Ibland kan längtan efter att få sin modell i luften bli i stort oemotståndlig.
Så var det för mig i söndags, eftersom de förutsättningar
som krävs för att få njuta av ett par timmars hangflygning,
då tycktes finnas.
Efter en lång period med sydlig och ostlig vind, fanns det enligt det norska väderinstitutets websida yr.noutsikter för nordliga till nordvästliga vindar över Hovs Hallar. Det var lovat 5-7 m/sek i styrka och efter kl 12 något avtagande.
Så jag kvistade ner medförande min “Hobby”, eftersom jag vill komma underfund med den ordentligt och förstå dess egenheter. Hovs Hallar var tomt på turister, då jag anlände. Efter montering av modell promenad upp till fortet där jag möttes av nordlig vind ca 5 sekundmeter.
Eftersom vinden inte var våldsam, räknade jag inte med någon besvärande kantrotor, utan jag kunde starta rakt ut från kanten.
Lyftet var starkt och jag kunde flyga, som jag ville. Jag trimmade modellen, så den flög absolut rakt med relativt god fart. Då jag kollade mina trimrar, såg jag, att de stod alla i neutralläge.
Det kunde inte bli bättre.
I nosen hade jag monterat min Mobius riktad bakåt, så jag skulle få en video på sido- och höjdroderrörelserna. Min stabbe är av modellen all- flying- stab, vilket på ett avgörande sätt underlättar trimningen i loopingplanet.
När jag hade jag kastat ut och fått ca 50 m höjd över kanten, såg jag en havsörn komma flygande med lugna tunga vingslag riktning norrut. Min kamera låg på marken, men då min modell var i luften, kunde jag inte plåta havsörnen…
Efter 45 minuter i luften landade jag för att ställa om kameran till framåtvideo. Landningarna på HH är inte enkla uppe på Platån.
Där finns ett otal hinderi form av buskar, stenar
och småkullar. Dock lyckades jag få ner kärran på
ett snyggt sätt, vilket underlättades av att jag kunde
fälla upp mina skevroder som en aerodynamisk
broms och därigenom få bort höjden, utan att det
orsakade en hastighetsökning.
Eftersom vinden var nordlig, tog jag mitt pick och
pack och gick upp till toppen på Platån, där vi flyger
på nordlig vind.
Uppkommen märkte jag, att vinden minskat till
2-3 m/sekund.
Jag gick fram och tillbaka hållande koll på vinden och på rörelserna i trädens grenar just vid kanten. Till slut hade jag samlat så mycket underlag, att jag beslöt göra ett startförsök.
Med den lätta vinden fanns det ingen topprotor, utan vi hade jämn vind över kanten.
Således satsade jag hårt och startade och som förväntat steg modellen, då jag kom ut i den laminära vinden.
Det blev en lugn och bekymmersfri flygning i absolut kyttfri luft. Jag kunde sitta på min flygtuva och bara njuta.
Det är väl det, som är meningen med modellflyg ?
Alltnog, jag fick 2 timmar i luften och 2 timmar video. Min kamera var min Mobius, därför jag väntar på min Gopro, som är på ombyggnad i Tyskland.
Bilderna är jämfört med Gopro i litet format, då jag klippt stillbilder från Mobiusvideon.
Men det får du stå ut med. Detta är ju bara en liten redogörelse för, hur jag gjorde den sista flygningen under 2018 på Hovs Hallar.
Hade skärmflygarna vetat det varit så bra väder, för vinden tog sig igen till ca 5 m/sekund, hade de troligtvis dykt upp.
Men idag flög jag i spendid isolation.
I regel träffar jag trevliga människor , vilka liksom jag är ute och njuter av naturen. De är nyfikna på hur stor modellen är, hur styr jag och var sitter motorn..
Jag förklarar gärna för att sprida positiv propaganda och information om modernt modellflyg.
Kl 15 gick färden åter hemåt med en belåten modellflygare, som fått riktigt goda upplevelser på mitt favorithang Hovs Hallar !
Här kommer lite bilder, vilka är klippta ur en video, som ju medför, att kvaliteten inte är speciellt hög.
Men det är inte formen som är viktig, utan det är de känslor och tankar, en bild skapar hos betraktaren.
En videosnutt stressade jag ihop också.
Håll tillgodo !
Ljuset gav träden en aning spöklik framtoning…
Naturen är vildaktig här. Inte lätt att ta sig uppför branten och bärga en modell…
Modellen som flög, Multiplex Hobby årsmodell 1978-1979.
Platån på Hovs Hallar med flygintresserade.
Skyn grön ? Tja det blev så under de förhållanden som rådde.
Kattegatt med 2-3 m/sek nordlig vind.
Landningsbilder följer.
Du ser det är inte hinderfritt…
…vilket blir än mer uppenbart, då du kommer närmare marken.
Jag hade gått och suktat i 3 veckor efter lite
hangflyg. Vi har haft sydliga och ostliga vindar, vilket för oss på västkusten inte är gynnsamt ur hangsynpunkt.
Men i tisdags skulle det bli bli Nord enligt yr.no.
Eftersom yr.no är det väderinstitut flest litar på, då det gäller prognoser, förberedde jag mig för en resa ner till mitt favorithang.
Lite onda aningar hade jag. De tkunde bli för
mycket av det goda vad gäller vindstyrkan.
Hård vind ger mycket kraftig turbulens och
det blir kallt.
Men iväg åkte jag och klockan 1230 träffade jag Rolf Holmér på Platån.
“Det blåser bra” var hans första kommentar. Ok, tänkte jag, men har jag kuskat iväg 50 km, så ska jag montera och flyga.
Min modell var i tisdags min mer än 40 år gamla “Hobby” från Multiplex. En ganska snygg modell som inte flyger superbra. Den är trög i roderresponsen.
Modellen lämpar sig bäst för att glida med
på HH i vindstyrkor upp till 4-5 M/sek.
Vi försökte starta vid fortet, men det var alltför turbulent. Så turbulent att Rolf hade svårt att hålla modellen.
Så vi beslöt att knega upp till Platåns högsta punkt, där vi borde kunna starta relativt säkert.
Trodde vi ja ! Det blåste småspik ! Vindstyrkan låg mellan 8-12 m/sek.
Vilket resulterade i en mycket stark topprotor. Det blåste lika starkt i nacken, då vi stod på toppen och såg ut mot havet, som om vi stått vid kanten och haft vinden mot oss.
Det känns märkligt att uppleva en så stark rotor !
Efter lite möda kastade Rolf ut min modell. Det kändes lite som att vara på väg till egen eller modellens avrättning bildligt talat…
Förutsättningarna var barska. Efter släpp dök min modell mot trädridån på kanten mycket påverkad av kantrotorn, som ju skapar ett “lyftvakuum” bakom sig, därav sjunket vi upplevde.
Med ett nödrop, vilket du kan se på bilderna, kom jag ut i lyftet och min modell åkte expresshiss uppåt i det laminära lyftet.
Väl uppe och ute var det problemlöst att flyga.
Efter en rejäl stund i lyftet svängde jag in
på ca 10 m höjd in över kanten och säkert
som ett brev på posten grep kantrotorn
min modell utan att jag hade möjlighet att
helt kontrollera den. Trots full sida och full skev för att hålla emot
förde modellen under greppet från rotorn ett
eget liv.
Jag tvingades göra en landning, utan att ha
möjlighet att se min modell, på gräskanten.
Detta kan inte gå vägen, tänkte jag på väg till modellen, som låg 100 m bort betraktad av fyra litauiska turister.
Ibland så blir barn och dårar beskyddade, du får välja vad du vill ge mig för epitet, därför min “Hobby” var helt oskadd. Det enda som skett var att huven lossat.
Jag beslöt att vi sätter punkt för dagens flygningar här.
Vi har ett talesätt på Hovs Hallar: Gör aldrig sista
flygningen !
Så det blev lite sightseeing och en frusen
promenad till bilen.
Hemfärd och funderingar över dagens flygningar.
Min värsta hangflygningabstinens var nu stillad !
Bilderna är tagna med min lilla Mobius i dåligt
ljus.
Min Mobius har jag enkelt fäst med tejp på mina
solglasögons ena skalm.
Perfekt att ha där för att dokumentera, vad jag gör.
Batteriet räcker till flera tusen bilder.
Kameran har jag ställt in på 4 bilder i sekunden.
På min modell satt min GoPro, som jag efter
jul ska skicka till Tyskland för injustering,
så skärpan blir lika bra som förr.
Man kan inte med trialanderror-metoden ställa in fokus. Det krävs datorkraft och specialutrustning, då det hänger på tiondels mm vridning av linsen.
Rolfs bilder har han tagit med sin telefonoch
jag vill säga, att moderna telefoner tar förvånans- värt bra bilder.
Mobiltelefonerna tror jag kommer att “slå ut”
de vanliga små kompakta digitalkamerorna.
Sådan var min och Rolfs dag på Hovs Hallar.
Lite ögonblick av vad vi upplevde.
Piloten just färdig för flygning.
Flygkapten Rolf kämpar med min modell i blåsten.
Du ser att det var bra tryck i vinden på Platån i tisdags ! Men, sjön bröt inte. Märkligt. Det brukar den göra vid 5-6 m/sek redan.
Tråkigt förvinterväder med dåligt ljus för fotografering.
Innan start på Platån. Ser du, hur vinden kommer lite från ost.
Mitt startmanskap !
It´s now or never !
Släppet
Du ser, jag var illa ute över kanten.
Jag fick plocka fram mycket av min erfarenhet för att reda ut situationen.
Sen blev det hiss uppåt, då jag var ute i den laminära havsvinden.
Det skulle gå att stiga till minst 350 m i dag, om viljan funnits…
“Hobby” en typisk 70-talsmodell.
Här har kantrotorn tagit tag i min modell
Jag kunde inte hålla emot med mina roder, modellen helt utlämnad åt turbulensen.
Jag kunde delvis räta upp modellen innan den försvann.
Så här såg den ut efter den forcerade landningen. Inga skador endast huven hade lossnat.
De litauiska turisterna och vi på väg till bilarna.
Rolf står i lite trolsk ljus och förevigar mig och modell.
Vi hade i dag måndag en fin dag, då det gäller modellflyg.
Det var solsken och nästan ingen vind och -2C. Tack vare frånvaron av vind kändes inte kylan.
Eftersom jag inte varit ute och flugit på 3 veckor,
var jag utsatt för ett envetet sug efter att få flyga.
Så jag bestämde mig för att dra iväg. Tur jag har fina platser att flyga på, vilka ligger nära min bostad, som passar mina ändamål både vad gäller hang och termik. Motorflyg ägnar jag mig inte åt.
Då jag ville prova en gammal kamera, plockade
jag med mig en Blue Phoenix, som alltid är flygbar
och som jag kan montera olika kameror på
och åkte till havet för att få mig en flygtur och lite bilder.
Framkommen erfor jag, att havet låg i stort sett som smält bly och ett par hundra meter från stranden, kunde jag se ganska gott om sjöfågel.
Vilket också en man sittande på en dyn gjorde, då han hade monterat en häftig tubkikare för att kunna studera sagda fåglar.
Min Blue Phoenix och kameran ombord monterade
jag på 5 minuter och sen gick jag ner till dynkanten
vid havet, där den sittande ornitologen var rädd,
jag skulle skrämma fåglarna med min modell.
Men då han såg den nästan ljudlösa modellen,
försjönk han ner i sina sina fågelstudier igen.
Jag fick 45 minuter i luften och jag säger igen, att det
är fantastiskt så länge jag kan flyga med 2.5 Ah acke,
om man inte gasar fullt och hushållar med Amperen.
Stranden tom på människor förutom fågelskådaren
och jag.
Fast det kom 2 kvinnor…med 7 lösa hundar.
Hundar är förbjudet att ha lösa i naturskyddsområdet.
Det finns gott om skyltar, som upplyser om det.
Men tydligt är, att vissa anser sig inte behöva rätta sig efter bestämmelser, lagar och förordningar.
Jag brukar kunna se havsörn vid stranden, men det
blev noll observation idag. Fågelskådaren hade sett en passerande havsörn långt
ut på havet, en timma innan jag kom.
Så efter i stort en timma i luften gjorde jag en superfin
landning jämte stigen på den plana ytan.
Ingen speciell flygning i dag, men det omedelbara
pockande på flyg minskade ner i kroppen.
Jag var nöjd. Märkvärdigt att jag aldrig tröttnar på att flyga...
Jämte stigen ner till havet finns bord och bänkar, som var vita av rimfrost trots intensivt solljus. På den plana ytan i bakgrunden landade jag min Blue Phoenix efter avslutad flygning.
Innanför stängslet betar under den varmare årstiden ett hundratal får och ett
tiotal islandshästar. Det är för att hålla området öppet och hindra slytillväxten.
Rimfrosten glaserar växtligheten i motljuset.
2 kvinnor och 7 lösa hundar.
Ser du så blank Laholmsbukten är…?
En avslappnad pilot njuter av sin flygning. Hangkanten. Har aldrig varit bättre ! Här syns, om du ser efter, en modellflygare och en ornitolog. Var och en njutande av sin hobby. Hangkanten är vass och hanget blir bara högre och högre. “Mitt” hang. 15 km långt, 4-12 meter högt och byggt för västliga vindar, 2-8 m/sekund. Bakom hanget rinner en bäck som bildat små vattenytor vilket gynnar biotopen.
5 sekunder efter landningen
Du ser själv…min Blue Phoenix gnistrar som en diamant !
Den gamle på väg att hämta modellen efter dagens enda och sista landning.
I 15 år har vi i Ållebergs ModellflygKlubb,
åkt till Ystadtrakten
för hangflyg, rekreation och social samvaro.
Orsakerna till att vi gör denna resa, är flera saker. Det finns fina hang i trakterna. Vi kan flyga från sydost till sydvästliga vindar.
Kniper det kan vi flyga på baksidan av hanget vid nordostlig-nordlig vind.
Blåser det ost drar vi till Ravlunda mot Kiviksdelen av kusten. Förr kunde vi köra in på skjutfältet, men det är nu avspärrat. Men det är inget problem, då vi parkerar utanför och sen har vi bara 200 m
promenad till hanget.
Är vi av flyger vid marknadsplatsen står vi med
bilarna framme vid kanten. Bekvämt.
Ett annat skäl är det mysiga boendet hos Henry på Österlens Gästhärbärge. Billigt, bra med god 60-tals faktor. För att inte tala om hans fina frukost.
Blir det ösregn, då kan vi åka till Simrishamn och kolla Autoseum, där det också finns en välordnad modellflygavdelning.
Ja, sen har vi ju Kåseberga med Ales Stenar. Tänk bara på att parkera rätt nere vid hamnen,
annars kommer de kommunala parkeringsinspektörerna
från Ystad och lappar din bil.
Jag lägger upp lite bilder från de senare årens besök av min förening. Hoppas det ger dig en känsla, för hur vi har det, då vi utövar, det vi helst vill !
Häng på !
Jag kommenterar inte bilderna med
något enstaka undantag, för du ser vad det föreställer…
Här flyger vi på baksidan vid jordgubbsodlingen. Alltså nordostlig vind.
Karl-Henriks profil
Rolf Maier utrustad efter snålt aprilväders krav. Skidglasögon ett nästan måste, då man står på kanten och flyger i frisk vind.
Detta kallas social samvaro. Det har vi mycket i ÅMFK.
Då jag går hemma och kurerar min lunginflammation, som tack och lov nu är nästan utläkt, när jag en stark
önskan att få komma ut och röra på mig.
Jag kan inte gå hemmasom en gammal huskatt och
vänta på något, som inte kommer att hända.
Först vill jag säga lite om det tragiska försvinnandet av en 12-årig pojke i Falkenberg. Enligt tidningsuppgifter har man funnit honom död vid ett kraftverk i Ätran i Falkenberg.
Jag funderade, innan jag använde ordet “död”.
Jag vet, vi ryggar lite tillbaka för ordet, därför
det är på ett sätt brutalt och definitivt, men jag
skrev det i alla fall, då det är verkligheten. Ingen undgår den.
Försvinnandet har väckt stort uppseende och skapat ett mycket brett engagemang hos befolkningen. Flera tusen människor har varit engagerade i letandet. Kom sen inte och säg att vi svenskar är känslokalla !
Att engagemanget för pojkens försvinnande blev så
starkt kan bero på, att han bodde i en liten ort, där
många visste, vem han var.
En annan orsak till varför människor ocksåutanför närområdet tog del i eftersökandet kan kanske vara,
att det i samhället bland människorna fanns en känsla
av en sorts kollektiv skuld till de med Downs Syndrom
efter händelsen då en man med DS blev ihjälskjuten av vår svenska polis, då mannen gick omkring med
en leksakspistol.
Jag ska inte moralisera över polisernas handlingar,
det kommer förhoppningsvis att klargöras vid utredningen,
men kunde inte ordningsmakten väntat att skjuta, tills
de fått bekräftat, att vapnet var verkligt ?
Hoppas detta aldrig händer fler gånger.
Hur ska man kunna minska risken att handikappade människor försvinner ?
Det finns inga enkla svar, men en möjlighet är,
att utrusta dessa personer med en GPS-tracker.
Då har man koll på, var personen finns i realtid.
Detta är ingen rymdteknik, utan allt finns tillgängligt
och är billig och lätt att använda.
Ja, det är bara ett förslag.
Hösten är den tid, då naturen drar på sig en fuktig filt inför vilotiden på vintern.
Naturen är enligt mitt sätt att se det en vacker tid,
som skapar ett visst lugn. Alltså dags att bromsa
upp i ekorrhjulet och dra ett djupt andetag för att
kunna tänka efter.
Jag tog mig en promenad i det dimmiga vädret,
som dock innebar 9 graders värme.
Dimman omöjliggjorde flygande i någon form,
även om jag hade en enkel elseglare i bilen laddad
och klar.
Jag fick två timmars promenad i naturreservatet
Tönnersa, där stillheten härskade.
Inga fåglar av intresse och stranden tom på människor.
Naturreservatets betesdjur bestående av får och islandshästar hade flyttat hem. Blir roligt att åter få se dessa naturvårdare till våren.
Men, för mig är det mycket givande att promenera,
fundera och uppleva, det som sker.
Mina batterier blir laddade och jag står parat inför
nya upplevelser.
Det var nästan noll vind i går. En svag ostlig vind
drog sakta över stranden, vilket betyder,
att inga vågor rullade mot stranden.
Endast små försynta vågor bröt, då den svaga
havsdyningen rullade upp och bröt mot Lagans
utgående vatten.
Det var enda rörelsen på havets yta i dag.
Förhållandet att havet ligger stilla, skaparen en
stark ro hos flanören.
Gå ner till havet om du kan. Allt du riskerar är bara
att bli en ny människa !
Nåväl, jag tog lite bilder, som illustrerar mina strövtåg.
Häng med !
Jag vet, att träden fäller sina löv på hösten. Tydligt är att mopedträden gör samma sak…
Lagaoset klockan 0930.
En av strandens märkliga djur står och torkar sina vingar efter en simtur.
Långa vingar lite huvud. Som en F3J kärra…
Den enda vågen …
Sköldpaddor vid Lagaoset ? Självklart finns det sköldpaddor här. De går upp på stränderna för att lägga sin ägg. Fast de är sällsynta.
Tja, vad säger du detta är för art ? Påstridig verkar
han vara i alla fall, men han har glimten i ögat !
Hon låg bara och plirade med halvslutna ögon på oss flanörer.
Reminiscenser av björnbär i November.
Mycket söta och lite jästa frukter nu. Goda att äta.
Jag vågar inte säga, vad det är…
Lagan för med sig det, som träden längs ån släpper i vattnet och deponerar det vid stranden, där det ger småvadare möjligheter att finna mat.
Den stolte riddaren på Tönnersastranden håller ställningarna med sin lans.
En surmulen strandsskrävlare med sina långa framben har synpunkter på…
…passerande flanörer, vilka kan tänkas störa hans tankar så här på morgonen.
Hej, jag är en fransk bulldogg och jag är 8 veckor gammal !
Jag tycker om att sprida glädje.
Det var lovat stadig nordlig vind, visserligen svag, men fullt tillräcklig att kunna flyta på.
Kom på plats 0900 och tog mitt pick och pack och strävade upp på Platån.
Såg mig omkring och kollade vind, riktning och
eventuella rotorer på toppen.
Vinden var som förväntat ca 2-4 m rakt på
kanten. Den var stadig och det lovade gott.
Så jag monterade, inte min Spirit, den har
gått till ett bättre…liv, som du säkert läst på min
blogg. Jag hade med min 40 år gamla Multiplex “Hobby”.
Tog modellen för att kasta ut vid högra kanten. Där jag stod och väntade på, att topprotorn skulle
sluta mala på.
Men tyvärr, den slutade inte snurra. Den roterade
runt med minst 5 m/sek, vilket innebar, det
blåste ut från hanget, då jag stod på toppen.
Helt omöjligt att starta under dessa betingelserna.
Hade jag haft en mera lättflugen modell så kanske.
För jag såg hur korparna och vitfågeln gled på
hanget utan minsta problem.
Lite moment 22 nu. Lyftet bra, men rotorn
gjorde det alltför riskfyllt att kasta ut i medvinden.
Jag har lärt av erfarenheten och vet, vad som
kan hända, om man tappar modellen under kanten.
Så det blev till att sätta sig på sin tuva och filosofera
i stället.
Korparna utförde sin sedvanliga akrobatik i
luften framför mig och några fjällvråkar kom och
samlades i en flock, vilken fick termik och fåglarna
försvann riktning söderut.
Mycket folk som promenerade och de flesta
ville veta mer om min modell och hur ett hang
fungerar.
Jag tycker, det är inspirerande att få göra ohöljd
propaganda för modellhangflyget !
När jag gått/suttit där i 2.5 timma, utan att
topprotorn visade något tecken på att försvinna,
tog jag ett beslut att ge mig hem.
Alternativen var ju att försöka startaoch
komma ut i det laminära lyftet och då fanns
risken, då du går från medvind till motvind,
att du får en stall och en resulterande vikning.
Flyger du medvind och du möter stigande luft,
kan din vinge överstegras, eftersom vinkeln mellan
vinge och mötande luft ändras så tillvida, att
anfallsvinkeln relativt luften snabbt ökas väsentligt.
Får jag en stall och viker mig…blir det att ta en
lång promenad för att i bästa fall hämta en smälld
modell, i sämsta fall blir det att anse sin modell,
som förlorad.
Ovanstående ville jag inte uppleva. Visserligen
var jag infernaliskt flygsugen, men jag bet nacken
av skam, demonterade, packade och åkte hem.
På hemvägen stannade jag vid en gård, då jag
skulle justera en pryl i bagaget.
Jordbrukaren odlade äpple och päron, så min
fråga blev, då han kom: Vad kostar din frukt ?
“Ta vad du vill, som ligger på marken”, blev svaret. Jag tog, tills jag nästan skämdes, av de bästa äpplen och päron jag smakat.
Vi vet ju, vad svensk frukt kostar i dag…25-40 kr kilot !
Det kändes som lite plåster på modellflygsåren, att jag fick frukten gratis.
En 40 är gammal Multiplexmodell…
…och en tuva som är pilotplats för en pensionär.
Som du kan se, ligger Oceanen jämn…
Jag påstår att detta är en fjällvråk…
…därför den har ett svart band som avslutar stjärten…
…den har ingen “kant” på främre delen av undergumpen…
…och den stod och ryttlade…
…under en längre tid, då jag…
…kunde se de fjäderklädda benen..tarserna.
Att påstå jag är dålig på att artbestämma fåglar, det vore
ett gränslöst beröm för mig. Att påstå jag är usel på att artbestämma, kommer avsevärt
närmare sanningen.
All min eventuella kunskap om fåglar, namn, utseende och
uppträdande blev formaterat ur mitt minne, tillsammans
med annat för min kognitiva förmåga väsentligt,då jag
drabbades av en stroke för 7 år sen,
Så är det bara. Om jag har döpt en fågel till fjällvråk i stället
för exempelvis kalkon, så behöver du inte påtala det för mig.
Lev i stället i din lyckliga stämning och känsla, att du faktiskt kan skilja på en kalkon och en vråk.
Här flyger fågeln med yttervingpennorna indraga,
eftersom det är bra lyft på hanget…
…här flyger fågeln termik och då fälls “wingletsen” ut för att minska det inducerade motståndet och öka
spännvidden , vilket gör, att fågeln flyger kostnadseffektivare.
Akrobatiserande korpar.
Hugin och Munin.
Tanken och minnet
Vilka var den fornnordiska guden Odins springpojkar
vilka flög omkring och noterade vad som skedde i landet,
vilket de sedermera rapporterade till Odin.
Sådana finns fortfarande i sinnevärlden i landet Lagom.
Min Spirit, som berett mig så mycket flygglädje i mer än
500 timmar, slutade sin existens som flygplan i går på
Hovs Hallar med en genuint ordentlig smäll.
Jag ska redogöra för historien i korta drag så småningom.
Då det var fina förhållanden för hangflyg, stod jag startberedd på Platån kl 1000. Vindstyrka ca 3 m/sek med nordlig vind kanske lite dragning mot ost.
Topprotorn snurrade på stadigt, så stod du längst upp och
skådade ut mot Kattegatt, så blåste det stadigt i nacken på dig…
Kantrotorn fanns också på plats, men den var inte så starkt.
Väl ute i lyftet var det perfekta omständigheter och jag kunde bara njuta åt en välflygande modell i laminär luft.
Som vanligt fotograferade och videofilmade jag.
Vid 11-tiden kom Ronny från Halmstad med sin segelkärra. Han fick också en fin flygupplevelse.
Man kan säga, att allt var perfekt. Men….säg den glädje som varar.
Ronny och jag flög rote och vi var på väg åt vänster just
passerande en av de klippspetsar, som sticker ut mot
Kattegatt då…. min Spirit plötsligt dök i ca 45 graders
vinkel snett ner riktning kanten.
Det lustiga var, att jag just hade berättat för Ronny,
hur man skulle agera, om man tappade sin modell
under kanten…
Vidare beskrev jag, hur svårt det kan vara att finna
sin bortflugna modell framför och nedanför kanten.
När den första överraskningen lagt sig, började jag
med att kolla, om jag hade låsning på min mottagare,
då jag stod framme vid kanten.
Nix, jag hade ingen kontakt med mottagaren, då det
var ett streck där det borde stått 7.8 Volt.
Jag förstod, att mottagaren inte hade någon ström,
eftersom det inte funkade, eller att min modell låg
helt skärmad för radiovågor.
Jag fick redan då en misstanke att kontakterna mellan
mottagaren och acken hade separerat, eftersom jag
rotat där efter min första landning. Jag visste att
kontakterna gick väldigt “lätt”…
Alltså, nu blev det till att leta. På ett förnuftigt sätt
hoppades jag.
Först slog jag fast, så gott det lät sig göras, var modellen
borde slagit ner, med hänsyn taget till modellens
riktning och hastighet, då den dök.
Min slutsats var, att den borde finnas max 50 m
bortanför den utskjutande klippan.
Så det blev till att att hänga på sig sina grejor,
vilka bestod av min flygväska, väska till modellen,
min kameraväska med två kameror och min sändare i handen för att kunna lokalisera
eventuellt servoljud och underlätta riktningsangivelsen.
Jag beslöt, att gå ner en stig, jag visste om, som
finns i början på Platån, vilken leder ner till en mindre
platå ca 20 m lägre, för att kunna göra en första
scanning av området.
Du ska veta det, att stigarna vid kanten på HH är
mycket branta och svårforcerade.
Alltnog, jag tog mig ner till en mellanplatå, gömde
mina prylar i en buske och började spana. Jag snubblande
runt, svettades, ramlade i enebuskar då jag halkade
på det luriga underlaget och svor.
3-4 olika platser spanade jag ifrån, men intet plan var
att se.
Den sista platsen jag stod på var ca 100 m från den plats,
jag lagt mina prylar. Efter 40 minuter avbröt jag aningen
besviken. Jag tycker, att jag borde sett min modell här…
Att gå och hämta mina saker från denna plats var mycket
svårt, eftersom det var så brant och igenväxt med enebuskar
och vildnypon.
Jagbeslöt, att göra det enkelt genom att gå till parkeringen
längs en lägre enklare stig, sedan tillbaka upp på Platån den normala turistvägen, för att åter gå nerför stigen jag
börjat med, leta upp mina saker och vända om och upp
till Platån, sen ner till parkeringen och lägg prylarna i bilen…
Låter det enkelt ? Det var det inte !
Jag var rent blöt av svett, då jag kom till min bil.
Det var varmt ute.
Efter jag lämnat grejorna och fått lite vätska, gick jag
stigen ner mot havet för att gå turiststigen längs stranden vid HH bort mot den plats, där modellen
enligt min mening borde finnas.
Första biten på stigen var enkel, men sen…det var svårt
att gå med lågskor på stenarna, som inte ligger stilla.
Dessutom är här mycket brant.
Så småningom kom jag ner vid stranden och jag
traverserade mig mot platsen, där min modell
borde finnas.
Avstånd dit ca 300 m i besvärlig terräng.
Då jag kommit så långt, att jag hade ögonkontakt med
den utstickande klippan började jag, för att inte missa
något, att leta systematiskt.
Alltså jag stannade, lugnade nerver och andning och
spanade metodiskt av terrängen.
Sen gick jag åter 20 m, stannade och spanade.
Dock inget, som skulle emanera från en Spirit Elite,
syntes till.
Efter mycken möda och besvär stod jag till slut med
klippspetsen till vänster om mig och följaktligen borde
min Spirit Elite ligga till höger om den sett mot kanten.
Jag hade vissa förhoppningar om att få syn på den,
eftersom det troliga nedslagsområdet var här.
Men icke. Inte den minsta balsabit eller Oralightklädsel.
Eftersom jag var relativt övertygad om, att modellen
skulle ligga här, fanns det bara en sak att göra.
Det var att undersöka de buskage, som växte på olika platser i den mycket branta kanten.
Kanten, som du kan se på bilderna nedan, är mycket
brant, ca 60 grader, dessutom garnerad med mindre
stenar, som är instabila och hela tiden rör sig, då man
trampar på de.
Se framför dig en pensionär i lågskor med en väska över
axeln och en sändare i handen som försöker bestiga branten…
Det var akrobatik i högre skolan. Utomordentligt lätt
att ramla.
Inget projekt jag såg fram emot, på grund av att
buskarna var mycket täta och risiga.
Men jag hade inget val, om jag skulle hitta den
förlorade modellen.
Därför tog jag mig upp, så försiktigt jag kunde.
Upp 10 m och sen vilopaus. Vid varje paus scannade jag av omgivningenpå jakt, efter vad som kunde vara
en Spirit. När jag letar, scannar jag området två gånger
alltså både “baklänges” och “framlänges”.
Jag rotade igenom 3 buskage, vilket med den lutning
som fanns inte var lätt. Att ta sig igenom slyiga buskar
och samtidigt effektivt söka av terrängen i en sluttning
med så brant lutning med en sändare i ena handen är
ingen sinekur. Jo, jag svor inombords under min exkursion !
Sanningen är, att jag var helt fysiskt slut.
Men ge mig…aldrig.
Halvvägs uppför branten satte jag mig i stenöknen
och spanade, efter att jag just tragglat mig igenom
ett buskage.
Uppe i ett buskage, ytterligare20 m högre upp, tyckte
jag mig ana något vitt. Jag medger, att hjärtat började
ticka på. Kunde det vara en del av min modell ?
Jag spottade i händerna, svor och fortsatte min darriga
klättring, så jag kunde be- eller avkräfta min observation.
Efter 10 meters klättring satte jag mig igen och kollade
det vita.
Nu såg jag, det borde vara min modell.
Denna bekräftelse pumpade ut mer adrenalin,
så de sista 10 meterna forcerade jag, så stenarna
tycktes yra runt en bergsbetvingande pensionär.
Jo, det var min modell. Den låg under förväxta buskar
i små delar.
Att modellen gått i bitar, det kan jag leva med, men jag skulle aldrig stått ut med att förlora mottagare, telemetri,
kamera och servon.
Min modell var sönder i så många delar, som om den
passerat en matberedare, eftersom den passerat
genom en y-formad klyka. Detta hade dock det goda med sig, att delar av själva
kroppen, jämfört med vingarna, inte var så sönderslagna,
så innehållet skadats.
Min acke låg 2 m från modellen och min kamera hittade
jag 5 m nedanför nedslagsplatsen.
Så där satt en modellflygare på den branta kanten och
slaktade sin modell , på det som skulle med hem.
Det som återstod var en plast- och balsahög, som jag undersolenna former bisatte under stenarna.
Jag erkänner, det kändes som om jag vunnit på lotto,
då jag fann min modell. Oddsen hade inte varit
gynnsamma.
Hade modellen slagit ner i enebuskarna, betvivlar jag,
att jag funnit den igen.
Synd, att min välflygande Spirit gjorde sin sista landning
med en smäll och slutade sitt aktiva liv.
Men eftersom jag flugit den minst 500 timmar på
Hovs Hallar, blev det ju en lämplig plats att gå hädan på.
Då jag klättrade ner, höll det på att gå illa. Jag gick
ner jämte en grus/gräsyta i tron, att det skulle vara lättare.
Det var det inte. Under gräset fanns mindre stenar,
som låg och red och jag halkade på de rangliga stenarna.
En fot åkte ner mellan två större stenar och jag var
tvungen att snabbt dra upp den för att den inte skulle
brytas.
Eftersom jag ryckte upp den, tappade jag balansen och
föll ut från kanten och nedåt. Jag var i ett dåligt läge.
Resultatet blev, att jag föll neråt/ utåt utan kontroll.
Men som tur var, växte det en rönn, där jag föll och jag
lyckades få tag i en av de sega grenarna, som inte
bromsade mitt fall, men fick mig att räta kroppen,
så jag kunde ta emot då jag föll.
Fast med ena handen var jag tvungen att skydda min
väska med min sändare, så den inte krossades
mot marken då jag slog i.
Hade inte rönnen varit där, hade jag inte skrivit detta.
Jag skulle aldrig kunna göra om det, om jag så försökt 1000 gånger !
Nu fick jag bara en bra smäll i skallen, härliga blåmärken på rygg och ben.
Det går över.
När jag hämtat mig efter flygturen, fortsatte jag en
mödosam färd nedåt på stela ben och värkande rygg och anlände slutligen ner till botten.
Där jag, just på gränsen mellan växtlighet och klippor,
hittade resterna av en flygande vinge i delar.
Den hade troligtvis legat där flera år.
Modellen hade varit välförsedd med Silvertejp, om
det säger någon modellflygare något ?
Det enda elektroniska som jag hittade, var bottendelen
av ett servo och sladd. Så jag var inte den ende, som landat på kanten…
Modellen jag fann, var helt omöjlig att se, om man
kom nerifrån.
Kom man uppifrån, röjde den sig med sina frigolitbitar
och silvertejp.
Nedkommen till botten gällde det att ta sig till bilen
på parkeringen. Jag borde gått till bilen på lätta ben efter att jag bärgat
det viktigaste. Men det var inte utan möda, då jag var
mycket trött.
Benen var lika rörliga som telefonstolpar och
varenda sten kändes genom mina sommarskors sulor.
Det tog mig 35 minuter upp till parkeringen.
Jag var fysiskt trött, så har jag inte överdrivit.
Denna promenad tar normalt 10 minuter.
Där jag slutligen ramlade in i min bil och kunde hämta
andan och så småningom fara hemåt funderande på
mina äventyr på Hovs Hallar.
Det var andra gången under 45 års modellflygande
på HH, som jag förlorat en modell under kanten.
Hemkommen kollade jag utrustningen och allt
fungerade inklusive min kamera.
Felet som orsakade haveriet var, som jag tidigare
misstänkt, att hane/honkontakten mellan acke och mottagare hade glidit isär. Jag kollade hemma och det
fanns nästan ingen friktion mellan hane/hona.
Fast det är klart, jag borde haft koll på det efter 1500
starter och ihop- och losskopplingar. Jag har upplysnings-
vis inte använt strömbrytare på mina modeller sen
minst 30 år tillbaka. De var ständigt till bekymmer.
Jag har en 3.2 A mottagaracke LiPo och då jag
kontrolladdade den fick jag i 860 mA, så det fanns
gott om power kvar.
Nu blir det till att skaffa en modell likvärdig min Spirit.
Synd att en Spirit inte går att få tag i från Great Planes.
Man har slutat tillverka den.
Alla bilder tagna med GoPro utom bilderna på Ronny,
som är Sonytagna.
Häng med, om du vill !
Ovanstående äventyr får du aldrig den sanslösa lyckan
att uppleva, om du tillbringar ditt liv liggande i dvala
i en soffa framför en tv.
Ronny, ny hangflygare från Halmstad förbereder.
Start…
…och Multiplexmodellen sticker iväg.
Jovisst är hangflygning roligt !
Ronnys modell ur olika vinklar.
Pilotstället på Platån.
Sista bilden på min Spirit innan den sista flygningen…
En stor del av stranden i naturreservatet vandaliserad av passerandes vilja att resa monument över sin egen förträfflighet
..och här en ytterligare bild.
Klippväggen som var utgångspunkten för letandet
Här har jag kommit fram till branten och är på väg upp
Denna bild visar höjden och de buskage jag dammsög i jakten
Denna bild tog jag 5 sekunder efter jag upptäckt något vitt
Höjden där jag kravlade
Ser du det vita ?
Här pausar jag 10 meter från min modell, som finns under buskarna ovan.
Tror du det kändes som en befrielse att se min Spirit igen Smällen var hård, det ser du på splittret. Min Mobius låg på marken 5 m nedanför.Här har jag hasat mig in under buskarna. Det var fysiskt svårt att hålla sig kvar på kanten utan att kasa ner . När jag kommit fram, tog jag en överblick för att se, var de viktigaste sakerna fanns.
Man ska inte ha för brått utan ta det lugnt, så gott det nu går.
Efter att jag bärgat det som ska bärgas. Klart för gravsättning…
Krysset utmärker platsen där modellen fanns. Till höger rönnträden som räddade mig.
Här ser du högt upp i branten jag var. Cirka 40 meter upp… Efter utförd bärgning blev det en paus innan nedstigningen. Här kan du se ytan jag slogs med.
Flygbild på platsen för smällen med klippan rakt fram och
den steniga branten vid vars övre del min modell slagit ned.
Omedelbart till vänster, klippspetsen och längst upp branten platsen för haveriet.
Äntligen nere vid stranden. Här kommer lite bilder under mitt stapplande till parkeringen… Naturen är säregen och vacker…
Här kan du se en del av det vilda hanget på HH. Ser du så sprucket berget är ? Synd inte tunnelbyggarna visste detta också. 4-7 m/sek Om det är lätt att gå med lågskor här ….Sure… Nu skimrar mitt mål…
…och det sprids ett skimmer över flygaren oxå…trots allt.
Mina ben och fötter var ömma och trötta efter fredagens extra träning… Målet; Parkeringen framför värdshuset.
Tanken slog mig i måndags, då jag tidigt på dagen stod beredd att starta på Hovs Hallar.
Meteorologen hade förutsett nordliga vindar med styrkan 6-10 m/sek. Dock mellan 06 – 12 var förutsett ca 5 m/sek.
Alltså gällde det att utnyttja tillfället med lite svagare vindar, så jag stod startberedd strax efter 8 i det vackra vädret.
På hanget flög ett 15-tal korpar, i vad som tycktes en tumlande glädjevirvel.
Har du sett ibland då korparna flyger sin aerobatik,
hur de snabbt halvrollar och rollar tillbaka.
Korpluftcirkusenfortgick under ett konstant kluckande
ljud från korparna interfolierat av deras grova kraxande, som är lätt att känna igen.
Är detta sättet att flyga ett uttryck för korpflygglädje ?
Kanske…eller är det bara ett nedärvt beteende under
vissa förutsättningar, som sen tusentals år finns i
deras gener…
Jag hade apterat min Mobiuskamera på kroppen på
min Spirit.
Kameran riktad framåt och lite nedåt, för min avsikt var att få med vingarna. Fast det visade sig, att jag
riktat ner kameran för lite. Nu vet jag till nästa gång
hur kameran bör sitta.
Min start skedde vid betongfortet och kantrotorn var stark. Det blev det vanliga galopperandet, innan jag kom upp i den laminära vinden. Lyftet var gigantiskt i den halvfriska
vinden.
Efter starten och då jag flög på en säker höjd gick jag upp
på toppen av platån och där var lyftet mycket starkt.
Att transportera sig själv med modellen i luften är inte
enkelt…Eftersom marken på HH är svårt söndertrampad
av klövdjur, gäller det att ha split vision, så man ser var
man sätter fötterna…Jag har stått på öronen förut och letat
och försökt få syn och kontroll på en modell, som flög egen
akrobatik, eftersom jag kommit åt spakarna då jag fallit.
Att flyga långt ifrån sig mot morgonsolenkan vara svårt,
då modellen tenderar att försvinna i ljuset och med en
grå molnskärm som bakgrund.
Så inte släppte jag modellen med blicken, för då kan
det vara kört.
När jag flög och jag låg ca 50 över klippkanten, passerade en MD-80 passagerarkärra på väg under lång final till Ängelholm.
Det som var märkligt, var hans höjd. Eller vill jag säga
brist på höjd. Min bedömda höjd då han kom över näsan
på HH var maximalt 750 fot.
Hur kan jag veta det ?
44 års flygerfarenhet på HH har gett mig viss rutin att bedöma höjder relativt omgivningen.
2 timmar fick jag i luften, innan jag beslöt att gå tillbaka till fortet för att landa bakom detsamma på den någotsånär
fria gräsytan.
Jag hade gärna flugit vidare, men jag hade ett avtal med
min tandläkare, som jag inte kunde missa.
Landning kan var problematiskt på HH på grund av turbulens, hinder i form av stenar och träd och framför allt en stark lärotor, som slänger vilket plan som helst som en vante.
Dock så gick landningen perfekt och inga skador.
Under hemfärden hade jag en seg näradöden upplevelse på E6 klämd mellan 2 trailerdragare. Han låg 1,5 m bakom mig. Framför mig hade jag på 50 m avstånd ännu en trailerdragare.
Lastbilschaufförer vägens riddare ? Glöm det !
De försvann då Cabotagetrafiken tilläts inom EU.
Där finns människor som är utan vett och sans där oxå !
Jag tog bilder och stillbilderna är klippta från min video från min Mobius.
Hoppa in om du vill och se på min hangflygförmiddag
på Hovs Hallar. Hanget som ger bäst lyft i Sverige !
Min Spirit med kameran på kroppen riktad framåt.
Min trogna Spirit har loggat 503 timmar nu.
Still going efter många skavanker. Flyger du så mycket
som jag gör, då blir det skador. Den som aldrig flyger
har alltid blankast modell !
Kraftig nederbörd över Kattegatt. Kom dock aldrig hit.
En av korpekvilibristerna…
Just efter start…
Stranden där getterna brukar vistas.
65 m hög klippkant. Jag har landat in i kanten…
halvvägs upp. Efter ett klätteräventyr lyckades jag
bärga min Multiplexmodell från 1977 !
Havet var grönt i dag…
Stranden där vi kan landa, om vi flyger skärm och vi har
sjunkit under kanten i dåligt lyft. En seg promenad
där man får bekänna färg, då vi ska åter upp till Platåns topp.
Kilen du ser här kan ställa till besvär för hangflygare under vissa betingelser.
Möte med korpar
Skygga, men de vill gärna stilla sin nyfikenhet…
Detta är platsen där delar av Ingemar Bergmans film “Det sjunde inseglet”
spelades in. Vidare spelades starten för Andrés nordpolsballong
“Örnen” in här i Troells film ” Ingenjör Andrées luftfärd”.
Segeltorpshanget och längst bort Norrehamn där vindmätaren finns.
Final med bra fart.
Nu full klaff.
Här gäller det att styra i turbulensen.
…och att linjera upp modellen.
…för att kunna…
…sätta den rak på vingarna…
…samt dra in klaffen på 5 cm höjd så de inte skadas vid landningen.
Återigen startberedd vid fortet.
Ser du mot Hovs Hallar med en kikare syns dessa träd tydligt även från Halmstad.
En Horst bildar raukliknande pelare eller torn.
Du kan se här på bilden tagen nära havsytan, att jorden är faktiskt rund. En del av bakgrunden har backat ner under horisonten och skyms av havet.
Vägens riddare (rätteligen skitstövel) som låg bakom mig på 1.5 – 2.5 m avstånd.
Utan känsla för säkerhet är föraren av den polska Scanian.
Jag höll enligt min navigator 90 km timmen. Undrar om
chauffören i den polska trailerdragaren tagit bort fuse
nummer 16 som disablar farthållaren och 89 km/timman
spärren på sin Scania ?
Ingen termik sista dagarna och ingen vind som
passar mina hang.
Ibland känns det veset…Fast promenera i naturen
går bra, om man vill få lite vederkvickelse.
Jag åkte till havet för att se, om det skett något,
som kunde väcka mitt intresse.
Jag längtar verkligen, efter en rejäl västlig
höststorm, som kan avslöja intressanta saker,
vilka dolts i havet och göra abrupta förändringar
i strandnaturen.
Färd ner till Lagaoset och sedan blev den promenad
till andra parkeringen på stranden och genom
skogen åter till bilen vid Lagaoset. 8 km.
Jag har, under flera månader, närt ett tanke,
att få lite bilder på en av de vita älgarna, vilka
rör sig i naturvårdsområdet.
Men resultat har varit noll.
Promenera längs havet är ett utmärkt sätt att
ladda de inre batterierna. Man får lite nya intryck,
frisk luft och du hör havets brus och frasande
mot stranden vilket ger ditt sinne en viss ro
och skapar förutsättningar för eftertanke.
För att förhindra att den något poetiska stämningen
inte ska växa sig till en eufori, får vi inte glömma det
eviga höga bruset från den vanvettiga trafiken
på E6, som går jämte stranden på 200 m avstånd.
Lite ovanligheter fann jag. Bland annat lyckades
jag fotografera den mycket sällsynta cellulosalärkan.
Hon satt på en ilandfluten trädstam och pillade upp
en larv, som satt under barken.
Annars var det diverse fynd längs mitt strövtåg,
som attraherade mitt öga och fantasi,vilket mina bilder visar.
Klart är, att växtligheten har tagit ett sista tag nu,
efter regnet, som kommit.
Strandrågen blommar kraftigt och strändernas blommor är små öar av intensivt klarblått i
sanden.
Tycker du färgen varierar på sanden, beror det på
olika ljusförhållanden.
Jag orkade inte korrigera verkligheten till en
konformistisk standardiserad bildkavalkad.
Häng med om du har lust.
Själva Lagaoset. Sandreveln till vänster bildad de sista 10 dagarna. Ett bevis på hur snabbt utseendet skiftar på grund av vind och ström.
En strandodjur på marsch med sina två barn…
Jag finner bara trädets former…behagliga och mjuka. Den överst grenen ser ut som stjärten på en fisk, eller som
mynningen på en ljuddämpare på en motorcykel från 40-, 50-talet.
En fjäder som flaggar kanske för Saltarven till höger.
Här hade jag tur, som kunde plåta den mycket sällsynta och
skygga Cellulosalärkan. Detta var min första observation
över huvudtaget. Latinskt namn: Alauda Positos Cellulose
Något som ser ut som Tina Turners peruk från 1986…
Ett märklig mönster på växtligheten. Växer lika rakt
som leden av mänskliga robotar på en militärparad i Nordkorea.
Vinden raspar mönster i sanden. Om det tar tid ? Självklart, men vem har brått mer än människorna …
Strandvegetationen i överväldigande blom.
Tänk vad lite regn kan göra…
Livskraften är obändig tycks det…
Den enarmade strandfnasen vinkar till oss: Häng med !
Tick-Tack
Tro inte, att detta djur är snällt !
Den nya sommarstugan på gång…ljus och luftig byggnad.
Vid Lagaoset bildas ofta…ska vi kalla det laguner ?
Han pratade och bjäbbade så mycket att käken flög ur led…
ibland kanske jag önskar, det drabbat vissa politiker,
så de tystnar för tillfället och förmår sig själva att tänka efter,
vad de sagt egentligen….
Jag vet inte vad det är för djur…en blandning av dromedar, sfinx och get…?
Blåmärkt sensommarglädje.
Ta fram din Flora och examinera örten. Det ger stor tillfredsställelse.
För dig som inte har energin…Strandsenap
Annan inställning på kameran. Samt annan tidpunkt
Här har vi den gamle (6år) gårdvaren vid Lagaoset. Han ser barskare än vanligt, kanske beroende på att en barnfamilj med gemensamma krafter försökte
vrida näsan av honom…tursamt nog utan att lyckas.
Den ständigt gapande sandsväljaren låg och pockade på uppmärksamhet…
…medan den trubbnosade Huvudsaken bara låg
och filosoferade…njutande en tillfällig indiansommar.
Slutligen paraden med Storskarvar. De förökar sig,
kan det för betraktaren tyckas, exponentiellt.
Kanske de borde decimeras… om jag vågar säga det.
…de chanser som ges att komma ut och utöva min hobby.
På Hovs Hallar har jag nyligen fått några fina flygningar på hanget.
Den senaste tiden har jag inte uppdaterat bloggen så ofta
av olika skäl. Vi får se, om jag kan bättra mig. Jag vet, att en blogg eller hemsida som inte uppdateras
är en fullständigt död anka.
Min blogg vill jag hålla levande för dig som är besökare… så gott det går.
Alltnog, vi har haft en högtrycksrygg med solsken och
passerande kallfronter.
Detta ger möjligheter för sjöbris och därmed startar
hangmotorn vid kusten.
Vinden har mestadels legat på nord eller med en aning dragning åt nordost. Vindhastigheten har varit låg. I genomsnitt mellan 1-3 m/sek, vilken är mer än tillräckligt för exempelvis min ärrade Spirit.
Då det är svagt lyft riktning nord, ska man se upp med topprotor och kantrotor. Det gäller att starta i rätt ögonblick och dra iväg modellen med all kraft du har.
Detta, då det är en fördel att ladda in rörelseenergi i modellen, för att ha lite valfrihet att manövrera vid kanten, om det krisar.
Att åka nedanför kanten, 70 m lodrätt, är inget önskeläge, hur duktig och van du än är som modellflygare på hang.
Jag kom upp i lyftet efter lite akrobatik över kanten och väl i den laminära havsvinden var det en barnlek att flyga.
Ok, nu är jag på 100 m höjd, vad gör jag sen då ?
Jag flyger min utomordentligt vältrimmade Spirit och njuter av dess rörelser. Ibland njuter jag åt min egen flygning oxå…
Jag menar, då jag verkligen försöker flyga rent och effektivt genom att använda samtliga roder på rätt sätt.
Det är inte nödvändigt att flyga som en galning på ett hang.
Man kan bara njuta av flyg och natur.
Genom högtrycksryggen och att kallfronter passerat, fick vi en labil skiktning i luftmassan, som möjliggjorde termikflygning.
Sjöbrisen indikerar på sitt sätt termikförekomst inne över land, då Cu-moln bildas. Den stigande luften, som bildar molnen ska ju ersättas och då sugs luft från havet in och sjöbrisen drar igång.
Jag har varit ute och flugit termik under just dess förhållandena de sista dagarna. Vindstyrkan har varit låg, varför jag kunde kurva utan att driva iväg en kilometer.
Ofta har jag startat vid 9-10-tiden och då har termiken varit svag. Termiken må vara svag, men min HyperAva tar minsta blåsa genom modellens utomordentliga egenskaper.
Blåsorna tidigt på dagen, där jag flyger, är svaga och glesa, så det gäller att utnyttja modellens förmåga.
Efter hand som instrålningen ökar, blir termiken bättre och mer utbredd. Vid 12-tiden är det gott om vidsträckta områden, där det lyfter. Problemet är inte att komma upp, utan att komma ner.
Lite hjälp med flygandet har jag av migrerande ormvråkar, vilka nu beger sig till Sydeuropa och Afrika för en behaglig vinter.
Vi kan förvänta en ökning de närmaste 14 dagarna av flyttfåglarna.
På förmiddagen flyger jag torrtermik, men vid 13-tiden börjar det blomma av Cu-moln. I torsdags var det sådant väder. Vinden var i torsdags O-SO ca 1-3 m/sek.
Ett problem hade vi med konvektionsdimma. Som du vet, sätter dimma ner sikten och gör modellen svårare att se.
Så det blev till att hålla modellen nära sig.
I torsdags startade jag 0930, mellanlandade för att byta kamerabatteri efter lite mer än en timma, för att definitivt landa kl 1300.
Så mer än 3 timmar i luften.
Under mina flygningar förbrukade min gamla Mega-motor
och mottagare med servo och telemetri 2070 mA,
vilket var, vad jag fick i, då jag laddade efter hemkomsten.
Vi är ju bara i början av September, varför jag hoppas på flera möjligheter till termikflyg.
Vi modellflygare är som loppan…vi lever på hoppet…
Här kommer diverse bilder…som är tagna med min Mobius, där jag klippt stillbilder ur videomaterial.
Min Spirit på HH
Klart för start.
Så här såg det ut, där jag flyger termik för 14 dagar sen…inte ett grönt strå på vallen.
Så här ser det ut i dag…
Då var gräset gult och björkarna släppte sina löv.
Nu har växtligheten kommit igång efter regn.
Då…
Nu grönskar det igen.
Start med Mobiusen på bommen videofilmande.
Du ser ingen Cumulusbildning kl 0930
Men termik det flyger vi…
Ja, skyn är blå.
Jag gnetade mycket mellan 50-100 meter…
Dag för landning så ut med aerodynamiska bromsarna
4 m Ava…ser du molnen till höger ?? Små Lenticularis från Hallandsåsen.
Du ser det var disigt, vilket satte ner sikten.
Enstaka grågäss på väg till sina betesplatser.
Naturen har startat om och blåklockan prunkar.
Skyn klockan 12 där jag flyger.
Vallen växer så det knakar nu.
Undrar hur lång tid människorna för 1200 år sen tog på sig
för att transportera hit och resa denna monolit ?
Vi hade planerat att flyga hang i trakten av Ystad 31/8 – 3/9 .
Men vädret rår vi inte på. Vi vill ha sydvästlig vind för att
kunna flyga.
Det kommer inte att ske enligt flera prognoser. Vi får hård
sydlig vind med enstaka regnskurar.
Alltså ställer vi in denna träff och siktar på en ny datum
lite längre fram, då vi har ett stabilare tryckläge.
Vårt boende hos Henry är avbokat för samtliga hangflygare.
Ofta har jag hävdat på detta forum, att då jag är ute för att modellflyga, då kan jag nästan alltid förvänta mig, att något oförutsett och från flygning helt väsensskilt inträffar.
Det jag ska berätta nu, kanske bekräftar min förmodan.
Dagen var en fin sommardag i förra veckan. Vi har ju
upplevt en lång period med sol och mycket torrt väder
den sista tiden.
Vinden var västlig, vilket var en förutsättning att kunna
flyga hang med min modell vid Tönnersa Strand längst
in i Laholmsbukten. Hanget är troligtvis…Sveriges längsta kusthang, ca 20 km långt och 3-8 m högt.
Det är en av mina favoritflygställen, eftersom det är
lättillgängligt och ligger nära Halmstad. Det sistnämnda påståendet om lättillgängligheten,
skulle jag få skäl i att ifrågasätta efter mina äventyr
denna min förväntade fina flygdag.
Området där jag flyger, är ett naturskyddsområde, vilket Länsstyrelsen Halland har renoverat och återställt under de senaste åren. Området hade som de flesta blivit förbuskat och igenväxt av sly, tall och björk, vilka hade brett ut sig över sanddynerna, så biotopen blivit helt förändrad.
Länsstyrelsen hade beslutat att restaurera området genom att ta bort sly, tall och björk, så man kunde bana av humuslagret och åter få fram sanden och därigenom återskapa dynlandskapet.
Detta gjordes på ett ganska brutalt sätt med stora maskiner och många besökare reagerade. Men nu, då det är färdigt, kan vi se, att resultatet blev mycket bra.
Jag skriver om förändringen, då det påverkade mitt vägval ner till hangkanten. Allt hade blivit mera öppet och inbjudande nu.
För att komma ner till platsen vid dynkanten mot havet parkerar jag normalt vid parkeringsplatsen. Sen monterar jag modellen,
tar mitt pick och pack och promenerar längs den inre dynkanten
till min pilotplats ca 700 m söderut.
Med tanke på den torka vi haft, att man röjt i skogen och öppnat
upp, trodde jag, att jag fick en strålande idé…
I stället skulle jag köra en skogsväg söderut de 700 metrarna för att kunna gå den korta vägen ner till min pilotplats.
Där jag parkerade bilen, höll man på att färdigställa ett fårstängsel, vilket ska hysa ett större antal får, som ska beta av markens sly, vilket ofelbart kommer att växa upp, då man tagit bort den högre
växtligheten.
Så ut med grejorna, sikta på havet och iväg. Avståndet att gå ca 250 m, vilket är mindre än de 700…
Första biten var enkel med avverkad mark, sen kom ytor med sand, vilket kommit fram efter topphyvlingen.
Men sen…började besväret. Jag gav mig ut i terrängen,
då jag förväntade att torkan skulle gjort det träskartade området torrt,
så man relativt lätt kunde gå igenom.
Det var mycket högt kraftig gräs, cirka en halv m högt, som gjorde det aningen knepigt att ta sig fram med modell i ena
handen och min radio i andra. Men det gick.
Gräset blev högre och högre och jag kunde inte se, vad som
dolde sig i gräset, vilket gjorde framryckningen lite osäker.
Ett tag tänkte jag avbryta, men vem vill erkänna ett misstag med en gång ?
Jag knegade på under ständigt ökande besvär. Dock tycktes
marken vara relativt torr, viket var ett incitament för mig att plöja vidare i det frodiga gröna havet.
Efter halva vägen var jag svett och trött…men ge mig…aldrig.
Det skulle jag gjort, men jag visste inte då, vad som
väntade 50 m längre fram.
Just som jag passerade en lega efter en älg och tog ett steg
framåt, fick jag, låt oss säga en storartad överraskning:
Jag klev rätt ut tycktes det i ett tomt hål…jag sjönk ner till
halva låret i gyttjan !
Du ska veta, jag var klädd i fina ljusa byxor, en märkesjacka,
som var vit och mina väl ingångna gamla slitna favoritskor.
Om du föreställer dig en pensionär stående i kolsvart gyttja ute i det
gröna med en modell i ena handen och sändaren i andra….
stående aningen villrådig och tycktes tänka vad har hänt..
då har du en bild av mig.
Det gällde att ta sig upp nu. Men först rädda min modell och min radio,
vilka jag placerade i det höga gräset väck från gyttjan.
Efter oändlig, som jag tyckte, möda fick jag benen ur den klistrande och sugande gyttjan. Problemet var nu mina skor…de satt
mer än en halv meter ner i Tönnersaskogens ävja.
Av med jackan och liggande på magen stack jag ner min arm och fick tag i min ena sko. Den satt nästan med fast
som gjuten i betong men det berodde på det vakuum som uppstod.
Till slut lyckades jag under svavelosande eder lossa min pjuck.
Nästa sko satt också fast och då jag låg på magen och försökte
få tag i den, lossade min klocka…nere i hålet. Allt enligt Lagen
om allts Djevflighet.
Jag lyckades få tag i min exklusiva… Lurex, som jag köpte för
100 spänn på OK-macken för 10 år sen och som gick på sekunden.
Jag tappade klockan, då den lilla pinnen som håller armbandet
hade hoppat bort under mitt rotande.
Alltnog klockan bärgades, då den hamnat i skon och nu återstod
bara att få upp min sista fotbeklädnad. Ny neddykning med armen
i gyttjan och min axel mot marken och efter svett och svordomar
hade jag den vid ytan.
Hur skon såg ut ? Som en kolsvart lerklump.
Nu förstår du käre läsare, att en klok person efter denna erfarenhet
hade gett upp, vänt om och gått tillbaka.
Men jag var just då inte klok nog, att göra det, utan jag beslöt
mig för i min då vettlösa envishet, att jag ska försöka lite till,
eftersom det ju inte var långt kvar till den hägrande fasta marken
och möjligheten till flyg.
Så expeditionen fortsatte mycket sakta och mödosamt. Det gick i
5 m etapper, då det var fysiskt mycket svårt att kämpa sig fram.
Efter cirka 20 meter då jag for ner i nästa gyttjehål.
Marken indikerade inte dessa dyhål, då ytan hade torkat och såg fast ut.
Denna gången åkte jag ner till livremmen…. Kan du se synen ? En man stående i ett gyttjehål tillsynes utan ben med ett plan i en hand och en sändare i andra handen ? Groteskt…säkerligen.
Hade jag sett mig själv, hade frågan osökt varit:”Vad gör han ?”
Nu blev det att försöka komma ur suget från den svarta gyttjan. Ny ritual
med att lägga modell och radio åt sidan, sidan så jag skulle få rörelsefrihet.
Detta var mycket fysiskt ansträngande. Jag är ganska gammal,
men jag är i god form efter regelbunden träning på gym och
många cykelmil, så utan min goda form, så vet i tusan hur det gått…
Alltnog, jag lade ifrån mig modell och sändare och stod i mitt hål omgiven av den starka doften av kärr, ruttna växtdelar och
omsvärmad av , som jag tyckte, traktens alla flugor.
Flugor då man står i ett dyhål i gassande sol är synnerligen
irriterande, så har jag inte överdrivit.
Värmen var gassande i stillheten och mina tankar förbannade
mitt dåliga beslut att fortsätta.
Jag kom upp , men i hålen fanns mina skor…
Nu var kris…jag ville för allt smör i Småland bärga mina skor.
Skorna var ett par loafers av fabrikatet LLoyd storlek 44.
De var mina favoriter. Alltså fick jag lägga mig på marken,
sticka ner handen så djupt jag kunde i hålet och denna gången
tog jag inte av min fina vita jacka.
Skorna kunde jag känna längst ner, men de var omöjliga att få
upp, trots jag drog för allt jag var värd.
Efter 5 minuters förgäves fiskande, då jag och jackan, för att inte
tala om mina byxor hade antagit en kolsvart färg från gyttjan,
då gav jag upp.
Jag tänkte att mina pjuck får någon gång bli två artefakter,
som arkeologerna kanske finner. De tolkar väl detta fynd av
mina skor som en kult- och offerplats…
Ok , föreställ dig synen av en modellflygare , som ett svart
gyttjemonster utan skor men med modell och radio i handen i en strandskog i södra Halland funderande på vad ska han
företa sig nu ?
Efter jag bärgat mig själv ur detta svarta hål, var jag
utomordentligt fysiskt trött. Det var jobbigt att ta sig upp,
så därför var jag tvungen att pausa och fundera ordentligt
på närmsta framtiden.
Slutligen hade jag fattat ett beslut, jag skulle tagit långt tidigare,
vilket var att vända om och gå bästa vägen tillbaka till bilen.
Det var liksom inte läge att fortsätta ner mot hanget nerkletad
med gyttja och i strumpsock…fast jag medger, att fortsätta var
en tanke, som snabbt gjorde en runda i min hjärna,
men jag besinnade mig…
Min sändare var nu försedd med lager Tönnersagyttja liksom
min Spirit. Jag hoppades det skulle gå att rengöra,
utan att funktionen hade blivit påverkad.
Således helt om marsch, vilket var en överdrift, ty det gick
icke i marschtakt. För att ta mig ut lättare, beslöt jag mig för en något annorlunda
väg, som såg lite enklare ut…Det var den inte.
Gräset var mer än en meter högt och jag fick vila var 5. meter
och spana framåt på min vacklande väg.
Inte bara var det högt kraftigt gräs, ca en m högt och segt som
gummi, i gräset dolde sig döda björkar, som snärjde den
gående modellflygaren och gjorde livet mycket svårt för honom.
Jag föll flera gånger och det är inte enkelt..att falla menar jag.
Det gällde ju att rädda radio och modell i första hand och i
andra hand försöka ta emot mig själv, då jag föll som en säck potatis.
Jag vet nu, hur marken luktar i Tönnersa Skog !
Under min strapatsrika reträtt förbannade jag mig själv,
vad jag gett mig ut på ! Inte en gång utan ständigt. Detta var bra, för det triggade adrenalin
ur binjurarna, så jag fick signaler till hjärnan att mala framåt.
Eftersom jag inte ger upp så lätt, hade jag efter 15 – 25 minuter
kämpat mig fram till relativt fast mark, vilket jag upplevde som
en oändlig befrielse, då jag nu kunde gå utan att riskera att falla
omkull.
På den relativt fasta marken hejdade jag mig och begrundade
min situation och mig själv.
Första tanken var, att jag ser bedrövlig ut med all gyttjan på mig
och utan skor. Jag var något osannolikt och groteskt vill jag säga.
Min förhoppning var, att detta är en folktom plats, där
sannolikheten att möta någon annan människa borde vara
disjunkt vid denna tid.
Hur fel hade jag inte…då jag kom sakta och mycket försiktigt
gående i det steniga gruset på mina ömma fötter i mina svarta strumpor mötte jag två man, som monterade fårstaket.
De såg på mig, som om jag vore en vålnad från underjorden
och jag kände att situation fordrade någon form av förklaring av mig,
som kunde motivera mitt dåvarande utseende .
“Jag är modellflygare”, var min något inadvekvata ursäkt,
till varför jag såg ut som en halländsk Godzilla.
Tänk om denna man trodde alla modellflygare skulle se ut
på det sättet jag gjorde ? Då blev han aldrig modellflygare.
Efter ytterligare förklaring från mig sa staketuppsättaren att,
“Det finns en parkeringsplats längre bort”.
Jaha, var mitt svar, jag vet, för jag har varit och flugit här i 45 år,
så jag är aningen bekant med omgivningen…
Männen avlägsnade sig och jag hörde deras kommentarer.
Kommen till bilen kunde jag se, hur jag såg ut…bedrövligt !
Först blev det att demontera min Spirit och lägga den och
radion i bilen. Men hur skulle jag kunna transportera mig själv utan att
smutsa ner bilen invändigt ?
Jo nöden är uppfinningarnas moder. Jag tog en stor svart
sopsäck gjorde två hål i den för benen och trädde den på
min svartleriga lekamen. I sätet lade jag ut ett vindskydd
vi har då vi är ute, för att inte smutsa ner stolen.
Mina händer spolade jag av nödtorftigt med en flaska vatten
för att inte kleta ner ratt och instrument.
Sedan bar det iväg hemåt med en känsla av oändlig
tillfredsställelse att slutligen ha kommit så här långt i
mitt hangflygäventyr.
Förresten har du känt, hur märkligt det känns att köra bil
barfota ? Jag menar känslan i fötterna på pedalerna utan skor ?
Jag körde in bilen på gården, för att min Via Dolorosa skulle
bli så kort som möjligt inför spejande grannar.
Hemkommen gick jag in i duschen och spolade av det värsta med
kläderna på.
Då jag spolat av det värsta och tog av jackan ramlade det ut
en halv kubikmeter gyttja ur ärmarna…
Mina kläder fick jag köra två gånger i tvättmaskinen, innan
de blev rena. Hemma låg en tung doft av gyttja och kärr efter
mitt duschande.
När äventyret efter gyttjebadet var något så när avslutat,
kanske läsaren tycker, jag skulle sätta mig och tänka efter…
Nä, inte jag, jag bytte kläder, gjorde ren min sändare och torkade
av min Spirit, drack lite saft, lastade bilen och for iväg riktning hanget igen ! Du tror väl inte jag ger mig…
Nu parkerade jag bilen vid den riktiga parkeringen och gick
ner till min pilotplats den vanliga vägen. Det tog knappt 10 minuter
att gå från parkering till pilotplats…
Sen fick jag två fina flygningar på 1.5 timma !
Man får aldrig ge sig ! Man brukar ju säga att
“Den late bär hellre ihjäl sig , än går två gånger ” .
Jag tycker det talesättet, eller det om att “Genväg är senväg”,
har båda lite relevans till mitt gyttjebad…
Här kommer bilder. Jag skulle gärna haft bilder från mitt äventyr i träsket, men det var liksom inte läge att ta fram kameran då… vilket du säkert förstår !
Men nästa gång då…
Kameror är Mobius och GoPro.
Här, vid den gula pilen blev det mitt Waterloo.
Bilden är en gammal Google Mapbild,
som inte stämmer med naturen i dag.
Så såg terrängen bitvis ut där jag botaniserade…
Varför jag ville hit…
Landning 1 på G.
Ny jacka på mig och nya byxor och skor…
Insvängning på final.
Strax sättning.
Landning 2 på stranden.
Min fågel i sitt rede…
Här flyger jag.
Du kan se Lagans mörka vatten flyter längs bukten…
Efter min flygning vill jag visa, att allt inte är svart gyttja vid Tönnersa…
Här ska det gå en flock får och hålla borta slyet. Därav staketet, vars uppsättare jag mötte…
Som du märkt, har vi haft ett stabilt högtryck, vilket har pumpat upp ekvatorial luft till Skandinavien. Detta på gott och ont. Det har varit varmt, 30 C och svaga vindar. Detta väderläge skapar förutsättningar för termik i inlandet och därmed kan det bli sjöbris vid kusten. Sjöbrisen skapar den “pump”, som gör att vi får pålandsvind vid 12-tiden och frånlandsvind vid 20-21-tiden.
Vad det handlar om, är att vi har temperaturskillnader mellan
hav och land.
Naturen är så inrättad, att den vill utjämna skillnader.
Därför sugs sval havsluft in från havet in över det
relativt varmare landet och tvärtom på kvällen, då marken
svalnat och havet behåller sin temperatur, vilket inducerar
frånlandsvinden ut mot havet.
Sjöbris vid Hovs Hallar är oftast nordlig med ca 3-7 m/sek.
Man kan säga lite generellt, att vid solinstrålning och då
betingelser för sjöbris föreligger, att vinden följer solens
vandring över skyn.
Detta borde vara en garant, för att det ska vara flygbart på hanget.
Jag kollade vindmätaren och den sade 3-5 m/sek nord, så jag åkte ner.
För att vid framkomsten kunna konstatera noll vind. Vimpeln hängde som en blöt disktrasa.
Men jag nedslogs inte av det, utan jag besteg Platån,
med det jag behöver för att flyga.
Sen blev det till att sitta på tuvan, filosofera och invänta vind i form av sjöbrisen.
Den kom och blåste med 3-4 m/sek, precis som jag förväntat.
Så igång med radion och start ut över kanten.
Vilket visade sig vara ett vågspel på grund av rotor och
turbulens.
Jag borde avbrutit startförsöket, för min flygning gick
på skruvar, inte på lyft…Min modell fick jag hanka fram
med klaff och enbart styra med sidoroder. Hade jag använt
skevroderna, hade modellen med all säkerhet vikt sig över
den vinge där skevrodret gick ner.
Men efter lite kämpande och nästan studsande på buskarna
vid hangkanten, kom jag upp buren av den laminära
havsvinden.
En timma fick jag i luften vid denna första starten och
vinden var stadig och rakt på.
Således landade jag, monterade min GoPro i nosen
och skulle starta för att få en ny härlig tur…trodde jag.
Jag märkte att rotorn på toppen blåste i nacken på mig,
då jag stod längst upp, vilket var en vink om besvärliga
förhållanden.
Min start förlade jag till den högra delen av Platån.
Jag satsade allt jag hade i utkastet, vilket var tur, då
modellen av rotorn pressades ner till just över kanten,
där det var endast turbulens och noll lyft. Med tur och skicklighet lyckades jag landa i uppförsbacken
på topphanget.
4 gånger försökte jag i min envishet, för med den vind
vi hade, var det flygbart enligt min bedömning.
Det var det inte. Sista startförsöket kunde slutat
riktigt illa. Jag startade med ett utkast värdigt en spjutkastare,
för jag skulle ha energi i modellen för att kunna kontrollera
starten.
Förhållandena vid kanten var för mig överraskande
genomusla.
Jag vacklade med en överstegrad modell för att komma
tillbaka in över kanten, så jag skulle kunna landa relativt säkert.
Det gällde att styra medminsta möjliga utslag för att inte förbruka energi/moment. Vid sådana kritiska tillfällen som nu, då gäller det att hålla hastigheten
uppe för att kunna ha någotsånär kontroll på modellen.
Bättre med högre hastighet och en landning på ett svårt
ställe än flyga sakta, vika sig och se planet försvinna
okontrollerat ner mot klipporna 60 m ner. Det hade
inneburit att modellen förpassats till balsakonfetti.
Jag insåg snabbt, att jag inte skulle kunna ta mig upp
över taggtrådsstaketet.
Alltså tog jag ett snabbt och radikalt beslut att sätta
modellen i buskarna, som växer i en smal skärm
framför staketet och utgör gränsen till 50 m kan framför taggtråden.
Jag brakade ner, för jag vill inte säga jag landade,
i en buske och från min pilotplats kunde jag inte se
modellen. Jag erfor lite kalla ilningar längs ryggraden, då jag
befarade, att modellen ramlat ner från kanten och
gått i småbitar. Inte roligt. Modell med innehåll,
med min dyra ombyggda GoPro i nosen….
Jag gick med aningen av ett bultande hjärta ner till
staketet, stannade till och vevade på skevroderspaken
…tack och lov, jag hörde att det rasslade i buskarna,
som bekräftade, att modellen var nåbar för bärgning.
Nu var problemet att ta sig ut till busken, som växte
på kanten Precis nedanför busken en lodrät 50 m hög
vägg….Jag kröp igenom taggtråden och traverserade
mig fram mot modellen vägledd, av mina glatt
rasslande servon.
Modellen satt i toppen av en buske och efter lite
akrobatik hade jag min Spirit åter i fast hand.
Min GoPro hade vid landningen i busken lossat och
låg vid buskens rot glatt fotograferande.
Åter till min pilotplats med min modell och kamera.
Aningen svettig och med hög puls, kunde jag i lugn
och ro besiktiga modellen. En liten intryckning i
framkantslisten, som jag lagade omedelbart
vid hemkomsten, så modellen nu åter är fit for fight.
Med tanke vad som hänt och vad som kunde hända
vid fler startförsök, avbröt jag och ställde kursen hemåt.
Man ska inte utmana ödet för mycket…
Men hemfärd med ännu en erfarenhet rikare.
Och med ytterligare en timma i luften på HH att addera
till min flygdagbok.
Bilderna nedan illustrerar mina misslyckade startförsök.
Bilderna klippta ur video från GoPron.
Uppdatering från min flygning tisdag 5. Juni;
I tisdags indikerade alla sensorer…att förutsättningarna
för hangflyg tycktes föreligga helt superbt på Platån vid
Hovs Hallar..
Mitt flygsug segrade lätt över mitt eventuella förnuft…?
Det blev en resa söderut och jag stod klar att starta kl 1030 på Platåns högsta punkt. Då var vinden ca 2 m/sek och lite snett från NNO.
Startade min Spirit utan extra last och med positiv förväntan
men fick mig omedelbart en brutal påminnelse om existensen
av en topp- och kantrotor. Just vid de förhållande vi har nu,
är rotorerna väl utvecklade och oanat starka med kraftig
turbulens.
Rotorn vid kanten ligger som en roterande vals, vilken
hindrar tryckvinden att generera lyft vid kanten.
Modellflygaren har att studsa sig igenom genom rotorn
och ta sig ut till det genuina lyftet.
Jag tråcklade mig igenom rotorn och då jag gör det,
hanterar turbulensen min modell som den vill,
då jag vill nå ut och upp till den laminära vinden.
Lyftet var inte gigantiskt, men efter en sväng till
höger mot Båstadhållet och tillbaka var jag på säker
höjd och i bra lyft.
Vinden ökade snabbt upp till ca 5 m/sek, alltså till den
gräns, då vågorna på havet börja bryta.
Lyftet från hanget jobbade i pulser. Ena stunden bra, nästa stund uselt. Vinden som kom var mycket termisk, vilket störde hangets förmåga
att skapa lyft.
Nåväl, efter en timma i luften landade jag på toppen och hängde på en kamera. Jag erkänner, jag gick och svassade på toppen en god stund för att invänta rätt ögonblick att få iväg modellen, med tanke på hur min första start hade
gestaltat sig…
Läget jag ville ha, det var stabil vind, jag vill kunna se,
att löven på träden vid kanten rör sig och jag vill inte att
vinden blåser mig i nacken, då jag skådar ut mot havet.
I detta, ett osäkert läge, är min teknik att starta snett ut med all kraft jag kan åstadkomma, därefter svänga och flyga en liten bit innanför kanten/staketet och få en uppfattning om lyftet , samtidigt som jag är inne över kanten om
utifall att… Detta ger mig valfrihet att välja landning utan alltför mycket huvudbry. Det lyckades mig att plocka lite höjd.
Men det var svårt att ta sig ur rotorn. Men envis är jag och jag gnetade, studsade och flög ömsom upp och ömsom
ner, innan jag kom upp i det riktiga lyftet.
Hur som helst, efter att ha åkt upp med laminärvindshissen
fick jag sammanlagt 3 härliga timmar i luften.
Många promenerande turister stannade till och ville få berättat för sig, hur allt detta med radiostyrda plan
och hangflyg fungerar .
Jag gjorde så bra positiv propaganda jag kunde.
Jag hade gärna flugit mer, men jag hade andra avtalade
möten och var tvungen att åka hem, tyvärr.
Tursamt nog var denna dagen inte stekhet, så jag stod
ut i solen. Jag är försiktig med sol och använder i regel
heltäckande klädsel och mössa då jag flyger i sommarsol.
Sen var det att åka hem i etanoldriven bil med min hjärna fulladdad med nya minnesvärda intryck, som gör livet lätt att leva.
En bra dag igen !
Tycker du jag tjatar för mycket om mina äventyr på Hovs Hallar…?
Men det är ju min favoritplats för modellflyg…
Nåt måste jag ju skriva på denna lilla blogg.
Till helgen blir det en resa till Linflygträffen i Kungsbacka och jag
utlovar bilder och text.
De videofilmer jag ska spela in, hoppas jag blir så unika, som jag förväntar…
Min väl insuttna pilottuva på Platån.
Klart starta.
Du ser själv…lugnt hav.
I detta väderläget kan du befara en varmluftsbubbla framför hanget, som gör, att havsvinden inte kommer åt att generera lyft.
Nödlandning 1.
Här är jag och modellen illa ute trots…
…att jag vid detta startförsök, med hänsyn till höjd var övertygad om
, att jag skulle greja det. Men verkligheten var brutalt en annan.
Det var sjunk och turbulens…
…du ser mitt läge; dålig höjd, dålig speed… och framför mig skånskt berg… det gäller att i alla fall kunna sätta modellen i buskarna…
Kommer jag in över kanten… för nu gick det vinglande…
…den busken får bli min räddning…
Nu !
Min kamera låg i gräset och plåtade glatt grönskan med 2 bilder i sekunden…
Det händer alltid något spännande och oväntat, då jag är ute och flyger ! Det gör det aldrig framför en tv.
En videosnutt från mina startförsök..,
Som du förstått har jag kört sträckan Halmstad – Hovs Hallar
tur och retur många gånger. Jag har flugit vid Hovs Hallar
i 45 år… Beräkna antalet besök till minst 25 gånger om året.
Det blir 1200 resor á 100 km. Alltså har jag kuskat 12000 mil…tur jag inte räknat
bensinkostnaden !
Om jag tycker resorna varit värda 120000 i bensin ?
Självklart är svaret ja !
Litet räkneexempel;
Om jag varit på HH 1200 gånger och varje gång flugit
i minst 2 timmar…det ger ett imponerande antal
flygtimmar = 2400 timmar i luften minst.
Så jo, jag påstår, jag har viss erfarenhet.
Här kommer en liten video, som visar vägen
mellan Båstad och Hovs Hallar. Jag tröttnar
aldrig på vyerna. Hoppa in och häng med och
se vad min dash-cam klarar av kvalitetsmässigt.
Musiken är skräp, men den är gratis…
Som du vet, är jag kroniskt flygsugen.
Mitt flygbegär tycks omättligt…
Det var det i går också.
Alltså hängde jag på hangen…
Både på Platån och vid Segeltorp.
Vinden 2 m/sek rakt på.
Jag flög min “HOBBY” från
Multiplex. Byggd 1978 = 40 år gammal.
Dessutom min Spirit.
Foto med GoPro och mest Mobius. Min Mobius satt tejpad på en stängselstolpe på kanten och plåtade 4 bilder/sekunden.
40 år gammal modell…jag önskar jag vore lika ung…
Försommar…härligaste tiden.
Fastsättning av GoPro…tape från Biltema. Det billigaste – det enklaste.
Halkskyddstejp från Biltema. Man får perfekt tag vid starter.
Jag bara njuter här av natur och min egen flygning…
Nej, det är inte egoism att njuta av egen flygning. Jag ser det som en bekräftelse, att man i någon mån behärskar flygkonsten.
Små skevroder ? Varför ska jag ha större ? Jag använder ändå mest mitt sidoroder.
Jag märker då jag flyger en 40 år gammal modell, att den är i konstruktionen 40 år. Profilen är antik och besitter mindre bra egenskaper vad gäller lågfartsflygning.
Så här håller den gamle sin radio. Hängande i en sele. Båda händerna stödda och båda spakarna aktiva.
Undrar du, varför jag är här och flyger ? Betrakta och tänk efter…
Segeltorp slutet av Maj 2018.
På Platån med min Spirit för att kolla
ny mottagare och Fail-Safeinställningarna.
Dagarna före Pingsthelgen har i södra Sverige dominerats av ett högtryckspåverkat väder med svaga vindar, värme
och sol.
Alltså var det upplagt med goda förutsättningar, om jag
ville flyga med någon av mina segelmodeller.
Efter att ha varit ganska svältfödd på hangflyg, har jag
fått några chanser sista tiden. Sjöbrisen har genererat
nord-och nordvästliga vindar på Hovs Hallar och där
har det blivit fina flygningar.
Generellt sett anser jag, efter min erfarenhet, att vi förr…hade mest nord-till nordvästliga vindar
under vår och försommar, vilka nu tycks till en del
ha ersatts av ostliga och framför allt sydostliga vindar .
Men så fort vi har en något så när labilt skiktad atmosfär, finns det förutsättningar för termik med Cu-bildning över land, vilket drar i gång sjöbrisen, vars existens blir en grundval för vårt hangflygande vid Hovs Hallar.
Lång mening… men det blir så ibland, då jag vill förklara…
Glädjande nog har det dykt upp lite nya flygare längs
hangkanten. Det är inte lätt att rekrytera i dag…det verkar, som om
allt vilket kräver en aktiv fysiskt insats av utövaren,
har en starkt dämpande effekt på verksamheten.
Är vi för lata idag, därför vi ofta hör mantrat:
“Nån annan får ta det…jag drönar helst framför en tv…”
Mitt flygintresse är starkt och för mig är det inte besvärligt att komma ut med en modell och flyga för att kunna uppleva det magiska, att se min modell sväva på sina egna vingar !
Jovisst, efter alla år med flyg tycker jag ännu, att det är
magiskt, att jag kan stå på marken och kontrollera något
som flyger !
I fredags var det i stort sett stilla i luften i Halmstad ,
men vindmätaren på HH visade N 3.6 m/sek.
Jag var tveksam, om jag skulle åka, men jag kunde inte motstå resan. Det fanns utsikter för en fin dag.
Min resväg är 45 km.
Modellen låg i bilen, allt var laddat, så jag drog. Nedkommen till HH möttes jag av noll vind och slaka vimplar.
Parkeringen full av förväntansfulla besökare, vilka försvann ner mot havet med sina kaffekorgar för att kunna njuta av närheten till ett hav med en fri horisont och en intensiv försommargrönska.
Modellflygaren, han tog sitt pick och pack och knegade
upp till Platåns högsta punkt, där han kunde konstatera,
att havet låg helt platt. Ett par km ut från stranden kunde vi se krusningar på det platta havet, så jag närde trots allt ett hopp, för jag är en obotlig optimist, att vinden var
på gång.
Vindmätaren nere vid Norrehamn ropade ut 2 m/sek nu. Men uppe på Platån vart det total stiltje. Nästan.
För kollade jag vid kanten, såg jag att löven på björkarna rörde sig lite oroligt i den svaga vinden, som vällde upp
över kanten.
Hoppet spirade och jag monterade min Spirit, då jag ville
vara redo, om tillfället yppade sig.
Ingen kamera på modellen då jag ville ha modellen så
lätt som möjligt vid de första utkasten.
Kan jag inte flyga, kan jag, när jag väntar, studera
omgivningen och naturen.
Långt ut från HH såg jag en Marieholms 26:a, vilket är
en mycket bra långkölad segelbåt, komma seglande på
sydlig kurs. Det var gammal seglarkompis, Thomas, som var på väg. Inte gick det fort, men vem har brått…
Thomas är Halmstads mest erfarne singelhandseglare
med ensamseglingar över Atlanten.
Jag hade under en följd av år exakt en sådan båt också
utrustad för ensamsegling, med allt vad som krävs,
då det gäller hanteringsmöjligheter och självstyrning
med vindroder.
Jo jag saknar seglandet, men jag hinner inte med det nu.
Från Halmstad kom ett CC-fartyg, (CarCarrier) från K-Line i 5 knop. Varför man gick sakta ? Det beror på att man har en ETA, (Estimated Time of Arrival) i Bremerhafen som ligger så långt framme, så befälhavaren väljer att krypsegla för att spara bränsle och hamnavgifter.
Det var inte speciellt mycket fåglar, förutom de allmänt förekommande gulsparvarna. Ett visst lugn har lägrat sig över fåglarna nu, då häckningstiden pågår. Revirhävdandet är inte så uttalat, som det var tidigare. Grå- och havstrutar
flög sina patrullbanor längs hanget under sin eviga spaning
efter mat.
Alltnog och emedan, det vindkrusade området på havet
kröp sakta närmare, innan det slutligen gick iland och
sade hej till och höjde humöret för en bidande hangflygare. Träden vid hangkanten bugade sig lite diskret , som en
bekräftelse i den loja vinden och mitt hopp om att få flyga steg.
Då jag stod på absolut högsta punkten, uppskattade jag,
att vinden vid kanten blåste med ca 2-3 m/sek rakt på
Jag gick i alla fall ner till kanten och mätte vindhastigheten
till lite mer än 3 m/sek .
Men som vi vet, efter 44 års flygerfarenhet på HH, finns
det en topprotor, vilken just under de omständigheter
som rådde i dag är i full swing!
Det blåste i nacken på mig, då jag stående på Platåns topp
spanade ut mot havet…
Detta talade om för mig, att starten kunde bli besvärlig. Rotorn låg ända ner till hangkanten, vilket är ett utmärkande drag, då vi har ett sådant väder, som vi har.
Rotorn ligger enkelt uttryckt som en vals från toppen
och fram till kanten på hanget och roterar medsols.
Alltså rotorn rullar med ovansidan med vinden.
Det innebär således att undersidan mot marken rör sig från hanget ut mot havet.
Hangvinden, den laminära svala havsvinden som kommer glidande, pressas upp av den varma stillaliggande luften,
som finns över de solbelysta klipporna och fortsätter upp
över Platån.
Detta fenomen är en mycket lokal karakteristisk egenskap
vid Hovs Hallar.
För modellflygaren ställer det till svårigheter vid starten.
Om rotorn är igång, betyder det dels jag måste starta i
medvind, dels att det inte finns lyft och slutligen att
det troligtvis är turbulent. Alltså besvärligheternas treenighet.
Det finns två möjligheter att starta i detta läget. Det första jag gjorde, var att starta från högsta punkten snett ut ca 45 grader för att kunna kolla läget just över kanten.
Jag kastade modellen för allt jag var värd, bara för att finna att där jag flög, fanns inget annat än sjunk och turbulens. Tack vare min höga utgångshastighet på modellen hade
i alla fall så mycket rörelseenergi att jag kunde landa säkert
på kanten
Tre gånger försökte jag starta på detta sätt utan att lyckas.
Meningslöst.
Nästa försök krävde lite innovativt och kreativt tänkande. I stället för att starta från toppen, gick jag ner längs den
övre mindre sluttande kanten till en plats just innan
staketet vid kanten och satsade så hårt jag kunde i ett kast
rakt ut över kanten ut mot havet. Allt för att komma bort från den kombinerade kant/frontrotorn.
Kan vara en chansning i sällsynta fall, men jag var ju så
sugen på att få min modell i luften…
Hur det gick ? Då jag kommit ut 3 meter, var det som att hamna i en hiss i Trump International Hotel and Tower.
Min kära Spirit for rakt upp.
Jo jag har åkt hissen också. Byggnaden ligger vid
Columbus Circle vid Central Park i New York.
Allt tack vare att jag kommit ut i den laminära havsvinden.
Havsvinden eller gradientvinden är inte alltid laminär.
Under vissa betingelser är den termisk. Den innehåller då
vertikala rörelser, som kan upplevas som någon form av
termik. Denna termik stör hanget och gör att hanget som
motor och drivande våra modeller hackar lite.
Men redan efter 10 sekunder var jag uppe på säker höjd
och med säker fart var det bara att sätta sig på sin tuva
och njuta av sin flygning.
Denna dag blev en av de där magiska dagarna, då modellen
flög som den aldrig gjort. Det var absolut turbulenstfritt och
jag kunde flyga totalt avslappnat. Under dessa omständigheter
känner jag, att jag och min modell är ihopkopplade.
Jag behöver inte använda hjärnan, utan den förlängda
märgen sköter flygandet efter den input som perceptionerna
förser mig med. Allt går automatiskt, inprogrammerat.
Efter en timma i luften beslöt jag landa och montera min
GoPro. Allt skedde framför ett gäng nyfikna och trevliga turister,
som kom gående Skåneleden medförande fruar och var
sin hund, som de försett med packväskor.
Efter montering av kamera och en slurk vatten startade
jag på samma sätt som första gången nere vid staketet.
Just som vid första starten for kärran upp. Vinden hade
ökat och låg nu på cirka 3-4 m/sek vilket gav ett imponerande
lyft. Modellen höll jag på lagom höjd, ca 300 fot AGL.
Då är det bekvämt att flyga.
En Spirit är en ganska liten modell, 2 m spv, vilket gör,
att den i den ännu ganska lågt stående solen kan vara
svår att se i motljuset. Jag anpassar flygningen, så jag flyger så mycket det går med solen i ryggen. Varför ska jag göra saker svåra,
om det inte krävs av omständigheterna ?
Då jag flög, passerade en stadig ström av vandrare. Alla mycket vänliga och vetgiriga människor kanske
beroende på det underbara vädret .
Om jag får informera om min hobbyn modellflyg,
är det roligaste jag vet och det är inte svårt för mig att
förmedla lite av min egen entusiasm till åskådarna.
För att gör en lång flygning kort, landade jag slutligen
kl 1530 efter att ha fått ca 3.5-4 timmar i luften, fyllt upp två 32 Gb minneskort och tre batterier till min GoPro.
Jag landade nere vid betongfortets baksida och lyckades
med sedvanlig tur ännu en gång undvika den magiska ,
diaboliska och enda stenen i landningsområdet, vilken
har den fantastiska egenskapen, att den attraherar
modeller vid landningen.
Enligt Murphy´s Lag resulterande i knäckt torsionsnäsa
eller stukad vingspets…om man flyger på den.
Nån borde gräva bort den…fast då blir det inte lika
spännande…
Sedan hemfärd mätt på erfarenhet och upplevelser
med en modell som var lika fin, som då jag kom.
Min Spirit har nu loggat 375 timmar i luften…
Jag skrev till Great Planes i USA och frågade, om de
inte kunde ta fram en ny batch av Sprit Elite, då många
är intresserade av den lyckade modellen.
Men som vanligt, amerikanska firmor har ingen större
villighet att svara på mail. Dåligt !
Här kommer lite diversebilder från min dag på Hovs Hallar,
vilka beskriver några av ögonblicken och tankarna..
Hoppa in i högersits och spänn fast dig, så åker vi !
Synen som mötte en hangflygare kl 0930 på Hovs Hallars platå. Du ser att det inte råder överflöd på vind…
Kattegatt låg platt. Långt ut kunde jag ana en krusning på havet.
Man får ett rogivande intryck här, om inte annat.
I den begynnande brisen kom Thomas seglande ca 4 km från land.
Ser du att havsvinden har gått iland ?
Min vindmätare visar vid kanten som du ser 3.8 m/sek i medelvind. Perfekt.
Max 4.4, min 3.7 m/sek. Bra med en mätare ibland.
Gick jag upp på toppen av Platån och vände mig mot land,
så ser du, att rotorn blåste ut mot havet med 2.3 m/sekund …
…därför gick jag ner med modell till kanten och startade. Här ser du nivåskillnaden och du kan förstå, vilket kraftigt lyft vi normalt har här. Vy från staket upp mot toppen.
Dessa klippor värms av solen och pyser ut och underhåller varmluften framför kanten…
…denna varma luft interfererar med den laminära strömningen och stör hangets funktion…
Här är en barnteckning…som visar hur hanget funkar under de betingelser
jag beskrev ovan. Det gröna är hanget,blått är havet och brunt stenstranden och klipporna. Den röda cirkeln längst upp är topprotorn. Pilarna anger, hur den roterar. Den röda streckade bubblan är varmluft, som spärrar och orsakar turbulens för den laminära havsvinden. Gråa pilar anger den laminära tryckvinden. Som du ser, gäller det att komma ut från kanten vid starten. Då åker du in i hissen från dels topp/kantrotor och den egentliga hangvinden.
En havstrut tog bilderna för mig
med en påmonterad GoPro.
Det är svårt att plåta och flyga samtidigt.
Min pilotplats med min sittuva.
Den gamle gottar sig åt en passerande Spirit…
Som du kanske lägger märke till bryter vågorna lite nu. Det betyder att vinden ligger på 4-6 m/sek.
I dag var det labilt skiktat efter en kallfrontspassage. Det betyder, att Cumulsmolnen
växte på höjden till Cumulus Congestus och vidare till Cb. Här kommer ett Cb av
ansenlig storlek från havet och har med sig en Gustfront, vilken syns som den mörka
valken i nederkanten. En Gustfront är en nybildning av Cu vid ett Cb, vilket initieras av nedras av kall luft
från Cb-molnet och en intransport av varmluft från marken. Därigenom blir det
mycket labilt , vilket underlättar de vertikala rörelserna och således uppstår
nybildningar av Cu-moln. Enkel uttryckt av mig. Du kan läsa om det här.
Ofta kommer det nederbörd från ett sådant moln,
vilket du ser, på det fallande regnet över Halmstad.
Här ser du i någon mån det valkliknande molnet i framkanten.
Jag har sett verkligen stora gustfronter komma. Man kan, då molnet kommer, tro att Akopalypsenär nära
Här har du en bra bild på en mäktig GustFront, som jag tog för några år sen.
Det ser ut som om Noaks Ark strandat här och så småningom blivit förstenad…
Jaha…stå här uppe och nödlanda sin modell 70 meter ner på stranden… Jag har sett ett lyckat försök under 45 år…
En sten som tillskrivs märkliga egenskaper i landningsområdet på Hovs Hallar
i anslutning till det gamla betongfortet. Den attraherar balsa.
Upp- och nedgången från Platån. En ynkedom att det ser ut, som det gör. Jag har kontaktat de ansvariga på Länsstyrelsen i Kristianstad. Ingen är ansvarig.
Fast växtligheten prunkar nu och ljusar upp vårt sinne !
En sanning som vi sändareamatörer (SM6LMH) brukar
framhålla, då det ryker från våra konstruktioner…
För några dagar sen hade jag ett vingservo, som
stannade just på grund av att det var kortslutning.
Nyfiken på vad som gått sönder öppnade jag och undersökte servot. Resultatet syns på bilden.
Sådant händer…
Jo, jag var ute och flög lite termik i går oxå. Först torrtermik och vid 13-tiden bildades Cumulus
och termiken blev mycket stark. Jag fick 3 timmar
i termiken. Plus lite bilder från min Mobius.
Stillbilderna är klippta från videon min Mobius tagit…
Häng med !
Några välstekta IC…
Sista förberedelserna innan take off.
Upp nu !
‘Inte speciellt molnrikt. Bara lite moln med iskristaller högt upp.
En vimsig glada försökte hänga med en HyperAva i termiken……men som jag alltid hävdat…
…har en glada gentemot en väl influgen och välflugen Ava…
…inte skuggan av en chans…
…att hänga med.
Här ser du att det börjat blomma Cumulus. Det bästa av allt idag var att det fanns absolut ingen vind, som drev iväg modellen.
Ja, det är det säkert. Men anledningen till rubriken är,
att jag under min resa söderut mot Hovs Hallar vid en
mellanlandning längs E6 i Snapparp fick se en märklig syn.
På parkeringen stod en turistbuss uppställd, vilket inte är
märkligt. Men de passagerare som funnits i bussen, det var de,
som väckte min uppmärksamhet.
Hela gänget, ca 40 personer bestående av äldre japanska
människor, behövde lätta på trycket genom att utnyttja
de toaletter, som finns vid rastplatsen.
Det märkliga och som väckte uppmärksamhet var,
att de gästande japanerna hade bildat en absolut snörrät kö
till handikapptoaletten…
Raden av människor var som dragen av en linjal och var
och en iakttog absolut tystnad i väntan på sin tur.
Hela agerandet utstrålade koncentrerad självdisciplin,
tålamod och kontroll.
Jag antar, att deras uppträdande beror på den kultur,
som råder i Japan. En svensk kö hade varit en grupp
av diskuterande människor, som inte stått uppställda
som vore det en militär kolonn.
Hela händelsen med japanerna såg för en svensk mycket
märklig ut och fler än jag såg imponerade på, vill jag säga,
uppvisningen i österländsk självkontroll.
Nåväl, detta var ett mellanspel på vägen mot Hovs Hallar,
där jag och två andra hangflygare skulle ha oss en tur på
Segeltorpshanget.
De andra två var Stefan från Varaslätten i Västergötland
och Christer bosatt i Lund.
Vädersituation kl 1000 var nordväst 3-5 m/sek, solsken
och molnfri himmel. Alltså perfekta förhållanden. Parkeringen vid Hovs Hallar full av bilar på klämdagen
fredag. Naturen är som alla vet vackrast nu med sin skira
ljusa grönska.
Förutom modellflygare fanns även skärmflygare på plats. Dock hade vinden minskat, vilket omöjliggjorde flygning,
en stund efter vi modellflygare anlänt.
Så för skärmflygarna blev det till att ägna sig åt något,
som kallas “Parawaiting”, vilket för alla som flyger skärm,
är ett välkänt begrepp.
Jag hade med min Spirit…som vanligt, vilken jag
kastade ut för att kolla lyftet. Det var perfekt och de
andra följde efter.
Stefan hade en HK elseglare och Christer en planka. En flygande vinge som just ser ut som en planka,
den har inga vidare flygegenskaper. Den har ett lågt Re-tal
och den skapar mycket inducerat motstånd i spetsarna
under flygning.
Ska en sådan modell flyga bra, måste man kraftigt
differentiera skevroderutslagen, annars kommer den inte
att svänga ordentligt.
Stefans elseglare flög ok. Den var tillverkad i sedvanligt
skummaterial, som ju används, då det är billigt att gjuta .
Materialet har blivit bättre med åren och till exempel
Multiplex modeller i skum har blivit bra.
Stefan och hans fru bodde på värdshuset HH och hade
nära hem, vilket också Christer hade, då han hade husvagnen
på Norrvikens Camping.
Strax före 1400 var jag tvungen att avvika på grund av
åtagande hemma och då hade vinden i stort slocknat
och skärmflygarna hade dragit till Höganäs..
Dock fick jag reda på av Christer, att vinden drog på igen,
strax efter jag åkt och hade blivit bra.
Ja, så är det. Det är tillfälligheterna spel, då det gäller vindens
riktning och styrka på HH.
Jag hade inte förväntat flygbara vindar på Hovs Hallar
under lördagen, men vi hade tur. Något oväntat anmälde vindmätarenvid Norrehamn, trots ett inväxande högtryck,
3 m/sek Nord och vi åkte ner till HH kl 1000.
Framkommen till parkeringen såg jag, vimpeln på
flaggstången vid värdshuset hängde som en disktrasa,
vilket inte ingav något större hopp om flygning.
Men eftersom jag kört ner, tog jag modell och övrigt och
knatade upp på Platån. Jag kände att det drog lite vind
försynt över kanten och hoppet steg.
Uppkommen på den absoluta toppen konstaterade jag,
att vinden var 1 m/sek rakt på…Alltså avvaktade jag lite
.Jag vet, efter 45 års hangflygande här, att det finns
utsikter till ökande vind efter hand som solen stiger
och instrålningen ökar.
När jag satt och spanade efter vind, hörde jag ett
surrande i luften och förbi kanten kom en mindre
drönare flygande.
Kanske för att få fina bilder av Hovs Hallars vilda
branter . Detta är första gången, jag personligen ser
en kvadrokopter här.
Jag beslöt att starta trots nästan obefintlig vind och
kastade ut min modell med all den kraft, jag mäktade
med. Allt för att få så mycket momentum som möjligt.
Det fanns lyft, men inte så mycket att jag hade friheten
att manövrera, så jag räddade mig in över kanten och
landade med lite tur och skicklighet.
Stefan med fru Elisabeth kom upp till mig och han var
klok nog att ha med sig en modell för svag vind.
Han hade en Alula, som flyger på det minimalaste av lyft.
Elisabeth är en duktig fotograf och hon tog bilderna
på mig, då jag startade min Spirit med döda servon
i vingen.
Alulan flög bra och jag har varit sugen på en sådan länge,
så nu ska jag beställa en. Den ligger i en smidig kartong
med bärhandtag och är därmed lätt att ha med sig.
När jag försökte starta i den vind, som nu ökat,
märkte jag, att planet var oresponsivt. Det var som
piloten hade somnat. Med hjälp av sidoroder lyckades
jag rädda mig in över kanten med ett nödrop och landa.
Det visade sig, att höger skevroder stannat i uppfällt läge… samtidigt hade höger klaff stannat.
Alla servona funkade då jag lyfte modellen från marken. Jag kollar alltid, vis av erfarenheten, att mina roder ger fulla utslag och är fria.
Hemkommen dissekerade jag vingen och jag fann,
att servot till skeven lagt av. Detta påverkade alla
vingservon, så inga skevroder eller klaffar funkade.
Servot som stannat kortslöt strömmen och det gjorde, att
de andra servona fick för lite ström.
Felet på servot var en Ic-krets som brunnit, vilket jag
såg, då jag plockade isär det.
Varför brinner en IC ? Tja, när blir ett snöre ett rep ?
Det händer inte ofta, men här hade det hänt.
Jag bytte servo och sen funkade både skev och klaff på
båda vingarna.
Men nu är allt fit for fight igen !
Jag tog lite bilder som beskrev fredagen och lördagen,
så om du vill så häng med !
Vår vanliga pilotplats på Segeltorpshanget.
Stefan med sin HK elseglare
Christers “planka”.
Förberedelser
Christer konstaterar, då är det klart för start…
Christer från Lund. Hangflygare och OldTimerpilot. Han är en duktig och noggrann byggare.
Tyvärr vet jag inte namnet på modellen.
…men jag kommer att tänka på begreppet “planka” då jag ser den i luften. Tänk vad bättre utformade vingspetsar hade förbättrat flygegenskaperna !
Vi som flög.
Lars Agnas flyger förbi förpuppad med sin skärm.
Lars en ypperlig skärmpilot, som gav mig min första flygning, då jag tog min skärmlicens.
Kan man inte flyga sin skärm, kan man låta skärmen flyga och balansera den i vinden.
Stefan, Varaslättens son, förbereder modellen
Stefan laddar.
Nu !
Modellen flög bra.
Stora klaffar bra att ha speciellt vid landningar i svårare terräng.
Foamkoncept från Kina
Längst till höger; Stefan och Christer. Ser du…vi var bara ungdomar, som flög. Sveriges framtid !
Stefan har stärkt upp modellen med kolfiber i vingarna.
En modell i luften är en upplevelse att se.
Stefans fru, om jag minns rätt, Elisabeth. Duktig fotograf.
Stefans modell i luften på Segeltorpshanget vid Hovs Hallar den 11. maj 2018.
En veteran ska starta sin Spirit på Platån Hovs Hallar…
…all kraft jag kan åstadkomma…du ser jag lyfter från marken,
så jag menar allvar med utkastet…
…sen gäller det att bromsa upp sig och framför allt få ner handen till spakarna snabbt…
…här ser du att höger skev pekar upp. Allt funkade för 5 sekunder sedan…
Starten fotograferad från min Mobius på glasögonskalmen…
…ser du höger skev nu …
…för att få runt modellen var det sidoroder som gällde…
…flygning på rakkurs för att trimma och förstå problemet…
Jag lyckades svänga in i medvinden och landa med sidoroder
och höjd utan att min modell skadades.
Ingen symbolik med de två svartklädda predatorerna flygande förbi…
Stefans Alula
En på sitt sätt attraktiv modell.
Går att belasta hyfsat med bly för att förbättra polarkurvan i hårdare vind.
Nordvästlig vind enligt vindmätaren vid Hovs Hallar.
Det får mig att sitta i min bil med allt jag behöver, för att utöva det jag helst vill, då det gäller modellflyg; Det är hangflygning med radiostyrda modeller.
Som du min käre besökare förstår, tröttnar jag aldrig på detta sättet att tillbringa dagen. Jag hävdar, att då jag är ute och flyger, händer för det mesta något oväntat, som kryddar min tillvaro.
För mig är det positiva upplevelser, som ger mig inspiration och energi i mitt liv. Därför är jag öppen för det mesta, som innebär upplevelser. Att ligga i dvala framför en tv
är för mig som en meningslös väntan på att något ska
hända, vilket aldrig sker.
Att flyga hang är för mig, för att använda ett slitet uttryck, en själens befrielse. Jag fordrar inte att flyga en extrem F3F kolfibermodell för 20000kr. Det ger mig lika mycket, om jag flyger med exempelvis min enkla men mycket välflygande Spirit Elite för 2000 kr.
Min Spirit var just vad jag hade med.
Redan kl 0830 var jag nere vi parkeringen på Hovs Hallar.
Monterade och hängde på mig det som är nödvändigt för att genomföra en hangflygningssejour.
Vinden var nordväst och det betydde jag gick söderut vid HH ner till Segeltorpshanget.
Styrkan var 5-7 m/sek lite snett från väst. Ut med modellen och jag konstaterade att lyftet var bra.
Inte en människa så långt ögat kunde se, det enda levande var ejderns rop under deras parningsritualer i strandkanten.
Jag fotograferade med min Mobius på solglasögonen.
Prova det om du har en Mobius. Du kommer att bli
förvånad över stillbildskvaliteten på bilderna, om du
betänker kamerans pris och storlek.
Efter hand som tiden rann iväg, minskade vinden till
2-3 m/sek och den vred upp, så den låg rakt in på hanget. Nu börjar det roliga. Absolut laminär men svag vind.
Perfekt för min lätta modell. Man lär sig mycket under
dessa förhållanden då turbulens inte stör modellen.
Hur mycket du än flugit, så finns det alltid plats för
mer kunskap och erfarenhet.
Under en av mina pauser hörde jag muller från riktning
Kullen. Det visade sig att jag skulle få en flyguppvisning av en
SK-35 Draken, som tillhör Swedish Historical Air Force Flight,
som jag tror det heter.
Piloten flög sitt uppvisningsprogram precis framför mig,
där jag satt på första parkett.
Draken är ett imponerande plan, vilket var en aerodynamisk
innovation, då konstruktörerna lyckades med en vinge som fungerar både i över-som underljudshastighet.
Att Draken dånar med full EBK är ett understatement av mått.
Då jag vid 12-tiden avbröt för att åka hem, passerades jag under min promenad av 3 stycken 39 Gripen som på 50 m svängde runt
Hovs Hallar och in i Laholmsbukten.
Det fick jag som bonus. Tyvärr hade jag kameran nerpackad
så inga bilder.
Jag fotograferade en märklighet i havet utanför Hovs Hallar. Kolla och tala om vad det kan vara…
Om du undrar varför jag är modellflygare, så är nog denna
posten med sina bilder ett svar på din fråga.
Min kamera är Mobius med något undantag, då jag använt min Sony.
Hoppa in häng med och se vad som hände !
Min pilotplats vid Segeltorp med sin avancerade vindindikator…
Ljuset i bilden skapar stämningen.
Segeltorpshanget ca 25 m högt och flygbart vid VNV och NV vind med styrkan 2 m och uppåt.
Riding the wind…
Spirit. Rekommenderas.
Som vanligt i nosen min GoPro dokumenterande skeendet.
Min Spirit ritar en rak horisontlinje med vingspetsen…
Att flyga hang vid Segeltorp innebär man kan få modellen nära sig, vilket ger en ny dimension till flygandet.
Modellen är här ca 2 m från fotografen.
Jordbrukaren har kommenderat “Givakt” på åkern och tiltorna
har ordnat sig enligt reglementet i potatiskolonner… Nu väntar vi bara på, att potatisen ska dyka upp för
skörd innan midsommar.
Det du inte kan uppleva, om du bor i inlandet …en obruten horisont !
På något sätt kopplas denna vy mer eller mindre
automatiskt med någon väsentlig nod i min lilla
hjärna…en bekräftelse på allt eller inget.
Japp här kommer frågan; vad såg jag egentligen i havet ? För 15 år sen såg jag en kaskelott vid Hovs Hallar. Men detta ? Knölval ? Möjlig ubåt ?
Bilden tagen på stort avstånd. Förklaring kommer nog…
En ejderhona uppvaktad av sina hannar.
Vet du varför de flyger så nära vattenytan ? Det är mera ekonomiskt,
eftersom markeffektenminskar det inducerade motståndet vid tillverkningen
av lyftkraft. Glöm det du hört att bärytorna “Skapar en luftkudde då de flyger
nära marken som vingarna flyter på”. Det är kvalificerat nonsens.
Lite bilder på en gul fågel mycket vanlig på en biotop som Hovs Hallar. Vilken ? Googla.
Hejsvejs !
Det var kyligt i vinden så fågeln har burrat upp sig.
Varför denna bilden ? Oskarp dåligt inställd… Men jag hoppas den förmedlar en känsla av naturens färger oavsett tekniska brister.
En typisk bild från min kamera. Slarvig, snabbt tagen utan koll av inställningar,
men den har sina värden ändå, då den är full av liv och energi.
SK-35 Drakenursprungligen från F16 Uppsala. Nu genomförde han en uppvisning för mig… som satt på första parkett !
Kan du föreställa dig hur det låter då en Draken flyger svänger med hög lastfaktor med full EBK och motorns “skrapande” muller studsar mot och rullar över havsytan ?
Gråsiskan, som är vackert tecknad då den är vuxen.
En koltrast fokuserad på mig och 3 m från mig. Jo fåglarna är utrustade med “SwingWing”.
Norrehamn sydväst om Segeltorp, där vi har vindmätaren på piren. Den skymtar till höger.
Jodu, här har jag tillbringat mången god stund !
Video från min Mobius monterad på mina solglasögon…
Ett landskap danat av böljande kullar, stränder och turism.
Vi har väl alla…hört talas om Österlen. Speciellt nu sen de rika
och privilegierade köpt upp fastigheterna och koloniserat.
För ett tiotal år sen var detta inflyttningsbygd för de välbesuttna.
Denna migrationsyra tycks ha stannat av nu, då man kan se,
att det finns ett överflöd av fastigheter till salu.
Vi får väl se var nästa habitat för vårt nya frälse etablerar sig.
Österlen är vackert, speciellt i knoppningens tid på våren,
då örterna blommar och fruktträden slår ut. Kör från Sandhammaren
mot Kivik och upplev blomningen.
Eftersom Österlen är en turistmagnet har det uppstått en
mängd näringsverksamheter.
Kännetecknande för dessa är höga priser. “Österlenspriser” råder.
Jag tar ett exempel:
Två små stekta sillfiléer och en skopa potatismos, en sked lingon,
som till 55 % bestod av äpplemos betingade ett pris i Kivik på 165 kr…
Jovisst, alla ska leva.
Vidare finner du vid en rundtur på Österlen en uppsjö med ateljéer,
där det finns duktiga konstnärer och konstnärer, som inte är
konstnärer, men som har hoppat på det kommersiella tåget i
hopp om att tjäna en peng.
Det som vi modellflygare ser, är de böljande kullarna just vid havet,
som är en rest av inlandsisens transport av morängrus och som
gör det möjligt för oss i samverkan med vinden att flyga våra modeller.
Dessa kulla är beväxta med gräs och saknar buskar eller träd. Det är ett resultat av, att man håller får längs kanterna, som betar
rent och håller landskapet öppet.
Det finns andra förnimmelser och upplevelser jag under åren
lagt märke till. Innan östblocket kollapsade ca 1990, kunde man, då vi hade
sydliga vindar känna lukten av brunkolseldade kraftverk
och industrier, från det man ville skulle kallas
Den Tyska Demokratiska Republiken och Folkrepubliken Polen.
Du inte bara märkte lukten med näsan, du kunde se röken som ett brunt disigt lager över Östersjön rulla in över Skåne.
Ett annat, inte lika otrevligt naturfenomen, är vid den torra tiden i april/maj, då jorden flyger och ryker vid kraftiga vindar. Sand- och jordflykten är synnerligen stark vid kusten och det är åtskilliga tusen ton jord, som får nya ägare efter ett dygns blåsande.
Borta vid Brösarp och vid Ravlunda har vi en mer kuperad
terräng med en rik fauna.
Vill du samla bärnsten går det utmärkt vid Österlens kuster.
Där är det lätt att få ihop en samling med rav.
Bärnsten heter också ” rav”, vilket du kan se i namnet
Ravlunda.
Sen kan ju rav också betyda korp så en översättning
av Ravlunda skulle kunna vara”Lunden med korpar.”
Ett av dragplåstren och det kanske mest spektakulära, är det
som kallas Ales Stenar, vilka är belägna vid Kåseberga. Vad detta stenmonument egentligen är och hur gammalt det
är, har ingen kunnat leda i bevis ännu.
Denna tveksamhet har gett upphov till två “Skolor” om vilket
syfte Ales Stenar egentligen byggdes för.
Båda kontrahenterna hävdar, att just deras teori är den
rätta och sanna och under detta hävdande, har det under
kampen om turisternas pengar för de guidade rundturerna
till och med utbrutit slagsmål mellan de två lägren.
Googla på det, så finner du historien.
Det påminner mig om storyn i Stig “Slas” Claessons pjäs “Vem älskar Yngve Frej”, där man hade en husgrund i skogen, som av de äldre männen i byn med hjälp av en skylt “Fornminne”
använde, som ett medel att lura dit turister. Ursprungligen
beskrev deras skylt “Fornminne” något helt annat. Det får
du reda på om du ser pjäsen.
Allt blev ju avslöjat så småningom. Undrar vem som ska
röja sanningen om det som kallas “Ales Stenar” ? Förresten
undrar jag, hur man vet namnet Ale är förknippat med
stensättningen ?
För att ge er en uppfattning, vilka miljöer vi modellflygare möter,
då vi är på plats och flyger, kommer här bilder, jag tog för ett
par veckor sen under ÅMFK:s årliga träff.
Vi bodde på Österlens Gästhärbärge.
Hoppa upp på min pakethållare och häng med !
Varför vi åker hit
Baksidan av Hammars Backar.
Hammars Backar, där en greve Hamilton bedrev segelflygskola under 1920-talet.
Fortfarande finns fundamentet till hans startbrygga kvar vid hangkanten. Innan
Hamilton kom till Ystad, bedrev han skolning först i Halmstad med ett kortare mellanspel
ovanför Båstad innan han hamnade här.
Ett träd som kapitulerat för vinden och som säger: “Jag ger mig”.
En kvällsbild från Löderup.
Se på terrasserna som fåren och kvigorna trampat upp.
Österlen med en landskapsfågel svävande över sig.
Grönt och blått…
Gullviva
Henry…patronen på Österlens Gästhärbärge
Österlens Gästhärbärge. Ett före detta ålderdomshem… liggande granne med kyrkogården…
En pilevall. Trots allt, finns det fortfarande kvar på den sydskånska bygden.
Den spräckta monoliten vid Glemmingebro. Gladan som jag överraskade, då den satt och sov ovetande om det mesta...
En nyvaken glada vinglar vidare.
En variant av Österlens Godzilla något överraskad av
en strövande hangflygare under en tidig morgon i Glemmingebro
Ett kännetecken på kustlandskapet är begreppet symmetri…
…vilket även ses på denna bilden.
Kreaturens upptrampade terrasser på sluttningarna vid havet.
Växtligheten är varierande…
En vanlig ört vid på kullarnas sluttningar, backsippan.
