Det var lovat stadig nordlig vind, visserligen svag, men fullt tillräcklig att kunna flyta på.
Kom på plats 0900 och tog mitt pick och pack och strävade upp på Platån.
Såg mig omkring och kollade vind, riktning och
eventuella rotorer på toppen.
Vinden var som förväntat ca 2-4 m rakt på
kanten. Den var stadig och det lovade gott.
Så jag monterade, inte min Spirit, den har
gått till ett bättre…liv, som du säkert läst på min
blogg. Jag hade med min 40 år gamla Multiplex “Hobby”.
Tog modellen för att kasta ut vid högra kanten. Där jag stod och väntade på, att topprotorn skulle
sluta mala på.
Men tyvärr, den slutade inte snurra. Den roterade
runt med minst 5 m/sek, vilket innebar, det
blåste ut från hanget, då jag stod på toppen.
Helt omöjligt att starta under dessa betingelserna.
Hade jag haft en mera lättflugen modell så kanske.
För jag såg hur korparna och vitfågeln gled på
hanget utan minsta problem.
Lite moment 22 nu. Lyftet bra, men rotorn
gjorde det alltför riskfyllt att kasta ut i medvinden.
Jag har lärt av erfarenheten och vet, vad som
kan hända, om man tappar modellen under kanten.
Så det blev till att sätta sig på sin tuva och filosofera
i stället.
Korparna utförde sin sedvanliga akrobatik i
luften framför mig och några fjällvråkar kom och
samlades i en flock, vilken fick termik och fåglarna
försvann riktning söderut.
Mycket folk som promenerade och de flesta
ville veta mer om min modell och hur ett hang
fungerar.
Jag tycker, det är inspirerande att få göra ohöljd
propaganda för modellhangflyget !
När jag gått/suttit där i 2.5 timma, utan att
topprotorn visade något tecken på att försvinna,
tog jag ett beslut att ge mig hem.
Alternativen var ju att försöka startaoch
komma ut i det laminära lyftet och då fanns
risken, då du går från medvind till motvind,
att du får en stall och en resulterande vikning.
Flyger du medvind och du möter stigande luft,
kan din vinge överstegras, eftersom vinkeln mellan
vinge och mötande luft ändras så tillvida, att
anfallsvinkeln relativt luften snabbt ökas väsentligt.
Får jag en stall och viker mig…blir det att ta en
lång promenad för att i bästa fall hämta en smälld
modell, i sämsta fall blir det att anse sin modell,
som förlorad.
Ovanstående ville jag inte uppleva. Visserligen
var jag infernaliskt flygsugen, men jag bet nacken
av skam, demonterade, packade och åkte hem.
På hemvägen stannade jag vid en gård, då jag
skulle justera en pryl i bagaget.
Jordbrukaren odlade äpple och päron, så min
fråga blev, då han kom: Vad kostar din frukt ?
“Ta vad du vill, som ligger på marken”, blev svaret. Jag tog, tills jag nästan skämdes, av de bästa äpplen och päron jag smakat.
Vi vet ju, vad svensk frukt kostar i dag…25-40 kr kilot !
Det kändes som lite plåster på modellflygsåren, att jag fick frukten gratis.
En 40 är gammal Multiplexmodell…
…och en tuva som är pilotplats för en pensionär.
Som du kan se, ligger Oceanen jämn…
Jag påstår att detta är en fjällvråk…
…därför den har ett svart band som avslutar stjärten…
…den har ingen “kant” på främre delen av undergumpen…
…och den stod och ryttlade…
…under en längre tid, då jag…
…kunde se de fjäderklädda benen..tarserna.
Att påstå jag är dålig på att artbestämma fåglar, det vore
ett gränslöst beröm för mig. Att påstå jag är usel på att artbestämma, kommer avsevärt
närmare sanningen.
All min eventuella kunskap om fåglar, namn, utseende och
uppträdande blev formaterat ur mitt minne, tillsammans
med annat för min kognitiva förmåga väsentligt,då jag
drabbades av en stroke för 7 år sen,
Så är det bara. Om jag har döpt en fågel till fjällvråk i stället
för exempelvis kalkon, så behöver du inte påtala det för mig.
Lev i stället i din lyckliga stämning och känsla, att du faktiskt kan skilja på en kalkon och en vråk.
Här flyger fågeln med yttervingpennorna indraga,
eftersom det är bra lyft på hanget…
…här flyger fågeln termik och då fälls “wingletsen” ut för att minska det inducerade motståndet och öka
spännvidden , vilket gör, att fågeln flyger kostnadseffektivare.
Akrobatiserande korpar.
Hugin och Munin.
Tanken och minnet
Vilka var den fornnordiska guden Odins springpojkar
vilka flög omkring och noterade vad som skedde i landet,
vilket de sedermera rapporterade till Odin.
Sådana finns fortfarande i sinnevärlden i landet Lagom.
Ett uttryck från norskan , som beskriver vädret mera målande, än som det heter på svenska, Frisk Vind.
Jag kan verkligen rekommendera den norska
vädertjänsten YR.NO, vilken är världens mest besökta
vädersida med bäst förmåga att prognostisera väder
Jag var ute sen eftermiddag, varför ljuset var på väg
att knäcka sig. Det blir lite “gyllene skimmer” över
det hela på grund av den lågt stående solen.
Det får du stå ut med.
Men det blev en liten illustrationen på, vad
“Liten Kuling” innebär för oss, som har lyckan
att bo vid havet.
Jag har lite tidskrifter liggande till salu. Cirka 50 stycken fulla med spännande information och bilder från krigsåren.
De är typiska produkter av sin tid och ger en bra bild av flyget i olika former vid denna tid. Fullskalaflyg, militärflyg
och inte minst modellfllyg.
Tidskrifterna är i mycket gott skick.
Min Spirit, som berett mig så mycket flygglädje i mer än
500 timmar, slutade sin existens som flygplan i går på
Hovs Hallar med en genuint ordentlig smäll.
Jag ska redogöra för historien i korta drag så småningom.
Då det var fina förhållanden för hangflyg, stod jag startberedd på Platån kl 1000. Vindstyrka ca 3 m/sek med nordlig vind kanske lite dragning mot ost.
Topprotorn snurrade på stadigt, så stod du längst upp och
skådade ut mot Kattegatt, så blåste det stadigt i nacken på dig…
Kantrotorn fanns också på plats, men den var inte så starkt.
Väl ute i lyftet var det perfekta omständigheter och jag kunde bara njuta åt en välflygande modell i laminär luft.
Som vanligt fotograferade och videofilmade jag.
Vid 11-tiden kom Ronny från Halmstad med sin segelkärra. Han fick också en fin flygupplevelse.
Man kan säga, att allt var perfekt. Men….säg den glädje som varar.
Ronny och jag flög rote och vi var på väg åt vänster just
passerande en av de klippspetsar, som sticker ut mot
Kattegatt då…. min Spirit plötsligt dök i ca 45 graders
vinkel snett ner riktning kanten.
Det lustiga var, att jag just hade berättat för Ronny,
hur man skulle agera, om man tappade sin modell
under kanten…
Vidare beskrev jag, hur svårt det kan vara att finna
sin bortflugna modell framför och nedanför kanten.
När den första överraskningen lagt sig, började jag
med att kolla, om jag hade låsning på min mottagare,
då jag stod framme vid kanten.
Nix, jag hade ingen kontakt med mottagaren, då det
var ett streck där det borde stått 7.8 Volt.
Jag förstod, att mottagaren inte hade någon ström,
eftersom det inte funkade, eller att min modell låg
helt skärmad för radiovågor.
Jag fick redan då en misstanke att kontakterna mellan
mottagaren och acken hade separerat, eftersom jag
rotat där efter min första landning. Jag visste att
kontakterna gick väldigt “lätt”…
Alltså, nu blev det till att leta. På ett förnuftigt sätt
hoppades jag.
Först slog jag fast, så gott det lät sig göras, var modellen
borde slagit ner, med hänsyn taget till modellens
riktning och hastighet, då den dök.
Min slutsats var, att den borde finnas max 50 m
bortanför den utskjutande klippan.
Så det blev till att att hänga på sig sina grejor,
vilka bestod av min flygväska, väska till modellen,
min kameraväska med två kameror och min sändare i handen för att kunna lokalisera
eventuellt servoljud och underlätta riktningsangivelsen.
Jag beslöt, att gå ner en stig, jag visste om, som
finns i början på Platån, vilken leder ner till en mindre
platå ca 20 m lägre, för att kunna göra en första
scanning av området.
Du ska veta det, att stigarna vid kanten på HH är
mycket branta och svårforcerade.
Alltnog, jag tog mig ner till en mellanplatå, gömde
mina prylar i en buske och började spana. Jag snubblande
runt, svettades, ramlade i enebuskar då jag halkade
på det luriga underlaget och svor.
3-4 olika platser spanade jag ifrån, men intet plan var
att se.
Den sista platsen jag stod på var ca 100 m från den plats,
jag lagt mina prylar. Efter 40 minuter avbröt jag aningen
besviken. Jag tycker, att jag borde sett min modell här…
Att gå och hämta mina saker från denna plats var mycket
svårt, eftersom det var så brant och igenväxt med enebuskar
och vildnypon.
Jagbeslöt, att göra det enkelt genom att gå till parkeringen
längs en lägre enklare stig, sedan tillbaka upp på Platån den normala turistvägen, för att åter gå nerför stigen jag
börjat med, leta upp mina saker och vända om och upp
till Platån, sen ner till parkeringen och lägg prylarna i bilen…
Låter det enkelt ? Det var det inte !
Jag var rent blöt av svett, då jag kom till min bil.
Det var varmt ute.
Efter jag lämnat grejorna och fått lite vätska, gick jag
stigen ner mot havet för att gå turiststigen längs stranden vid HH bort mot den plats, där modellen
enligt min mening borde finnas.
Första biten på stigen var enkel, men sen…det var svårt
att gå med lågskor på stenarna, som inte ligger stilla.
Dessutom är här mycket brant.
Så småningom kom jag ner vid stranden och jag
traverserade mig mot platsen, där min modell
borde finnas.
Avstånd dit ca 300 m i besvärlig terräng.
Då jag kommit så långt, att jag hade ögonkontakt med
den utstickande klippan började jag, för att inte missa
något, att leta systematiskt.
Alltså jag stannade, lugnade nerver och andning och
spanade metodiskt av terrängen.
Sen gick jag åter 20 m, stannade och spanade.
Dock inget, som skulle emanera från en Spirit Elite,
syntes till.
Efter mycken möda och besvär stod jag till slut med
klippspetsen till vänster om mig och följaktligen borde
min Spirit Elite ligga till höger om den sett mot kanten.
Jag hade vissa förhoppningar om att få syn på den,
eftersom det troliga nedslagsområdet var här.
Men icke. Inte den minsta balsabit eller Oralightklädsel.
Eftersom jag var relativt övertygad om, att modellen
skulle ligga här, fanns det bara en sak att göra.
Det var att undersöka de buskage, som växte på olika platser i den mycket branta kanten.
Kanten, som du kan se på bilderna nedan, är mycket
brant, ca 60 grader, dessutom garnerad med mindre
stenar, som är instabila och hela tiden rör sig, då man
trampar på de.
Se framför dig en pensionär i lågskor med en väska över
axeln och en sändare i handen som försöker bestiga branten…
Det var akrobatik i högre skolan. Utomordentligt lätt
att ramla.
Inget projekt jag såg fram emot, på grund av att
buskarna var mycket täta och risiga.
Men jag hade inget val, om jag skulle hitta den
förlorade modellen.
Därför tog jag mig upp, så försiktigt jag kunde.
Upp 10 m och sen vilopaus. Vid varje paus scannade jag av omgivningenpå jakt, efter vad som kunde vara
en Spirit. När jag letar, scannar jag området två gånger
alltså både “baklänges” och “framlänges”.
Jag rotade igenom 3 buskage, vilket med den lutning
som fanns inte var lätt. Att ta sig igenom slyiga buskar
och samtidigt effektivt söka av terrängen i en sluttning
med så brant lutning med en sändare i ena handen är
ingen sinekur. Jo, jag svor inombords under min exkursion !
Sanningen är, att jag var helt fysiskt slut.
Men ge mig…aldrig.
Halvvägs uppför branten satte jag mig i stenöknen
och spanade, efter att jag just tragglat mig igenom
ett buskage.
Uppe i ett buskage, ytterligare20 m högre upp, tyckte
jag mig ana något vitt. Jag medger, att hjärtat började
ticka på. Kunde det vara en del av min modell ?
Jag spottade i händerna, svor och fortsatte min darriga
klättring, så jag kunde be- eller avkräfta min observation.
Efter 10 meters klättring satte jag mig igen och kollade
det vita.
Nu såg jag, det borde vara min modell.
Denna bekräftelse pumpade ut mer adrenalin,
så de sista 10 meterna forcerade jag, så stenarna
tycktes yra runt en bergsbetvingande pensionär.
Jo, det var min modell. Den låg under förväxta buskar
i små delar.
Att modellen gått i bitar, det kan jag leva med, men jag skulle aldrig stått ut med att förlora mottagare, telemetri,
kamera och servon.
Min modell var sönder i så många delar, som om den
passerat en matberedare, eftersom den passerat
genom en y-formad klyka. Detta hade dock det goda med sig, att delar av själva
kroppen, jämfört med vingarna, inte var så sönderslagna,
så innehållet skadats.
Min acke låg 2 m från modellen och min kamera hittade
jag 5 m nedanför nedslagsplatsen.
Så där satt en modellflygare på den branta kanten och
slaktade sin modell , på det som skulle med hem.
Det som återstod var en plast- och balsahög, som jag undersolenna former bisatte under stenarna.
Jag erkänner, det kändes som om jag vunnit på lotto,
då jag fann min modell. Oddsen hade inte varit
gynnsamma.
Hade modellen slagit ner i enebuskarna, betvivlar jag,
att jag funnit den igen.
Synd, att min välflygande Spirit gjorde sin sista landning
med en smäll och slutade sitt aktiva liv.
Men eftersom jag flugit den minst 500 timmar på
Hovs Hallar, blev det ju en lämplig plats att gå hädan på.
Då jag klättrade ner, höll det på att gå illa. Jag gick
ner jämte en grus/gräsyta i tron, att det skulle vara lättare.
Det var det inte. Under gräset fanns mindre stenar,
som låg och red och jag halkade på de rangliga stenarna.
En fot åkte ner mellan två större stenar och jag var
tvungen att snabbt dra upp den för att den inte skulle
brytas.
Eftersom jag ryckte upp den, tappade jag balansen och
föll ut från kanten och nedåt. Jag var i ett dåligt läge.
Resultatet blev, att jag föll neråt/ utåt utan kontroll.
Men som tur var, växte det en rönn, där jag föll och jag
lyckades få tag i en av de sega grenarna, som inte
bromsade mitt fall, men fick mig att räta kroppen,
så jag kunde ta emot då jag föll.
Fast med ena handen var jag tvungen att skydda min
väska med min sändare, så den inte krossades
mot marken då jag slog i.
Hade inte rönnen varit där, hade jag inte skrivit detta.
Jag skulle aldrig kunna göra om det, om jag så försökt 1000 gånger !
Nu fick jag bara en bra smäll i skallen, härliga blåmärken på rygg och ben.
Det går över.
När jag hämtat mig efter flygturen, fortsatte jag en
mödosam färd nedåt på stela ben och värkande rygg och anlände slutligen ner till botten.
Där jag, just på gränsen mellan växtlighet och klippor,
hittade resterna av en flygande vinge i delar.
Den hade troligtvis legat där flera år.
Modellen hade varit välförsedd med Silvertejp, om
det säger någon modellflygare något ?
Det enda elektroniska som jag hittade, var bottendelen
av ett servo och sladd. Så jag var inte den ende, som landat på kanten…
Modellen jag fann, var helt omöjlig att se, om man
kom nerifrån.
Kom man uppifrån, röjde den sig med sina frigolitbitar
och silvertejp.
Nedkommen till botten gällde det att ta sig till bilen
på parkeringen. Jag borde gått till bilen på lätta ben efter att jag bärgat
det viktigaste. Men det var inte utan möda, då jag var
mycket trött.
Benen var lika rörliga som telefonstolpar och
varenda sten kändes genom mina sommarskors sulor.
Det tog mig 35 minuter upp till parkeringen.
Jag var fysiskt trött, så har jag inte överdrivit.
Denna promenad tar normalt 10 minuter.
Där jag slutligen ramlade in i min bil och kunde hämta
andan och så småningom fara hemåt funderande på
mina äventyr på Hovs Hallar.
Det var andra gången under 45 års modellflygande
på HH, som jag förlorat en modell under kanten.
Hemkommen kollade jag utrustningen och allt
fungerade inklusive min kamera.
Felet som orsakade haveriet var, som jag tidigare
misstänkt, att hane/honkontakten mellan acke och mottagare hade glidit isär. Jag kollade hemma och det
fanns nästan ingen friktion mellan hane/hona.
Fast det är klart, jag borde haft koll på det efter 1500
starter och ihop- och losskopplingar. Jag har upplysnings-
vis inte använt strömbrytare på mina modeller sen
minst 30 år tillbaka. De var ständigt till bekymmer.
Jag har en 3.2 A mottagaracke LiPo och då jag
kontrolladdade den fick jag i 860 mA, så det fanns
gott om power kvar.
Nu blir det till att skaffa en modell likvärdig min Spirit.
Synd att en Spirit inte går att få tag i från Great Planes.
Man har slutat tillverka den.
Alla bilder tagna med GoPro utom bilderna på Ronny,
som är Sonytagna.
Häng med, om du vill !
Ovanstående äventyr får du aldrig den sanslösa lyckan
att uppleva, om du tillbringar ditt liv liggande i dvala
i en soffa framför en tv.
Ronny, ny hangflygare från Halmstad förbereder.
Start…
…och Multiplexmodellen sticker iväg.
Jovisst är hangflygning roligt !
Ronnys modell ur olika vinklar.
Pilotstället på Platån.
Sista bilden på min Spirit innan den sista flygningen…
En stor del av stranden i naturreservatet vandaliserad av passerandes vilja att resa monument över sin egen förträfflighet
..och här en ytterligare bild.
Klippväggen som var utgångspunkten för letandet
Här har jag kommit fram till branten och är på väg upp
Denna bild visar höjden och de buskage jag dammsög i jakten
Denna bild tog jag 5 sekunder efter jag upptäckt något vitt
Höjden där jag kravlade
Ser du det vita ?
Här pausar jag 10 meter från min modell, som finns under buskarna ovan.
Tror du det kändes som en befrielse att se min Spirit igen Smällen var hård, det ser du på splittret. Min Mobius låg på marken 5 m nedanför.Här har jag hasat mig in under buskarna. Det var fysiskt svårt att hålla sig kvar på kanten utan att kasa ner . När jag kommit fram, tog jag en överblick för att se, var de viktigaste sakerna fanns.
Man ska inte ha för brått utan ta det lugnt, så gott det nu går.
Efter att jag bärgat det som ska bärgas. Klart för gravsättning…
Krysset utmärker platsen där modellen fanns. Till höger rönnträden som räddade mig.
Här ser du högt upp i branten jag var. Cirka 40 meter upp… Efter utförd bärgning blev det en paus innan nedstigningen. Här kan du se ytan jag slogs med.
Flygbild på platsen för smällen med klippan rakt fram och
den steniga branten vid vars övre del min modell slagit ned.
Omedelbart till vänster, klippspetsen och längst upp branten platsen för haveriet.
Äntligen nere vid stranden. Här kommer lite bilder under mitt stapplande till parkeringen… Naturen är säregen och vacker…
Här kan du se en del av det vilda hanget på HH. Ser du så sprucket berget är ? Synd inte tunnelbyggarna visste detta också. 4-7 m/sek Om det är lätt att gå med lågskor här ….Sure… Nu skimrar mitt mål…
…och det sprids ett skimmer över flygaren oxå…trots allt.
Mina ben och fötter var ömma och trötta efter fredagens extra träning… Målet; Parkeringen framför värdshuset.
John Woodfield är en byggare av extraordinär klass. Han presenterar sina byggen på YouTube, där han har lagt upp mer än 130 videos.
Filmerna är mycket väl filmade och det är en njutning att se då han flyger på ett kusthang i sydöstra England
i grevskapet Cornwall.
Kollar du hans filmer, ser du snabbt hans kännetecken.
Jag rekommenderar verkligen, att du ser hans filmer och ser hans hantverks- och flygskicklighet.
Alltså att flyga mjukt, skalenligt och att ha modellen nära sig.
Sen ska vi vara medvetna om, att han har ett perfekt hang att flyga på. Laminära vindar och ett hang som är mjukt utformat, vilket ger turbulensfritt lyft.
Här är en inbäddad video från John med en välflygande Canard.
Canard betyder anka på franska, vilket relaterar till hur
en modell ser ut i luften, där den tycks flyga baklänges.
Tanken slog mig i måndags, då jag tidigt på dagen stod beredd att starta på Hovs Hallar.
Meteorologen hade förutsett nordliga vindar med styrkan 6-10 m/sek. Dock mellan 06 – 12 var förutsett ca 5 m/sek.
Alltså gällde det att utnyttja tillfället med lite svagare vindar, så jag stod startberedd strax efter 8 i det vackra vädret.
På hanget flög ett 15-tal korpar, i vad som tycktes en tumlande glädjevirvel.
Har du sett ibland då korparna flyger sin aerobatik,
hur de snabbt halvrollar och rollar tillbaka.
Korpluftcirkusenfortgick under ett konstant kluckande
ljud från korparna interfolierat av deras grova kraxande, som är lätt att känna igen.
Är detta sättet att flyga ett uttryck för korpflygglädje ?
Kanske…eller är det bara ett nedärvt beteende under
vissa förutsättningar, som sen tusentals år finns i
deras gener…
Jag hade apterat min Mobiuskamera på kroppen på
min Spirit.
Kameran riktad framåt och lite nedåt, för min avsikt var att få med vingarna. Fast det visade sig, att jag
riktat ner kameran för lite. Nu vet jag till nästa gång
hur kameran bör sitta.
Min start skedde vid betongfortet och kantrotorn var stark. Det blev det vanliga galopperandet, innan jag kom upp i den laminära vinden. Lyftet var gigantiskt i den halvfriska
vinden.
Efter starten och då jag flög på en säker höjd gick jag upp
på toppen av platån och där var lyftet mycket starkt.
Att transportera sig själv med modellen i luften är inte
enkelt…Eftersom marken på HH är svårt söndertrampad
av klövdjur, gäller det att ha split vision, så man ser var
man sätter fötterna…Jag har stått på öronen förut och letat
och försökt få syn och kontroll på en modell, som flög egen
akrobatik, eftersom jag kommit åt spakarna då jag fallit.
Att flyga långt ifrån sig mot morgonsolenkan vara svårt,
då modellen tenderar att försvinna i ljuset och med en
grå molnskärm som bakgrund.
Så inte släppte jag modellen med blicken, för då kan
det vara kört.
När jag flög och jag låg ca 50 över klippkanten, passerade en MD-80 passagerarkärra på väg under lång final till Ängelholm.
Det som var märkligt, var hans höjd. Eller vill jag säga
brist på höjd. Min bedömda höjd då han kom över näsan
på HH var maximalt 750 fot.
Hur kan jag veta det ?
44 års flygerfarenhet på HH har gett mig viss rutin att bedöma höjder relativt omgivningen.
2 timmar fick jag i luften, innan jag beslöt att gå tillbaka till fortet för att landa bakom detsamma på den någotsånär
fria gräsytan.
Jag hade gärna flugit vidare, men jag hade ett avtal med
min tandläkare, som jag inte kunde missa.
Landning kan var problematiskt på HH på grund av turbulens, hinder i form av stenar och träd och framför allt en stark lärotor, som slänger vilket plan som helst som en vante.
Dock så gick landningen perfekt och inga skador.
Under hemfärden hade jag en seg näradöden upplevelse på E6 klämd mellan 2 trailerdragare. Han låg 1,5 m bakom mig. Framför mig hade jag på 50 m avstånd ännu en trailerdragare.
Lastbilschaufförer vägens riddare ? Glöm det !
De försvann då Cabotagetrafiken tilläts inom EU.
Där finns människor som är utan vett och sans där oxå !
Jag tog bilder och stillbilderna är klippta från min video från min Mobius.
Hoppa in om du vill och se på min hangflygförmiddag
på Hovs Hallar. Hanget som ger bäst lyft i Sverige !
Min Spirit med kameran på kroppen riktad framåt.
Min trogna Spirit har loggat 503 timmar nu.
Still going efter många skavanker. Flyger du så mycket
som jag gör, då blir det skador. Den som aldrig flyger
har alltid blankast modell !
Kraftig nederbörd över Kattegatt. Kom dock aldrig hit.
En av korpekvilibristerna…
Just efter start…
Stranden där getterna brukar vistas.
65 m hög klippkant. Jag har landat in i kanten…
halvvägs upp. Efter ett klätteräventyr lyckades jag
bärga min Multiplexmodell från 1977 !
Havet var grönt i dag…
Stranden där vi kan landa, om vi flyger skärm och vi har
sjunkit under kanten i dåligt lyft. En seg promenad
där man får bekänna färg, då vi ska åter upp till Platåns topp.
Kilen du ser här kan ställa till besvär för hangflygare under vissa betingelser.
Möte med korpar
Skygga, men de vill gärna stilla sin nyfikenhet…
Detta är platsen där delar av Ingemar Bergmans film “Det sjunde inseglet”
spelades in. Vidare spelades starten för Andrés nordpolsballong
“Örnen” in här i Troells film ” Ingenjör Andrées luftfärd”.
Segeltorpshanget och längst bort Norrehamn där vindmätaren finns.
Final med bra fart.
Nu full klaff.
Här gäller det att styra i turbulensen.
…och att linjera upp modellen.
…för att kunna…
…sätta den rak på vingarna…
…samt dra in klaffen på 5 cm höjd så de inte skadas vid landningen.
Återigen startberedd vid fortet.
Ser du mot Hovs Hallar med en kikare syns dessa träd tydligt även från Halmstad.
En Horst bildar raukliknande pelare eller torn.
Du kan se här på bilden tagen nära havsytan, att jorden är faktiskt rund. En del av bakgrunden har backat ner under horisonten och skyms av havet.
Vägens riddare (rätteligen skitstövel) som låg bakom mig på 1.5 – 2.5 m avstånd.
Utan känsla för säkerhet är föraren av den polska Scanian.
Jag höll enligt min navigator 90 km timmen. Undrar om
chauffören i den polska trailerdragaren tagit bort fuse
nummer 16 som disablar farthållaren och 89 km/timman
spärren på sin Scania ?
…eftersom SMHI, SVT och kvällstabloiderna hade
utlovat STORM. Lokala radiokanaler, som inte är
kända för nyanser direkt, rekommenderade folk
att stanna inomhus…kanske bättre de som kallar
sig journalister hade tagit på sig foliehattarna…
SMHI, kända för sin dåliga förmåga att göra prognoser,
endast överträffade av något institut som
heter “Storm”, hade gått ut med klass 2 varning.
Nu blev det inte, vad man förväntade, vilket vi
såg i tidningarnas reportage i lördags, om den blåst,
som aldrig kom.
yr.no gick redan ut vid 12-tiden på fredagen
med en prognos, som sa, att lågtrycket tagit en
nordligare bana och inte skulle drabba oss så hårt.
Nåväl, jag tog mig ner till Laholmsbukten vid Lagans
mynning kl 0830 lördag morgon för att få lite bilder
och kunna dokumentera förändringen av stranden
efter den förmodat starka vinden.
Jag behövde inte trängas, då jag var ensam med
naturen. Vattnet i Laholmsbukten hade stigit på grund av
lågtrycket och den sydvästliga vinden, som pressade
in vattnet.
Så havet hade transporterat upp sand på stranden,
vilket sedan vinden tar med sig och lämnar
vid kanten på dynerna på grund av den turbulens,
som finns vid dynkanten.
Sandtransporten är ett evigt Pater-Nosterverk, vilket öser sanden från havet och bygger upp dynerna. Sedan kommer havet vid kraftig vind och eroderar dynkanten och tar med sig sanden.
Vindhastigheten var kl 0900, mätt med min Silvia
vindmätare, ca 10 m/sek SV i medelvind.
Jag fick en promenad på 1.5 timma och hittade lite
motiv för kameran.
Det var ju inte direkt läge, att flyga med en modell i dag i den friska vinden.
Vill du hänga med så hoppa upp.
Lagans mynning. Som synes är sandreveln vid södra sidan borta. Det är bevis på hur snabbt föränderlig naturen är.
Så här såg det ut i torsdags.
Kattegatt hade vita mustascher i den styva brisen.
Sommarstugebygget får väl påbörjas igen…
Denna strandvarelsen, han blev så deppad, han körde nosen i sanden.
Strandvegetationen har spridit sig från dynlandskapet ner på den platta stranden. Stiger havet och vinden ökar, gäller det, att växtligheten spänner klorna i Terra Firma för att bevara sin växtplats…
…ty havet är oförtröttligt i sin påverkan.
Där Lagans utströmmande vatten möter Kattegatt uppstår något som liknar Hongkong-sjö
då vågorna bryter. Googla begreppet “Hongkongsjö” för att få reda på vad det är.
Men det är enkelt uttryckt motsatta strömförhållanden, som ger en
toppig “skvättig” sjö. Förekom i Hongkongs hamn förr och var ökänt.
Lite mörk bild men wtf….
Vågen bryter. Det gör den, då en våg är en roterande massa av vatten. Då det grundar upp, reser vågen sig och till slut tappar den balansen för att ramla framlänges. Så funkar det.
Den spetsnosade bränningsgrisen ligger och njuter i solen…
“Här bestämmer jag” !
En av mina favoritfåglar; Kustpiparenen ganska stor fågel.
Ungfåglarna drog fördel av situationen och provianterade inför flytten.
Alla bilderna på fåglarna har jag tagit på långt håll. Ca 50 m,
varför skärpan inte är så bra, som petimätrar skulle önska,
men för mig får det duga. Jag hämtade ut så bra resultat det gick
ur min enkla utrustning.
Ett litet snedsteg i blåsten…
De har en vackert tecknad översida.
Strandrågen ligger slätkammad som håret på en raggare
med Brylcreme från 1959 i brisen.
Är detta en meteorolog som gör vindprognoser hos SMHI…?
Nä..det är en medlem i fårskocken som håller borta slyet i det nyrestaurerade områdena inom naturvårdsområdet Tönnersa. Mycket effektiv maskin.
Ingen termik sista dagarna och ingen vind som
passar mina hang.
Ibland känns det veset…Fast promenera i naturen
går bra, om man vill få lite vederkvickelse.
Jag åkte till havet för att se, om det skett något,
som kunde väcka mitt intresse.
Jag längtar verkligen, efter en rejäl västlig
höststorm, som kan avslöja intressanta saker,
vilka dolts i havet och göra abrupta förändringar
i strandnaturen.
Färd ner till Lagaoset och sedan blev den promenad
till andra parkeringen på stranden och genom
skogen åter till bilen vid Lagaoset. 8 km.
Jag har, under flera månader, närt ett tanke,
att få lite bilder på en av de vita älgarna, vilka
rör sig i naturvårdsområdet.
Men resultat har varit noll.
Promenera längs havet är ett utmärkt sätt att
ladda de inre batterierna. Man får lite nya intryck,
frisk luft och du hör havets brus och frasande
mot stranden vilket ger ditt sinne en viss ro
och skapar förutsättningar för eftertanke.
För att förhindra att den något poetiska stämningen
inte ska växa sig till en eufori, får vi inte glömma det
eviga höga bruset från den vanvettiga trafiken
på E6, som går jämte stranden på 200 m avstånd.
Lite ovanligheter fann jag. Bland annat lyckades
jag fotografera den mycket sällsynta cellulosalärkan.
Hon satt på en ilandfluten trädstam och pillade upp
en larv, som satt under barken.
Annars var det diverse fynd längs mitt strövtåg,
som attraherade mitt öga och fantasi,vilket mina bilder visar.
Klart är, att växtligheten har tagit ett sista tag nu,
efter regnet, som kommit.
Strandrågen blommar kraftigt och strändernas blommor är små öar av intensivt klarblått i
sanden.
Tycker du färgen varierar på sanden, beror det på
olika ljusförhållanden.
Jag orkade inte korrigera verkligheten till en
konformistisk standardiserad bildkavalkad.
Häng med om du har lust.
Själva Lagaoset. Sandreveln till vänster bildad de sista 10 dagarna. Ett bevis på hur snabbt utseendet skiftar på grund av vind och ström.
En strandodjur på marsch med sina två barn…
Jag finner bara trädets former…behagliga och mjuka. Den överst grenen ser ut som stjärten på en fisk, eller som
mynningen på en ljuddämpare på en motorcykel från 40-, 50-talet.
En fjäder som flaggar kanske för Saltarven till höger.
Här hade jag tur, som kunde plåta den mycket sällsynta och
skygga Cellulosalärkan. Detta var min första observation
över huvudtaget. Latinskt namn: Alauda Positos Cellulose
Något som ser ut som Tina Turners peruk från 1986…
Ett märklig mönster på växtligheten. Växer lika rakt
som leden av mänskliga robotar på en militärparad i Nordkorea.
Vinden raspar mönster i sanden. Om det tar tid ? Självklart, men vem har brått mer än människorna …
Strandvegetationen i överväldigande blom.
Tänk vad lite regn kan göra…
Livskraften är obändig tycks det…
Den enarmade strandfnasen vinkar till oss: Häng med !
Tick-Tack
Tro inte, att detta djur är snällt !
Den nya sommarstugan på gång…ljus och luftig byggnad.
Vid Lagaoset bildas ofta…ska vi kalla det laguner ?
Han pratade och bjäbbade så mycket att käken flög ur led…
ibland kanske jag önskar, det drabbat vissa politiker,
så de tystnar för tillfället och förmår sig själva att tänka efter,
vad de sagt egentligen….
Jag vet inte vad det är för djur…en blandning av dromedar, sfinx och get…?
Blåmärkt sensommarglädje.
Ta fram din Flora och examinera örten. Det ger stor tillfredsställelse.
För dig som inte har energin…Strandsenap
Annan inställning på kameran. Samt annan tidpunkt
Här har vi den gamle (6år) gårdvaren vid Lagaoset. Han ser barskare än vanligt, kanske beroende på att en barnfamilj med gemensamma krafter försökte
vrida näsan av honom…tursamt nog utan att lyckas.
Den ständigt gapande sandsväljaren låg och pockade på uppmärksamhet…
…medan den trubbnosade Huvudsaken bara låg
och filosoferade…njutande en tillfällig indiansommar.
Slutligen paraden med Storskarvar. De förökar sig,
kan det för betraktaren tyckas, exponentiellt.
Kanske de borde decimeras… om jag vågar säga det.
Efter att har varit ute en sväng och flugit termik i blåsten, körde jag inom en second-handaffär på hemvägen.
Jag är en utpräglad bokmal, som ständigt vill ha mitt nattduksbord laddat med oläst litteratur.
Alltså gick jag till bokhyllorna och spanade efter skönlitteratur och historiska böcker. Tyvärr, för oss som inte är intresserade av deckarfloden, finner man mest just deckare på hyllorna.
Men jag fann två ganska nyutgivna böcker tryckta för knappt ett år sen. Då kostade de mellan 2-300 kronor. I dag betalade jag 20 kr för båda. Således en god affär.
Då jag skulle ifrån böckerna såg ett bord med tidskrifter. Det var som en gåva från himmeln, för det var facktidningar från 1940-talet om flyg !
De var i gott skick och jag la vantarna på alla. Det var mer än 50 stycken omfattande tiden 1940-1947.
Ett kap !
Vad jag betalade ? Vågar jag inte säga. Det ska bli spännande att frossa från tidsdokument, som beskriver ämnet flyg för
75 år sen.
Sista tidens nederbörd, inbillade jag mig, borde kunnat få fart på svamparna i våra skogar.
Alltså gav jag mig iväg till mina, vad jag brukar säga, säkra svampställen.
Men nej, inga trattkantareller syntes tyvärr. Det fanns stensopp, eller som det kallas Karl Johan i överflöd, men de var förväxta nu och bostäder för olika larver och annat oknytt.
Mycket av andra svampar fanns det på marken, så då jag inte kunde plocka, då kunde jag ta lite bilder på
ditt och datt.
Öster om Halmstad finns ett naturreservat som heter Danska Fall.
Namnet är kommet av att enligt folksägen skulle Karl XI ha jagat delar av den danska hären, i så fall
under Christian IV över ån Assman 1676.
Vid övergången av ån skastora delar av soldaterna
ha drunknat eller nedgjorts. Allt enligt sägnen.
Då jag var ung, för många år sen, och vi söndagsåkte
förbi, det som kallades Danska Fall, fick vi alltid
reda på av de äldre, att det var den danska hären,
som gick under här tack vare de svenska knektarnas
slughet och list…
Denna sägnen var väldigt väl förankrad hos de flesta
av de tillhörande äldre generationerna.
Varför ? Tja, kanske man inte var så källkritisk för
50 år sen? Sen var det ju spännande med lite lokal
historisk dramatik.
Om du går nere vid fallet, så ser du, att påståendet är befängt. Varför skulle delar av en här ta sig över mitt i ett brant fall, då det finns 50 m därifrån goda möjligheter att vada över ån i blott halvmeterdjupt vatten.
Jag tror inte en sekund på historien, men det har det
goda med sig, att platsen är välkänd.
Naturreservatet är det mest besökta i Halland och
rymmer andra minnen från förr förutom den
påstådda ödesplatsen för delar av den danska hären.
Det skulle ha varit delar av den här, som överlevt
från Slaget vid Lund, vilket var det blodigaste slaget
någonsin på svensk jord.
Har du vägarna förbi så parkera bilen, ta en
promenad på 1.5 km till fallen. Allt är väl skyltat
och utmärkt.
Det är en upplevelse, speciellt om du kommer i Maj, då bokarna står i sin ljusgröna grönska.
Här kommer lite hastiga bilder från mitt irrande i svampskogen och från mitt besök vid Danska Fall.
Häng med om du har lust…
Platsen där jag plockat oräkneliga trattkantareller. Men nu kammade jag noll.
Jag fotograferade lite av de svamparna jag såg. Vad det är för sort ? Googla !
Våra växter är anpassade till sin plats i naturen.
Jag får lite associationer till några kvinnor i vidbrättade hattar…
HiTechSvampar med kretskort och IC-kretsar på ovansidan eller ?
Du ser att blåbären har skjutit fart igen efter regnet. Bli inte förvånad om det kan bli bär om en månad eller så.
Sopparnas vaktparad i mossan.
När jag ser denna hög av stubbar vid ett kalhygge, tänker jag, med tanke på datum i dag
11. September eller som det också heter 9/11, på de förvridna metallbitarna då
Twin Towers på Manhattan kollapsade efter att terrorister flugit in i tornen och dödat
3000 människor och orsakat oändligt lidande.
Detta kallas föryngringsyta.
Marken här ägs av Sveaskog, som har en försökspark här. Skogen är ytterst välskött. Här står en frögran, som ser till, att det blir mycket nya plantor. Jag har planterat många sådana egensådda granar i mitt liv. Billigare än att köpa på plantskola.
Är det ett rop på hjälp från de som bor i underjorden…
Björkticka
Ett gäng som står och kurar ihop sig…
Har du sett att denna sopp har fått ett litet barn ?
Skivling…är den stolt oxå…eller vit flugsvamp….?
Detta belätet vaktade vägen till Danska Fall med sitt spö…
En skiva gråberg som är röd/rostfärgat. Kanske magnetit ?
Vid Danska Fall finns lämningar efter gärdsgårdar som inramat fornåkrar.
Vy mot fallet från åskådarplats
Tyvärr lite fattigt på vatten i dag.
Ser du stenen upp till vänster. Där ska den danske kungen
suttit och tagit igen sig enligt sägnen. Tro det om du vill…
Skulle jag tagit mig över ån, hade jag gjort det här. Platsen är 50 m från fallen…
Här hade också knektarna enkelt kunnat ta sig över.
Danska Fall i dag.
De överallt förekommande vildsvinen sätter sin spår.
…de chanser som ges att komma ut och utöva min hobby.
På Hovs Hallar har jag nyligen fått några fina flygningar på hanget.
Den senaste tiden har jag inte uppdaterat bloggen så ofta
av olika skäl. Vi får se, om jag kan bättra mig. Jag vet, att en blogg eller hemsida som inte uppdateras
är en fullständigt död anka.
Min blogg vill jag hålla levande för dig som är besökare… så gott det går.
Alltnog, vi har haft en högtrycksrygg med solsken och
passerande kallfronter.
Detta ger möjligheter för sjöbris och därmed startar
hangmotorn vid kusten.
Vinden har mestadels legat på nord eller med en aning dragning åt nordost. Vindhastigheten har varit låg. I genomsnitt mellan 1-3 m/sek, vilken är mer än tillräckligt för exempelvis min ärrade Spirit.
Då det är svagt lyft riktning nord, ska man se upp med topprotor och kantrotor. Det gäller att starta i rätt ögonblick och dra iväg modellen med all kraft du har.
Detta, då det är en fördel att ladda in rörelseenergi i modellen, för att ha lite valfrihet att manövrera vid kanten, om det krisar.
Att åka nedanför kanten, 70 m lodrätt, är inget önskeläge, hur duktig och van du än är som modellflygare på hang.
Jag kom upp i lyftet efter lite akrobatik över kanten och väl i den laminära havsvinden var det en barnlek att flyga.
Ok, nu är jag på 100 m höjd, vad gör jag sen då ?
Jag flyger min utomordentligt vältrimmade Spirit och njuter av dess rörelser. Ibland njuter jag åt min egen flygning oxå…
Jag menar, då jag verkligen försöker flyga rent och effektivt genom att använda samtliga roder på rätt sätt.
Det är inte nödvändigt att flyga som en galning på ett hang.
Man kan bara njuta av flyg och natur.
Genom högtrycksryggen och att kallfronter passerat, fick vi en labil skiktning i luftmassan, som möjliggjorde termikflygning.
Sjöbrisen indikerar på sitt sätt termikförekomst inne över land, då Cu-moln bildas. Den stigande luften, som bildar molnen ska ju ersättas och då sugs luft från havet in och sjöbrisen drar igång.
Jag har varit ute och flugit termik under just dess förhållandena de sista dagarna. Vindstyrkan har varit låg, varför jag kunde kurva utan att driva iväg en kilometer.
Ofta har jag startat vid 9-10-tiden och då har termiken varit svag. Termiken må vara svag, men min HyperAva tar minsta blåsa genom modellens utomordentliga egenskaper.
Blåsorna tidigt på dagen, där jag flyger, är svaga och glesa, så det gäller att utnyttja modellens förmåga.
Efter hand som instrålningen ökar, blir termiken bättre och mer utbredd. Vid 12-tiden är det gott om vidsträckta områden, där det lyfter. Problemet är inte att komma upp, utan att komma ner.
Lite hjälp med flygandet har jag av migrerande ormvråkar, vilka nu beger sig till Sydeuropa och Afrika för en behaglig vinter.
Vi kan förvänta en ökning de närmaste 14 dagarna av flyttfåglarna.
På förmiddagen flyger jag torrtermik, men vid 13-tiden börjar det blomma av Cu-moln. I torsdags var det sådant väder. Vinden var i torsdags O-SO ca 1-3 m/sek.
Ett problem hade vi med konvektionsdimma. Som du vet, sätter dimma ner sikten och gör modellen svårare att se.
Så det blev till att hålla modellen nära sig.
I torsdags startade jag 0930, mellanlandade för att byta kamerabatteri efter lite mer än en timma, för att definitivt landa kl 1300.
Så mer än 3 timmar i luften.
Under mina flygningar förbrukade min gamla Mega-motor
och mottagare med servo och telemetri 2070 mA,
vilket var, vad jag fick i, då jag laddade efter hemkomsten.
Vi är ju bara i början av September, varför jag hoppas på flera möjligheter till termikflyg.
Vi modellflygare är som loppan…vi lever på hoppet…
Här kommer diverse bilder…som är tagna med min Mobius, där jag klippt stillbilder ur videomaterial.
Min Spirit på HH
Klart för start.
Så här såg det ut, där jag flyger termik för 14 dagar sen…inte ett grönt strå på vallen.
Så här ser det ut i dag…
Då var gräset gult och björkarna släppte sina löv.
Nu har växtligheten kommit igång efter regn.
Då…
Nu grönskar det igen.
Start med Mobiusen på bommen videofilmande.
Du ser ingen Cumulusbildning kl 0930
Men termik det flyger vi…
Ja, skyn är blå.
Jag gnetade mycket mellan 50-100 meter…
Dag för landning så ut med aerodynamiska bromsarna
4 m Ava…ser du molnen till höger ?? Små Lenticularis från Hallandsåsen.
Du ser det var disigt, vilket satte ner sikten.
Enstaka grågäss på väg till sina betesplatser.
Naturen har startat om och blåklockan prunkar.
Skyn klockan 12 där jag flyger.
Vallen växer så det knakar nu.
Undrar hur lång tid människorna för 1200 år sen tog på sig
för att transportera hit och resa denna monolit ?
Några snabba bilder från min mellanlandning i Landeryd.
1-2 september anordnades Tågdagarna i Landeryd. Arrangör bör ha varit tågentusiasterna och kommunen.
Landeryd är en järnvägsknutpunkt som blev en uppställningsplats för lokomotiv, att använda under ett läge då vårt elektrifierade järnvägsnät inte fungerade…ungefär så tror jag.
Denna uppgiften är numera struken och anläggningen har blivit ett museum, vilket vårdas av ideella krafter.
Det är stora och tunga prylar, så det är definitivt lättare att samla frimärken.
Jag hade vägarna förbi upp till Västergötland och beslöt att besöka tillställningen, då jag aldrig nånsin varit i trakten.
På mig tycks Landeryd vara ett något förtvinat före detta bruks- samhälle. Mycket av den gamla infrastrukturen var borta. ICA-handlaren hade slagit igen, eftersom människorna hellre åker till de groteska köpladorna i korrugerad plåt. Finns det nåt fulare är svenska köpcentrum med sina plåtkyrkor ägnade åt Mammon ?
Relativt mycket människor hade dykt upp, trots ett svagt strilande regn. Förutom svenskar fanns det danskar, tyskar och holländare, enligt vad registreringsskyltarna sa.
Parkering 40 spänn vilket är inget att säga om. Bara pengarna går till ett vettigt ändamål.
Inträdet till museiområdet, så vitt jag såg, var fritt. Vid och i lokstallarna stod uppställda lok av olika sorter, just som vi förväntade.
Det vi, som kallar oss moderna människor, kunde lägga märke till, var hur oerhört arbetsintensivt vad gäller metallbearbetning ett ånglok var.
Betänk att 1915 hade vi inte CAD. eller CAM !
Men, man hade duktiga ritare och människor som behärskade tekniken att svarva, fräsa och slipa.
Yrkesskickligheten var stor vid denna tid. Det är därför,
vi i dag 2018, fortfarande kan köra ett lok tillverkat 1912.
Intressantast tyckte jag att Halmstad-Nessiö-Järnvägs direktionsvagn var. Ett litet smycke som ledningen i företaget använde, då de gav sig ut på inspektion av bansträckorna, eller kanske mera rätt, då de ville ta sig en tur spårbunden.
Denna mekaniska tingest kom ljudlöst glidande på spåren i max hastighet 40 km/timman, medförande passagerare som fick en 10 minuters åktur för 20 kronor.
Maskinen var i väldigt gott skick och åldern ca 120 år…
Vid lunch anlände ett större ånglok med tre passagerarvagnar för ett besök. Tåget var fullsatt av järnvägsentusiaster.
Man stannade till för att fylla på vatten till ångmaskineriet.
Förutom tåg fanns en marknad där det vanliga såldes.
Alltså T-shirts och lösgodis.
För de yngre arrangerades turer med häst och vagn dragen av nordsvenska hästar.
För mig var besöket en möjlighet att bekanta mig med Landeryd och dess järnvägsmuseum.
Önskvärt hade varit, att eftersom det var många medlemmar i föreningen tillstädes, att det funnits en man vid varje lok, som kunde gett info om loket, för folk var nyfikna.
Kanske nästa år ?
Här kommer ett fåtal av de bilderna jag tog.
Jag kommenterar sparsamt, ity jag vet,
du förstår, vad det föreställer.
Här står det…
Ser du att ortsnamnen ofta slutar på -ryd ? “Ryd” kommer från ordet “Röjning”,
alltså en plats där exempelvis skogen röjts bort för att bereda plats för människor.
Här kommer “Whispering Willie” smygande…
20 kronor ToR.
Högsta tillåtna hastighet 40 km/timman
Halmstad-Nessiö- Järnväg. Kolla landskapsvapnet.
Ser ut som en dockvagn…
Inte fly-by-wire direkt…snarare TBYH. Turn By Your Hand…
Fotogenlyktor Jag undrar hur mycket ljus de skapade egentligen ?
Dieselelektriskt växellok.
En ångloks fightingface
Lokstallarna med skorstenar för ångloken och utanför en vändskiva.
Rälsbussar av välkänd modell…i alla fall för oss som har åldern inne.
SJ:s klassiska logotype.
Betänk hur mycket energi som ska absorberas av bromsklossarna
vid en inbromsning av 50 ton från 90 km/timman…
Arbetsplats för en lokförare 1915
Är det bromsreglaget till vänster ?
Tänk om ett lok med ovanstående träsits hade satts i trafik idag ? Arbetsmiljö ? Fast det finns ju fjädring på pallen…
Renoveringsobjekt
Är det en ångdriven luftkompressor till vänster ?
Det var noga med skyltningen för 100 år sedan.
Undrar hur ljuset från den stora strålkastaren lyste, då tåget körde i dimma ?
Ordning och reda.
en mässingsskylt som talar om då pannan (?) provtryckts.
Undrar hur det lät här, då loket dundrar på i 90 km/timman ? Likaså undrar jag hur mycket lokföraren kunde se framåt under mörker eller eljest då sikten är skymd ? Det ar ju små fönstergluggar…
Fakta
Mekanik
Vevstakar
Mycket vatten. Jag antar man inte hade kondensor på ett lok, till skillnad mot ett fartyg som kondenserade använd ånga, så man inte förbrukade färskvatten i onödan.
Lok med tender innehållande kol och vatten.
Dieselelektriskt lok från 50-talet.
Landeryds station.
Nostalgi drar alltid folk. Vilket bevisar att det var bättre förr !
Sista 6 veckorna har bjudit på två sorters väder.
Dels varmt och torrt och dels svalare och blött.
Jo, jag var ute och flög termik i 34 C värme, inga
problem om viljan finns.
Men ska jag välja mellan att flyga termik i 34 C
eller att vi åkt till stranden av Kattegatt, då väljer jag havet.
Då värmen dragit bort fick vi svalt och lite regn.
Ut och flyga i regn…njae inte mitt bord direkt.
Moderna sändare är känsliga för fukt och vatten,
då de är bestyckade med state of the art komponenter.
Som lite plåster på såren fann jag en fin videosnutt,
som var fint fotograferad då en Gripen flög på RIAT
RIAT = Royal International Air Tattoo
Den som inte blir imponerad av detta, han är okunnig.
Vi kan vara stolta över vår flygindustri, som kan producera
detta plan.
Om Sverige varit medlem i Nato (officiellt) vilket plan hade
Nato varit utrustat med ?
Att gissa på Gripen hade varit en lågoddsare tror jag.
Luta dig bakåt och njut av baletten i luften fångad av en
fotograf från “FlugSnug.com !
Vi hade planerat att flyga hang i trakten av Ystad 31/8 – 3/9 .
Men vädret rår vi inte på. Vi vill ha sydvästlig vind för att
kunna flyga.
Det kommer inte att ske enligt flera prognoser. Vi får hård
sydlig vind med enstaka regnskurar.
Alltså ställer vi in denna träff och siktar på en ny datum
lite längre fram, då vi har ett stabilare tryckläge.
Vårt boende hos Henry är avbokat för samtliga hangflygare.
Jag har undrat varför USA inte vill exportera F-22 Raptor… Men, om jag kollar exempelvis denna video, kanske det hjälper mig att förstå det.
Är detta det bästa planet i sin genre ? Jag vet inte, men jag tror det. Kan F-22 vara överlägset F-35 JSF ?
F-35 kan starta vertikalt och landa vertikalt, men vilket är bäst i luften.
En del hävdar att de ryska Su-modellerna är bättre, då de kan utföra diverse spektakulära aerobatiska
manövrar. Ok, det kan de, men vad händer, om man hänger på full vapenlast och fulla tankar ? Då går det inte lika bra.
De som betvivlar USA:s förmåga att bygga plan, kan ju ta en titt på F-15. Planet har tjänstgjort i mer än 30 år och deltagit i många krigssituationer hos olika nationers
flygvapen. Inget har blivit nedskjutet. Det torde skapa respekt och
viss nervositet hos eventuella opponenter.
Men kolla de två videofilmerna av F-22 och J-35 och jämför. De som kan och vet allt …säger F-35 är ett dåligt val.
Tja, vad säger du efter att ha sett filmen ?
Nedanstående bilder klippta ur YouTubevideos.
Copyrightinnehavare angivet på bilderna och filmerna.
Glöm inte att ticka för “4 K ” läget för bästa kvalitet.
Varför en blogg ? Tja, vad säger jag ? Antagligen
har jag ett exhibitionistiskt drag och dessutom
tycker jag om att sticka ut näsan i dagliga frågor.
Visst, ibland sticker jag ut näsan i snålblåsten och
riskerar den blir blå..
Den smällen tar jag med glädje. Vågar jag inte
ta steget stannar livet….dödsens tråkigt !
Mitt syfte med bloggen är att försöka skildra
flyg och speciellt modellflyg ur entusiastens synpunkt,
så det kanske kan inspirera andra att tänka efter,
om de kanske skulle ägna sig åt flygintresset.
Vidare vill jag försöka presentera fakta om aerodynamik och flygmekanik på ett relativt lättförståeligt sätt.
Nostalgibehovet…hos mina besökare tycks vara omöjligt att mätta. 40- och 50-talisterna vill läsa om det flyget som
existerade då de växte upp.
Speciellt stolt…är jag att jag fick chansen att tala
med Kurt Persson och använda hans unika bilder från
hans tid som flygplansbyggare hos AB Flygindustri
i Halmstad och Malmö.
De posterna jag skrev om flygplanstillverkningen
i Halmstad under kriget har väckt intresse över hela
världen, om jag ser på mejlen och frågorna jag fått.
Jag tycker om att presentera lite udda saker och
personer som har intressen som ligger i periferin
av modellflyg och fullskalaflyg.
Se på John Woodfieldsmodeller som han flyger med på klipporna vid Cornwalls kust i England.
En upplevelse.
Klicka på länken “Crazy Horst”till vänster bland
länkarna på första sidan och finn en sann
modellflygare , som flyger ovanligt, skickligt och
spännande med sina enkla modeller.
Duktig flygare och fotograf assisterad av sin kvinna Fay,
vars härliga skratt hörs på Horsts filmer.
Under åren har jag fått 225000 spamkommentarer,
vilka mitt spamfilter Akismet har fångat och dräpt.
Jag har lågt räknat, efter ett hastigt räknande, skrivit 1.8 miljoner ord….detta motsvarar 10 romaner i storlek “Vredens druvor” av John Steinbeck…
Kommentarer är inget som regnar varje dag, men jag har fått 1900, som jag presenterat och godkänt.
På bloggen har jag lagt upp mer än 15000 bilder.
Ska vi tala om min blogg har någon styrka, vill jag framhålla bilderna. Det gamla talesättet gäller fortfarande:
“En bild säger mer än tusen ord”!
Nu fortsätter jag köra på med bloggen. Än hänger jag med och så länge jag tycker det är roligt, håller jag fanan högt.
Jag avskyr att vara overksam. Varför ? Jo tiden går fort och du kan inte stanna den. Det gäller att göra nu,
det du vill, för ögonblicket kommer aldrig tillbaka.
Jag vill inte sitta på hemmet grubblande över,
varför jag inte tog chansen att göra saker då eller då.
Därför gör jag det nuoch det inkluderar bloggandet.
Om det tar tid med en blogg ? Sure, det tar tid.
Men efter 2000 inlägg har jag rutin. Jag har rutin
att välja ut och redigera mina bilder på ett effektivt sätt,
så att fixa en post behöver bara ta 1 timma.
Jag använder det enklaste av de enkla bildetiteringsprogrammen, och det är Googles Picasa. Google erbjuder det inte längre, men du kan ladda ner det via min länklista på första sidan till vänster.
Då får jag tid att sticka ut och flyga !
Det ska jag nu. Ut i naturen termikburen !
PS
Ingressbilden visar bloggaren som en typisk 50-talist
vid familjens sommarboende.
Tidpunkten ca 1955 och kolla klädseln…
Svensktillverkade fula fuskjeans, pullover utan ärmar
nerstoppad i byxorna, rutig skjorta, på fötterna blå
gympadojjor där hålen för skosnörena var förstärkta
med öljetter av plåt, som rostade, vilket gjorde, att
kanterna blev vassa, så man drog av snörena, då man
snörde på sig skorna.
Dessutom är jag farligt beväpnad med ett Diana luftgevär.
Vilket jag senare bytte upp till en gammal Husqvarna .22
enladdare med femkantig pipa, vilken tillhört min morfar.
Jag tror jag sköt 25000 skott med den och perforerade
bland annat flaggstångsknoppen…som var gjort av plåt.
Det är ju preskriberat nu efter 60 år…
Min idoga skjutning ledde emellertid så småningom in mig
på tävlingsskytte med revolver och pistol. Både skolskjutning
och fältskytte, där jag nådde viss framgång.
Observera att jeansen vid denna tid, enligt modet,
skulle bäras upprullade…för så gjorde man ju i de
amerikanska filmerna …
Inga mängder, utan bara 3 mm…..Det hade behövts 300. Men, vi får vara glada, för vad vi får, som flickan sa…
Vi fick ett hopp om, att gräsmattorna , som nu är vita, kanske kan anta, i alla fall, något mera livaktig färg…
Denna blogg post är nummer 1999, sen jag
startade min blogg 2009.
Tänk så mycket genuint trams jag skrivit…men kanske
också något, som fått dig att lyfta på ögonbrynen,
eller som fått dig intresserad av något jag beskrivit…
Njut av denna vackra modell och på det sättet den flygs av piloten. Han tycks upphäva gravitationen och modellen rör sig, som vore
den viktlös.
Denna modellen av John är den bästa, jag sett.
Den är också förtjänstfullt filmad för att demonstrera egenskaper
och inte minst det vackra landskapet i Cornwall.
Se gärna hans andra filmer, de är en upplevelse !
Bilderna har jag klippt ur hans film, som är inbäddad längre ner.
