Kategorier
Termikflyg

ÄNNU MER TERMIKFLYGNING…

 

 

 

 

 

 

…vilket är självklart i det nu fina vädret.

 

 

 

 

 

I måndags och tisdags fick jag nästan 6 timmar i termiken…

Självklart kan jag inte sitta hemma i dvala framför en tv,
utan då vädret är som det var  dessa två dagar, solsken, vind
svag, i synnerhet i tisdags och med fin Cumulusbildning.
Då tar jag naturligtvis  en modell med mig för att kunna
svinga mig uppåt i
termiken.

Det är ju det, att få vara ute med mina termikmodeller,
jag drömt om hela vintern…så visst flyger jag
under
dessa  förhållanden, då ALLT  tycks falla i den aktive
modellflygarens händer.

Min HyperAva har efter dessa två dagar med 6 timmar
i termiken loggat
771.5 timmar under termikflygning.

En respektabel siffra.
Troligtvis ligger siffran över 800, då jag inte alltid
noterat mina flyg.

Måndagen bjöd på fin termik redan klockan 0930.
Att hålla sin Ava
i luften var en piece of cake.

Varje minut då jag satt i min stol och hade min
kärra på höjd njöt jag.

Enda nackdelen i måndags var, att vinden på
förmiddagen var ganska
frisk, så varje termikvarv
drev iväg modellen.
Men eftersom termiken
på höjd var stark och
framför allt utbredd, behövde jag inte kurva
speciellt
mycket, då jag utnyttjade termiken under delfinflygning.

Detta går utmärkt att göra med en Ava tack vare
dess mycket fina
profil med dess fördelaktiga polar.
Avan tål att flyga fort utan att
stå stilla och sjunka
i motvinden.

Tisdagen var väderläget perfekt. Ingen vind, solsken,
3/8 Cu och 
23 C.

Enkelt uttryckt jag fick 3 timmar i luften.
Hemma  då jag laddade min acke
från modellen,
som används för rx, telemetri och motor, så fick
jag i 650 mA…Du förstår, att jag inte körde motor
i större omfattning.

Min Ava är en segelmodell…inte en motorkärra.

Förresten, efter regnskvättarna som kommit,
har naturen formligen
exploderat i sin blomning.
Överallt blommar det,  för att blommornas färger
och dofter ska locka
till sig insekter , så   örterna
ska bli pollinerade för att säkra arternas fortbestånd.

I tisdags startade jag 0950 och min modell tog
mark 1315.

Detta inkluderar en landning för att montera
min kamera.

Här kommer två videosnuttar,  som i någon
mån illustrerar
mina två dagar under termikflygande
och förverkligande
av drömmar,  som ger mig
de upplevelser jag söke
r.

Vet du om, att från 1. Augusti gäller nya regler
för foto från luften ?

Ett förnuftigt beslut som är taget.

 

Fibblorna blommar längs grusvägen.

Växtligheten är överväldigande som i en Hollywooddjungel.
Jag tyckte jag såg Tarzan komma farande genom luften, svingande
sig i imaginära lianer med sitt för oss, som kollade Tarzanfilmer
på matinéerna på söndagseftermiddagen, typiska stridsrop…?

 

 


Jag växer inte mer…men jag har inte stupat…

Ljungen blommar efter regnet…naturens överflöd.

Meklåda, modell och stol…allt förberett för en fin flygdag.

Vinden…max 0.5 m/sek,  väst
…Tjärbyhangets högteknologiska sensor,
som indikerar  vind och nederbörd,
till gagn för ovetande modellflygare…

Åkervädd

Full fart på blomningen.

Komplicerad öppen överarmsfraktur…

Känner du lukten av blommande örter ?


Så såg skyn ut över mig.
4/8 Cu

En bra bild som illustrerar,  vad som sker,  då sjöbrisen slår till
med sin relativt kalla luft,
som lägger sig som ett spärrlock närmast
marken och förhindrar termiken.
Kallas också Laholmsbuktenväder.
vilket är till glädje för badgästerna.
Dock icke för termikflygare…

 

Picolario Talk

 

 

 

Hoppa upp och sätt dig och kolla roderutslagen !

 

Kategorier
Termikflyg

SOMMAREN SOM INTE VAR

 

 

 

 

 

 

 

Sommar…har vi haft det i år ?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förra veckan var  det sommaren 2017. På onsdagen…

För övrigt har denna sommar varit lika dålig som förra årets.
Det har varit kallt, det har blåst.
Observera att jag skrev inte,
att det har regnat.

Hade det kommit 300 mm,  hade det varit en välgärning
med tanke på vårt  mycket låga grundvatten.

Kanske en av de få gånger jag önskat och många med mig,
att det kommit rejält med nederbörd.

Min ingressbild visar en grusväg på landsbygden kantad av
blommande örter.

En idyllisk bild av sommar ?
Tja, det kan det vara, men det är knastertorrt i markerna.
Med mera nederbörd hade blomningen varit ofantligt mycket
rikare..hoppas det blir regn…

Då jag tänker på väder och sommar, blir jag nostalgisk.
Därför, förr i tiden, för länge sedan…var det ju alltid fint
väder på sommaren.

Direkt efter skolavslutning ca 5-7 Juni åkte vi var dag till
stranden. Antingen var vi tåliga för kallt badvatten, eller så
var det varmt i havet.

Jag tillbringade ofta sommarloven  hos mina
morföräldrar på landet. Där sken alltid solen.
Ibland saluterad
av ett brakande åskväder. Jo men,
visst åskade det annorlunda
förr ?

Men det var varmt. Då vi gick för att bada i den
förbiflytande
ån,  var det ständigt varmt i det bruna åvattnet.
Den enda kyla vi kände i vattnet, var då vi
kom till ett bäckutflöde,
vars kyliga vatten virvlade runt vår kroppar och gav oss
rysningar.

Nä, vädret var bättre förr ! Kom ihåg sommaren 1959…

Vill ni lyssna på en fin satirisk sång om sommaren förr,
så finns den här.

Fast i onsdags i förra veckan var det sommar. I alla fall där
jag modellflyger
termik. Alltså i närheten av Laholm vid
Tjärby Kyrka.

När jag parkerat och monterat min modell,  gick jag fram på
Litorinavallen
och njöt av utsikten mot Laholmsbukten och
Hovs Hallar, vilket är  spetsen på 
Bjärehalvön.

Då kände jag den nästan överväldigande doften av blommande
örter,
då lukterna  kom  rullade upp över kanten från ängarna
nedanför.

Vinden var svag, solen strålade och jag njöt av att finnas
till just här och då.

Lukten av blommor var kraftig, det är ett sätt att beskriva
den. Den var
sötaktig och gav mig ett starkt intryck i mina
sinnen av blommande natur. Doften var tung.

Denna naturens dofter kom till mig i pustar eller vågor
beroende på vinden.

Jag blev nästan överväldigad.

Men jag var där för att flyga och min Ava fick 2.5 timma i
luften och den har
nu loggat i termikflygning 762 timmar…
vilket är mycket.

Varför så många timmar i luften ? Modellen flyger bara så perfekt.

Så här var min dag, den dag det var  sommaren 2017…

Förstår du,  varför jag helst flyger här ?

 

 

 

 

 

 

 

 

Platsen: Örelidsgravfältet.

Segelflygarens önskemoln.

No comment.

Mot Halmstad från  min Ava.

Tittut, sa en talgoxe till mig.

Mot Laholm

Österut…bilden tagen tidigt förmiddag.

En blå Veronika.
Axveronika

Innan vinden som förde med sig budskapet av blommande örter till mig,
hade den rullat fram i den svaga vinden och tagit med sig dofterna över
den halländska kustbygdens odlingslandskap.

Hade du varit med mig…hade du känt naturens dofter just här.

Vi ses !

Kategorier
Termikflyg

FLYGSUGET LÄTTADE LITE I ONSDAGS/TORSDAGS.

 

 

 

 

 

Vi fick lite ro i våra  termiksjälar,

då vi förunnades  fint väder.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har gått och suktat denna sommar efter några riktigt
fina dagar, så jag kunde åka ut med någon av mina
termikmodeller och få några timmar i luften.

Vädret har varit bedrövligt i år. Väldigt likt förra årets
sommarväder. Kallt och mycket nordostlig vind.

Nu blev det fint i veckan med temp runt 22 grader och lite
vind. Onsdags 3-4 m/sek och i torsdags 1-3 m/sek.

Det var upplagt, för att flyga till exempel nån av Avorna.

Jag åkte ut till min vanliga plats och mellanlandade på
turen hos Pär Lundqvist, då jag behövde en M2 skruv till
mitt sidoroder.

Han visade mig sin Eastbourne Monoplane i liten skala,
som han försett med elmotor. Sist han flög med modellen
var ca 1983 på en friflygträff på F10 Ängelholm.
Modellen var då bestyckad med en G-Mark tvåcylindrig
boxermotor.

Markägaren hade just klippt gräset, där vi flyger termik
och tagit vallen, så vi har  nu oändliga landningsytor.

Det var cumulusbildning, varför jag spetsade på bra termik.

Första starten gav mig en blåsa på 50 m, där jag stängde
motorn och kurvade upp mig till 300 m.

Sen var det slut med termiken. Från 300 m och till marken
inte
ett enda ryck. Märkligt, för det var ingen sjöbris,
så vitt jag
kunde bedöma.

Efter landning och montering av kamera nytt försök
och jag
lyckades gneta mig upp igen. Jag tog alla chanser
att kurva,
hur lite stig jag än hade.

Är det klent med termik, får jag inte vara kräsen.
För att kunna kurva upp mig måste jag flyga

väldigt aktivt och anpassa kurvradien efter blåsan.
Således
kurvade jag brant,  för att hålla mig i kärnlyftet.

Var inte rädd att kurva brant, om du har en bra modell.
Korrigera bestämt om du ligger snett i blåsan.
Lita inte på
att modellen själv centrerar.

Vid denna flygningen gnetade jag i 25 cm stig för
att komma upp.

Då jag väl kom upp på 250 m,  tycktes detta vara den
magiska gränsen
mellan dåligt lyft och bättre lyft.
Väl där var det nu inga svårigheter
att hålla sig uppe.

Pär kom med sin Odenman A2:a modifierad med radio.
Den modellen
kan flyga på myras fis, så han kom
naturligtvis upp.

Precis som i onsdags fick jag i dag 2.5 timma i luften
med min Ava.

Även i dag var det segt med termiken, så det gällde
att flyga lyfteffektivt.

Så två goa termikdagar fick jag sittande i min
termikstol från Biltema !

Det är, som jag sagt tidigare: Man får inte missa tillfällena,
för de kommer inte 
tillbaka !

Här kommer ett litet bildspel med modeller, piloter och natur.

Förresten, nu är naturen absolut som vackrast.
Överallt blommar det och
dofterna är överväldigande,
om man har naturkänslig näsa.

Så ge dig ut i naturen termikmodellsburen !

 

;

 

Kategorier
Hangflyg modell

NÄR SOLEN STÅR SOM NÄSTAN HÖGST DEN 21 JUNI…

 

 

 

…då passade vi på att åka till Tönnersa Strand

för att flyga hang.

 

 

 

 

 

 

 

Onsdagen,  i alla fall i södra Halland,  bjöd på ett underbart
väder i alla avseenden. Ca 23 grader varmt, västlig vind 5 m/sek.

Vad kan jag begära mer, om jag är flygsugen ?

Livet handlar inte om att ha prylar eller att vara omätligt rik.
Det handlar om att få goda och positiva upplevelser.
Mig kostar det i regel  bara  lite möda.

Det är därför,  jag är  en aktiv modellflygare i mitt  hjärta.

Alltså åkte vi ner med pick och pack till stranden, där vi
inte behövde
trängas med mer än oss själva…

Väderläget var som ovan och vinden var lite dragen mot nord.
Troligtvis hade det varit perfekt på Segeltorpshanget vid
Hovs Hallar.

Men nu var vi här och det gick utmärkt att flyga.

Under eftermiddagen drog sig vinden mot väst och
minskade från 5 till ca 2 m/sek.

Enda malörten i bägaren var, att jag glömt min GoPro hemma.
Så alla bilder och all video har jag tagit med min Mobiuskamera.

Jag tog video och stillbilder. Flera stillbilder klippta ur videon,
vilket visar,  vilken kvalitet denna lilla kamera kan prestera.

Jag gjorde ett bildspel,  för jag tycker det kan vara lite
tråkigt att
bara rada upp bilder. Lite rörelse gör det
intressantare.

En liten videosnutt blev det oxå.

Så har du inget för dig just nu så kolla det som finns här.

Det kan kanske ge dig en aning om,  hur fint vi hade det.

 

 

Ett sätt att tillbringa eftermiddagen.

Växtligheten har verkligen fått fart efter regnskvättarna vi fick.

Tur inte huvudet följde med…

En modell, ett fint hang, laminär vind och sol.

Perfekt läge.

En ärrad modell och pilot.

Skuggan plockar blommor eller ?

Min eftermiddag vid stranden

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Naturbilder

DETTA ÄR VARFÖR, JAG INTE KAN TÄNKA MIG…

 

 

 

 

…att vara bosatt i inlandet.

 

 

 

 

DSC02901

Att jag växt upp vid havet, haft mitt arbete vid havet i hela mitt liv,
det har naturligtvis präglat mig.

Det är inte så konstigt,  att jag ofta kör ner till stranden av Kattegatt
för att uppleva den fria horisonten.

Man borde sätta skyltar längs E 6 som säger:

“Halland, de fria horisonternas landskap”.

Om jag är i inlandet och ser mig om…ofta bara skog.

Nej, jag vill, som jag skrev ovan, ha en fri horisont.

Det får jag, om jag promenerar nere vid Tönnersa Strand.

Det är en favoritplats, både för  hangflyg och naturupplevelse.
Att spankulera där två timmar gör att jag blir vederkvickt.

Begrunda själv bilderna och föreställ er en mörk granskog
i strandkanten i stället för hav…

Inte minst så blir man inspirerad av alla sinnesintrycken,
man får vid en promenad.

Fantasin stimuleras och man upptäcker fantastiska saker,
som man kanske inte gjort annars. Till exempel om man
ligger i dvala framför en tv.

DSC02817

Denna bilden vill visa två saker. För det första, ser ni den vassa horisonten ?
Man ser ingen strandlinje…det beror på jordens krökning naturligtvis.

Det andra är,  om ni ser längst ut på spetsen av Hovs Hallar, ser ni klippväggen,
som tjänstgör
som hang,  för oss som hangflyger.

DSC02839

Det hade varit -5 grader.
Inga moln, högtryck =mycket värmeutstrålning från marken till atmosfären under natten.

DSC02844

Föreställ er en tät 20 m hög granskog vid strandkanten…därför vill jag bo vid kusten.

DSC02864

Min lilla hangkant. 10 km lång…

DSC02870

En bild mot Halmstad 12 km bort.

Här också en skarp horisont.

DSC02876

Den här figuren kom med långa steg klafsande i strandkanten, med rufsigt hår och kepsen på sned…

DSC02891

…och i sanden stack huvudet från en urtidsödla upp. Den måste ha varit stor…

Kategorier
Old Timer flyg

RM I FRIFLYGSKALA DEL 3/4

 

 

 

 

 

 

Detta är tredje delen av min redovisning av  RM

 

för friflygande skalamodeller

 

på Fedingefältet vid Skånes Fagerhult 2014.

 

 

 

 

 

 

SONY DSC

I denna delen beskriver jag de intressantaste och bäst flygande modellerna.

Många av skalamodellerna är små och mycket lätta, vilket tillsammans gör,
att det är delikata maskiner att flyga.
De kräver vanligtvis mycket trimflygningar, för att piloten ska kunna få ut,
det som modellen bör prestera.
Minsta avvikelser från grundtrimmen gör att modellen tappar sin önskade flygkaraktär.

Man kan lite jämföra det med aerodynamiken på en Formula 1 bil av idag.
Minsta förändring ger stort resultat. Allt måste stämma, för man ska kunna
utnyttja modellens/bilens kapacitet.

Vädret blev, som jag tidigare sagt, bättre och bättre.
Mindre turbulens, svalare
och därmed mer förutsägbart.
Termiken lugnade ner sig, så piloterna fick skärpa sin perceptionsförmåga
för att kunna bedöma rätt startsekund.
Denna bedömning, plus den
egna intuitionen, fick resultera i startmomentet.

Ånyo fick vi se Andrea flyga sin Lacey M-10 på ett suveränt sätt.
Planet är på något sätt en paradox inom aerodynamik och flygmekanik.
Men flyger fint, det gör det.

Johan Wallin från Stockholm hade oxå mycket välflygande maskiner.
Dock icke så vältrimmade, som de  Andrea har.

Eftermiddagen gick snabbt, endast kort avbruten av en fullskalakärras
landning. Det var ett modernt plan och man ser hur utvecklingen,
har förändrat privatplanen. Slankare, snyggare och framför allt är de
nu för tiden mycket tystare.
Men det är dyrt att flyga.
Så det är alltså ännu en orsak för
fullskalapiloter att växla upp till modellflyget !

Vid 1800-tiden började den statiska skalabedömningen, utförd av
Tycho och Anders. Hur utfallet blev vet jag inte, men det kommer
resultat på SMOS
hemsida snabbt. Länk till SMOS: http://www.smos.info/

Per, som blev av med sin Tempo, körde hem tidigare, vilket var synd,
för jag tänkte, vi skulle lånat den stegen, som Sten använde för att
rädda sin kärra med, så vi kunde plocka ner Tempo från björken.
Stegen var säkert 10 meter, eftersom den var en dubbel aluminiumdito.
Ja, det löser väl sig för Per under veckan.Jag personligen hade haft svårt
att somna på kvällarna, om jag haft ett splitt nytt plan sittande i en björk…
Behöver du assistans Per så ring mig, jag hjälper dig !

1930 var jag hemma efter en rolig och intressant dag på fältet.
Du som aldrig besökt en OldTimer friflygtävling, gör det !
Du kommer aldrig att ångra dig. Tävlingskalendern finns på
hemsidan och länken finns ju ovan.

Det kommer en post till med lite “Övriga Bilder”, som jag
tycker är synd att slänga.
Så häng med, de kommer snart!

Men nu till denna postens bilder:

SONY DSC

Piloten är Gunnar Stedt, Modellen är en Consolidated PT-3.
Länk: http://en.wikipedia.org/wiki/Consolidated_PT-3

SONY DSC

Pär Lundqvists modell, som jag aldrig lär mig namnet på mer
än “SM-Tvåan”…?
men den är konstruerad 1951 i alla fall…

SONY DSC

I dag ville modellen nästan inte ner vid finalen…

SONY DSC

Thomas Johansson, som var tävlingsledare,
trimflyger sin Thulinjagare, som är nybyggd.

SONY DSC

Start. Stjärten lyft och elmotorn snurrar på.

SONY DSC

Upp kommer man alltid…och ner oxå.

SONY DSC

Det tar tid att lära sig förstå, hur en nybyggd modell
reagerar i olika situationer och flyglägen.

SONY DSC

Nu läget under kontroll och utflygning.

SONY DSC

Koncentration i Thomas ansikte.

SONY DSC

Thulinjagaren, man får väl slå fast, det är en typisk Enoch Thulinkonstruktion…?

SONY DSC

Ser det bra ut, brukar det flyga bra oxå !

SONY DSC

Thulinjagaren, eller Thulin Typ K flög första gången 1917.

Byggdes i AB Enoch Thulins Aeroplanfabrik.
Motor 90 hk och toppfart 155 km/timman.

SONY DSC

Ännu en start för Thomas Thulinjagare.

Balanserar på huvudställ tills den kan lätta precis som i verkligheten.

SONY DSC

Ska man gnälla, kan det ju tyckas, modellen är övermotoriserad.
Hade man startat fullskalaplanet med denna stigvinkel, hade jag stigit av…

SONY DSC

Se på modellen….flygplan var vackra vid denna tidsperiod,
även om de var krigets redskap.

SONY DSC

Thomas, Tycho och Thulinjagaren.

(kallas allitteration)

SONY DSC

Jag kan inte säga, om Thomas flyger den med radio nu,
eller om den landar så att säga friflygande…

SONY DSC

…men ner kom den. Att vingspetsen gick i marken var inget
ovanligt för fullskalakärran. Stället är smalt och inga bromsar…..

SONY DSC

Det skiljer i stort sett 100 år konstruktionsmässigt.

Men huvudkomponenterna har hållit sig. Motor och prop i nosen,
vingar, stabbe fena. Styrs med skev, höjd sida och throttle (kupé/kontakt)

SONY DSC

Andrea har just gett sin modell fria tyglar och  släpper loss sin psykiska energi.

SONY DSC

Lacey..ett makalöst plan rätt hanterat.

SONY DSC

2 minuters flygtid inget ovanligt.

SONY DSC

SONY DSC

Friflygarens obligatorium….gå och hämta och hålla koll på sin modell.

SONY DSC

Sten hade skaffat en ny motor. En miljöpartists dröm för motorn går på luft….
Man fyller ett kärl från en liten kompressor. Den utströmmande luften driver en liten
kolvmotor, som vrider propellern. Ska bli roligt att se aggregatet i luften Sten.
Luftassistent är Lars-Erik.

SONY DSC

Här ser ni delarna, motorn och den relativt stora tanken
som man får bygga in , alternativt använda som
del av kroppen.

SONY DSC

Nä vad är detta på en OT-tävling…..?
Nåväl, vi är inte några puritanska talibaner här,
även moderniteter tar sig fram i luften utan att
riskera  uppsträckning från någon ordningsman.

SONY DSC

Ni ser själva, att de som hade bilarna här, var inte drabbade av stress eller måsten.

SONY DSC

Andrea Hartstein och Johan Wallin trimflyger.

SONY DSC

Stens nya SU-11 avsedd för Jetexdrift eller motsvarande.

SONY DSC

Jag kom inte ihåg vad modellen vägde….kanske 30 gram ?

SONY DSC

Så här funkar det, säger Sten till Lars-Erik och Anders.

SONY DSC
Om den flyger ? Självklart ! Förresten varför inte ?

SONY DSC

Garanterat ingen V-form.

SONY DSC

Länk till Su-11:

http://en.wikipedia.org/wiki/Sukhoi_Su-11

SONY DSC

Johans Moth Minor

Tack för att du rättade mig Andrea. Jag slog antagligen in fel regbokstäver
då jag googlade
på beteckningen och vips blev det fel…jag borde sett det, men brådis….

Hela storyn om G-AFRD

G-AFRD

SONY DSC

Första flygningen 22 juni 1937.

Uppdatering 18 December 2014

 

 

                                  Jag fick ett mejl från Colin enligt nedan med information om “Originalet”:

MOTH MINOR G-AFRD

Hi – just confirming that Moth Minor G-AFRD is going to be restored
to flying condition in the medium term future.

It is in storage in Tauranga New Zealand.

It was owned by the late John Galpin, and is presently owned
by his son who is an aircraft mechanic.

SONY DSC

Ja ni ser själva.. små modeller är inte stora…

SONY DSC

Westland Widgeon

SONY DSC

Anders Sellman med en…Me-109. Reggad i Schweiz.

SONY DSC

Kolla vindstruten Anders….

SONY DSC

Jetzt  geht´s  los !

SONY DSC

Piloten kanske glömde propelleromställningen …
liten stigning, max varv vid starten….

SONY DSC

Johan med sin SE-FYR som är ett känt plan i flygarkretsar.

SONY DSC

Här kan ni läsa om det:

http://forum3.sff.n.se/viewtopic.php?f=7&t=4239

SONY DSC

Jämför denna modellen med en 4-meters kärra med två 100 cc motorer…
..de flyger båda under samma aerodynamiska och flygmekaniska lagar, men…

SONY DSC

…fördelen med detta något lättare alternativet är ju,
att kostnaden för tändstift och bränsle är överkomlig…

SONY DSC

SONY DSC

Sista motoralternativet i flygplanet var en Walter Gemma
9 cylindrig radialmotor på 165 hk och med en cylindervolym på 9.34 liter.

SONY DSC

Men motorn här ha inte 9 cylindrar utan några strängar gummiband…

SONY DSC

SONY DSC

Ett plan som byggdes vid

                                 Aktiebolaget Svenska Järnvägsverkstädernas Aeroplanavdelning

Ganska långt namn eller …

SONY DSC

Järnväg eller inte, flög gjorde planet,
fast inte så många år innan det havererade.

SONY DSC

Man ritade snygga plan 1930.

SONY DSC

…och modellerna av dessa plan flyger fortfarande
och de flyger så vitt jag kunde se bra.

SONY DSC

Nu blir det Mach2 uppvisning med Sten, SU-11, en pinne och ett gummiband…

SONY DSC

Sten hade aldrig förut flugit modellen och han ville därför prova
med hjälp av katapultstart.

SONY DSC

Flygplanet var kraftigt attraherat av moder jord.

SONY DSC

Vid en av starterna lossade radardomen i nosen och med den också blybiten
som satt där för
tyngdpunktens skull, men Sten…

SONY DSC

…Sten provade utan delen som for bort…..planet flög nästan bra……..

SONY DSC

Efter att ha böjt upp höjdroderna lite, flög det till allmän överraskning förvånansvärt bra.
Roligt att det lyckades med en oförutsedd radikal operation.

SONY DSC

Fullskalakärran gjorde en snygg landning.

Flygplanet, SE-MDO är en Sport Star och läs om den här:

http://www.evektoraircraft.com/en/aircraft/sportstar-max/technical-data

SONY DSC

Nu ska vi se, säger Anders betraktande sin nya modell.
Modellen är en tysk Rieseler Stahlwerk. I Arlandasamlingarna
finns ett original bevarat.

SONY DSC

SONY DSC

Eftersom ett stålverk byggt originalet, borde det ju borga för viss styrka…

SONY DSC

Här kan ni läsa om, han som konstruerade maskinen:
http://de.wikipedia.org/wiki/Walter_Rieseler

SONY DSC

Modellen har en justerbar anfallsvinkel med hjälp av en
skruv i främre delan av vingen.
Ungefär som stabbtrimmen på en Pa-18.

SONY DSC

Det kan inte hjälpas, men då jag ser en sådan fena/sidoroder,
då får jag De Havillandvibbar…fast det kan man glömma,
för planet byggdes i Breslau i det dåvarande Tyskland.

SONY DSC

Andreas Lacey erövrar skyarna…

SONY DSC

..som vanligt höll jag på att skriva…

SONY DSC

Johan med sin Miles.

SONY DSC

Som svängde vänster efter start…

SONY DSC

…och som fick Anders att inta skyddsställning…

SONY DSC

Pär och Lars-Erik konstaterar en landning.

SONY DSC

Men Johan kör igen…

SONY DSC

..starten ser fin och samlad ut…

SONY DSC

…modellen äv vacker. Rött och silver går fint ihop.

SONY DSC

..men planet avvek och skrämde en av damerna,
så hon tog ett halvt valssteg…

SONY DSC

Alla ser vad Andrea gör….vevar upp en gummimotor.

SONY DSC

Magic or sticky fingers ??

SONY DSC

Andrea flyger sin Westland Widgeon III tror jag det är.

SONY DSC

Modellen flög utmärkt. Ledsen för mörk bild.

SONY DSC

Lars-Erik Fridström med “Silvermåsen” konstruerad av Sigurd Isaksson.

SONY DSC

Stolt ägare och byggare till sin Silvermås.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Silvermåsen flög bra och jag tror den var helt ny, eller vad säger du Lars-Erik?

SONY DSC

Anders Sellman provflyger sin nya modell, som jag
nu vet heter Rieseler Stahlwerk.

SONY DSC

SONY DSC

Den flög bra direkt !

SONY DSC

Platsen där flygplanet tillverkades var Breslau vilket till 1945
var en stor tysk stad.
Efter kriget annekterade Sovjetunionen
de östra delarna av Tyskland och Polen fick
tillbaka dessa delarna.
Breslau ligger vid gränsfloder Oder som är gräns mellan Tyskland
och Polen.
I Polen heter Breslau Wroclav.

SONY DSC

SONY DSC

Ser ni så bra planets färg passar till blommorna i gräset…

SONY DSC

En nöjd Anders efter provflygning.

SONY DSC

Tja, säger Anders, inte så pjåkigt!

SONY DSC

Vi tar en start till nu efter en lite justering…

SONY DSC

Anders smeker igång modellen…

SONY DSC

SONY DSC

…och den flög och flög…

SONY DSC

SONY DSC

..sen landade den bland de blå blommorna…

SONY DSC

Ny tävlingsstart av  Andrea Hartstein.

SONY DSC

Jag tror flickan till vänster med det goa leendet är Johans fru

SONY DSC

Off she goes !

SONY DSC

Ser ju fint ut…nu

SONY DSC

…men så vill modellen svänga för brant..

SONY DSC

….och den svänger in mot startplatsen…

SONY DSC

..så det blev en snabb landning..

SONY DSC

..men det var bara att veva in lite varv i motorn,
justera det som behövdes och ny start…

SONY DSC

…nu flög det ok…

SONY DSC

Johan får hjälp att förbereda sin SE-FYR av sin dotter.

SONY DSC

Nu eller aldrig…

SONY DSC

You´re all by yourself now !

SONY DSC

Fast inte riktigt, SE-FYR fick sällskap av en hussvala…

SONY DSC

Andrea såg Johan fick bra luft, så hon plöjde in
power i sin gummimotor…hjälpt av Johans fru.

SONY DSC

..en sista blick och sen iväg…

SONY DSC

Nu !

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Det behövs nog en mindre justering Andrea…

SONY DSC

Anders Sellmans Hawker Hurricane IIB.

SONY DSC

Är detta Anders Lacey kanske…

SONY DSC

Jag har många bilder kvar. Som jag inte kan med och slänga.
Så de samlar jag ihop och lägger upp när jag får mer energi.

Det tar ganska lång tid att fixa till en sådan post,
ni just tragglat er igenom. Men som sagt det kommer !

Kategorier
Flyghistoria

FLYGANDE VINGAR…

 

…har alltid intresserat mig…

 

 

 

…därför de avviker  från det man normalt ser
som ett flygplan med dess traditionella konfiguration  och
aerodynamiska kontrollytor.

Som ni kan se på bilderna, som publiceras med tillstånd av
Dr  Reimar Horten, så var kunskapen redan på 30-talet i Tyskland
stor om konceptet flygande vingar.

De två föregångsmännen var ju professor Lippisch och Horten ,
som var för sig experimenterade och löste problemen.
Vill ni veta mera om dessa två så googla.

Problemet med en flygande vinge är, att en “vanlig” vingprofil
orsakar en oscillation,  när vingen flyger. Det vill säga,  den  vill
öka hastigheten och sänka nosen , tills farten åter ökat så mycket ,
att lyftkraften ånyo lyfter nosen.Detta gör,  att vingen får en
sinusformad horisontal flygbana.

Lippisch och Horten var framstående aerodynamiker och hade
vindtunnlar till sitt förfogande,  där de kunde utföra mätningar
på de krafter,  som påverkar en vinge vid olika hastigheter och
anfallsvinklar.

För att en flygande vinge ska flyga stabilt i huvudsak, måste man
ha en profil som är tryckcentrumsstabil. En vanlig vinge som man
ökar anfallsvinkeln på flyttar resultanterna av vektorerna från
lyftkraften,  så att man får en nos-ner rörelse. Denna rörelse
lyckades man häva genom att förändra vingprofilen.

Den vågformade rörelsen i horisontalled hade en frekvens på
cirka 50-60 sekunder, innan man förstod, hur man löste problemet.

Alltså tryckcentrum är den platsen på vingen , där lyftkraften
har sitt angreppscentrum. Flyttar detta centrum sig ,
ändras anfallsvinkeln. Tänk på hur det känns , om ni flyger
ett mindre privatplan och man drar landningsklaff.

Man upplever exakt det, som är beskrivet ovan, därför vid
klaffansättning ökas lyftkraften, tryckcentrum flyttas bakåt
och du upplever ett nos-ner moment. Alltså man känner lyft
när klaffen går ut och därefter, på de flesta mindre plan,
en nosnerrörelse.

Moderna profiler för oss modellflygare som är tryckcentrumstabila
är en del serier av professor  Eppler. Dessa profiler använde
vi på snabba hangmodeller under 70- 0ch 80-talen.

Jag tycker bilderna,  på speciellt Horten IV och VI , visar hur
man kan bygga en flygande vinge , som är vacker med stort
sidoförhållande och högt glidtal.

Ett problem man upptäckte planet hade var självinducerat
vingfladder vid viss hastighet.

Planet hade bättre glidtal än flaggskeppet D-30 Cirrus/Austria.

Ett välkänd flygplan utan konventionellt höjdstyrverk var
Me163 Komet. Konstruerat av professor Lippisch. Planet var
ju ett raketplan och en av de engelska provflygarna Eric “Winkle”
Brown, som vågade provflyga planet efter kriget, han sa ,
att Me163 var det mest välflygande plan han någonsin flugit.

Här är några bilder och de visar Horten IV och Horten VI:

                En Horten VI. Spännvidd lite mer än 20 meter och glidtal med flugen polar 1:33,5
-34.5. 
Man ser det stora sidoförhållandet för att erhålla ett högt Re-tal.
Genom att ha ett högt Re-Tal minskar man lyftkrafts
motståndet,
även kallat det inducerade motståndet och det medför att vingen flyger effektivare.

Piloten låg ner på magen och flög dessa plan.

Horten VI hade bättre glidtal och flygegenskaper än D-30
vars avantgardistiska utseende kan beskådas ovan.

                                                                     En tidigare vinge från Horten. Man kan se att skevroder och höjdroder är separerade.

En tidigare version av en Horten flygande vinge. Medlemmar ur NSDFK runt planet

       Ibland försåg man planen med en motor och det gav höga hastigheter
med lite hästkrafter, jämfört med konventionella flygplan
 då dessa var tyngre och hade mera frontalmotstånd.

Här en renoverad HORTEN i USA som flyger. Denna bilden är tagen 1959
och just detta planet genomgår i detta nu en grundöversyn för att bli luftvärdigt.

                                                                    Här ser man den fina aerodynamiska utformningen av en Horten VI.

                                                                               För att nå termiken behöver man bogsering. Är bogserkärran en Fw  56  eller en 159 ?

 

Kategorier
Segelflyg

GAMMALT SOM LEGAT I HYLLORNA….

 

får det bli.

 

 

 

 

 

Därför vädret för hangflyg har varit bedrövligt. Normalt sett
har vi mycket mer N-NVvindar vid denna årstiden.
Ett lågtryck inne över Ryssland och ett högtryck väster om
Brittiska öarna bruka ge nordliga vindar,  om högtrycket kan växa in.

Men intet av detta har det varit. Jag kollade just utsikterna för
Hammars Backar. Det bör vara SV vindar av styrkan 3-8 m/sek
för man ska kunna flyga modell eller skärm. Nu är utsikterna
de närmsta 10 dagarna i stort sett bara SO- och O-vind 🙁

Vad gör man ? Det blir att sitta i modellplansfabriken och bygga
i stället för att flyga. Men jag letade upp lite bilder som kanske
kan skapa en känsla hos oss modellflygare hur det kunde varit
, om vädret varit med oss.

Så håll tillgodo:

 


 Min hangkärra, Projekt 22,  efter en hysad landning på Tönnersa Strand.

  Roger från 2-Åker kommer lastad med flygande vingar.

  Rogers “Skua” på hangkanten. Skua betyder labb.

                                                                         En annan av Rogers vingar.

                                                                     Skuan med Halmstad i bakgrunden.

                                                                    Min “Banana” nylackad efter ett haveri. Problemet med denna
modell var att den väldigt skör.

                                                                         Bananan ner i Ystad

                                                                      Min lilla tjeckiska sprutkärra. Köpte byggsatsen uppe i Gråbo på deras swapmeeting.

                                                                      Knepigt att flyga och samtidigt plåta.

                                                                   Rolf Holmer förbereder sig på Hovs Hallar.

                                                                      Två högpresterande modfeller. Arrow och Banana. Min Arrow kom tvåa på SM i F3F.

                                                                          Robban på Tjärbyhanget. Han är världsmästare, europamästare i segel.

 

                                                                       Bilen lastad för resa till Ålleberg

 

                                                                   Trots modellen såg bra ut, fick jag inte ut det jag strävade efter.
Detta var den sista modellen jag byggde 
som hade Eppler 182.
Nu använder jag Martin Hepperles profiler i stället.

                                                                    Läs här: http://www.mh-aerotools.de/airfoils/

    Himmel-hav-modell

                                                                   Ållebergsgrabbar nere på Hammars Backar.

                                                                     Den gamle kastar iväg en DLG. (DLG=discus launched glider).

                                                                  En modell med utomordentligt goda egenskaper både för hang och termik. Heter Apache.

                                                                      Robbans F3F-modell på Tjärby.

                                                                    Min fina Blizzard, 4 m spv, som avled efter fladder i stabben. Eller om vi ska vara noga:

                                                                   Självinducerad oscillation i höjdstyrverket.

                                                                             Ännu ett hemmabygge på Hovs Hallar.

 

 

 

mats

Kategorier
Nostalgoteket

MODELLHANGFLYG DEL 4

Här kommer några bilder från mitt första tävlingsår.

 

 

 

 

 

 

Här är jag på en tävling våren 1975 med min nya hangkärra uppe på Bräckan i Kungsbacka. Inget superhang,
men det går fint att flyga på. Min modell var där helt överlägsen och jag slog tvåan med 20 sekunder
på 10 vändor !
Så när vi åkte hem hade man ett bra resultat inför säsongen i F3F att stödja sig på.

 

Första året jag tävlade i F3F flög jag med modeller,som inte kunde
mäta sig med de bästas. Därför byggde jag och Pär nya modeller
under vintern, som vi hoppades skulle vara mycket konkurrenskraftiga
.Det visade sig, att det blev den också. Denna modell flög jag med i 4 år,
sen var den utsliten.

I går fick jag några bilder från Pärs arkiv. Bilder som aldrig sett,
men som hör till hangflyghistorien för mig.

Bilderna är tagna 1975 på  Hovs Hallar, Fjärås Bräcka vid
Kungsbacka och nere vid Kåseberga.

Vad man kan konstatera,  är att tiden lämnar ingen oberörd.
Vidare kan jag säga,  att hade jag flugit med

min modell här  på bilderna på ett SM i F3F i dag under
svaga vindar, skulle man fortfarande kunnat placera sig
i topp 3.

Här kommer bilder ur hangflyghistoriens skattkammare
som Pär Lundqvist har tagit:

Detta är vid prisutdelningen på Hovs Hallartävlingen 1975. Prisutdelare är Bertil Dahlqvist,
en mycket känd modellflygare bosatt i Laholm. Bertil var den person,  som tog initiativet at
t skapa Hökaklubben redan 1936 ! Till vänster om Bertil skymtar Ann-Marie Beckman,
som är Kurt Lennås sambo. Ann-Marie brukade alltid sköta sekretariatet på våra tävlingar.
Barnen är Pärs och han som kom bland de tre bästa är,  ni vet vem.

 Priserna för de tre främsta var keramik från Laholm speciellt gjort för tävlingen.
Jag har mina trofeer kvar och är rädd om dem, för keramamikverkstaden är nu nedlagd.

Ganska glad är man ju….till höger P-O Malis som var medlem i Hökaklubben från 1975.

En bild på en av Sveriges bästa flygare och byggare: Göran Karlsson,
världsmästare i FAI-pylon och alltid topplacerad i F3F.

Modellen en egenkonstruktion naturligtvis,  med kropp i glasfiber,
vingar i sprygelkonstruktion klädda med 0.4 mm ply.

Denna modellen var väldigt snarlik Rätzens revolutionerande
Gilette, så den kan faktiskt vara en Gilette, enligt info från

Blomman i Karlshamn. Blomman berättade, att han hade
gjutit Görans kropp till just denna modell.

 Hans finish på modellerna var enorm och han byggde mycket
noggrant och utnyttjade alla tekniska möjligheter,

som fanns för att få till en snabb modell. Han testade vingprofiler
på Tekniska Högskolans avdelning för aerodynamik

för flygmekanik.

 Göran flög i team med  Christer Gillgren. Christer tyvärr
bortgången alltför tidigt. Sverige kommer troligtvis aldrig mer,

att se en sådan allsidig modellflygare som Christer. Han kunde flyga !

Det kommer fler bilder från F3F tävlingarnas arkiv.
Stefan Blomgren har lovat att skicka bilder och vi väntar spänt på dessa………

Skulle någon annan ha bilder från 72-85 , tar jag gärna
emot de för publicering. Har du papperskopior,
så lägg de på ett bord,
använd en 60 watts lampa och fotografera
av med en digitalkamera. Det blir bra !

 Jag har av mail jag fått, förstått att nostalgi inom modellflyget,
det är nåt som lockar. Så gräv lite i era hyllor eller album.

Skriv gärna när, var och vilka som är med på bilden och en
beskrivning av modellerna.

 

Kategorier
Segelflyg

CONDOR SOARING SIMULATOR

 

…är den bästa segelflygsimulator jag provat.

 

 

 

 

Jag fick tipset om “Condor” av Pär Lundqvist häromveckan och efter
diverse tester köpte jag programmet online från tillverkarna.
Det kostade med allt 500 spänn.

På nätet finns ett stort antal scenerier att ladda ner,
så man är ju inte bunden til visst land för att flyga.
Det ordnas också tävlingar,  där man flyger en bestämd bana,
exempelvis en triangelbana eller en tur och retur bana.

Simulatorn är mycket realistisk,  när det gäller själva
flygupplevelsen. Karaktären på det planet man flyger
framhävs väl och cockpitkänslan är fin. Alla instrument
funkar och man programmerar banan i planets GPS
innan start.

I cockpit där du kan se att allt som behövs,   vad gäller
instrumentering och reglage finns på plats.

När du flyger rör  instrumenten sig precis som i verkligheten
och likaså styrspak och pedaler.

Det är en väldigt rolig utmaning att flyga i simulatorn.
Med tanke på att det är 30 år sen,  jag slutade segelflyga
fullsize,  var det spännande att flyga en högpresterande
kärra. Det visar sig, som ju känt sen länge, att har man
lärt sig flyga en gång och har hyfsat antal flygtimmar,
så sitter det i förlängda märgen. Vad som behövdes
,var att man blev van vid känslighet och flygkaraktär
på planet.

Sen flöt det fint och första blåsan man tog i Slovenien
på 400 m höjd,  var en upplevelse nästan i klass med,
när man fick den första blåsan tidig vår,  då jag flög i
Västergötland, segelflyglandskapet nummer ett i Sverige
med Skövde som centrum.

Bilderna har hämtat hos tillverkaren,  vars adress
finns i länken nedan.

Man kan köra simulatorn online och delta i tävlingar
med andra piloter. För den som vill lära sig flyga
“på riktigt”,  är denna simulatorn ett utmärkt medel.

Observera att denna flygsimulator är vanebildadnde !
Det är lätt att bli sittande med en triangelbana på 300 km…
…Du vet hur lång tid en sådan tar att flyga !

 

 

                                                                              Utsikten från cockpit. Till vänster handtagen för bromsklaff och release .

Ja, man kan flyga avancerat eller ?
Till och med fåglarna kan flyga avancerat i rote med mig…

 

För att få fullt utbyte av simulatorn bör man ha en bra spak.
Jag köpte en  LOGITECH FORCE 3D PRO JOYSTICKUSB

Länk till hemsidan:

http://www.condorsoaring.com/media.htm

 

Kategorier
Nostalgoteket

MODELLHANGFLYG DEL 3.

 

Lite bilder och fakta om hur det var förr i tiden på hangen.

 

 

 

 

 

 

 

Detta fina foto av Pär L får vara vinjettbilden.
Kolla hur Jan Levenstam sveper iväg Kurts Manta.
Som om han serverade modellen på fat !

Tidtagaren i bakgrunden är Bosse Nylund, Lidköping.
 En mycket estetisk modell. Tyvärr flög den inte lika bra,
som den var snygg.
 

Innan digitalkameran kom, fotograferade man analogt och det innebar,
att man sparade på filmen. Tyvärr medförde det,  att det inte togs så
mycket bilder på tävlingar och meetings. I dag är det annorlunda,
då det finns möjligheter att fotografera av var och en med kamera
eller mobiltelefon. Hade vi haft digitala kameror på 70-,hade vi haft
en skattkista av bilddokument.

De enda bilder som togs i stort sett, var bilder, som skulle skickas till
MFN och AoH. Sen vet jag,  att det ligger mycket bilder ute i bygderna.
Stefan “Blomman” Blomgren, en gammal hangräv har bilder i en låda
och de har han lovat att skicka till mig, för att glädja båda gamla
flygare och nya.

Men finns det någon, som har bilder liggande, så skicka de gärna till mig,
så kan jag publicera. Om du har papperskopior,  så plåta av dessa med
en digitalkamera i makroläge. Det brukar bli mycket bra resultat.
Bifoga gärna var och när bilden togs och vilka som är med på bilden.

Våra hangtävlingar under 70-talet gick i huvudsak på två platser
och det var Hovs Hallar och Hammars Backar. Hovs Hallar har bästa
lyftet, men Hammars Backar är mera användarvänligt,  genom att
det är enklare att landa där.

70-talets mitt och  slutet innebar stora tekniska landvinningar,
när det gällde att driva upp hastigheten på modellerna. Vi fick
modifierade Epplerprofiler med flata undersidor, små servon gjorde
att man fick mycket bättre roderrespons till skeven. Använde man
inte servon i vingarna monterades en mekanisk överföring,
som inte stack ut genom profilen genom en  genial lösning
av Göran Karlsson och Christer Gillgren.
Genom att använda denna nya överföring, reducerades glappet
i lederna till det minimala.

Kropparna var nästan i alla fall byggda av glasfiber och epoxieplast,
eftersom det är starkt och lätt.
Vingarna gick mer och mer över från sprygelvingar till formskurna
vingar klädda med 0.4 mm ply.

Det skapades många bra och många dåliga flygetyg,  som alltid sker,
när tekniken hoppar framåt. Nytänkare som jag kommer ihåg,
var Göran Karlsson/Christer Gillgren från Stockholm med sin
professionella inställning till byggandet och flygandet.
Göran hade alltid de snyggaste modellerna.

Anders Rättzen kom med sin Gilette,  som sopade rent på hangen
under  flera år. Jag tror Giletten och jag hade en sån själv, var på
ett sätt det optimala hangplanet. Det som skulle gjort det ännu
snabbare,  hade varit  att applicera en av dagens moderna profiler på vingen.

Pär Lundqvist kom med sin Dryad med vridbara vingar.
Flera andra försökte bygga modeller med vridbara vingar men misslyckades.
Detta beroende på, att man inte kullagrade mekaniken,
så när man skulle gå ur svängen,  orkade inte servot under g-påkänningen,
vrida tillbaka vingen.

Den mest avancerade modellen var Kurt Lennås Manta.
En futuristisk model som liknade  en manta.
Den var byggd med flat kropp och kraftigt tapererade
vingar med stor pilform.
Vingarna var uppbyggda på vanligt sätt med spryglar, men de
var klädda med glasfiberlaminat. Glasfiberlaminat tillverkade
man på en vaxad spegel med hjälp av tunn glasfiberväv,  som
dränktes in med epoxieplast. Överflödig plast ströks väck och
efter 24 timmar hade man ett tunt och starkt material att
klä med. Tack vare att det var utlagt på en spegel,  var ytan
som glas, perfekt.

Kurts Manta hade emellertid en innovation,  som ingen annan hade.
Hade kunde förändra profilen på vingen under flygningen.
Vingen bakom D-boxen kunde röras upp och ner, vilket innebar,
att man ändrade anfallsvinkel. Hur han fick till det,  med de servo
vi hade då var obegripligt. Men det fungerade utan anmärkning.
Eftersom Kurt var en snitsare inom modellbygge,  hade han
byggt in ett system med en slid, som gjorde att V-stabbens roder
rörde sig. Det var en elegant lösning och gjorde roderna glappfria.

Modellen var snabb,  men hade ett problem, som den delade
med många andra modeller: Den hade svårt att går ur svängarna.
Skevroderna på Mantan var för små, men hade Kurt gjort de dubbelt
så stora,  hade det funkat för honom.

Mantan smällde nere på Hovs Hallar och försvann……..tills jag
för ett år sen hittade en del av en vinge nere i buskarna på det
låga hanget på Hovet.Jag såg,  när jag flög skärm något blåvitt
på marken och jag är nästan helt säker på,  att det var rester av
Kurts mantavinge.  Efter 30 år i naturen fanns den kvar bevarad
av glasfiberlaminatet.

I början av 80-talet märktes det en viss trötthet bland hangflygarna
så tillvida,  att man var inte beredd att investera så mycket tid,
som krävdes, för att ligga på topp. Det betydde,  att många la av
tävlandet och bara flög för skojs skull. Det intensiva tävlandet var
i stort sett slut i slutet av 80-talet och så småningom dog det helt
ut. Inga var beredda att anordna SM mer,  då det var mycket jobb.

Men som vi ska se,  fick hangflygningen en renässans under
tidigt 2000-tal igen. Mer om det senare.

Jag ber igen, är det någon som har bilder från hangflygandet
på 70-80-talet,  skicka gärna bilderna till mig till glädje för oss,
som var med vid denna tiden !

Här kommer bilder från 70-talet tagna av okända fotografer men
mest av (c) Pär Lundqvist, även om det står (C) hangflygning.se
på bilden. Rätt ska vara rätt !

En vanlig modell på hangen under 70-talet var Graupners Cumulus. Flög så där…. 

I jämförelse med dagens modeller, ovan en “Banana” från 2005,
var 70-talsmodellerna slöfockar.
 

Här är en annan 70-talskonstruktion, där man kan se nya influenser
vad gäller vingformen.
Det ser mera ut som en F3A-modell och vingarna
utrustade med klaff. Klaffen användes när man ville öka farten ,
då man gav negativ klaff för att minska anfallsvinkel/lyftkraft.

Ovanstående modell tillhörde Frank Grimåker och här ligger den
på stranden vid Tönnersa vid Laholmsbukten. Modellen byggd helt
i balsa. Den ser lite argsint och aggressiv ut tycker jag.
 

Här ser ni bloggens innehavare, något yngre……..,
med sin nya under vintern tillverkade hangkärra i högerhanden
. I andra handen Pärs modell. Bilden är tagen på det låga hanget
vid Hovs Hallar. Förutom modellen kolla de utsvängda byxorna
…..hårlängden och pipan i gapet.

Som dessa två modeller såg ut var ett resultat av erfarenheten
och oändliga provflygningar och tester. Så dessa båda plan
är goda representanter av 70-talets hangflygplan.
Typiskt var den raka bakkanten och den pilform vingen hade
för att minska girtendenserna. Likaså typiskt var all flying stab
som gjorde att modellen var lätt att trimma.

Hade dessa konstruktioner haft dagens moderna profiler
och modellerna hade haft kevlar/kolfiberkroppar och vaccade
vingar, så är jag fullständigt övertygad,  att de hade varit
state of the art.l

Tyvär kanske vi hade ett fundamentalt fel på våra modeller,
som accentuerades av det faktum , att profilen var
tryckcentrumstabil och det var att de var lite lätta i nosen.
Vikten på en modell som ovan låg på mellan 1.4 – 1.8 kilo.
Modellen kunde bära ca 800 gram barlast för att öka
penetrationsförmågan i stark vind. Problemet var att
modellerna hade en tendens att snappa under hög belastning.
Jag är övertygad om att vi flög med tyngdpunkten för långt bak !
För egen del kopplade jag klaff till höjdrodret för att öka
lyftkraften mer under belastning i svängarna.
Man ska ju komma ihåg, att svänger du med en belastning
av 5 G, då ska dina vingar producera 5 gånger mer lyftkraft !

 

                                                                     Här ligger en A-15 tillverkad i Dalarna. Modellen tillhörig Pär Bergqvist från Landskrona. 

En vacker dam på 70-talet håller en A-15. En tjusig stor och tung modell,
som flög kan man säga majestätiskt.
 

Här står Kurt Lennå på tidigt 70-tal med sin ombyggda motorseglare.
Modellen försedd med nya vingar med Epplerprofil som gjorde den snabb.
Minns jag inte fel tror jag Kurt blev nordisk mästare med denna modell.
 

En tidigare publicerad bild på en av Pärs kärror. Den tål att ses igen,
för den är en typisk representant för den sydhalländska
hangmodellfabrikationen vid denna tiden.

Ännu mera A-15 här på en bild från Norge. Den riktiga fullskala A-15
var en segelkärra konstruerad och byggd i Ryssland. EN norrman
som hette Bulikin..flög en sådan på NM i fullskalasegelflyg på
Ålleberg 1968. Den var byggd i aluminium och polerad blank.
Jag fick provsitta den och det kändes som att sitta i en stridsvagn.
Rejäla konstruktioner.
 

En glad Nisse Hoffman efter vinst i Hovs Hallartävlingen.
Som bonus till plaketten, affischer från Pär L.

Nisses bror hette Gunnar Hoffman och var oxå modellflygare. 

Start i Norge, Pellestova  cirka 1975. 

En av mina första hangmodeller. Inte vacker omålad,
men den var snabb ! Ser ut som ett bombplan från 30-talet
……men det flög förbaskat bra.
 

En Hovs Hallartävling 1976 tror jag. 

En ung Nisse Hoffman från Kristianstad cirka 1973 på Hovs Hallar. 

Nisse Hoffman och Janne Levenstam under NM i termik nere på Kabusa skjutfält söder om Ystad.

 

 

En bild från cirka 1976 från Hammars Backar. Från vänster Håkan Svennesson,
Kurt Lennå,  en dam och Göran Karlsson själv.
 

Sådant här tävlande vi med tidigt 70-tal. Pär L på Hovs Hallar. 

Janne Carlsson från Malmö djupt koncentrerad på flygningen
under ett SM på Hammars Backar cirka 1975-1976.
Janne konstruerade sedermera sin modell “Shark”
som var en modell i toppklass. Han utvecklade den
kontinuerligt, men kom aldrig riktigt upp i
Rättzens “Gilette” klass.
 

Här ser man att F3A influensen tydligt  syns på modellens vingkonfiguration. 

Från ett hangmeeting i Norge med skandinaviska och andra deltagare.
Modeller typiska för tiden. Mest Cirrus och likande med andra vingar.
 

Bild från ett HangSM ca 1975. Längst till vänster Janne Carlsson,
Anders Rättzen, okänd, troligtvis Birger Liffner och han som
slänger modellen Bosse Nylund från Lidköping.
Tillbehören till ett SM är vindmätaren och den lilla högtalaren
som talar om när piloten passerar pylonerna. 
 
 

Jakob Arneklev med sin modifierade Cirrus. 

Från ett hangmeeting i Norge 70-talet. Dale Willoughby med sin Ka6C.
Fullskala Ka6Cr och Ka6E har jag flugit många timmar.
 

Den bakersta modellen en Glassfluegel Kestrel tävlade Pär L med.
Flög mycket bra och som jag skrivit tidigare, den var snygg.

 

Ottar Stensboel från Norge startar sin Cirrus. 

Pär L startar Kurt Lennås modell på  SM i F3F på Hammars Backar ca 1973.

 

Kategorier
Hangflyg modell

MODELLHANGFLYG DEL II

Hur det började, 70-talet.

 

 

 

 

 

 

 

Efter att man lärt sig flyga med sin  Cumulus på Hovs Hallar och
upplevt känslan, när man kastade ut sin modell över den 90 meter
höga kanten ut  i ovissheten, kände jag,  att jag ville gå vidare med en bättre modell.

En bättre modell var ju den typen av modell,  som Pär och Curt
flög med. Det innebar,  en modell med vingar  som hade en Epplerprofil.

Professor Eppler var en tysk aerodynamiker,  som hade skapat
en serie av profiler,  som var ämnade i första hand för flygande vingar.
Att de var konstruerade för flygande vingar i första hand,  innebar,
att de var tryckcentrumstabila. Om en vinge är tryckcentrumsstabi
l innebär det,  att lyftkraftsvektorn ligger kvar på samma ställe i
förhållande till kordan vid olika hastigheter och anfallsvinklar.
Detta uttryckt lite enkelt.

I Epplers serie fanns ett antal profiler,  som Pär ansåg borde
passa för snabbare hangmodeller. Den överväldigande majoriteten
av hangmodeller på hangtävling 1972 var av typen ”Drakar”.
De hade en tjock Clark-Y profil, som naturligtvis generade
mycket lyftkraft, men också mycket motstånd, eftersom
lyftkraften får man inte gratis, utan den måste betalas med
ökat luftmotstånd. Således stod dessa drakar nästan bara
mot vinden och stångade.

För att komma bort från detta experimenterade Pär med olika
Epplerprofiler. Relativt tidigt fastnade han för E180-E182,
vilka var de tunnaste profilerna.  Jämfört med Clark-Y profiler
hade Eppler 182 kanske bara 40 %  av tjockleken. Alla förstår
ju att detta kraftigt skulle påverka modellens hastighet.
Ty, man ska inte skapa mer lyftkraft,  än vad som behövs,
vilket Clark-Y profilen gjorde.

Vingarna vid denna tid byggde man konventionellt med
en webbad vingbalk och D-box i nosen, spryglar som satt
tätt och som klädsel användes 0.4 mm treskiktad finsk
björkplywood.

Kropparna byggdes efter konceptet ”Förlorad form”.
Det innebar,  att man formade frigolit till en kropp,
svepte in kroppen i GladPack för att inte epoxiplasten
skulle gå in i frigoliten. Därefter  virade vi om glasfiberväv,
som penslades med epoxiplast. Vad som återstod ,
var att man  köpte plastband, som förresten användes
av folk som knöt ihop de till något slags plastmattor.

Plastbanden virades om kroppen ganska hårt från nos
till stjärt. Det gjorde,  att plastbanden  hela tiden
pressande ut överflödig epoxiplast. När bandageringen
var klar,  fick kroppen  hänga och härda i minst 24 timmar.
Då härdningen var klar,  virades plastbanden av och hade
man då tur,  fanns det en stark epoxiekropp därunder.

Problemet var ju,  att kroppen var fylld med frigolit.
Ett uttag för en huv sågades upp och in i frigoliten
hälldes aceton eller thinner, som i ett nafs smälte bort
frigoliten. Vad som återstod var att med en pinne med
slippapper slipa till kroppens insida.

Så gjorde man kroppar då.

Redan tidigt 70-tal använde vi All Flying Stab, vilket var
överlägset vid intrimning av en modell. Hade man
fått anfallsvinkeln på vingen lite fel,  kunde man kompensera
med att trimma stabben. Om vi hade haft konventionellt
höjdstyrverk med höjdroder och stabbe, då hade,  om man
var tvungen,  att väsentligt trimma höjdrodret detta och
stabben legat och ”kivat”, vilket inneburit,  att den laminära
strömmningen hade störts vid bakre delan av stabben och höjdrodret.

Vi såg många modeller,  som flög nedtrimmade för att
få framdrift,  så kroppen såg ut att stå i en nerförsbacke.

Dessa utvecklade hangmodeller hade i regel en spännvidd
av 300 cm och vingarna var pilformade med rak bakant.
Varför vingarna var pilformade i framkanten var,  för att
få modellerna stabila i girplanet.Varje avvikelse från den
tänkta flygbanan kostade ju hastighet, vilket ju var allt det
handlade om,  när man tävlade.

Som jag skrivit tidigare,  använde vi 4 servo till en modell
med skev-, höjd- och sidoroder. Servo var på 70-talet inget
som man hade lådvis, utan man flyttade runt med de servon,
som följde radion.

Detta ställde stora krav på de mekaniska lösningarna.
Till exempel skevroderna hade endast ett servo.
Detta satt i regel placerat mitt i kroppen. Servon drog en
stötstång ut till en skevroderhävarm i vingen och sen vidare
till roderhornet. Det blir 5(  fem) punkter,  där kraften ska
överföras på var sida. Alltså ett servo skulle övervinna glapp
och friktion på 10 ställen……Det gällde att vara noggrann
och vi funderade ut olika lösningar för att minska glapp
och friktion. I dag hade man ju använt två servo ute i vingarna.

Jag var nog den förste i Sverige, som körde två servon i
vingarna, vilket ju innebar ett stor förbättring,  vad gäller
manövrerbarhet och agilitiet. Servon i vingarna hade fått
fullt genomslag ungefär 1978-1980. Det som satte fart
på utvecklingen med vingservon var, när Sanwa kom
med sina miniservon.

Ibland kopplade vi sidorodrets stötstång till skevroderservot.
Stackars servo som skulle dra tre roder.

Klaffar och bromsar förekom på 70-talet, då de modelle
r man flög med då, ofta var termikmodeller. Men efter
hand som hangmodellerna utvecklades,  försvann
klaffarna/bromsarna.

Min egen första riktiga hangkärra ritade jag och Pär.
Han tyckte väl,  jag behövde något,  som var lite snabbare.
Alltså konstruerade vi en modell med 300 cm spännvidd,
all flying tail och hela konstruktionen uppbyggd med
Divinycell som formmaterial både till kropp och vingar.

Vi byggde hemma i Pärs källare i Veinge på kvällarna
och hur många gånger jag körde fram och tillbaka dit,
kommer jag inte ihåg.

Kroppen formades  och kläddes med glasfiberväv och
epoxiplast. Vingarnas kärnor skars ut och ändspryglar
limmades på , så man kunde forma profilen.

Det skedde till en börja med med en fogsvans…..och sen finare
och finare verktyg. Att profilen stämde,  mätte man med en stållinjal,
som ju löpte på ändspryglarna.

Innan klädseln på vingarna limmades, vilket jag efter tjat på Pär
fick gjort med epoxiplast, installerades allt linkaget i vingarna
och vingfastsättningen. Plywooden på vingarna, 0,4 mm
treskikts björkply från Finland fixerades med plastpåsar fyllda med sand.

Sedan följde ett evigt putsande och filande, så att ytorna blev fina
Vad som återstod sen var ju  installation av radio och fastställande
av tyngdpunkt.

Profilen Pär valt till mina vingar,  var Eppler 178. Pär,  som samtidig
t med mig,  byggde en egen snabb modell hade naturligtvis valt
den ansett snabbaste profilen E182 och dessutom förtunnat den…

Både jag och Pär skulle provflyga våra modeller på Hovs Hallar
och det blev en otålig väntan på bra väder. Men till slut en lördag
var det dags i början av mars. Kolla av roder och Pär tog första
starten med min modell.

Den flög perfekt. Den var snabb, svängde bra och hade alla de
egenskaper,  vi siktat på. När jag flög den själv,  kändes det,
som att komma från T-Ford till en Formula 1 bil. Då modellen
accelererade ur svängarna,  hördes det härliga profilljudet från
vingarna, vilket sa, att nu går det undan.

När vi körde hem,  fick jag stränga förhållningsorder att hålla
modellen hel !

Det var ju så,  att Hovs Hallartävlingen skulle ju gå om en månad
och då skulle vi vara med.

Hur Pärs modell flög ?  Nja……..inte så där super. Det hade lite
egenheter i svängarna,  när den  belastades med ett många G.
Modellen ville snaprolla. Det var ett stort problem, för Pär kunde
ju inte utnyttja potentialen på kärran till fullo. Man ska tänka på ,
att en hangmodell som flyger på rakorna med 120 km/timman
och sen ska göra en sväng med mycket liten radie, utsätts kanske
för 10 G. Som alla vet måste vingen generera 10 gånger mer lyft då.
Är det då det minsta fel på profil, tyngdpunkt eller anfallsvinkel
går det åt pipan.

Dessutom,  vilket var det värsta för Pär, min modell gled förbi
hans modell på rakorna, trots han hade tunnare profil….

En liten olyckshändelse inträffade sen en kväll i Pärs källare
när vi limmat plywooden på vår vingar. Pär hade en stol i källaren,
som jag satt på, försett med med ganska små fötter på stolsbenen.
Jag lyckades, när jag flyttade min stol sätta ett stolsben på Pärs nya
fina vinge, som låg på golvet och stansa ut ett hål genom vingen
stort som en femkrona…….

Om Pär tyckte nåt om detta ???  Nja……..

Förresten,  vi glömde döpa min modell, men den kallades för en
“Pär Lundqvistare”  på tävlingarna, därför den bar hans konstruktionsideer.
Den som döpte den,  var en optiker från Landskrona vid namn Per Bergqvist
, som flög A15.

Premiärtävlingen 1975 på Hovs Hallar renderade mig en tredje plats
bland 47 deltagare. Klart man blev kaxig……..

Fortsättning följer. Då blir det också bilder från pionjärtiden.

Länk om professor Richard Eppler: http://www.uni-stuttgart.de/uni-kurier/uk94/personalia/p93.html

Läs om teorin bakom Epplers profiler: http://www.airfoils.com/eppler.pdf

Detta är min första riktiga hangkärra. 3 m spänvidd och byggd
enligt nedanstående. Färdig att tävla med våren 1975.
Modellen var prestandamässigt då överlägset det mesta, som
flög på hangen. Sen att jag inte alltid kunde utnyttja kapaciteten
på grund av bristande rutin,  gjorde väl att mina resultat
inte alltid låg bland de 3 bästa.

En tävling minns jag på Fjärås Bräcka vid Kungsbacka.
Vi flög 20 vändor och jag slog tvåan med 32 sekunder……..
Ser jag på modellen i dag, tycker jag den ser ut som ett
bombplan från 1934. Utvecklingen står aldrig still.
 

 

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

MODELLHANGFLYG

 

Hangflygning, hur började det för mig ?

 

 

 

 

 

 

I min modellflygforntid, alltså cirka 1972, vilket var det året,
då jag skaffade mig min första Fubatautrustning,  hade jag
ingen aning om,  att radioflygarna flög med segelmodeller på hang.


Jag visste vad hang var, för när man flög fullskalasegel i
Västergötland och man var illa ute med dålig höjd, kunde man
ligga och kana på hangen på något av de talrika västgötabergen.
Det gällde att flyga fram och tillbaka tills man fick indikationer
att en termikblåsa släppte framför hanget. Då drog man  iväg
till  blåsan och kurvade upp sig till säker höjd förhoppningsvis.

Men,  att man flög hang med radiostyrda modeller, det var
en överraskning för mig. Jag förstod,  att Pär Lundqvist och
Curt Lennå var intresserade hangflygare. Det blev ju belagt i
Pärs bok, Radioflygboken,  som just då kommit ut.


I Hökaklubbens regi avhölls varje år Hovs Hallartävlingen,
vilket var en välbesökt hangtävling. Tyvärr lades en av Sveriges
största tävlingar ner av Hökaklubben av obegripliga skäl.

Innan tävlingen lockade Pär med mig till Hovs Hallar,
när han och Curt skulle köra några träningspass. Jag minns
när vi åkte ner hur Johnny Johansson  i bilen sa så här:
” Segelkärrorna går fram och tillbaka på Hovet”. Jag tyckte det lät
magiskt på nåt sätt, när han beskrev flygandet.

Själv visste jag knappt,  hur det såg ut på Hovs Hallar,
mer än det jag sett skymta vid den obligatoriska utflykten
till Hallands Väderö med skolan.

Vi gick upp på högsta punkten, 90 m över havet, därför vinden
var nord med dragning på nordöst. Först ut, Pär med en
segelmodell av egen konstruktion byggt med kropp i glasfiber
och vingarna i sprygelkonstruktion klädda med 0.4 mm
treskikts plywood.

Spänvidden var 3 meter och modellen hade ett mycket
komplicerat system med hävarmar och stötstänger
för att kunna manövrera skevroder och klaffar. Märkligt att
det kunde fungera.

Vid denna tiden var det inte vanligt,  att man hade mer än 4 servo
Då gällde det att utnyttja de servon som fanns. Det innebar,
att ett servo fick dra två skevroder via stötstänger och hävarmar.
Tänk hur mycket glapp som kunde uppstå…….jämför med i dag.
Ett servo till varje roder eller yta.

Pärs modell var tung och snyggt. Modellen flög snabbt men hade
vissa otrevligheter för sig. När Pär svängde med lite belastning,
hade den en egenhet att vilka klippa och snaprolla. Varför den gjorde så ?
Who knows, men ska jag gissa, så låg tyngdpunkten för långt bak.
Fast det vågade man ju inte säga till Pär då..

Curt hade en märklig maskin. En före detta motorseglare med
en fruktansvärt full kropp. Den såg ut som en tilltrampad torsk.
Vingarna var nybyggda enligt Pärs koncept med Epplerprofil.
Eppler kan ni läsa om genom att googla. Curts modell hade av
någon anledning ett väldigt typiskt profilljud från vingarna.
När man kunde höra Curts vingar tjuta, då visste vi att det
gick fort. Curt blev nordisk mästare med denna osannolika maskin.

När jag satt och såg,  hur Pär och Curt flög på hanget,
blev jag mycket imponerad och sugen. Detta var jag tvungen
att pröva på. Pär tjatade och vi bestämde,  vi skulle dit igen
och då skulle jag ha med min Cumulus.

Dagen kom och min Cumulus var laddad. Vid den här tiden hade vi
Deac-DKZ-celler med en kapacitet på 400 mA……
Ska jag verkligen kasta ut modellen här,  frågade jag hangmästare Pär.
Han erbjöd sig frikostigt att ta starten för mig. Efter hans
intrimning fick jag, med svettiga händer styra min Cumulus.

När jag flög i det jämna fina lyftet på hanget tänkte på orden,
som Johnny sagt till mig i bilen om hur modellerna flyger fram
och tillbaka på Hovet…..ja, nu var det jag som flög fram och tillbaka.

Känslan var ganska svår att beskriva. Men jag vill säga en stark
känsla av frihet och att kunna utnyttja det lyft,  som skapas av
ett hinder och vinden. Efter detta var jag fast på hangflyget.

Sommaren fortgick på liknade sätt. Vi kunde vara ett tiotal
hangflygare med tillhörande damer och barn, som brukade
åka ner och flyga en heldag. De modeller de flesta  av oss flög
var ganska enkla. Det gjorde att man flög på visst sätt.
Eftersom vingprofilerna var tjocka hade våra modeller dålig
förmåga att flyga fort. Därför tävlade vi att trimma modellen,
så den stod mot vinden och sakta steg. Det gällde alltså,
att komma så högt som möjligt. Det var en avslappnat sätt att flyga.

Hade vi flugit länge och vi misstänkte att mottagareacken var slut,
hur gjorde vi då ? Jo naturligtvis improviserade vi.
Vi drog två kablar från bilbatteriet och eftersom dessa batterier vi
hade var av den gamla sorten med ovanliggande bryggningar av bly,
så kunde vi ta ut 6 Volt. Sen kopplade vi på mottagareacken helt brutalt.
Inga datorstyrda laddare, o fuzz. Bara rätt in med milliamperen !
När acken efter en stund började bli varm kopplade vi loss
Sen flög vi igen. Det enkla är det bästa !

Frekvensen vi flög på var 27 mz amplitudmodulerat.
Jag kan inte erinra mig,  att vi nånsin hade radioproblem, eller det
som nu kallas störningar.

Om vi smällde ? Självklart. Speciellt när vi skulle landa. För de som
varit på Hovs Hallar,  så vet dessa hur svårlandat där är.
Ofta körde man hem med en påse splitter och sen var det bara att
sätta sig och låta flitens lampa lysa i modellflygfabriken.
Det gällde att ha kärran klar om det skulle bli hangvind dan efter.

En episod som stannat i mitt huvud var,  när jag tappade antennen
till sändaren. Så här var det. Jag, Pär och Johnny stod ovanför fortet
på den lilla höjden. Pär hade gått ner och ställt sig just vid kanten där
det var lä och Johnny höll på och mekade men sin modell.
Jag stod på höjden och hade just slängt ut modellen som befann sig
ca 200 meter ut och 200 m upp. Min sändare var den gamla
Futabamodellen, där antennen skruvas  i ett antennfäste på ovansidan.
Man sticker ner antennen i en styrhylsa och skruvar dit den så den sitter låst.

När jag gjorde en oförsiktigt rörelse trillade till min oförställda
förvåning och fasa min antenn ner på marken. Inte bara trillade
den ner på marken, den gled vidare nedåt på den branta markens
nedbetade gräs och försvann in i enebuskbeståndet vid hangkanten.
Vad gör man ?

Eftersom jag var sändareamatör då och fortfarande är, tänkte
jag i 3 sekunder,  vad som kunde göras, allt under det att min
modell majestätiskt gled totalt ovetande,  att piloten inte hade
något antenn. Då kom jag på,  nästan det enda jag kunde göra.
Jag var tvungen att improvisera fram  något som hjälpligt kunde
fungera som antenn. Det enda av metall jag hade var, en nyckelknippa.

Den var en  stor nyckelknippa  och i denna knippa fanns en
Coka-Cola öppnare. Fram med knippan som en blixt. Sen anslöt
jag flasköppnaren och  nyckelringen till  antennuttaget å sändaren.
Så min antenn bestod av: En smal nyckel jag körde ner i  antennhålet
på sändaren, sen följde en ganska stor nyckelring och som kronan
på verket en Coca-Cola öppnare !

Total längd på den osannolika antennen ca  25 cm.

Om det fungerade ? Jo det gjorde det. Jag fick kontakt med
modellen och hankade mig in över land och lyckades landa
min klenod med klappande hjärta. Att detta fungerade,
kan skyllas på det faktum,  att dåtidens sändare hade ganska hög
uteffekt och att jag hade fri sikt till modellen.

Antennen lyckades jag efter viss akrobatik fiska upp ur enebuskarna.

Moralen  i denna historia får väl vara att inte glömma
Coka-Colaöppnaren, när du radioflyger….

 

Kategorier
Flyghistoria

FLYGET I SVERIGE 100 ÅR

 

 

 

Lyssna på ett bra program från SR

 

 

 

 

 

Michael Carlssons Bleriot

Sverige har ju i år firat flygets 100-årsdag i landet.

Sveriges Radio har gjort ett antal program med anledning av detta,
som är väl värda att lyssna på.

Förutom de två länkarna jag lagt här nere finns det ytterligare
5-8 program i nedersta länken,
som beskriver enskilda piloter
och händelser.

Dessa programmen är väl värda att lyssna på.

Här är länkarna till Vetenskapsradions minnesprogram:

 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=
406&artikel=3782612

 http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid
=406&artikel=3774405&grupp=4313&sida=7

 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=
1602&artikel=4014645

Kategorier
Hangflyg modell

MODELLHANGFLYG

 

 

Stora modeller

 

 

 

 

 

 

segel29

 

Jag har ju alltid varit svag för stora segelmodeller av olika orsaker.
Därför kan jag inte undanhålla er några bilder på snygga modeller, både hang och termik.

Vad som är intressant är att man i England har en förkärlek för att bygga
skalamodeller av motorkärror och flyger på hang med. Det finns några exempel nedan.

 

 

segel28En F3B-modell, alltså avsedd för termik startar på hanget.

segel27En C-130 Hercules visslar förbi. 3 m spännvidd vikt 5 kg. 

segel26En normalstor termikkärra startar på hanget. Spännvidd 4 meter.

segel24Den här bilden tog jag med för den beskriver spänningen vid en provflygning
av en stor  modell. Flygplanet är en, tror jag, Phoebus C, som jag flugit
fullskalamodellen av. Tyvärr svartvitt , men det får duga.
Flygning i alpområdet alltid spännande upplevelse på grund av det ombytliga
vädret. Antingen eller….

segel22 

Flygbogsering i Schweiz. Detta är det vanliga sättet att få upp modellen, när de är så stora.

 

 

Kategorier
Termikflyg

SOMMAR-SOL-TERMIKFLYGNING

Hur gör man det…egentligen?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är väl något att läsa om nu när det är minus 12 grader ute…..

 

Termik är en böjningsform av det latinska ordet för värme-termo.
Vi känner till begreppet termometer, som betyder värmemätare.
Suffixet -meter är ju också latin och betyder enkelt översatt mätare.
Andra exempel är ju voltmeter, amperemeter och så vidare.

Således, termik betecknar något som har en högre temperatur
än omgivningen. Det är just det, som är grundförutsättningen
för att termiska vertikal rörelser eller konvektion, ska kunna
uppträda.

Konvektion är ju också ett latinskt ord vars grundbetydelse
kan delas i två delar; Kon, eller egentligen con, betyder med
och vektion betyder en riktad rörelse. Tänk på ordet vektor
som ju är en riktad kraft eller rörelse. 

Alltså, konvektion är enkelt uttryckt en rörelse i en vätska
eller i en gas.

Ja, vi ska inte bli för akademiska, men dessa två begreppen
, termik och konvektion hänger samman och är av avgörande
betydelse för oss, som flyger och håller oss uppe med hjälp
av termiken och konvektionen.

 

Denna lilla artikel är en allmänt hållen beskrivning, utan
bilder och skisser, som på ett enkelt sätt vill beskriva hur,
när och var termik uppstår.

 

Som jag skrev innan, är en förutsättning för termik,
att vi har en skillnad i temperatur mellan olika luftmassor.

Hur uppstår denna skillnaden?

När solen lyser på markens yta, tar denna upp eller absorberar
värmestrålningen. Värmet lagras i översta delen av marken.
Beroende på vilken typ av yta vi har, om det är grus, gräs,
asfalt eller sjö och hav, kommer värmet att lagras olika.

Värmen som tillförs havet kommer i första hand att påskynda
avdunstningen av vattenånga och i andra hand att värma vattnet.
En grusplan som är mörk absorberar snabbare värmen och
kommer så småningom att fungera som ett element som strålar
ut värme. När vår grusplan har strålat ut tillräcklig mycket
värme till den ovanpå liggande luftmassan, har temperaturen
i luftmassan stigit så den skiljer sig från omgivande luftmassor
med kanske 3-5 grader.

När skillnaden är så stor, blir den uppvärmda luftmassan labil
, den vill stiga uppåt.

Vad gör då, att en bubbla med luft plötsligt lossar från marken
och stiger? Ja, det kan vara en vindpust,  som kommer och stöter
till eller rubbar blåsan. Den kan behöva lite starthjälp för att
komma igång.

Om vi har svaga vindar, kan den marknära luftmassan glida
över en uppvärmd yta, värmen överförs som till största delen
strålningsvärme och liten del som kontaktvärme och om då
den över marken sakta glidande bubblan träffar några hus,
en trädridå eller ett annat hinder får vi en turbulent utlösning
av termikblåsan.

Det finns flera andra sätt, som en blåsa kan lossa på, men fö
r våra förhållanden är dessa två de viktigaste.

Kom ihåg att vår blåsa befinner sig nu på väg uppåt genom luft,
som är relativt sett kallare än blåsan. Termikblåsan är just när
den lämnat marken lös i konturerna och relativt svag.

Efter hand som blåsan stiger, kommer temperaturskillnaden
att öka, för vi vet att temperaturen i normalatmosfär sjunker
med ca 0.7-1.0 grader/100 meter. Efter hand som blåsan
stiger får dess horisontella utbredning fastare konturer och
man kan, när man cirklar i en blåsa märka, att stiget är bättre
eller sämre, beroende på var man flyger.

Nu fortsätter ju inte en termikblåsa hur högt som helst.
När den når den nivå, då den stigande luftens fuktighet
kondenseras, utmärks detta,  genom att vi kan se Cumulusmoln
eller vackertvädersmoln bildas. Det är det stora bulliga
sommarmolnen som växer upp och faller ihop.

På vilken höjd den stigande luftens fuktighet kondenseras,
beror på flera faktorer. Det hänger på fuktighet, temperatur,
omgivande luft och hur labilt skiktat det är och om vi har
inversion. Normalt sett hos oss på västkusten ligger molnbasen
med Cumulusmoln under tidig sommar runtt 1400 – 2500 meter.
Inne i landet, där vi inte har sjöbris kan molnbasen ligga avsevärt
högre. Från min fullskalasegelflygtid minns jag molnbaser i maj
på 3000 meter i Västergötland.

Om det råder något, som heter inversion på låt oss säga 1200 meter,
kan inte termiken komma högre. Det vill säga luftmassan kan
inte nå sin kondensationsnivå där det bildas moln av fuktigheten.

En inversion är ett lager med luft där temperaturen stiger med
höjden i stället för avtar med höjden. Om vi åker med vår
termikblåsa glatt stigande med 3 m/sek, så märker vi, när vi
närmar oss inversionsskiktet att stiget försvinner. Vi kommer
inte högre hur vi än gnetar.

När man flyger just i gränsskiktet mellan den vanliga luften
och inversionsskiktet,  känner man små turbulenta stötar i
flygplanet.

När man termikflyger och blåsan inte kondenserar och inte
bildar moln kallas det att man flyger torrtermik. När du flyger
i termik som bildar moln, kallas det molntermik.

Torrtermiken kan vara lika stark som molntermiken, men
problemet är ju, man kan inte se var termiken finns! Har du
molntermik är det ju i princip bara att gå under ett Cumulusmoln
och stiga in i hissen.

 Att flyga torrtermik är chansartat och man få i sådana fall lita
på sin “näsa för termik”och erfarenhet av de lokal väderförhållandena.

Nåväl, om vi har kurvat upp oss till molnbasen med en modell eller
fullskalakärra ,så märker man en välvning under molnet där den
stigande luften går in i de flesta fall.

Går man på rakkurs efter att man nått basen, kommer man att
flyga in i sjunket. Stiger du med 5 m/sek,  så kommer du att
sjunka med i princip lika mycket när du avlägsnar dig från
centrum. Det brukar man lösa,  genom att man ökar hastigheten
markant, för att kunna ta sig igenom sjunket så fort som möjligt.

När du flyger en modell i en termikblåsa,  som nyss släppt,
måste man vara beredd att korrigera så man ligger i centrum
av blåsan, för att utnyttja stiget på bästa sätt.

 Korrigeringen ska vara planlagd och genomföras utan tvekan
eller mjäkighet.

Hur man korrigerar i en blåsa,  kan man inte generellt säga,
för varje pilot har sin, som han tycker bästa metoden.

Flyger du din modell på 200 m höjd utan termik,  brukar jag
trimma modellen till lägsta sjunkhastighet och flyga den just
på vikningsgränsen.

 Om jag flyger in i en blåsa med vänster vinge, händer då följande:

Om vingen går in i stigande luft, kommer luften att föra vingen
uppåt och öka anfallsvinkeln. Flyger du då just på vikningsgränsen,
kommer din modell att vika sig eftersom anfallsvinkeln på den
lyftande vingen ökat av den stigande luften. Det är just det som
är finessen. Modellen kommer att vika sig in i termikblåsan.

Man kan säga att modellen ramlar in i blåsan.

När du stabiliserat din modell och flugit ett varv, har du sett
var lyftet finns och du kan korrigera, så du centrerar din modell
till det starkaste lyftet.

Detta är ett sätt att upptäcka termikens utbredning.

Ligger du i en bra termikblåsa sommartid med din modell,
kommer du att bli förvånad, hur snabbt din modell stiger.
Att ha ett stig med 5 m/sek är inget ovanligt. Det betyder ata
du på en minut klättrat 300 meter!

Har man en sådan stark blåsa, gäller det att ha en planläggning
eller strategi, hur du ska avbryta och när.

Om jag flyger en stor modell, 3.5-4.0 m spännvidd,  brukar
jag hänga med upp till xxxx meter. Då är modellen fortfarande
sebar utan svårighet. En Blue Phoenix utan bromsar tar jag
aldrig högre än yyy meter.

När du nått din högsta höjd ,är det dags att ta sig ner.
Det finns två sätt:

Du kan flyga ner planet genom att hålla dig i luft som inte
sjunker eller som bara stiger lite. Genom att trycka upp
farten kommer du att förlora din höjd så småningom.

Det andra och enklaste sättet är att aktivera de aerodynamiska
bromsarna på modellen. Bromsar är enkelt uttryckt en klaff
som exponeras mot den förbiflygande luften och som dels
bromsar och dels genom turbulensbildning bakom klaffen
stör den laminära strömningen på ovansidan av vingen.

Så har du bromsar så ut med de och ställ modellen på nosen,
så kommer du säkert ner.

Ett tredje sätt, som jag använder till min Blue Phoenix är
att göra en störtspiral. Det vill säga full sida och full höjd samtidigt.

Detta gör, att du förlorar din höjd snabbt utan att överskrida
den hastighet, vid vilken strukturella skador uppstår på modellen.
Man måste testa detta på lägre höjd, så man ser att, man inte
flyger för fort.

Med en bra modell är inte problemet att komma upp.
Problemet är att komma ner.

När termiken är kraftig och du drar all broms du har,  kan de
t hända, att du stiger i alla fall. Då måste du kombinera alla
sätten du kan för att reducera höjden. Till exempel att använda
full broms och störtspiral. Då bruka man kunna komma ner säkert.

Drabbas inte av panik!

Vilket är lätt att säga, om ens modell försvinner och dyker upp,
om vartannat och den flyger så fort , så pinnarna yr om den.

Be om hjälp från någon,  som står jämte, som kan hjälpa
till att hålla ögonen på modellen.

Om allt går åt pipan, det vill säga,  du förlorar modellen
ur sikte,  finns det en sak att göra:

Om du har bromsar så ut med de. Detta kombinerat med
full höj och full sida bör få ner modellen i inte alltför hög
hastighet.

Att dra full höjd och full sida ska du prova under kontrollerade
former, så du vet,  hur modellen beter sig. Du kanske inte ska
ge så mycket sidoroder i en störtspiral för att få ner den med
så låg hastighet som möjligt. Men som sagt: Testa

Detta var lite om termikflygning. Den stora frågan för en
modellflygare är ju, hur man hittar termiken.

Som jag skrev innan, är det ju inte stor mening att leta
termik över en vattenyta. Vi vet ju alla , vad Laholmsbuktenväder
är på sommaren. Det är,  när vi har en molnfri himmel över havet,
men inne över land, ca 8 km in från kusten,  har vi de härligaste
vackertvädersmolnen.  Fenomenet beror på det vi drabbas av
vid kusten:

Sjöbrisen som suger in kall luft från havet för att ersätta den
stigande luften inne över land. I och med det hela tiden pumpar
in kall luft, hinner den inte värmas så den vill stiga och därmed
är det finito med termiken.

Då är det bättre att leta efter termiken över åkrar, grustag eller
i lä av ett hinder, som kan lösa ut blåsan.

Vi har vissa reella bevis för termik. Om en blåsa släpper i
närheten av fältet,  brukar man märka, att vinden markant
minskar eller markant växlar riktning.

Nästa steg kan vara,  att man ser svalorna kommer och jagar
de insekter,  som följer med termiken uppåt. Svalor som
jagar insekter är en säker indikation på termik.

När svalorna flyger,  kommer strax därefter vitfågel.
Måsar och trutar går in i blåsan och kurvar upp sig.

Rovfåglar är bra på att lokalisera termik och man kan
genom att studera dessa, lära sig en hel del. Man kan se,
hur de korrigerar i blåsan och framför allt, ser man en ormvråk,
som lämnar en blåsa, då är det inte lönt att gå dit och försöka.

Har du en högvärdig modell och du kurvar i en blåsa ihop
med en ormvråk, så kommer du att stiga ifrån fågeln
, om du flyger bra.

Att kunna konstatera, att nu släpper blåsan från marken är
ett resultat av synbara tecken men framför allt ett resultat
av träning och erfarenhet.

Ska du bli en duktig termikflygare är det enda som gäller
att flyga mycket termik.

Teknikens utveckling har givit oss fina instrument
, som underlättar för oss att flyga i termiken.

Jag tänker då på variometrar och höjdmätare. Dessa är
ingen nödvändighet,  för är du rutinerad,  flyger du lika
bra termik med eller utan vario.

Men flyger du med vario,  kan du när modellen är lång
bort ta den minsta termikblåsa.

Du kan ta en blåsa , där det stiger med en dm/sek. Det gör
du aldrig utan vario! Dessutom ger instrumentering en
extradimension till ditt flygande. Speciellt om du flugit
fullskalasegelflyg tidigare uppskattas flyginstrument.

Personligen har jag ett par stycken Picolario från
Thommys ModelBau i Tyskland. De har aldrig krånglat
och kan mycket mer,  än vad du kan tänka dig använda de till.

Till min Blue Phoenix har jag en telemetriutrustning från
EagleTree i USA. Det är mera som en instrumentbräda,
med de flesta parametrarna inlagda,  inklusive en GPS:

Men vem kan stå och titta på en instrumentbräda i solsken,
när man har modellen på 400 meter?

Jag föredrar Picolarion. EagleTreeutrustningen har
naturligtvis också audioinformation från varion.

 Termikflygning som en företeelse för den flygande människan
upptäckte ganska sent. Det var på slutet av 20-talet vid
tävlingarna på Wassekuppe, som piloterna vid flygningar
mellan de olika hangen ibland märkte,  att de steg utan att
ha anslutning till hangen. Man förstod då, att det var en
annan företeelse ,  som lyfte planet.

Det var ju molntermiken.

Bara på ett par år slog den dynamiska flygningen igenom
och massor med nya segelflygrekord sattes.

Innan detta kom,  gick all skolning och tävling på hang.
Så termikflygningen förde segelflygningen framåt med jättekliv.

Hangflygningen har ju fått en renässans,  tack vare skärmflyge
t och hängflyget. Men för fullskalasegelflyget är numera
hangflygning helt överspelat.

Ja, detta var en liten orientering om termik och termikflygning
med modell.

Hoppas det gett något till de,  som inte vetat förut.

 Prova på med en enkel modell, du ångrar dig inte.

 Det är inte enkelt, men varför ska allt var så lätt?