Ett barkskepp från Halmstad
Jag pratade med en gammal arbetskamrat, Boris om sjöfart och
vi kom in på ämnet segelfartyg.
Han härstammar från en gammal sjöfartssläkt i Nyhamnsläge,
som bär släktnamnet Chronberg. Nyhamnsläge en känd plats i sjöfartskretsar. varifrån många befälhavare härstammade.
Själv har Boris tjänstgjort som 1. styrman i handelsflottan
innan han började inom stuverinäringen som förman och terminalchef.
Fartyget vi talade om, var Sveriges tidsmässigt längst seglande
bark, som bar namnet “Rolf.”
Hon var registrerad i Halmstad och 1. styrman var en av Boris
släktingar. Jag blev intresserad av fartyget då han berättade om det och letade fakta.
En bark är ett fartyg med tre eller fler master där aktermasten,
mesanmasten är gaffelriggad. De övriga masterna är råriggade som på en fullriggare, vilken har rår på samtliga master.
Fartyget byggdes i Norge 1891 och blev insatt på kaffetraden
mellan Europa och Sydamerika.
1923 köptes fartyget av Tage Jönsson och barken
döptes om från “Jonstorp” till “Rolf”, vilket var hans yngste
sons namn.
“Rolf” var ute för många äventyr både som last- och skolfartyg.
Mest känd blev hon kanske, då hon under en resa till Boulogne
med last av trä sökte nödhamn i Norge.
Inseglingen under storm in i en trång hamn var ett bevis på
enastående sjömanskap av befälhavaren och besättningen,
trots fartyget var svårmanövrerat på grund av läckor och skador på riggen.
Sin sista resa gjorde Sveriges äldsta bark, då hon avseglade från
Danzig lastad med kol den 3 september 1931. Utanför Bornholm
mötte hon en så våldsam storm, att däckslasten gick överbord
och hon började läcka.
En vecka efter avfärd Danzig befann sig fartyget utanför Kristiansö.
Här fick hon en serie av brottsjöar över sig och miste nästan
hela riggen.
Trots fartygets nästan redlösa tillstånd lyckades befälhavaren,
kapten Tage Jönsson med hjälp av sin duktiga besättning föra “Rolf” tillbaka till Danzig.
Kaptenen, som var delägare i fartyget meddelar, att det under nu rådande sjöfartskonjunkturer ej torde löna sig att reparera barken, varför detta skulle bli den sista resan.
Efter det sista haveriet blev hon condemnad och upphuggen.
Dock en detalj sparades ,vilket var mesanmasten, som nu står
nere i Torekovs hamns museum.
Jag hoppas bilderna ger en aning om, det mycket hårda livet för
besättningen på ett seglande skepp under tidigt 1900-tal.
Vi kan ju fundera över, hur människorna danades, som tjänstgjorde å 1920-1930-talet.
Det krävdes yrkesskicklighet, hårdhet och uthållighet att ingå bland däcksfolket ombord på ett seglande handelsfartyg.
Skulle någon klara det livet i dag ?
Bilderna delvis från Digitalt Museum och andra öppna källor,
där man fritt kan använda material för icke kommersiella ändamål, om intannat anges.
“Rolf” i Göteborg ? Detta med tanke på SAL-fartyget och flytdockan.
“Rolf” på slipen vid varvet Halmstad. Slipen finns ännu (2017) kvar.
Kättingen till ankarspelet. Att låta ankaret fara ut genom klyset var inte svårt. Men att ta hem på kättingen, det var tungt jobb. På vissa segelfartyg hade man en donkeymaskin eller ångmaskin, som stod på däck, vilken kunde utnyttjas för hemtagning av kätting eller sättning av segel. Det förekom även man hade vinddrivna spel. Annars var det en Capstan eller gångspel som gällde.
Förberedelser för sättning av överbramsegel.
Beslående av undermärssegeln på fockmasten.
Platsen där man skaffade.
Kyl och frys….nä, man medförde råvaror.
På bordet här kanske stekt sill och potatis ?
Under luckan i rummen, i hålskeppet där man bland annat placerade ballasten för stabiliteten och för att få rätt metacenterhöjd och tyngdpunkt, så att fartyget skulle röra sig mjukt i sjön och inte vara för styvt eller vekt..
Rorgängarens plats. Han fick i alla fall mycket frisk luft.
Framför ratten står en konstruktion med “horn” på sidorna.
Det är kompasshuset. Hornen innehåller järn som man använde
för att kompensera felvisning på kompassen, då man devierade den. Tänk dig Nordsjön i November. Kuling och regn, 3 grader varmt…
God gång i frisk bris på babords låring.
Del av besättningen stående på eselhuvudet i stormasten.
Man har till och med fått upp kocken där.
Besättningen på “Rolf”. Detta är grabbar som inte hade mobiltelefon, dator eller tv.
Men de hade yrkesskicklighet och muskler.
Ett levande skepp.
På bogsprötet där förseglen är halsade.
Jagare ,klyvare och fock.
God gång.
En bark har inte rår på alla master. Den akterliga masten är Mesanmasten, där man för ett gaffelsegel och över detta ett toppgaffelsegel. Fullriggare har rår på alla master. Masterna framifrån: Fockmast, stormast och Mesanmast.
Del av besättningen seglar i storbåten.
Dessa pojkarna bråkade man inte med på dansbanorna.
I byssan med koleldad spis. Om man hade mikrovågsugn…?
Spis med slingerskydd så inte potatisgrytan åker i durken, när fartyget kränger.
Beslående av underbramsegel på stormast.
Rorgängarens plats. Ovanför har han mesanbommen.
Skansen, besättningens bostad. Ingen lyx.
Att gå på grund behövde inte innebära totalhaveri.
Man tätade läckor, väntad på flod och beställde bogserare,
som kunde dra loss fartyget.
Sättning bramsegel stormast.
Söndagsbesök ombord av kanske redarfamiljen.
Kaffebordet uppdukat…
“Rolf” i torrdocka. Man kan lägga märke till den relativt stora undervattenskroppen, som dels skapade volym för last och dels gav bra seglingsegenskaper, då man
minskade avdriften vid segling nära vinden.
Denna bilden visar “Rolf” liggande norr om Tullhuset i Halmstad.
