Att möta Pär Lundqvist…
….i en diskussion, kan tyckas vara, som att försöka läsa en dagstidning
utomhus i styv kuling.
Vi vet ju, att Pär har mycket bestämda åsikter om sådant som rör modellflyg
och mycket annat för den delen också. Han brukar inte ge sig under en
argumentering, vilket jag efter nästan 40 år har lärt mig.
Pär mötte jag första gången 1971, då han och Kurt Lennå flög med sina
segelmodeller på en flygdag på F14. Pär hade, tror jag en Graupner Cirrus
och Kurt hade en modell med det speciella arrangemanget, att han använde
hela vingarna som skevroder via ett komplicerat linkage. Jag minns också
det var enorm termik just denna dagen och att båda hade svårigheter att
komma ner.
Jag pratade med Kurt om segelflyg, om hur man tävlade osv.
Vid denna tiden var jag mycket aktiv fullskalapilot, men jag hade sneglat
åt radiostyrt modellflyg en längre tid.
Nästa gång jag träffade Pär, var på ett möte i Hökaklubben 1972 på
hösten uppe på Scandic Hotell, som det hette på Vallås. Han kom farande
i full fart i sin Renault (Det var en grå något risig bil, som bara hade ett läge
på gaspedalen och det var inte tomgång !
(Fråga min bror som åkte med Pär fram och tillbaka mellan Hovs Hallar
och Veinge, när Pär glömt en kristall hemma. Min bror har knappt hämtat sig än,
fast det var 40 år sen) .
Jag hade just köpt och byggt en nybörjarmodell, så jag ville gå med i en
existerande modellflygklubb, så jag kunde få lite anvisningar och hjälp.
Hökaklubben hade inget fält då, utan som jag tidigare har sagt, flög man
nere på sprutfältet vid Ösarp vid Lagan.
Jag köpte och byggde efter hand termikmodeller och Pär lockade med mig
till Hovs Hallar för en, kan vi kalla det en introduktionskurs i hangflygning.
Varje vår arrangerade Hökaklubben en stor hangtävling med 40-60 deltagare
på Hovs Hallar. Pär beordrade mig att delta. Jaha tänkte jag, jag får väl flyga
min Cirrus och kana fram längs kanten, för jag tänkte att med en Cirrus hade
man ingen chans
För att jag skulle få lite bättre möjligheter på tävlingen, erbjöd Pär mig mig
att köpa en motorseglare, som han döpt till Duett. Modellen var 2.5 m i spännvidd
och var försedd med en 3.5 kubikare. Det satt en gammal gjutjärns Os i nosen.
Den var omöjlig att starta genom att slå, utan jag fick göra en improviserad starter
av en 12 volts elmotor och en bit trädgårdsslang.
Pär sa, vi skulle provflyga nere hos honom en lördagförmiddag. Alltnog lördagen
kom och jag stod där med min Duett, som var vacker som dagen. Förutom Pär
var det Johnny Johansson från Tjärby, som hade med sig en egenkonstruktion.
Vädret var perfekt aprilväder med solsken och kraftig termik, som man normalt
hittar vid denna tid på året.
Pär hjälpte mig med motorseglaren och eftersom jag var i bra flygtrim från fullskala
fick jag anslutning till en blåsa och försvann upp i skyn i den starka torrtermiken.
Pär höll under tiden på att lägga ut lina till vinschen för att kunna dra upp sin SB9
segelkärra med ca 4.5 m spännvidd. Vi såg ju att Pär var vansinnigt sugen på att flyga,
så jag landade Duetten efter en stund och ställde upp som frivilligt för att dra upp
hans modell.
Problemet var, att det fanns ingen vind. Jag sprang över stubbåkern som en galning
i mina trätofflor, för att modellen skulle gå upp på linan, men det var som förgjort.
Pär skällde och gormade, att jag sprang för för dåligt. Även flygkompisen Johnny
sprang, så svetten lackade över åkern, men resultatet var detsamma. Jag kan väl
säga att jag och Johnny just då inte var särskilt mycket värda.
Ja, han kom inte upp denna dagen, men jag fick provfluget Duetten, som ju var
en konstruktion av Pär.
På Höstkanten gick SM i F3F (hang) nere på Hammars Backar.
Pär var tävlingsledare, (som vanligt) och jag skulle delta med Duetten. Pär hade
noga inpräntat i mig, att om jag ”Bara flög” skulle jag komma sämst på plats tre
med hans konstruktion.
Vi hade tränat, Pär, jag och Kurt Lennå nere på Hovs Hallar. Där hade det visat sig,
att modellen var snabb, för den vägde några kilo, men den hade ett fel.
Efter att man bankat omkull 90 grader i svängen och man skulle gå ur för att
flyga på rakan, så ville den inte gå ur bankningen. Det resulterade i ett flertal
småkrascher och att man for bakom hangkanten och fick landa i potatisåkern.
Det är en något frustrerande upplevelse att ha en modell, som kommer i svängen
i full fart och inte vill gå ur, hur mycket motskev och sidoroder du än använder.
Man vet ju, att reslutatet blir, att man antingen åker in i kanten, eller så far
man över hangkanten i medvinden in över åkern. Där gäller det att svänga upp
mot vinden och åstadkomma en kontrollerad landning, vilket inte är så lätt,
eftersom du drabbas av lä-rotorns förbannelse.
Pär fick problemet påpekat ett flertal gånger, men jag fick veta, jag gjorde fel.
”Flyg du och visa” sa jag och gav han radion. Inte f-n kunde han komma ur svängen !
Pär och jag justerade de stora Futabaservona, som var linjära och jag minns,
att jag la in shims i servolådan för att minska det stora glappet,som fanns där.
Men hur som helst, jag var anmäld och beordrad av Pär att delta i SM.
Under träningen nere i Ystad innan tävlingen hände det, som inte fick hända.
Kärran gick inte ur svängen, utan den for in i Skånes stabila strandkant.
Eftersom modellen var ganska tung, hade den bra fart och detta medförde,
att kroppen rök av framför vingarna vid smällen.
Pär kommenterade detta med ”Hade du inte flugit så, hade det aldrig hänt”!
Nähä, men hur skulle jag då flugit ?
Jag fick inget svar, utan Pär sa, att jag fick köra hem och laga modellen.
Ganska roligt, när vi lagade kärran, för det var en orgie i improvisation.
Kurt Lennå, som var med, hade brutit armen. Från hans lindade arm snöt jag
en bit grov gasbinda. Denna använde jag för att laminera skarven, där kroppen
knäckts. Kroppen var av glasfiber. Så Plastic Paddings epoxielim inköpt på en
bensinmack på den österlenska landsbygden och Kurts gasbinda höll i ihop
Duetten. Allt såg snyggt ut och ny provflygning.
Samma sak skedde. Jag vet inte vad det berodde på, kanske Pär hade skällt
lite mycket, men jag exploderade. Jag virade antennen till min Futabasändare
om handen och ville skicka den ut i Östersjön i ren ilska. Som tur var,
så gick antenn av och sändaren hamnade på marken.
Sen fick jag ny utskällning av Pär, för jag hade tappat humöret. Det kanske jag
var värd…då.
Efter hand fick jag bättre modeller att flyga med och som jag skrev om tidigare,
byggde jag och Pär varsin fin tävlingsmodell i hans källare under vintern.
Jag lärde mig mycket av honom, när det gäller bygge och teknik den vintern
och det är jag tacksam för. Han hade också en hård disciplin, när det gällde att
köra på med bygget, så det hände nåt. Det är lätt att sätta sig och röka pipa,
när man bygger.
Omkring 1974-1975 dominerades hangflyget, vågar jag påstå, av tre piloterna
från Hökaklubben, Pär, Kurt och mig själv. Att jag själv kom med i laget för NM
i Norge redan 1975 fattade jag inte själv, men det var väl för jag hade en snabb modell.
Kanske att man hade viss fallenhet för modellflyg också.
Pär och jag levde enbart för tävling och hangflyg under dessa pionjäråren.
Kom ihåg att Pär vid denna tid var en auktoritet inom modellflyget och speciellt hangflyget.
Han hade skrivit en bok om modellflyg, ”Radioflygboken” som väl kom ut 1972,
han hade introducerat nya profiler för hangflyg, som gjorde, att hans och
våra modeller pulveriserade motståndet och han publicerade mycket artiklar i
Allt Om Hobby, så han var känd. Man kände det lite, som att man umgicks med
en kändis lite granna, när man flög med Pär och dessutom, vad som helst kunde
hända, när vi flög ihop (?!)
Om man hade skrivit ner, alla diskussioner Pär och jag haft, när vi nästan
slagits, hade det blivit en diger lunta, jag lovar. Men vi blev inte ovänner,
för vi hade nog samma grundinställning till modellflyget, som höll vänskapet
tillsamman.
Under 70-talet åkte Pär till Norge, där man varje sommar hade ett segelflygmeeting
vid Pellestova, tror jag det heter. Deltagare där var skandinaviens bästa hangflygare
och gästflygare från övriga Europa och USA: Bland annat oldtimern Dave Willoughby
från Amerika var där med sin Ka6:a.
Pär hade ju ett stort kontaktnät och han var en synnerligen utåtriktad och diskussionsglad
person. Det gorde, att han ofta blev medelpunkten. Så är det ju med dynamiska människor.
Allt eftersom modellerna för hang utvecklades, kom det nya aktörer på banan, som
var beredda att förnya hangflyget. Det kom ny teknik och helt nya koncept,
vad gäller modellernas utformning. För Pär innebar det, efter att ha sett segraren
på NM, som var en dansk , flyga sin sin ganska kompakta kärra utrustad med
vridbara vingar, att han skulle utveckla en ny modell.
Pär började rita på en modell med vridbara vingar uppbyggd av Divynicell och med
vingar klädda med 0.4 ply. Resultatet blev en helt ny typ av modell med ca 250 cm spännvidd.
Modellen döpte han till ”Dryad” och det namnet kan du ju Googla på. För den
som inte orkar googla kan jag informera att en Dryad är en träd- eller skogsnymf ur
den grekiska mytologin.
Pär byggde som vanligt en genomtänkt konstruktion för vingvridningen med kullagrade
vridpunkter och modellen funkade fint. Jag minns när han flög på ett inlandshang nere
vid Ösarp mot Lagan, hur fort den flög och vilket högt glidtal den hade. Vidare märktes
det hur okänslig för kytt den var. Själv tänkte jag, att vinner inte Pär SM med denna kärra ,
vinner han aldrig.
SM detta året 1977 gick nere vid Ystad och tävlingen drabbades av skitväder med kraftigt regn.
Pär hade med sig ett hemligt vapen, bilvax. Han vaxade sin modell och det medförde,
att vattnet inte fastnade, utan han hade en aerodynamisk ren yta på vingarna.
Jo, Pär tog hem tävlingen och blev Svensk Mästare.
Ja sen gick åren och vi flög och flög. Och kivade och bråkade och flög. Men vi är kompisar
i alla fall.
Häromdan var jag nere hos Pär för att få lite nostalgimaterial och när jag kom ner i hans
källare och modellplansfabrik, var det som jag skickades 35 år tillbaka. En märklig sak.
Sen när han visade sina gamla segelmodeller, vällde ju minnen fram som en flod.
Jag sitter och tänker, herre Gud, vad man upplevt mycket ihop !
Varje vinge, varje modell har ju sin historia, som vaknar till liv, när man inte sett de
på så många år.
Pär är hårt engagerad i SMOS, vilket är oldtimerflygarna i Sverige. Han har byggt flera
friflygande oldtimermodeller, som han flyger med. Pär konverterar gamla friflygande
modeller till RC och flyger hang och termik. Dessa mycket lätta modeller är en ny
utmaning att flyga och behärska på ett hang för det ställs andra krav på flygtekniken.
Vidare håller han och Sten Persson i oldtimerflygarnas tidning. Denna tidning är
en pärla för den flygintresserade och är en av de få modellflygtidningarna, jag läser
från pärm till pärm.
Pär vid källardörren, inne i källaren en provbänk med en Webra tror jag.
. 
En bild från en Hovs Hallartävling sent 70-tal. Till höger Kurt Lennå i rutig keps
och kvinnan med schalett som böjer sig fram är AnnMarie Kurts sambo.
Mannen i vita rocken troligtvis Janne Karlsson från Malmö.
Den beryktade modellen “Duett” som inte ville svänga…..
.Modellen var mycket snyggare utan huv.
Pär med sin SB9 som vi inte kunde dra upp. Kolla sidoförhållandet på vingen!
Det sitter nog fler spryglar i de vingarna än vad en söndagsflygare under
hela sitt liv skär ut.
Länk SB-9: http://www.sailplanedirectory.com/braunsch.htm#SB-9
Den svenske mästaren i F3F med sin Dryad och ett av priserna, en Cirrus.
Pär med en friflygande segelmodell, som blivit konverterad til RC.
Pär har ju inte flugit de senare åren med något riktigt snabb hängkärra,
hänga med till Hovs Hallar och höja adrenalinhalten genom att flyga en
riktig tävlingskärra av modernt snitt för F3F. Så man kan säga cirkeln är
sluten, genom att jag lockar Pär tillbaka till Hovs Hallar, på samma sätt,
han fick dit mig 1972.
Här under följer några bilder hemifrån Pärs källare med nya och gamla modeller.
Pär rotar bland sina friflygande oldtimemodeller
. Som är friflygande oldtimerkärror konverterade till RC.
Pär förklarar skillnaden mellan Eppler 180 och Eppler 182
Till vänster Pärs BH-1 Beauty, som jag tycker är hans snyggaste modell och till höger avklädd KZ-3
Länk BH-1: http://sv.wikipedia.org/wiki/BHT-1
Länk KZ: http://sv.wikipedia.org/wiki/Skandinavisk_Aero_Industri
En KZ, som konstruerades och byggdes i Danmark 30–60-talet. Utmärkta flygegenskaper.
En Fly Baby konstruerad av Walt Moucha i USA.
Länk: http://www.bowersflybaby.com/
En av de många Klemmarna som Pär har byggt. En Klemm 25
Länk Klemm 25: http://sv.wikipedia.org/wiki/Hanns_Klemm
Ska man flyga inomhus ska det se ut som ett flygplan säger Pär och byggde denna.
Ett av Pärs projekt i jiggen. Kropp till en friflygande modell. Inget ARF här inte.
Om Pär tycker om lätta modeller ? Gissa ! En Tipsy Junior, som egentligen heter Fairey Junior.
Länk: http://en.wikipedia.org/wiki/Avions_Fairey_Junior
Ännu en Klemm 35 som ska kläs om. Med vad ? Siden naturligtvis !
Länk: http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Klemm_35_Hirth_HM504.jpg
En av Pärs konstruktioner som gått som serie i Allt Om Hobby, en Boxer modell mindre.
Boxer, nästan en Bulldog…. http://en.wikipedia.org/wiki/Scottish_Aviation_Bulldog
Motormontage och tank på Boxern.
Servomontage på Boxern
Är det en albylburk som bränsletank ?
Lättflyg
Nya projekt
Uppbyggnaden av vingsadeln på en Klemm 35
Byggsats ? Nänä allt är byggt från scratch !
Begrunda konstruktionen av Klemmvingarna. Starka, logiska och lätta.
Pär visar timern och mekaniken på en oldtimer segelmodell.
Ännu mera projekt.
Lincoln Sport. Ska bli spännande att se den i luften…. 
En mindre upplaga av Pärs Eastbourne Monoplane
Länk: http://user.tninet.se/~bkg405h/e_Eastbourne_monoplane.htm
Är det en ………?
En ritningsbild på Klemm 25. Jag tycker detta planet har väldigt funktionella linjer
och är vackert. Planet är ju en produkt av sin tid, sen 20-tal då man i Tyskland var
tvingad att bygga plan med stor spännvidd, då man hade restriktioner på
motorstorleken från segrarmakterna i Första Världskriget.
På översta hyllan Pärs Cub och hans Boxer.
Pär Lundqvist – Modellflygare och modellbyggare
Klart.
