Efter att ha utfört lite justeringar var jag spänd på, hur modellen skulle bete sig i termiken.
Jag körde tidigt, eftersom yr.no lovat i stort vindstilla fram till 12-tiden.
Solen sken och Cu-molnen blommade, då jag kom till flygstället.
Där redan Anders stod och flög med sin senaste modell. Jag monterade, kollade att allt funkade och startade. Efter utflygning och trimning fann jag, den gled ok.
Men att flyga termik är en helt annan sak än att glida runt med eller utan motor.
Jag märkte, efter min justeringar, att den betedde sig i termiken som jag ville. Modellen flög harmoniskt och kunde åstadkomma, mycket snäva termiksvängar.
Nu är det så, att denna modellen ska flygas noggrant. När jag svänger, initierar jag sväng med skev- och sidoroder. I svängen balanserar jag nosen med sidoroder och håller emot i svängen med skevroder.
Man måste flyga aktiv för att flyga effektivt.
Jag märkte, då jag låg i en relativt stark blåsa, att det var svårt att komma ner utan aerodynamiska bromsar.
Om jag klaffar ner vingarna och trycker bort höjd, är risken att man inducerar fladder i vingar eller stabbe.
Därför kommer jag att sätt i bromsar i vingarna, så är problemet löst.
Jag tyckte, då jag nu vant mig lite vid modellen ,
att den är utomordentlig bra att flyga termik med
i vindar som är måttliga.
Blåser det mycket, driver du med och eftersom
vingprofilen skapar mycket lyft, kostar det höjd,
att öka farten.
Sen ser den ju ståtlig ut i luften oxå.
Lite bilder och en filmsnutt från min Mobius. Häng med min Pyssling !
Biltemas stol kan används till mycket…
Klart för start med GoPron på sidan.
Off she goes…
Leprachaun eller som jag säger ”Pysslingen”.
Final
Om du undrar varför luckan är borta bakom nosen, så är det för att kyla ner reglaget.
Trots Covid-19 och skakiga väderprognoser, tyckte jag, det var glädjande många flygare,
som mötte upp.
Hoppet är det sista, som överger den hängivne OT-flygaren.
Vädret blev slutligligen bra med fint väder på torsdagen, lite regn på fredagen och superfint på lördagen.
Så javisst ska vi vara nöjda, att tävlingen gick bra att genomföra.
Vad som är dåligt för flygande med friflygande modeller, är att Fortifikationsverket, som förvaltar Rinkabyfältet, har satt stopp för organiserat modellflygande där.
Vi har tack vare Bo-Eskils försorg fått tillgång till Bollerups marker i slutet av augusti, då man tagit av grödan.
Problemet är i slutet av augusti det ostadiga vädret.
Bäst att avhålla modellflygtävlingar är slutet av april och maj.
Men läget är som det är…i alla fall tills vidare.
Att vi inte kan utnyttja Rinkaby betyder också att vidmakthållande av vår medlemskader och eventuell nyrekrytering försvåras.
Nåväl, här kommer nästa batch med bilder i form av en video.
Att arrangera ett SM i modellflyg i slutet av augusti är ett vågspel.
Dels på grund av Coronaviruset, men framför allt på grund av ostadigt väder.
Utsikterna för sista helgen i augusti var inte helt ljusa.
Men med sedvanlig tur fick arrangörerna SMOS till det. Torsdagen var bra, fredagen lite regnstänk och lite för mycket vind, men lördgen blev helt lyckad.
Lördagen började med regnskurar men det klarnade upp och solen sken, vilketskapade goda förutsättingar för termik. Vinden var svag 1-2 m/sek från i huvudsak ost.
Jag var i Bollerup för att i någon mån dokumentera med min kamera.
Själva fotograferandet gick bra och jag for hem med ett par tusen bilder. (Tack för det finns digital fotografi)!
Hemkommen skulle jag föra över minneskortens innehåll till en av mina hårddiskar.
Jag förde över den första med 1500 bilder och allt såg ok ut. Jag tog minneskortet och formaterade det.
Men till min fasa såg jag då jag kollade hårddisken att det fanns inte en bild…Jag rev huvudet och insåg jag tagit ut minneskortet för snabbt ur kortläsaren.
Processen var inte 100 % genomförd….
Jovisst, jag blev svett, för att bli av med alla bilderna… en hemsk upplevelse att sumpa fler timmars jobb.
Men jag använde ett recoveryprogram, ställde in det att leta bilder på det nyformaterade minneskortet och lät programmet söka under natten. Detta tar lång tid.
Till min lättnad såg jag att jag lyckades återställa alla mina bilder.
Som information har jag editerat 600 bilder av de 2500 jag tog, så jag har att välja av.
Problemet är, att välja ut de bilder som intresserar mina besökare på bloggen.
Därför blir det detta inlägget som en inledning och sen kommer det tre till. De kommande inläggen kommer jag att disponera med lite text, några bilder och ett bildspel som en video.
Ett bildspel är ju lätt att se på.
Om någon under resans gång vill ha någon eller några bilder, så kan du maila mig.
Vinden var västlig med dragning på nord, vilket kunde resultera i fint väder vid vårt kusthang vid Tönnersa Strand.
Normalt sett hade jag åkt till Hovs Hallar med en prognos, som lovar nordväst.
Men jag vet, att nu i Covid-19 tider kommer HH att vara packat med människor. Är det något jag försöker undvika, så är det folk…med tanke på smittorisken.
Jo, det är tråkigt, men vad är alternativet ? Köra på som om vi inte hade en pandemi ? Detta kommer vi att få dras med länge ! Oavsett om vi får vaccin.
Så jag drog till Laholmsbukten med min Arrow. Min Arrow som jag ägt i 12 år och är i skick som ny. Därför jag har inte flugit den speciellt mycket, då den kräver rätta förutsättningar.
Spännvidden 150 cm och vikten under kilot. Den har kort kropp, vilket är negativt på ett litet hang som Tönnersa. Min Arrow behöver ett relativt stort hang, där man kan använda modellens fartresurser som en stabiliserande faktor.
Men min Arrow fick åka med.
Framkommen möttes jag av ca 6 m/sek med vind som kom från NV. Alltså låg vinden snett i förhållande till kanten ca 30 grader.
Min bedömning var, att det skulle nog gå att flyga, med det jag hade med.
Iväg och jag märkte omedelbart, att lyftet trots snedanblåsningen var bra.
Jag fick bra höjd i lovartssvängen och fick bra hastighet på den följande rakan.
Sträckan i motvind var seg. Jag hade något hastigt programmerat min sändare till modellen och hade inte finjusterat utslag, differentieringar osv.
Mina utslag på skeven var alldeles för kraftiga, vilket gjorde det svårt att ligga rätt på vingarna på rakan.
Men alla justeringarna kan jag göra nu hemma, då jag vet, vad som krävs.
Sen kommer min Arrow åter att bli harmonisk och agil i luften för piloten. På Hovs Hallar har jag haft mycket fina flygningar med modellen.
Den är snabb och kan matcha modeller som är 10 gånger dyrare. Allt under rätt omständigheter.
Om den är lättflugen ? Nä, eftersom den är byggd för att prestera, är gränserna tänjda, vilket gör att du måste ha styr på dina fingrar, då du styr…
Landningen funderade jag över…Skulle jag landa på toppen, eller skulle jag ta det säkra före det osäkra och landa på stranden ?
Jag landade på stranden,vilket var knepigt,
då vi hade högvatten och stranden hade krympt.
Det tvingade mig att flyga finalen nära kanten och då fick jag lyft, jag inte ville ha.
Andra försöket lyckades och jag kom lyckligt ner.
Förutom jag och min modell var jag totalt ensam på den långa sandstranden…
Här brukar var fullt med folk.
Här kommer lite bilder och en videosnutt.
Allt gjort i hast…
Kameran är en Mobius. Bilderna klippta ur video.
Hoppa in och häng med...
Sista minutenprogrammering.
Härligt sommarväder.
Knölen på nosen är min Mobius onboardcam.
Mycket vita mustascher på Laholmsbukten i dag.
Hanget är lång…
Ser du piloten till höger ?
Inga badgäster.
Här är riktning söderut…och du ser att vinden ruskar om växtligheten på kanten.
Efter landningen
Skuggspel
Sista dynbestigningen innan stigen till parkeringen.
Anders från Halmstad ringde mig i dag och frågade, om jag ville hänga med, då han skulle testflyga sin
nya modell, Tigra, vilken är en flygande vinge tillverkad
i Polen.
Jag märkte, att Anders var mycket sugen att komma
ut och flyga och den känslan känner jag av egen erfarenhet
väl till, så jag hängde med.
Vinden var västlig och framme vid hanget, vilket var
Tönnersa vid Laholmsbukten, märket vi, att vinden
var ca 4 m/sek rakt på.
Inte var vinden bara rakt på, den var också helt laminär,
vilket innebar turbulensfritt lyft.
Modellen är en flygande vinge med attraktivt utseende
och snygga linjer. Det finns en dimunitiv stjärt med
en fena för stabilitetens skull.
Kroppen i glasfiber snyggt gjuten och vingarna utskurna
kärnor plankade med 0.4 poppelfanér.
Poppelfaner är ett klassiskt material för flygplansbygge
och det användes mycket vid bygget av fullskalaplan
före, under och efter Världskriget.
Även för modellflyg var poppelfaner ett viktigt material,
eftesom modellflygarna under kriget var avhända från
balsan och fick använda det som fanns till hands.
Första starten gick perfekt, men efter en stunds flygning konstaterade Anders, att tyngdpunkten låg aningen för
långt fram, varför det blev landning och tillbakaflyttning
av acken.
Sen flög den mer harmoniskt. Inga konstigheter och
framför allt svängarna fungerade bra.
Modellen lagom snabb för den inte så väldigt erfarne, men efter vidare trimning och försedd med ballast i tyngdpunkten, tror jag att den blir riktigt snabb.
dessutom väldigt agil, följsam i luften. Ska den flyga
bra så kräver modellen hastighet. Alltså inte en modell
som du ska ligga och gneta med.
Naturligtvis inte så snabb som en riktig F3F-modell, men tillräckligt bra ändå.
Skevroder/höjdroder finurligt upphängda i inbyggda gångjärn.
Jag fick tillfälle att flyga modellen och ska jag jämföra med exempelvis en Gryphone från 1970, var detta 10
gånger bättre.
Modellen hade ett fint glid, vilket Anders märkte,
då han skulle landa på stranden.
Den ville inte ner…
Men han kom ner och modellen var efter dagens
flygning hel. Jag tror Anders ska vara nöjd med det Tigran presterade.
Ska jag vara kritisk…så hade jag minskat kordan
på vingen med 20% och ökat spännvidden från 140 till
175 cm för att få upp Re-talet.
Den hade blivit snabbare. En flygande vinge bör ha
en tryckcentrumstabil profil och stabilitet kostar motstånd.
Det är bara att acceptera. Det är därför, en flygande vinge inte har en chans i
en F3F-tävling.
Värt att veta om flygande vingar är, att föregångsmännen
bak flygande fullskalalvingar, bröderna Horten från
Tyskland, redan 1942 konstruerade en flygande vinge
med mycket goda flygegenskaper ,som hade glidtalet (fluget) 1:34.
Dessa glidtal blev allmänna inom fullskalasegelflyget först
i början under 60-talet.
1945 konstruerade och byggde bröderna sin Horten VI,
vilken hade beräknat glidtal av 1:43. Man byggde
två prototyper, som togs som någon form av krigsbyte
av amerikanarna och transporterades till USA.
Tigra 1.4 en vacker och bra flygande modell, som attraherar ögat och lusten att flyga.
Här lite bilder och en videosnutt i all hast.
Stolt ägare av en ny ”Tigra 1.4”.
Bäst ta en bild på modellen före provflygning…
På väg till hanget i längs den efter regnet intensivt gröna lövsalen.
Trångt. Mottagare med telemetri väger 2.4 gram…
kolla säkringen av huven med en bit persiennlina.
En kolfiberhuv ligger på ett par hundra kronor med frakt.
Första starten.
Gick rakt och fint.
I bakgrunden Hovs Hallar…vad annars.
Vid vingspetsen strandens enda badgäster.
Som alla flygplan…den gör sig bäst i luften.
Kanske om jag ägt modellen, skulle jag målat ett mörkt band på en vingen.
Tigra 1.4
Det går inte åt många servon. Två styck.
Anders djupt fokuserad på att flyga sin modell.
Under ett av landningsförsöken.
Jag fick testflyga Anders modell…
Den gamle hangflygarens baksida…
Landning på gång.
Tigran med bakgrunden Halmstad och dess silos.
Terrängen bakom hanget. Det går att landa här, om man är rutinerad.
Anders med modell efter fullgjord testflite.
Esteteiskt tilltalande modell.
En belåten pilot…tror jag.
På väg till parkeringen.
…där Anders bil kan hysa Tigran i monterat skick utan problem.
Det kom en kommentar från Ingvar i Borås
om ”Stibners Memorial”…
Ingvar Nilsson skickade mig en kommentar, som jag tycker är värd att publicera för alla OT-friflygare.
Här kommer den och berättar om tävlingen:
Tack för bilderna Mats! Ja, det var inte förrän vid 19-tiden, som den femrandiga
vindsockan slokade litet ibland. Det blev väldigt sent
och någon masstart WW1, blev det inte.
Jag får väl påpeka, att den helbalsamodell som du
fotat inte är någon skalamodell.
Det är Sigurd Isacsons Big Boy, (se ingressbild) som är i princip samma som en Jetex-driven modell,
vilken han lanserade sent 50-tal.
Det intressanta med BigBoy är, att den flyger
väldigt bra utan nämnvärd trimning,
dock saknar den dekalage och den behöver
litet grand power för att stiga.
Växeln är en s k FROG-växel.
Isacson hävdar, att flygtiden blir den dubbla med
denna växel.
Sent på kvällen gjorde jag försök att flyga med
växel och en ynklig propeller, men det behövs
betydligt mer kraft i motorn, om den skall flyga.
En dag med stilla luft så skall väl detta snart
vara vederlagt, om flygtiden verkligen blir den
dubbla.
Kroppen är såpass smal, att det är tveksamt,
om det går att få plats med den stora motorn,
vilken skall vara 4 strängar 5 mm brett gummi.
Redan 4 str. med 3,2 mm gummi är på gränsen,
vad som får plats.
Min Slingsby segelmodell ville inte gå rakt på
linan, men efter att Lars Tolkstam andats på
den och vridit, så flög den drygt 30 sekunder,
men kolliderade med en hangardörr och bröt
av bakänden (rövbrott?) .
Men den limmades ihop med balsalim,
som visserligen behöver 20-30 minuter,
innan det är skapligt starkt, men kan i
gengäld lösas upp med aceton och justeras.
Slingsby
Det hela avslutades med kaffe o tårta o hembakade
småkakor under prisutdelningen, som var klar
vid 23:15-tiden.
Sedan åkte jag hem och var hemma prick 02:02.
MVH / Ingvar, Borås
Som du ser ur Ingvars berättelse, var det en låååång
modellflygdag för honom !
Kärt barn har många namn, så ock våra moln i skyn. Lenticularismoln uppstår vid de tillfällen, då
atmosfären är stabilt skiktad.
Det innebär, att förutsättningar för adiabatik inte föreligger. Termik vill ha förhållande, som
innebär att temperaturen avtar med höjden, vi säger,
att det är labilt skiktat.
I onsdags rådde det förhållanden som kunde skapa
lävågmoln.
Vi hade sydostlig vind. Det var stabilt skiktat. Vi har två hinder i terrängen, som kan skapa vågrörelser i luften. Det är Hallandsåsen och höjderna vid Veinge.
Dessa specifika moln kallas också lävågmoln, vilket förklarar lite, om hur det fungerar.
Jag var som vanligt flygsugen i solskenet och kuskade iväg till en pilotplats söder om metropolen Halmstad.
Det såg bra ut med solsken, lagom vind från sydost och en lång smal molngata med altocumulus.
Det borde vara möjligheter att få fin termikflygning… men det sket sig. Ingen termik, helt fritt från veretikala rörelser i lufthavet.
Ett flertal gånger prövade jag men ingen anslutning till eventuell termik. Till och med ormvråkarna kastade in handduken och hängde upp sina fallskärmar…
Ok, jag parkerade mig i min flygstol och studerade den vackra omgivningen.
Efter en stund dök det upp snabbt bildande linsformade moln rakt över mig. De låg i flera skikt.
En klocka ringde…kan det var lävåg ?
Efter en stunds funderade förstod jag att detta var fallet. Vi hade rätt vind, vi fick en våg inducerad av Hallandsås med en andra studs på höjden vid Veinge. Därför bildades molnen rakt över mitt huvud. Molnen tycktes, trots vind,
var helt stationära.
Lävåg är ett användbart instrument, om man vill skaffa
sig en bekväm höjdvinst i turbulensfritt lyft.
Kanske inte för modellflygare eftersom du måste klättra i rotorn för att komma upp i lävågen.
Men det är ett fascinernade naturfenomen.
Efter en halvtimma såg jag, att molnen hastigt började
falla ihop och jag förstod, att det kanske kommit in ny
labil luft, som förhindrade lävågen.
Så jag startade min modell eftersom det började komma nybildningar av Cu där jag flög.
Jag drog motor till 120 m och omdelbart anslutning till stark men aningen turbulent termik. Min modell klättrade så högt jag ville och det kändes, att vi nu hade ett helt annat termikläge. Nu var det finfina betingelser för en termikmodell.
2 timmar fick min ärrade HyperAva i luften, innan jag landade i den jungfrueliga grönskan i försommaren.
Nöjd och glad packade jag ihop och for hem mätt på
upplevelser, som tåldes att fundera över.
Jag upplever, som jag tidigare påpekat, alltid något oväntat, då jag är ute och luftar mina modeller.
Det gör man aldrig i dvala framför en tv…
Här några bilder.
Jaha, allt klart för start…
Här ser du hur skyn tedde sig vid min ankomst
med en smal gata av AltoCu-moln.
Jag tror min gamla HyperAva med 946 flygtimmar närmar sig slutet på aktiv tjänst nu…
Den är sliten och ärrad…
Här de linsformade molnen som låg i stort sett stationärt trots vinden.
De löses upp
Principskiss lävågmoln
Här ser du väderläget ändrats med begynnande Cu-bildning.
Där jag förstod, att ska man kunna få en mindre modellflygklubb att fungera, så gäller det, att ha det enkelt.
I dag är det så, att människor inte har så mycket tid att lägga på bredvidarbetet i ideella föreningar.
Då krävs det, att allt hålls enkelt och att energin satsas på kärnverksamheten: Flygning.
Inte på att bygga campingar, fina toaletter osv.
Söder om Laholm har modellflygarna ett fint fält i trakten av Kövlinge, placerat vid sidan av vägen Laholm-Vallberga.
Håll koll på skylt ”Modellflygfält”.
Här finns allt, man behöver som modellflygare. En bra gräsbana som är lättskött och ett enkelt klubbhus.
Jag var bjuden dit i söndags för att få bese det och träffa några av modellflygarna.
Vädret var solsken och ostlig vind ca 3-4 m/sek.
På plats var Johnny och Lasse. Johnny med en depronelseglare och Lasse med en fin F3B-modell från Tjeckien.
Jag tog bilder, för att i någon mån visa verksamheten vid fältet tidigt en söndagsmorgon.
Klubben har haft en positiv utveckling med tillströmning av nya aktiva medlemmar.
Johnny förbereder
Nu ska den iväg…
Koncentration.
Take off
Modellen i sitt rätta element.
Skev, sida, höjd och klaff.
Lasse pilot på Asperatus.
Tänk om man haft en sådan modell
med sig till en tävling 1975 ?
Så här ser ett effektivt höjdstyrverk, fena och sidoroder ut i dag. Långa och smala ger ett högt Re-tal, vilket gör, att de är effektivare.
När jag ska förklara, varför höga Re-tal är bra, brukar jag säga,
att en lång smal kniv skär mer tårta än en kort och bred…
Du ser…öppna fält, inga hinder.
Denna typ av elseglare är otroligt högpresterande tack vare mycket effektiva vingprofiler.
Denna konfiguration på en modell har nu börjat slå igenom även på full-size flygplan.
Dags att planera landning.
Modellen har ett högt glidtal, som tas bort genom effektiv klaff inför landningen.
”Asperatus”
Kommer antagligen från namnet på en
typ av moln som heter ”Asperitas”
I torsdags var det en av de sällsynta dagarna, under denna
årstiden, som bjöd på västlig eller nordvästlig vind.
Det borde alltså vara lite upplagt för hangflyg vid
Tönnersa Strand.
Solen sken och vindens styrka var 3-5 m /sek, vilket
kunde skapa goda förhållanden dels för flygandet och
dels att kunna stå ute i det vackra vädret utan att bli
genomblåst och genomfrusen.
Nåväl, jag var på plats 1230 och beredd att starta med min, nästan under alla omständigheter, flygbara Blue Phoenix.
Varför jag inte skulle flyga någon av mina snabba F3F
modeller ?
Jo för en Blue Phoenix klara de flesta väder. Från mycket
svaga till starkare vindar.
Jag har ju modifierat profilen för att på en bättre polarkurva, varför den penetrerar hyfsat. Dessutom är en Blue Phoenix en enkel modell, som man monterar snabbt. Fyra gummiband,
sen är den flygklar.
Jag är främst ute efter en flygupplevelse, inte att jag ska flyga
som en skållad råtta 10 cm över kanten.
Flygglädjen är det väsentliga för mig.
Med var också dels min nya Mobiuskamera, dels min gamla Mobius nu försedd med nytt pc-board.
Jag ville se, att båda fungerade. En kamera hade jag tejpat på min glasögonskalm som vanligt. Detta är ett mycket fint sätt att filma/fotografera, om du vill dokumentera skeendet.
Det du ser, det är det du fotograferar. Det bästa av allt är,
att Mobiusen tar så bra bilder, med hänsyn till pris och storlek.
Då jag kom fram till min vanliga pilotplats, såg jag att länsstyrelsen gjort ett hack i den främre dynkanten.
Varför ?
Bra fråga. Kanske för att underlätta för eventuell häckning av fältpiplärkan.
Dock kan jag garantera att naturen med vindens hjälp inom ett par år har återuppbyggt dynkanten igen.
De som planerat detta borde gå en kurs i grundläggande (sand)dynamik.
Ok nog klagat. Jag var absolut ensam på stranden, så
när som på en Golden Retriever, vilken vallade sin
husse långt borta på den öde sandstranden.
Start och ut med min Blue Phoenix i det laminära härliga lyftet. Det bar perfekt och det var mycket goda förhållanden.
Hanget har ju blivit högre, vilket inte minst skärmflygarna erfarit, då de nu kan flyga på Sveriges längsta kusthang.
Med den vinden vi hade i dag, bar det upp till ca 50 meter just över strandkanten.
En tjusning med att flyga vid detta kusthang är att jag har
min modell mycket nära mig. Det skapar en speciell känsla.
Att landa kan var besvärligt, eftersom det bakom hanget är
turbulent, vilket ställer krav på reaktionsförmåga och och förmågan att förutse skeenden, men som du kan se på
videon, så gick det att komma ner under relativt
kontrollerade former.
Två timmar i luften fick jag med min kära Blå Fenix
och jag njöt varje sekund.
Sedan var mina inre batterier laddade och jag var
beredd att möta världen med öppna ögon och friska
tag igen.
Än en gång; Tack gode Gud att jag är förunnad att få
bo vid en kust och där kunna fånga en fri horisont med
min blick !
Innan jag gick till bilen, tog jag en promenad på stranden för att kolla, om jag kunde hitta lite bärnsten.
Det blev noll i dag, men jag har förhoppningar, att på måndag finna strandfynd, då vi kommer att få 10 – 13 m/sek
vind på söndag, vilket kan föra iland gods från havets botten.
Kvällstidningsträsket utlovar som vanligt världens
undergång på söndag då de säger det blir orkanvindar med
det annalkande lågtrycket.
Vi får väl se, om boulevardpressen eller yr.nohar rätt.
Den norska vädertjänsten har förutsett 12-14 m/sek
på söndag kväll.
SÅ var min dag på hanget och jag dokumenterade mitt görande med mina Mobiuskameror.
Stillbilderna klippta ur videon.
Jump into the seat, buckle up and hitch a ride with me !
Undrar du, varför jag är ute och flyger, så fort tillfälle ges ? Mycket enkelt: Det är det roligaste jag vet och det ger mig
oändligt med upplevelser !
Sådant du aldrig får framför din tv.
Sanden pudrad med frost. Det närmaste
vi varit vintern i Halland hittills i år.
Den fula stövelknekten låg och tjurade
Vintern 2020 Tönnersa. Härligt !
Naturen där jag flyger. Härligt ljus.
Kattegatt med sin horisont. Inga granar här…
En Blue Phoenix gör det den ska…flyger.
Enda nackdelen vintertid vid 13-tiden är att solen står lågt.
Snart start. Vingen sitter med 4 gummiband.
Enkelt. Varför klabba med skruvar ?
Man måste använda sidorodret ordentligt på en Blå Fenix…
En klassisk modell
En jetkärra ritar sitt skarpa spår i skyn och min modell glider på…
Efter landningen. Allt under kontroll.
Kanske det som kan dra lika mycket som hangflygning...
Eftersom jag just nu är kroniskt flygsugen, tog jag chansen att sticka iväg till ett inlandshang vi
Tjärby kyrka för att få mig någon timma i luften.
Det var solsken, 4/8 Cu och västlig vind. Min modell var en av mina tre Blue Phoenixar.
Jag tog med den med elmotor, för att kunna fega mig
ur ett dåligt läge. Man kan ju aldrig veta, vad som sker.
Att flyga hang på ett inlandshang vid denna årstid kan vara lite knepigt.
Är det bra solinstrålning är vinden termisk, det vill säga den kommer i omväxlande varma eller kalla
pustar, som innebär lyft eller sjunk om vartannat.
Enkelt uttryckt så är det turbulent. Att då flyga en modell som en Blå Fenix, vilken bara har sidoroder, kan innebära problem. Så jag måste flyga med fantasi och förutseende.
Att flyga på hanget gick bra, med hänsyn taget till
omständigheterna, och jag fick en timma i luften.
Jag kunde flugit dubbelt så länge, men det var kallt och jag hade fuskat med klädseln.
Tillsammans med mig flög också en glada på hanget och i den varma vintern drog gulsparvar förbi.
Varm vinter…har jag inte det minsta emot. Härligt. Hoppas det inte kommer snö, så jag slipper sätta på vinterdäcken.
Då jag fått lite höjd på hanget stack jag rakt ut och lyckades krångla in mig i en termikblåsa, som tog mig uppåt mot skyn.
Vinden hade ökat till ca 5 m/sek, så jag drev iväg och alla vet ju, att Blue Phoenix inte är en fantom på att penetrera motvinden, varför min höjd gick åt för att trycka framåt mot vinden.
Så småningom landning och jag plockade ihop och kunde nöjd åka hem.
Där jag laddade acken och fann att jag konsumerat 300 mA.
Så det var en billig dag.
Här lite bilder och en filmsnutt.
Alla stillbilder är klippta ur en video, som min suveräna Mobius tagit.
På väg…
Miljön där jag flyger är speciell…och skapar en särskild känsla.
Vinter…?
Härlig februari. Jag har inget emot milda vintrar.
Ser du det är grönt i det höstsådda…
Lite sol höjer i alla fall mitt humör. Ljuset är viktigt efter den mörka period vi haft.
Som sagt…här blommar Cumulusmolnen och ger en föraning om kommande fina termikflygningar
Min trogna Blå Fenix
Blue Phoenix med elmotor…det bästa nybörjarplanet.
Vi har haft envisa vindar från den 3. och 4. kvadranten under
två månader, vilket effektivt släckte hoppet om hangflygning
på Hovs Hallar.
HH kräver NV-NO vind.
Dock visade långtidsprognosen hos yr.no, att onsdagen kunde
bli en klämdag med bra hangvindar.
Meteorologen förutsåg ca 5 m/sek NNV. Perfekt för mig och
en hangmodell.
Klockan 1030 anlände jag till parkeringen på HH och konstaterade,
att vinden nu var NNV.
Alltså tog jag mitt pick och pack och stretade uppför kanten till Platån, eftersom vid NV vind vinden ligger på den södra delen
av Platån.
Uppkommen mätte jag vinden och den var 7 m/sek och byig
från NNV. Det var lovat, att vinden kunde dra mot nordväst, så jag beslöt,
med hänsyn till den friska vinden, att knalla ner till Segeltorpshanget,
vars kant passar nordvästliga vindar.
En ny promenad ner Segeltorpskanten till min pilotplats.
Ny vindmätning och den sa 7-8 m/sek rakt på och byigt.
Nedanför på gräset höll Jan från Eslöv på att förbereda start med
sin skärm i den något besvärliga vinden.
Han drog upp skärmen nedanför hanget, backade upp i kanten
och startade. Sen försvann han i riktning Norrehamn, där vindmätaren sitter.
Jag satte ihop min Spirit satte fast min Mobiuskamera på mina
solglasögon och startade videon…bara för att komma på,
då jag landat, att kameran inte funkat…
Försökte fixa det, då jag kom hem, genom att vidta de åtgärder
som kunde behövas, men kameran vägrar videofilma.
Den tar stillbilder men ingen video.
Jag fann nya kameror på nätet till hyfsat pris i England och
beställde två nya.
Lyftet var i den friska vinden kraftigt och det bar både högt
och långt framför kanten.
Så att flyga var enkelt.
Jag hade startat kl 11 och med ett par avbrott, landade jag
slutligen kl 1430.
Landningarna mycket underlättade av min effektiva klaff
, som möjliggör i stort sett helikopterlandningar.
Jag märker, det är den kalla årstiden, eftersom strömmen
av turister har nästan sinat.
Men nästan som vanligt, de som kom förbi stannade och var nyfikna, varför jag gjorde skamlöst propaganda för modellflyg och då i synnerhet i konsten att flyga på ett
hang.
Efter landningen kände jag, att jag var jag genomblåst
försiktigt uttryckt.
Jag borde haft min overall, men jag felbedömde väderläget
hemma.
Nu vet jag.
Ytterligare skärmflygare kom i form av Anders, som startade
nere på Segeltorp och omedelbart gled iväg mot Platån,
där jag, då jag var på väg till bilen, såg honom hänga på bra
höjd över Hovs Hallar njutande sin flykt.
Jag tog stillbilder med min lilla Mobius och jag publicerar
några här, så du ser, vad jag sysslat med.
Men det kändes härligt att ha fått ett par timmar i luften igen efter ett så långt uppehåll. Hoppas jetströmmen flyttar på sig, så vi får lite nordliga vindar !
Som sagt alla bilder min lilla Mobius.
Startberett.
Havet bröt med ovanligt kraftiga vågor…
Segeltorpshanget med en skärmflygare i bakgrunden.
Så lite som jag modellflugit sista 6 veckorna, har jag aldrig upplevt förr.
Väderläget har varit helt låst och jetströmmarna har inte varit på vår sida.
Jag är för bekväm att ge mig mig ut till ett hang i 12 m/sek sned vind och i duggregn.
Jag får avvakta. Men som lite plåster på såren kan vi ju kolla en video från sommarens flygningar.
Den är inget speciellt, men visar kanske, varför jag så gärna far till,
HH , då förutsättningarna är goda för att uppleva flyg och natur.
Hoppa ombord så flyger vi !
Kanske jag publicerat videon förut, men det får vi stå ut med…
PS. Om ni undrar över varför en skevrodret står ner, beror det på,
att jag hjälpligt trimmat bort snedbelastningen, orsakad av ombordkamera
och kolfiberstav.
…jag blir aldrig trött på att se bilder på vackra modeller !
Vissa bilder väljer jag att ofta återkomna till. De ger mig möjligheten att återuppliva positiva minnen och upplevelser och att än en gång förstå hur inspirerande modellflyg är.
Modellflyg för mig kan jag aldrig uppleva som någon sorts tvång. Däremot, är det något, jag alltid har lust att syssla med, då det berikar mitt liv både själsligt och fysiskt.
Ibland funderar jag, vad det är som präglat mitt livsintresse
för just begreppet ”Flyg” ?
Jag tror för min del, att det helt enkelt är begreppet ”Flygning”.
Alltså, att något kan färdas genom luften på ett kontrollerbart sätt.
Jag antar, att riktigt hängivna utövare av modellflygets olika delar inte har problemet att hålla intresset vid liv, utan deras problem är kanske att begränsa tiden och resurserna man lägger på hobbyn.
Det finns människor, som är helt hängivna sin hobby och som modellbyggare kan ägna tusentals timmar åt att färdigställa ett projekt.
Belöningen kommer tusenfalt, efter man fullbordat det man försatt sig. Då kan byggaren säga:
Det är jag, som har rott detta projekt i land !
Skrämmande många lyckas sitta vid sidan av vägen och se livet passera som en lång kö av bilar, vilken kan tyckas oändlig, tills de plötsligt ser sista bilens bakljus försvinna i fjärran och plötsligt förstå att, detta är vad jag inte
gjorde med mitt liv…för det går inte att backa en till
synes oändlig bilkö…
Därför kära besökare, ut i naturen modellflygburen !
Här är lite bilder på människor, som aldrig tröttnar…
Jag lägger inga kommentarer ihop med bilderna,
eftersom det skulle avslöja min djupa okunnighet,
vad gäller friflyg…
I måndags hade jag visst hopp om, att vädret skulle vara
så stabilt, så jag äntligen kunde provflyga min Grafas Maxi…
Jag har gått runt hemma som en äggsjuk höna ivrig att
komma ut med modellen.
Den borde flyga bra, om den är rätt trimmad, så jag hade
stora förväntningar.
I uppehållsväder for jag söderut till vårt fält, där jag skulle
träffa Johnny, som oxå ville ha sig en tur med någon av
sina modeller.
Johnny har byggt 4 + 4 Leprachaun segelmodeller. 4 stora och 4 mindre. Jag har presenterat båda på bloggen. Om du vill ha tag i en fin segelmodell enligt 40-talsstuk, kan du kontakta mig.
Vid framkomst blev det montering av modellen. Drivacken
var en LiPo 3600 3 s-acke. Batteriet placerades, där jag
förutsatte det skulle sitta.
Ok, dags att starta. Johnny släppte Maxin och den flög ut
perfekt.
Johnnys första kommentar var .”Den flyger ju makalöst bra” !
Min åsikt då, var att den flög som förväntat.
Men då jag svängde, såg jag den svängde orent…alltså
beslöt jag att landa för att kolla alla roder och då speciellt
mixningen för sida/skev.
Jag flyger med mina termikmodeller, där jag mixat sido- och
skevroder. Allt för att flyga rent och eliminera eventuell
skevroderbroms, som kostar motstånd och höjd.
Vid landningen märkte jag , modellen hade högt glidtal,
så jag drog 70 grader klaff, vilket sänkte farten.
Dock märkte jag, att då jag skulle hålla upp nosen innan
sättning hur det innebar svårigheter…jag kunde inte få upp
nosen som förväntat.
När jag efter landning kollade sidorodret, då det var inmixat
till skeven, gick det åt fel håll…?
Generalfel av mig så klart.
Jag skämdes för lapsusen, men rättade till det. Ny start. Nu testade jag svängarna och nu svängde den ok, utan
att flyga med släpande stjärt i svängarna.
Som lök på laxen kom naturligtvis regnet, vilket till en
början jag ignorerade, men slutligen landade jag.
Då smattrade regnet glatt mot Oralighten på Maxin.
Jag är extremt försiktig med regn på min sändare. Därför jag
har dålig erfarenhet av det.
Johnny flög med sin lilla ASW, som han lackerat om, så den
var riktigt snygg.
Därefter packade vi ihop och åkte hem. I bilen hade jag
emellertid en gnagande tanke i min hjärna att:
Tyngdpunkten kan inte vara ok. Detta med tanke på att
det var svårt att få upp nosen vid landning. Dessutom
märkte jag på glidet att något inte stämde.
Hemkommen hängde jag upp modellen med allt i och
jag noterade att tyngdpunkten var fullständigt galet
placerad…
Alltså kollade hos HAB, som säljer modellen, var CG ska
ligga. Såg det var angivet, att den ska ligga 40 mm från
vingens framkant.
Jag tycker det är långt fram men ok.
På ritningen som följde med modellen är angivit 60 mm
från framkanten. Jag har justerat så jag valde ett värde på
55 mm.
Vi får se hur det flyger
Det betyder oxå , att jag får ändra om lite i inredning i
modellen, så jag kan få batteriet, där jag vill ha det,
alltså mycket längre bak. Jag lyckades flytta acken
bakåt så tyngdpunkten hamnade där den ska vara.
Skulle det visa sig att jag måste flytta tillbaka cg längre
fram, då är detta lätt gjort genom att flytta fram
acken igen.
Nu var min acke onödigt stor 3600 mA. Den ska jag byta
mot en 3-cells 2200 acke, för det är en segelmodell och
inte en motorkärra. Det borde hjälpa justeringen av
tyngdpunkten.
Proppen var för stor, så den ska jag byta mot en 12 x 6.
När detta är gjort, jag övertygad om, att modellen
kommer att flyga mycket bättre och ge mig många fina
stunder i luften.
De korta flygningarna jag gjorde, visade för mig att modellen
har potential och ett högt glidtal, vilket spännvidden 353 cm
och profilen en Martin Heppele 32 borde borga för och en
bra polar.
Det kommer en ny rapport om förnyade testflygningar.
Jag tog lite bilder med min Mobius sittande på solglasögonen, vilket är ett fantastiskt bra sätt att dokumentera sina flygningar.
4 bilder i sekunden utan bekymmer. Du plåtar det du ser på !
Vi ses !
Biltemas stol, segelflygarens bästa vän. Både att lägga modellen på och att sitta i, då man har dålig rygg och flyger långa pass.
Inget dåligt fält eller vad säger du ?
Första starten.
Fly baby fly !
Alltid spännande med första starten…
En low pass…
Johnny tog bilden med min Sony
30 grader klaff
Jag tycker man kan se på modellen, att den vill flyga…
Några bilder på Johnnys kärra. Det var mycket dåligt ljus, därför den lite dåliga kvaliteten.
Fullskalasegelkärror har i dag ungefär ovanstående utseende. De har härmat F3B flygarna…
Det är ju snart något som kallas Halloween. Som jag tycker inte har den ringaste
anknytning till vår svenska kultur. Men bilden kanske associerar till begreppet…
Man kan knappt se färgerna på modellen i det gråa vädret..
En tryckare.
Min Grafas Maxi ligger till ro i gräset efter testerna.
Jag fick ett mail från Ingvar och som vanligt var det intressant, så här kommer det:
Hej!
Att programmera sådana häringa grejer brukar oftast sluta med,
att iallafall jag erkänner mig besegrad. Dessbättre är jag varken tävlingsmänniska eller särskilt prestigebelastad så jag kan be om hjälp.
Varför håller jag på med friflyg och linstyrt modellflyg?
Jo för linflygandets del så är det fortfarande helt analogt och fullt
begripligt för alla –här är det övning och känsla som gäller.
I fråga om friflyg av äldre slag utan en massa finesser som vingar
som ändrar profil och spännvidd, som det numera blivit i
FAI-klasserna är det trimflygningar som gäller för att hitta modellens
perfekta trim. När man släppt modellen så skall den sköta sig själv.
Jag har en modern skapelse för klass F1S (tidigare E36) som är en friflygande motorklass med elmotor. Grundreglerna säger 10 sekunder motortid och oftast har vi 2 eller 3 minuter max flygtid.
Hur länge modellen flyger beror ju i första hand på ifall den är
bra trimmad, i andra hand att man skickar iväg den i en termikblåsa
och inte minst att man programmerat motortid och flygtid rätt.
Jag har en F1S som heter Joulebox och köps som byggsats från Kanada. Man kan köpa den i olika komplett-grader, som ritning, shortkit som är spryglar och litet småkrafs, et standardkit som är komplett men utan elektronik och motor, eller en fullt komplett sats med precis allt utom batteri.
Timern i denna kompletta sats är en sådan där man skall hålla in en knapp, sedan trycka t.ex 8 ggr för att den skall gå till program 8… kanske blir det 7 pip från den men jag tror det är 8… på 9 olika program skall alltså denna modell kunna dels trimmas för bra motorflykt med kanske olika motortider och även olika mycket effekt.
Dessutom när man trimflyger och råkar komma i termik vill man inte gå
en kilometer för att leta efter modellen utan man vill att den skall flyga
kanske 5 sekunder så man ser att den tar ur på rätt sätt när motorn
stannar, man vill kanske flyga 30 sekunder för att se dels hur glidet är,
dels om den kurvar som tänkt.
Ja det är gott och väl, det finns ett alltså ett program som ger 10 sekunder motor med full effekt och 115 sekunder innan termikbromsen slår till. Retfullt om modellen bara är 5-6 meter över marken och bromsen går till, den landar på kanske 118 sekunder medan maxtiden är 120. Å andra sidan räcker 115 sekunder bra om modellen är på 100 meters höjd… då blir det en max med några sekunders marginal.
Vid en flyoff (alltså om det är 2 eller fler tävlande som har flugit bara maxar och alltså så att säga står på delad första plats vilket man avgör med en flyoff där man oftast ändrar antingen maxtid eller kortare motortid). Ja då räcker inte den här enkla timern.
Jag lyckades få köpa samma sorts timer som de flesta använder i Sverige (den tillverkas inte längre). Denna kräver en programmeringsenhet som dock är i fickformat.
Här kan jag ställa motortid 0,1 till 99,9 sekunder, jag kan ställa motoreffekt och jag kan välja tid för termikbromsen från motortid plus 1 – 999 sekunder.
Ja här satt jag och försökte få den dumma timern att bli programmerad. Jag bad om hjälp – njaaa de två främsta F1S-flygarna hade inte riktigt tid.
Men så dök Martin – alltid lugn och hjälpsam – upp och sa att han kunde hjälpa mig. Ja det största felet jag gjort var att inte avsluta programmeringen med att hålla nere ENTER-knappen tills displayen kvitterade att programmet hade laddats. Och sedan var det att positionera servot för termikbromsen – jag begrep inte hur jag skulle få servot i rätt läge men det fixade Martin på några minuter.
Sedan ligger det jag programmerat kvar tills jag ändrar det aktivt.
Bagateller? Kanske, men om man inte kommer vidare så kommer man INTE vidare.
I onsdags for jag till HH för att få mig några rundor i luften med antingen min Gillette eller min Spirit.
Vädermannen hade lovat 4-6 m/sek NNV för att sedermera öka till 5-7 NV.
Men vind och dess riktningar på Hovs Hallar är ett kapitel för sig. Vädret är ofta, vad gäller vindar, avvikande från prognoser.
Då jag anlände 0900, hade vi N 5-7 sekundmeter.
Alltså var det läge, att bära upp vad som behövs till
Platån.
Där jag möttes av relativt frisk vind rakt på.
Ute över Kattegatt åt syd en molngata med höga och
välutvecklade Cu-moln. Det var bara att hoppas, de inte
drog sig norröver med sin eventuella nederbörd.
Bra, tänkte jag, det är till att montera min Gillette och
kasta ut.
Jag gick bort till bortre delen av Platån för att kolla vinden. Då märkte jag, att vi hade en topprotor av osedvanlig styrka och utbredning. Stod jag på toppen, blåste det 5-6 sekundmeter i nacken på mig. Alltså det blåste ut från hanget på toppen.
Detta komplicerar det hela, då det gäller starten. Inte
bara topprotorn är besvärlig, det innebär ju start i
medvind och att även kantrotorn snurrar energiskt på,
just under de omständigheter som rådde .
Eftersom topprotorn var kraftig, pressade den kantrotorn ut från hanget. Det skulle medföra för en modell dåligt lyft, dels då jag kastar ut på toppen, dels att jag inte skulle vara hjälpt av kantrotorn vid starten.
Så jag monterade min Spirit, eftersom den är snällare att flyga jämfört med min Gillette, som kan vara en elaking.
Att kasta ut Gilletten i detta läget hade varit ett renodlat kamikazeuppdrag. Det var ingen ”Gudomlig Vind” som ju ordet Kamikaze betyder.
Startar jag på Platån, finns det två möjligheter . Antingen i östra eller västra delen. Vid dessa två platser är påverkan från rotorer minst.
Så jag fick vackert vänta i startläge, tills omständigheterna var gynnsamma.
Alltså startade jag, då jag kände topprotorn tillfälligtvis
tappat andan. Det sket sig. Modellen kastades åt höger, utan att jag kunde hålla emot med skev och sida.
Tursamt nog landade modellen i en enebuske, varför inga skador uppstod. Mer tur än skicklighet.
Nåväl, nytt försök och nu gick det med ett nödrop. Min Spirit for som ett torrt löv, då jag startade, men då jag kommit ut 20 m från kanten, fick jag den laminära vinden, som skapade ett starkt lyft.
Sen var det enkelt att flyga, så jag kunde avslappnat sitta på min flygtuva och njuta.
Som vanligt på Hovs Hallar var det mycket flanörer,
vilka kom förbi, vilka stannade och frågade hur det
fungerar. Alltid lika roligt att försöka omvända flanörer till
modellflygare !
I modellen satt min GoPro i nosen. Vilken fick fotografera en ung gråtrut, som ville flyga rote med mig.
Efter 45 minuter i luften landade jag, vilket du kan se
på mina bilder. Inte helt enkelt att ta sig ner, men gör du som jag,
brukar det lösa sig.
Flyg rejäla banor, så får du tid att bedöma din höjd och kan komma in rätt. Att ha klaff är nästan ett måste,
då du flyger här. Det ger dig möjlighet att säkert reducera din höjd och kontrollerat landa bland diverse taggiga buskar.
För nästa start monterade jag min Mobius på en pinne vid ena vingspetsen. Allt för att få en annorlunda bild av min Spirit. Kameran väger 25 gram och pinnen 50 gram. Pinnen som håller kameran är en furulist laminerad med ett kolfiber fyrkantrör.
Detta innebär en vikt på ena vinghalvan, vilket jag måste kompensera med skevrodret, som du kan se på bilderna.
För övrigt påverkade det inte flygningen, utan jag fick de bilder jag önskade. Bilderna från min Mobius är klippta ur en videofilm. Jag kan inte nog uppskatta min Mobius goda egenskaper. Då jag kommit hem beställde jag en till, om den nuvarande skulle lägga av.
Varför en Mobius slutar funka ? Det är vid flitigt användande
utsatt för ett mekaniskt slitage. Det går inte att undvika.
Men den tar lika bra bilder, som då den var ny. Vad som man ska vara uppmärksam på med en Mobius är två saker: Laddaren till batteriet ska helst vara enligt modellen Ifåneladdare som ger bra med ström
Du ska ha ett bra SD-kort med bra prestanda. Låg
kvalitetkort ställer till besvär. Vilka kort du ska använda,
kan du se i RC-Groupsmycket omfångsrika tråd om
Mobius.
Efter hand som timmarna gick, minskade vinden och
vid ett tillfälle kom det termisk vind, som effektivt spärrade hanget för den laminära vinden.
Det fick jag erfara, då jag flög, eftersom lyftet markant minskade, men det var inget problem att hålla sig upp.
Vilket däremot en skärmflygare fick erfara. Han kom smygande under kanten, vilket är sämsta platsen vid detta väderläge. Han skulle gått längre ut från kanten för att få lyft.
Skärmflygaren flög riktning Kattvik utan att få lyft, men vände och flög västerut.
Hoppas han kom säkert ner framför värdshuset eller nere vid Segeltorp.
Jag såg honom inte mer sedan, så antagligen hade han packat ihop och åkt hem.
Efter en kort stund kom en laminära vinden igång igen och jag kunde klättra så högt jag ville.
Jag hade startat 0945 och klockan 1435 landade min modell på gräset bakom fortet.
En härlig dag lade jag till handlingarna.
Man upplever mycket, då man modellflyger !
Hemkommen lade jag märke till, då jag laddade, att jag
förbrukat 826 mA ström. 6 servo +telemetri krävde det.
Sammanlagd tid i luften ca 3.5 timma.
Foto är klipp ur video tagen av min Mobius, stillbilder från min goda GoPro och några bilder från min Sony systemkamera.
Om du vill, häng med !
Min Spirit utrustad med två kameror. En GoPro i nosen och en Mobius på ett spröt vid höger vingspets.
Ett mäktigt Cu Congestus.
Ser du elefanten med sin saluterande snabel ?
Som du ser regnar det ur molnet. Min bror befann sig i Helsingborg och han hade samma moln framför sig. Då får man en aning om den stota utbredningen av ett Cumulusmoln som växt på.
Min Spirit på väg ut. Kolla höger skev, som kompenserar för vikten av min Mobius.
Modellen landade utan kontroll i en enebuske sedan rotorn tagit befälet.
Här ser du hur turbulent det kan var i vid start genom en rotor. Dessutom kan jag informera att mitt sidoroder låg maxat åt vänster.
Nåväl, efter att ha kommit ut i den laminära vinden var allt bara en njutning !
Landning med utnyttjande av full klaff.
Piloten mycket fokuserad på att landa modellen ok.
Allt under kontroll hittills…
Ser du buskarna…kan skada Oracovern om man har otur.
Men allt gick utan problem.
Vildnyponen perfekta att plocka nu. Smakar mycket bättre än odlade.
Björnbären behöver 10 dagar till. Hoppas det inte blir frost bara. På Hovs Hallar finns ett överflöd av dessa bär.
Om man brygger själv finns här enebär för kryddning av ginet.
En skärmflygare kommer kanande under kanten…
…det är ett dåligt läge…
…dessutom är faran för frontalt inslag stor, om man inte är uppmärksam.
En duvhök ? kom förbi…
eller sparvhök..tror jag
Truten som ville flyga rote…
Vem kunde tro, vi skulle kunna ta dessa bilder för 20 år sen ?
Här sitter piloten på sin tuva och flyger och njuter av livet. Här har vi
inga fjantiga depåordningsvakter, som går och blänger i marken och
letar fel, utan vi som är riktiga modellflygare använder sunt förnuft !
Landning bakom fortet.
Ser du stenen ? Den har kostat några modeller under 45 års flygning här.
Jag lyckades undvika den, men den har kostat modeller !
…om jag kollar nederbördsprognosen …
i dag tisdag…
Det har varit dåligt modellflygväder på sistone. Det har varit dåligt med sol, det har varit dålig hangvind. Mest sydväst och sydost.
Jag vill ha N-NV, så jag kan åka till Hovs Hallar.
I måndags regnade det inte i alla fall, men det var klent med instrålning. Vinden var ca 1 m/sek, som naturligtvis triggade min lust för termikflyg.
Jag for iväg till mitt vanliga flygställe, monterade och startade.
Tog upp Avan på 150 meter och kollade termikläget. Som du kan se på bilderna var det 7/8 Cumulus och då naturligtvis lite instrålning.
Termiken fanns, men blåsorna var klena och oregelbundna. Men icke förty, genom att flyga väl och försiktigt kunde jag sakta gnaga mig upp.
Uppskattar jag steg med 0.2 m per varv…men håller
man på länge, då tar man sig upp.
Det är ju spännande att flyga under marginella
förhållanden. Därför då sätt den personliga skickligheten och
erfarenheten på prov.
Just att flyga ”väl” är viktigt. Flyger du för sakta, kan
din modell vika sig, då du svänger med vinden och då
tappar du 2-4 meter, som du sedan mödosamt får
gneta ihop.
Då jag ligger i en svag blåsa använder jag mina roder
så lite som möjligt. Det finns ingen anledning att veva
med roderna under sådana omständigheter.
Jag försöker trimma modellen, så den flyger just
ovanför vikningshastigheten och sen med trimmen
ställa in kurvradien, så modellen i stort flyger själv.
Flyger du så har du bäst möjlighet att lyckas.
Min start var 1000 och klockan 1130 landade jag framför mina fötter.
Nöjd.
Jag gick en runda och tog lite naturbilder. För du vet ju nu hur min Ava ser ut i luften.
Jag skulle egentligen haft min Mobius på kroppsbommen
för att dokumentera sidoroder och höjdrodrets rörelser.
Men enligt Murphys Lag hade kameran ett mjukvarufel så jag fick inte igång den. Sådant händer och sker. Turligt kunde jag rätta till det hemma, där jag installerade om programvaran.
Min Mobius jag skulle använt är ju 6 år gammal nu, så
kanske dags att köpa en ny ?
Lite bilder blev .
Termikflygare beredd
Du ser…nästan 8/8 Cu…
Utsikten är befriande och upplyftande.
Ekarna blir krokigare och krokigare i ryggen,
efter hand som åren går och vinden trycker på
Blåklocka en av biotopens vanligaste och flitigaste örter.
Spindelns lilla nät fångar morgondimman och gör den synlig.
Du ser att dimman och fuktigheten kondenserar på växtligheten.
Jo, en av mina favoriter.
En modellflygares plats. Flygstol, vindriktningsvisare…
Efter senaste tidens regn har gruset spolats
bort från vägen och blottat större stenar.
Brottet som var ett resultat av stormen ”Gudrun” 2005.
Minns du, för tiden går fort.
Som ett rengnagt skelett…
Översikt där jag flyger termik.
Foto från Google Maps.
