Uwe Renschler från Stuttgart har förolyckats i en skärmflygolycka.
Han hamnade i ett okontrollbart läge med sin skärm,
efter han fått ett fullinslag, som inducerade en
störtspiral, vilken inte kunde hävas.
Jag lärde känna Uwe för 15 år sedan då jag behövde reparera min Picolario vario för min segelmodell.
Han var ytterligt hjälpsam och debiterade ingen kostnad för reparationen.
Uwe konstruerade varios för modeller och skärm- flygare.
Hans Picolario anses av många som den bästa och bäst konstruerade varion för modellflyg.
Hans sista konstruktion var en variometer/höjdmätare för skärmflygare, som avsågs att fästas på hjälmen och vilken var driven av solceller.
Sista gången jag talade med honom, sa han,
att modellflygvarion kommer antagligen att sluta tillverkas,
då det i dag i regel kan fås mottagare med inbyggd
vario/höjdmätare.
Tråkigt vad som skedde, men hans minne kommer att minnas med tacksamhet av flygare av olika slag.
…är något jag inte önskar mig i mina modellers elsystem !
Jag hade ivrigt spanat på YR.NO och deras prognoser, eftersom jag suktade efter nordlig vind, så jag kunde åka till mitt hushang HH.
Så en dag för en vecka sen var det lovat sol, 2-4 m/sek nordlig vind.
Självklart lastade jag bilen och for iväg tidigt till HH för att inte
missa något.
Nedkommen till parkeringen visade vimpeln NNO ca 3 m/sek. Kan inte bli bättre och fylld av förhoppningar och behängd med
allt som behövs för hangflygande, klättade jag upp på Platån. Det är rätt besvärligt att ta sig upp, då stigen är söndertrampad av
de lösgående klövdjuren.
Men trots det, anlände jag till absolut högsta punkten och möttes av perfekta förhållande.
Montering av modell och slutförande av alla förberedelser för
flygning. Sen gällde det att kasta ut Spiriten vid rätt ögonblick och vid rätt
plats!
På toppen snurrade rotorn, så det blåste i nacken. Alltså valde
jag att dra mig mot höger, där jag vet, att rotorns utbredning inte
är lika besvärlig. Jag kollade två gånger alla roder med fulla roderrörelser och
att de gick åt rätt håll. Inga problem med det allt var ok. Så, då var det väl bara att kasta ut…
Japp, jag kastade iväg med all kraft, jag kunde uppbåda.
Modellen flög igenom rotorn, jag såg den lutade lite åt vänster,
så jag korrigerade med skeven…men inget hände…
En sekund senare blev det full dyk och modellen dök från 10 m höjd
rakt ner i branten!
Har du märkt, den speciella känsla man får, då man väntar på en
krasch ? Tanken blir ju: Hur illa blir det ?
Jag vet, att Spirit är ett väldigt sprött flygplan, som inte tål mycket
vid en smäll.
Jag hörde, det deprimerande dunket och krasandet, då min Spirit
slog i kanten.
Jag gick fram till modellen, som lyckligtvis hade slagit ner på
hangkantens övre del.
Hade modellen fortsatt 5 m framåt, hade den försvunnit ner
bland stenarna och då hade det blivit totalhaveri.
Då jag går fram till modellen i detta läget efter en till synes oväntad
krasch, känner i alla fall jag mig märkvärdigt tom i huvudet.
Modell låg med vingarna skilda från kroppen. Nylonskruvarna hade gått
av vid smällen och därmed begränsat skadorna. Men, men det var illa,
som det var.
Sprickor i kroppen som är tillverkad i tunn glasfiber, högervingen
skadad vid vingfästet, men framför allt vänstervingen söndertrasad vid vingroten. Det såg ut, som om man slagit en
trädgren mot vingroten framifrån och rakt igenom vingen.
Jag har av erfarenheten lärt mig, att då jag samlar ihop modellen efter
en smäll, då gäller det att få med alla bitar.
Men, det första jag gjorde var att kolla radion. Funkar det ? Nej, det
var dött. Sändaren och mottagaren var bundna, men inga rörelser för
servona.
Jag kollade displayen på sändaren hur spänningen var i mottagareacken.
Den var 3.4 Volt…. Det förklarade, varför mottagare och sändare var bundna, men att så
fort jag försökte köra ett servo, så lade systemet av.
Alltså en belastning på acken sänkte spänningen, så det blev avbrott.
Jag måste medge, jag kände aningen av en befrielse, då jag blev
medveten om problemet. Nu visste jag, varför modellen hade dykt.
Jag lät min modell ligga en halv timma, sen slog jag på radion igen
och märkte efter en minut, att höjdrodret gick till full dyk, samtidigt
som spänningen i mottagaracken störtdök.
Donedeal !
Acken som satt i modellen, testade då jag kom hem. Den var kass,
så den gick till återvinningen.
Hemma hade jag dåligt med balsa, så jag åkte till en modellflygkamrat,
Johnny i Laholm, som har ett superlokal för modellbygge och gott
om balsa. Dessutom är Johnny en mycket duktig hantverkare och byggare.
Efter 2 timmar hade vi (läs Johnny) fått ihop min vinge, så den var i
skick som ny.
Återstod att slipa och spackla vingen för att sedan klä den. Vingarna
ser lite spräckliga ut med olika färger på klädseln, men jag ska klä
om båda vingarna med Oracover, när jag får hem mer vit film.
Sen blir modellen som ny !
Då jag var hos Johnny fick jag syn på en DLG i en kartong från
HobbyKing. Inte bara var där en kartong…där var två stycken. Som Johnny
felaktigt fått sig tillskickade från HK.
De ansåg det inte var lönt att skicka tillbaka, så Johnny fick behålla
båda free of charge !! Johnny hade monterat en av modellerna, men sa den var omöjlig
att flyga… Jag lovade att försöka få ordning på den, om jag kan…
Ska bli spännande att prova den, efter jag att jag utfört nödvändiga
modifieringar på den.
Modellen är fint byggt och är superlätt.
En annan modell som kommit till min hangar, är en Grafas Maxi
från Tjeckien. En segelmodell byggt i lättvikt med 350 cm span och utrustad med
elmotor. Ja, jag vet det är lite ”fegt” med elmotor, men varför klabba med
gummirep, vinschar då man ska upp ? Det är enklare med en elmotor.
Jag vet modellen flyger utomordentligt bra och jag ska ha den till
termikflyg och då jag vill söndagsflyga på HH i svaga vindar.
Kvaliteten på byggsatsen är mycket hög. Som vanligt, då det gäller modeller från Tjeckien.
Jag är spänd på att flyga den.
Ja, detta var historian om min Spirit och lite annat.
Det händer alltid det oväntade, då jag är ute och flyger !
Du, tänk om du hade hade haft en sådan modell med dig på ett meeting 1975…
En Boeing-777 med vikten 300 gram…
Hade någon trott dig ? Eller hade kommentaren varit, att detta kan inte flyga…
All utveckling inom teknik och mjukvara går fortare än våra tankar eller så spränger det vår fantasis ramverk.
En teknikutveckling som rasar vidare i exponentiell
hastighet.
Hur kommer vi att flyga om 10 år ? Vi kan svårligen föreställa oss det. Jag vill peka på en liten innovation; GPS-trackern.
Den köper du för 300 kr hos kineserna. Vikt 18 gram. Lägg den i din modell. Flyger du bort modellen..vilket Gud förbjude, men vilket vi som inte är så duktiga
ellererfarna kan göra…då ringer du din modell
och trackern skickar koordinaterna till din telefon.
Din tracker är en GPS-mottagare försedd med ett telefonkort. Googla Ebay för att hitta den.
Vem trodde detta 1980 ?
Mycket av tekniken vi använder i våra sändare/rx emanerar som spinoff och synergieffekter efter utvecklingen av mobiltelefonerna.
Såsom varande modellflygare, håll du koll på framtiden…
men skynda dig, för framtid blir snabbt dåtid…
Här är en video, jag fann på YouTube och som är inspelad i Tyskland.
Värt att se på…hade piloten sen använt sidoroder, hade modellen flugit renare och inte kanat i svängarna, om jag nu ska vara petnoga…
Sitt bakåt och njut av 300 gram i luften, vår framtid
är redan bakom oss…!
Min personliga åsikt om modellflyg är, att det gäller att utnyttja de tillfällena då omständigheterna för
det är gynnsamma, så jag kan utöva min hobby.
Att modellflyga ger mig goda upplevelser och stimulerar mig i det vardagliga. Jag kan ju tänka tillbaka och återuppleva, tack vare de sinnesintryck jag bevarat i min hjärna och
mina sparade bilder.
Jag tycker, detta är utomordentligt värdefullt i ens liv.
För mig och andra hängivna modellflygare är dvalan framför
en tv eller det febrilt maniska knappande på en IFåne ett
fullständigt meningslöst sätt att tillbringa sitt liv.
Att passivt vänta på något, som aldrig kommer att ske, det är som att förvänta sig, att en telefon ska ringa, som inte är inkopplad.
Så därför, käre besökare, åkte jag ut häromdagen, trots uppfriskande vind och ca 0 grader för att testa en kamera i min Sparky.
Att modellflyga då vädret är fint är ok, men jag drar mig inte för att modellflyga, då det är sämre väder heller.
Lite blåst måste jag tåla. Ett flygplan flyger i förhållande till den omgivande luften, inte i första hand till marken…
Varför jag ville ut och i en dels ögon plåga mig ? Jo, jag var så nyfiken, om min kamera skulle göra det den ska
och huruvida min modell med en ny mottagare skulle fungera
utan problem, som jag förväntade mig.
Sist men inte minst; Jag är alltid upplagd för att flyga, alltså
att få uppleva miraklet FLYGNING, för jag tycker det är ett mirakel !
Så trippen gick till havet, där jag har ett av mina andningshål, vad gäller hangflyg och naturupplevelser.
Efter min provflygning ville jag gå min vanliga 8 km promenad för att kanske med min kamera dokumentera det jag observerade och tyckte vara värt att visa.
Bilderna på det som rör min modell och flygningen är alla
tagna med min Mobius, sittande på mina solglasögon.
Naturen är förevigad med min Sony.
Häng med mig på en liten tur, om du vill veta, hur det gick !
Stranden kl 0900
På väg ut till starten. Min trogna ”Sparky”.
med lite fjantig målning på vingen, men det är,
för den ska vara lättare sedd i luften.
Jag handkastade i den byiga vinden 8-9 m/sek sydost.
Du ser min GoPro är säkrad till modellen med en
lina av persiennsnöre. Man vet aldrig, vad som sker…
Ja, du ser det var turbulent…
Det var galoppflygning upp till 30-50 m höjd.
En besvärlig inflygning för landning…
Turbulent…
…det är det.
Min avsikt var att landa uppåt i strandrågen…
Det gäller att få upp nosen…och modellen…
…kolla mitt höjdroder.
Nu !
My nesting bird !
Denna ismannen tycks något förvånad..
Han sa till mig, att han tappade hakan,
då jag fixade landningen…
I Tönnersa Naturskog har vi frusna mumier ,
medan man i Egypten har mumier i 45 graders värme.
En trädmonolit utan någon avsedd symbolik…
…fast dessa tallarna blev inspirerade till lite bark mot bark…
Denna bilden får mig till att associera till en kvinna utsträckt på en divan…?
Naturen danar naturen.
Har du inte varit här ? Åk hit !
Det är stimulerande !
Fast jag vet inte om denna mössprydda figur tyckte det…
Det jag aldrig kan vara utan…den obrutna havshorisonten.
Ingen snö…just nu. Vi har gröna höstsådda åkrar i stället.
Vad gillar du flygfältet ? 7 tunnland kortklippt gräs och inga grannar …
…när det gällde kvalitet på exempelvis glasfiberkroppar.
Genom ödets skickelse fick jag chansen att lägga vantarna på en icke flugen modell på Bytesmarknaden i Falköping, som ju ÅMFK anordnade för 14 gången.
Jag såg modellen i sin originalkartong från Multiplex och den såg fin ut. Efter den obligatoriska prutningen hos säljaren fick jag den för ett rimligt pris.
Under de senare åren har jag fått en viss nostalgisk kärlek för gamla modeller, som jag vet är av kvalitet.
Denna modellen, som heter ”Hobby”, tillverkades av
Multiplex och kom på marknaden 1978. Kroppen är av
glasfiber laminerad med epoxiplast. Den är mycket fint
upplagd och är lätt. Det var ofta modellerna för 40 år sen.
Vingarna är styroporkärnor plankade med abachi. Just denna modellen var klädd med Oracoverliknande material. Jag tvättade av vingarna, slipade, lackade med klarlack 3 gånger, slipade igen och sprutade med Biltemas eminenta hobbylack a´69 kr burken.
Varför klabba med Badgerspruta, kompressor och allt som
behövs ? Keep it simple !
Vingarna blev riktigt bra efter målning. Spännvidden är något mer än 2.5 meter och min modell väger med allt i 1650 gram. Det ger en vingbelastning på ca 42 gram/kvadratdm. Ok för mig.
Jag kör med ny Mh-acke från Biltema. 2.6 Ah kapacitet och celler som har mycket låg självurladdning. Tänkte köra med 6 celler vilket ger nominellt 7.2 V vilket är ok med dagens rx, men med tanke på de åldrade Futabaservona blev det 5 celler.
Med acken längst fram krävdes det 80 gram zink i nosen.
Ska du belasta en modell, så passa på och tigg ett par remsor
vikter hos din däckhandlare, när du köper däck. Mycket
praktiska och försedda med självhäftande tejp för
fastsättningen samt med vikten angiven på varje zinkbit.
Profilen verkar vara något okänt Clark-Y liknande med flat undersida. Profilen är ganska tunn, varför jag förväntar mig en hyfsad polar och förmåga att penetrera mot vinden.
Det satt 2 stycken 30 år gamla gedigna…Futabaservon i modellen. De funkade perfekt, där de satt, så de kommer jag att flyga med. Huven till modellen är mycket välgjord från fabrik. Kommer limmad på en träram, som gör det hela starkt och lätt.
I kroppen förstärkning för infästning av vinschkrok.
Det tog 20 timmars intensivt arbete att få den klar. Svaghet ? Ja, jag är inte helt imponerad av vingfastsättningen med ett 4 mm och ett 3 mm pianotråds vingstål. Men det kommer att hålla.
Vad ska jag ha en sådan modell till, kanske vän av ordning undrar?
Jo, jag ska ha den och glida med på tjuriga hang, som kräver en sådan modell. Jag ska ha den och flyga termik med, som man fångar exempelvis på ett litet inlandshang.
Alltså ett avspänt sätt att förhålla sig till rc-termik- och hangflyg. Allt måste inte gå fort eller högt.
Finns det något, jag ska ändra på ? Ja, troligtvis ska jag skära upp skevroder, som ska vara rejäla, så de kan tjänstgöra som aerodynamiska bromsar i uppfällt läge.
Att ha en väl fungerande broms är betryggande, om man flyger termik, för du som är termikflygare vet, att problemet är inte att komma upp utan att komma ner, om det stiger med 6 m/sek…
Att skära upp skevroder kräver lite eftertanke och framför allt att få till utrymmet i vingen, där servokabeln ska dras, det kräver lite förarbete.
Funktionen jag vill ha, är i första hand bromsfunktionen.
Ja det ska bli spännande att testflyga och erfara ”Hobbys” egenskaper. Fast ganska mjäkigt namn på en modell tycker jag…
Modellen ser i sin konfiguration ut precis, som jag tycker en sån modell ska se ut. Den inger förtroende…i alla fall nu innan provflygning.
Här några pics
Jag tycker den har harmoniska linjer.
En modell från 1978
Som du ser, har den vackra kroppen gulnat lite. Modellen är ju 40 år gammal.
Jag vet sidorodret ser bedrövligt ut på bilderna, men det är nu sprutat rött…
Om jag ska vara elak… så lade jag märke till bland annat detta:
…man försöker att flyga ner modellerna i marken, istället för att landa
genom att hålla upp och låta planet sjunka igenom.
Observera att då du sjunker igenom, gör du inte det, för du viker dig, du gör det, för att dina vingar inte generar tillräcklig lyftkraft. Du har fullständig kontroll, om du gör rätt, tills hjulen tar i marken.
…det gäller att ha koll på sin motors tomgång,
annars kommer du aldrig ner.
…en B-25 visar upp skevroderbroms och brist på
sidoroderanvändning i en stigande sväng.
Modellen går åt ett håll trots piloten svänger åt ett annat håll. Resultatet blir så småningom en
överstegring, vikning och haveri.
…man tycks ofta glömma att behålla spaken i magen
efter landning. Alltså reser sig stjärten och modellen
ställer sig på nosen.
…två fina WWI. dubbeldäckare smäller på grund av pilotfel.
…ibland slutar allt fungera på en flygande FW-190
och den återförpassas till byggsatsstadiet.
…det går inte bra att skörda majs med en Corsair,
även om motorn är borttagbar.
Pär Lundqvist provflyger sin ASW-15 vid Tjärbyhanget.
Efter idogt byggande, experimenterande och funderande skulle Pär provflyga sin ASW-15.
Spännvidd cirka 3.5 m, byggd skalenligt i balsa och ply,
klädd med nylonväv.
Pär framhäver att modellen är ett experiment, då han försett
den med en utskjutande klaff. Originalet, som är ett flygplan i
den internationella standardklassen med 15 m spännvidd,
har ingen klaff.
Platsen för provflygningen var vårt inlandshang vid Tjärby Kyrka, där resterna av en Litorinavall utgör själva hanget.
Hanget är ca 20 m högt över den omgivande slätten och med goda
landningsmöjligheter.
Vädret var typiskt provflygningsväder: Byig vind 5-7 m/sek
och kallt. Vinden låg något snett på hanget från norr eller höger.
Efter montering, som sker ganska snabbt eftersom modellen
är försedd med vingfastsättning Modell Lundqvist med
krokar och hakar. Servo kontakterna fast monterade i vingsadeln i kroppen
respektive i vingroten, vilka kopplas då vingen sitter på plats.
Pär handkastade två gånger för att kolla framför allt stabbens
anfallsvinkel. Det är en all flying stab på modellen, vilket underlättar trimning.
Första kastet visade att upptrim behövdes, varför stabben justerades. Andra handkastet visade att modellen gled bra.
Jag hade varit aningen tveksam till att provflyga under rådande
omständigheter på ett inlandshang.
Ett inlandshang är turbulent. Kanske jag skulle kört ner till Tönnersastranden och gjort testet. Där är ju luften helt laminär.
Men Pär sa att nu kör vi, tog modellen och kastade ut på hanget. Om du kollar filmen, kan du se hur den flög på sin första flygning
på hanget.
Modellen visar inte några uppenbara negativa egenskaper, utan efter ordentlig trimning kommer den säkert att ge mycket tillbaka till piloten.
Det är ju det som är meningen med alla timmar, som är nedlagda
på modellen !
Vi ser fram emot, att se den glida på hanget på Platån på Hovs Hallar,
i perfekt trim och snyggt målad !
Här kommer bilderna och längst ner en liten video som dokumenterar premiär- flygningen vid Tjärby en kall och blåsig söndag i April.
Dags att montera
Men först en pipa…
Cockpit Längst fram hjulet för linorna till sidorodret.
Helt rörlig stabbe
”Modellen sönderfaller i tre delar”…
Längst bak ett styrstift, sen legoaxeln förr klaffen, kroken=övre fästet för vingen, servokontakten hane, styrstift
Taranis Single Stick, Lundqvist Edition
Luckan för åtkomst till vingfastsättning
Ihakning av vinge. Kroken nedtill i vingroten iträdd i kroppens ögla. Nu ska vingen sättas emot kroppen så haken kan spännas och servokontakten aktiveras liksom klaffaxeln ansluta till axeln i kroppen.
Låsloopen för den övre kroken lyfts, så den kan snäppa i.
Observera kuggremmen som driver klaffens axel.
Här kan du se hur den övre haken har kommit på plats.
Loopen låser nu vingen tillsammans med den undre haken.
That´s it, säger Pär efter snabb montering.
Första handkastet på åkern.
Kolla pilotens koncentration, då han ska försöka få upp nosen…
…då stabben inte var rätt trimmad…
Det var kyttigt…kolla vänster skev…
Efter justering stabbe nytt handkast.
Full power och full fokusering.
Nu eller aldrig Pär…
Pär tar i om inte för kung och fosterland så i alla fall så bra det går…
Han kastar så hårt så serviceluckan öppnar sig…
Modellen gled fint.
En klassisk vy med rötter 1000 år tillbaka…
Dags för landning…
Landning lite på vänster vingspets.
Dags för den ”Riktiga” provflygningen.
Ihopsamling av nerver …
Hur många hundra timmars arbete ligger bakom modellen ?
Här ligger den efter första riktiga landningen.
Vi är inte rädda att röra på oss, för vi tillhör ju pensionärernas pigga glada skara
Vi som är flygare av segelmodeller, får i regel hyfsad kondition…
Lite klaff ansatt.
En som jag tror belåten modellflygare efter provflygningen av sin ASW-15
Jag fick en kommentar från Ingvar Nilsson, som beskriver
dilemmat piprökning och den tyckte jag var värd sin plats
under slutbilden med Pär…
”Ack ja dessa piprökare… Inom vissa tävlingsgrenar inom modellflyg är pipa inte tillåtet!
Detta gäller t.ex. i Weatherman Vintage Speed (hastighetstävling med linstyrd
enhetsmodell). I min ungdom var jag hängiven beundrare av Agaton Sax, den fantastiska
redaktören för Byköpings tidning som löste svåra mysterier litet varstans.
Varje gång jag ser Pär ta fram sin snugga så tänker jag på episoden där
Agaton åker tåg i landet Brosnien.
Agaton satte sig sig i en tom kupé och njöt av landskapet som susade
förbi kupéfönstret, så plötsligt kommer det in två brosnier och sätter
sig i kupén. De pratar oavbrutet och tar fram var sin vitlöksfläta och
börjar tugga vitlök med frenesi. Nu tyckte Agaton att måttet var rågat, så han tog fram sin största pipa
och stoppade den med hektogram SLUBB – Slubb var världens
sämsta tobak som var så dålig att man fick betalt för att ta den – och
tände sin pipa.
Efter bara något bloss så var luften nu kupeluften utbytt
från vitlöks-stank till ogentränglig Slubbrök.
De båda brosnierna flydde snabbt ut från kupén.
Att bara se på dåligt väder och regn är inget vidare för en modellflygare. Surfa runt på nätet kan vara intressant om man vet var man ska söka. Men i de olika diskussionsfora man ser är det bara bedrövligheter, gnäll, invektiv och att allt var bättre förr. Klaga är lätt, men att ställa upp med egen insats , som kräver något annat än att tappla på tangenterna på datorn, det är svårare.
För att lyfta skymningsmörkret visar jag lite bilder, som jag hoppas bidrar att se hur modellflyg kan upplevas, då förhållandena är gynnsamma. För det är ju så, att de dystra modellflygstunderna, vilka är få, uppvägs lätt av alla positiva upplevelser, då väder och modell visat sin bästa sida. Kanske också då piloten var i bra slag.
Här kommer lite solochvårbilder.
Ovanstående bilder från MFC Tarps Meeting och Flugtag.
Denna Tupolev flög som vanligt av sin skicklige pilot suveränt.
Tupolev-95 döpt till ”Archangelsk”
450 km/timmen
En av mina kritiska åskådare på Hovs Hallar.
Ett vilande lejon…
Lars Agnas startar på Platån Hovs Hallar.
IGG Ålleberg
En kapital dovhjortsbock.
En snyltare…fältkråkan. En fågel som absolut inte är mesig…
Lite minnesbilder utvalda på måfå ur mitt bibliotek…
Jag lägger upp lite bilder från modellflyg- och fotoåret 2016. Inte speciellt noggrant selekterat utan lite på måfå.
Kommentarer sparsamma, då jag hoppas ni ser, vad det föreställer.
Bilderna kommer helt utan ordning, men det får du stå ut med.
Det är alltid roligt, för mig i alla fall, att kunna gå tillbaka i tid och se vad som varit. Som jag brukar säga, är en bild inte intressant, förrän den börjar sjunka i glömska.
Då märker du, att du åldrats…
Här kommer en del av 2016 så hoppa ombord !
Gulsparv Hovs Hallar. En ofta sedd fågel i den speciella biotopen där.
En vacker blomma – Åkertistel
De två nyförlovade bland Hovs Hallars frigående getter.
Som ägaren skulle fånga in för vintern då jag var där.
Om han lyckades ? Inte skuggan av en chans.
De lever som en frigående året runt flock nu med ca 20 medlemmar.
Tistlar är vackra även efter blomningen.
Allt regn under 2016 mycket välkommet, då det var ett mycket torrt år.
Jag tycker min bild utstrålar en viss stillhet och ro…ett stilla dagsregn …
IGG Ålleberg
Blåmesen…en tuff liten individ som ingen sätter sig på.
Ett Bymoln (CB) där energin slagit håll på inversionen i from av en bula på toppen av städet.
Min eviga Ava svävar vackert vidare, sjungande
med sin laminära strömning över vingarna: Volare” !
Den har nu loggat 735 timmar i termik.
Min flygkompis Pär och hans egenhändigt fint byggda single stick sändare, som har utgått från en Taranis.
Pärs modell, en A-2 som är konstruerad sent 40-tal av Ragnar Odenmann.
Just framkomna till hanget.
Skönhetsupplevelserna kostar inget på Hovs Hallar.
Ser du att just horisontlinjen är solbelyst ?
Njut av den obrutna horisonten
Lunak
Hanget vid Segeltorp-Hovs Hallar. En plats jag aldrig ångrar, jag besöker.
Hur många timmar jag tillbringat här….fler än du kan ana…
Färdigt för take-off.
En datorväska är som gjord att ha sina prylar i.
Lars Agnas beredd starta med sin skärm på Platån tidigt på morgonen
med en dramatisk himmel över havet i fonden.
Den gamle hangflygaren ska termikflyga
Min termikflygplats.
Visst är här vackert med de fria ytorna.
Den trogna HyperAvan gör, vad den är bäst på…att flyga.
Det sydhalländska jordbrukslandskapet som breder ut sig framför min pilotplats.
För mig två nödvändiga verktyg: Radio och min flygstol.
Ser inte min Ava lite trött ut i gräset, efter att ha tillbringat ett par timmar i luften ?
Den gamle…något orakad.
Min första balsa Spirit under en av dess sista landningar.
Tjockt i luften…
Start- och landningsområdet vid Segeltorp för skärmflyg..och modellflyg.
Ett Cumulus Congestus som bryter igenom inversionen
och snabbt skickar upp ett torn av stigande fuktig luft…
…som så småningom bildar ett för Bymoln det typiska städet.
Mina alltid nyfikna, kritiska och initierade åskådare på Hovs Hallar.
Underst en hänglidare, ovanför en tornfalk.
Härligt sätt att njuta av begreppet flygning.
Hanggliders och paragliders på segeltorpshanget.
Lövsångaren. En liten varelse…med klar stämma.
Ser du kungsfiskaren ? Den lilla blå fläcken ?
Kungsfiskaren ser ut som en inspektör med
sina breda axlar och långa näbb.
…lövsångaren uttrycker vårens budskap.
En frostig söndagsmorgon
Blåmesen har full kontroll.
Alla björnbären hann inte mogna i år heller på Hovs Hallar.
En något barsk herre…håller strikt koll på något…
En hos oss tillfälligt inneboende herre .
Varför köra ner en brevlåda ? När man kan ta hela raden…
Det tänkte säkert föraren av den gamla 740:an, som lämnade
delar kvar på platsen, då han inte behärskade sin sladdande
gamla Volvo i halt väglag.
Ljungen blommar sent på hösten.
…i olika färger.
Lingon jag fotograferade i slutet av November…hade mycket stark smak.
Kanske bättre att plocka lingon i Oktober…
Också i November blommade lingonen om efter den torra sommaren.
Ser du så vackra blommorna är ?
Denna något skrämmande huvudlösa syn mötte mig vid fågeltornet Trönninge Ängar…
En trailerdragare som kört fast på en för lastbilar osannolik plats.
Spår som förskräcker…
Chauffören Bachem, ursprungligen från Syrien var glad, efter
att jag ordnat en lastmaskin, som drog upp hans ekipage.
Vi var lika leriga bägge efter bärgningen.
Flitens lampa lyser hemma hos Stefan Blomgren i Carlskrona.
Hans printer fortsätter sitt idoga arbete i att tillverka en P-51.
Jag skrev i ett tidigare inlägg, att detta sättet att tillverka kommer att revolutionera byggandet och producerandet av modeller. I dagens läge tar det lång tid med denna metoden, men det gjorde det då man byggde de första bilarna också. Tänk på utvecklingen av batterier för vår hobby.
1969 Deac DKZ-celler 250 mA. Sedan Mh 2200 mA vägande som cellerna med kapaciteten 250 mA 1969. Alltså en 8-faldig ökning av energiinnehåll. LiPo som hela tiden förbättras och laddas snabbare och snabbare.
Naturligtvis kommer printrarna att utvecklas fort, dels av företagen, men jag tror den snabbaste utvecklingen skapas av användarna, som till exempel modellbyggarna.
Den som lever får väl se…
Här kommer två nya bilder på Stefans p-51.
Fortsättning följer.
Vingar med integrerade balksystem
Kroppen med fenan. Jag förutsätter den är lätt och stark.
Vi har ju alla läst, om vilka möjligheter det finns, att utnyttja 3 D printrar för byggen av modeller och annat tillhörigt modellhobbyn.
Denna 3 D-printer tillhör Stefan Blomgren i Carlskrona, som han använder att tillverka en Spitfire med.
Jag vet inte exakt, vad själva printern med tillbehör det kan kosta, men jag
gissar 5000 kronor ?
Enligt Stefan var problemet att lära sig att hantera mjukvaran.
I princip finns det ingenting, som du inte kan tillverka. Tekniken av idag gör det mesta möjligt.
Ok, tekniken gör saker möjliga, som vi bara kunde drömma om tidigare.
men vad kommer det att innebära i ett längre perspektiv ?
Att börja använda dessa printrar, som hanterar de flesta material lätt som
en plätt, kommer att i grunden förändra vår hobby.
Precis som el och Lipo har totalt förändrat modellflyget och dess
möjligheter och förutsättningar, kommer 3 D-printrar att förändra
strukturen på distribution och tillverkning av modeller.
I takt med att billiga printrar tas fram med vettig mjukvara,
kommer detta att påverka försäljningen av modeller och byggsatser.
Hela konceptet med att sälja en byggsats eller färdigbyggd modell,
det kan vara på väg ut.
Utvecklingen går mycket fortare, än vad vi kan förutse. Ju mer vi lär
oss, desto fortare kan utvecklingen styras och förändras.
Det kommer att bli stora förändringar i sättet, att tillverka en modell
i framtiden.
Kanske vi i framtiden skickar en cad/cam-fil till en innehavare av en
3 D-printer och ber honom att ta fram en modell i enlighet med bifogad fil…
På gott och ont. Hade jag varit försäljare av modeller,då skulle jag varit
bekymrad inför framtiden…
Här nedan en bild av Stefans utrustning och delar till hans Spitfire
som är printade med högsta precision:
I början av 70-talet arrangerade MFC Cirrus i Norge, under ledning av Ottar Stensböl segelträffar i de norska fjällen vid Pellestova.
Detta var under hangflygets pionjärtid och allt var nytt och spännande med framsteg hela tiden.
Jag var själv aldrig där, utan det närmaste jag kom var då vi tävlade i NM F3F vid Storefjell i Hemsedal.
Men som sagt, under 70-talet var aktiviteten hög.
Bilderna klippta ur videon, därav kvaliteten.
En Graupner Cumulus startar. Flög inget vidare, den var ”gungig”. Det berodde på att sidorodret var ett balansroder. Jag ändrade om till vanlig
konfiguration på rodret, det blev mycket bättre.
Cumulus hade pilformade vingar för längdstabilitet och tyngdpunktsförflyttning.
Ottar Stensböl 1973. Segelflygnestor i Norge och fortfarande aktiv
så vitt jag förstår….
The man at the edge, Ottar.
Kurt Lennå Sverige i tidsenlig frottemössa…
Kurt var tumstyrare…
Kurts lätta modell. Vridbara vingar i stället för skevroder.
Ottar Stensböl, en man med auktoritet.
Ottars vackra dotter….jag tror många av de gamla bockarna
på hanget beundrade henne i stället för modellerna…
Ottar putsar sin modifierade hangcirrus.
Jo vingarna höll i svängarna men…
Nisse, ena hälften av brödraduon Nils-Henrik och
Gunnar Hoffman från Kristianstad.
Kurt preparerar sin termikkärra för F3B uppgiften.
Försedd med vridbara vingar, vilket väl inte var helt lyckat på en termikmodell.
Tiden tas av Jan Levenstam.
Kurt glad.
Pär Lundqvists Brequet 901 i väntan på start.
Kurt Lennå startar Pärs Brequet.
Pär till vänster med orange anorak. Mannen i mörk overall är Ottar Stensböl.
Ett relativt stort plan att flyga hang med…
Som tidigare påpekat är bilderna klippta ur en 8 mm film.
Från Bertil Dahlqvists 8 mm filmer har det blivit en video med lite musik och förklaringar från ett segelflygmeeting där 1973.
Ånyo säger jag, se det som ett tidsdokument över en pionjärtid, som aldrig kommer tillbaka.
Vill ni veta mer om Pellestova så googla, det finns mycket info att hitta.
…så är träffen som hålls i samband IGG:s meeting på Ålleberg ett måste.
Årets motorträff var mager med hänsyn till antalet deltagare.
Men trots det hade det kommit med nya utställare, vars alster jag inte sett förut på Ålleberg.
När man inser vilken planering, energi och ihärdighet det krävs för att åstadkomma dessa tekniska mästerverk förutom naturligtvis all den kunskap som krävs för att behärska material och maskiner, då blir åskådaren djupt imponerad !
Jag tröttnar aldrig att se på deras motorer, då man upptäcker mer och mer och man börjar förstå allt som krävs för att åstadkomma det de gjort.
Jag ska redovisa lite bilder som säger mycket mer än mina ord !
…in i minsta detalj…och allt fungerar som på originalet.
Som bilden säger V8 200 cc.
Kamremmar och fläktremmar.
En ångmaskin som väl skulle suttit på en hjulångare som Mississippi Queen …
En imponerande 14-cylindrig dubbelstjärna
När han kör motorn…man måste lyssna då den går så tyst och välbalanserat.
Undrar vad den skulle kosta ?
En modell av en Wright Wirlwind 9 cylindrig radialmotor.
Till höger vevaxel till en 6-cylindrig motor och en kamaxel.
Tänk efter hur mycket arbete som krävs för att göra vevaxeln…!
En OS-förgasare har smugit sig med.
En modell av en Gipsy Major-motor som ska sitta inverterad i en Moth.
Start av en V-twin
Dessa bilderna talar för sig själva…
Kanske man kunde köpt en V-Twin….
Jag har aldrig flugit med en Merlinmotor,
men jag har haft en Meteorunder gaspedalen,
då jag gjorde värnplikten på strv 101,
som hade en RR Meteor på 650 hk.
En klassisk motor . Men DB 602 var bättre.
Kolla start- och manöverpulten..inget slarv här inte.
Som jag tidigare beskrivit, lossade en link till sidorodret på min trogna HyperAva vid en start för 3 veckor sen.
Detta trodde jag, medförde haveriet in i en massavedstapel.
Men verkligheten korrigerade min antagande.
Att linken var loss, det var den efter smällen och slutsatsen jag drog, var att det orsakat olyckan, eftersom min modell alltid flugit som en dröm.
När jag ser bilden, får jag associationer till en
Elsa Beskowsaga jag läste som liten. Gissa vilken …
Efter att ha lagat modellen tillbaka till nyskick, åkte jag ut i blåsten i går för att provflyga.
8-12 m/sek och byig vind. Inte idealiskt, men jag litade på min modell.
Alltså monterade jag och kollade alla funktioner.
Allt var ok och såg bra ut.
Tills jag startade. Modellen steg brant i vinden och den var i stort omöjlig att få kontroll på.
Grödan som omfamnade min okontrollerbara Ava…
…och förhindrade nya skador.
Att jag flög, där det fanns rapsfält, räddade min Ava från ett nytt haveri.
Nu började ju spekulationerna snurra i skallen.
Radion ?
Jag gjorde noggranna räckviddstest. Med lågeffekt i sändaren hade jag 70 m räckvidd, då modellen låg på marken. Det ska vara enligt manualen 35 m, så det var ok.
Min failsafe funkade perfekt, med de inställningar jag gjort.
Alltså, varför saker och ting skedde, det tålde att fundera på.
Radiogrejorna var ok.
Återstod modellen.
Jag åkte ut på kvällen igen, för att jag skulle kunna göra en
ny provflygning. Vinden var fortfarande stark, ihärdig och byig.
Jag handkastade utan motor och fick genast en indikation.
Modellen pitchade upp kraftigt, trots neutrala trimlägen på roderna.
Detta kunde vara en av orsakerna till mina trubbel med Avan.
Alltså ändrade jag stabbens anfallsvinkel ordentligt, gjorde ett nytt handkast utan motor och nu gled den den något så
när kontrollerat.
Förändringen av stabben ? Ja, jag hade ju fipplat med Avan under lång tid, så kanhända jag ändrat inställningen med radion. Kom ihåg jag hade bytt menyrullen och ”Enterknappen”
innan jag planterade Avan i en vedstapel.
Den var mycket känslig på höjdrodret, vilket fick mig att misstänka en annan sak.
Dock ville jag få upp modellen på lite höjd för att slippa mark- turbulensen.
Så jag startade med motor och tog upp den på 50 meters höjd. Modellen var nästan oflygbar, så tillvida att bara jag rörde höjd- rodret fick jag en mycket kraftig pitchförändring.
Modellen var en Galopping Ghost bokstavligt. Nu gällde det att komma ner hel och efter lite hjärtklappning låg Avan i gräset.
Nu visste jag orsak två till problemen.
Det var, att tyngdpunktenvar helt fel.
När jag för en månad sen, innan vedstapelsmällen, hade gjort
en översyn på min Ava, hade jag tagit bort allt innanmäte inklusive en gjuten blyvikt, som satt parallellt med motorn inne i nosen.
Denna blyvikt hade jag, dels för att min motor är liten och lätt, dels för att mina nya servo till sida och höjd är tyngre, då de är gjorda med aluminiumlåda och kraftig växellåda.
Så för att balansera upp denna extra tyngd, plus det faktum att jag köpt mindre LiPo tvingade mig att lasta bly i nosen.
Under stress…alltid bra att skylla på, glömde jag att montera
blyvikten, som hade försvunnitfrån byggbordet.
Jag kan inte skylla på något annat än mig själv.
Efter återmontering av blyvikt ,åkte jag ut och provflög för tredje gången samma dag.
HyperAvan flög perfekt.
Så, att linken orsakade mitt haveri, det tror jag inte längre på, eftersom mönstret på flygningen efter reparation var exakt, som då jag åkte i backen.
Alltså felen var: Fel anfallsvinkel på stabben och felaktig tyngdpunkt.
Alltid lär man sig något…men jag ger mig aldrig !
Bilderna har ju inget med en smälld Ava att göra, men enbart textsjok är tråkigt för betraktaren.
…då jag märker, hur liten världen i vissa avseende kan vara.
I lördags då jag var och flög hang på Hovs Hallar, som jag tidigare redovisat på bloggen, kom jag att prata med människor, som var nyfikna på min hobby.
Jag förklarade kort, hur det fungerar med hangflyg och att modellen styrs, som ett riktigt plan med en radio.
Vi kom sedan in på tekniska ting, eftersom mannen i familjen sysslade med elektronik/hydraulik och det ena gav det andra.
Min förklaring att man på modeller man flög termik med, hade en GPS-Tracker inbyggd, som om man förlorade sin modell på grund av något fel, hjälpte till att återfinna den.
GPS-Trackern är enkelt uttryckt en mobiltelefon med inbyggd gps.
Flyger du bort modellen och vill veta var den finns, ringer du till din modell via trackern och får dig tillsänt koordinaterna för platsen där den finns.
Fantastiskt…jovisst, men tekniken sätter inga hinder idag i stort sett.
Nåväl, efter att ha förklarat hur trackern fungerar, berättade kvinnan att en bekant till henne led av demens och hade en benägenhet att försvinna från sitt boende.
En GPS-Tracker på personen skulle ju lösa problemet att finna den försvunna på ett enkelt sätt.
Man kan enkelt koppla trackern till Google-Maps, för att se i realtid var objektet finns.
Kvinnan som frågade om trackern blev entusiastisk av att höra, att dessa GPS-Tracker finns billigt att köpa på exempelvis E-Bay.
Hon skulle skicka efter en sådan och testa.
Så här ser man, vad modellflyg kan åstadkomma efter en kedja av händelser och ny information.
Denna helg med osannolika möten var inte slut med detta.
På väg hem, efter att ha flugit termik i söndags , skulle jag handla i en affär och på parkeringsplatsen, såg jag en VW Geländewagen av äldre modell, som var utrustad med en skog av antenner på taket.
Eftersom jag är sändareamatör, blev jag ju nyfiken och gick fram och presenterade mig med namn och min signal. Mannen och kvinnan var från Stuttgart, där jag känner till det ganska väl .
Just nu var de på semester i Sverige och på väg norrut. Deras bil var gammal men i mycket fint skick och specialutrustad för amatörradio med antenner för de vanligaste frekvensbanden.
Allt gjort noggrant och snyggt på bilen.
Efter lite prat hit och dit kom vi in på modellflyg och det visade sig, han var också modellflygare.
Inte bara var han modellflygare, hans företag låg nästan granne med den firma i Stuttgart, dit jag skulle skicka min söndriga vario.
När jag sa, att jag hade en vario, som skulle till Stuttgart erbjöd han sig omedelbart att ta med den och se till, den blev lagad hos grannfirman…
Problemet var, att han skulle tillbringa 5 veckor i Sverige först.
Så jag fick avböja hans erbjudande med tanke på tiden.
Nu har jag skickat iväg varion med vanlig post och jag förväntar den tillbaka här om ca 8 dagar.
Men håll med om, att ibland faller bitarna på plats på ett helt osannolikt sätt !
Speciellt om man är modellflygare eller sändareamatör .
