Jag har en Blå Fenix, som är byggd som en ren segelmodell. Den ville jag testa efter lite modifieringar.
Modellen ville svänga vänster, varför jag torderade en vinge för att få bort tendens till sväng.
Platsen som jag flög på, är ett makalöst fint kusthang vid Tönnersa Strand vid Laholmsbukten.
Jag kvistade dit och möttes av solsken och väldigt svag vind. Vinden låg på ca 2 m/sek och minskade.
Men eftersom min Blue Phoenix är lätt, gjorde jag mig inga bekymmer om flygningen som sådan.
En ganska lång promenad till min pilotplats, där jag raskt monterade modellen och kastade ut.
Kärran flög i mitt tycke perfekt med absolut neutrala trimmar och centrerade roder och utan tendens till stall.
Det visar med all tydlighet, att Leif Eriksson, som är
konstruktör av modellen, har lyckats med sin Blå Fenix
i alla avseenden.
Jodå, det gick fint att flyga. En landning gjorde jag på toppen, men med en modell med endast sida/höjd rekommenderar jag inte, detta sättet att landa.
Bakom kanten var det mycket turbulent. Det är svårt att kontrollera modellen, då den är utsatt för dynamiska krafter, eftersom det inte finns skevroder på den, vilka snabbt kan återföra den i rollplanet till ett korrekt läge.
Jag landade hel med ett litet nödrop.
Jag flög i nästan 2 timmar i svag vind, vilket i sig ger en spänning till flygandet, då man måste flyga rent och ekonomiskt. Alltså inget vevande med spakarna, för varje rörelse med roderna kostar motstånd och därmed prestanda.
Landningen vid den senaste flygningen gjorde jag på stranden, för att inte riskera något och dessutom ville jag gå längs stranden på min väg till bilen.
Så summa summarum var dagen hellyckad i alla avseenden. Vilket naturligtvis gjorde, jag kände mig nöjd, då jag
åter kuskade hem och rekapitulerade min flygning i huvudet,
då jag körde.
Jag tog naturligtvis bilder med min Mobius. Både som headcam och som ombordkamera på modellen.
Denna lilla kamera är nu för mig oumbärlig.
Håll tillgodo med ett hangreportage…..
En Blue Phoenix i färdigställning.
Vyn som möter en hangflygare vid stranden.
Förberedelser av min Blue Phoenix.
Ready to launch !
I luften…
Bilderna tas med min Mobius, som är fäst på min högra glasögonskalm, vilket gör att jag fotograferar det jag ser på. Kameran tar 4 bilder/sekund.
En Blue Phoenix kan se kantig ut på marken… men inte i luften.
Piloten ska försöka landa…
Det är inte enkelt i den kraftiga turbulensen…
…som trots att vinden var svag…
…fick min kärra att dansa jitterbug…
…eftersom det är svårare att kontrollera en modell i kytten utan skevroder.
Fast en mops som är med i ”The Flying Pugs”,har ju både sido- och skevroder eller ?
Undrar du varför jag trivs här ?
Denna plats ger mig allt jag önskar ur flygsynpunkt och behovet av naturupplevelse.
Min kärra har lagt sig till ro efter landningen och njuter av havsutsikten.
Hanget har blivit bättre och bättre !
Det fanns lite vårtecken. Gräset börjar bli grönt och flyttfåglarna börjar anlända.
Vi vet, att då man nått stadgad ålder, kommer nostalgikänslor.
Jag var inte född, då dessa tidningar gavs ut, men de speglar en tid, som var modellflyg- entusiasternas.
ARF fanns inte, ca-lim fanns inte, Oralight fanns inte eller radiostyrning.
Men, man hade intresse och entusiasm. Hobbyn var inte pengastyrd som nu, utan alla var likställda i stort sett.
Ibland önskar jag, att jag vore född 20 år tidigare, för att kunnat få uppleva denna modellflygets blomstringstid.
Bilderna kommer från tidningar utgivna 75-80 år sedan.
Upphovsrättsligt säger lagen, att copyrighten på tidskrifter upphör efter 70 år.
Dessutom är samtliga tidskrifter avsomnade sen många år.
Kolla bilderna, som är fotograferade ur tidningarna, vilket medför, att kvaliteten är vad den är.
Jag hoppas bilderna kan skapa en föreställningen
om den tidens flyg i olika former.
Angående ingressbilden, så tycker jag den utstrålar
för den tiden typiska honnörsord;
Redbarhet och ärbarhet. Låter kanske patetiskt i
dagens värld, men då hade bilden det den
uttrycker stark förankring hos människor.
Kanske något för MFN…???
Detta är en modell, som fortfarande byggs och som flyger bra. Vill du veta, hur bra den flyger ? Kom till SMOS tävling i sommar !
En av de två Fi-1:or vilka byggdes av Aktiebolaget Flygindustri i Halmstad ca 1943-1944.
BH-Beauty Planet tycks som taget ur en Walt Disneyfilm…
Lite suddig bild, men jag tycker den speglar en 1940-tals modellpilots stolthet,
över det han byggt. Dessutom är byggaren i enlighet med tidens tradition
en allvarlig ung man.
En dimmig bild som säger mycket om bland annat klädseln. Från vänster, golfbyxor, ridbyxor och stövlar, nypressade byxor, båtmössa, ghandiskynke och hatt….
Tänk om man anlänttill detta gäng i helikopter …medförande exempelvis en 1/3 skala modell av en jetkärra, eller en modern F3J modell och en drönare… Då hade vi sett det som kallas utveckling. Och troligtvis stumma modellflygare… Ja, det var bara en tanke, som snurrade förbi i min hjärna.
En tid för hjältar…piloten embarkerar sin Weihe på Ålleberg 1945…
Jag tog med denna ritning för kommentarernas skull… Skribenten gnäller på vingbelastningen och nosens utformning…
Detta var den segelflygtävling på Ålleberg som startade tävlingsverksamheten under organiserade former. Du kan se hangaren på Ålleberg, som finns kvar, till vänster skymtar en sedan länge riven startbrygga . I luften en Weihe (kärrhök)
Inför en tävling. Du ser man bara lagt kropparna på sidan.., Det gör man inte i dag.
I väntan på start inför SM 1945.
Fick man inte flyga Weihe, då fick man hålla tillgodo med Grunau Baby. Men det gick att flyga sträcka även med en Baby. Det hängde på piloten.
Weihe var ett vackert flygplan. Fortfarande efter nästan 80 år flyger relativ många Weihe fortfarande !
Varför startar man inte, när det är så fina Cumulus ?
En för mig i alla fall intressant historisk bild. Sven Rågvall och Bertil Dhlqvist från Halmstad båda och gamla bekanta till mig. Bertil Dahlqvist i student ? eller realmössa. Bertil är antagligen här ca 18 år gammal. Han såg likadan ut då han var 80…
En dansk kärra byggd av KZ-fabriken.
Så här ser den ut i dag i KZ-museum i Stauning.
En expressionistisk bild.
Hur många modeller har denna firma sålt månntro ?
Detta är allvarliga saker…
Ett snällt namn på en modell.
Modellsport i Falkenberg. En firma som jag tror höll igång till sent 70-tal. Ägdes av fadern till en av mina arbetskamrater. Firman var välkänd bland friflygare.
Här har man färglagt jacka och modell för att fånga läsarens blick.
Längst in i min hangar har jag haft en Blå Fenix inställd i väntan på provflygning.
Modellen byggde jag för flera år sen som en elseglare,
men efter lite fundering beslöt jag att återställa till
ren segelmodel och nu var det dags att testflyga.
Modellen ändrades om, då jag ville ha något enkelt
och välflygande, så jag kan flyga, då vinden är svag på ett hang.
Naturligtvis är den också avsedd för termik.
Blå Fenix är kanske den bästa 2m allroundmodellen
för segel som finns.
Den har utomordentliga egenskaper och är lättflugen.
Det som ska tänkas på, är att man är noga med vingens och stabbens anfallsvinkel och att man får tyngdpunkten rätt. Alltså mycket grundläggande saker.
Men det lönar sig att lägga lite möda på detta, eftersom du kommer att få ut mer flygglädje ur din BF, om den är i absolut rätt trim.
Nåväl, väderläget var sålunda;
Frisk västlig vind, ökande till 12-14 m/sek. Temperatur
ca 8-10 grader.
Ok, tänkte jag, jag far till stranden vid Laholmsbukten.
Bara för att på plats kunna konstatera att det var redan
kl 1000 för mycket tryck i vinden, för att en provflygning
skulle bli meningsfull.
I stället for jag iväg till ett litet inlandshang vid Tjärby
Kyrka, som ligger just norr om Laholm.
Där var vinden något lugnare, uppbromsad av sin
resa över 10 km jordbrukslandskap.
Montera, vilket tar 2 minuter, koll att allt funkar
och start.
Modellen hade höjdroder ok inställt, men min BF had
svårt att svänga höger…
Du vet ju, att flyga en BF på ett inlandshang i mycket
turbulent luft och i hård vind, det ställer krav på ett
effektiv sidoroder, för att du ska kunna parera kasten.
Min BF klarade inte detta, utan jag fick ta mig ner så fort det bara gick. Landningen blev en enligt modellen backa ner.
Detta är sätt att landa, som som jag inte rekommenderar
på ett turbulent inlandshang.
Jag justerade sidorodret och startade om i den ökande
vinden. Min Silva vindmätare visade 10-12 m/sek.
Efter omtrimningen flög modellen bättre men inte bra.
Det kändes det var dynamiska krafter som påverkade
modellen så den flög orent.
Hur som helst fick jag 35 minuter i luften, sen var det
inte behagligt i den hårda vinden och modesta temperaturen,
utan jag svängde in och landade.
Som du kan se på videon var vinden stark då modellen blåste över på ryggdå den låg på marken.
Men mitt syfte var nått, att min Blue Phoenix varit i
luften och att jag fått information, som gjorde det möjligt
att korrigera felen hemma.
Annars det mest spektakulära som skedde var att jag
mötte två ankommande tranor, som landade bakom
hanget för att rasta på sin färd norrut.
Hemkommen lade jag upp vingarna på bänken och
kunde genast konstatera att en vinge den högra hade
tappat all skränkning i spetsen.
Det fixadejag enkelt genom att spänna upp rätt
vinkel på vingspetsen och köra ett varv med värmepistolen.
Nu är det, som jag vill ha det.
Lite bilder från min flygning. Alla bilder i luften tagna
med min Mobius fastsatt på solglasögonens skalm.
Stilbilderna är klippta ur mobiusvideon jag tog. Därav följer ju, att kvaliteten inte är så bra, som jag vill…
Övriga bilder med min vanliga kamera.
Det blev också lite rörliga bilder.
Och flyga fick jag göra… trots vädret !
Även björkar som inte grönskar har sitt skönhetsvärde.
Hanget där jag flugit otaliga gånger.
Min Blue Phoenix, ritad och konstruerad av Leif Eriksson.
Start ut i det okända…
Min BF galopperar på på hanget…eller rättare sagt åker berg och dalbana.
Start nummer 2.
Möte med tranor…
…vilka högljutt kommenterade mötet med min modell.
Här svänger jag in för att landa i något som liknar 2 x 90.
Symbolerna på hanget; Gravstenarna, ekarna och en Blue Phoenix…
Så här ser det ut, Litorinavallen som möjliggör hangflygning.
Ånyo fann jag en ny modell och video av John Woodfield i England, som är bosatt vid Cornwalls kust, vilket ger
möjligheter till härligt hangflyg.
Att John hinner bygga och flyga så mycket, som
han gör är beundransvärt. Modellerna är i de
flesta, för att inte säga alla fall, helt särskiljande
från det vi är vana att se.
De är lätta och byggda i balsa. Det jag som åskådare ser, är vilken flygglädje John har.
Men vem hade inte haft det med hans modeller och
det fina hanget.
Denna modellen, Lazy Bee, kan man bygga som
motor- eller segelmodell.
Den ser ju inte ut, som man förväntar av en
segelmodell med sidoförhållandet för vingen.
Re-talet kan inte vara överväldigande…
Men icke förty,den flyger bra och har en mycket
god manövrerbarhet.
Denna modell i luften ger mig bara en enorm lust att
flyga hang !
Håll tillgodo på filmen från Youtube och dröm dig
bort från vardagen !
Johnny och jag körde till HH, eftersom väderutsikterna
såg bra ut med 3-4 m/sek nordväst.
Vi var på plats vid 1230, monterade och startade.
Fast jag hade problem med min ena klaff, där servots
växellåda skadats.
Jag smällde i vingen, då jag lastade i min bil…men
det går att flyga utan klaff, även om landningen blir
problematisk.
Det blir svårt att komma ner under full kontroll på
den ganska snålt tilltagna landningsytan.
Dock kom jag ner hel, vid de tre landningarna jag
gjorde.
Johnnys modell bröt ner åt vänster efter en start
till synes utan anledning och landade i buskarna
oskadad.
Vi kom på felet. Hans sidoroder hade låst sig fullt
vänster, vilket naturligtvis medförde, att modellen
överraskande svängde vänster.
Efter 3 timmar vid Segeltorp var vi milt sagt avkylda… så vi avslutade och drog oss hemåt.
Att vi åkte hem berodde också på att vinden tvärtemot
prognosen ökade upp till 7-8 m/sek. Det ska vara
behagligt och njutbart att flyga.
Vi ägnar oss inte åt något kvalificerat självplågeri !
Lite onödigt vetande: Min modell drog 418 mA för
varje timma jag flög. Min acke är en 2-cells lipo på
2.6 Ah.
Kanske vän av ordning undrar varför jag kanar
runt med min Spirit i bra lyft ?
Det beror på att om jag flyger med någon av min snabba F3F-modeller här, kan jag inte komma ner säkert.
Ytorna är för små. Snabba modeller flyger jag uppe på Platån. Jag är inte intresserad att alltid flyga fort, jag flyger, så det känns komfortabelt med en välflygande modell som Spiriten.
Johnny med sin ASW. En termikmodell som betingar ett lågt pris.
Min Spirit vilar på sin vanliga plats innan start.
Jaha, då ska det flygas…
Johnny har motor i nosen…vilket idag var en överloppsgärning att använda, eftersom lyftet på hanget var starkt. Dock var det turbulent.
Johnnys modell efter släppet just…
Även ”Frigolitmodeller” kan vara vackra i luften.
Lite skalavibbar får betraktaren.
Johnny, en nygammal modellflygare.
Reach for the sky !
En skalalik pilot gör mycket på intrycket.
Vår högteknologiska vindsensor…
Ny start.
En koncentrerad hangflygare.
Propellern frihjulade under flygningen.
Buskarna där Johnnys ASW dök ner omedelbart efter utkastet.
Landningen ok.
Alltid skönt att komma ner hel…i alla fall
där det är trångt och fullt med hinder runt landningsytan.
En skärmflygare slogs med sin skärm då han försökte balansera. Han hamnade i buskarna bakom hanget.
Solsken och nästan ingen vind..vi känner en föraning
om vår och med den dess löften om ljus och värme.
Kan jag önska mig mer, för att njuta mitt flanerande
på en strand ?
Nä, jag kan tänka det. Allt var så inbjudande i dag.
Det är en själslig befrielse att kunna gå utan mål på
en fridsam strand, ty du känner, hur du får ett sinne,
som blir lättat på eventuella knutar, trassel och besvärligheter.
Detta ger dig möjlighet att se framtiden an med tillförsikt,
tycker jag.
Ofta framhåller jag, att jag träffar engagerade och
intressanta människor.
Mötande människor, vilka i likhet med mig, använder
en strand med dess miljö att tanka psykisk energioch
få förutsättningar för att kunna fullfölja de funderingar,
som jag lagrat i min hjärnas ramminne i väntan på
bearbetning.
Så skedde också i dag.
Jag mötte ett par i min ålder och naturligtvis pratas
man vid, ty det gör man, då man möts på en strand.
De hade som rutin att alltid bära med varsin stor
plastpåse för att kunna plocka plast, som drivit iland på
stranden.
De gjorde detta varje dag. Det kallar jag miljövårdsarbete
och ansvarstagande.
Alltså människor vilka utför miljövårdsarbete i verkligheten
och inte sitter och hycklar vid en dator skrivande att
”Det är hemskt vad skräpigt det är”…utan att göra något,
som skulle kunna kosta en personlig uppoffring.
Vi vet sen gammalt…att det kostar inget att sitta vid
en dator och tycka…det som kostar är att själv göra
något produktivt, som ger ett positivt resultat.
En annan sak jag märkt i möten med människor vid
stranden är, hur lika vi är i våra tänkesätt..
Samtalsämnen saknas aldrig i alla fall.
Då jag träffade två tyska turister häromdagen, vilka gick och letade efter bärnstenar, som kommit iland ,
vilket var ett resultat av kulingen vi haft, ville jag också
pröva min bärnstenslycka.
Nä, jag fann ingen bärnsten, men jag deppade inte för det. Ärligt talat letade jag inte speciellt noga.
Men skulle du få lust att leta, så ge dig iväg till stranden efter en kuling eller storm från väst till sydväst.
Vinden skapar strömmar som för iland bärnstenen, vilken du med störst sannolikhet finner i det tångbältet, just där vågorna bryter mot stranden.
Man kan ha med sig en metallpinne eller liknande, som du kan rota med.
Men det är med bärnstensletande som med svampplockande, du måste ha erfarenhet och blick för det !
Vi befinner oss ofta vid vår södra ostkust i trakten av Ravlunda-Simrishamn, där det är relativt enkelt att hitta bärnsten. Så vill jag finna stelnad kåda passar jag på där.
Då jag fortsatte mitt strövande längs det frasande
vattenbrynet, fann jag ett mystiskt träföremål,
som låg rullande fram och tillbaka i vattnet just vid
kanten.
Det såg ut som en död fågel och under ett kort ögonblick
snuddade tanken min hjärna, tänk om den är riktig,
för den såg ytterligt realistisk ut.
Jag vände trästycket, tog upp det i sanden, fotograferade
det och fann, att det var en nästan perfekt modell av
en knipliknande fågel.
Fågeln, eller vetten, syntes inte vara bearbetad av
mänsklig hand, utan roten hade växt , jag vill inte säga
slumpmässigt för inget i naturen är slumpmässigt,
så det liknade en dykand.
Kanske vågornahade format den vid dess kontakt med
strand eller annan drivved. Jag kunde inte finna några
märken efter bearbetning på objektet.
Naturligtvis tog jag hem den, tvättade den och har
nu lagt den på tork. Den kommer att få en hedersplats
i hemmet.
Annars var det tomt på fågel. Havstrut, skrattmås och
förbiflygande småknarrande grågäss.
Jag hade hoppats på att kanske få se, en förbiflygande
havsörn, men det kom ingen…i dag heller.
Min promenad blev 11 km, dock kändes det, som jag bara avverkat 2 km.
Jag blir, för att använda ett fint gammalt uttryck vederkvickt av att finnas i den avkopplande strandmiljön.
Som du förstår käre besökare på min blogg, råder det
ingen inre konflikt hos mig, huruvida jag ska promenera vid stranden eller falla i en meningslös dvala framför en tv
…valet är för mig självklart och enkelt.
Efter hemkomsten var jag så upprymd och inspirerad
av de första aningarna om vår, att jag åkte till min
däckfirma och satte på mina sommardäck.
Så nu får sommaren komma, då den vill. Jag är i alla fall
beredd.
Några ögonblick från min promenad följer nedan.
Som du ser…det händer alltid något, om man beger sig ut
och om du är öppen i dina sinnen.
En av entréportarna vilken släpper ut dig på Tönnersa Strand.
Här flyger jag mina modeller eller skärm.
Troligtvis Sveriges längsta kusthang.
Om du inte märkt det…ser du hur Cumulusmolnen blommar i början av Mars ?
Ett litet löfte om vad som väntar oss.
En strandfnas ligger med halvslutna ögon och lapar B-vitamin.
Det jag ständigt söker; Den fria horisonten.
Den synes skarp som vore den klippt ur ett pappersark .
Varför kan det tyckas vara så, att jag är präglad av en fri horisont ?
När jag befinner mig på stranden, är det den fria horisonten, som
låser upp och släpper loss mina förväntningar.
Den mystiska fågeln.
Slumpens skördar eller tillfälligheternas spel…
Den alltid irriterade tångslusken med 3 huvud
lurar i den ruttnande tången på eventuella byten.
Sanden vid en strand i ständig rörelse.
En kan det tyckas sandkustens Perpetuum Mobile.
Denna tall har givit upp livet efter en livslång kamp mot elementen. För två år sen fanns det fortfarande kottar och barr på den, men nu
står stammen som ett utropstecken och ropar ut, att allt världsligt är förgängligt.
Det enda som står emot förgängligheten är tanken den skapat.
Tre tallar har slagit ihop sina kronförsedda huvud,
ivrigt diskuterande det senaste sladdret om vad som hänt i skogen…eller ?
Lagaoset kl 1000. De plötsliga och oväntade förändringarnas scen.
Som jag skrev i min förra post, kunde vi förvänta gott hangväder på Segeltorp i går söndag.
Det blev exakt, som yr.no hade förutsagt.
Vi möttes av 3-4 m/sek rakt på, 6 C och solsken.
Kan inte bli bättre, om man bara vill glida lite.
Jag hade justerat min modell, vad gäller utslagen på skeven. Vilket innebär, jag hade lagt till exponentiella utslag för att lugna ner flygningen lite.
Skillnaden var stor och planet flög behagligare.
Synd att inga skärmflygare kom, för förhållandena blev perfekta med 5-6 m/sek. Vid 13-tiden gick vindhastigheten ner till 2-2.5 m/sek, men det innebar, att hanget ändå bar förträffligt.
Så jag kunde flyga helt relaxad.
Inga speciella händelser att rapportera, mer än att jag hade sällskap med den första tornfalken, jag sett i år på hanget. Tornfalkarna håller gärna till på stationära platser, som passar deras krav.
Tornfalken, som håller till vid norra kanten av
Segeltorpshanget, är ganska orädd fram till en viss gräns,
då den försvinner in i dungen.
Den vackra rovfågeln är en explosion i rött och brunt…har du sett det ?
Ett par försiktigt framklämda frusna drillar hördes från
sånglärkan över fältet bakom hangkanten.
Jag hade hoppats få se en havsörn, men intet var att skåda.
Min första start var kl 1100 och jag landade 1445 slutligen. Det blev nästan 3 timmar i luften över Segeltorp och jag kunde rik på upplevelser lasta bilen och vända den mot min hemort i den förvissningen, att jag gjort något av min dag.
Naturligtvis tog jag massor…9000 bilder med min Mobius vilken klämmer 4 bilder i sekunden
I och med att kameran tar kontinuerligt med 4 bilder i
sekunden blir det det ju mycket material. Men vad gör det ?
Bättre 3000 bilder för mycket än missa en !
Det är ju så enkelt att kasta, det som inte används.
Olyckligtvis var kameran felinställd, mitt fel, så jag
fick editera om kraftigt, vilket påverkade kvaliteten.
Nu har jag ändrat inställningarna, så den ska ta bra bilder igen.
Mobius är för mig en kamera, som trots sin minimala storlek tar imponerande bilder på ett enkelt sätt.
Skaffa dig en sån, om du vill dokumentera din modellflygverksamhet !
Ett par bilder ut över havet tog jag med min systemkamera.
Hoppa in och häng med på min glada söndag med min Spirit Elite !
Än en gång ursäkta för de usla bilderna…
Vyn som mötte mig kl 1100. Du ser att vågorna bryter inte, vilket indikerar mindre än 5 m/sek.
Klart för takeoff, med min Mobius sittande på skalmen till
mina solglasögon. Min pilotplats, upphöjd över omgivningen,
gör att det känns, som jag sitter på något som kännas som en tron…
Du ser i vilket snitt vinden låg i…
…vilket är det ideala för söndagsflygning.
Min vindmätare Silva som hängt med i 15 år nu utan att protestera.
Kan mycket mer än jag vet om…
Jaha, då kör vi väl…Min JR 8GX, somaldrig har svikit mig !
Roderhornen på klaffen stör mitt estetiska öga. Men jag vill ha stabila överföringar, vilket jag får med ett kort ok på servot och ett långt vid mitt roder.
Då kanar vi på…
Tänk om jag fått 1 kr/flugen meter..då hade jag efter dessa 45 år varit en rik man…
Att ha modellen nära sig, det ger lite krydda på upplevelsen.
Mina aerodynamiska bromsar innebär 90 grader klaff. Flyger jag för att öka lyftkraften , sätter jag an 30 grader klaff.
Där vi landar. Tänk om man ägt huset till höger…
För 9 mille är det ditt…med lite övertalning av ägaren.
Stigen är livligt frekventerad av promenerande människor och ibland av friströvande flygintresserade kvigor och tjurkalvar.
På väg in för en anings medvindslandning.
Jag landade från ”fel” håll eftersom vinden
hastigt avtog och för att undvika incidenter
med min nya Spirit, blev det så här.
Strax…med full broms och full kontroll.
Klaffen mycket effektiv, vilket är en välsignelse
vid landning i besvärlig terräng med små ytor.
Tack vare min skruv i botten av kroppen, stoppar modellen fort vid landningen.
Sikta på dig själv, då du ska landa ute i naturen, det är ett bra tips.
Här har jag promenerat med min modell mot parkeringen,
eftersom jag bitvis är lat…Min avsikt är att landa på
grusvägen, då gräset misstänktsamt vaktas av uppstickande stenar…
Ser du vad som finns rakt fram…?
Japp, en vresros, som är specialdesignad att strimla Oralight klädsel Denna gången klarade jag mig, men det var bara tur. Kolla taggarna…
”Ska man landa i vresrosor”, säger domaren,
som bedömer landningarna med kritisk blick…
Från mitt utomordentligt stora lager av bilder på modellflyg skrapade jag lite på ytan på bilderna, som berättar om friflygande skalamodeller.
Ingen jättestor klass som lockar radio och tv för att göra reportage, men en typ av modellflyg, vilket ställer vissa höga specifika krav på byggare och pilot.
Betänk dessa modeller är ofta små. Allt måste av byggaren
vara noga övervägt och vägt, innan man limmar in det.
En stor del av utmaningen är flygningen. För du har ju ingen radio, som kan påverka din modell i luften.
Det enda som påverkar din modell, är hur väl den är byggd, att du väljer rätt triminstsällning i förhållande till
flygomständigheterna och att du är i god psykisk balans
och fokuserad.
Då kan du få län för din möda och se din flygmaskin uppföra sig precis som du avsett…nästan. För mot det oförutsägbara kan man inte gardera sig och det är ju en av utmaningarna med friflyg.
Mästerskapet avhålls vid Skånes Fagerhult, en gränsort där
Halland, Småland och Skåne möts.
Tävlingen heter ”Stibners Memorial”.
Här finns ett fint fält, som ni kan läsa om på min blogg om ni skriver ”Skånes Fagerhult” i sökrutan upp till höger.
Bildligt talat, sliter jag på Hovs Hallars hang, därför jag är en mycket intresserad hangflygare.
Slita ut luften…? Knappast, den kommer att fortsätta blåsa mot kanten och generera ett never ending lyft för oss.
Vad som slits är den tunna grässvålen ovanpå
gruset. Denna svål är illa åtgången och slets kraftigt
under förra årets torka. Men det är inte människor,
som orsakar huvudslitaget. Det är de klövdjur,
som är satta att beta i naturreservatet av markägarna.
Hovs Hallar är en Allmänning som ägs av närboende fastighetsägare. Jurisdiktion över området har Länsstyrelsen i Kristianstad. Vilket inte gör konfliktfyllda frågor lättlösta.
Jag har talat med ansvariga tjänstemän på länsstyrelsen
och då jag framför mina farhågor för slitage, då får jag
ett märkligt svar: ”Du vet hur det är”…syftande på vad ?
Jag och ett gäng skärmflygare besökte HH under en av
de där få dagarna under vårvintern, då förhållandena
var optimala. Rätt vind, rätt styrka, rätt temperatur och flygning med rätt modell.
Med mig hade jag min Spirit, som jag ville få intrimmad, samt en Gillette F3F modell om hastighets- och adrenalin- suget skulle överväldiga mig.
Vi möttes av 3-5 m/sek NV och solsken.
Naturligtvis var jag förväntansfull, eftersom förhållandena garanterade bra lyft, vilket underlättar intrimning av modellen.
Som vanligt dokumenterade jag min verksamhet med
en kamera. Eftersom vindens huvudkomposant var i huvudsak NV
med lite fluktuationer åt S och N, flög vi på det lägre
hanget, vilket nås, genom att du går igenom den södra
grinden på parkeringen och följer grusvägen. Det är
ca 800 m ner till hanget.
Eftersom jag hade 4 skärmar i luften samtidigt där jag
flög, fick vi visa ömsesidig hänsyn i vårt flygande.
Det fungerade utmärkt.
Om flygandet är inte mycket att förtälja. Jag var i luften
i 2.5 timma. Allt jag ville prova, fick jag utfört.
Det enda som skapade extra spänning var min sista landning för dagen. Jag landade längre upp på en gräsyta närmare parkeringen. Under finalen var jag inte uppmärksam på en risig buske…så min Spirit studsade på de knastrig grenarna och fortsatte flyga …utan skador.
En bra sak med denna min Spirit är, att jag fäst en M4
maskinskruv i vinschfästet under kroppen. Det var en
stor hjälp, då jag skulle landa på det jämna gräset.
Skruven bromsade modellen på ett mjukt sätt och förhindrade, att den kunde fara iväg okontrollerbart
och träffa någon av de lömskt ruvande stenarna,
som sticker upp 5 cm i landningsområdet.
Slutsatsen för ändringar på min modell blev, att jag
applicerade exponentiella utslag på skeven. Vi får se,
hur det funkar nu.
Modellen var mycket känslig i rollplanet och kanske min
förändring lugnar modellen…
Mina klaffar, som är ganska stora for ut med en smäll,
tack vare att dagens servo är blixtrande snabba.
Det gillar inte jag. Jag vill mina klaffar ska gå ut som
de elektriska klaffarna på en MFI-9 gjorde.
Så vid hemkomsten lade jag fördröjning på klaffen
både ut och in.
Nu ser det realistiskt ut.
Som vanligt träffar man trevliga och nyfikna människor,
som strövar förbi. Jag lovar, jag försöker övertala alla
jag pratar med, att de ska bli modellflygare…
Vid denna brytningstid hade jag förhoppningar om
att få se och höra lite försynt lärkdrillande och tofsviporna
tumlande och aggressiva skrikande. Men det var tyst
I fredags såg och hörde jag både sånglärka och tofsvipa
ovanför ängarna mellan Trönninge och havet.
Jag tog som vanligt bilder och det som klarade bilderna,
var min Mobius. Dels monterad på mina glasögon,
vilket gör, att kameran fotograferar, det jag själv tittar på.
Jag hade kameranpå min modell i nosen riktad framåt
och monterad på vingen ute i spetsen riktad snett bakåt.
En bild säger mer än 1000 ord, så med tanke på alla
bilderna blir det mycket sagt…Min Mobius tar 4 bilder i
sekunden och har ett 128 GB minneskort.
Där finns en snabbt redigerad video längst ner på sidan.
Härligt, att vi fick en föraning om, de kommande fina
flygningarna, vilka väntar oss på den vackra platsen
Hovs Hallar !
Om du tycker färgtonen på bilderna är helt ur takt ,
tycker du rätt. Kameran var felinställd. Nu är det
justerat, så det blir förhoppningsvis ok vid nästa
fotosession…
Great Planes 2 m Spirit Elite innan dagens flygningar.
På väg upp till vår pilotplats. En plats för avkoppling och livsnjutning.
En blick ut över havet anger, att vi inte är ensamma på kanten.
Start snart…ska bara släppa förbi skärmen.
Startsekvens…i motljuset…
Det gäller att få ner fingrarna snabbt till spakarna, så man kan fånga upp modellen.
Japp, du ser jag har greppet nu. Kolla höjdrodret.
Bakifrån och höjdrodret är ansatt för att få upp modellen efter starten.
Ännu en start för att visa hur terrängen ser ut.
Jag kastar ut hårt, för att få energi till modellen,
vilket ger mig handlingsfrihet just efter starten.
Ser utmärkt ut
Med den vind som rådde, kan jag flyga i stort som jag vill, utan att behöva spara på höjd, då lyftet är stadigt och starkt.
En modell och en fri horisont…
Ser du lagningen på vingens undersida ? Ett resultat av Murphy´s Lag. Eller i alla fall ett resultat av styva
grässtrå på Tönnersahanget vid min premiärlandning…
Hanget bar upp till 100 m enkelt i dag.
Final med full klaff för att få ner hastigheten.
Snart…
Där satt den.
Hanget vid Segeltorp.
En gammal hangflygare…som aldrig tröttnar på att flyga !
Här kan du se grusvägen som går från parkeringen till pilotplatsen
Att landa
Vid bra förhållanden ger dig hanget stora möjligheter
att flyga över stora ytor och upp till 100 m höjd.
Modellen är mycket närmare piloten än vad bilden visar.
Piloten lutar bakåt för att inte bli påflugen vid en passering…
Landning igen…
Det gäller att vara bestämd vid landningen. Samt att hålla hastigheten uppe. Inget mjäkande utan modellen på nosen, full klaff och just innan sättning in med klaffen för att minska lyftkraften och få modellen att sätta sig.
…allt under kontroll…
…rakt på vingarna…
Sättning
Ännu en start med bakåtkamera
Du ser, hur snabbt du vinner höjd, då det är bra förhållanden.
Hur många km har jag flugit med mina modeller här sen 1973 ?
Landning med bakåtcam
Viktigt att ligga rätt på vingarna i den turbulenta luften !
Done deal !
Här ser du den spretiga busken jag studsade i, innan landning i gräset just där vägen kröker…
Min Mobius i nosen dokumenterade incidenten.
Gårdagen inbjöd till hangflyg på Hovs Hallar med vad som helst, vilket man flyger på ett hang med…
Jag anlände klockan 1000 och möttes av perfekt väder.
Redan på parkeringen kände jag vinden var nordväst med styrka ungefär 4-5 m/sek. Vindstyrkan bedömer jag enklast genom att studera vågbildningen på Kattegatt.
Om vågorna bryter lite försynt och visar små vita mustascher, då ligger styrkan på ca 5 m/sek.
Jag träffade Peter, en skärmflygare, på parkeringen och
han liksom jag var full av flygförväntan !
Vi talade samman lite och konstaterade, att han som
skulle flyga skärm och jag som hade min modell,
vi var fyllda av förväntningar.
Förväntningar att lyftet skulle vara bra och att våra upplevelser skulle ge oss inspiration och minnen.
Jag menar, vi kräver inte så mycket. Lagom och rätt vind, något att flyga med och ett någotsånär vänligt väder. Det kanske inte är så mycket begärt eller?
I dag uppfylldes våra förväntningar till stor del. Skärmflygarna fick sina timmar i luften och jag som flygare av min nya Spirit kunde trimma min modell, så den just då flög så bra, den kunde. Detta min inlägg omfattar skärmflyg. Det kommer ännu en post, som handlar om mitt modellflygande senare.
Vi gick ner till det lägre hanget vid Segeltorp, som ju är platsen där vi flyger i nordvästlig vind.
Peter startade i den för skärmflyg aningen svaga vinden, men genom att flyga effektivt gick det bra.
Ytterligare en skärmpilot kom, Jan från Eslöv, som också fick fina flygningar.
Under dagen vred vinden från VNV till NNV och tillbaka. Det rådde stabila förhållande tack vare en högtrycksrygg, som kommit in.
Vinden pustade lite upp och ner, men då jag gick hem
ca kl 1430, hängde skärmarna fortfarande på hanget,
även om vi kunde se, att vinden höll på att knäcka sig.
Men, de 4-5 piloter som var i luften fick en fin tur.
Här kommer bilder på dagens skärmaktivitet.
Hoppa i selen och häng med !
Att flyga skärm ger en känsla av att vara, om inte en
fågel så näst intill eftersom alla rörelser i skärmen känner du,
då du sitter i selen, via linorna.
Vill du lära dig flyg skärm? Kontakta Pierre hos Sky Adventures,
han hjälper dig !
Nästan alla bilder tagna med min Mobius. En kamera som gör det
enkelt att fotografera och videofilma !
Det är roligt att flyga !
Vad en skärmflygare skådar från sin sele vid flygning mot Segeltorp från Platån Hovs Hallar.
Du ser att havet bryter inte, så vinden nu under 5 m/sek.
Peter svänger på vid Segeltorpskanten.
Jo, skärmflyg skapar illusioner…
Peter med sin skugga sett från Platån.
Det lägre hanget vid Hovs Hallar, Segeltorp. Kräver för skärm nordväst 5 m/sek.
Under årstiden vinter, som i södra Sverige inte innebär snö, is och kyla, utan klent regn, envisa vindar, dis och
dimma, då går mina tankar tillbaka till något behagligare.
Till de tillfällen då jag var ute i somras och njöt av min flygning med en synnerligen vältrimmad HyperAva vid ett av mina flygställen.
Denna dag bjöd på svag termik, då jag anlände och var startklar kl 0850. Dessutom hade vi disigt väder beroende på en passerande varmfront.
Men icke desto mindre fanns det utbredd och svag termik. Vind fanns det under förmiddagen nästan ingen, vilket
betydde, min Ava kunde sköta sitt flygande själv.
Jag fick en blåsa på 75 meter och började kurva. Efter ett par varv hade jag trimmat modellen och
centrerat den i centrum av blåsan. Det är det, det
handlar om.
Ligger du inte i centrum, flyger du inte effektivt. Man ska aldrig vara rädd att korrigera läget av sin
modell i termik.
Då termiken, som vid detta tillfället är svag,
måste jag korrigera försiktig för att inte flyga
orent.
Om jag flyger i en svag blåsa, trimmar jag Avan
aningen baktung för att kunna optimera möjligheten
att stiga, vilket Avan gör möjligt tack vare sin effektiva, vingprofil i alla fartområden.
När modellen var trimmad och centrerad, kunde jag
överlåta flygandet till min trogna Ava.
Att sitta i min BilTemaflygstol och kunna ha radion
stående på marken är en positiv upplevelse.
I och med den obefintliga vinden hade jag hela tiden
modellen rakt över mig.
Det var inte mycket korkverkan, men min variometer
talade om, jag steg stadigt med 0.5 m/sek, vilket var
betryggande.
Hur högt jag steg ? Tja det var några meter…
Dagens upplevelser väger tungt i mitt modellminne i
hjärnan, eftersom det för mig var en lustfylld erfarenhet,
som innefattade det bästa ur varje parameter, vilken har
på påverkan på mitt modellflygande.
Min åsikt är, att flygandet ska vara lustfyllt, därför det
tillfredsställer mina basala behov av, låt oss kalla det
äventyr och spänning !
Häng med på en av mina sommardagar med min Ava !
Min Ava. Tänk vad goda upplevelser jag haft med modellen! Jovisst, den är sliten och ärrad efter mer än 800 timmar i termik De blankaste modellerna är de som aldrig flygs…
Detta är, enligt min åsikt, världens bästa nybörjarflygplan, Blue Phoenix. Konstruerat 1981 av Leif Eriksson. Leif som också konstruerade en klassisk friflygande modell, ”Cikada”, vilken i likhet med Blue Phoenix blivit byggd i tusentals styck. Vädret klockan 0900
Varmfronten nalkas med höga moln. Varm luft klättrar upp över kallare luftmassor. Mitt flygställe vid 15-tiden, då den lilla varmfronten passerat
och börjat släppa in nordvästliga vindar.
Klarare sky vilket ger mer instrålning och kry korkverkan.
Så här ser jag min modell oftast…
Ser du klumpen vid vingframkanten ? Det är min nästan alltid vidhängande GoPro.
Den gamle flygaren, som ännu inte fått ut sin flygstol….
Irrigation. Något som vi kommer att få bli vana vid kanske…Jag minns, efter
klimatkonferensen i London, hur självutnämnda klimatexperter från Sverige i
massmedia varnade för, att Sverige skulle dränkas i regn…Undrar var dessa
forskare hade sina argument och utsagor under sommaren 2018 ? Vad krävs för
att kalla sig ”Forskare” ? Om jag klurat ut ett garanterat säkert sätt, enligt egen mening,
att med hjälp av en begagnad tvättmaskin och ett fotogenkök lyckats skapa fusionsenergi…
…ger det mig rätten att bli kallad forskare i massmedia? Ja, jag bara funderade lite…
Detta ser ut som en köksgardin eller sovrumstapet… Men det är en åker skördad med en tröska som styrs med GPS…
Därför packade jag en modell i bilen och for iväg riktning Hovs Hallar.
Jag tror, min bil hittar vägen nu själv…
Vädret enligt yr.no skulle bli ca 3 m/sek Nord.
Eftersom jag vill vara säker på att få lite tid i luften, tog jag med min trogna HyperAva. Kan jag inte flyta med den på hanget, då flyter inget.
Vädret var uppklarnande tack vare en svag högtrycks- rygg, som kommit in. Solen kom och allt såg bra ut.
Utom för de skärmflygare som fick parawaita upp på toppen av Platån. Det var ju för lite vind. För att kunna flyga säkert, behövs det 5-6 m/sek för en skärm på det höga hanget vid HH.
Jag tog mig upp till toppen och fick en trevlig pratstund med tre flygentusiaster, som rest till ända från Blekinge.
Det är väl cirka 250 km enkel resa för att få en eventuell chans att hänga under trasan.
Men så är det, om man är en hängiven flygentusiast !
Efter en stunds prat tog jag min Ava och startade i den nu mycket svaga vinden. Styrkan ca 1-1.5 m/sek.
Jodå det bar, men det tycktes svårt att gneta sig högre upp än 40 m över kanten. Dock var det inga problem att hålla sig uppe.
Att flyta sakta på HH i vackert väder med en mycket välflygande modell är en sinnlig belöning för piloten, som uppväger långa resor och promenader.
Efter en lång tur landade jag och vi fortsatte att
diskutera eventuell vind…Det eviga diuskussionsämnen
då hangflygintresserade står på ett hang.
Långt ut syntes mörka stråk på Kattegatt, vilket
kunde indikera ökande vind. Prognosen hade ändrat
sig och yrkade på avtagande vind. Dock är ju hoppet, det sista som överger en hangflygare.
Finns det en chans, så väntar vi, för att kunna utnyttja en förhoppningsvis kommande vindökning.
Tyvärr lade vinden av, vilket märktes då jag startade
igen.
Inte ens en Ava kan flyga på noll lyft…så jag packade
ihop och drog mig hemåt, bara för att se då jag
passerade Segeltorp, att vinden snabbt hade ökat.
Tillfälligt bara tänkte jag, för jag inte skulle frestas
att fara tillbaka.
Det är så att vinden runt halvön är mycket svår att prognosticera. Detta bevisades, då jag körde längs havet vid Norrviken mot Båstad, där det var stadigt 5-6 m/sek N.
Men som sagt, jag stod emot lockelsen att vända,
då vi hade annat att göra hemma.
Hur som helst, även om man inte får flyga varje dag
i 4 timmar, träffar man trevliga, kunniga och intressanta
flygare och entusiaster vid en tur till Hovs Hallar.
Åk du dit med eller utan modell du också och upplev
mycket, som du aldrig gör i den eviga dvalan framför en tv !
Vill du ha info om väder kan du ringa eller mejla.
Min mejladress finner du här. Telefonnummer
kan du googla.
Vi ses, för nu går det mot ljusa tider !
Bilderna är tagna med min lilla Mobius i fotoläge.
Därför är inte kvaliteten super. Men betänk att
bildstorleken är endast ca 0.3-1.2 Mb ! Till skillnad
mot Raw=20 Mb eller jpg=4-5 Mb
Sen har jag problemet med lågt stående sol, vilket gör motljusproblemen stora.
Min Mobius satt som vanligt tejpad på min högra
glasögonskalm. Då plåtar jag, det jag ser på.
Mycket bra sätt att dokumentera sin dag.
Kameran tar 4 bilder/sekund.
Med ett 64 Gb minneskort kan jag med en genomsnittlig bildstorlek på 1 Mb ta ungefär 6000 bilder…
Mitt batteri, som jag bytt till ett med dubbel kapacitet
klarar 5000 bilder.
Det mörka stråket på havet som höll fort hopp levande.
Där är det lyft !…
Den förväntade vinden…gick upp om inte i rök, så i all fall i intet.
Min Ava beredd med en Mobius tejpad på vänster vingpanel. Enkelt ska det vara !
Du ser att det rådde mycket, som förknippas med stillhet och ro på HH i detta ögonblicket…
Men nu kör vi !
Ut och testa ödet…eller i alla fall eventurellt lyft.
Ser ok ut nu.
Inte mycket korkverkan dock.
Här ser du hur lågt jag gnetade.
Som du säkert förstår, är det inte ett önskeläge att landa in i branten under kanten…
Här ser du, att jag är under kanten.
Det gäller att ha kalla nerver under dessa betingelserna !
Min pilotplats och kärran under kanten…
Men ner kommer man ju alltid…
De tre aviatörerna från Blekinge
Min Ava belyst av en blek januarisol.
De flesta bilderna är uppdragna, därav den sämre kavaliteten.
Du ser min Ava lämna Contrails…
Det eviga problemet…vindens riktning och styrka.
Smarta telefoner underlättar faktainformation till en del.
Flygentusiast nummer 1.
Flygentusiast 2.
Flygentusiast 3.
Klart man är glad att vara på Hovs Hallar !
Havet som det tydde sig då vi lämnade.
Den gamle på väg att hämta sin Ava efter dagens sista flygning och landning.
…inget nytt att presentera på min blygsamma blogg…
…men en blogg som inte uppdateras är en död blogg. Eller som det låter bättre: A dead duck !
Säger man det på tyska låter det annorlunda: Eine tote Ente… Satsmelodin är bättre på tyska.
För att inte hamna bland de döda ankorna får jag publicera lite om min dagliga promenad vid havet.
Dessa promenader betyder mycket för mig, då det laddar mina psykiska batterier och ger mig lust att företa något, även sen jag kommit hem.
Är jag ute och strövar, händer alltid något oväntat, som jag inte har planerat. Jag ser saker i naturen, jag träffar människor som har något intressant att
berätta, eller så sker helt osannolika saker ibland.
I dag fredag var en dag med nästan ingen vind. Havet låg stilla, bara små vågor smög in till stranden, där de lade sig tillrätta med ett försynt frasande.
Solen sken från en molnfri himmel och temperaturen låg runt 2 grader C.
Förutsättningarna var goda för en vistelse på stranden.
Som vanligt, vill jag säga, stod de bilarna jag känner igen på parkeringen vid Lagaoset, vars passagerare liksom jag fördrev tiden med ett strövtåg längs den tysta stranden.
Hela området där vi vandrare håller till, är ett naturvårdsområde där vissa regler gäller. Länsstyrelsen som är ansvarig lägger ner att gott arbete, då man försöker bevara området och dess olika biotoper.
Alla följer inte dessa regler. Vissa människor har en
oförstående attityd eller brist på uppfostran, vilket enligt
de själva, ger dem rätten att bryta reglerna.
Det kommer du att få se i mitt lilla reportage.
Vi har nyss haft ”Liten Kuling”, som det heter på norska, vilket enligt mig borde borga för, nya ting skulle dyka upp på stranden.
Men det var nog mest på kvällstidningsträskets löpsedlar
det hade blåst…Här på stranden märktes intet.
Själva den ständigt föränderliga mynningen av Lagan,
Lagaoset, manifesterade sig genom att sandreveln som
vanligtvis brukar finnas var borta. Men hav förtröstan,
den kommer tillbaka förr eller senare.
Jag observerade inga fåglar att tala om. Min förhoppning
var att få se en havsörn passera, men intet av den arten syntes.
Av arten människa fanns två kvinnor med 7 jaktlabradorer, som sprang lösa på stranden. Jag dristade, att upplysa
damerna att lösa hundar i detta området är förbjudet,
enlig uppsatta skyltar. Deras svar var, att ”att det gäller bara bland dynerna”… Jag uppmande kvinnorna att läsa noga på uppsatta skyltar.
Den andra gruppen var ett antal fiskare. De tillhör kategorin av människor, som aldrig ger upp hoppet eller drömmen. Drömmen om stor och mycket fisk. Men som de sa, det är inte fisken som är viktig, utan det är den sociala samvaron och naturupplevelsen, som hjälper till att hålla drömmen om jättefångsten vid liv.
Vid en av parkeringsplatserna hade några skjutit raketer för att fira något.
Platsen var överströdd av skräp och för att framhålla sin innovativa förmåga hade dessa vandaler stoppat raketer bakom Länsstyrelsens informationsskyltar och sprängt sönder dessa. Till vilket syfte ?
Att visa att man kan förstöra. För mig visar deras handlande en brist på uppfostran
och kognitiva defekter.
Hela deras verksamhet var meningslös.
Jag blir förbannad, då jag ser sådant. Att anmäla upplever jag som meningslöst. Det handlar om brist på uppfostran i
hemmet och i skolan, där man borde fått lära sig förstå,
vad som är rätt eller fel.
Skulle inte vetskap om vad som är moraliskt rätt eller fel,
vara en kardinal dygd?
Nåväl, denna sprängning…vad spelar det för roll om 1000 år ?
Då jag går längs leden genom strandskogen, har jag ständig
spaning efter en av de två vita älgar, som rör sig här.
Det skulle vara roligt att lyckas ta ett par bra foto av någon
av dessa.
Efter 2 timmar i naturen bar det hemåt, där vidare uppgifter väntade, vilket tack vare min naturpromenad jag kunde starta med bra energi och mycket ideer.
Jag tog lite bilder, som det var problem med då en av
inställningarna på min trogna Sony inte var helt rätt.
Men jag försökte rätta till det mest uppenbara felaktigheterna.
Om du har lust så följ mig bakåt stigen…
Detta långsmala djuret överraskade mig lite i motljuset.
Jag har fotograferat denna märkligheten förut…
Få vi bara tid på oss, så ska vi rita våra cirklar…
Två torra träd tråder en trängtande tango…
Lagaoset den 4. Januari 2019
”Jag ger upp”
Det enda vintriga, frosten i kanten av Lagan.
Lagan smyger förbi strandkanten
Alles ist Ruhe…
Naturligtvis är det gråtrutarna som har druckit kaffe
och slängt emballaget på stranden. Vem annars ?
ett Os
En hare som lagt huvudet tillrätta i sanden en sista gång.
En rot som vore den hoptryckt av en hydraulisk press.
Kattegatts milda dyning bryter mot Lagans utsrömmande vatten.
Det vita skummet. Beror på närvaron av en alg.
Fiskare
Allt handlar om aerodynamik…
Vandalernas gemensamma små hjärnor lyckades efter möda med detta.
Nedskräpat och förstört.
Vattendraget bakom dynerna isbelagt.
Japp, här flanerar jag.
Ett förhistoriskt djur med snabel reser mödosamt på sig.
I och med att detta är ett naturvårdsområde, får skogen sköta sig själv, så det så småningom blir en urskogsliknande biotop.
En lätt dimma svepte in naturen och jämnade konturerna.
Ibland kan längtan efter att få sin modell i luften bli i stort oemotståndlig.
Så var det för mig i söndags, eftersom de förutsättningar
som krävs för att få njuta av ett par timmars hangflygning,
då tycktes finnas.
Efter en lång period med sydlig och ostlig vind, fanns det enligt det norska väderinstitutets websida yr.noutsikter för nordliga till nordvästliga vindar över Hovs Hallar. Det var lovat 5-7 m/sek i styrka och efter kl 12 något avtagande.
Så jag kvistade ner medförande min ”Hobby”, eftersom jag vill komma underfund med den ordentligt och förstå dess egenheter. Hovs Hallar var tomt på turister, då jag anlände. Efter montering av modell promenad upp till fortet där jag möttes av nordlig vind ca 5 sekundmeter.
Eftersom vinden inte var våldsam, räknade jag inte med någon besvärande kantrotor, utan jag kunde starta rakt ut från kanten.
Lyftet var starkt och jag kunde flyga, som jag ville. Jag trimmade modellen, så den flög absolut rakt med relativt god fart. Då jag kollade mina trimrar, såg jag, att de stod alla i neutralläge.
Det kunde inte bli bättre.
I nosen hade jag monterat min Mobius riktad bakåt, så jag skulle få en video på sido- och höjdroderrörelserna. Min stabbe är av modellen all- flying- stab, vilket på ett avgörande sätt underlättar trimningen i loopingplanet.
När jag hade jag kastat ut och fått ca 50 m höjd över kanten, såg jag en havsörn komma flygande med lugna tunga vingslag riktning norrut. Min kamera låg på marken, men då min modell var i luften, kunde jag inte plåta havsörnen…
Efter 45 minuter i luften landade jag för att ställa om kameran till framåtvideo. Landningarna på HH är inte enkla uppe på Platån.
Där finns ett otal hinderi form av buskar, stenar
och småkullar. Dock lyckades jag få ner kärran på
ett snyggt sätt, vilket underlättades av att jag kunde
fälla upp mina skevroder som en aerodynamisk
broms och därigenom få bort höjden, utan att det
orsakade en hastighetsökning.
Eftersom vinden var nordlig, tog jag mitt pick och
pack och gick upp till toppen på Platån, där vi flyger
på nordlig vind.
Uppkommen märkte jag, att vinden minskat till
2-3 m/sekund.
Jag gick fram och tillbaka hållande koll på vinden och på rörelserna i trädens grenar just vid kanten. Till slut hade jag samlat så mycket underlag, att jag beslöt göra ett startförsök.
Med den lätta vinden fanns det ingen topprotor, utan vi hade jämn vind över kanten.
Således satsade jag hårt och startade och som förväntat steg modellen, då jag kom ut i den laminära vinden.
Det blev en lugn och bekymmersfri flygning i absolut kyttfri luft. Jag kunde sitta på min flygtuva och bara njuta.
Det är väl det, som är meningen med modellflyg ?
Alltnog, jag fick 2 timmar i luften och 2 timmar video. Min kamera var min Mobius, därför jag väntar på min Gopro, som är på ombyggnad i Tyskland.
Bilderna är jämfört med Gopro i litet format, då jag klippt stillbilder från Mobiusvideon.
Men det får du stå ut med. Detta är ju bara en liten redogörelse för, hur jag gjorde den sista flygningen under 2018 på Hovs Hallar.
Hade skärmflygarna vetat det varit så bra väder, för vinden tog sig igen till ca 5 m/sekund, hade de troligtvis dykt upp.
Men idag flög jag i spendid isolation.
I regel träffar jag trevliga människor , vilka liksom jag är ute och njuter av naturen. De är nyfikna på hur stor modellen är, hur styr jag och var sitter motorn..
Jag förklarar gärna för att sprida positiv propaganda och information om modernt modellflyg.
Kl 15 gick färden åter hemåt med en belåten modellflygare, som fått riktigt goda upplevelser på mitt favorithang Hovs Hallar !
Här kommer lite bilder, vilka är klippta ur en video, som ju medför, att kvaliteten inte är speciellt hög.
Men det är inte formen som är viktig, utan det är de känslor och tankar, en bild skapar hos betraktaren.
En videosnutt stressade jag ihop också.
Håll tillgodo !
Ljuset gav träden en aning spöklik framtoning…
Naturen är vildaktig här. Inte lätt att ta sig uppför branten och bärga en modell…
Modellen som flög, Multiplex Hobby årsmodell 1978-1979.
Platån på Hovs Hallar med flygintresserade.
Skyn grön ? Tja det blev så under de förhållanden som rådde.
Kattegatt med 2-3 m/sek nordlig vind.
Landningsbilder följer.
Du ser det är inte hinderfritt…
…vilket blir än mer uppenbart, då du kommer närmare marken.
Jag skrev om mina äventyr med min gamla ”Hobby” på Hovs Hallar, vilket föranledde Leif Friman från Skåne att skicka mig en bild från sin Multiplexkatalog från tidigt 80-tal.
Inte bara var ”Hobby” på bild utan även en på den
tiden beundrad modell, ”Flamingo”.
Flamingon var populär på hangen under tidigt 80-tal, då den flög bra.
Dessutom var den djärv i sin design. Den hade ett aggressivt utseende med sin spetsiga nos och utstrålade fart.
Jag har aldrig ägt en Flamingo, men på mitt sista SM i F3F 2005 på Ålleberg blev jag tvåa i den dåliga vinden, slagen av just en Flamingo med
några sekunder, om jag minns rätt.
Jag flög min Banana, som visserligen är en lätt modell, men den kräver för sin profil bättre lyft. En Flamingo med en relativt modern MH30 eller Ag 15 (modifierad) och spännvidd ca 290 cm.. det vore något att hänga i granen.
Japp, man kunde konstruera fina modeller,
både vad gäller utseende- som prestandamässigt för 40 år sen också !
Multiplex var en garant för tysk kvalitet vid denna tid. Vi kunde lita på modeller från denna firman, då de höll hög klass på sina produkter.
Kanske det går att få tag i något begagnat på något forum eller E-Bay.
För dig som är väldigt sugen på en Flamingo,
kan du köpa en, om du klickar här.
Fast priset…
Jag hade gått och suktat i 3 veckor efter lite
hangflyg. Vi har haft sydliga och ostliga vindar, vilket för oss på västkusten inte är gynnsamt ur hangsynpunkt.
Men i tisdags skulle det bli bli Nord enligt yr.no.
Eftersom yr.no är det väderinstitut flest litar på, då det gäller prognoser, förberedde jag mig för en resa ner till mitt favorithang.
Lite onda aningar hade jag. De tkunde bli för
mycket av det goda vad gäller vindstyrkan.
Hård vind ger mycket kraftig turbulens och
det blir kallt.
Men iväg åkte jag och klockan 1230 träffade jag Rolf Holmér på Platån.
”Det blåser bra” var hans första kommentar. Ok, tänkte jag, men har jag kuskat iväg 50 km, så ska jag montera och flyga.
Min modell var i tisdags min mer än 40 år gamla ”Hobby” från Multiplex. En ganska snygg modell som inte flyger superbra. Den är trög i roderresponsen.
Modellen lämpar sig bäst för att glida med
på HH i vindstyrkor upp till 4-5 M/sek.
Vi försökte starta vid fortet, men det var alltför turbulent. Så turbulent att Rolf hade svårt att hålla modellen.
Så vi beslöt att knega upp till Platåns högsta punkt, där vi borde kunna starta relativt säkert.
Trodde vi ja ! Det blåste småspik ! Vindstyrkan låg mellan 8-12 m/sek.
Vilket resulterade i en mycket stark topprotor. Det blåste lika starkt i nacken, då vi stod på toppen och såg ut mot havet, som om vi stått vid kanten och haft vinden mot oss.
Det känns märkligt att uppleva en så stark rotor !
Efter lite möda kastade Rolf ut min modell. Det kändes lite som att vara på väg till egen eller modellens avrättning bildligt talat…
Förutsättningarna var barska. Efter släpp dök min modell mot trädridån på kanten mycket påverkad av kantrotorn, som ju skapar ett ”lyftvakuum” bakom sig, därav sjunket vi upplevde.
Med ett nödrop, vilket du kan se på bilderna, kom jag ut i lyftet och min modell åkte expresshiss uppåt i det laminära lyftet.
Väl uppe och ute var det problemlöst att flyga.
Efter en rejäl stund i lyftet svängde jag in
på ca 10 m höjd in över kanten och säkert
som ett brev på posten grep kantrotorn
min modell utan att jag hade möjlighet att
helt kontrollera den. Trots full sida och full skev för att hålla emot
förde modellen under greppet från rotorn ett
eget liv.
Jag tvingades göra en landning, utan att ha
möjlighet att se min modell, på gräskanten.
Detta kan inte gå vägen, tänkte jag på väg till modellen, som låg 100 m bort betraktad av fyra litauiska turister.
Ibland så blir barn och dårar beskyddade, du får välja vad du vill ge mig för epitet, därför min ”Hobby” var helt oskadd. Det enda som skett var att huven lossat.
Jag beslöt att vi sätter punkt för dagens flygningar här.
Vi har ett talesätt på Hovs Hallar: Gör aldrig sista
flygningen !
Så det blev lite sightseeing och en frusen
promenad till bilen.
Hemfärd och funderingar över dagens flygningar.
Min värsta hangflygningabstinens var nu stillad !
Bilderna är tagna med min lilla Mobius i dåligt
ljus.
Min Mobius har jag enkelt fäst med tejp på mina
solglasögons ena skalm.
Perfekt att ha där för att dokumentera, vad jag gör.
Batteriet räcker till flera tusen bilder.
Kameran har jag ställt in på 4 bilder i sekunden.
På min modell satt min GoPro, som jag efter
jul ska skicka till Tyskland för injustering,
så skärpan blir lika bra som förr.
Man kan inte med trialanderror-metoden ställa in fokus. Det krävs datorkraft och specialutrustning, då det hänger på tiondels mm vridning av linsen.
Rolfs bilder har han tagit med sin telefonoch
jag vill säga, att moderna telefoner tar förvånans- värt bra bilder.
Mobiltelefonerna tror jag kommer att ”slå ut”
de vanliga små kompakta digitalkamerorna.
Sådan var min och Rolfs dag på Hovs Hallar.
Lite ögonblick av vad vi upplevde.
Piloten just färdig för flygning.
Flygkapten Rolf kämpar med min modell i blåsten.
Du ser att det var bra tryck i vinden på Platån i tisdags ! Men, sjön bröt inte. Märkligt. Det brukar den göra vid 5-6 m/sek redan.
Tråkigt förvinterväder med dåligt ljus för fotografering.
Innan start på Platån. Ser du, hur vinden kommer lite från ost.
Mitt startmanskap !
It´s now or never !
Släppet
Du ser, jag var illa ute över kanten.
Jag fick plocka fram mycket av min erfarenhet för att reda ut situationen.
Sen blev det hiss uppåt, då jag var ute i den laminära havsvinden.
Det skulle gå att stiga till minst 350 m i dag, om viljan funnits…
”Hobby” en typisk 70-talsmodell.
Här har kantrotorn tagit tag i min modell
Jag kunde inte hålla emot med mina roder, modellen helt utlämnad åt turbulensen.
Jag kunde delvis räta upp modellen innan den försvann.
Så här såg den ut efter den forcerade landningen. Inga skador endast huven hade lossnat.
De litauiska turisterna och vi på väg till bilarna.
Rolf står i lite trolsk ljus och förevigar mig och modell.
Vi hade i dag måndag en fin dag, då det gäller modellflyg.
Det var solsken och nästan ingen vind och -2C. Tack vare frånvaron av vind kändes inte kylan.
Eftersom jag inte varit ute och flugit på 3 veckor,
var jag utsatt för ett envetet sug efter att få flyga.
Så jag bestämde mig för att dra iväg. Tur jag har fina platser att flyga på, vilka ligger nära min bostad, som passar mina ändamål både vad gäller hang och termik. Motorflyg ägnar jag mig inte åt.
Då jag ville prova en gammal kamera, plockade
jag med mig en Blue Phoenix, som alltid är flygbar
och som jag kan montera olika kameror på
och åkte till havet för att få mig en flygtur och lite bilder.
Framkommen erfor jag, att havet låg i stort sett som smält bly och ett par hundra meter från stranden, kunde jag se ganska gott om sjöfågel.
Vilket också en man sittande på en dyn gjorde, då han hade monterat en häftig tubkikare för att kunna studera sagda fåglar.
Min Blue Phoenix och kameran ombord monterade
jag på 5 minuter och sen gick jag ner till dynkanten
vid havet, där den sittande ornitologen var rädd,
jag skulle skrämma fåglarna med min modell.
Men då han såg den nästan ljudlösa modellen,
försjönk han ner i sina sina fågelstudier igen.
Jag fick 45 minuter i luften och jag säger igen, att det
är fantastiskt så länge jag kan flyga med 2.5 Ah acke,
om man inte gasar fullt och hushållar med Amperen.
Stranden tom på människor förutom fågelskådaren
och jag.
Fast det kom 2 kvinnor…med 7 lösa hundar.
Hundar är förbjudet att ha lösa i naturskyddsområdet.
Det finns gott om skyltar, som upplyser om det.
Men tydligt är, att vissa anser sig inte behöva rätta sig efter bestämmelser, lagar och förordningar.
Jag brukar kunna se havsörn vid stranden, men det
blev noll observation idag. Fågelskådaren hade sett en passerande havsörn långt
ut på havet, en timma innan jag kom.
Så efter i stort en timma i luften gjorde jag en superfin
landning jämte stigen på den plana ytan.
Ingen speciell flygning i dag, men det omedelbara
pockande på flyg minskade ner i kroppen.
Jag var nöjd. Märkvärdigt att jag aldrig tröttnar på att flyga...
Jämte stigen ner till havet finns bord och bänkar, som var vita av rimfrost trots intensivt solljus. På den plana ytan i bakgrunden landade jag min Blue Phoenix efter avslutad flygning.
Innanför stängslet betar under den varmare årstiden ett hundratal får och ett
tiotal islandshästar. Det är för att hålla området öppet och hindra slytillväxten.
Rimfrosten glaserar växtligheten i motljuset.
2 kvinnor och 7 lösa hundar.
Ser du så blank Laholmsbukten är…?
En avslappnad pilot njuter av sin flygning. Hangkanten. Har aldrig varit bättre ! Här syns, om du ser efter, en modellflygare och en ornitolog. Var och en njutande av sin hobby. Hangkanten är vass och hanget blir bara högre och högre. ”Mitt” hang. 15 km långt, 4-12 meter högt och byggt för västliga vindar, 2-8 m/sekund. Bakom hanget rinner en bäck som bildat små vattenytor vilket gynnar biotopen.
5 sekunder efter landningen
Du ser själv…min Blue Phoenix gnistrar som en diamant !
Den gamle på väg att hämta modellen efter dagens enda och sista landning.
I 15 år har vi i Ållebergs ModellflygKlubb,
åkt till Ystadtrakten
för hangflyg, rekreation och social samvaro.
Orsakerna till att vi gör denna resa, är flera saker. Det finns fina hang i trakterna. Vi kan flyga från sydost till sydvästliga vindar.
Kniper det kan vi flyga på baksidan av hanget vid nordostlig-nordlig vind.
Blåser det ost drar vi till Ravlunda mot Kiviksdelen av kusten. Förr kunde vi köra in på skjutfältet, men det är nu avspärrat. Men det är inget problem, då vi parkerar utanför och sen har vi bara 200 m
promenad till hanget.
Är vi av flyger vid marknadsplatsen står vi med
bilarna framme vid kanten. Bekvämt.
Ett annat skäl är det mysiga boendet hos Henry på Österlens Gästhärbärge. Billigt, bra med god 60-tals faktor. För att inte tala om hans fina frukost.
Blir det ösregn, då kan vi åka till Simrishamn och kolla Autoseum, där det också finns en välordnad modellflygavdelning.
Ja, sen har vi ju Kåseberga med Ales Stenar. Tänk bara på att parkera rätt nere vid hamnen,
annars kommer de kommunala parkeringsinspektörerna
från Ystad och lappar din bil.
Jag lägger upp lite bilder från de senare årens besök av min förening. Hoppas det ger dig en känsla, för hur vi har det, då vi utövar, det vi helst vill !
Häng på !
Jag kommenterar inte bilderna med
något enstaka undantag, för du ser vad det föreställer…
Här flyger vi på baksidan vid jordgubbsodlingen. Alltså nordostlig vind.
Karl-Henriks profil
Rolf Maier utrustad efter snålt aprilväders krav. Skidglasögon ett nästan måste, då man står på kanten och flyger i frisk vind.
Detta kallas social samvaro. Det har vi mycket i ÅMFK.
Mitt flygställe vid 15-tiden, då den lilla varmfronten passerat
