyckas vara,  som att försöka läsa en dagstidning
utomhus i styv kuling.

Vi vet ju,  att Pär har mycket bestämda åsikter om sådant som rör modellflyg
och mycket annat för den delen också. Han brukar inte ge sig under en
argumentering, vilket jag efter nästan 40 år har lärt mig.

 Pär mötte jag första gången 1971, då han och Kurt Lennå flög med sina
segelmodeller på en flygdag på F14. Pär hade, tror jag en Graupner Cirrus
och Kurt hade en modell med det speciella arrangemanget, att han använde
hela vingarna som skevroder via ett komplicerat linkage. Jag minns också
det var enorm termik just denna dagen och att båda hade svårigheter att
komma ner.

 Jag pratade med Kurt om segelflyg, om hur man tävlade osv.
Vid denna tiden var jag  mycket aktiv fullskalapilot,  men jag hade sneglat
åt radiostyrt modellflyg en längre tid.

Nästa gång jag träffade Pär,  var på ett möte i Hökaklubben 1972 på
hösten uppe på Scandic Hotell,  som det hette på Vallås. Han kom farande
i full fart i sin Renault (Det var en grå något risig bil, som bara hade ett läge
på gaspedalen och det var inte tomgång !

(Fråga min bror som åkte med Pär fram och tillbaka mellan Hovs Hallar
och Veinge, när Pär glömt en kristall hemma. Min bror har knappt hämtat sig än,
fast det var 40 år sen) .

 Jag hade just köpt och byggt en nybörjarmodell, så jag ville gå med i en
existerande modellflygklubb, så jag kunde få lite anvisningar och hjälp.

Hökaklubben hade inget fält då, utan som jag tidigare har sagt, flög man
nere på sprutfältet vid Ösarp vid  Lagan.

 Jag köpte och byggde efter hand termikmodeller och Pär lockade med mig
till Hovs Hallar för en,  kan vi kalla det en introduktionskurs i hangflygning.

Varje vår arrangerade Hökaklubben en stor hangtävling med 40-60 deltagare
på Hovs Hallar. Pär beordrade mig att delta. Jaha tänkte jag, jag får väl flyga
min Cirrus och kana fram längs kanten, för jag tänkte att med en Cirrus hade
man ingen chans

För att jag skulle få lite bättre möjligheter på tävlingen, erbjöd  Pär mig mig
att köpa en motorseglare, som han döpt till Duett. Modellen var 2.5 m i spännvidd
och var försedd med en 3.5 kubikare. Det satt en gammal gjutjärns Os i nosen.
Den var omöjlig att starta genom att slå, utan jag fick göra en improviserad starter
av en 12 volts elmotor och en bit trädgårdsslang.

 Pär sa, vi skulle provflyga nere hos honom en lördagförmiddag. Alltnog lördagen
kom och jag stod där med min Duett, som var vacker som dagen. Förutom Pär
var det Johnny Johansson från Tjärby,  som hade med sig en egenkonstruktion.
Vädret var perfekt aprilväder med solsken och kraftig termik, som man normalt
hittar vid denna tid på året.

Pär hjälpte mig med motorseglaren och eftersom jag var i bra flygtrim från fullskala
fick jag  anslutning till en blåsa och försvann upp i skyn i den starka torrtermiken.

  Pär höll under tiden på att lägga ut lina till vinschen för att kunna dra upp sin SB9
segelkärra med ca 4.5 m spännvidd. Vi såg ju att Pär var vansinnigt sugen på att flyga,
så jag landade Duetten efter en stund och ställde upp som frivilligt för att dra upp
hans modell.

  Problemet var,  att det fanns ingen vind. Jag sprang över stubbåkern som en galning
i mina trätofflor,  för att modellen skulle gå upp på linan, men det var som förgjort.
Pär skällde och gormade,  att jag sprang för för dåligt.  Även flygkompisen Johnny
sprang,  så svetten lackade över åkern,  men resultatet var detsamma. Jag kan väl
säga att jag och Johnny just då inte var särskilt mycket värda.

Ja,  han kom inte upp denna dagen, men jag fick provfluget Duetten, som ju var
en konstruktion av Pär.

 På  Höstkanten gick SM i F3F (hang)  nere på Hammars Backar.

Pär var tävlingsledare, (som vanligt) och jag skulle delta med Duetten. Pär hade
noga inpräntat i mig,  att om jag ”Bara flög” skulle jag komma sämst på plats tre
med hans konstruktion.

Vi hade tränat, Pär, jag och Kurt Lennå nere på Hovs Hallar. Där hade det visat sig,
att modellen var snabb, för den vägde några kilo, men den hade ett fel.

 Efter att man bankat omkull 90 grader i svängen och man skulle gå ur för att
flyga på rakan, så ville den inte gå ur bankningen. Det resulterade i ett flertal
småkrascher och att man for bakom hangkanten och fick landa i potatisåkern.
Det är en något frustrerande upplevelse att ha en modell,  som kommer i svängen
i full fart och inte vill gå ur, hur mycket motskev och sidoroder du än använder.
Man vet ju,  att reslutatet blir,  att man antingen åker in i kanten,  eller så far
man över hangkanten i medvinden in över åkern. Där gäller det att svänga upp
mot vinden och åstadkomma en kontrollerad landning, vilket inte är så lätt,
eftersom du drabbas av lä-rotorns förbannelse.

 Pär fick problemet påpekat ett flertal gånger, men jag fick veta,  jag gjorde fel. 

”Flyg du och visa” sa jag och gav han radion. Inte f-n kunde han komma ur svängen !

 Pär och jag justerade de stora Futabaservona, som var linjära och jag minns,
att jag la in shims i servolådan för att minska det stora glappet,som fanns där.
Men hur som helst,  jag var anmäld och beordrad av Pär att delta i SM.

 Under träningen nere i Ystad innan tävlingen hände det, som inte fick hända.
Kärran gick inte ur svängen, utan den for in i Skånes stabila strandkant.
Eftersom modellen var ganska tung,  hade den bra fart och detta medförde,
att kroppen rök av framför vingarna vid smällen.

 Pär kommenterade detta med ”Hade du inte flugit , hade det aldrig hänt”!

 Nähä, men hur skulle jag då flugit ?

 Jag fick inget svar, utan Pär sa, att jag fick köra hem och laga modellen. 

Ganska roligt,  när vi lagade kärran, för det var en orgie i improvisation.
Kurt Lennå, som var med,  hade brutit armen. Från hans lindade arm snöt jag
en bit grov gasbinda. Denna använde jag för att laminera skarven,  där kroppen
knäckts. Kroppen var av glasfiber. Så Plastic Paddings  epoxielim inköpt på en
bensinmack på den österlenska landsbygden och Kurts gasbinda höll i ihop
Duetten. Allt såg snyggt ut och ny provflygning.

  Samma sak skedde. Jag vet inte vad det berodde på, kanske Pär hade skällt
lite mycket, men jag exploderade. Jag virade antennen till min Futabasändare
om handen och ville skicka den ut i Östersjön i ren ilska. Som tur var,
så gick antenn av och sändaren hamnade på marken.

Sen fick jag ny utskällning av Pär, för jag hade tappat humöret. Det kanske jag
var värd…då.

 Efter hand fick jag bättre modeller att flyga med och som jag skrev om tidigare,
byggde jag  och Pär varsin fin tävlingsmodell i hans källare under vintern.

 Jag lärde mig mycket av honom,  när det gäller bygge och teknik den vintern
och det är jag tacksam för. Han hade också en hård disciplin,  när det gällde att
köra på med bygget, så det hände nåt. Det är lätt att sätta sig och röka pipa,
när man bygger.

 Omkring 1974-1975 dominerades hangflyget, vågar jag påstå, av  tre piloterna
från Hökaklubben, Pär, Kurt och mig själv. Att jag själv kom med i laget för NM
i Norge redan 1975  fattade jag inte själv, men det var väl för jag hade en snabb modell.
Kanske att man hade viss fallenhet för modellflyg också.

 Pär och jag levde enbart för tävling och hangflyg under dessa pionjäråren.
Kom ihåg att Pär vid denna tid var en auktoritet inom modellflyget och speciellt hangflyget. 

 Han hade skrivit en bok om modellflyg, ”Radioflygboken” som väl kom ut 1972,
han hade introducerat nya profiler för hangflyg, som gjorde,  att hans och
våra modeller pulveriserade motståndet och han publicerade mycket artiklar i
Allt Om Hobby, så han var känd. Man kände det lite,  som att man umgicks med
en kändis lite granna, när man flög med Pär och dessutom, vad som helst kunde
hända, när vi flög ihop (?!)

 Om man hade skrivit ner,  alla diskussioner Pär och jag haft, när vi nästan
slagits, hade det blivit en diger lunta, jag lovar. Men vi blev inte ovänner,
för vi hade nog samma grundinställning till modellflyget, som höll vänskapet
tillsamman.

  Under 70-talet åkte Pär till Norge, där man varje sommar hade ett segelflygmeeting
vid Pellestova, tror jag det heter. Deltagare där var skandinaviens bästa hangflygare
och gästflygare från övriga Europa och USA: Bland annat oldtimern Dave Willoughby
från Amerika var där med sin Ka6:a.

Pär hade ju ett stort kontaktnät och han var en synnerligen utåtriktad och diskussionsglad
person. Det gorde,  att han ofta blev medelpunkten. Så är det ju med dynamiska människor. 

Allt eftersom modellerna för hang utvecklades,  kom det nya aktörer på banan, som
var beredda att förnya hangflyget. Det kom ny teknik och helt nya koncept,
vad gäller modellernas utformning. För Pär innebar det, efter att ha sett segraren
på NM, som var en dansk , flyga sin sin ganska kompakta kärra utrustad med
vridbara vingar,  att han skulle utveckla en ny modell. 

Pär började rita på en modell med vridbara vingar uppbyggd av Divynicell och med
vingar klädda med 0.4 ply. Resultatet blev en helt ny typ av modell med ca 250 cm spännvidd.

 Modellen döpte han till ”Dryad” och det namnet  kan du ju Googla på.  För den
som inte orkar googla kan jag informera att en Dryad är en träd- eller skogsnymf ur
den grekiska mytologin.

Pär byggde som vanligt en genomtänkt konstruktion för vingvridningen med kullagrade
vridpunkter och modellen funkade fint. Jag minns när han flög på ett inlandshang nere
vid Ösarp mot Lagan, hur fort den flög och vilket högt glidtal den hade. Vidare märktes
det hur okänslig för kytt den var. Själv tänkte jag, att vinner inte Pär SM med denna kärra ,
vinner han aldrig. 

SM  detta året 1977 gick nere vid Ystad och tävlingen drabbades av skitväder med kraftigt regn.

Pär hade med sig ett hemligt vapen, bilvax. Han vaxade sin modell och det medförde,
att vattnet inte fastnade, utan han hade en aerodynamisk ren yta på vingarna.

Jo, Pär tog hem tävlingen och blev Svensk Mästare. 

Ja sen gick åren och vi flög och flög. Och kivade och bråkade och flög. Men vi är kompisar
i alla fall.

Häromdan var jag nere hos Pär för att få lite nostalgimaterial och när jag kom ner i hans
källare och modellplansfabrik, var det som jag skickades 35 år tillbaka. En märklig sak.

 Sen när han visade sina gamla segelmodeller,  vällde ju minnen fram som en flod.
Jag sitter och tänker, herre Gud, vad man upplevt mycket ihop !

Varje vinge, varje modell har ju sin historia,  som vaknar till liv, när man inte sett de
på så många år.

 Pär är hårt engagerad i SMOS, vilket är oldtimerflygarna i Sverige. Han har byggt flera
friflygande oldtimermodeller,  som han flyger med.  Pär konverterar gamla friflygande
modeller till RC och flyger hang och termik. Dessa mycket lätta modeller är en ny
utmaning att flyga och behärska på ett hang för det ställs andra krav på flygtekniken.

Vidare håller han och Sten Persson i oldtimerflygarnas tidning. Denna tidning är
en pärla för den flygintresserade och är en av de få modellflygtidningarna,  jag läser
från pärm till pärm.

 

Pär vid källardörren, inne i källaren en provbänk med en Webra tror jag.

En bild från en Hovs Hallartävling sent 70-tal. Till höger Kurt Lennå i rutig keps
och kvinnan med schalett som böjer sig fram är AnnMarie Kurts sambo.
Mannen i vita rocken troligtvis Janne Karlsson från Malmö.

Den beryktade  modellen ”Duett” som inte ville svänga…..
.Modellen var mycket snyggare utan huv.

 

 

                        Pär med sin SB9 som vi inte kunde dra upp. Kolla sidoförhållandet på vingen!
Det sitter nog fler spryglar   i   de vingarna  än vad en söndagsflygare under
hela sitt liv skär ut.

Länk SB-9:  http://www.sailplanedirectory.com/braunsch.htm#SB-9

        Den svenske mästaren i F3F med sin Dryad och ett av priserna, en Cirrus.

Pär med en friflygande segelmodell, som blivit konverterad til RC.

 Pär har ju inte flugit de senare åren med något riktigt snabb hängkärra,
hänga med till Hovs Hallar och höja adrenalinhalten genom att flyga en
riktig tävlingskärra av modernt snitt för F3F. Så man kan säga cirkeln är
sluten,  genom att jag lockar Pär tillbaka till Hovs Hallar, på samma sätt,
han fick dit   mig  1972.

Här under följer några bilder hemifrån Pärs källare med nya och gamla modeller.

Pär rotar bland sina friflygande oldtimemodeller
. Som är friflygande oldtimerkärror konverterade till RC.

Pär förklarar skillnaden mellan Eppler 180 och Eppler 182

Till vänster Pärs BH-1 Beauty, som jag tycker är hans snyggaste modell och till höger avklädd KZ-3

Länk BH-1: http://sv.wikipedia.org/wiki/BHT-1

Länk KZ: http://sv.wikipedia.org/wiki/Skandinavisk_Aero_Industri

En KZ, som konstruerades och byggdes i Danmark  30–60-talet. Utmärkta flygegenskaper.

En Fly Baby konstruerad av Walt Moucha i USA.

Länk: http://www.bowersflybaby.com/

En av de många Klemmarna som Pär har byggt. En Klemm 25

Länk Klemm 25: http://sv.wikipedia.org/wiki/Hanns_Klemm

                              Ska man flyga inomhus ska det se ut som ett flygplan säger Pär och byggde denna.

Ett av Pärs projekt i jiggen. Kropp till en friflygande modell. Inget ARF här inte.

Om Pär tycker om lätta modeller ? Gissa !  En Tipsy Junior, som egentligen heter Fairey Junior.

Länk: http://en.wikipedia.org/wiki/Avions_Fairey_Junior

Ännu en Klemm 35 som ska kläs om. Med vad ? Siden naturligtvis !

Länk: http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Klemm_35_Hirth_HM504.jpg

         En av Pärs konstruktioner som gått som serie i Allt Om Hobby, en Boxer modell mindre.
Boxer, nästan en Bulldog….      http://en.wikipedia.org/wiki/Scottish_Aviation_Bulldog

Motormontage och tank på Boxern.

Servomontage på Boxern

Är det en albylburk som bränsletank ?

Lättflyg

Nya projekt

Uppbyggnaden av vingsadeln på en Klemm 35

Byggsats ? Nänä allt är byggt från scratch !

Begrunda konstruktionen av Klemmvingarna. Starka, logiska och lätta.

Pär visar timern och mekaniken på en oldtimer segelmodell.

Ännu mera projekt.

Lincoln Sport. Ska bli spännande att se den i luften….

En mindre upplaga av Pärs Eastbourne Monoplane

Länk: http://user.tninet.se/~bkg405h/e_Eastbourne_monoplane.htm

Är det en ………?

En ritningsbild på Klemm 25. Jag tycker detta planet har väldigt funktionella linjer
och är vackert. Planet är ju en produkt av sin tid, sen 20-tal då man i Tyskland var
tvingad att bygga plan med stor spännvidd, då man hade restriktioner på
motorstorleken från segrarmakterna i Första Världskriget.

På översta hyllan Pärs Cub och hans Boxer.

Pär Lundqvist – Modellflygare och modellbyggare

 

 

Kategorier
Skärmflygeri

PARAGLIDING HOVS HALLAR

 

I dag, en perfekt dag för skärmflyg på Hovs Hallar.

 

 

 

Ibland är det mesta med en. Till exempel att vädret är bra med rätt vindriktning
och vindstyrka. Att det inte regnar och att det finns ett gott hang att flyga på.

Vädermannen på yr.no hade lovat nordväst 5-8 m/sek på Hovet i dag lördag
och efter telefon från Piggis packade jag och åkte ner. När det är nordvästlig
vind på gång på Hovet, verkar det som en stark magnet på flygsugna skärmflygare
i södra Sverige.

Eftersom det låga hanget inte är jättestort, ställer flygandet krav på piloternas
uppsikt och att man iakttar de flygregler,  som existerar.  Vidare att man flyger,
så det inte råder minsta tvekan om ens avsikter. Allt detta för att mimimera risken
för olyckor.  Så det är inte bara, som en åskådare sa: ”Bara att hoppa ut och flyga”.

För mig personligen var det ett speciellt tillfälle i dag, för det var första gången
sen min stroke, jag skulle prova. Man vet ju inte hur ens kropp och psyke regarerar
efter en sån smäll jag fick.

Piggis stod och mätte vindstyrkan,  när jag kom ner och vi var överens om,
det var fint flygväder. Han sa,  att hans Iphone kunde mäta vindstyrkan………
och naturligtvis Piggis, jag tro på dig……

 Alltnog, ut med skärmen, på med selen och kolla att var ok. Jag befarade,
att det kunde bli kallt, för jag hade glömt min fina vindtäta Ginoverall hemma
och flöga bara i jeans och jacka.

För säkerhets skull bad jag Piggis ankra mig vid uppdragningen av skärmen,
med tanke på min status och det det var frisk vind.. Allt gick bra och jag kom ut.

När det gäller flygandet,  gick allt som vanligt. Inga svårigheter med balans eller
beslut. Förhållandena  var mycket bra, så inga svårigheter att hålla sig i luften.
Första flygningen varade gott och väl en timma, sen var jag djupfryst….

Eftersom vinden var ganska hård och det fanns många åskådare,  valde jag att
landa en bit bort mot parkeringen, där det finns en jämn yta. Landningen var
som en charterlandning på Kanarieöarna. Smooth!.

De andra som var med och jag hoppas,  jag inte glömmer nån, var Piggis, Kartis,
Kristina, Kalle, HippieChristoffer, Håkan och Anders den trevlige. Så tillsamman
var vi 8 skärmar i luften.

Vi har ju många duktiga flygare i CPS, men jag vill framhålla en,  som jag anser är
bäst: HippieChristoffer. Han flyger med total kontroll men ändå fullständigt
avslappnad. När han flyger, förstår jag, hur mycket jag har att lära !

När vi flög bort mot restauranten , flög jag efter Kalle, men jag insåg,  att min
skärms prestanda var helt underlägsen hans. Kalle bara försvann. Så jag fegade
och vände tillbaka, just med tanke på,  att detta var en testflygning för mig.

Efter lite paus och fika flög jag än gång till och  fick nästan en timma i luften
igen. Piggis sa , att vinden ökade hastigt och med tanke på vad jag gått igenom,
beslöt jag att landa nere mot stranden. Lättare sagt än gjort , för lyftet var starkt.
Jag var tvungen att landa  i något stenig terräng,  men allt gick bra, fastän
skärmlinorna snodde sig runt buskarna. Dessutom var det mycket koskit,
så skärmen blev smutsig, men det fixar man ju.

Det jag inte fixade på plats , var trasslet med linorna. Som ni ser, finns de
t  ett stort antal linor till skärmen, som har olika funktion. Linorna är i regel
av kevlar med ett hölje av polypropylenliknande material. Dessa linor har
en emenint förmåga att trassla sig och normalt sett är det lätt ,att reda ut det,
under förutsättning man inte har trätt linpaketen eller snurrat med selen.
Jag beslöt att reda ut mina fågelbon hemma i vardagsrummet.

Det var en bedrövlighet att skåda detta trassel. Allt beroende på kraftig vind
och att skärmen la sig bland en massa småbuskar med spretiga grenar,
som fastade överallt bland linorna och gjorde sakerna än värre. Det tog mig
2 timmar av idogt arbete att reda ut trasslet. Sen fick jag ta ut skärmen på
gräsmattan och se till,  att linpaketen inte var snodda. Men till slut blev jag
klar. En av linorna hade en skada på höljet dock inte nån skada på linan.
Jag ska skicka skärmen till Lasse i Vadstena och få den genomgången,
så alla linorna är 100%. Jag riskerar inget.

Förutom skärmflygare kom det fyra ryttare på islandshästar skrittande förbi.

På Hovs Hallar har man lösgående nötkreatur och dessa har orsakat svåra
skador i form av erosion i det tunna grästäcket. Jag förstår,  inte hur Länsstyrelsen
i Kristiansstad, som är huvudman för naturskyddsområdet , kan acceptera detta…

Ett problem man har,  när man fotograferar,  är ju att man inte får bilder på sig själv.
Skönt kanske en del tänker…..

I alla fulla fall en mycket bra dag på Hovet. För mig en bekräftelse på att man
har återhämtat sig både fysiskt och psykiskt efter det jag sprang på.

Här kommer en bunta bilder som visar lite olika aspekter på paragliding.:

                                                  Hippiekristoffer botaniserar i växtligheten.

                                                      Kristoffer-han flyger med full kontroll !

                                                 Kalle flyger lågt och Kristoffer ska flyga bort på höga hanget…..

                                                 En del av de som var där.

                                                  CPS egen Hippie

                                                     Två skärmflygare och fyra islandshästar med ryttarinnor.

                                                      Kalle bankar i svängen med sin högpresterande skärm.

                                                 ”Så här grov är den”, säger Kartis till Piggis….

                                                Kalle har förpuppat sig.

                                                    Piggis hjälper Kristina med starten i den starka vinden. Jag ska säga ,det är inte lätt.

Kristina släpper inte taget även om hon ligger ner……

                                                                  Kristina erövrar skyarna.

                                                                Paus i flygningarna.

                                  Så här ser det ut från vägen mot Hovs Hallar. Skärmarna rör sig som fjärilsvingar mot horisonten.

                             Sen när man kör hem framemot kvällskvisten dök detta molnet upp och jag var tvungen att ta en bild.

 

Piggelin tog en video om vår flygning. Kamera: GoPro Hero Headcam.

http://player.vimeo.com/video/16581843

Här är ett galleri med fler bilder. Använd det programmet PicLens som finns med för att se på bilderna.

[nggallery id=66] 

 

Kategorier
Hangflyg modell

MODELLHANGFLYG DEL II

Hur det började, 70-talet.

 

 

 

 

 

 

 

Efter att man lärt sig flyga med sin  Cumulus på Hovs Hallar och
upplevt känslan, när man kastade ut sin modell över den 90 meter
höga kanten ut  i ovissheten, kände jag,  att jag ville gå vidare med en bättre modell.

En bättre modell var ju den typen av modell,  som Pär och Curt
flög med. Det innebar,  en modell med vingar  som hade en Epplerprofil.

Professor Eppler var en tysk aerodynamiker,  som hade skapat
en serie av profiler,  som var ämnade i första hand för flygande vingar.
Att de var konstruerade för flygande vingar i första hand,  innebar,
att de var tryckcentrumstabila. Om en vinge är tryckcentrumsstabi
l innebär det,  att lyftkraftsvektorn ligger kvar på samma ställe i
förhållande till kordan vid olika hastigheter och anfallsvinklar.
Detta uttryckt lite enkelt.

I Epplers serie fanns ett antal profiler,  som Pär ansåg borde
passa för snabbare hangmodeller. Den överväldigande majoriteten
av hangmodeller på hangtävling 1972 var av typen ”Drakar”.
De hade en tjock Clark-Y profil, som naturligtvis generade
mycket lyftkraft, men också mycket motstånd, eftersom
lyftkraften får man inte gratis, utan den måste betalas med
ökat luftmotstånd. Således stod dessa drakar nästan bara
mot vinden och stångade.

För att komma bort från detta experimenterade Pär med olika
Epplerprofiler. Relativt tidigt fastnade han för E180-E182,
vilka var de tunnaste profilerna.  Jämfört med Clark-Y profiler
hade Eppler 182 kanske bara 40 %  av tjockleken. Alla förstår
ju att detta kraftigt skulle påverka modellens hastighet.
Ty, man ska inte skapa mer lyftkraft,  än vad som behövs,
vilket Clark-Y profilen gjorde.

Vingarna vid denna tid byggde man konventionellt med
en webbad vingbalk och D-box i nosen, spryglar som satt
tätt och som klädsel användes 0.4 mm treskiktad finsk
björkplywood.

Kropparna byggdes efter konceptet ”Förlorad form”.
Det innebar,  att man formade frigolit till en kropp,
svepte in kroppen i GladPack för att inte epoxiplasten
skulle gå in i frigoliten. Därefter  virade vi om glasfiberväv,
som penslades med epoxiplast. Vad som återstod ,
var att man  köpte plastband, som förresten användes
av folk som knöt ihop de till något slags plastmattor.

Plastbanden virades om kroppen ganska hårt från nos
till stjärt. Det gjorde,  att plastbanden  hela tiden
pressande ut överflödig epoxiplast. När bandageringen
var klar,  fick kroppen  hänga och härda i minst 24 timmar.
Då härdningen var klar,  virades plastbanden av och hade
man då tur,  fanns det en stark epoxiekropp därunder.

Problemet var ju,  att kroppen var fylld med frigolit.
Ett uttag för en huv sågades upp och in i frigoliten
hälldes aceton eller thinner, som i ett nafs smälte bort
frigoliten. Vad som återstod var att med en pinne med
slippapper slipa till kroppens insida.

Så gjorde man kroppar då.

Redan tidigt 70-tal använde vi All Flying Stab, vilket var
överlägset vid intrimning av en modell. Hade man
fått anfallsvinkeln på vingen lite fel,  kunde man kompensera
med att trimma stabben. Om vi hade haft konventionellt
höjdstyrverk med höjdroder och stabbe, då hade,  om man
var tvungen,  att väsentligt trimma höjdrodret detta och
stabben legat och ”kivat”, vilket inneburit,  att den laminära
strömmningen hade störts vid bakre delan av stabben och höjdrodret.

Vi såg många modeller,  som flög nedtrimmade för att
få framdrift,  så kroppen såg ut att stå i en nerförsbacke.

Dessa utvecklade hangmodeller hade i regel en spännvidd
av 300 cm och vingarna var pilformade med rak bakant.
Varför vingarna var pilformade i framkanten var,  för att
få modellerna stabila i girplanet.Varje avvikelse från den
tänkta flygbanan kostade ju hastighet, vilket ju var allt det
handlade om,  när man tävlade.

Som jag skrivit tidigare,  använde vi 4 servo till en modell
med skev-, höjd- och sidoroder. Servo var på 70-talet inget
som man hade lådvis, utan man flyttade runt med de servon,
som följde radion.

Detta ställde stora krav på de mekaniska lösningarna.
Till exempel skevroderna hade endast ett servo.
Detta satt i regel placerat mitt i kroppen. Servon drog en
stötstång ut till en skevroderhävarm i vingen och sen vidare
till roderhornet. Det blir 5(  fem) punkter,  där kraften ska
överföras på var sida. Alltså ett servo skulle övervinna glapp
och friktion på 10 ställen……Det gällde att vara noggrann
och vi funderade ut olika lösningar för att minska glapp
och friktion. I dag hade man ju använt två servo ute i vingarna.

Jag var nog den förste i Sverige, som körde två servon i
vingarna, vilket ju innebar ett stor förbättring,  vad gäller
manövrerbarhet och agilitiet. Servon i vingarna hade fått
fullt genomslag ungefär 1978-1980. Det som satte fart
på utvecklingen med vingservon var, när Sanwa kom
med sina miniservon.

Ibland kopplade vi sidorodrets stötstång till skevroderservot.
Stackars servo som skulle dra tre roder.

Klaffar och bromsar förekom på 70-talet, då de modelle
r man flög med då, ofta var termikmodeller. Men efter
hand som hangmodellerna utvecklades,  försvann
klaffarna/bromsarna.

Min egen första riktiga hangkärra ritade jag och Pär.
Han tyckte väl,  jag behövde något,  som var lite snabbare.
Alltså konstruerade vi en modell med 300 cm spännvidd,
all flying tail och hela konstruktionen uppbyggd med
Divinycell som formmaterial både till kropp och vingar.

Vi byggde hemma i Pärs källare i Veinge på kvällarna
och hur många gånger jag körde fram och tillbaka dit,
kommer jag inte ihåg.

Kroppen formades  och kläddes med glasfiberväv och
epoxiplast. Vingarnas kärnor skars ut och ändspryglar
limmades på , så man kunde forma profilen.

Det skedde till en börja med med en fogsvans…..och sen finare
och finare verktyg. Att profilen stämde,  mätte man med en stållinjal,
som ju löpte på ändspryglarna.

Innan klädseln på vingarna limmades, vilket jag efter tjat på Pär
fick gjort med epoxiplast, installerades allt linkaget i vingarna
och vingfastsättningen. Plywooden på vingarna, 0,4 mm
treskikts björkply från Finland fixerades med plastpåsar fyllda med sand.

Sedan följde ett evigt putsande och filande, så att ytorna blev fina
Vad som återstod sen var ju  installation av radio och fastställande
av tyngdpunkt.

Profilen Pär valt till mina vingar,  var Eppler 178. Pär,  som samtidig
t med mig,  byggde en egen snabb modell hade naturligtvis valt
den ansett snabbaste profilen E182 och dessutom förtunnat den…

Både jag och Pär skulle provflyga våra modeller på Hovs Hallar
och det blev en otålig väntan på bra väder. Men till slut en lördag
var det dags i början av mars. Kolla av roder och Pär tog första
starten med min modell.

Den flög perfekt. Den var snabb, svängde bra och hade alla de
egenskaper,  vi siktat på. När jag flög den själv,  kändes det,
som att komma från T-Ford till en Formula 1 bil. Då modellen
accelererade ur svängarna,  hördes det härliga profilljudet från
vingarna, vilket sa, att nu går det undan.

När vi körde hem,  fick jag stränga förhållningsorder att hålla
modellen hel !

Det var ju så,  att Hovs Hallartävlingen skulle ju gå om en månad
och då skulle vi vara med.

Hur Pärs modell flög ?  Nja……..inte så där super. Det hade lite
egenheter i svängarna,  när den  belastades med ett många G.
Modellen ville snaprolla. Det var ett stort problem, för Pär kunde
ju inte utnyttja potentialen på kärran till fullo. Man ska tänka på ,
att en hangmodell som flyger på rakorna med 120 km/timman
och sen ska göra en sväng med mycket liten radie, utsätts kanske
för 10 G. Som alla vet måste vingen generera 10 gånger mer lyft då.
Är det då det minsta fel på profil, tyngdpunkt eller anfallsvinkel
går det åt pipan.

Dessutom,  vilket var det värsta för Pär, min modell gled förbi
hans modell på rakorna, trots han hade tunnare profil….

En liten olyckshändelse inträffade sen en kväll i Pärs källare
när vi limmat plywooden på vår vingar. Pär hade en stol i källaren,
som jag satt på, försett med med ganska små fötter på stolsbenen.
Jag lyckades, när jag flyttade min stol sätta ett stolsben på Pärs nya
fina vinge, som låg på golvet och stansa ut ett hål genom vingen
stort som en femkrona…….

Om Pär tyckte nåt om detta ???  Nja……..

Förresten,  vi glömde döpa min modell, men den kallades för en
”Pär Lundqvistare”  på tävlingarna, därför den bar hans konstruktionsideer.
Den som döpte den,  var en optiker från Landskrona vid namn Per Bergqvist
, som flög A15.

Premiärtävlingen 1975 på Hovs Hallar renderade mig en tredje plats
bland 47 deltagare. Klart man blev kaxig……..

Fortsättning följer. Då blir det också bilder från pionjärtiden.

Länk om professor Richard Eppler: http://www.uni-stuttgart.de/uni-kurier/uk94/personalia/p93.html

Läs om teorin bakom Epplers profiler: http://www.airfoils.com/eppler.pdf

Detta är min första riktiga hangkärra. 3 m spänvidd och byggd
enligt nedanstående. Färdig att tävla med våren 1975.
Modellen var prestandamässigt då överlägset det mesta, som
flög på hangen. Sen att jag inte alltid kunde utnyttja kapaciteten
på grund av bristande rutin,  gjorde väl att mina resultat
inte alltid låg bland de 3 bästa.

En tävling minns jag på Fjärås Bräcka vid Kungsbacka.
Vi flög 20 vändor och jag slog tvåan med 32 sekunder……..
Ser jag på modellen i dag, tycker jag den ser ut som ett
bombplan från 1934. Utvecklingen står aldrig still.
 

 

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

MODELLHANGFLYG

 

Hangflygning, hur började det för mig ?

 

 

 

 

 

 

I min modellflygforntid, alltså cirka 1972, vilket var det året,
då jag skaffade mig min första Fubatautrustning,  hade jag
ingen aning om,  att radioflygarna flög med segelmodeller på hang.


Jag visste vad hang var, för när man flög fullskalasegel i
Västergötland och man var illa ute med dålig höjd, kunde man
ligga och kana på hangen på något av de talrika västgötabergen.
Det gällde att flyga fram och tillbaka tills man fick indikationer
att en termikblåsa släppte framför hanget. Då drog man  iväg
till  blåsan och kurvade upp sig till säker höjd förhoppningsvis.

Men,  att man flög hang med radiostyrda modeller, det var
en överraskning för mig. Jag förstod,  att Pär Lundqvist och
Curt Lennå var intresserade hangflygare. Det blev ju belagt i
Pärs bok, Radioflygboken,  som just då kommit ut.


I Hökaklubbens regi avhölls varje år Hovs Hallartävlingen,
vilket var en välbesökt hangtävling. Tyvärr lades en av Sveriges
största tävlingar ner av Hökaklubben av obegripliga skäl.

Innan tävlingen lockade Pär med mig till Hovs Hallar,
när han och Curt skulle köra några träningspass. Jag minns
när vi åkte ner hur Johnny Johansson  i bilen sa så här:
” Segelkärrorna går fram och tillbaka på Hovet”. Jag tyckte det lät
magiskt på nåt sätt, när han beskrev flygandet.

Själv visste jag knappt,  hur det såg ut på Hovs Hallar,
mer än det jag sett skymta vid den obligatoriska utflykten
till Hallands Väderö med skolan.

Vi gick upp på högsta punkten, 90 m över havet, därför vinden
var nord med dragning på nordöst. Först ut, Pär med en
segelmodell av egen konstruktion byggt med kropp i glasfiber
och vingarna i sprygelkonstruktion klädda med 0.4 mm
treskikts plywood.

Spänvidden var 3 meter och modellen hade ett mycket
komplicerat system med hävarmar och stötstänger
för att kunna manövrera skevroder och klaffar. Märkligt att
det kunde fungera.

Vid denna tiden var det inte vanligt,  att man hade mer än 4 servo
Då gällde det att utnyttja de servon som fanns. Det innebar,
att ett servo fick dra två skevroder via stötstänger och hävarmar.
Tänk hur mycket glapp som kunde uppstå…….jämför med i dag.
Ett servo till varje roder eller yta.

Pärs modell var tung och snyggt. Modellen flög snabbt men hade
vissa otrevligheter för sig. När Pär svängde med lite belastning,
hade den en egenhet att vilka klippa och snaprolla. Varför den gjorde så ?
Who knows, men ska jag gissa, så låg tyngdpunkten för långt bak.
Fast det vågade man ju inte säga till Pär då..

Curt hade en märklig maskin. En före detta motorseglare med
en fruktansvärt full kropp. Den såg ut som en tilltrampad torsk.
Vingarna var nybyggda enligt Pärs koncept med Epplerprofil.
Eppler kan ni läsa om genom att googla. Curts modell hade av
någon anledning ett väldigt typiskt profilljud från vingarna.
När man kunde höra Curts vingar tjuta, då visste vi att det
gick fort. Curt blev nordisk mästare med denna osannolika maskin.

När jag satt och såg,  hur Pär och Curt flög på hanget,
blev jag mycket imponerad och sugen. Detta var jag tvungen
att pröva på. Pär tjatade och vi bestämde,  vi skulle dit igen
och då skulle jag ha med min Cumulus.

Dagen kom och min Cumulus var laddad. Vid den här tiden hade vi
Deac-DKZ-celler med en kapacitet på 400 mA……
Ska jag verkligen kasta ut modellen här,  frågade jag hangmästare Pär.
Han erbjöd sig frikostigt att ta starten för mig. Efter hans
intrimning fick jag, med svettiga händer styra min Cumulus.

När jag flög i det jämna fina lyftet på hanget tänkte på orden,
som Johnny sagt till mig i bilen om hur modellerna flyger fram
och tillbaka på Hovet…..ja, nu var det jag som flög fram och tillbaka.

Känslan var ganska svår att beskriva. Men jag vill säga en stark
känsla av frihet och att kunna utnyttja det lyft,  som skapas av
ett hinder och vinden. Efter detta var jag fast på hangflyget.

Sommaren fortgick på liknade sätt. Vi kunde vara ett tiotal
hangflygare med tillhörande damer och barn, som brukade
åka ner och flyga en heldag. De modeller de flesta  av oss flög
var ganska enkla. Det gjorde att man flög på visst sätt.
Eftersom vingprofilerna var tjocka hade våra modeller dålig
förmåga att flyga fort. Därför tävlade vi att trimma modellen,
så den stod mot vinden och sakta steg. Det gällde alltså,
att komma så högt som möjligt. Det var en avslappnat sätt att flyga.

Hade vi flugit länge och vi misstänkte att mottagareacken var slut,
hur gjorde vi då ? Jo naturligtvis improviserade vi.
Vi drog två kablar från bilbatteriet och eftersom dessa batterier vi
hade var av den gamla sorten med ovanliggande bryggningar av bly,
så kunde vi ta ut 6 Volt. Sen kopplade vi på mottagareacken helt brutalt.
Inga datorstyrda laddare, o fuzz. Bara rätt in med milliamperen !
När acken efter en stund började bli varm kopplade vi loss
Sen flög vi igen. Det enkla är det bästa !

Frekvensen vi flög på var 27 mz amplitudmodulerat.
Jag kan inte erinra mig,  att vi nånsin hade radioproblem, eller det
som nu kallas störningar.

Om vi smällde ? Självklart. Speciellt när vi skulle landa. För de som
varit på Hovs Hallar,  så vet dessa hur svårlandat där är.
Ofta körde man hem med en påse splitter och sen var det bara att
sätta sig och låta flitens lampa lysa i modellflygfabriken.
Det gällde att ha kärran klar om det skulle bli hangvind dan efter.

En episod som stannat i mitt huvud var,  när jag tappade antennen
till sändaren. Så här var det. Jag, Pär och Johnny stod ovanför fortet
på den lilla höjden. Pär hade gått ner och ställt sig just vid kanten där
det var lä och Johnny höll på och mekade men sin modell.
Jag stod på höjden och hade just slängt ut modellen som befann sig
ca 200 meter ut och 200 m upp. Min sändare var den gamla
Futabamodellen, där antennen skruvas  i ett antennfäste på ovansidan.
Man sticker ner antennen i en styrhylsa och skruvar dit den så den sitter låst.

När jag gjorde en oförsiktigt rörelse trillade till min oförställda
förvåning och fasa min antenn ner på marken. Inte bara trillade
den ner på marken, den gled vidare nedåt på den branta markens
nedbetade gräs och försvann in i enebuskbeståndet vid hangkanten.
Vad gör man ?

Eftersom jag var sändareamatör då och fortfarande är, tänkte
jag i 3 sekunder,  vad som kunde göras, allt under det att min
modell majestätiskt gled totalt ovetande,  att piloten inte hade
något antenn. Då kom jag på,  nästan det enda jag kunde göra.
Jag var tvungen att improvisera fram  något som hjälpligt kunde
fungera som antenn. Det enda av metall jag hade var, en nyckelknippa.

Den var en  stor nyckelknippa  och i denna knippa fanns en
Coka-Cola öppnare. Fram med knippan som en blixt. Sen anslöt
jag flasköppnaren och  nyckelringen till  antennuttaget å sändaren.
Så min antenn bestod av: En smal nyckel jag körde ner i  antennhålet
på sändaren, sen följde en ganska stor nyckelring och som kronan
på verket en Coca-Cola öppnare !

Total längd på den osannolika antennen ca  25 cm.

Om det fungerade ? Jo det gjorde det. Jag fick kontakt med
modellen och hankade mig in över land och lyckades landa
min klenod med klappande hjärta. Att detta fungerade,
kan skyllas på det faktum,  att dåtidens sändare hade ganska hög
uteffekt och att jag hade fri sikt till modellen.

Antennen lyckades jag efter viss akrobatik fiska upp ur enebuskarna.

Moralen  i denna historia får väl vara att inte glömma
Coka-Colaöppnaren, när du radioflyger….

 

Kategorier
Flyghistoria

FLYGET I SVERIGE 100 ÅR

 

 

 

Lyssna på ett bra program från SR

 

 

 

 

 

Michael Carlssons Bleriot

Sverige har ju i år firat flygets 100-årsdag i landet.

Sveriges Radio har gjort ett antal program med anledning av detta,
som är väl värda att lyssna på.

Förutom de två länkarna jag lagt här nere finns det ytterligare
5-8 program i nedersta länken,
som beskriver enskilda piloter
och händelser.

Dessa programmen är väl värda att lyssna på.

Här är länkarna till Vetenskapsradions minnesprogram:

 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=
406&artikel=3782612

 http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid
=406&artikel=3774405&grupp=4313&sida=7

 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=
1602&artikel=4014645

Kategorier
Modellflyg teknik Teknik, allmän

IGG STORSEGELTRÄFF PÅ ÅLLEBERG VÄSTERGÖTLAND 2010

 

 

 

 

 

 

Stora segelmodeller

Fantastiska hembyggda modellmotorer.

 

 

 

 

 

 

 

  

  

Det sammanfattar,  vad som bjöds i huvudsak på på storsegelträffen uppe på Ålleberg,
som ju alla vet, är segelflygets centrum i Sverige alltsedan 1944.

Storsegelträffen arrangeras av IGG, vilket är tyska och betyder Interessen Gemeinschaft Grossegler.

Storseglare var det verkligen. Upp till 9 meters spännvidd. Uppe i luften var de
naturligtvis svåra att skilja från en fullskalakärra. Dessa stora modeller har utsökta
flygegenskaper och i luften,  ser man till skillnad mot en mindre modell det stora
sidoförhållandet på vingen. Vingarna är väldigt långa och smala, precis som på
fullskalamodellerna.

Man flög 2010 på 35 mHz och så gott som alla modeller använde en vertikal sprötantenn.
Jag trodde man gått in för 2.4 gHz,  men en pilot jag pratade med, sa att man litade
inte fullt ut på 2.4……..roligt att höra nu,  när jag skippat all 35 mHz utrustning och
bunkrat upp 2.4 gHz grejor……… Men som sagt, Time will tell!

Till förfogande hade arrangörerna 3 rejäla bogserkärror. Det vill jag säga, att de som
flög med 3-4 metersmodeller, de fick verkligen hänga i,  för dessa mindre modellerna
åkte efter bogserkärran nästan vertikalt.

Vädret var perfekt med vinden längs stråket och i skyn  hade vi 3/8 Cumulus.
Själv tyckte jag  en del modeller, trots sin storlek, var svåra att se. Kanske på grund
av att de var helt vita. En pilot jag pratade med,   sa att de kan vara knepiga under
vissa ljusförhållanden att se.

Inga haverier kunde jag se på söndagen, utan allt förflöt perfekt för deltagarna under
avslappnad stämning. Fast jag vet ju inte,  om jag skulle vara speciellt avslappnad,
om jag flög en modell för 75000 spänn…………

För den som inte besökt en sån här träff,  rekommenderar jag ett besök nästa år.
Det är intressant och lärorikt.

Förutom storseglarna i klassisk form fanns det också stora (6m spv) elseglare från
en tysk firma. Jag måste säga att jag blev sjuk på en sån modell. Priset ? En bagatell,
35000 spänn.

Inne i en av hangarerna hade man den traditionella utställningen av hembyggda
modellmotorer. Hur ska jag uttrycka det…..om jag blev överväldigad ? Jo det vill jag lova.
Vilken kunskap dessa byggare har. Vilken vilja man måste ha bakom för att dra ett
motorprojekt iland.
Dessa motorer var mästerverk i alla avseenden. Inte bara var de snygga att se på,
de fungerade perfekt också. Att höra en modell av en Rolls-Royce Merlin V-12 köra,
det är en upplevelse för ögat och örat. Eller upplev när man kör en 36 kubiks
18 cylindrig dubbelstjärna.

Denna dubbelstjärnan hade en osannolik låg tomgång. Eller varför inte lyssna på
en en V-8  med kompressor ?

Det fanns också ångmaskiner, bilar och andra mekaniska mästerverk.

Jag har delat upp reportaget i tre delar; Först nu motorer, sen flygplan och sist
själva Ålleberg med sitt museum.

Så här kommer några bilder på motorer och teknik, allt är hembyggt.
Jag lägger upp bilder på sidan och sen lägger jag alla bilder undertill i ett klickbart galleri.

Hoppa in i baksits och flyg med !

18 cylindrig dubbelstjärna. En stjärnmotor har alltid ojämnt antal cylindrar per stjärna.
Alltså 3-5-7-9 cylindrar. Sen kan man lägga stjärnorna på varandra så två stjärnor blir
då 2 x 9 = 18 cylindrar. Har du 4 stjärnor på varandra har du en en quadruppelstjärnmotor.
Att man har ojämnt antal cylindrar beror på det sättet man mekaniskt anbringar
huvudvevstaken och hjälpvevstakarna vid vevaxeln.

Denna motorn hade en osannolikt låg tomgång. Hur mycket
tänkande och arbete ligger bakom detaljerna ?

En egenkonstruerad V-12, som jag förstod det.Att bara bygga kylaren,
hur lång tid tog det tror ni ?  Kylvätskan var glykol och vatten. Man har
alltid glykol i tunnväggiga motorer för att undvika sideneffekten på
de varma ytorna.

Det betyder, att vanligt vatten skulle förångas och därmed skulle den
kylande förmågan försvinna. Glykolen förhindrar det. Så glykol i
högpresterande motorer har intet att göra med,  att man ska förhindra
sönderfrysning, utan det är för ta bort sideneffekten.Ytorna som blir heta
får ett sidenliknande utseende, när de små gasbubblorna bildas, därav namnet.

En modell av motorn som satt i ”Spirit of St Louis”
en Ryan som Lindberg flög över Atlanten med .

Ett konstverk och en fungerande motor !

En V-8 med OHC. Undrar hur många timmar byggaren har kört sin gnist på denna motorn ?

En 18-cylindrig stjärnmotor. Se på storleken jämfört med byggarens hand !!!!

Finmekanik av högsta potens. Att justera in ventilern, 36 styck,
det kräver väl,  om inte sin man så i alla fall mycket tid.

En V-12 med sitt tändsystem.

Eller varför inte en liten ca 3 kubiks utombordare
med två cylindrar från 50-talet måhända?

En hembyggd ångmaskin av vilka det fanns flera.
Både enkla upp till trippelcompoundmaskiner.

40 kubiks? boxer med tändstiftständning.

Ännu en V-8 motor.

Ingen dålig line denna byggaren presenterar !

En Rolls-Royce Merlin in i minsta detalj som fungerar perfekt.
Kolla navreduktionen/propellerväxeln.

En V-8. Undrar om den har hemisfäriska förbränningsrum?

Kolla detaljerna.

4-cylindrig radmotor.

Hur lång tid tar det att göra manifolden ?

Den ouppnåeliga drömmen för en 5-åring. En riktig racerbil……..

4-cylindrig motor. Se på alla detaljer. Allt fungerade som på originalet.

Vikt ca 80 kg !

En råmaterialsats till en Anzani 3-cylindrig stjärnmotor ca 1910
. Alltså hundra år gammal konstruktion !

Detta var några av motorerna. Jag lägger upp ett galleri sen med alla motorbilderna .

 

Nästa avsnitt blir segelplan.

 

 

matsKlicka på ”View with Piclens” så blir det lätt om du vill kolla galleriet. 

[nggallery id=59]

Kategorier
Hangflyg modell

MODELLHANGFLYG

 

 

Stora modeller

 

 

 

 

 

 

segel29

 

Jag har ju alltid varit svag för stora segelmodeller av olika orsaker.
Därför kan jag inte undanhålla er några bilder på snygga modeller, både hang och termik.

Vad som är intressant är att man i England har en förkärlek för att bygga
skalamodeller av motorkärror och flyger på hang med. Det finns några exempel nedan.

 

 

segel28En F3B-modell, alltså avsedd för termik startar på hanget.

segel27En C-130 Hercules visslar förbi. 3 m spännvidd vikt 5 kg. 

segel26En normalstor termikkärra startar på hanget. Spännvidd 4 meter.

segel24Den här bilden tog jag med för den beskriver spänningen vid en provflygning
av en stor  modell. Flygplanet är en, tror jag, Phoebus C, som jag flugit
fullskalamodellen av. Tyvärr svartvitt , men det får duga.
Flygning i alpområdet alltid spännande upplevelse på grund av det ombytliga
vädret. Antingen eller….

segel22 

Flygbogsering i Schweiz. Detta är det vanliga sättet att få upp modellen, när de är så stora.

 

 

Kategorier
Väder och vind

DAN FÖRE DAN FÖRE DEPPAREDAGEN…

…är det, när vädret är,  som det är nu.

 

 

 

Man kan inte flyga modeller och man kan inte flyga skärm.
Det enda som flyger är ju fingrarna över tangentbordet till datorn.

Det skriker i alla flygtarmarna,  men antingen blåser det för mycket
för ”vanligt” modellflyg,  eller så blåser det från fel håll för modell-
eller skärmflyg på hang.

Normalt sett har vi vid denna årstiden på Västkusten mycket nord-
och nordvästliga vindar. De har dock liksom solen, lyst med sin
frånvaro. Varför ?

Tja, det är en 10000kronorsfråga. Jetströmmarna,
(se under kategorin Väder  och vind) har ju inte legat där vi flygare
vill, därför har lågtrycksbanorna gått där det gett oss mycket ostliga
och sydliga vindar.

Inga modeller ligger på byggbrädan, så man kan inte bygga nytt.
Det kan jag bara skylla på lathet! Jag vill gärna bygga en ”Riktig”
byggsats av en Tiger Moth, men jag säger som Oscar I: Jag gör det sen.

Har man inget byggprojekt och inget som behöver repareras eller
byggas om, brukar jag , för att inte glömma hur min modellflygfabri
k ser ut,  att gå ut och ladda upp eller ur lite ackar……eller sortera
skruvar i diverseburken.

Att flyga inomhus är jag fullständigt ointresserad av,
vilket gör att jag tar alla möjligheter att flyga ute.

Då blir det som det blir.

Inte ens den minsta simulator är installerad på min dator.
Men blir jag riktigt desperat tror jag jag ska installera ”Stormovik”,
min i mitt tycke bästa simulatorn.

Jag såg en intervjuv på tysk tv med ett  av de tyska flygarässen,
Guenter Rall, som har skjutit ner 275 fiender med sin Me109 D.
Han föredrog denna versionen och flög aldrig Focke Wulf i strid.
Rall sa att denna simulator, som han provfluget, var det närmaste
riktig flygning man kan komma.

Guenter Rall avled för en kort tid sedan i sitt hem läste jag just.

Länk till en intervjuv med Guenter Rall:

http://www.sueddeutsche.de/politik/436/464040/text/

Kan man inte flyga i någon form, får man väl plocka fram ett Meccano….?

Det är hårt att vara flygare.

 

 

 

 

Kategorier
Naturbilder

EN AV MINA FAVORITPROMENADVÄGAR….

…är från parkeringen vid Tönnersa Strand ner till havet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

IMG_0090

 

 

Sen följer man stranden ca 3 km till Lagaoset, som ju alla vet
är Lagans mynning i havet. Där tar man till vänster och går vägen,
som löper parallellt med stranden fast inne i skogen ca 300 m.

När man går längs stranden, ser man alltid något, som är värt
att fotografera eller begrunda.
Inne i skogen möter du ju en helt annan miljö och biotop.
När du promenerar genom skogen, hör du havet och det låter
som ett passerande tåg som är oändligt långt.
Hela sträckan man strövar är ca 7 km.

Har ni aldrig varit där, det är värt ett besök.

Det blev några bilder oxå.

 

 

 

 

 

 

IMG_0093

Just där skogen tar vid ,växer ofta av vinden hårt tuktade björkar,
som aldrig får chansen att utvecklas, som vi är vana att se de i inlandet.
Här pinar blåsten träden och de anpassar sig så gott det går genom att inte bli för höga.

IMG_0077Av någon för mig outgrundlig anledning har någon slängt
8 säckar champinjoner vid parkeringen.
Verkar för mig totalt meningslöst.

IMG_0062

Strandskogen ser ut som en tavla av John Bauer.
(Googla John Bauer så förstår du)

IMG_0053Redan nu i november är knopparna stora  på Rhododendronbuskarna.
Vad en sådan buske gör här mitt ute i ingenting, vet jag inte,
men troligtvis en kvarleva av en för länge sen försvunnen sommarstuga.

IMG_0055En väg som tycks dragen med linjal.. Det är som en paradox i linearitet
bland allt det skenbart slumpmässiga i växtligheten.

IMG_0027En ensam kiteåkare vid Lagaoset. Fast det blåste för lite sa han. Jaha, hålla till i Kattegatt nu….Brrrrr

IMG_0022Ett ilandflutet träd med krona och allt. Undrar var det kommer ifrån
och hur har det kunnat komma så långt upp?
Trädet dekorerat med gamla joggingskor i grenarna.

IMG_0021En snäckas skal som balanserar på toppen av sitt vindskapade sandtorn.

IMG_0018

En ilandfluten stock med 4 stora spikar eller naglar islagna, så de bildar ett kryss.
Min fundering genast var ju: Varför och till vad?
Fast efter lite fundering undrar jag om det inte är en naturlig del av trädet?

IMG_0010

En vilsekommen ? fältpiplärka trippade jämte mig en lång sträcka
på sina ängsliga ben, tittande på mig precis som om den ville fråga :
Var är mina fältpiplärkekompisar och vartåt ligger söder?
Jag har inget tele på kamerna, därför blev hon lite liten.

IMG_0001

Havet eroderar kanten vid dynerna vid hård vind och lågt lufttryck.

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Naturbilder Skärmflygeri Väder och vind

VAD STYR VÅRT VÄDER DEL 4

 

I detta avsnittet ska jag presentera begreppen

turbulens,  bergvindar, dalvindar,

anabatiska och katabatiska vindar.

 

 

Turbulens är enkelt uttryckt virvlar i en luftmassa. Turbulensen kan
vara stationär eller rörlig. Vidare kan turbulensen vara  likformad och
den kan vara helt slumpmässig.

Stationär turbulens, alltså turbulens man med säkerhet vet finns,
om vissa betingelser är uppfyllda är till exempel bakom ett större hinder.

 Flyger du som vi gör nära havet och vi med stor sannolikhet har
västliga och sydvästliga vindar, då kan du räkna med att du har
turbulens bakom björkdungen på andra sidan järnvägen.

Denna turbulens fortsätter sen i mindre virvlar på vår sida av järnvägen.
Samma stationära turbulens har du vid ett hang till exempel vid
Hovs Hallar eller vid dynkanten på Tönnersa Badstrand.

Där bildas en kantrotor som roterar medsols. Flyger du bakom kanten,
är det stor risk,  du fastnar i rotorn och åker i backen.

Vid Hovs Hallar är kant- eller topprotorn väldigt stark, vilket man
märker, om man flyger igenom den.

Det hörs ofta ett dunsaktigt ljud och modellen kastas iväg ett par
meter mycket okontrollerat.

Har vi en stationär rotor orsakar den i sin tur mindre rotorer efter hindret,
så länge som energin i turbulensen räcker till. Det är alltså inte så,
att det finns en rotor punkt slut och sen en fin laminär vind.

Efter exempelvis topprotorn uppstår mindre rotorer och turbulens
i ett vad gäller styrkan och storleken logaritmiskt mönster.

Hur vet jag, det att det är så?  Jo genom 37 års hangflygning
har det givit erfarenhet, så jag kan påstå det!

Ni känner ju säkert till historien om fjärilen i Amazonas, som genom
sina vingslag förändrade vädret på norra halvklotet.

Det är samma sak med turbulensen. Allt är beroende av allt
inom meteorologin.

 Turbulens orsakar turbulens. Till skillnad mot den relativt
stationära turbulensen vid en plats med samma vindstyrka
och stationära hinder är den , som jag kallar dynamiska turbulensen,
ett resultat av småturbulenser, orsakade av vindskift, småhinder
och temperaturskillnader.

Slutkläm:

Turbulens vid ett hinder vid en kust med jämna laminära frontala
vindar kan man förutsätta finns. Den har i stort sett samma
karaktär alltid om betingelserna är likformiga.

Dynamisk turbulens uppträder mera slumpmässigt och orsakas
av flera oberoende faktorer och är svår att förutsäga utbredning
och styrka på.

När vinden blåser från Kattegatt in mot ett hinder exempelvis
Hovs Hallar är vinden laminär. Det vill säga den är jämn,
parallell  utan virvlar.

Laminat=flera lager parallellt.

 Det är den absolut bästa vinden för flygaktivitet på alla sätt, nästan.

Vinden på vårt fält är, om den kommer från havet, laminär
om man kommer upp en bit. Närmast marken är den turbulent
just i gränsskiktet, men upp x antal meter blir den laminär.
Det märker ni, när ni startar och det blåser.

Första 25 metrarna upp hoppar och galopperar planet,
men sen lugnar allt ner sig. Turbulensen möter du ju sen igen
, då du ska landa.

Jag är övertygad om, att turbulens bakom häcken mot
Trönnninge, turbulens bakom alarna vid vägen och turbulens
bakom järnvägen är orsak till flera haverier.

Långt fler haverier än med så kallad radiostörning.

Därför:

Om var och en av oss sågar ner två träd om året, vore
turbulensproblemet borta på 4 år……..

Här kommer lite princip skisser på olika turbulenser
och hur de uppstår.

För ingen ska undra, bilderna hittade jag på nätet.

 

bild (5)

Här är ett mjukt hinder med anblåsande laminär (parallell) luft.
Luften förbliver laminär även efter passage av toppen om det
inte finns en dal bakom toppen. Detta är ju det idealiska hangflygningscenariot.

 

bild (6)

Här är ett annat exempel. Sluttningen är lite brantare med en knick
just i kanten. En liten topprotor bildas.

Man kan jämför detta exempel med en vinge, som man flyger
nästan överstegrad, alltså med för mycket anfallsvinkel.
Där uppstår också virvlar på ovansidan och lyftkraften kommer
att försvinna om anfallsvinkel ökas ännu mer. Luften kan inte
strömma laminärt längre då.

 

 

bild (7)

Detta är ett exempel, som kunde vara taget från Hovs Hallar.
En brant vägg som skapar förutsättning för en frontrotor.

 Den uppstår då luften har svårt att ”hitta upp” för kanten.
Det bildas en rotor och framför den strömmar luften uppåt
mot kanten på ett mera laminärt sätt. Denna uppströmmande
luft underhåller och tillför energi till frontrotorn.

Jag flög in i en sådan med skärmen på Hovs Hallar och det
medförde ett omedelbart kraftigt inslag i min skärm.
Det vill säga att framkanten veks in och skärmen slutade flyga.

Jag åkte mot moder jord, men tack vare skärmens goda egenskaper,
slog den ut efter 30-40 meter så jag kunde landa säkert. Puhhh!

bild (8)

Är läsidan på ett hinder mjuk och fin blir även läluften laminär.
Det är ju enkelt att förstå.

bild (9)

Men har man en knick i lä eller ett tillräckligt stort hinder
uppstår en lärotor. Denna rotor kan vara mycket kraftig.
På Hovs Hallar är den så kraftig, när det blåser 5 m/sek
och uppåt, att det kräver sin man att landa en högvärdig
modell utan skador.Kommer du in i rotorn, vilket du gör,
när du ska landa, då gäller det att använda alla roder på rätt sätt.

 

 

 

bild (11)

När termikblåsor släpper, uppstår som ni ser turbulens.
Varm och kall luft slåss och turbulens uppstår
Det märker man, när man segelflyger, att innan man
kommit in i blåsan är det ”kyttigt”. Inget stort problem
men det finns där.

Nu kommer det lite om hur vindarna blåser in och ur
en dal och upp och nerför bergssidor.

 

bild (17)

På dagen skiner solen på bergssidorna och marken.
Bergssidorna står vinklade, ena sidan, mot solen och
kan ta upp mer energi. Luften värms upp ovanför
bergssidan och stiger. Denna luft ska ersättas och
det sker genom att svalare luft utanför dalen sugs in.
Det fungerar som en pump likt sjöbrisen.

IMG_0033

På natten strömmar luften över kanten och glider nerför berget.
Och strömmar sen ut ur dalen

IMG_0034

Så här strömmar luften på dagen. Uppför bergssidorna.
Ett exempel på detta fenomen nära oss är Sinarpsdalen
nere vid Båstad. Ni vet säkert var den ligger. In till vänster
när man kommit in i Båstad går den riktning Grevie.
Jag har flugit där hundratals timmar och varit förundrad
över det fina lyftet. Det är som en fläkt, som hela tiden
producerar stigande luft.

IMG_0035

På natten när utstrålningen är stark svalnar luften
och rinner nerför bergssidorna. Denna nedåtströmning
kan i alpområdet vara mycket stark.

 

 

 

 

Kategorier
Naturbilder Skärmflygeri Väder och vind

VAD STYR VÅRT VÄDER DEL 3

 

I detta avsnittet behandlar jag två saker.

Dels vindskjuvning och dels sjö/landbris.

 

Vindskjuvning innebär, att vindens riktning ändras markant med ökande höjd.
Speciellt märks detta på kvällen. När man till exempel vinschar upp sig i skärmen
,märks det tydligt, hur vinden vrider, ju högre du kommer.

Detta var ett fenomen, jag aldrig tidigare erfarit, men som skärmflygare märker
man det. För oss som flyger modeller, har det marginell betydelse, men det är ju
alltid bra att veta , varför vinden vrider sig med ökande höjd.

Ju högre upp man kommer, desto mer blåser det. Att det blåser mer på höjd,
har att göra med att vinden där inte bromsas av friktionen mot havs- eller markytan.

Om man studerar vackertvädersmolnen på sommaren, kan man märka,
att molnen rör sig i annan riktning och fortare, än vad vinden gör vid markytan.

Vi som bor på norra halvklotet får en vridning åt höger på högre höjd.

bild (13)

Varför vinden vrider? Jordens rotation påverkar vridningen och vidare luftens
viskositet och ”vidhäftningsförmåga” mot underliggande terräng. Corlioseffekten
påverkar också vridningen.

 Vindskjuvningen är mycket märkbar, när man vinschar skärm, som jag beskrev ovan.
Vindskjuvning är också, i extrema fall, en orsak till flygplanshaverier.
Vindskjuvningen kan också manifesteras som microburst, som är en mycket
kraftig förändring av vindens styrka och riktning.

 

 SLUTKLÄM OM VINDSKJUVNING

Vindskjuvning, eller på engelska, windshear är en relativt lokalt
belägen markant ändring av vindens riktning och styrka.

SJÖBRIS-LANDBRIS

Vi som bor vid kusten känner säkert till begreppet Sjöbris och Landbris
. Men varför detta fenomen uppstår, är det väl inte så många, som vet.

Det är enkelt att förstå. Vi tar Hökafältet och dess omgivningar.
Här har vi mörkare mark med mycket åker. Västerut har vi havet.
När du kommer ner till Höka på morgonen klockan 8, blåser det för det
mesta svagt. Vinden är oftast ostlig, alltså det blåser ut mot havet.
Efter hand som dagen går, vrider vinden, för att plötsligt, som att trycka
på en knapp, slå över till väst eller sydväst. Vad är det som sker?

På dagen lyser solen över hav och land. Vår mark runt fältet är mörk,
vilket betyder, att den absorberar värmen från solen, vilket skiljer sig
från havet, som reflekterar bort stor del av värmen.

Vi får en temperaturskillnad mellan hav och land, som när den är tillräckligt
stor kommer att dra igång sjöbrisen. När marken är tillräckligt varm,
kommer det att släppa termikblåsor (Bubblor med varm luft)som stiger)
och om betingelserna är de rätta kommer de att  kondenserar sin fuktighet
och bilda de vita sommarmolnen.

När termiken kommit igång ordentligt över land och mycket varm luft stigit,
då måste denna varma luften ersättas med ny luft och den luften sugs in från havet.

När den svalare luften kommer in över land, värms den sakta upp och
släpper till slut taget om marken och stiger. Ny sval luft sugs in osv.

När man ser in över land och det finns mycket vackertvädersmoln,
är det en indikator, att det kommer att bli, om inte det redan är, sjöbris.

Sjöbrisen är jämn och kan bli stark. Upp till 12 m/sek är inte ovanligt.
När solen sjunker och strålar i lägre vinkel mot jordytan, minskar uppvärmningen
och så småningom kommer brisen att avstanna. Vi har då ett läge där
temperaturskillnaden mellan mark och hav är 0. Alltså finns det inga vertikala
eller horisontella rörelser i luften nu.

Längre fram på kvällen, eller efter midnatt, när temperaturen över land har
sjunkit kraftig, vilket den gör, om det är klart väder, för då kan värmen stråla
rakt ut utan att bromsas eller återreflekteras av några moln, då kan det börja
blåsa så att säga tvärtemot.

Varför det? Jo, nu är havet varmare än land och luften över havet värms upp
och stiger. I enlighet med resonemanget innan, ska den luft som stiger
ersättas och det gör den med sval luft som ligger över land. Sen kör det på
tills solen går upp och cykeln påbörjas på nytt.

Man kan säga att sjöbrisen är en effektiv pump som vänder riktning morgon och kväll.

Det värsta med sjöbrisen är, att den omöjliggör termikflygning på Höka
efter klockan 1200 ,om den är igång.

Är sjöbrisen halvstark, kan man dra upp sin modell till 300 m och där få
anslutning till den stigande luften. Som ni vet sen tidigare i redogörelsen
om fronterna, glider den kallare luften in under den varmare. I den kalla
luften finns det således inga vertikala rörelser,

Sjöbrisen hos oss når ca 15 km in i landet. Om ni studerar skyarna en
sommardag med fint väder, ser ni att himmeln över Laholmsbukten och
en bit in i landet är absolut molnfri. Däremot 20 km in i landet är det fullt
med cumulusmoln som indikerar termik.

Detta är dilemmat för segelflygare!

 

IMG_0029

Principbild hur sjöbrisen fungerar på dagen på Höka.
Landet varmare än havet. Temperaturskillnad vilket
möjliggör sjöbrisen

IMG_0030

…och så här se det ut på kvällen/natten. Havet varmare än land
och temperaturskillnaden drar igång pumpen. När jag var i
Spanien och flög skärm var sjöbrisen som en klocka.
Det kunde blåsa ut över havet med 10 m/sek fram till klockan 1000,
sen var det som att trycka på en knapp, så blåste det 10 m/sek från havet.

 

 

 

 

 

Kategorier
Naturbilder Väder och vind

VAD STYR VÅRT VÄDER ? DEL 2

Något som ofta nämns i väderrapporterna och

som påverkar vårt väder i allra högsta grad,

är begreppet fronter.

 

 

PICT2021En Gustfront drar in över Halmstad i augusti.

 

 

 

 

Vi nöjer oss med att beskriva de två vanligaste:

Kallfronten och Varmfronten. 

Vi börjar med varmfronten.  Det är så med luftmassor,
att de vill inte gärna blanda sig med varandra, om de
har olika temperatur. Det medför att det blir ganska
hårt skurna gränser mellan de två luftmassorna.

När en sådan ”kollision” mellan luftmassor med olika
temperatur inträffar, uppstår det en front.

Dessa fronter är inte stillaliggande utan rör sig och
är det då så att varm luft trycker bort kall, då kallar
man det en varmfront. Varmfronter bildas ofta  runt
Skandinavien därför här kolliderar polarluft med varmare
luft söderifrån.
Om det är bra fart på den varma luften, kan den slå
in en bubla i den kalla och då är det början på ett lågtryck.
När varmfronten närmar sig har den varmare luften
glidit upp ovanför den kallare luften och det bildas,
av olika orsaker, utbrett regn från Stratusmoln.

 Lätt att komma ihåg:Stratus-Strila. Vi brukar kalla
detta utbredda regn från varmfronten/lågtrycket för
dagsregn för det är allmänt och utbrett.

Varmfronterna kommer ofta från sydväst och man
märker när fronten kommit in förutom regn också
att temperaturen stiger markant. När varmfronten
passerat vrider vinden ofta till sydväst.

Efter en varmfront, kan man ofta förvänta en kallfront.

 

bild (2)

Här är en principskiss av en annalkande varmfront från vänster.
Ni ser hur den glider upp ovanpå den kalla luften och hur det i varmfrontens släptåg
bildas utbredda stratusmoln med regn, det är det markerade området längst till vänster.

 

varmfront från tv2

Här ser ni på en väderkarta hur det markeras. En varmfront har runda former
och en kallfront spetsiga. Dessutom är varmfronten röd och kallfronten blå.
Som som ni ser har varmfronten ett lågtryck med sig i släptåg och det blir
regnigt och ostadigt.
Ibland rör sig en varmfront så snabbt, att den hämtar in
den kalla luften hel toch hållet.
Det blir som två pannkakor. Det kallas ocklusionsfront. Ni kan se symbolen
på kartan. Varannan tagg och varannan båge, samt att rött och blått är blandat
till en violett färg.
Hur många gånger har man inte hört väderrapporten på
radion börja med: ”Ett lågtryck över Engelska Kanalen och Brittiska öarna
rör sig åt nordost och når med sitt regn Sverige….”

extra bild (21)

Här kommer varmfronten med sitt molnsystem som en baskermössa över hamnen och Laholmsbukten. 

bild (3)

Kallfrontens uppbyggnad ser ut som ovan. Den kalla
luftmassan sniker sig under den varma, som åker i
höjden och det bildas åskmoln Cb. Mellan åskmolnen
bildas det också Cumulusmoln (vackert vädersmoln)

I samband med åska kan det bli lokalt stora nederbördsmängder.

När kallfronten kommer med sin relativt kalla luft, kommer
den att skjuta upp den varma luften i höjden och glida in
under varmluften. Detta händer ofta i augusti-september hos
oss.  Man märker kallfronten just genom att det blir
kallare och ofta vrider vinden mot väst-nordväst.

 När den kalla luften tvingar upp varmluften blir skiktningen
labil, det vill säga luften far uppåt fort. I stället för att det
bildas vackra sommarmoln, får vi åskmoln eller Cb.
Dessa moln kan nå höjder på 10000 m och utvecklar
enorma energier dels som åskväder och dels som vertikala
rörelser i luften.
Upp- och nersvep enkelt uttryckt.

Regn vid en kallfront är ofta häftiga åskskurar och spridda
vanliga skurar.
Efter kallfrontens passge kan en högtrycksrygg växa in
och ge soligt väder och nordliga vindar.

Kallfronten ger ofta mycket mera dramatiska följder som
blixt och dunder och skyfall. Varmfronten är ju mera mjäkig
med utdraget segt regnande, molnigt och grått.

varmfron 2 tv2

Här är en annan skiss på rörelserna i luften vid en kallfront.
Rött är varmt och blått är kallt
 

kallfront tv2

 

När det blir riktig fart på det uppstår ovanstående situation.
Mycket kraftiga vertikala rörelser i luften. I molnet kraftiga
uppvindar och utanför kraftiga nedsvep med kall luft.

Trafikpiloter drabbas ju av något som heter windshear
och det är kombinerad horisontell och vertikal vind,
som kan tvinga ner ett landande flygplan.

Det finns också nåt som heter microburst .

 275px-Microburstnasa

 Här är principen för en Microburst under ett Cb. Det är som
om man slår botten ur en spann. Mycket kraftiga fallvindar,
som lätt kan få ett flygplan att komma ur kontroll. Med hjälp
av dopplerradar på flygplatserna kan man se microburstar och
varna piloter.

cb-moln

Ovanstående bild förklarar lite mer ingående hur maskineriet
i ett Cb fungerar. Vanligt förekommande vid stora Cb-moln
är tromber, eller kalla det twisters eller hurricanes eller tornadoes.
Det beror på styrkan. De senaste åren med varmare havsvatten,
som kan tillföra energi har tromberna hos oss
blivit allmännare och kraftigare. I slutet av sommaren i
augusti september när kallfronterna kommer rullande är det
ett vanligt fenomen hos oss på västkusten.

I år har jag säkert sett ett tiotal tromber, varav en mycket
kraftig som jag ”körde ikapp” två mil från stan. Mycket
imponerande och naturligtvis hade jag ingen kamera med….

 

Recovered_JPEG Digital Camera_858

Ett åskmoln under utveckling över Kattegatt. Man kan se en antydan till ”Städ”
längst upp. Hur högt detta molnet är? Jag tror minst 8000 meter. 

 

 

 

Kategorier
Naturbilder Skärmflygeri Väder och vind

VAD STYR VÅRT VÄDER ? DEL 1

Har man inget att prata om,

kan man ju alltid diskutera vädret.

 

 

I09-15-circulation2

På bilden ovan kan ni se karaktären på cirkulation av luft och
vad som utmärker zonerna.

För att förstå vad som bestämmer vårt väder måste vi se på
ett par grundläggande begrepp. Det första är vilka luftmassor
det finns på vårt klot. Börjar vi norr vid polen och går söderut
finner vi följande luftmassor:

Arktikluft-Polarluft-Tropikluft-Ekvatorialluft-tropikluft-polarluft-Antarktikluft.

 

Ni ser att vi har i princip 7 zoner med luftmassor.
Gränserna mellan luftmassorna är naturligtvis inte statiska
utan det finns alltid dynamik i vädret. Inom luftmassorna delas
dessa upp i kontinenttala massor och maritima massor. Alltså man
skiljer på polarluften över Nordsjön och polarluften över land.

Vi bor i polarluft. Varför det är så här, är ett resultat av solens
instrålningsvinkel mot jorden. Ja, ni vet ju att vid ekvatorn står
solen i zenit, det vill säga rakt upp kl 1200 på dagen.
Nu under den kalla årstiden på Höka står solen kl 1200 relativt
sett lågt över horisonten, vilket ju är orsaken till att vi inte kan
gå i badbyxor på fältet i november, för det är ju för kallt,
då solens instrålningsvinkel är ganska låg och därmed blir
det mindre energi som tillförs.

Mellan dessa olika luftmassor där händer det saker.
Temperaturskillnaderna, jordens rotation från , orsakar
tryckförändringar i luftmassorna, vilket ger upphov till vindar.

 

I09-15-circulation1

Ovan beskrivs huvudströmningen av luft på vårt klot.

En vindtyp som har stor påverkan på vårt klimat på fältet är jetströmmarna.
Jetströmmen är en kraftig vind som bildas i gränsskiktet mellan olika
tempererade luftmassor. Jetströmmen kan blåsa med upp till
350 km/timmen alltid från väster mot öster. Ni vet ju, att det går i
regel fortare att flyga från USA till Europa än tvärtom.
Det är just det faktum, att man utnyttjar jetströmmen.
Steve Fosset, ballongflygaren utnyttjade jetströmmarna,
när han skulle flyga runt jorden i en ballong.

Jetströmmen är inte som ett rakt band runt jorden,
utan den har en pulserande, oscillerande form som är dynamisk.

När vi har normalt väder, om det nu finns väder som är normalt,
då finns jetströmmen på vissa platser. Men om jetströmmen
flyttar på sig på grund av statiska förhållanden med trycken,
då kan det medföra, att vi får till exempel extremt regnigt eller
väldigt torrt.

Enkelt uttryck kan vi säga, att lågtryckens centrum följer
jetströmmen och därmed bestämmer jetströmmen i stort
om det ska regna mycket eller lite.

 

I09-15-jetstream

 

Jetström över Nordamerika.

Som ni vet finns det högtryck och lågtryck. Sammanhangen
inom meteorologin är oerhört komplexa, vilket vi lämnar
därhän i denna text.

Vad vi enkelt konstaterar, är att på norra halvklotet där vi bor,
roterar högtrycken medsols och lågtrycken motsols.
Kolla på tv-kartan så ser ni.

Orsaken att trycken roterar som de gör är jordens rotation
och Corioliseffekten bland annat. Coriolioseffekten?
Coriolis upptäckte att en linjär rörelse avböjdes  på grund
av jordens rotation.

bild

Principbild på strömningen i ett högtryck och lågtryck
på norra halvklotet. På södra är det tvärtom.

 

Om ni tittar på en väderkarta, ser ni ,att man i ett lågtryck eller högtryck
ritar ut ISOBARER, En isobar är en linje som anger var lufttrycket
är lika stort. Iso=Lika.

Om isobarerna ligger tätt, anger det att vi här kan förvänta kraftig vind.
Ligger isobarerna glest är det måttliga vindar.

Som jag skrev innan, är det ju skillnaden i tryck som anger vindens
styrka. Ett kraftigt högtryck över Centraleuropa  och ett lågtryck
som rör sig från Island österut ,det bäddar för mycket hårt väder.

Eftersom ett högtryck i Centraleuropa pumpar upp varm luft från
Atlanten medsols, kommer denna luft att möta kall luft från norr,
som lågtrycket motsols pumpar ner.Ni vet kallt och varmt,
då händer det saker och man får mycket kraftiga vindar av de
båda trycksystemen.

Om du vet ,att vi har ett lågtrycksläge och du står med ryggen
mot vinden,  då har du lågtryckets centrum till vänster.
Kan vara bra att veta.

Liten sammanfattning: Det som påverkar vårt väder är:

temperaturskillnader-tryckskillnader-solens höjd över
horisonten-hav eller land.

Fortsättning följer.

 

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

OLIKA SEGELMODELLER …

 

 

 

…för termik och hang.

 

 

Segelmodeller behöver ju inte vara supermodeller i kevlar och kolfiber.
Det finns fortfarande modeller med uppbyggda vingar på vanligt sätt
och med kroppar byggda av balsa och förstärkta med plywood.

Fördelen med sådan modeller är, att de är lätta att laga, när det smällt.
Dessutom är de billigare och i regel lättare. Jag hävdar, att en av de
bästa segelmodellerna för allmän termikflygning, är en Blue Phoenix
utrustad med en billig elmotor från United. Den blir lätt och rät
t byggd flyger den förträffligt för nybörjaren och utomförträffligt för
den erfarne termikjägaren. En sådan modell kostar med allt ca 1200 spänn.

Här är diverse modeller ur mitt arkiv med medföljande förklaringar.

slaskbild (94)

Detta är en ”Last Down”. Fast kroppen är en egenkonstruktion.
Det visade sig att Last Downvingen passade precis på min kropp
jag redan hade.

 En modell från Staufenbiel i Tyskland. 2 m spännvidd och flyger
mycket bra. Den är lätt har en glasfiberkropp och en bom av kolfiber.
Vingen konventionell med spryglar och klädd med film. Kostade då
hos Staufenbiel ca 1000 kr.

på kullen (80)

Denna modellen tror jag jag övertog från Frank, som hade fått den
av en kusin eller nåt ditåt. Konventionellt balsabygge rätt igenom
och modellen avsedd för hangflyg som den ligger nu. Vill man flyga termik
kunde man skjuta på vingspetsar så spännvidden ökade med en halv meter.
Hur den flög termik vet jag inte men jag provflög den på hanget i Tönnersa
. Ingen jättehit, men man får inte begära för mycket med de vingarna.
 

på kullen (10)

Denna modellen heter ”Silent Dream” och kommer också från Staufenbiel.
Det är en extremt välflygande elseglare, framtagen för en tävlingsklass
man har i Tyskland. den har bra glidtal är utrustad förutom de vanliga
roderna även klaff. Jag har en sån modell byggd och fullbestyckad med
servo iordningsställd som ren segelmodell, men det är enkelt att bestycka
den med en elmotor.  
 

IMG_1730

Här slänger undertecknad iväg en enkel DLG = (DiscusLaunchGlider)
på Hovs Hallar. De finns i ett otal versioner och har i regel ca 2 m spännvidd,
de är lätta och kan vara spröda. Priset varierar från ca 1200 för ovanstående
och uppåt utan gräns. En skicklig kastare får upp modellen 70 m i ett kast.

IMG_1718Stefan Blomgren, för det mesta kallad Blomman är en djäkel på att få iväg sin DLG.
Det syns på bilden. Denna modell har en kompis konstruerat, Kristian och den
utmärks av väldigt låg vikt och hitech material och tillverkningssätt.
Jag tror vikten ligger på ca 230 gram allt som allt….? Vingarna skurna av
styroporliknande material och sen vackade med glasfiber/kevlarlaminat förstärkt
med kolfiber.

 

IMG_1706

I väntan på vind på HH, min Arrow och en Apache, en enkel DLG.  

HovsHallarflyg (10)

Som sagt alla modeller är inte kevlar och kolfiber. det finns modeller
som man kan se att de är använda. Till exempel som Rolf Holmers
Blue Phoenix, som är lagad med maskeringstape och knappnålar.
Ja, huvudsaken är ju att man får flyga!

Men men, vad är det för en vinge Rolf har spikat på?
Det är ju ingen Blue Phoenixvinge….nåväl, skit samma, bara det flyger.