Det gäller att aldrig ge upp. Då löser man problemet !
Här ser ni 2.4 antennerna som sticker ut från kroppen i plaströr.
Men jag förde faktiskt en hård kamp mot radioproblemen .
Jag har tidigare, i någon mån, beskrivit problemen, men nu med lite
mer kunskap och erfarenhet kan jag bättre beskriva de.
Att jag inte varit ensam om radioproblem, det har jag erfarit vid mina många
nedslag i Modellflygsverige och de möten jag haft med modellflygare,
som också drabbats av oförklarligheter.
Det är ju lite känsligt att erkänna, att man haft problem med radion.
Köper man en radio för 20000 kronor, är det inte upplyftande att gå ut och säga,
“Jo, jag har haft problem”.
Min dåvarande radio var en MC-24 Golden Edition. En mycket välrenommerad
35 MHz-radio från Graupner. Elektroniken i huvudsak JR.
JR står för Japan Radio, vilket är ett företag, som är känt för att producera
state of the art mottagare och sändare för olika frekvenser.
Eftersom jag är sändareamatör kände jag till JR:s kvaliteter, varför jag inte
hade anledning att ifrågasätta detta.
Min MC-24 fungerade i 7 år utan problem och jag var väldigt glad för den.
För man måste känna fullt förtroende för den utrustningen man har, då
man flyger sina modeller.
För ca 5-6 år sen, när jag köpte min första kompositmodell, en 3-m Ava,
det var då allt började.
Jag upplevde, jag vill inte säga störningar, utan felfunktioner när jag flög modellen.
Naturligtvis hade jag placerat mottagarens antenn i fri luft utanför kroppen.
Min installation var så bra den kunde göras.
Problemen uppträdde vid varje flygning och så kan man inte ha det.
Problemet var att mottagen slutade att fungera momentant, vilket jag hörde,
genom att telemetrin slutade fungera. Det hördes ett brus bara.
Min frekvens var kanal 72 och det tycktes, som just denna frekvens på
Hökafältet var utsatt för störning. Jag bytte till andra kristaller och problemet
var borta.
Flög jag på andra platser, hade jag aldrig problem.
Nu kan man ju tycka, varför jag bara inte bytte kristaller i alla mina modeller.
För då skulle ju problemet vara eliminerat ?
Men jag beslöt, att för att slippa framtida problem, konvertera min MC-24 till
2.4 GHz.
Ska jag dra en slutsats om de initialt förekommande problemen på 35 MHZ ,
var det en blandning av svåra mottagningsförhållanden på grund av kompositmaterial,
som orsakade skuggning av antenner och troligtvis för dålig kapacitet på UBEC-eneheten.
Kanske också problem med logikdelen i sändaren, men detta kan jag inte belägga.
Inte bara ville jag bli av med de intermittenta avbrotten,
jag ville också eliminera de störningar, som motor och reglage kan generera,
vilket kan påverka 35 MHz mottagare.
Inga problem, jag ringde Staufenbiel i Hamburg och de skickade en konverteringssats.
Konverteringssatsen var en Spektrum framtagen speciellt för MC-24.
Allt sattes sorgfälligt ihop enligt manualen och jag gick glad ut för att testa.
Det funkade bra. Räckvidden låg inom specifikationen.Fint tänkte jag,
nu har jag dragit ett streck för störningarna.
Trodde jag…
Det tog inte lång tid, innan det uppträdde konstigheter även på 2.4 GHz.
Jag hade placerat de båda mottagarantennerna utanför kroppen för den bästa
funktionen. Så det kunde jag inte förbättra.
Vilka problem fick jag ? Jo, mottagaren slutade ibland att fungera.
Det kunde jag väldigt enkelt höra, eftersom jag då fick avbrott i min telemetri.
Avbrotten kunde vara aktiva i 2-6 sekunder. Sen knöt rx och tx ihop igen.
Men det kändes inte bra med dessa avbrott. Dels för risken att modellen kunde
skada person eller egendom, dels så är ju en Ava med full telemetri dyr.
Jag försökte leva med problemet och jag labbade med olika mottagare och
med 2 externa satellitmottagare utanpå kroppen.
Det hjälpte inte.
Sen drabbades jag av ett rejält avbrott vid en landning. Jag låg på finalen med
full kontroll och var en halv meter över marken. Då drog motorn på halv gas,
modellen gjorde en stigande sväng och landade med bra fart i en stor buske,
där den stod med hackande motor.
För att binda sändaren och mottagaren stängde jag av sändaren och slog på.
Inget hände. För att få det att binda, var jag tvungen att göra en hardreset.
Jag tänkte ok, detta var väl en engångshändelse…
Men det var det inte. En tid därefter var jag på Höka och flög termik med Avan.
Jag glömmer aldrig detta. Min höjd ca 200 meter och jag flög på rakkurs
mot staden eller Eurostop.
Då…allt slutade funka. Avan gled rakt fram med ca 10 graders dykvinkel.
Jag stängd av/satte på sändaren. Ingen reaktion.
Då tog jag sändaren, slängde in den i bilen och försökte jaga ifatt modellen.
Ja, jag vet det låter inte klokt, men desperata läge kräver extraordinära åtgärder.
Modellen försvann bort mot Lidls lager.
Jag körde runt och letade. Ni vet, hur där ser ut? Hårda tak, betong och asfalt.
Inte vänligt att slå ner i !
Efter att ha letat lite allmänt träffade jag ett par grabbar vid Wohlins
Fryshus och jag frågade, om de sett nåt ?
Nä, de hade man inte, men en sa, han hört ett vinande för 5 minuter sen.
Nu hade jag in indikation på, att modellen var i närheten.
Det fanns en liten kulle utanför Wohlins och Lidls lager.
På den ställde jag mig och spanade.
Då lyste lyckan mot mig, för i det höga gräset på den lilla ängen,
där såg jag stabben på min Ava.
Gode Gud tänkte jag, vilket tur jag hittade den. Och vilken tur att
inte LiPo-acken inte tagit fyr.
Jag tassade bort till modellen, som stod i det höga, ca 1 m, gräset.
Nosen satt en dm ner i den torra marken, men modellen var hel.
Det fanns ingen skada på den överhuvudtaget. Detta tack vare det höga
gräset tagit upp den kinetiska energin vid nerslaget.
Efter att jag bärgat modellen, tänkte jag, att jag måste kolla min
radio. Min sändare var på men ingen kontakt med mottagaren.
Jag stängde av och slog på, men ingen bindning.
Nästa steg var att koppla bort mottagar/drivacken för motorn.
Då blev ju mottagaren resettad. Sen försökte jag binda. Det gick inte.
Samma procedur en gång till. Då band de ihop sig.
Nu förstod jag lite mer, vad som hänt.
Mottagaren hade troligtvis på grund av ett korrupt kommando från sändaren
fått en burnout. Den hade alltså, om man jämför med Windows,
fått blåskärm och låst sig.
Hemkommen kollade jag sändaren och dess anslutningar. Hittade inget fel.
Sedan ut och kolla räckvidd. Den var enligt specifikationen, men Blommans
JR hade mycket bättre räckvidd. Jag blev lite fundersam.
Därefter hade jag en period utan problem , då jag var mycket och flög hang,
vilket oxå skedde med fullkompositkärror. Det funkade ok och jag försökte
provocera min utrustning, men den malde på.
Ni förstår mitt problem. På Hovs Hallar och vid Hammars Backar funkar
mina kompositmodeller, men inte på Höka…jag blir självklart konfunderad.
Ånyo skulle jag flyga termik vid Höka. Än en gång la min mottagare av bara pang.
Min Ava var i ungefär samma läge som förra gången. Ca 200 m upp riktning staden.
Som förra gången in i min bil med sändaren och jagade efter.
Modellen försvann in över bostadsområdet Fyllinge.
Hur tror du man känner sig ?
Just när jag svängde in mot bostadsområdet, ringde min mobil.
Det var Michael Christensson, en före detta medlem i Hökaklubben,
som rapporterade, att min modell ligger i hans trädgård.
Alltså ännu en gång en otrolig tur. Modellen hade kommit i en svag
dykning i hög fart, landat i ett äppelträd och lagt sig till ro.
När jag kom fram, visade det sig, att modellen var utan skador !
Otroligt.
Det enda som var sönder, var en 4 mm plastskruv, som höll vingen fixerad.
Jag blev ju enastående glad och gav hans son 500 kronor som tack för
telefonsamtalet.
Jag har som en fast regel att alltid sätta en lapp på modellen, som anger varthän
man kan ringa för att underrätta ägaren. Det är en billig försäkring !
Efter hämtningen band inte radion av sig själv. Återigen en burnout i mottagaren.
Jag fick resetta 2 gånger, innan den band. Första bindningsförsöket fungerade halvvägs
bara.
Nu var jag tvungen att vidtaga radikala åtgärder. Jag började misstänka, att sändardelens
logik var kass. En liten misstanke var kapaciteten på UBEC-kretsen var för dålig,
så spänningen sjönk för lågt till mottagaren, då servon jobbade.
För att eliminera detta problem, monterade jag en 8 Ah UBEC, vilken skulle palla belastningen.
Jag ville inte hålla på och klabba med reparationer och liknande, utan jag bestämde mig för en ny radio.
Efter att ha spanat valde jag en JR, som jag köpte, när vi var i USA. Att köpa den där
gjorde att jag tjänade nästan 3000 kronor.
Det första jag gjorde, när jag var hemkommen, var att läsa manualen från början till
slut, för att jag skulle få en förståelse, hur konstruktören av programmeringen tänkt.
Mina gamla mottagare var ju Spektrum och de var kompatibla med JR.
Så jag tog ut en mottagare av varje sort, monterade på en plywoodskiva med servon
och skickade med sändaren så personen kunde köra servona efter hand, som avståndet ökade.
Jag kunde slå fast, att räckvidden var mycket överlägsen min gamla ombyggda MC-24.
Så in med de nya grejorna i mina två Avor. Jag har en HyperAva och en Ava Pro.
De är försedda med exakt samma utrustning. Mega motor, TMM-reglage, den nya Picolarion
och med antennerna och dess koaxialkablar dragna vinkelrätt ut från kroppen i plaströr.
Nu fungerade allt igen och jag kunde flyga utan att vara nervös.
Det gick fint i nästan 2 år.
Ni ska veta, att jag flyger på ett sätt, där utrustningen får bekänna färg.
Jag flyger högt och lågt och jag flyger långt ifrån mig.
I somras hände två oroliga saker med radion och båda hände vid Tjärby.
Vid en start gick mottagen in i FailSafe, vilket inte är roligt, då modellen är
20 meter över marken. Det tar ju ett antal meter och sekunder att få håll på
modellen efter en FailSafe.
Men jag lyckades. Jag brukar säga att det gör inget det krånglar,
bara man kan få reda på varför…
Jag förklarade det med, att antennerna varit skuggade av vingen,
eftersom modellen var under mig från min startposition uppe på hangkanten.
Det lät som en rimlig förklaring, för vingen är ju en Faradays Bur, vilket effektivt skärmar
mottagaren från sändaren. Jag letar ju efter orsaken till felfunktionen och detta var
plausibelt, men inte helt övertygande.
Så det var lugnt igen. Till nästa dag. Då gick modellen i FailSafe, när jag höll på med ett
flygfotojobb hos en köttproducent.
Modellen gick i FailSafe och eftersom jag var långt bort och lågt, var det inte lätt att
komma ner. Min avsikt vid FailSafen var att försöka landa så fort som möjligt.
Nåväl, jag kom ner lite halvkontrollerat i en kornåker och där var det svårt
att hitta modellen.
Jag fick ringa till den, jag har en GPS-tracker, och fick koordinaterna.
Sen gick jag rakt på den.
Inga skador, men jag packade ihop, åkte hem aningen besviken.
Hemkommen beslöt jag att gå till botten med problemet och ta reda
på, varför min mottagare 2 gånger gått in i FailSafe de senaste dagarna,
på grund av okänd orsak till felfunktion.
Alla som sysslat med moderna kompositplan, vet hur väldigt trångt det
är i kroppen. Speciellt i mina Avor med variometer och GPS-Trackern.
Men det fanns ingen pardon.
Det var nödvändigt att hitta orsaken till felfunktionen
Jag rev ut hela innanmätet, mottagare, vario, GPS-caller och allt kablage
och lade ut det på bordet.
När jag granskade koaxialkablarna, som är de skärmade kablar,
vilka förbinder mottagaren med antennerna, så visade det sig,
att den ena antennen saknades helt och hållet.
Antennen, som helt enkelt är en del av koaxialkabelns innerledare, hade
gått av där koaxialkabelns skärm slutade.
Det hade alltså blivit en brottanvisning och till slut, hade den gått av.
Den andra antennen hade också nästan gått helt av vid koaxialkabeln.
Ett mirakel det fungerat, som det gjort nästan utan antenner !
Min åtgärd blev, att göra nya antenner genom att ta bort skärmen på koaxen,
så antennen fick exakt den längd, den ska ha, för den ska fungera som en
1/4-vågsantenn.
Jag klippte av en bit av koaxen, så jag kom att arbeta med orörd kabel,
vilken inte varit utsatt för slitage och böjningar.
Den silvriga delen till vänster är själva antennen. 32 mm lång.
Ledaren i koaxialkabeln som används som antenn är skyddad av ett plasthölje.
Så i koaxialkabeln finns längst in en ledare, utanpå den ett plasthölje, utanpå plasthöljet
en skärm och utanför skärmen ett yttre plasthölje.
Antennen är gjord genom att man tagit bort skärmen på koaxialkabeln från mottagaren.
Ska du klippa till ny antenndel, så var försiktig,
så du inte får en brottanvisning på ledaren i koaxen.
Detta gjorde jag på båda sidorna. Sedan var jag mycket försiktig, då jag åter-
monterade mottagaren och dess antenner i kroppen.
Koaxialkablarna och antennerna sitter nu inne i plaströret och är därmed
helt skyddade mot yttre påverkan.
Plaströret jag använder, är det gula innerröret till Golden Pushrods.
Det fungerar bra.
Sen den operationen har allt funkat utan problem.
Orsaken till FailSafen vid de två tillfällena var bristen på och skador på antennerna.
Eftersom jag är sändaramatör, signal SM6LMH, testade jag räckvidden
från Hovs Hallars platå till en kompis i Halmstad som bor högt och fritt.
Det fungerade utan anmärkning. Avståndet…22 km. Men det var ju fri sikt.
Jag har, som jag skrev förut, träffat massor av modellflygare. Det finns
nästan inte någon, som inte har mött problem av något slag med sin radio.
I alla fall inte i den gruppen som jag tillhör, vilka flyger långt bort och
ibland lågt.
I olika perioder tycks olika fabrikat vara populära. I Tyskland såg jag mycket
Jeti och Futaba.
Jag har aldrig problem med räckvidden mera. Inte heller att jag har missade
digitala paket i någon omfattning, som skulle kunna vara ett problem.
Min JR fungerar, som jag vill just nu.
Men det är ju ingen garanti, att den gör det för all framtid.
På den tiden vi flög med 27 MHz….inte hade vi sådana problem, som jag beskrivit ovan…
Min Graupner MC-24 övertog en kompis, som använder den med 35 MHz-modulen
och den fungerar utan anmärkning.
Liten fotnot.
En del modellflygare jag möter säger:” Jag har aldrig haft problem med min radio.”
Nä, för flyger man max 100 meter ifrån sig och hela tiden med fri sikt, då har man
i regel aldrig problem.
Men tänjer man gränserna, som jag gör, då ställer det krav på utrustningen.
35MHz antennen var som synes dragen helt fritt.
Så här såg det ut nära Avan gav sig iväg på egen hand…
En av antennkonfigurationerna för 35 MHz.
Ni ser jag lött in en 75 Ohms koax i mottagen. Själva antennen ska sitta i fästet ni ser
och antennens längd räknas från där koaxilkabelns skärm slutar till antennsprötets topp.
Det som pekar ut till vänster, är ett av jordplanen jag hade.
Detta ska också ha rätt längd i förhållande till frekvensen.
Här ser ni antennsprötet inkopplat. Det röda vid sprötets botten är
en spole som förlänger sprötet elektriskt för det ska vara perfekt anpassat till
frekvensen.
Mitt antennbygge här var exakt avstämt till min frekvens
med hjälp av signalgenerator, oscilloskop och olika mätinstrument.
Antennen hade ett SWR på 1:1.0 vilket betyder den fungerar
med 100% effektivitet.
Tyvärr hjälpte det inte…
Här syns plastsprötet som ledde ut trådantennen för mottagaren för 35 MHz.
Här syns antenn bra. Man tycker det borde fungerat eller…
Att inte kunna påverka sin modell överhuvudtaget…känns aningen veset…
Men efter mycket möda fick jag det, i enlighet med vad jag redogjort, att fungera till slut.
Liten sammanfattning om radioproblemen som jag hade att lösa:
Min Graupner mc-24 Gold Edition.
De beskrivna felen berodde troligtvis på :
1. Att min frekvens på 35 MHz, kanal 72 var vid klubbfältet drabbat av en överton
från en näraliggande industriell anläggning, som använde RF vid tillverkning
av plastdetaljer.
Det som pekar på detta, var att just kanal 72 var drabbad.
2. Att min UBEC, eller den elektronikenhet som försåg servo och mottagare
med spänning från LiPo-acken inte klarade strömmen, som servona krävde.
Mina servo som var dyra skevroderservo från Dymond drog vid fulla och snabba utslag
mer än 4 A momentant !
3. Att jag kanske hade fel på logikdelen i min sändare.
Min Graupner mc-24 Gold Edition ombyggd med Spektrum 2.4 GHz från Graupner.
Troliga orsaker till felfunktionerna var problem med logiken i sändaren.
1. Att UBEC:en inte klarade strömbelastningen.
2. Att räckvidden var i undre gränsen kan ha berott på ett systemfel i den
nya Spektrummodulen.
Min JR.
Förlust av bindning två gånger berodde på att mina antenner på grund av
mekanisk påverkan “fallit av”. Det fanns bara ett par mm antenn på ena sidan, på andra sidan
inget alls.
Slutsats:
1. Man måste vara noggrann vid installation av 2.4 GHz,
2. Antennerna utanför kompositmaterial.
3. Använd satellitmottagare om möjligt.
4. Om du har en UBEC, se till den klarar strömbelastningen.
Jag använder nu UBEC som klarar 8 A.
Koppla in en multimeter som kan mäta ström, så du
får fastlagt, hur mycket din mottagare behöver vid maximala
servoutslag och vid inkopplad telemetri.
4. Kolla dina mottagarantenner så du verkligen har antenner,
som de ska vara. Det är lätt att missa i hastigheten.
5. Om du använder olika fabrikat av servon så se till
att kontakterna, hane/hona är kompatibla exakt.
Alltså se till att kontakterna går helt ihop och inte sitter
på halvdistans.
Kontakterna, JR, har avfasade kanter på hanen, som ska
passa i motsvarande faser på honan.
Det går att tvinga in en Futabakontakt i en JR, men risken är
att det blir en dålig förbindelse.
Om det inte passar, så byt kontakter till två av samma fabrikat.
Försök inte “skrapa av” plast från hanen så den ska gå in i honan.
Det blir bara ett kattrakande med en inbyggd risk för felfunktion.
Så med ett ord: Noggrannhet !
Principen för hur vevstakarna i en radialmotor är monterade.
Jag har aldrig sett det varit så många deltagare och besökare. 
Man kanske skulle ta en start… 
En K-8 dras ut till start.
Benny Kjellgrens Curare från 1977. Numera elektrifierad och flyger fint.
Jag träffade en gammal flygkompis, Bosse Nylund från Lidköping. 
Det var några dar sen vi träffades…1980 = 36 år sen. 
Fortfarande aktiv flygare och modellbåtsseglare. 
Denna Swift flög mycket bra. 
Är man bekväm kör man bil och släp ut till flite-line med sina grejor… 
Snyggt 
Ålleberg 11. Juni kl 1000. 7/8 Cu, som sedermera blev 5/8. 
Delar av IGG-depån 
Schweizer SGS 2 – 8.
Den flög utmärkt i luften. 
Är denna Bergflake II en “Pilot” byggsats…? 
Som sagt, visst flögs det Ava. 
Kom nu, vi ska flyga ! 
Två av Tjålles modeller.
