Kategorier
Naturbilder

JAG VAR BARA SÅ INFERNALISKT FLYGSUGEN I DAG.

 

 

 

 

 

Bara ut för att flyga med vad som helst !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi hade i dag måndag en fin dag, då det gäller
modellflyg.

Det var solsken och nästan ingen vind och -2C.
Tack vare frånvaron av vind kändes inte kylan.

Eftersom jag inte varit ute och flugit på 3 veckor,
var
jag utsatt för ett envetet sug efter att få flyga.

Så jag bestämde mig för att dra iväg. Tur jag har
fina platser att flyga på, vilka ligger nära min bostad,
som passar mina ändamål både vad gäller hang
och termik.
Motorflyg ägnar jag mig inte åt.

Då jag ville prova en gammal   kamera, plockade
jag med
mig en Blue Phoenix, som alltid är flygbar
och som jag kan montera olika kameror på
och åkte till
havet för att få mig en flygtur och lite bilder.

Framkommen erfor jag,  att havet låg i stort sett som
smält bly och ett par hundra meter från stranden,
kunde jag se ganska gott om sjöfågel.

Vilket också en man sittande på en dyn gjorde, då
han hade monterat en häftig tubkikare för att kunna
studera sagda fåglar.

Min Blue Phoenix och kameran ombord monterade
jag på 5 minuter
och sen gick jag ner till dynkanten
vid havet, där den sittande
ornitologen var rädd,
jag skulle skrämma fåglarna med min modell.

Men då han såg  den nästan ljudlösa modellen,
försjönk han ner i sina
sina fågelstudier igen.

Jag fick 45 minuter i luften och jag säger igen, att det
är
fantastiskt så länge jag kan flyga med 2.5 Ah acke,
om man
inte gasar fullt och hushållar med Amperen.

Stranden tom på människor förutom fågelskådaren
och jag.

Fast det kom 2 kvinnor…med 7 lösa hundar.
Hundar är förbjudet
att ha lösa i naturskyddsområdet.
Det finns gott om skyltar, som
upplyser om det.

Men tydligt är, att vissa anser sig inte behöva
rätta sig efter bestämmelser, lagar och förordningar.

Jag brukar kunna se havsörn vid stranden, men det
blev noll observation idag.

Fågelskådaren hade sett en passerande havsörn långt
ut på havet,
en timma innan jag kom.

Så efter i stort en timma i luften gjorde jag en superfin
landning
jämte stigen på den plana ytan.

Ingen speciell flygning i dag, men det omedelbara
pockande
på flyg minskade ner i kroppen.

Jag var nöjd. Märkvärdigt att jag aldrig tröttnar på att flyga...

 

 

 

 

Jämte stigen ner till havet finns bord och bänkar, som var vita av rimfrost
trots intensivt solljus. På den plana ytan i bakgrunden landade
jag min Blue Phoenix efter avslutad flygning.

Innanför stängslet betar under den varmare årstiden ett hundratal får och ett
tiotal islandshästar.
Det är för att hålla området öppet och hindra slytillväxten.

Rimfrosten glaserar växtligheten i motljuset.

2 kvinnor och 7 lösa hundar.

Ser du så blank Laholmsbukten är…?

                                                En avslappnad pilot njuter av sin flygning.
                                               Hangkanten. Har  aldrig varit bättre !
 Här syns, om du ser efter, en modellflygare och en ornitolog. Var och en njutande av sin hobby.
                             Hangkanten är vass och hanget blir bara högre och högre.
       “Mitt” hang. 15 km långt, 4-12 meter högt och byggt för västliga vindar, 2-8 m/sekund.
       Bakom hanget rinner en bäck som bildat små vattenytor vilket gynnar biotopen.

5 sekunder efter landningen

Du ser själv…min Blue Phoenix gnistrar som en diamant !

Den gamle på väg att hämta modellen efter dagens enda och sista landning.

Om det var  blåsigt ? Du kan kolla röken …

 

 

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

EN ÅTERBLICK PÅ ÅMFK:S HANGLÄGER I SKÅNE

 

 

 

 

I 15 år har vi i Ållebergs ModellflygKlubb,
åkt till Ystadtrakten
för hangflyg, rekreation och social samvaro.

 

 

 

 

 

 

Orsakerna till att vi gör denna resa, är flera saker.
Det finns fina hang i trakterna. Vi kan flyga från
sydost till sydvästliga vindar.

Kniper det kan vi flyga på baksidan av hanget vid
nordostlig-nordlig vind.

Blåser det ost drar vi till Ravlunda mot Kiviksdelen
av kusten. Förr kunde vi köra in på skjutfältet,
men det är nu avspärrat. Men det är inget problem,
då vi parkerar utanför och sen har vi bara 200 m
promenad
till hanget.

Är vi av flyger vid marknadsplatsen står vi med
bilarna
framme vid kanten. Bekvämt.

Ett annat skäl är det mysiga boendet hos Henry på
Österlens Gästhärbärge. Billigt, bra med god 60-tals
faktor. För att inte tala om hans fina frukost.

Blir det ösregn, då kan vi åka till Simrishamn och
kolla Autoseum, där det också finns en välordnad
modellflygavdelning.

Ja, sen har vi ju Kåseberga med Ales Stenar.
Tänk bara på att parkera rätt nere vid hamnen,
annars
kommer de kommunala parkeringsinspektörerna
från
Ystad och lappar din bil.

Jag lägger upp lite bilder från de senare årens besök
av min förening. Hoppas det ger dig en känsla, för hur
vi har det, då vi utövar, det vi helst vill !

Häng på !
Jag kommenterar inte bilderna med
något enstaka undantag, för du ser vad det föreställer…

 

 

 

 

 

 

                  Här flyger vi på baksidan vid jordgubbsodlingen. Alltså nordostlig vind.

Karl-Henriks profil

Rolf Maier utrustad efter snålt aprilväders krav.
Skidglasögon ett nästan måste, då man står på
kanten och flyger i frisk vind.

Detta kallas social samvaro. Det har vi mycket i ÅMFK.

Detta är Åke Junanders julmustmodell….

 

 

Kategorier
Naturbilder

BARA LITE FUNDERINGAR…

 

 

 

 

…när dagarna blir kortare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Då jag går hemma och kurerar min lunginflammation,
som tack och lov nu är nästan utläkt, när jag en stark
önskan
att få komma  ut och röra på mig.

Jag  kan inte gå hemma som en gammal huskatt och
vänta på något,  som inte
kommer att  hända.

Först vill jag säga lite om det tragiska försvinnandet av
en 12-årig pojke i Falkenberg. Enligt tidningsuppgifter
har man funnit honom död vid ett kraftverk i Ätran i
Falkenberg.

Jag funderade, innan jag använde ordet “död”.
Jag vet, vi ryggar lite tillbaka för ordet, därför
det är på ett sätt brutalt och definitivt, men jag
skrev det i alla fall, då det är verkligheten.

Ingen undgår den.

Försvinnandet har väckt stort uppseende och skapat ett
mycket brett engagemang hos befolkningen.
Flera tusen människor har varit engagerade i letandet.
Kom sen inte och säg att vi svenskar är känslokalla !

Att engagemanget för pojkens försvinnande blev så
starkt
kan bero på,  att han bodde i en liten ort, där
många visste,
vem han var.

En annan orsak till  varför människor också utanför
närområdet tog del i eftersökandet kan kanske vara,
att det i samhället
bland människorna fanns en känsla
av en sorts kollektiv skuld till de med Downs
Syndrom
efter händelsen då en man med DS blev ihjälskjuten av
vår svenska polis, då mannen gick omkring med
en
leksakspistol.

Jag ska inte moralisera över polisernas handlingar,
det kommer
förhoppningsvis att klargöras vid utredningen,
men kunde
inte ordningsmakten väntat att skjuta,  tills
de fått bekräftat, 
att vapnet var verkligt ?

Hoppas detta aldrig händer fler gånger.

Hur ska man kunna minska risken  att handikappade
människor försvinner ?

Det finns inga enkla svar, men en möjlighet är,
att utrusta
dessa personer med en GPS-tracker.
Då har man koll på,
var personen finns i realtid.
Detta är ingen rymdteknik,
utan allt finns tillgängligt
och är billig och lätt att använda.

Ja, det  är bara ett förslag.

Hösten är den tid,  då naturen drar på sig en fuktig filt
inför vilotiden på vintern.

Naturen är enligt mitt sätt att se det en vacker tid,
som
skapar ett visst lugn. Alltså dags att bromsa
upp i ekorrhjulet och dra ett djupt andetag
för att
kunna tänka efter.

Jag tog mig  en promenad i det dimmiga vädret,
som dock
innebar 9 graders värme.

Dimman omöjliggjorde flygande i någon form,
även om jag hade
en enkel elseglare i bilen laddad
och klar.

Jag fick två timmars promenad i naturreservatet
Tönnersa,
där stillheten härskade.
Inga fåglar av intresse och stranden
tom på människor.

Naturreservatets betesdjur bestående av får och
islandshästar hade flyttat hem. Blir roligt att åter
få se dessa naturvårdare till våren.

Men, för mig är det mycket givande att promenera,
fundera
och uppleva, det som sker.
Mina batterier blir laddade och
jag står parat inför
nya upplevelser.

Det var nästan noll vind i går. En svag ostlig vind
drog sakta
över stranden, vilket betyder,
att inga vågor rullade mot
stranden.

Endast små försynta vågor bröt,  då den svaga
havsdyningen
rullade upp och bröt mot Lagans
utgående vatten.
Det var enda rörelsen på
havets yta i dag.

Förhållandet att havet ligger stilla,  skaparen en
stark ro hos
flanören.
Gå ner till havet om du kan. Allt du riskerar är bara
att bli
en ny människa !

Nåväl, jag tog lite bilder,  som illustrerar mina strövtåg.

Häng med !

 

 

 

Jag vet, att träden fäller sina löv på hösten. Tydligt är att mopedträden gör samma sak…

Lagaoset klockan 0930.

En av strandens märkliga djur står och torkar sina vingar efter en simtur.
Långa vingar lite huvud. Som en F3J kärra…

Den enda vågen …

Sköldpaddor vid Lagaoset ? Självklart finns det sköldpaddor här.
De går upp på stränderna för att lägga sin ägg. Fast de är sällsynta.

Tja, vad säger du detta är för art ? Påstridig verkar
han vara i alla fall, men han har glimten i ögat !

Hon låg bara och plirade med halvslutna ögon på oss flanörer.

Reminiscenser av björnbär i November.
Mycket söta och lite jästa frukter nu. Goda att äta.

Jag vågar  inte säga, vad det är…

Lagan för med sig det, som  träden längs ån släpper i vattnet och deponerar det
vid stranden, där det ger småvadare möjligheter att finna mat.

   Den stolte riddaren på Tönnersastranden håller ställningarna med sin lans.

En surmulen strandsskrävlare med sina långa framben har synpunkter på…

…passerande flanörer, vilka kan tänkas störa hans tankar så här på morgonen.

 

 

Hej, jag är en fransk bulldogg och jag är 8 veckor gammal !
Jag tycker om att sprida glädje.

Vänta bara tills jag blir stor…

…därför då kanske jag blir en…

…vakthund med rätt att skälla på dig !

Kategorier
Hangflyg modell

NORDLIG VIND 2-4 M/SEK PÅ HOVS HALLAR

 

 

 

 

 

Det såg lovande ut i lördags…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…för att kunna få sig en hangsvängom på HH.

Det var lovat stadig nordlig vind, visserligen svag,
men fullt tillräcklig att kunna flyta på.

Kom på plats 0900 och tog mitt pick och pack och
strävade upp på Platån.

Såg mig omkring och kollade vind, riktning och
eventuella
rotorer på toppen.

Vinden var  som förväntat ca 2-4 m rakt på
kanten.

Den var stadig och det  lovade gott.

Så jag monterade, inte min Spirit, den har
gått till
ett bättre…liv, som du säkert läst på min
blogg.

Jag hade med min 40 år gamla Multiplex “Hobby”.

Tog modellen för att  kasta ut vid högra kanten.
Där jag stod och väntade på,  att topprotorn skulle
sluta
mala på.

Men tyvärr, den slutade inte snurra. Den roterade
runt
med minst 5 m/sek, vilket innebar, det
blåste ut från hanget,
då jag stod på toppen.

Helt omöjligt att starta under dessa betingelserna.

Hade jag haft en mera lättflugen modell så kanske.

För jag såg hur korparna och vitfågeln gled på
hanget utan
minsta problem.

Lite moment 22 nu. Lyftet bra, men rotorn
gjorde det alltför
riskfyllt att kasta ut i medvinden.

Jag har lärt av erfarenheten och vet,  vad som
kan hända, om man tappar modellen under kanten.

Så det blev till att sätta sig på sin tuva och filosofera
i stället.

Korparna utförde sin sedvanliga akrobatik i
luften framför mig och några
fjällvråkar kom och
samlades i en flock, vilken fick termik
och fåglarna
försvann riktning söderut.

Mycket folk som promenerade och de flesta
ville veta mer
om min modell och hur ett hang
fungerar.
Jag tycker, 
det är inspirerande att få göra ohöljd
propaganda för
modellhangflyget !

När jag gått/suttit där i 2.5 timma, utan att
topprotorn
visade något tecken på att försvinna,
tog jag ett beslut
att ge mig hem.

Alternativen var ju att försöka starta och
komma ut i det laminära lyftet och då fanns
risken,
då du går från medvind till motvind,
att du får en stall och en resulterande vikning.

Flyger du medvind och du möter stigande luft,
kan din
vinge överstegras, eftersom vinkeln mellan
vinge och mötande
luft ändras så tillvida,  att
anfallsvinkeln relativt luften
snabbt ökas väsentligt.

Får jag en stall och viker mig…blir det att ta en
lång promenad
för att i bästa fall hämta en smälld
modell, i sämsta fall
blir det att anse sin modell,
som förlorad.

Ovanstående ville jag inte uppleva. Visserligen
var jag
infernaliskt flygsugen, men jag bet nacken
av skam, 
demonterade, packade och åkte hem.

På hemvägen stannade jag vid en gård,  då jag
skulle
justera en pryl i bagaget.

Jordbrukaren odlade äpple och päron, så min
fråga blev,  då han kom: Vad kostar din frukt ?

“Ta vad du vill, som ligger på marken”, blev svaret.
Jag tog,  tills jag nästan skämdes, av de bästa äpplen
och päron jag smakat.
Vi vet ju, vad svensk frukt kostar
i dag…25-40 kr kilot !

Det kändes som lite plåster på modellflygsåren,  att
jag fick frukten gratis.

 

 

 

 

En 40 är gammal Multiplexmodell…

…och en tuva som är pilotplats för en pensionär.

Som du kan se,  ligger Oceanen jämn…

Jag påstår att detta är en fjällvråk…

…därför den har ett svart band som avslutar stjärten…

…den har ingen “kant” på främre delen av undergumpen…

 

 

…och den stod och ryttlade…

…under en längre tid, då jag…

…kunde se de fjäderklädda benen..tarserna.

Att påstå jag är dålig på att artbestämma fåglar, det vore
ett gränslöst beröm för mig.

Att påstå jag är usel på att artbestämma,  kommer avsevärt
närmare sanningen.
All min eventuella
kunskap om fåglar, namn, utseende och
uppträdande blev formaterat ur mitt minne,
tillsammans
med annat för min kognitiva
förmåga väsentligt, då jag
drabbades av en stroke för 7 år sen,

Så är det bara. Om jag har döpt en fågel till fjällvråk i stället
för exempelvis
kalkon, så behöver du inte påtala det för mig.
Lev i stället i din lyckliga
stämning och känsla,  att du faktiskt
kan skilja på en kalkon och en vråk.

Här flyger fågeln med yttervingpennorna indraga,
eftersom det är bra lyft på hanget…

…här flyger fågeln termik och då fälls “wingletsen” ut
för att minska det inducerade motståndet och öka
spännvidden
, vilket gör, att fågeln flyger kostnadseffektivare.

Akrobatiserande korpar.

Hugin och Munin.
Tanken och minnet
Vilka var den fornnordiska guden Odins springpojkar
vilka flög omkring och noterade vad som skedde i landet,
vilket de sedermera rapporterade till Odin.
Sådana finns fortfarande i sinnevärlden i landet Lagom.

 

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

MIN TROGNA SPIRIT ELITE…

 

 

 

 

 

 

 

…har mött sitt öde på Hovs Hallar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min Spirit,  som berett mig så mycket flygglädje i mer än
500 timmar,
slutade sin existens som flygplan i går på
Hovs Hallar med en
genuint ordentlig smäll.

Jag ska redogöra för historien i korta drag så småningom.

Då det var fina förhållanden för hangflyg, stod jag startberedd
på Platån kl 1000. Vindstyrka ca 3 m/sek med nordlig vind
kanske  lite dragning mot ost.

Topprotorn snurrade på stadigt, så stod du längst upp och
skådade
ut mot Kattegatt, så blåste det stadigt i nacken på dig…

Kantrotorn fanns också på plats, men den var inte så starkt.

Väl ute i lyftet var det perfekta omständigheter och jag kunde
bara njuta åt en välflygande modell i laminär luft.

Som vanligt fotograferade och videofilmade jag.

Vid 11-tiden kom Ronny från Halmstad med sin segelkärra.
Han fick också en fin flygupplevelse.

Man kan säga,  att allt var perfekt. Men….säg den glädje
som varar.

Ronny och jag flög rote och vi var på väg åt vänster just
passerande
en av de klippspetsar, som sticker ut mot
Kattegatt då….
min Spirit plötsligt dök i ca 45 graders
vinkel snett ner riktning
kanten.

Det lustiga var, att jag just hade berättat för Ronny,
hur man skulle
agera, om man tappade sin modell
under kanten…
Vidare beskrev
jag, hur svårt det kan vara att finna
sin bortflugna modell framför och nedanför kanten.

När den första överraskningen lagt sig,  började jag
med att kolla,  om
jag hade låsning på min mottagare,
då jag stod framme vid kanten.

Nix,  jag hade ingen kontakt med mottagaren, då det
var  ett streck
där det borde stått 7.8 Volt.

Jag förstod,  att mottagaren inte hade någon ström,
eftersom det inte funkade,
eller att min modell låg
helt skärmad för radiovågor.

Jag fick redan då en misstanke att kontakterna mellan
mottagaren och acken hade separerat, eftersom jag
rotat där efter min första landning. Jag visste att
kontakterna gick väldigt “lätt”…

Alltså,  nu blev det  till att  leta. På ett förnuftigt sätt
hoppades jag.

Först slog jag fast, så gott det lät sig göras, var modellen
borde slagit ner, med hänsyn
taget till modellens
riktning och hastighet, då den dök.

Min slutsats var,  att den borde finnas max 50 m
bortanför
den utskjutande klippan.

Så det blev till att att hänga på sig sina grejor,
vilka bestod av min flygväska, väska till modellen,
min kameraväska med två kameror och min
sändare i handen för att kunna lokalisera
eventuellt servoljud och underlätta riktningsangivelsen.

Jag beslöt, att gå ner en stig,  jag visste omsom
finns i början på Platån, vilken leder ner till en mindre
platå ca 20 m lägre,  för att kunna göra en första
scanning av området.

Du ska veta det,  att stigarna vid  kanten på HH är
mycket branta och svårforcerade.

Alltnog,  jag tog mig ner till en mellanplatå, gömde
mina prylar i en buske
och började spana. Jag snubblande
runt, svettades, ramlade i enebuskar då jag
halkade
på det luriga underlaget och svor.

3-4 olika platser spanade jag ifrån, men intet plan var
att se.
Den sista platsen
jag stod på  var ca 100 m från den plats,
jag lagt mina prylar. Efter 40 minuter avbröt jag aningen
besviken. Jag tycker,  att jag borde sett min modell här…

Att gå och hämta mina saker från denna plats var mycket
svårt, eftersom det var så brant och igenväxt med enebuskar
och vildnypon.

Jag beslöt,  att göra det enkelt genom att gå till parkeringen
längs en lägre enklare  stig, sedan tillbaka upp på Platån
den normala turistvägen, för att åter gå nerför stigen  jag
börjat med, leta upp mina saker
och vända om och upp
till Platån, sen ner till parkeringen och lägg prylarna
i bilen…

Låter det enkelt ? Det var  det inte !

Jag var rent blöt av svett, då jag kom till min bil.
Det var varmt ute.

Efter jag lämnat grejorna och fått lite vätska,  gick jag
stigen ner mot havet för att gå turiststigen
längs
stranden vid HH bort mot den plats, där modellen
enligt  min mening borde finnas.

Första biten på stigen var enkel, men sen…det  var svårt
att gå med lågskor
på stenarna,  som inte ligger stilla.
Dessutom är här mycket brant.

Så småningom kom jag ner vid stranden och jag
traverserade mig mot platsen, 
där min modell
borde finnas.
Avstånd dit ca 300 m i besvärlig terräng.

Då jag kommit så långt, att jag hade ögonkontakt med
den utstickande klippan
började jag, för att inte missa
något, att leta systematiskt.

Alltså jag stannade, lugnade nerver och andning  och
spanade
metodiskt av terrängen.
Sen gick jag åter 20 m, stannade och spanade.

Dock inget, som skulle emanera från en Spirit Elite,
syntes till.

Efter mycken möda och besvär stod jag till slut med
klippspetsen till vänster om
mig och följaktligen borde
min Spirit Elite ligga till höger om den sett mot kanten.

Jag hade vissa förhoppningar om att få syn på den,
eftersom det  troliga
nedslagsområdet var här.
Men icke. Inte den minsta balsabit eller Oralightklädsel.

Eftersom jag var relativt övertygad om, att modellen
skulle ligga här,  fanns det
bara en sak att göra.

Det var att undersöka de buskage, som växte på olika
platser i den mycket branta kanten.

Kanten, som du kan se på bilderna nedan, är mycket
brant, ca 60 grader, dessutom garnerad med mindre
stenar, som är instabila
och hela tiden rör sig, då man
trampar på de.

Se framför dig en pensionär i lågskor med en väska över
axeln och en sändare i handen som försöker bestiga branten…

Det var akrobatik i högre skolan. Utomordentligt lätt
att ramla.

Inget projekt jag såg fram emot, på grund av att
buskarna var mycket täta och risiga.
Men jag hade inget val, om jag skulle hitta den
förlorade modellen.
Därför tog jag mig upp, 
så försiktigt jag kunde.

Upp 10 m och sen vilopaus. Vid varje paus scannade
jag av omgivningen på jakt, efter vad som kunde vara
en Spirit. När jag letar, scannar jag området två gånger
alltså både “baklänges” och “framlänges”.

Jag rotade igenom 3 buskage, vilket med den lutning
som fanns inte var lätt. Att ta sig igenom slyiga buskar
och samtidigt effektivt söka av terrängen i en sluttning
med så brant lutning med en sändare i ena handen är
ingen sinekur. Jo, jag svor inombords under min exkursion !

Sanningen är,  att jag var helt fysiskt slut.
Men ge mig…aldrig.

Halvvägs uppför branten satte jag mig i stenöknen
och spanade, efter att jag  just tragglat mig igenom
ett buskage.

Uppe i ett buskage, ytterligare 20 m högre upp, tyckte
jag mig ana något vitt. Jag medger,  att hjärtat började
ticka på. Kunde det vara en del av min modell ?

Jag spottade i händerna, svor och fortsatte min darriga
klättring, så jag kunde be- eller avkräfta
min observation.

Efter 10 meters klättring satte jag mig igen och kollade
det vita.
Nu såg jag, det borde vara
min modell.

Denna bekräftelse pumpade ut mer adrenalin,
så de sista 10
meterna forcerade jag,  så stenarna
tycktes yra runt en bergsbetvingande pensionär.

Jo, det var min modell. Den låg under förväxta buskar
i små delar.
Att modellen gått i bitar,
det kan jag leva med, men jag
skulle aldrig stått ut med att förlora mottagare, telemetri,
kamera
och servon.

Min modell var sönder i så många delar, som om den
passerat en matberedare, eftersom den passerat
genom en y-formad klyka.
Detta hade dock det goda med sig,  att delar av själva
kroppen, jämfört med vingarna,  inte var så sönderslagna,
så innehållet skadats.

Min acke låg 2 m från modellen och min kamera hittade
jag 5 m nedanför nedslagsplatsen.

Så där satt en modellflygare på den branta kanten och
slaktade sin modell , på det som skulle
med hem.

Det som återstod var en plast- och balsahög, som jag
under solenna former bisatte under stenarna.

Jag erkänner, det kändes som om jag vunnit på lotto,
då jag fann min modell. Oddsen
hade inte varit
gynnsamma.
Hade modellen slagit ner i enebuskarna,  betvivlar jag,
att jag funnit
den igen.

Synd,  att min välflygande Spirit gjorde sin sista landning
med en smäll och slutade
sitt aktiva  liv.
Men eftersom jag flugit den minst 500 timmar på
Hovs Hallar,
blev det ju en lämplig plats att gå hädan på.

Då jag klättrade ner, höll det på att gå illa. Jag gick
ner jämte en grus/gräsyta i tron,
att det skulle vara lättare.

Det var det inte. Under gräset fanns mindre stenar,
som låg och red och jag halkade
på de rangliga stenarna.
En fot åkte ner mellan två större stenar och jag var
tvungen att snabbt dra upp den för att den inte skulle
brytas.
Eftersom jag ryckte upp den, tappade jag balansen och
föll ut från kanten och nedåt. Jag var i ett dåligt läge.

Resultatet blev, att jag föll neråt/ utåt utan kontroll.

Men som tur var, växte det en rönn, där jag föll och jag
lyckades få tag i en av de sega
grenarna, som inte
bromsade mitt fall, men fick mig att räta kroppen,
så jag
kunde ta emot då jag föll.
Fast med ena handen var jag tvungen att skydda min
väska med min sändare, så den inte krossades
mot  marken då jag slog i.

Hade inte rönnen varit där, hade jag inte skrivit detta.

Jag skulle aldrig kunna göra om det, om jag så försökt
1000 gånger !

Nu fick jag bara en bra smäll i skallen, härliga blåmärken
på rygg och ben.
Det går över.

När jag hämtat mig efter flygturen, fortsatte jag en
mödosam färd nedåt på stela ben och värkande rygg
och anlände slutligen ner till botten.

Där jag, just på gränsen mellan växtlighet och klippor,
hittade resterna av  en flygande
vinge i  delar.
Den hade troligtvis legat där flera år.
Modellen hade varit välförsedd med Silvertejp, om
det  säger någon modellflygare något ?

Det enda elektroniska som jag hittade,  var bottendelen
av ett servo och sladd.

Så jag var inte den ende,  som landat på kanten…
Modellen jag fann, var  helt omöjlig att se, om man
kom nerifrån.
Kom man uppifrån, röjde den sig med sina frigolitbitar
och silvertejp.

Nedkommen till botten gällde det  att ta sig till bilen
på parkeringen.

Jag borde gått till bilen på lätta ben efter att jag bärgat
det viktigaste. Men det  var inte utan möda, då jag var
mycket trött.
Benen var lika rörliga som telefonstolpar
och
varenda sten kändes genom mina sommarskors sulor.

Det tog mig 35 minuter upp till parkeringen.
Jag var fysiskt trött, så har jag inte överdrivit.
Denna promenad tar normalt 10 minuter.

Där jag slutligen ramlade in i min bil och kunde hämta
andan och så
småningom fara hemåt funderande på
mina äventyr på Hovs Hallar.

Det var andra gången under 45 års modellflygande
på HH, som jag förlorat en modell under kanten.

Hemkommen kollade jag utrustningen och allt
fungerade inklusive min kamera.

Felet som orsakade haveriet var, som jag tidigare
misstänkt, att hane/honkontakten mellan acke och
mottagare hade glidit isär. Jag kollade hemma och det
fanns nästan ingen friktion mellan hane/hona.

Fast det är klart, jag borde haft koll på det efter 1500
starter och ihop- och losskopplingar. Jag har upplysnings-
vis inte använt strömbrytare på mina modeller sen
minst 30 år  tillbaka. De var ständigt till bekymmer.

Jag har en 3.2 A mottagaracke LiPo och då jag
kontrolladdade den fick jag i 860 mA,
så det fanns
gott om power kvar.

Nu blir det till att skaffa en modell likvärdig min Spirit.
Synd att en Spirit
inte går att få tag i från Great Planes.
Man har slutat tillverka den.

Alla bilder tagna med GoPro utom bilderna på Ronny,
som är Sonytagna.

Häng med, om du vill !

Ovanstående äventyr  får du aldrig den sanslösa lyckan
att uppleva, om du tillbringar ditt liv  liggande i  dvala
i en soffa framför en tv.

Ronny, ny hangflygare från Halmstad förbereder.

Start…

…och Multiplexmodellen sticker iväg.

Jovisst är hangflygning roligt !

Ronnys modell ur olika vinklar.

Pilotstället på Platån.

Sista bilden på min Spirit innan den sista flygningen…

                                                                                                          En stor del av stranden i naturreservatet vandaliserad av
                                                                                              passerandes vilja att resa monument över sin egen förträfflighet

..och här en  ytterligare bild.

                                                   Klippväggen som var utgångspunkten för letandet                                                                       

           Här har jag kommit fram till branten och är på väg upp

                                                                                                Denna bild visar höjden och de buskage jag dammsög i jakten  

         Denna bild tog jag 5 sekunder efter jag upptäckt något vitt 

                                                                                                                                  Höjden där jag kravlade

                                                      Ser du det vita ?

Här pausar jag 10 meter från min modell, som finns under buskarna ovan.

          Tror du det kändes som en befrielse att se min Spirit igen
                       Smällen var  hård, det ser du på splittret.
                            Min Mobius låg på marken 5 m nedanför.
Här har jag hasat mig in under buskarna. Det var fysiskt svårt att hålla sig kvar på kanten utan att kasa ner
När jag kommit fram, tog jag en överblick för att se, var de viktigaste sakerna fanns.

Man ska inte ha för brått utan ta det lugnt, så gott det nu går.

       Efter att jag bärgat det som ska bärgas. Klart för gravsättning…

                                                                       Krysset utmärker platsen där modellen fanns. Till höger rönnträden som räddade mig.

                       Här ser du högt upp i branten jag var. Cirka 40 meter upp…
                           Efter utförd bärgning blev det en paus innan nedstigningen.
                                                     Här kan du se ytan jag slogs med.

Flygbild på platsen för smällen med klippan rakt fram och
den steniga branten
vid vars övre del min modell slagit ned.

Omedelbart till vänster, klippspetsen och längst upp branten platsen för  haveriet.

                                                        Äntligen nere vid stranden.
                        Här kommer lite bilder under mitt stapplande till parkeringen…
                                                     Naturen är säregen och vacker…

 

                                             Här kan du se en del av det vilda hanget på HH.
                 Ser du så sprucket berget är ? Synd inte tunnelbyggarna visste detta också.
                                                                4-7 m/sek
                                        Om det är lätt att gå med lågskor här ….Sure…
                                                             Nu skimrar mitt mål…

                                                                                                 …och det sprids ett skimmer över flygaren oxå…trots allt.

     Mina ben och fötter var ömma och trötta efter fredagens extra träning…
                                                        Målet; Parkeringen framför värdshuset.

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

HAR KORPAR ETT KÄNSLOLIV…?

 

 

 

 

 

…för kan det vara ett uttryck för glädje,

då de flyger hang ?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tanken slog mig i måndags, då jag tidigt  på dagen
stod beredd att starta på Hovs Hallar.

Meteorologen hade förutsett nordliga vindar med styrkan
6-10 m/sek. Dock mellan 06 – 12 var förutsett ca 5 m/sek.

Alltså gällde det att utnyttja tillfället med lite svagare vindar,
så jag  stod startberedd strax efter 8 i det vackra vädret.

På hanget flög ett 15-tal korpar,  i vad som tycktes en
tumlande glädjevirvel.
Har du sett ibland då korparna flyger sin
aerobatik,
hur de snabbt halvrollar och rollar tillbaka.

Korpluftcirkusen fortgick under  ett konstant kluckande
ljud från korparna interfolierat av deras grova kraxande,
som är lätt att känna igen.

Är detta sättet att flyga ett uttryck för korpflygglädje ?

Kanske…eller är det bara ett nedärvt beteende under
vissa förutsättningar, som sen tusentals år finns i
deras gener…

Jag hade apterat min Mobiuskamera på kroppen på
min
Spirit.
Kameran riktad framåt och lite nedåt, för min avsikt

var att få med vingarna. Fast det visade sig,  att jag
riktat ner
kameran för lite. Nu vet jag till nästa gång
hur kameran bör sitta.

Min start skedde vid betongfortet och kantrotorn var stark.
Det blev det vanliga galopperandet, innan jag kom upp i den
laminära vinden. Lyftet var gigantiskt i den halvfriska
vinden.

Efter starten och då jag flög på en säker höjd gick jag upp
på toppen av platån och där var
lyftet mycket starkt.

Att transportera sig själv med modellen i luften är inte
enkelt…Eftersom marken på HH är svårt söndertrampad
av klövdjur, gäller det att ha split vision, så man ser var
man sätter fötterna…Jag har stått på öronen förut och letat
och försökt få syn och kontroll på en modell, som flög egen
akrobatik, eftersom jag kommit åt spakarna då jag fallit.

Att flyga långt ifrån sig mot morgonsolen kan vara svårt,
då modellen tenderar att försvinna i ljuset
och med en
grå molnskärm som bakgrund.
Så inte släppte
jag modellen med blicken, för då kan
det vara kört.

När jag flög och jag låg ca 50 över klippkanten, passerade
en MD-80 passagerarkärra på väg under lång final till
Ängelholm.
Det som var märkligt,  var hans höjd.
Eller vill jag säga
brist på höjd. Min bedömda höjd då han kom
över näsan
på HH var maximalt 750 fot.

Hur kan jag veta det ?
44 års flygerfarenhet på HH har gett mig viss rutin att

bedöma höjder relativt omgivningen.

2 timmar fick jag i luften, innan jag beslöt att gå tillbaka till
fortet för att landa bakom detsamma på den någotsånär
fria gräsytan.
Jag hade gärna flugit vidare, men jag hade ett avtal med
min tandläkare, som jag inte kunde missa.

Landning kan var problematiskt på HH på grund av turbulens,
hinder i form av stenar och träd och framför allt en stark
lärotor, som slänger vilket plan som helst som en vante.

Dock så gick landningen perfekt och inga skador.

Under hemfärden hade jag en seg näradöden upplevelse
på E6 klämd mellan 2 trailerdragare. Han låg 1,5 m bakom mig.
Framför mig hade jag på 50 m avstånd ännu en trailerdragare.

Lastbilschaufförer vägens riddare ? Glöm det !
De försvann då Cabotagetrafiken tilläts inom EU.
Där finns
människor som är utan vett och sans där oxå !

Jag tog bilder och stillbilderna är klippta från min video
från min Mobius.

Hoppa in om du vill och se på min  hangflygförmiddag
på Hovs Hallar. Hanget som ger bäst lyft i Sverige !

 

Min Spirit med kameran på kroppen riktad framåt.
Min trogna Spirit har loggat 503 timmar nu.
Still going efter många skavanker. Flyger du så mycket
som jag gör, då blir det skador. Den som aldrig flyger
har alltid blankast modell !

Kraftig nederbörd över Kattegatt.
Kom dock aldrig hit.

En av korpekvilibristerna…

Just efter start…

Stranden där getterna brukar vistas.

65 m hög klippkant. Jag har  landat in i kanten…
halvvägs upp. Efter ett klätteräventyr lyckades jag
bärga min Multiplexmodell från 1977 !

Havet var grönt i dag…

Stranden där vi kan landa, om vi flyger skärm och vi har
sjunkit under kanten i dåligt lyft.
En seg promenad
där man får bekänna färg, då vi ska åter upp till Platåns topp.

Kilen du ser här kan ställa till besvär för hangflygare  under vissa betingelser.

Möte med korpar

Skygga, men de vill gärna stilla sin nyfikenhet…

Detta är platsen där delar av Ingemar Bergmans film “Det sjunde inseglet”
spelades in.
Vidare spelades starten för Andrés nordpolsballong
“Örnen” in här i Troells film ” Ingenjör Andrées luftfärd”.

Segeltorpshanget och längst bort Norrehamn där vindmätaren finns. 

Final med bra fart.

Nu full klaff.

Här gäller det att styra i turbulensen.

…och att linjera upp modellen.

…för att kunna…

…sätta den rak på vingarna…

…samt dra in klaffen på 5 cm höjd så de inte skadas vid landningen.

Återigen startberedd vid fortet.

Ser du mot Hovs Hallar med en kikare syns dessa träd tydligt även från Halmstad.

En Horst bildar raukliknande pelare eller torn.

Du kan se här på bilden tagen nära havsytan, att jorden är faktiskt rund.
En del av bakgrunden har backat ner under horisonten och skyms av havet.

Vägens riddare (rätteligen skitstövel) som låg bakom mig på 1.5 – 2.5 m avstånd.

Utan känsla för säkerhet är föraren av den polska Scanian.
Jag höll enligt min
navigator 90 km timmen. Undrar om
chauffören i den
polska trailerdragaren tagit bort fuse
nummer 16 som disablar
farthållaren och 89 km/timman
spärren på sin Scania ?

 

 

video

Kategorier
Naturbilder

LITE STRANDSTRÖVERIER…

 

 

 

 

…och några djur som jag inte trodde

  existerade i sinnevärlden…

 

 

 

 

 

 

Ingen termik sista dagarna och ingen vind som
passar mina hang.

Ibland känns det veset…Fast promenera i naturen
går bra, om
man vill få lite vederkvickelse.

Jag åkte till havet för att se, om det skett något,
som kunde väcka mitt intresse.

Jag längtar verkligen, efter en rejäl västlig
höststorm, som kan avslöja intressanta saker,
vilka  dolts i havet  och göra abrupta förändringar
i strandnaturen.

Färd ner till Lagaoset och sedan blev den promenad
till andra parkeringen
på stranden och genom
skogen åter till bilen vid Lagaoset. 8 km.

Jag har, under flera månader, närt ett tanke,
att få lite bilder
på en av de vita älgarna, vilka
rör sig i naturvårdsområdet.
Men resultat har varit noll.

Promenera längs havet är ett utmärkt sätt att
ladda de inre
batterierna. Man får lite nya intryck,
frisk luft och du hör
havets brus och frasande
mot stranden vilket ger ditt sinne en viss ro
och skapar förutsättningar för eftertanke.

För att förhindra att den något  poetiska stämningen
inte ska växa sig till en eufori, får vi inte glömma det
eviga höga
bruset från den vanvettiga trafiken
på E6,  som går jämte
stranden på 200 m avstånd.

Lite ovanligheter fann jag. Bland annat lyckades
jag fotografera
den mycket sällsynta cellulosalärkan.
Hon satt på en ilandfluten trädstam
och pillade upp
en larv, som satt under barken.

Annars var det diverse fynd längs mitt strövtåg,
som attraherade mitt öga och fantasi,vilket mina
bilder visar.

Klart är,  att växtligheten har tagit ett sista tag nu,
efter regnet,
som kommit.
Strandrågen blommar kraftigt och strändernas
blommor är  små öar av intensivt klarblått   i
sanden.

Tycker du färgen varierar på sanden, beror det på
olika ljusförhållanden.
Jag orkade inte korrigera verkligheten till en
konformistisk standardiserad bildkavalkad.

 

Häng med om du har lust.

Själva Lagaoset. Sandreveln till vänster bildad de sista 10 dagarna.
Ett bevis på hur snabbt utseendet skiftar på grund av vind och ström.

En strandodjur på marsch med sina två barn…

Jag finner bara trädets former…behagliga och mjuka.
Den överst grenen ser ut som stjärten på en fisk, eller som
mynningen på en ljuddämpare på en motor
cykel från 40-, 50-talet.

En fjäder som flaggar kanske för Saltarven till höger.

Här hade jag tur, som kunde plåta den mycket sällsynta och
skygga Cellulosalärkan.
Detta var min första observation
över huvudtaget. Latinskt namn: Alauda Positos Cellulose

Något som ser  ut som Tina Turners peruk från 1986…

Ett märklig mönster på växtligheten. Växer lika rakt
som leden av mänskliga robotar på en militärparad i Nordkorea.

Vinden raspar mönster i sanden. Om det tar tid ?
Självklart, men vem har brått mer än människorna …

Strandvegetationen i överväldigande blom.

Tänk vad lite  regn kan göra…

Livskraften är obändig tycks det…

Den enarmade strandfnasen vinkar till oss: Häng med !

Tick-Tack

Tro inte, att detta djur är snällt !

Den nya sommarstugan på gång…ljus och luftig byggnad.

Vid Lagaoset bildas ofta…ska vi kalla det laguner ?

Han pratade och bjäbbade så mycket  att käken flög ur led…
ibland kanske jag önskar,
det drabbat vissa politiker,
så de tystnar för tillfället och förmår sig själva att tänka efter,
vad de sagt egentligen….

Jag vet inte vad det är för djur…en blandning av dromedar, sfinx och get…?

Blåmärkt sensommarglädje.

Ta fram din Flora och examinera örten.
Det ger stor tillfredsställelse.
För dig som inte  har energin…Strandsenap

Annan inställning på kameran. Samt annan tidpunkt

Här har vi den gamle (6år) gårdvaren vid Lagaoset.
Han ser barskare än  vanligt, kanske beroende på
att en barnfamilj med gemensamma krafter försökte
vrida näsan av honom…tursamt nog utan att lyckas.

Den ständigt gapande sandsväljaren låg och pockade på uppmärksamhet…

…medan den trubbnosade Huvudsaken bara låg
och filosoferade…njutande en tillfällig indiansommar.

Slutligen paraden med Storskarvar. De förökar sig,
kan det
för betraktaren tyckas, exponentiellt.
Kanske de borde decimeras…
om jag vågar säga det.

 

Kategorier
Termikflyg

LITE HANG- OCH LITE TERMIKFLYG

 

 

 

 

 

 

Jag är modellflygare…

därför tar jag…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…de chanser som ges att komma ut och utöva min hobby.

På  Hovs Hallar har jag nyligen fått några fina
flygningar på hanget.

Den senaste tiden har  jag inte uppdaterat bloggen så ofta
av olika skäl. Vi får se, om jag kan bättra mig.
Jag vet,  att en blogg eller hemsida  som inte uppdateras
är en fullständigt  död anka.

Min blogg vill jag hålla levande för dig som är besökare…
så gott det går.

Alltnog, vi har haft en högtrycksrygg med solsken och
passerande
kallfronter.
Detta ger möjligheter för sjöbris och därmed
startar
hangmotorn vid kusten.

Vinden har mestadels legat på nord eller med en aning
dragning åt nordost.  Vindhastigheten har varit låg.
I genomsnitt mellan 1-3 m/sek, vilken är mer än tillräckligt
för exempelvis min ärrade Spirit.

Då det är svagt lyft riktning nord, ska man se upp med
topprotor och kantrotor. Det gäller att starta i rätt ögonblick
och dra iväg modellen med all kraft du har.

Detta, då det  är en fördel att ladda in rörelseenergi i
modellen, för att ha lite valfrihet att manövrera vid kanten,
om det krisar.

Att åka nedanför  kanten, 70 m lodrätt, är inget önskeläge,
hur duktig och van du än är som modellflygare på hang.

Jag kom upp i lyftet efter lite akrobatik över kanten och
väl i den laminära havsvinden var det en barnlek att flyga.

Ok, nu är jag på 100 m höjd, vad gör jag sen då ?

Jag flyger min utomordentligt vältrimmade Spirit och
njuter av dess rörelser. Ibland njuter jag åt min egen
flygning oxå…

Jag menar,  då jag verkligen försöker flyga rent och
effektivt genom att använda samtliga roder på rätt sätt.

Det är inte nödvändigt  att flyga som en galning på
ett hang.

Man kan bara njuta av flyg och natur.

Genom högtrycksryggen och att kallfronter passerat,
fick vi en labil skiktning i luftmassan, som möjliggjorde
termikflygning.

Sjöbrisen indikerar på sitt sätt termikförekomst inne
över land, då Cu-moln bildas. Den stigande luften,
som bildar molnen ska ju ersättas och då sugs luft från
havet in och sjöbrisen drar igång.

Jag har varit ute och flugit termik under just dess
förhållandena de sista dagarna. Vindstyrkan har varit låg,
varför jag kunde kurva utan att driva iväg en kilometer.

Ofta har jag startat vid 9-10-tiden och då har termiken
varit svag.
Termiken må vara svag,  men min HyperAva tar minsta
blåsa genom modellens utomordentliga egenskaper.

Blåsorna tidigt på dagen, där jag flyger, är svaga och
glesa, så det gäller att utnyttja modellens förmåga.

Efter hand som instrålningen ökar, blir termiken bättre
och mer utbredd. Vid 12-tiden är det gott om  vidsträckta
områden, där  det lyfter. Problemet är inte att komma
upp, utan att komma ner.

Lite hjälp med flygandet har jag av migrerande ormvråkar,
vilka nu beger sig till Sydeuropa och Afrika för en behaglig
vinter.

Vi kan förvänta en ökning de närmaste 14 dagarna av
flyttfåglarna.

På förmiddagen flyger jag torrtermik, men vid 13-tiden
börjar det blomma av Cu-moln. I torsdags var det sådant
väder.
Vinden var i torsdags O-SO ca 1-3 m/sek.

Ett problem hade vi med konvektionsdimma.  Som du vet,
sätter dimma ner sikten och gör modellen svårare att se.

Så det blev till att hålla modellen nära sig.

I torsdags startade jag 0930, mellanlandade för att byta
kamerabatteri efter lite mer än en timma, för att definitivt
landa kl 1300.

Så mer än 3 timmar i luften.

Under mina flygningar förbrukade min gamla Mega-motor
och mottagare med servo och telemetri
2070 mA,
vilket var, vad jag fick i, då jag laddade efter hemkomsten.

Vi är ju bara i början av September, varför jag hoppas på flera
möjligheter till termikflyg.

Vi modellflygare  är som loppan…vi lever på hoppet…

Här kommer diverse bilder…som är tagna med min Mobius,
där jag klippt stillbilder ur videomaterial.

 

 

Min Spirit på HH

Klart för start.

Så här såg det ut, där jag flyger termik för 14 dagar sen…inte ett grönt strå på vallen.

Så här ser det  ut i dag…

Då var gräset gult och björkarna släppte sina löv.

Nu har växtligheten kommit igång efter regn.

Då…

Nu grönskar det  igen.

Start med Mobiusen på bommen videofilmande.

Du ser ingen Cumulusbildning kl 0930

Men termik det flyger vi…

Ja, skyn är blå.

Jag gnetade mycket mellan 50-100 meter…

Dag för landning så ut med aerodynamiska bromsarna

4 m Ava…ser du molnen till höger ?? Små Lenticularis från Hallandsåsen.

Du ser det var disigt, vilket satte ner sikten.

Enstaka grågäss på väg till sina betesplatser.

Naturen har startat om och blåklockan prunkar.

Skyn klockan 12 där jag flyger.

Vallen växer så det knakar nu.

Undrar hur lång tid människorna för 1200 år sen tog på sig
för att transportera hit och  resa denna monolit ?

Kategorier
Hangflyg modell

HANGFLYGARE HÄNGER PÅ…

 

 

 

 

…för att kunna hänga i luften vid

Ystad 31 Augusti – 3. September.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi är ett gäng från ÅMFK och andra klubbar , vilka åker ner
till Ystad 31/8 – 3/9  för att flyga hang, om väder och vind
är med oss.

Som vanligt bor vi hos Henry på Österlens Gästhärbärge,
vilket nu drivs av hans dotter Isabelle.

Är du flygintresserad,  så ta med ett flygetyg och häng
med oss.

Du kan flyga med det mesta på ett hang och vill
du ha hjälp, så får du det.

Kom och upplev fascinationen med hangflyg !

Vill du träffa oss, befinner vi oss vid rätt vind vid
Löderupshanget, som är vårt hushang.

Om du vill ha info om vårt görande ring mig 0706277120.

Vi ses !

Lite bilder från tidigare sejourer på Österlen kommer här…

 

 

 

Final Löderup

Vy mot Kåseberga från Löderup

Alula och bogserbåt

Symmetri

Land och hav Löderup

Wings over the ocean…

G-Turn

Här bor vi.

Rullstensåsarna vid havet, som möjliggör, att vi kan flyga våra hangmodeller.

 

Vi ses  !

 

Kategorier
Termikflyg

IGG ÅLLEBERG 2018

 

 

 

 

Lite mera storsegelflygeri från Ålleberg…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kommer ytterligare en bunta bilder på temat storsegel.
Kanske nån dubblett…but so what ?

Håll tillgodo !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Airshows Termikflyg

IGG TRÄFFEN 2018 ÅLLEBERG DEL II

 

 

 

 

…å nu blir det mer bilder !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kommer ett hastigt urval av mina bilder från träffen.
Inga kommentarer, jag hoppas du ser vad det är…

Det kommer troligtvis ännu en laddning bilder ,
så håll ut om du är intresserad.

När det gäller att fotografera segelmodeller..det är
inte lätt.

Ska man fotografera modellerna i luften, måste du ha
något att referera till. Ett annat flygplan, mark, eller
något annat, därför utan
referenspunkter kan du inte
se storlek eller attityd på flygplanet.

Det blir mycket bilder i anslutning till marken,
då får du nåt att jämföra med och kan skapa dig en
helhetsbild av skeendet.

 

Såedemede…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Schempp- Hirth HS-1 SHK, byggt 1966

Schempp-Hirth, originalet byggt 1966.
Du kan se släktskapet med Vasama, Standard Austria, Salto, SF 26.
De sista planen byggda i trä eller mixat trä/komposit….
Oftast mycket estetiskt tilltalande.
Samt att de flög bra.

 

En sky med 7/8 Cu kan  verka dramatisk  då Cu får drag av Cu Congestus.

 

 

 

 

Pilatus i Schweiz har alltid haft egen stil på sina konstruktioner,
oavsett om det handlar om segel- eller motorkärror.

 

 

 

En modell med stort  sidoförhållande är vackert.
Ett bra Re-tal och därigenom en effektiv vinge får man då på köpet
.
Tänk på att en smal och lång tårtkniv skär mer ur tårtan än en kort och tjock…

 

 

 

 

 

 

Service på bogserkärran.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tror du att dessa piloterna njuter av sina modeller och sin flygning ??

 

 

Vy söderut.

Kategorier
Segelflyg

IGG- TRÄFFEN PÅ ÅLLEBERG 2018

 

 

 

 

 

STORA segelkärror…

 

 

 

 

…kunde vi som vanligt se på IGG-Träffen på Ålleberg i Västergötland
16-17 Juni.

Jag är som modellflygare intresserad av stora segelmodeller.
De riktigt stora modellerna gör intryck ! Det är helt klart en
annan
dimension på flygningen, jämfört med oss som flyger
med 3-4 meters
modeller.

En kärra med 5-8 m spv FLYGER på ett annat sätt. Mera
skalenligt
och mera, vill jag säga, majestätiskt.
Om vi som flyger “småmodeller” flyger omkring i skyn,
så BEHÄRSKAR
storseglare lufthavet…

Årets meeting på anrika Ålleberg, segelflygets vagga i Sverige,
hade samlat
ovanligt många deltagare.

För oss som var åskådare var det bara att njuta av anblicken
av dessa
imponerande modeller görande det de kan,
vilket är att flyga termik.

Men ska man flyga riktigt stora modeller, då får du ta ett
djupt tag i
plånboken.  Det kan kosta 100-150 K för en
färdig 8 m+ modell…

För egen del får jag som spelar i division 4 hålla tillgodo
med mina
4 m Avor och motsvarande. Men jag är nöjd
med det, för det viktiga
är, att jag får positiva upplevelser.
Att ha möjlighet att se storseglare ser jag som en bonus
och krydda i
min modellflygverksamhet.

Vad som också imponerar på mig, är bogserpiloterna
och bogserkärrornas
förmåga att dra upp en modell snabbt
och säkert. I helgen hade man
till exempel en stor  Sukhoi
Su-26m bogserare…tror jag det var i alla fall.

Tekniken och möjligheterna för modellflygare av  idag
känner inga gränser mer.

Se på modellernas uppbyggnad och materialvalet. Snabbheten
i en uppbogsering
är makalös. Inget segt dragande, utan
modellen far upp med bra hastighet.

Från modellen kan  du idag få telemetri med all info,
du som modellflygare
kan begära. Inflite-cam ger dig live
bilder från din flygning om du vill.

Vad blir nästa steg ?

Väderläget på lördagen då vi var där var ca 6/8 Cu med
bas på ca 4500 fot
med kry korkverkan.
Jag tror piloterna var nöjda.

Jag såg lyckligtvis inga smällar, vilket kan vara en bedrövelse,
då det handlar
om dessa stora modeller. Det närmaste en
smäll vi såg, var en misslyckad take-off
då modellen tappade vingen.
Förhoppningsvis inga andra skador än kanske
att vingbultarna
i plast gick av.

Jag fotograferade som vanligt en hel del och jag kommer att
redovisa bilderna
här på bloggen i minst två poster.

Hoppa in, spänn fast dig och häng med !

Jag lägger inte generellt kommentarer vid bilderna, för du ser,
vad det föreställer…

Häng på, för det kommer  mera !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lars-Erik Fridström till vänster och Rune Svenningsson.
Här har du mycket kunskaper och erfarenheter !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Du ser…det är mycket vertikala rörelser i lufthavet denna storsegellördag på Ålleberg

Ändamålsenlig bogserkärra.

 

 

 

 

 

 

 

 

Pitts S-A

 

 

 

Ka-6 E. Fast jag tycker Ka-6 Cr flög bättre…i full size.

 

 

 

 

 

Enda incidenten…

…modellen tappade vingen vid en misslyckad start  med kapottering….

 

 

 

 

Kategorier
Teknik, allmän

MASKINBYGGARNA PÅ ÅLLEBERG

 

 

 

 

Byggarna av maskiner, motorer och annan skön mekanik…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…ställde som vanligt ut sin alster i samband med IGG-träffen
på anrika Ålleberg.

Man disponerade en hangar för sina alster. Dock var det inte
så många deltagare som vanligt på denna maskinbyggarträff.

Det nya jag lade märke till,  var stridsvagnar av olika åldrar.

De var mycket fint byggda och framhävde den tekniska kunskapen
hos byggarna. Får se om de efter slutfinish och målning kan skapa
den känsla av osårbarhet och oövervinnlighet, vilket en stridsvagn
utstrålar på ett slagfält.

Den stridsvagn som imponerade mest på mig,  var en modell, ännu
långt ifrån färdig, av strv 103 C  eller som den också heter strv S.

Här hade byggaren utrustat den med en gasturbin för drivningen.
I original hade strv 103 en 4-cylindrig dieselmotor och en gasturbin.

Kanske motorbyggarna skulle lägga lite vikt vid uppvisning av funktion
hos sina maskiner. Alltså ett schema efter vilken man demonstrerar sina
alster för publiken. Lite struktur på föreställningen skulle nog främja
deras marknadsföring.

Jag blir alltid imponerad av byggarnas kunskap, hängivenhet och vilja.
Han som byggt en Volvo hydraulgrävmaskin, sa han hållit på med den
i 13 år…

Här kommer lite bilder med lite förklaringar och längst ner en video
på strv 103, då han uppvisningskör den med gasturbinen.

Håll tillgodo !

 

Radialmotor

Ja, du ser en V-12 inlinemotor.

 

Hur en radial- eller stjärnmotor funkar ?
Klicka HÄR.

Mannen i gul tröja är byggare/ägare till Volvon.
han har byggt i 13 år på den…

Lite av det som krävs för att manövrera en hydraulgrävare.

Allt skalenligt…

 

Även manöverspakarna och handtagen i förarhytten fungerar.

 

 

 

 

 

Någon spekulerar på en Mercer…

Ett konstverk

 

 

Fronten på en strv 103 med galler som ska bryta eventuella  RSV-strålar.

Ingenstans i bandaggregatet går metall mot metall, utan det
är gummi mot metall.
Varför ? Det ska gå tyst.

Strv 103 chassi. Närmast gasturbinen,  framme vid kanonen
de två hydrauliska pumparna med hydrostater.

Hydrostatiska hydraulmotorer

Turbinen

 

Som du ser endast 4 bärhjul .

Motorstart.

Jo, detta är en TUNG modell !

En Panter eller Panzer 5. Starkt influerad av den ryska T34 med
sluttande front och tornpansar
för att kunna deflektera och tåla träffar.

Ett utomordentligt bra bandaggregat.

5 mans besättning. Den “extra” besättningsmedlemmen
radiooperatör och skytt på ksp i fronten.

En Panter som med stor sannolikhet var  krigets bästa stridsvagn.
En del versioner
utrustade med stabiliserad kanon och IR-sikte.

Kolla konstruktionen av bärhjulen och deras upphängning.

En Panzer 6,  Tiger Ausführung 1.

En duellstrid med denna stridsvagnen skulle jag inte då vilja delta i.

En dubbelstjärna.

 

Sherman, tillverkades på löpande band i 10000- tal.

Sherman hade en hög profil, vilket påverkade dess stridsvärde.

En Shermanstridsvagn. Av tyskarna kallad “Ronson”
eftersom de så lätt bröt i brand.

Denna stridsvagn ingen match för tyskarnas P4, P5 eller P6.

 

 

 

Kategorier
Okategoriserade

HANGFLYGNINGEN SOM NÄSTAN INTE BLEV…

 

 

 

 

 

…därför jag planterade  skor i stället…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ofta har jag hävdat på detta forum, att då jag är ute
för att modellflyga, då kan jag nästan alltid förvänta mig,
att något oförutsett och från flygning helt väsensskilt
inträffar.

Det jag ska berätta nu, kanske bekräftar min förmodan.

Dagen var en fin sommardag i förra veckan. Vi har ju
upplevt
en lång period med sol och mycket torrt väder
den sista
tiden.
Vinden var västlig, vilket var en förutsättning
att kunna
flyga hang med min modell vid Tönnersa Strand
längst
in i Laholmsbukten. Hanget är troligtvis…Sveriges

längsta kusthang, ca 20 km långt och 3-8 m högt.

Det är en av mina favoritflygställen, eftersom det är
lättillgängligt
och ligger nära Halmstad.
Det sistnämnda påståendet om lättillgängligheten,
skulle jag få skäl i att ifrågasätta
efter mina äventyr
denna min förväntade fina flygdag.

Området där jag flyger, är ett naturskyddsområde, vilket
Länsstyrelsen Halland har renoverat och återställt under
de senaste åren. Området hade som de flesta blivit förbuskat
och igenväxt av sly, tall och björk, vilka hade brett ut
sig över sanddynerna, så biotopen blivit helt förändrad.

Länsstyrelsen hade beslutat att restaurera området genom att
ta bort sly, tall och björk, så man kunde bana av humuslagret
och åter få fram sanden och därigenom återskapa dynlandskapet.

Detta gjordes på ett ganska brutalt sätt med stora maskiner
och många besökare reagerade. Men nu, då det är färdigt,
kan vi se, att resultatet blev mycket bra.

Jag skriver om förändringen, då det påverkade mitt vägval
ner till hangkanten. Allt hade blivit mera öppet och inbjudande
nu.

För att komma ner till platsen vid dynkanten mot havet parkerar
jag normalt vid parkeringsplatsen. Sen monterar jag modellen,
tar mitt pick
och pack och promenerar längs den inre dynkanten
till min
pilotplats ca 700 m söderut.

Med tanke på den torka vi haft, att man röjt i skogen och öppnat
upp,
trodde jag, att jag fick en strålande idé…

I stället skulle jag köra en skogsväg söderut de 700 metrarna för
att kunna gå den korta vägen ner till min pilotplats.

Där jag parkerade bilen,  höll man på att färdigställa ett fårstängsel,
vilket ska hysa ett större antal får, som ska beta av markens sly,
vilket ofelbart kommer att växa upp, då man tagit bort den högre
växtligheten.

Så ut med grejorna, sikta på havet och iväg. Avståndet att gå ca 250 m,
vilket är mindre än de 700…

Första biten var enkel med avverkad mark, sen kom ytor med sand, vilket
kommit fram efter topphyvlingen.

Men sen…började besväret. Jag gav mig ut i terrängen,
då jag förväntade 
att torkan skulle gjort det träskartade området torrt,
så man relativt lätt
kunde gå igenom.
Det var mycket högt kraftig gräs, cirka en halv m högt,

som gjorde det aningen knepigt att ta sig fram med modell i ena
handen
och min radio i andra. Men det gick.
Gräset blev högre och högre och jag
kunde inte se, vad som
dolde sig i gräset, vilket gjorde framryckningen
lite osäker.

Ett tag tänkte jag avbryta, men vem vill erkänna ett misstag
med en gång ?

Jag knegade på under ständigt ökande besvär. Dock tycktes
marken vara relativt torr, viket var ett incitament för mig att

plöja vidare i det frodiga gröna havet.

Efter halva vägen var jag svett och trött…men ge mig…aldrig.

Det skulle jag gjort, men jag visste inte då,  vad som
väntade 50 m längre fram.

Just som jag passerade en lega efter en älg och tog ett steg
framåt, fick jag,
låt oss säga  en storartad överraskning:
Jag klev rätt ut
tycktes det i ett tomt hål…jag sjönk ner till
halva låret i gyttjan !

Du ska veta, jag var klädd i fina ljusa byxor, en märkesjacka,
som var vit
och mina väl ingångna gamla slitna favoritskor.

Om du föreställer dig en pensionär stående i kolsvart gyttja ute i det
gröna med en
modell i ena handen och sändaren i andra….
stående aningen villrådig och tycktes tänka vad har hänt..
då har du en bild av mig.

Det gällde att ta sig upp nu. Men först rädda min modell och min radio,
vilka jag placerade i det höga gräset väck från gyttjan.

Efter oändlig,  som jag tyckte,  möda fick jag benen ur den klistrande
och sugande gyttjan. Problemet var nu  mina skor…de satt
mer än en halv meter ner 
i Tönnersaskogens ävja.

Av med jackan och liggande på magen stack jag ner
min arm och fick tag i min ena sko. Den satt nästan med fast
som gjuten i betong men det berodde på det  vakuum som uppstod.
Till slut lyckades jag under  svavelosande eder lossa min pjuck.

Nästa sko satt också fast och då jag låg på magen och försökte
få tag i den, 
lossade min klocka…nere i hålet. Allt enligt Lagen
om allts Djevflighet.

Jag lyckades få tag i min exklusiva… Lurex, som jag köpte för
100 spänn på OK-macken för 10 år sen
och som gick på sekunden.
Jag tappade klockan, då den lilla pinnen som
håller armbandet
hade hoppat bort under mitt rotande.

Alltnog klockan bärgades, då den hamnat i skon och nu återstod
bara att få upp min sista fotbeklädnad.
Ny neddykning med armen
i gyttjan och min axel mot marken och efter svett och svordomar
hade jag den vid
ytan.
Hur skon såg ut ? Som en kolsvart lerklump.

Nu förstår du käre läsare,  att en klok person efter denna erfarenhet
hade gett upp, vänt om och gått tillbaka.

Men jag var just då inte klok nog,  att göra det, utan jag beslöt
mig för i min då vettlösa envishet, att jag
ska försöka lite till,
eftersom det ju inte var långt kvar till den hägrande fasta
marken
och möjligheten till flyg.

Så expeditionen fortsatte mycket sakta och mödosamt. Det gick i
5 m etapper, då det var fysiskt mycket svårt att kämpa sig fram.
Efter cirka 20
meter  då jag for ner i nästa gyttjehål.

Marken indikerade inte dessa dyhål, då ytan hade torkat och såg fast ut.

Denna gången åkte jag ner till livremmen…. Kan du se synen ?
En man stående i ett gyttjehål tillsynes utan ben med ett plan i en hand
och en sändare i andra handen ? Groteskt…säkerligen.
Hade jag sett mig själv, hade frågan osökt varit:”Vad gör han ?”

Nu blev det att försöka komma ur suget från den svarta gyttjan. Ny ritual
med att lägga modell och radio åt sidan, sidan så jag skulle få rörelsefrihet.

Detta var  mycket fysiskt ansträngande. Jag är ganska gammal,
men jag är
i god form efter regelbunden träning på gym och
många cykelmil, så utan min goda form,
så vet i tusan hur det gått…

Alltnog, jag lade ifrån mig modell och sändare  och stod i mitt hål
omgiven av den starka doften av kärr, ruttna växtdelar och
omsvärmad av ,
som jag tyckte,  traktens alla flugor.

Flugor då man står i ett dyhål i gassande sol är synnerligen
irriterande, så har jag inte överdrivit.
Värmen var gassande i stillheten och mina
tankar förbannade
mitt dåliga beslut att fortsätta.
Jag kom upp , men i hålen fanns mina skor…

Nu var kris…jag ville för allt smör i Småland bärga mina skor.
Skorna var ett par loafers av fabrikatet LLoyd  storlek 44.
De var mina
favoriter. Alltså fick jag lägga mig på marken,
sticka ner handen så djupt jag kunde
i hålet och denna gången
tog jag inte av min fina vita jacka.

Skorna kunde jag känna längst ner, men de var omöjliga att få
upp,  trots jag drog för allt jag var värd.

Efter 5 minuters förgäves fiskande, då jag och jackan, för att inte
tala om mina byxor
hade antagit en kolsvart färg från gyttjan,
då gav jag upp.

Jag tänkte att mina  pjuck får någon gång bli två artefakter,
som arkeologerna kanske finner. De tolkar väl
detta fynd av
mina skor som en kult- och offerplats…

Ok , föreställ  dig synen av  en modellflygare , som ett svart
gyttjemonster utan skor men med modell och radio i handen
i en strandskog i södra Halland funderande på vad ska han
företa sig nu ?

Efter jag bärgat mig själv ur detta svarta hål, var jag
utomordentligt fysiskt trött. Det var jobbigt att ta sig upp,
så därför var jag tvungen att pausa och fundera ordentligt
på närmsta framtiden.

Slutligen hade jag fattat ett beslut,  jag skulle tagit långt tidigare,
vilket var  att vända om och gå bästa vägen tillbaka till bilen.

Det var liksom inte läge att fortsätta ner mot hanget nerkletad
med gyttja och i strumpsock…fast jag medger,  att fortsätta var
en tanke,  som  snabbt gjorde en runda i min hjärna,
men jag besinnade mig…

Min sändare var nu försedd med lager Tönnersagyttja liksom
min Spirit. Jag hoppades
det skulle gå att rengöra,
utan att funktionen hade blivit påverkad.

Således helt om marsch, vilket var en överdrift,  ty det gick
icke i marschtakt.

För att ta mig ut lättare,  beslöt jag mig för en något annorlunda
väg, som såg lite
enklare ut…Det var den inte.
Gräset var mer än en meter högt och jag fick vila
var 5. meter
och spana framåt på min vacklande väg.

Inte bara var det högt kraftigt gräs, ca en m högt och segt som
gummi,
i gräset dolde sig döda björkar, som snärjde den
gående modellflygaren
och gjorde livet mycket svårt för honom.

Jag föll flera gånger och det är inte enkelt..att falla menar jag.
Det gällde ju att rädda radio och modell i första hand och i
andra
hand försöka ta emot mig själv, då jag föll som en säck potatis.

Jag vet nu,  hur marken luktar i Tönnersa Skog !

Under min strapatsrika reträtt förbannade jag mig själv,
vad jag gett mig ut på !

Inte en gång utan ständigt. Detta var bra,  för det triggade adrenalin
ur binjurarna,
så jag fick signaler till hjärnan att mala framåt.

Eftersom jag inte ger upp så lätt, hade jag efter 15 – 25 minuter
kämpat mig fram till
relativt fast mark, vilket jag upplevde som
en oändlig befrielse, då jag nu kunde gå
utan att riskera att falla
omkull.

På den relativt fasta marken hejdade jag mig  och begrundade
min situation och mig själv.
Första tanken
var,  att jag ser bedrövlig ut med all gyttjan på mig
och utan skor. Jag var något osannolikt och groteskt vill jag säga.

Min förhoppning var,  att detta är en folktom plats, där
sannolikheten att
möta någon annan människa borde vara
disjunkt  vid denna tid.

Hur fel hade jag inte…då jag kom sakta och mycket försiktigt
gående i det steniga gruset på mina ömma fötter i mina
svarta strumpor mötte jag två man, som monterade fårstaket.

De såg på mig,  som om jag vore en vålnad från underjorden
och jag kände att situation
fordrade någon form av förklaring av mig,
som kunde motivera mitt dåvarande utseende .

“Jag är modellflygare”, var min något inadvekvata ursäkt,
till varför jag
såg ut som en halländsk Godzilla.
Tänk om denna man trodde alla modellflygare skulle se ut
på det sättet jag gjorde ? Då blev han aldrig modellflygare.

Efter ytterligare förklaring från mig sa staketuppsättaren att,
“Det finns
en parkeringsplats längre bort”.
Jaha, var mitt svar, jag vet,  för jag har
varit och flugit här i 45 år,
så jag är aningen bekant med omgivningen…

Männen avlägsnade sig och jag hörde deras kommentarer.

Kommen till bilen kunde jag se, hur jag såg ut…bedrövligt !

Först blev det att demontera min Spirit och lägga den och
radion i bilen.

Men hur skulle jag kunna transportera mig själv utan att
smutsa ner
bilen invändigt ?

Jo nöden är uppfinningarnas moder. Jag tog en stor svart
sopsäck
gjorde två hål i den för benen och trädde den på
min svartleriga
lekamen. I sätet lade jag ut ett vindskydd
vi har då vi är ute, för att inte smutsa ner stolen.

Mina händer spolade jag av nödtorftigt med en flaska vatten
för att inte kleta ner  ratt och instrument.

Sedan bar det iväg hemåt med en känsla av oändlig
tillfredsställelse
att slutligen  ha kommit så här långt i
mitt hangflygäventyr.

Förresten har du känt, hur märkligt det känns att köra bil
barfota ? Jag menar känslan i fötterna på pedalerna utan skor ?

Jag körde in bilen på gården,  för att min Via Dolorosa skulle
bli så kort
som möjligt inför spejande grannar.

Hemkommen gick jag in i duschen och spolade av det värsta med
kläderna på.

Då jag spolat av det värsta och tog av jackan ramlade det ut
en halv kubikmeter
gyttja ur ärmarna…

Mina kläder fick jag köra två gånger i tvättmaskinen, innan
de blev rena. Hemma låg en tung doft av gyttja och kärr efter
mitt duschande.

När äventyret efter gyttjebadet var något så när avslutat,
kanske läsaren tycker, jag skulle
sätta mig och tänka efter…

Nä, inte jag, jag bytte kläder, gjorde ren min sändare och torkade
av min Spirit, drack lite saft, lastade bilen och for iväg riktning

hanget igen ! Du tror väl inte jag ger mig…

Nu parkerade jag bilen vid den riktiga parkeringen och gick
ner till min
pilotplats den vanliga vägen. Det tog knappt 10 minuter
att gå från parkering till pilotplats…

Sen fick jag två fina flygningar på 1.5 timma !

Man får aldrig ge sig ! Man brukar ju säga att

“Den late bär hellre ihjäl sig , än går två gånger ” .
Jag tycker det talesättet,  eller det om att “Genväg är senväg”,
har båda lite relevans till  mitt gyttjebad…

 

Här kommer bilder. Jag skulle gärna haft bilder från mitt äventyr
i träsket, men det var liksom inte läge att ta fram kameran då…
vilket du säkert förstår !

Men nästa gång då…

 

Kameror är Mobius och GoPro.

 

 

Här, vid den gula pilen blev det mitt Waterloo.
Bilden är en gammal Google Mapbild,
som inte stämmer med naturen i dag.

Så såg terrängen bitvis ut där jag botaniserade…

Varför jag ville hit…

Landning 1 på G.

Ny jacka på mig och nya byxor och skor…

Insvängning på final.

 

Strax sättning.

Landning 2 på stranden.

Min fågel i sitt rede…

Här flyger jag.

Du kan se Lagans mörka vatten flyter längs bukten…

Efter min flygning vill jag visa,  att allt inte är svart gyttja vid Tönnersa…

 

 

 

 

Här ska det gå en flock får och hålla borta slyet.
Därav staketet, vars uppsättare jag mötte…

 

 

 

 

 

Kategorier
Segelflyg

IGG 2018 ÅLLEBERG

 

 

 

 

IGG-träffen 2018 på Ålleberg avhålls den 16-17 Juni.

 

 

 

 

 

 

 

Storsegelträff på Ålleberg den 16 och 17 Juni. Du som är
intresserad av stora segelmodeller eller konsten att bygga
mekaniska anordningar och motorer ska besöka Ålleberg
då.

Så här skriver IGG Sverige på sin hemsida:

 

 

 

 

Samtidigt med IGG-Träffen kommer motorbyggarna och visar
upp sin mekaniska mästerverk.

Kategorier
Hangflyg modell

NO LIFT…

 

 

 

 

…upplevde jag på HH häromdagen

…och i tisdags.

 

 

 

 

 

…trots det blåste 2-4 m/sek rakt på…

Som du märkt, har vi haft ett stabilt högtryck, vilket har
pumpat upp ekvatorial luft till Skandinavien.
Detta på gott och ont.
Det har varit varmt, 30 C och svaga vindar.
Detta väderläge skapar förutsättningar för termik i inlandet
och därmed kan det bli sjöbris vid kusten.
Sjöbrisen skapar den “pump”, som gör att vi får pålandsvind
vid 12-tiden och frånlandsvind vid 20-21-tiden.
Vad det handlar om,  är att vi har temperaturskillnader mellan
hav och land.

Naturen är så inrättad, att den vill utjämna skillnader.
Därför sugs sval havsluft in från havet in över det
relativt varmare landet och tvärtom på kvällen, då marken
svalnat och havet behåller sin temperatur, vilket inducerar
frånlandsvinden ut mot havet.

Sjöbris vid Hovs Hallar är oftast nordlig med ca 3-7 m/sek.
Man kan säga lite generellt,  att vid solinstrålning och då
betingelser för sjöbris föreligger, att vinden följer solens
vandring över skyn.

Detta borde vara en garant, för att det ska vara flygbart på
hanget.

Jag kollade vindmätaren och den sade 3-5 m/sek nord,
så jag åkte ner.

För att vid framkomsten kunna konstatera noll vind.
Vimpeln hängde som en blöt disktrasa.

Men jag nedslogs inte av det, utan jag besteg Platån,
med
det jag behöver för att flyga.

Sen blev det till att sitta på tuvan, filosofera och invänta vind
i form av sjöbrisen.

Den kom och blåste med 3-4 m/sek, precis som jag förväntat.

Så igång med radion och start ut över kanten.

Vilket visade sig vara ett vågspel på grund av rotor och
turbulens.

Jag borde avbrutit startförsöket, för min flygning gick
på skruvar,
inte på lyft…Min modell fick jag hanka fram
med klaff och enbart
styra med sidoroder. Hade jag använt
skevroderna, hade modellen
med all säkerhet vikt sig över
den vinge där skevrodret gick ner.

Men efter lite kämpande och nästan studsande på buskarna
vid
hangkanten, kom jag upp buren av den laminära
havsvinden.

En timma fick jag i luften vid denna första starten och
vinden var stadig och
rakt på.

Således landade jag, monterade min GoPro i nosen
och skulle starta
för att få en ny härlig tur…trodde jag.

Jag märkte att rotorn på toppen blåste i nacken på mig,
då jag stod
längst upp, vilket var en vink om besvärliga
förhållanden.

Min start förlade jag till den högra delen av Platån.
Jag satsade allt
jag hade i utkastet, vilket var tur, då
modellen av rotorn pressades
ner till just över kanten,
där det var endast turbulens och noll lyft.

Med tur och skicklighet lyckades jag landa i uppförsbacken
topphanget.

4 gånger försökte jag i min envishet, för med den vind
vi hade,
var det flygbart enligt min bedömning.

Det var det inte. Sista startförsöket kunde slutat
riktigt illa.

Jag startade med ett utkast värdigt en spjutkastare,
för jag skulle
ha energi i modellen för att kunna kontrollera
starten.

Förhållandena vid kanten var för mig överraskande
genomusla.

Jag vacklade med en överstegrad modell för att komma
tillbaka in över kanten,
så jag skulle kunna landa relativt
säkert.

Det gällde att styra med minsta möjliga utslag för att
inte förbruka energi/moment.  Vid sådana kritiska
tillfällen som nu, då gäller det att hålla hastigheten
uppe för att
kunna ha någotsånär kontroll på modellen.

Bättre med högre hastighet och en landning på ett svårt
ställe
än flyga sakta, vika sig och se planet försvinna
okontrollerat
ner mot klipporna 60 m ner. Det hade
inneburit att modellen
förpassats till balsakonfetti.

Jag insåg snabbt,  att jag inte skulle kunna ta mig upp
över taggtrådsstaketet.

Alltså tog jag ett snabbt och radikalt beslut att  sätta
modellen i buskarna,  som växer i en smal skärm
framför staketet
och utgör gränsen till 50 m kan
framför taggtråden.

Jag brakade ner, för jag vill inte säga jag  landade,
i en buske och från min pilotplats kunde jag inte se
modellen.

Jag erfor lite kalla ilningar längs ryggraden, då jag
befarade,  att modellen
ramlat ner från kanten och
gått i småbitar. Inte roligt. Modell med innehåll,
med
min dyra ombyggda GoPro i nosen….

Jag gick med aningen av ett bultande hjärta ner till
staketet, stannade till och vevade på
skevroderspaken
…tack och lov, jag hörde att det rasslade i buskarna,
som
bekräftade, att modellen var nåbar för bärgning.

Nu var problemet att ta sig ut till busken,  som växte
på kanten Precis
nedanför busken en lodrät 50 m hög
vägg….Jag kröp igenom taggtråden
och traverserade
mig fram mot modellen vägledd,  av mina glatt
rasslande servon.

Modellen satt i toppen av en buske och efter lite
akrobatik hade jag min
Spirit åter i fast hand.
Min GoPro hade vid landningen i busken lossat
och
låg vid buskens rot glatt fotograferande.

Åter till min pilotplats med min modell och kamera.
Aningen svettig och med hög puls, kunde jag i
lugn
och ro besiktiga modellen. En liten intryckning i
framkantslisten,
som jag lagade omedelbart
vid hemkomsten, så modellen nu åter är fit for fight.

Med tanke vad som hänt och vad som kunde hända
vid fler startförsök,
avbröt jag och ställde kursen hemåt.

Man ska inte utmana ödet för mycket…

Men hemfärd med ännu en erfarenhet rikare.

Och med  ytterligare en timma i luften på HH att addera
till min flygdagbok.

Bilderna nedan illustrerar mina  misslyckade startförsök.

Bilderna klippta ur video från GoPron.

 

Uppdatering från min  flygning tisdag 5. Juni;


I tisdags indikerade alla sensorer…att  förutsättningarna
för hangflyg tycktes föreligga helt superbt på Platån vid
Hovs Hallar..
Mitt flygsug segrade lätt över mitt eventuella förnuft…?

Det blev en resa söderut och jag stod klar att starta kl 1030
på Platåns högsta punkt.
Då var vinden ca 2 m/sek och lite snett från NNO.

Startade min Spirit utan extra last och med positiv förväntan
men fick mig omedelbart en brutal
påminnelse om existensen
av en topp- och kantrotor. Just vid de
förhållande vi har nu,
är rotorerna väl utvecklade och oanat
starka med kraftig
turbulens.

Rotorn vid kanten ligger som en roterande vals, vilken
hindrar
tryckvinden att generera lyft vid kanten.
Modellflygaren har att studsa sig igenom genom
rotorn
och ta sig ut till det genuina lyftet.

Jag tråcklade mig igenom rotorn och då jag gör det,
hanterar turbulensen  min modell som den vill,
då jag vill
nå ut och upp till den laminära vinden.

Lyftet var inte gigantiskt, men efter en sväng till
höger mot Båstadhållet
och tillbaka var jag på säker
höjd och i bra lyft.

Vinden ökade snabbt upp till ca 5 m/sek, alltså till den
gräns, då vågorna på havet börja bryta.

Lyftet från hanget jobbade i pulser.
Ena stunden bra, nästa stund uselt. Vinden som kom
var mycket  termisk,  vilket störde hangets förmåga
att skapa 
lyft.

Nåväl, efter en timma i luften landade jag på toppen och
hängde på en kamera. Jag erkänner,  jag gick och svassade
på toppen en god stund för att invänta rätt ögonblick att
få iväg modellen, med tanke på hur min första start hade
gestaltat sig…

Läget jag ville ha, det var stabil vind, jag vill kunna  se,
att löven på träden vid kanten rör sig och jag vill inte att
vinden blåser mig i nacken, då jag skådar  ut mot havet.

I detta, ett osäkert läge, är min teknik att starta snett ut
med all kraft jag kan åstadkomma, därefter svänga och flyga
en liten bit innanför kanten/staketet och få en uppfattning
om lyftet , samtidigt som jag är inne över kanten om
utifall att…

Detta ger mig valfrihet att välja landning utan alltför
mycket huvudbry. Det lyckades mig att plocka  lite höjd.

Men det var svårt att  ta sig ur rotorn. Men envis är jag
och jag gnetade, studsade och flög ömsom upp och ömsom
ner,
innan jag kom upp i det riktiga lyftet.

Hur som helst, efter att ha åkt upp med laminärvindshissen
fick jag sammanlagt 3 härliga timmar i luften.

Många promenerande turister stannade till och ville
få berättat för sig,  hur allt detta med radiostyrda plan
och hangflyg fungerar .

Jag gjorde så bra positiv propaganda jag kunde.
Jag hade gärna flugit  mer, men jag hade andra avtalade
möten och var tvungen att åka hem, tyvärr.

Tursamt nog var denna dagen inte stekhet, så jag stod
ut i solen. Jag är försiktig med sol och använder i regel
heltäckande klädsel och mössa då jag flyger i sommarsol.

Sen var det att åka hem i etanoldriven bil med min hjärna
fulladdad med nya minnesvärda intryck, som gör livet lätt
att leva.

En bra dag igen !

 

Tycker du jag tjatar för mycket om mina äventyr på Hovs Hallar…?

Men det är ju min favoritplats för modellflyg…
Nåt måste jag ju skriva på denna lilla blogg.

Till helgen blir det en resa till  Linflygträffen i Kungsbacka och jag
utlovar bilder och text.
De videofilmer jag ska spela in,  hoppas jag
blir så unika, som jag förväntar…

 

 

 

 

 

 

 

Min väl insuttna  pilottuva på Platån.

Klart starta.

Du ser själv…lugnt hav.

I detta väderläget kan du befara en varmluftsbubbla framför hanget,
som gör, att havsvinden inte kommer åt att generera lyft.

Nödlandning 1.

Här är jag och modellen illa ute trots…

…att jag vid detta startförsök, med hänsyn till höjd var övertygad om
, att jag skulle greja det.
Men verkligheten var brutalt en annan.
Det var sjunk och turbulens…

…du ser mitt läge; dålig höjd, dålig speed… och framför  mig skånskt berg…
det gäller att i alla fall kunna sätta modellen i buskarna…

Kommer jag in över kanten… för nu gick det vinglande…

…den busken får bli min räddning…

Nu !

Min kamera låg i gräset och plåtade glatt grönskan med 2 bilder i sekunden…

Det händer alltid något spännande och oväntat, då jag är ute och flyger !
Det gör det aldrig framför en tv.

 

En videosnutt från mina startförsök..,

 

 

Som du förstått har jag kört sträckan Halmstad – Hovs Hallar
tur och retur
många gånger. Jag har flugit vid Hovs Hallar
i 45 år…

Beräkna antalet besök till minst 25 gånger om året.
Det blir 1200 resor á 100 km.

Alltså har jag kuskat 12000 mil…tur jag inte räknat
bensinkostnaden !
Om jag tycker resorna varit värda 120000 i bensin ?

Självklart är svaret ja !

Litet räkneexempel;

Om jag varit på HH 1200 gånger och varje gång flugit
i minst 2 timmar…det ger ett imponerande antal
flygtimmar = 2400 timmar i luften minst.
Så jo, jag påstår,  jag har viss erfarenhet.

 

Här kommer en liten video, som visar vägen
mellan Båstad och Hovs Hallar.
Jag tröttnar
aldrig på vyerna. Hoppa in och häng med och
se vad min dash-cam klarar av kvalitetsmässigt.
Musiken är skräp, men den är gratis…

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

FRÅN MIN FLYGDAGBOK

 

 

 

 

 

 

Alltid på hugget då det gäller flyg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som du vet, är jag kroniskt flygsugen.
Mitt flygbegär tycks omättligt…

Det var det i går också.

Alltså hängde jag på hangen…
Både på Platån och vid Segeltorp.

Vinden 2 m/sek rakt på.

Jag flög min “HOBBY” från
Multiplex. Byggd 1978 = 40 år gammal.
Dessutom min Spirit.

Foto med GoPro och mest Mobius.
Min Mobius satt tejpad på en stängselstolpe
på kanten och plåtade 4 bilder/sekunden.

 

 

 

40 år gammal modell…jag önskar jag vore lika ung…

Försommar…härligaste tiden.

Fastsättning av GoPro…tape från Biltema. Det billigaste – det enklaste.

Halkskyddstejp från Biltema. Man får perfekt tag vid starter.

Jag bara njuter här av natur och min egen flygning…

Nej, det är inte egoism att njuta av egen flygning.
Jag ser det som en bekräftelse,  att man i någon mån behärskar flygkonsten.

Små skevroder ? Varför ska jag ha större ?
Jag använder ändå mest mitt sidoroder.

Jag märker då jag flyger en 40 år gammal modell, att den är i konstruktionen 40 år.
Profilen är antik och besitter mindre bra egenskaper vad gäller lågfartsflygning.

Så här håller den gamle sin radio. Hängande i en sele. Båda händerna stödda och båda spakarna aktiva.

Undrar du,  varför jag är här och flyger ? Betrakta och tänk efter…

 

 

 

Segeltorp slutet av Maj 2018.

 

 

    På Platån med min Spirit för att kolla
ny mottagare och Fail-Safeinställningarna.

 

Kategorier
Hangflyg modell

PINGSTEN KALLAS HÄNRYCKNINGENS TID…

 

 

 

 

…vilket säkert har sin giltighet,

…i alla fall ihop

med mitt modellflygande !

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagarna före Pingsthelgen har i södra Sverige dominerats
av ett högtryckspåverkat väder med svaga vindar, värme
och sol.

Alltså var det upplagt med goda förutsättningar, om jag
ville flyga
med någon av mina segelmodeller.

Efter att ha varit ganska svältfödd på hangflyg, har jag
fått några
chanser sista tiden. Sjöbrisen har genererat
nord-och nordvästliga
vindar på Hovs Hallar och där
har det blivit fina flygningar.

Generellt sett anser jag,  efter min erfarenhet,
att vi förr…hade mest nord-till nordvästliga vindar
under vår och försommar,
vilka nu tycks till en del
ha ersatts av ostliga och framför
allt sydostliga vindar .

Men så fort vi har en något så när labilt skiktad atmosfär,
finns det  förutsättningar för termik med Cu-bildning
över land, vilket drar i gång sjöbrisen, vars existens
blir en grundval för vårt hangflygande vid Hovs Hallar.

Lång mening… men det blir så ibland, då jag vill förklara…

Glädjande nog har det dykt upp lite nya flygare längs
hangkanten.

Det är inte lätt att rekrytera i dag…det verkar,  som om
allt
vilket kräver en aktiv fysiskt insats av utövaren,
har en starkt
dämpande effekt på verksamheten.

Är vi för lata idag,  därför vi ofta hör  mantrat:
“Nån annan får ta det…jag drönar helst framför en tv…”

Mitt  flygintresse är starkt och för mig är det inte
besvärligt att komma ut med en modell och flyga för att
kunna uppleva det magiska,  att se min modell sväva
på sina egna vingar !
Jovisst, efter alla år med flyg tycker jag ännu, att det är
magiskt, att jag kan stå på marken och kontrollera något
som flyger !

I fredags var det i stort sett stilla i luften i Halmstad ,
men
vindmätaren på HH visade N 3.6 m/sek.

Jag var tveksam, om jag skulle åka, men jag kunde  inte
motstå resan. Det fanns utsikter för en fin dag.
Min resväg är 45 km.

Modellen låg i bilen, allt var laddat, så jag drog.
Nedkommen till HH möttes jag av noll vind och slaka
vimplar.

Parkeringen full av förväntansfulla besökare, vilka
försvann ner mot havet med sina kaffekorgar för att
kunna njuta av närheten till ett hav med en fri horisont
och en intensiv försommargrönska.

Modellflygaren, han tog sitt pick och pack och knegade
upp
till Platåns högsta punkt, där han kunde konstatera,
att
havet låg helt platt. Ett par km ut från stranden kunde
vi se krusningar på det platta havet, så jag närde trots allt
ett hopp,  för jag är en obotlig optimist, att vinden var
på gång.

Vindmätaren nere vid Norrehamn ropade ut 2 m/sek nu.
Men uppe på Platån vart det total stiltje. Nästan.

För kollade jag vid kanten, såg jag att löven på björkarna
rörde sig lite oroligt i den svaga vinden,  som vällde upp
över kanten.

Hoppet spirade och jag monterade min Spirit, då jag ville
vara redo,  om tillfället yppade sig.
Ingen kamera på modellen
då jag ville ha modellen så
lätt som möjligt vid de första
utkasten.

Kan jag inte flyga, kan jag, när jag väntar, studera
omgivningen och naturen.

Långt ut från HH såg jag en Marieholms 26:a, vilket är
en mycket bra långkölad segelbåt, komma seglande på
sydlig kurs.

Det var gammal seglarkompis,  Thomas, som var på väg.
Inte gick det fort, men vem har brått…
Thomas är Halmstads
mest erfarne singelhandseglare
med ensamseglingar över Atlanten.

Jag hade under en följd av år exakt en sådan båt också
utrustad
för ensamsegling,  med allt vad som krävs,
då det  gäller hanterings
möjligheter och självstyrning
med vindroder.

Jo jag saknar seglandet, men jag hinner inte med det nu.

Från Halmstad kom ett CC-fartyg, (CarCarrier)
från K-Line i 5 knop. Varför man gick sakta ?
Det beror på att man har en ETA, (Estimated Time of Arrival) i
Bremerhafen som ligger så långt framme, så befälhavaren väljer
att krypsegla för att spara  bränsle och hamnavgifter.

Det var inte speciellt mycket fåglar, förutom de allmänt
förekommande gulsparvarna. Ett visst lugn har lägrat sig
över fåglarna nu, då häckningstiden pågår. Revirhävdandet
är inte så uttalat, som det var  tidigare. Grå- och havstrutar
flög sina patrullbanor längs hanget under sin eviga spaning
efter mat.

Alltnog och emedan, det vindkrusade området på havet
kröp sakta
närmare,  innan det slutligen gick iland och
sade hej till och höjde humöret för en bidande hangflygare.

Träden vid hangkanten bugade sig lite diskret , som en
bekräftelse
i den loja vinden och mitt hopp om att få flyga steg.

Då jag stod på absolut högsta punkten, uppskattade jag,
att vinden 
vid kanten blåste med ca 2-3 m/sek rakt på
Jag gick i alla fall ner till kanten och mätte vindhastigheten
till lite mer än 3 m/sek .

Men som vi vet, efter 44 års flygerfarenhet på HH,  finns
det en topprotor,
vilken just under de omständigheter
som rådde i dag
är i full swing!

Det blåste i nacken på mig,  då jag stående på Platåns topp
spanade ut mot havet…

Detta talade om för mig,  att starten kunde bli besvärlig.
Rotorn låg ända ner till hangkanten, vilket är ett
utmärkande drag,  då vi har ett sådant väder,  som vi  har.

Rotorn ligger enkelt uttryckt som en vals från toppen
och fram till kanten på hanget och roterar medsols.
Alltså rotorn rullar med ovansidan med vinden.
Det innebär således att undersidan mot marken rör sig
från hanget ut mot havet.

Hangvinden, den laminära svala havsvinden som kommer
glidande, pressas upp av den varma stillaliggande luften,
som finns
över de solbelysta klipporna och fortsätter upp
över Platån.

Detta fenomen är en mycket lokal karakteristisk egenskap
vid Hovs Hallar.

För modellflygaren ställer det till svårigheter vid starten.
Om rotorn är igång, betyder det dels jag måste starta i
medvind, dels att det inte finns lyft och slutligen att
det troligtvis är turbulent. Alltså besvärligheternas treenighet.

Det finns två möjligheter att starta i detta läget.
Det första jag gjorde, var att starta från högsta punkten snett
ut ca 45 grader för att kunna kolla läget just över kanten.

Jag kastade modellen för allt jag var värd, bara för att finna
att där jag flög,  fanns inget annat än sjunk och turbulens.
Tack vare min höga utgångshastighet på modellen hade
i alla fall så mycket rörelseenergi att jag kunde landa säkert
på kanten

Tre gånger försökte jag starta på detta sätt utan att lyckas.
Meningslöst.

Nästa försök krävde lite innovativt och kreativt tänkande.
I  stället för att starta från toppen, gick jag ner längs den
övre mindre sluttande kanten
till en plats just innan
staketet vid kanten och satsade så
hårt jag kunde i ett kast
rakt ut över kanten ut mot havet. Allt för att

komma bort från den kombinerade kant/frontrotorn.
Kan vara en chansning i sällsynta fall, men jag var ju så
sugen på att få min modell i luften…

Hur det gick ? Då jag kommit ut 3 meter, var det som att
hamna i  en hiss i Trump International Hotel and Tower.
Min kära Spirit for rakt upp.

Jo jag har åkt hissen också. Byggnaden ligger vid
Columbus Circle vid Central Park i New York.

Allt tack vare att jag kommit ut i den laminära havsvinden.
Havsvinden eller gradientvinden är inte alltid laminär.
Under vissa betingelser är den termisk. Den innehåller då
vertikala rörelser, som kan upplevas som någon form av
termik. Denna termik stör hanget och gör att hanget som
motor och drivande våra modeller  hackar lite.

Men redan efter 10 sekunder  var jag uppe på säker höjd
och med säker fart var det bara att sätta sig på sin tuva
och njuta av sin flygning.

Denna dag blev en av de där magiska dagarna, då modellen
flög
som den aldrig gjort. Det var absolut turbulenstfritt och
jag kunde flyga totalt avslappnat. Under dessa omständigheter
känner jag,  att jag och min modell är ihopkopplade.
Jag behöver inte använda hjärnan, utan den förlängda
märgen sköter flygandet efter den input som  perceptionerna
förser mig med. Allt går automatiskt, inprogrammerat.

Efter en timma i luften beslöt jag landa och montera min
GoPro.

Allt skedde framför ett gäng nyfikna och trevliga turister,
som kom gående Skåneleden medförande fruar och var
sin hund, som de försett med packväskor.

Efter montering av kamera och en slurk vatten startade
jag på 
samma sätt som första gången nere vid staketet.

Just som vid  första starten for kärran upp. Vinden hade
ökat och låg nu
på cirka 3-4 m/sek vilket gav ett imponerande
lyft. Modellen höll
jag på lagom höjd, ca 300 fot AGL.
Då är det bekvämt att flyga.

En Spirit är en ganska liten modell, 2 m spv, vilket gör,
att den i
den ännu ganska lågt stående solen kan vara
svår att se i motljuset.

Jag anpassar flygningen, så jag flyger så mycket det går
med solen i ryggen. Varför ska jag göra saker svåra,
om det inte krävs av omständigheterna ?

Då jag flög,  passerade en stadig ström av vandrare.
Alla mycket vänliga och vetgiriga människor kanske
beroende på det underbara vädret .
Om  jag får informera om min  hobbyn 
modellflyg,
är det roligaste jag vet och det är inte svårt för mig att
förmedla lite av 
min egen  entusiasm till åskådarna.

För att gör en lång flygning kort,  landade jag slutligen
kl 1530 efter att ha fått ca 
3.5-4 timmar i luften,
fyllt upp två 32 Gb minneskort och tre batterier till
min GoPro.

Jag landade nere vid betongfortets baksida och lyckades
med sedvanlig tur ännu en gång undvika
den magiska ,
diaboliska och enda stenen i landningsområdet, vilken
har den fantastiska egenskapen,
att den  attraherar
modeller vid landningen.
Enligt
Murphy´s Lag  resulterande i knäckt torsionsnäsa
eller stukad vingspets…om man flyger på den.

Nån borde gräva bort den…fast då blir det inte lika
spännande…

Sedan hemfärd mätt på erfarenhet och upplevelser
med en modell som var
lika fin,  som då jag kom.

Min Spirit har nu loggat 375 timmar i luften…

Jag skrev till Great Planes i USA och frågade, om de
inte kunde ta fram en
ny batch av Sprit Elite, då många
är intresserade av den lyckade modellen.
Men som vanligt, amerikanska
firmor har ingen större
villighet att svara på mail. Dåligt !

Här kommer lite diversebilder från min dag på Hovs Hallar,
vilka beskriver några av ögonblicken och tankarna..

Hoppa in i  högersits och spänn fast dig,  så åker vi !

 

 

Synen som mötte en hangflygare kl 0930 på Hovs Hallars platå.
Du ser att det inte råder överflöd på vind…

Kattegatt låg platt.  Långt ut kunde jag ana en krusning på havet.
Man får ett rogivande intryck här, om inte annat.

I den begynnande brisen kom Thomas seglande ca 4 km från land.

Ser du att havsvinden har gått iland ?

Min vindmätare visar vid kanten som du ser 3.8 m/sek i medelvind. Perfekt.
Max 4.4, min 3.7 m/sek. Bra med en mätare ibland.

Gick jag upp på toppen av Platån och vände mig mot land,
så ser du, att rotorn blåste ut mot havet med 2.3 m/sekund …

…därför gick jag ner med modell till kanten och startade.
Här ser du nivåskillnaden och du kan förstå, vilket kraftigt
lyft vi normalt har här. Vy från staket upp mot toppen.

Dessa klippor värms av solen och pyser ut och underhåller varmluften framför kanten…

…denna varma luft interfererar med den laminära strömningen och stör hangets funktion…

 

Här är en barnteckning…som visar hur hanget funkar under de betingelser
jag beskrev ovan.

Det gröna är hanget,blått är havet och brunt stenstranden och klipporna.
Den röda cirkeln längst upp är topprotorn. Pilarna anger, hur den roterar.
Den röda streckade bubblan är varmluft, som spärrar och orsakar turbulens
för den laminära havsvinden. Gråa pilar anger den laminära tryckvinden.
Som du ser, gäller det att komma ut från kanten vid starten. Då åker du in
i hissen från dels topp/kantrotor och den egentliga hangvinden.

En havstrut tog bilderna för mig
med en påmonterad GoPro.

Det är svårt att plåta och flyga samtidigt.

Min pilotplats med min sittuva.

Den gamle gottar sig åt en passerande Spirit…

Som du kanske lägger märke till bryter vågorna lite nu.
Det betyder att vinden ligger på 4-6 m/sek.

I dag var det labilt skiktat efter en kallfrontspassage. Det betyder, att Cumulsmolnen
växte på höjden till Cumulus Congestus
och vidare till Cb.  Här kommer ett Cb av
ansenlig storlek från havet och har med sig en
Gustfront, vilken syns som den mörka
valken i nederkanten.

En Gustfront är en nybildning av Cu vid ett Cb, vilket initieras av nedras av kall luft
från Cb-molnet och en intransport av varmluft från marken. Därigenom blir det
mycket labilt ,
vilket underlättar de vertikala rörelserna och således uppstår
nybildningar
av Cu-moln. Enkel uttryckt av mig. Du kan läsa om det här.

Ofta kommer  det nederbörd från ett sådant moln,
vilket du ser,  på det fallande regnet över Halmstad.

Här ser du i någon mån  det valkliknande molnet i framkanten.

Jag har sett verkligen stora gustfronter komma.
Man kan, då molnet kommer, tro att Akopalypsen är nära

         Här har du en bra bild på en mäktig GustFront, som jag tog för några år sen.

Det ser ut som om Noaks Ark strandat här och så småningom blivit förstenad…

Jaha…stå här uppe och nödlanda sin modell 70 meter ner på stranden…
Jag har sett ett lyckat försök under 45 år…

En sten som tillskrivs märkliga egenskaper i landningsområdet på Hovs Hallar
i anslutning till det gamla betongfortet.
Den attraherar balsa.

Upp- och nedgången från Platån.
En ynkedom att det ser ut,  som det gör.
Jag har  kontaktat de ansvariga på Länsstyrelsen
i Kristianstad. Ingen är ansvarig.

Fast växtligheten prunkar nu och ljusar upp vårt sinne !

Njut av sommarens fröjder !

Kategorier
Naturbilder

FLYG SOM FLYG…

 

 

 

 

 

…det var fåglarnas flykt

som inspirerade människan att flyga…

 

 

 

 

 

Bilden ovan illustrerar,  varför jag var ute och flög termik.
Det var mycket labilt skiktat,  eftersom en liten kallfront
just hade passerat. Sedermera på eftermiddagen fick vi
aningen åska och nederbörd.

Men, jag vill visa lite av de,  som behärskar aviatiken.

Vi har mycket att lära av naturen, så därför vill jag beskriva
delar  av den. Både djur och växter.

Först lite om mina kameror;  Jag har två enkla systemkameror
av Sonys fabrikat. En med ett 75 zoom och en med ett 300 mm
zoomobjektiv från Tamron.
Objektiven är ok för mina behov,
men visst, jag hade önskat,
jag haft ett Carl Zeissobjektiv för 200 000 kr.

Det är dock inget, som bekymrar eller som gnager i mitt sinne
, då mina bilder inte gör
anspråk att vara tekniska mästerverk.
Jag vet, att majoriteten
av mina besökare inte är tekniska
fotopetimätrar utan vanliga
fritidsfotografer.

Med mina intuitiva bilder försöker jag fånga en känsla,
eller kanske något som
stimulerar betraktarens fantasi.

Sen vill jag vara beredd, då jag har med kameran. Det där
speciella fotoögonblicket kommer smygande och försvinner
snabbt som en lön om fredagen.

Jag erinrar mig,  då jag som vanligt  promenerade vid
havet
söder om Halmstad,  att en havsörn kom mycket
lågt flygande
mot och över mig…
Fram med kameran och plåtade med en
övertygelse
att jag nu fått mitt livs bästa havsörnsbilder.

Det hade säkert blivit så, om inte kameran varit totalt
felinställd
i sin fotomode.
Havsörnen blev en suddig fläck i skyn…

I går var jag och flög termik i ånyo makalöst väder.
Under en paus satt jag i flygstolen med kameran till hands,
för att jag kanske skulle kunna fånga något av naturen.

Lite tur hade jag,  då vi vid hanget stationärt har både
tornfalk och glador.

Problemet vid fotograferandet i dag, var att avståndet
från min kamera till fåglarna var 50-150 m.
Då vet du,  att det blir problem  med skärpan.
För man ska se objektet, måste jag dra upp bilden kraftigt.

Så det blir, som det blir.

Flygbilderna på gladan ordnade min nu hyfsat fokuserande GoPro.

Tänk på att just nu är naturen som vackrast med den
överväldigande men ändå ljusa
skira grönskan.
Med fåglarna intensivt spelande och hävdande sina

revir.

Det är i alla fall för mig en härlig upplevelse,
som inger hopp
om en lovande framtid.

Jag glädjer mig verkligen under försommaren !

Vill du hänga med på min lilla bildresa vid en Littorinavall   
jämte Tjärby Kyrka just norr om Laholm ?

 

Vid ankomsten kunde jag konstatera,  att acken i min mottagare
för telemetri var urladdad.
Men som Clint Eastwood sa i en krigsfilm
“Improvise and adapt”, vilket jag gjorde och fick laddat.

En garant för termik. Dessutom en ganska typisk bild av skyn,
då det förekommer adiabatisk skiktning som passar segelflygare.

Det var disigt i dag, vilket du kan se på bilden mot Hallandsås.

Olika fåglar på hanget

Gladan, en mycket speciell fågel.

                             Avstånd till gladan från kameran är ca 2 m.

Jag gillar maskrosor. Tacksamma att plåta då de blommat ut.

En försommaräng
Se på de intensiva färgerna…

Njut den  vackra ovansidan på en tornfalk.

Rostbrunt, svart och vitt.

En välanpassad fågel på alla sätt.

Se på vingkonfigurationen då falken accelererar.
Kolla ovansidan av vingframkanten,  vad som sker…

Då tornfalken fått syn på ett bytesdjur och den har mycket god syn
med sina brett sittande ögon, vilka ger ett bra stereoskopiskt seende,
som är en förutsättning att kunna bedöma avstånd, dyker fågeln
och slår.

Här kan du se,  hur hon gör för att kontrollera dykningen
och samtidigt behålla högsta möjliga hastighet.

 

Med en mus ?? i klorna.

Den slukas i luften.

Efter bytestagningen återgår hon till sitt ryttlande och spanande…

…i och med hon står nästan helt stilla, så kan fågeln
detektera den minsta rörelse på marken.

Ständigt på alerten, ständigt beredd att slå till.

Efter att ha ätit upp en mus, flyger hon till sitt
vanliga sitträd för att smälta skrovmålet.
Bilden tagen på 150 m avstånd.

Kategorier
Termikflyg

VÄLGRILLAD SERVO-IC OCH LITE TERMIK

 

 

 

 

” Friskt kopplat, hälften brunnet “.

 

 

 

 

 

 

En sanning som vi sändareamatörer (SM6LMH) brukar
framhålla,
då det ryker från våra konstruktioner…

För några dagar sen hade jag ett vingservo, som
stannade just på grund
av att det var kortslutning.

Nyfiken på vad som gått sönder öppnade
jag och undersökte servot. Resultatet syns på bilden.

Sådant händer…

Jo, jag var ute och flög lite termik i går oxå.
Först torrtermik och vid 13-tiden bildades Cumulus
och termiken
blev mycket stark. Jag fick 3 timmar
i termiken. Plus lite bilder
från min Mobius.

Stillbilderna är klippta från videon min Mobius tagit…

 

Häng med ! 

 

 

 

 

Några välstekta IC…

Sista förberedelserna innan take off.

Upp nu !

‘Inte speciellt molnrikt. Bara lite moln med iskristaller högt upp.

En vimsig glada försökte hänga med en HyperAva i termiken… …men som jag alltid hävdat…

…har en glada gentemot en väl influgen och välflugen Ava…

…inte skuggan av en chans…

…att hänga med.

Här ser du att det börjat blomma Cumulus. Det bästa av allt idag
var att det fanns absolut ingen vind, som drev iväg modellen.

 

 

 

En liten ombordvideo tagen med Mobius