Vädret har sista tiden inte bjudit på …

…nordliga vindar, så det varit flygbart på Hovs Hallar för hangflygare av
vilken sort det än må vara..fast i dag söndag var det utlovat nordlig vind.

Jag åkte ner dit i uppehållsväder och växlande molnighet från Halmstad.
Bara för att  efter mödan  att ha släpat mig och mina grejor upp på platån,
monterat och gjort klart,  mötas av först regn och sen en hagelskur.
Skuren drev förbi på 15 minuter, men både jag och min modell blev sura.
Dock icke mitt humör, då jag såg, det klarnade upp över Kattegatt.

Så det blev att vänta, torka av min Gillette från FVK, som var den modell, jag hade
med.

Till slut kom solen och vinden drog sakta igång från nord.
Men den var svag. Den låg på 2-3 m/sek,  vilket är ett gränsfall för att
kunna ta sig upp i lyftet med en modell som Gillette.

Till slut beslöt jag mig för ett försök. Eftersom jag var på platåns topp,
finns det en plats,  där det är bäst att kasta ut,  där det normalt inte
finns någon topprotor.  Det är omedelbart till höger om den lilla
sänkan på toppen,  där vinden brukar vara  laminär.

Uppe på toppen där jag startade anloppet för utkastet,  märkte jag,
det fanns en topprotor , för det blåste i nacken…men jag visste,
att vinden längre fram mot kanten borde med viss säkerhet vara laminär.

Så jag satsade för allt jag var värd och fick iväg min Gillette bra.
Den gick rakt och jag förväntade mig lyft,  då jag gick ut över kanten.
Men det blev inget lyft…

Jag såg min höjd jag fått vid utkastet snabbt rinna bort, då jag gick
igenom kantrotorn och förstod omedelbart,  att risken är att modellen,
ve och fasa, riskerade att försvinna ner under kanten och då skulle det
innebära morsning och goodbye till min modell.

Jag gjorde en snabb rush fram till kanten, det var ca 30 m och samtidigt försökte
jag kontrollera min modell, som flög farligt nära stallgränsen. Inte enkelt !
Nåväl, framkommen till kanten, visste jag sen tidigare, att jag hade en
plan yta på hanget ca 30 meter under den ordinarie hangkanten och
beslöt mig för att försöka sätta modellen där.

Men först gällde det att komma dit. Det är svårt att kontrollera en modell,
om man befinner sig över den. Dessutom i kraftig turbulens.  Jag fick i alla
fall Gilletten stabiliserad något sånär och styrde in den mot den plana avsatsen.
Avsatsen består av  buskar och mindre stenar.
Inte speciellt modellplansvänligt, men det var mitt  enda alternativ !

Det finns en option till och det är att gå ut mot havet, accelerera och företa
en landning på stranden. Jag vet ingen som lyckats, under de 43 år jag flugit
här med denna utmaning !

Min plan var att landa i buskarna,  för att minimera skadorna och rädda modellen.
Att landa modellen in i branten är nästan detsamma som att säga adjö till den.
Jag har en gång klättrat upp för den 60 m höga branten. Det gör jag aldrig om.
Jag kom in mot buskarna lite vinglande, jag flög på stallgränsen igen och
då jag bedömde modellen var vid buskarna, vilka var enebuskar, tryckte
jag ner den bestämt.

Modellen tog i buskarnas topp i normalt flygläge,  bromsades upp och modellen
gled sedan av grönskan och fortsatte ner i stenpartiet, med låg hastighet..
Att trycka ner modellen är ett måste, för att få den dit man vill.
Det kan verka brutalt,  men hellre en landning med säker hastighet än en
vinglande färd i överstegrat läge,  som man inte vet hur det slutar med risk
för snaproll eller så dålig kontroll,  att man kan hamna i stort var som helst.

Det hade gått,  såvitt  jag kunde se,  så bra man kunde önska. Så det blev att
klättra ner för den synnerligen hala stigen och hämta modellen. Alltid
spännande att inspektera en modell, som man trott var förlorad, men
som genom tur och lite skicklighet blev räddad.

Jag kunde inte se några omedelbara skador på min Gillette och jag äntrade
kanten med lätt hjärta och klättrade  tillbaka upp till min depå.

Gick igenom modellen en gång till och hittade en liten  skada i nosen,
som uppstod vid kontakten med stenarna.
Det fixade jag med Plastic Paddingspackel, våtslippapper och sprayburken
med vit färg, då jag kommit hem.

Nu undrade jag ju,  varför det blev så här, för det borde gått att flyga…

Svaret fick jag, när två skärmflygkompisar kom med sina grejor och
skulle flyga. Det var Anna Hadders och Lars Agnas,  som spetsat på en
fin flygdag på HH.

Men de såg,  att det uppe på platån var dålig vind. Man balanserade lite för att få tiden
att gå i väntan på vind. Vinden ökade, men där vi stod,  kändes inget.

Jag berättade,  att detta är ingen ovanlig situation. Vi kunde se det
blåste på havet och jag påstod frankt,  att det finns lyft,  bara man
kommer utanför kanten och upp några meter.

Det blåste i björkarna vid hangkanten, men tyvärr hade jag missat att
ta med min vindindikator för kanten, vilket är ett 6 m långt metspö från
BilTema med en 4 m lång videobandsstreamer. Detta är det bästa verktyget,
om vi vill veta lyftet vid kanten. Genom att använda ett lätt videoband,
kan man se om vinden är turbulent eller laminär, vilket kan bestämma
om förutsättningar för en start eller ej föreligger.

Där vi stod på toppen, var det nästan inget tryck i vinden.
Allt berodde på kantrotorn och topprotorn, som muntra snurrade glatt på,
så vi hade vind i nacken, då vi stod i riktning mot havet.
Det kan var frustrerande eftersom havet indikerade 5 m/sekund nord…
Om vinden är 5 m/sek eller mer,  kan man lätt se,  genom att vågorna vid
denna vindhastighet börjar bryta. Det gjorde de nu.

Vi var överens,  att det finns lyft, det gäller att komma ut från hangkanten
och träffa på den laminära vinden. Ett klassiskt hangproblem, som jag
upplevt många gånger här. Kommer man bara ut, så lyfter det.

Lars kunde slutligen inte hålla sig längre utan drog upp skärmen,   då rotorn tog
en paus eller flyttade sig och kände, det drog ok i linorna vilket indikerade att
startmöjlighet förelåg och Lars startade ut.
Lyftet var naturligtvis… mycket bra och strax efter startade Anna och
brast under flygglädjen ut i sång genom att solosjunga Sankta Lucia…
Det var  troligtvis första gången i historien, som det sjöngs Sankta Lucia
från selen till en paraglider på Hovs Hallar.

Roligt de fick flyga efter all deras möda och väntan.

Jag fick åka hem,  i alla fall rikare på erfarenhet och med föresatsen att
fästa antihalktejp på kroppen på min Gillette,  så jag får ett rejält tag
med fingrarna utan att glida, då jag ska kasta iväg min modell.

Jag var nöjd med dagen och i synnerhet,  att jag kunnat rädda min
modell ur ett omedelbart hopplöst läge.

Ett mail från Lars talade om, att de som flög skärm hade fått ett fint luciaflyg !

Här kommer lite bilder och alla är tagna med min  GoProkamera,
som jag höll i handen. Vidvinkellins, lite dåligt ljus och då blir det,
som det är.

En del bilder är klippta från en video.

Platån 13. December kl 1000

En del av sysselsättningen på ett hang för en skärmflygare…

...parawaiting

Eller gör man som Anna…balanserar…

…och hoppas vinden ska ta sig.

Lars är sugen…

…och vi kunde se att vågorna började bryta , vilket betyder ca 5 m/sek i vind.

Lars ringer till väderstationen och kollar vinden.
Framtill sitter hans vario/gps och höjdmätare.

Anna Hadders, en frisk fläkt i skärmflygarskrået med mycket energi och flyglust !

Lars kan inte bärga sig längre utan…

…drar upp för att starta.

När Anna såg att det bar ok, var hon inte sen att ta efter…

…så hon tipptåade sig framåt tills det lyfte henne…

…över björkarna och ut…

…i fri luft.

Sen var det bara att njuta på !

…medan en  frustrerad  modellflygare  vankade runt i väntan på vind…tur han
hade med sin skärmflygoverall, som är ett utomordentligt plagg.

.