Det var lovat stadig nordlig vind, visserligen svag, men fullt tillräcklig att kunna flyta på.
Kom på plats 0900 och tog mitt pick och pack och strävade upp på Platån.
Såg mig omkring och kollade vind, riktning och
eventuella rotorer på toppen.
Vinden var som förväntat ca 2-4 m rakt på
kanten. Den var stadig och det lovade gott.
Så jag monterade, inte min Spirit, den har
gått till ett bättre…liv, som du säkert läst på min
blogg. Jag hade med min 40 år gamla Multiplex ”Hobby”.
Tog modellen för att kasta ut vid högra kanten. Där jag stod och väntade på, att topprotorn skulle
sluta mala på.
Men tyvärr, den slutade inte snurra. Den roterade
runt med minst 5 m/sek, vilket innebar, det
blåste ut från hanget, då jag stod på toppen.
Helt omöjligt att starta under dessa betingelserna.
Hade jag haft en mera lättflugen modell så kanske.
För jag såg hur korparna och vitfågeln gled på
hanget utan minsta problem.
Lite moment 22 nu. Lyftet bra, men rotorn
gjorde det alltför riskfyllt att kasta ut i medvinden.
Jag har lärt av erfarenheten och vet, vad som
kan hända, om man tappar modellen under kanten.
Så det blev till att sätta sig på sin tuva och filosofera
i stället.
Korparna utförde sin sedvanliga akrobatik i
luften framför mig och några fjällvråkar kom och
samlades i en flock, vilken fick termik och fåglarna
försvann riktning söderut.
Mycket folk som promenerade och de flesta
ville veta mer om min modell och hur ett hang
fungerar.
Jag tycker, det är inspirerande att få göra ohöljd
propaganda för modellhangflyget !
När jag gått/suttit där i 2.5 timma, utan att
topprotorn visade något tecken på att försvinna,
tog jag ett beslut att ge mig hem.
Alternativen var ju att försöka startaoch
komma ut i det laminära lyftet och då fanns
risken, då du går från medvind till motvind,
att du får en stall och en resulterande vikning.
Flyger du medvind och du möter stigande luft,
kan din vinge överstegras, eftersom vinkeln mellan
vinge och mötande luft ändras så tillvida, att
anfallsvinkeln relativt luften snabbt ökas väsentligt.
Får jag en stall och viker mig…blir det att ta en
lång promenad för att i bästa fall hämta en smälld
modell, i sämsta fall blir det att anse sin modell,
som förlorad.
Ovanstående ville jag inte uppleva. Visserligen
var jag infernaliskt flygsugen, men jag bet nacken
av skam, demonterade, packade och åkte hem.
På hemvägen stannade jag vid en gård, då jag
skulle justera en pryl i bagaget.
Jordbrukaren odlade äpple och päron, så min
fråga blev, då han kom: Vad kostar din frukt ?
”Ta vad du vill, som ligger på marken”, blev svaret. Jag tog, tills jag nästan skämdes, av de bästa äpplen och päron jag smakat.
Vi vet ju, vad svensk frukt kostar i dag…25-40 kr kilot !
Det kändes som lite plåster på modellflygsåren, att jag fick frukten gratis.
En 40 är gammal Multiplexmodell…
…och en tuva som är pilotplats för en pensionär.
Som du kan se, ligger Oceanen jämn…
Jag påstår att detta är en fjällvråk…
…därför den har ett svart band som avslutar stjärten…
…den har ingen ”kant” på främre delen av undergumpen…
…och den stod och ryttlade…
…under en längre tid, då jag…
…kunde se de fjäderklädda benen..tarserna.
Att påstå jag är dålig på att artbestämma fåglar, det vore
ett gränslöst beröm för mig. Att påstå jag är usel på att artbestämma, kommer avsevärt
närmare sanningen.
All min eventuella kunskap om fåglar, namn, utseende och
uppträdande blev formaterat ur mitt minne, tillsammans
med annat för min kognitiva förmåga väsentligt,då jag
drabbades av en stroke för 7 år sen,
Så är det bara. Om jag har döpt en fågel till fjällvråk i stället
för exempelvis kalkon, så behöver du inte påtala det för mig.
Lev i stället i din lyckliga stämning och känsla, att du faktiskt kan skilja på en kalkon och en vråk.
Här flyger fågeln med yttervingpennorna indraga,
eftersom det är bra lyft på hanget…
…här flyger fågeln termik och då fälls ”wingletsen” ut för att minska det inducerade motståndet och öka
spännvidden , vilket gör, att fågeln flyger kostnadseffektivare.
Akrobatiserande korpar.
Hugin och Munin.
Tanken och minnet
Vilka var den fornnordiska guden Odins springpojkar
vilka flög omkring och noterade vad som skedde i landet,
vilket de sedermera rapporterade till Odin.
Sådana finns fortfarande i sinnevärlden i landet Lagom.
Min Spirit, som berett mig så mycket flygglädje i mer än
500 timmar, slutade sin existens som flygplan i går på
Hovs Hallar med en genuint ordentlig smäll.
Jag ska redogöra för historien i korta drag så småningom.
Då det var fina förhållanden för hangflyg, stod jag startberedd på Platån kl 1000. Vindstyrka ca 3 m/sek med nordlig vind kanske lite dragning mot ost.
Topprotorn snurrade på stadigt, så stod du längst upp och
skådade ut mot Kattegatt, så blåste det stadigt i nacken på dig…
Kantrotorn fanns också på plats, men den var inte så starkt.
Väl ute i lyftet var det perfekta omständigheter och jag kunde bara njuta åt en välflygande modell i laminär luft.
Som vanligt fotograferade och videofilmade jag.
Vid 11-tiden kom Ronny från Halmstad med sin segelkärra. Han fick också en fin flygupplevelse.
Man kan säga, att allt var perfekt. Men….säg den glädje som varar.
Ronny och jag flög rote och vi var på väg åt vänster just
passerande en av de klippspetsar, som sticker ut mot
Kattegatt då…. min Spirit plötsligt dök i ca 45 graders
vinkel snett ner riktning kanten.
Det lustiga var, att jag just hade berättat för Ronny,
hur man skulle agera, om man tappade sin modell
under kanten…
Vidare beskrev jag, hur svårt det kan vara att finna
sin bortflugna modell framför och nedanför kanten.
När den första överraskningen lagt sig, började jag
med att kolla, om jag hade låsning på min mottagare,
då jag stod framme vid kanten.
Nix, jag hade ingen kontakt med mottagaren, då det
var ett streck där det borde stått 7.8 Volt.
Jag förstod, att mottagaren inte hade någon ström,
eftersom det inte funkade, eller att min modell låg
helt skärmad för radiovågor.
Jag fick redan då en misstanke att kontakterna mellan
mottagaren och acken hade separerat, eftersom jag
rotat där efter min första landning. Jag visste att
kontakterna gick väldigt ”lätt”…
Alltså, nu blev det till att leta. På ett förnuftigt sätt
hoppades jag.
Först slog jag fast, så gott det lät sig göras, var modellen
borde slagit ner, med hänsyn taget till modellens
riktning och hastighet, då den dök.
Min slutsats var, att den borde finnas max 50 m
bortanför den utskjutande klippan.
Så det blev till att att hänga på sig sina grejor,
vilka bestod av min flygväska, väska till modellen,
min kameraväska med två kameror och min sändare i handen för att kunna lokalisera
eventuellt servoljud och underlätta riktningsangivelsen.
Jag beslöt, att gå ner en stig, jag visste om, som
finns i början på Platån, vilken leder ner till en mindre
platå ca 20 m lägre, för att kunna göra en första
scanning av området.
Du ska veta det, att stigarna vid kanten på HH är
mycket branta och svårforcerade.
Alltnog, jag tog mig ner till en mellanplatå, gömde
mina prylar i en buske och började spana. Jag snubblande
runt, svettades, ramlade i enebuskar då jag halkade
på det luriga underlaget och svor.
3-4 olika platser spanade jag ifrån, men intet plan var
att se.
Den sista platsen jag stod på var ca 100 m från den plats,
jag lagt mina prylar. Efter 40 minuter avbröt jag aningen
besviken. Jag tycker, att jag borde sett min modell här…
Att gå och hämta mina saker från denna plats var mycket
svårt, eftersom det var så brant och igenväxt med enebuskar
och vildnypon.
Jagbeslöt, att göra det enkelt genom att gå till parkeringen
längs en lägre enklare stig, sedan tillbaka upp på Platån den normala turistvägen, för att åter gå nerför stigen jag
börjat med, leta upp mina saker och vända om och upp
till Platån, sen ner till parkeringen och lägg prylarna i bilen…
Låter det enkelt ? Det var det inte !
Jag var rent blöt av svett, då jag kom till min bil.
Det var varmt ute.
Efter jag lämnat grejorna och fått lite vätska, gick jag
stigen ner mot havet för att gå turiststigen längs stranden vid HH bort mot den plats, där modellen
enligt min mening borde finnas.
Första biten på stigen var enkel, men sen…det var svårt
att gå med lågskor på stenarna, som inte ligger stilla.
Dessutom är här mycket brant.
Så småningom kom jag ner vid stranden och jag
traverserade mig mot platsen, där min modell
borde finnas.
Avstånd dit ca 300 m i besvärlig terräng.
Då jag kommit så långt, att jag hade ögonkontakt med
den utstickande klippan började jag, för att inte missa
något, att leta systematiskt.
Alltså jag stannade, lugnade nerver och andning och
spanade metodiskt av terrängen.
Sen gick jag åter 20 m, stannade och spanade.
Dock inget, som skulle emanera från en Spirit Elite,
syntes till.
Efter mycken möda och besvär stod jag till slut med
klippspetsen till vänster om mig och följaktligen borde
min Spirit Elite ligga till höger om den sett mot kanten.
Jag hade vissa förhoppningar om att få syn på den,
eftersom det troliga nedslagsområdet var här.
Men icke. Inte den minsta balsabit eller Oralightklädsel.
Eftersom jag var relativt övertygad om, att modellen
skulle ligga här, fanns det bara en sak att göra.
Det var att undersöka de buskage, som växte på olika platser i den mycket branta kanten.
Kanten, som du kan se på bilderna nedan, är mycket
brant, ca 60 grader, dessutom garnerad med mindre
stenar, som är instabila och hela tiden rör sig, då man
trampar på de.
Se framför dig en pensionär i lågskor med en väska över
axeln och en sändare i handen som försöker bestiga branten…
Det var akrobatik i högre skolan. Utomordentligt lätt
att ramla.
Inget projekt jag såg fram emot, på grund av att
buskarna var mycket täta och risiga.
Men jag hade inget val, om jag skulle hitta den
förlorade modellen.
Därför tog jag mig upp, så försiktigt jag kunde.
Upp 10 m och sen vilopaus. Vid varje paus scannade jag av omgivningenpå jakt, efter vad som kunde vara
en Spirit. När jag letar, scannar jag området två gånger
alltså både ”baklänges” och ”framlänges”.
Jag rotade igenom 3 buskage, vilket med den lutning
som fanns inte var lätt. Att ta sig igenom slyiga buskar
och samtidigt effektivt söka av terrängen i en sluttning
med så brant lutning med en sändare i ena handen är
ingen sinekur. Jo, jag svor inombords under min exkursion !
Sanningen är, att jag var helt fysiskt slut.
Men ge mig…aldrig.
Halvvägs uppför branten satte jag mig i stenöknen
och spanade, efter att jag just tragglat mig igenom
ett buskage.
Uppe i ett buskage, ytterligare20 m högre upp, tyckte
jag mig ana något vitt. Jag medger, att hjärtat började
ticka på. Kunde det vara en del av min modell ?
Jag spottade i händerna, svor och fortsatte min darriga
klättring, så jag kunde be- eller avkräfta min observation.
Efter 10 meters klättring satte jag mig igen och kollade
det vita.
Nu såg jag, det borde vara min modell.
Denna bekräftelse pumpade ut mer adrenalin,
så de sista 10 meterna forcerade jag, så stenarna
tycktes yra runt en bergsbetvingande pensionär.
Jo, det var min modell. Den låg under förväxta buskar
i små delar.
Att modellen gått i bitar, det kan jag leva med, men jag skulle aldrig stått ut med att förlora mottagare, telemetri,
kamera och servon.
Min modell var sönder i så många delar, som om den
passerat en matberedare, eftersom den passerat
genom en y-formad klyka. Detta hade dock det goda med sig, att delar av själva
kroppen, jämfört med vingarna, inte var så sönderslagna,
så innehållet skadats.
Min acke låg 2 m från modellen och min kamera hittade
jag 5 m nedanför nedslagsplatsen.
Så där satt en modellflygare på den branta kanten och
slaktade sin modell , på det som skulle med hem.
Det som återstod var en plast- och balsahög, som jag undersolenna former bisatte under stenarna.
Jag erkänner, det kändes som om jag vunnit på lotto,
då jag fann min modell. Oddsen hade inte varit
gynnsamma.
Hade modellen slagit ner i enebuskarna, betvivlar jag,
att jag funnit den igen.
Synd, att min välflygande Spirit gjorde sin sista landning
med en smäll och slutade sitt aktiva liv.
Men eftersom jag flugit den minst 500 timmar på
Hovs Hallar, blev det ju en lämplig plats att gå hädan på.
Då jag klättrade ner, höll det på att gå illa. Jag gick
ner jämte en grus/gräsyta i tron, att det skulle vara lättare.
Det var det inte. Under gräset fanns mindre stenar,
som låg och red och jag halkade på de rangliga stenarna.
En fot åkte ner mellan två större stenar och jag var
tvungen att snabbt dra upp den för att den inte skulle
brytas.
Eftersom jag ryckte upp den, tappade jag balansen och
föll ut från kanten och nedåt. Jag var i ett dåligt läge.
Resultatet blev, att jag föll neråt/ utåt utan kontroll.
Men som tur var, växte det en rönn, där jag föll och jag
lyckades få tag i en av de sega grenarna, som inte
bromsade mitt fall, men fick mig att räta kroppen,
så jag kunde ta emot då jag föll.
Fast med ena handen var jag tvungen att skydda min
väska med min sändare, så den inte krossades
mot marken då jag slog i.
Hade inte rönnen varit där, hade jag inte skrivit detta.
Jag skulle aldrig kunna göra om det, om jag så försökt 1000 gånger !
Nu fick jag bara en bra smäll i skallen, härliga blåmärken på rygg och ben.
Det går över.
När jag hämtat mig efter flygturen, fortsatte jag en
mödosam färd nedåt på stela ben och värkande rygg och anlände slutligen ner till botten.
Där jag, just på gränsen mellan växtlighet och klippor,
hittade resterna av en flygande vinge i delar.
Den hade troligtvis legat där flera år.
Modellen hade varit välförsedd med Silvertejp, om
det säger någon modellflygare något ?
Det enda elektroniska som jag hittade, var bottendelen
av ett servo och sladd. Så jag var inte den ende, som landat på kanten…
Modellen jag fann, var helt omöjlig att se, om man
kom nerifrån.
Kom man uppifrån, röjde den sig med sina frigolitbitar
och silvertejp.
Nedkommen till botten gällde det att ta sig till bilen
på parkeringen. Jag borde gått till bilen på lätta ben efter att jag bärgat
det viktigaste. Men det var inte utan möda, då jag var
mycket trött.
Benen var lika rörliga som telefonstolpar och
varenda sten kändes genom mina sommarskors sulor.
Det tog mig 35 minuter upp till parkeringen.
Jag var fysiskt trött, så har jag inte överdrivit.
Denna promenad tar normalt 10 minuter.
Där jag slutligen ramlade in i min bil och kunde hämta
andan och så småningom fara hemåt funderande på
mina äventyr på Hovs Hallar.
Det var andra gången under 45 års modellflygande
på HH, som jag förlorat en modell under kanten.
Hemkommen kollade jag utrustningen och allt
fungerade inklusive min kamera.
Felet som orsakade haveriet var, som jag tidigare
misstänkt, att hane/honkontakten mellan acke och mottagare hade glidit isär. Jag kollade hemma och det
fanns nästan ingen friktion mellan hane/hona.
Fast det är klart, jag borde haft koll på det efter 1500
starter och ihop- och losskopplingar. Jag har upplysnings-
vis inte använt strömbrytare på mina modeller sen
minst 30 år tillbaka. De var ständigt till bekymmer.
Jag har en 3.2 A mottagaracke LiPo och då jag
kontrolladdade den fick jag i 860 mA, så det fanns
gott om power kvar.
Nu blir det till att skaffa en modell likvärdig min Spirit.
Synd att en Spirit inte går att få tag i från Great Planes.
Man har slutat tillverka den.
Alla bilder tagna med GoPro utom bilderna på Ronny,
som är Sonytagna.
Häng med, om du vill !
Ovanstående äventyr får du aldrig den sanslösa lyckan
att uppleva, om du tillbringar ditt liv liggande i dvala
i en soffa framför en tv.
Ronny, ny hangflygare från Halmstad förbereder.
Start…
…och Multiplexmodellen sticker iväg.
Jovisst är hangflygning roligt !
Ronnys modell ur olika vinklar.
Pilotstället på Platån.
Sista bilden på min Spirit innan den sista flygningen…
En stor del av stranden i naturreservatet vandaliserad av passerandes vilja att resa monument över sin egen förträfflighet
..och här en ytterligare bild.
Klippväggen som var utgångspunkten för letandet
Här har jag kommit fram till branten och är på väg upp
Denna bild visar höjden och de buskage jag dammsög i jakten
Denna bild tog jag 5 sekunder efter jag upptäckt något vitt
Höjden där jag kravlade
Ser du det vita ?
Här pausar jag 10 meter från min modell, som finns under buskarna ovan.
Tror du det kändes som en befrielse att se min Spirit igen Smällen var hård, det ser du på splittret. Min Mobius låg på marken 5 m nedanför.Här har jag hasat mig in under buskarna. Det var fysiskt svårt att hålla sig kvar på kanten utan att kasa ner . När jag kommit fram, tog jag en överblick för att se, var de viktigaste sakerna fanns.
Man ska inte ha för brått utan ta det lugnt, så gott det nu går.
Efter att jag bärgat det som ska bärgas. Klart för gravsättning…
Krysset utmärker platsen där modellen fanns. Till höger rönnträden som räddade mig.
Här ser du högt upp i branten jag var. Cirka 40 meter upp… Efter utförd bärgning blev det en paus innan nedstigningen. Här kan du se ytan jag slogs med.
Flygbild på platsen för smällen med klippan rakt fram och
den steniga branten vid vars övre del min modell slagit ned.
Omedelbart till vänster, klippspetsen och längst upp branten platsen för haveriet.
Äntligen nere vid stranden. Här kommer lite bilder under mitt stapplande till parkeringen… Naturen är säregen och vacker…
Här kan du se en del av det vilda hanget på HH. Ser du så sprucket berget är ? Synd inte tunnelbyggarna visste detta också. 4-7 m/sek Om det är lätt att gå med lågskor här ….Sure… Nu skimrar mitt mål…
…och det sprids ett skimmer över flygaren oxå…trots allt.
Mina ben och fötter var ömma och trötta efter fredagens extra träning… Målet; Parkeringen framför värdshuset.
Tanken slog mig i måndags, då jag tidigt på dagen stod beredd att starta på Hovs Hallar.
Meteorologen hade förutsett nordliga vindar med styrkan 6-10 m/sek. Dock mellan 06 – 12 var förutsett ca 5 m/sek.
Alltså gällde det att utnyttja tillfället med lite svagare vindar, så jag stod startberedd strax efter 8 i det vackra vädret.
På hanget flög ett 15-tal korpar, i vad som tycktes en tumlande glädjevirvel.
Har du sett ibland då korparna flyger sin aerobatik,
hur de snabbt halvrollar och rollar tillbaka.
Korpluftcirkusenfortgick under ett konstant kluckande
ljud från korparna interfolierat av deras grova kraxande, som är lätt att känna igen.
Är detta sättet att flyga ett uttryck för korpflygglädje ?
Kanske…eller är det bara ett nedärvt beteende under
vissa förutsättningar, som sen tusentals år finns i
deras gener…
Jag hade apterat min Mobiuskamera på kroppen på
min Spirit.
Kameran riktad framåt och lite nedåt, för min avsikt var att få med vingarna. Fast det visade sig, att jag
riktat ner kameran för lite. Nu vet jag till nästa gång
hur kameran bör sitta.
Min start skedde vid betongfortet och kantrotorn var stark. Det blev det vanliga galopperandet, innan jag kom upp i den laminära vinden. Lyftet var gigantiskt i den halvfriska
vinden.
Efter starten och då jag flög på en säker höjd gick jag upp
på toppen av platån och där var lyftet mycket starkt.
Att transportera sig själv med modellen i luften är inte
enkelt…Eftersom marken på HH är svårt söndertrampad
av klövdjur, gäller det att ha split vision, så man ser var
man sätter fötterna…Jag har stått på öronen förut och letat
och försökt få syn och kontroll på en modell, som flög egen
akrobatik, eftersom jag kommit åt spakarna då jag fallit.
Att flyga långt ifrån sig mot morgonsolenkan vara svårt,
då modellen tenderar att försvinna i ljuset och med en
grå molnskärm som bakgrund.
Så inte släppte jag modellen med blicken, för då kan
det vara kört.
När jag flög och jag låg ca 50 över klippkanten, passerade en MD-80 passagerarkärra på väg under lång final till Ängelholm.
Det som var märkligt, var hans höjd. Eller vill jag säga
brist på höjd. Min bedömda höjd då han kom över näsan
på HH var maximalt 750 fot.
Hur kan jag veta det ?
44 års flygerfarenhet på HH har gett mig viss rutin att bedöma höjder relativt omgivningen.
2 timmar fick jag i luften, innan jag beslöt att gå tillbaka till fortet för att landa bakom detsamma på den någotsånär
fria gräsytan.
Jag hade gärna flugit vidare, men jag hade ett avtal med
min tandläkare, som jag inte kunde missa.
Landning kan var problematiskt på HH på grund av turbulens, hinder i form av stenar och träd och framför allt en stark lärotor, som slänger vilket plan som helst som en vante.
Dock så gick landningen perfekt och inga skador.
Under hemfärden hade jag en seg näradöden upplevelse på E6 klämd mellan 2 trailerdragare. Han låg 1,5 m bakom mig. Framför mig hade jag på 50 m avstånd ännu en trailerdragare.
Lastbilschaufförer vägens riddare ? Glöm det !
De försvann då Cabotagetrafiken tilläts inom EU.
Där finns människor som är utan vett och sans där oxå !
Jag tog bilder och stillbilderna är klippta från min video från min Mobius.
Hoppa in om du vill och se på min hangflygförmiddag
på Hovs Hallar. Hanget som ger bäst lyft i Sverige !
Min Spirit med kameran på kroppen riktad framåt.
Min trogna Spirit har loggat 503 timmar nu.
Still going efter många skavanker. Flyger du så mycket
som jag gör, då blir det skador. Den som aldrig flyger
har alltid blankast modell !
Kraftig nederbörd över Kattegatt. Kom dock aldrig hit.
En av korpekvilibristerna…
Just efter start…
Stranden där getterna brukar vistas.
65 m hög klippkant. Jag har landat in i kanten…
halvvägs upp. Efter ett klätteräventyr lyckades jag
bärga min Multiplexmodell från 1977 !
Havet var grönt i dag…
Stranden där vi kan landa, om vi flyger skärm och vi har
sjunkit under kanten i dåligt lyft. En seg promenad
där man får bekänna färg, då vi ska åter upp till Platåns topp.
Kilen du ser här kan ställa till besvär för hangflygare under vissa betingelser.
Möte med korpar
Skygga, men de vill gärna stilla sin nyfikenhet…
Detta är platsen där delar av Ingemar Bergmans film ”Det sjunde inseglet”
spelades in. Vidare spelades starten för Andrés nordpolsballong
”Örnen” in här i Troells film ” Ingenjör Andrées luftfärd”.
Segeltorpshanget och längst bort Norrehamn där vindmätaren finns.
Final med bra fart.
Nu full klaff.
Här gäller det att styra i turbulensen.
…och att linjera upp modellen.
…för att kunna…
…sätta den rak på vingarna…
…samt dra in klaffen på 5 cm höjd så de inte skadas vid landningen.
Återigen startberedd vid fortet.
Ser du mot Hovs Hallar med en kikare syns dessa träd tydligt även från Halmstad.
En Horst bildar raukliknande pelare eller torn.
Du kan se här på bilden tagen nära havsytan, att jorden är faktiskt rund. En del av bakgrunden har backat ner under horisonten och skyms av havet.
Vägens riddare (rätteligen skitstövel) som låg bakom mig på 1.5 – 2.5 m avstånd.
Utan känsla för säkerhet är föraren av den polska Scanian.
Jag höll enligt min navigator 90 km timmen. Undrar om
chauffören i den polska trailerdragaren tagit bort fuse
nummer 16 som disablar farthållaren och 89 km/timman
spärren på sin Scania ?
…eftersom SMHI, SVT och kvällstabloiderna hade
utlovat STORM. Lokala radiokanaler, som inte är
kända för nyanser direkt, rekommenderade folk
att stanna inomhus…kanske bättre de som kallar
sig journalister hade tagit på sig foliehattarna…
SMHI, kända för sin dåliga förmåga att göra prognoser,
endast överträffade av något institut som
heter ”Storm”, hade gått ut med klass 2 varning.
Nu blev det inte, vad man förväntade, vilket vi
såg i tidningarnas reportage i lördags, om den blåst,
som aldrig kom.
yr.no gick redan ut vid 12-tiden på fredagen
med en prognos, som sa, att lågtrycket tagit en
nordligare bana och inte skulle drabba oss så hårt.
Nåväl, jag tog mig ner till Laholmsbukten vid Lagans
mynning kl 0830 lördag morgon för att få lite bilder
och kunna dokumentera förändringen av stranden
efter den förmodat starka vinden.
Jag behövde inte trängas, då jag var ensam med
naturen. Vattnet i Laholmsbukten hade stigit på grund av
lågtrycket och den sydvästliga vinden, som pressade
in vattnet.
Så havet hade transporterat upp sand på stranden,
vilket sedan vinden tar med sig och lämnar
vid kanten på dynerna på grund av den turbulens,
som finns vid dynkanten.
Sandtransporten är ett evigt Pater-Nosterverk, vilket öser sanden från havet och bygger upp dynerna. Sedan kommer havet vid kraftig vind och eroderar dynkanten och tar med sig sanden.
Vindhastigheten var kl 0900, mätt med min Silvia
vindmätare, ca 10 m/sek SV i medelvind.
Jag fick en promenad på 1.5 timma och hittade lite
motiv för kameran.
Det var ju inte direkt läge, att flyga med en modell i dag i den friska vinden.
Vill du hänga med så hoppa upp.
Lagans mynning. Som synes är sandreveln vid södra sidan borta. Det är bevis på hur snabbt föränderlig naturen är.
Så här såg det ut i torsdags.
Kattegatt hade vita mustascher i den styva brisen.
Sommarstugebygget får väl påbörjas igen…
Denna strandvarelsen, han blev så deppad, han körde nosen i sanden.
Strandvegetationen har spridit sig från dynlandskapet ner på den platta stranden. Stiger havet och vinden ökar, gäller det, att växtligheten spänner klorna i Terra Firma för att bevara sin växtplats…
…ty havet är oförtröttligt i sin påverkan.
Där Lagans utströmmande vatten möter Kattegatt uppstår något som liknar Hongkong-sjö
då vågorna bryter. Googla begreppet ”Hongkongsjö” för att få reda på vad det är.
Men det är enkelt uttryckt motsatta strömförhållanden, som ger en
toppig ”skvättig” sjö. Förekom i Hongkongs hamn förr och var ökänt.
Lite mörk bild men wtf….
Vågen bryter. Det gör den, då en våg är en roterande massa av vatten. Då det grundar upp, reser vågen sig och till slut tappar den balansen för att ramla framlänges. Så funkar det.
Den spetsnosade bränningsgrisen ligger och njuter i solen…
”Här bestämmer jag” !
En av mina favoritfåglar; Kustpiparenen ganska stor fågel.
Ungfåglarna drog fördel av situationen och provianterade inför flytten.
Alla bilderna på fåglarna har jag tagit på långt håll. Ca 50 m,
varför skärpan inte är så bra, som petimätrar skulle önska,
men för mig får det duga. Jag hämtade ut så bra resultat det gick
ur min enkla utrustning.
Ett litet snedsteg i blåsten…
De har en vackert tecknad översida.
Strandrågen ligger slätkammad som håret på en raggare
med Brylcreme från 1959 i brisen.
Är detta en meteorolog som gör vindprognoser hos SMHI…?
Nä..det är en medlem i fårskocken som håller borta slyet i det nyrestaurerade områdena inom naturvårdsområdet Tönnersa. Mycket effektiv maskin.
Ingen termik sista dagarna och ingen vind som
passar mina hang.
Ibland känns det veset…Fast promenera i naturen
går bra, om man vill få lite vederkvickelse.
Jag åkte till havet för att se, om det skett något,
som kunde väcka mitt intresse.
Jag längtar verkligen, efter en rejäl västlig
höststorm, som kan avslöja intressanta saker,
vilka dolts i havet och göra abrupta förändringar
i strandnaturen.
Färd ner till Lagaoset och sedan blev den promenad
till andra parkeringen på stranden och genom
skogen åter till bilen vid Lagaoset. 8 km.
Jag har, under flera månader, närt ett tanke,
att få lite bilder på en av de vita älgarna, vilka
rör sig i naturvårdsområdet.
Men resultat har varit noll.
Promenera längs havet är ett utmärkt sätt att
ladda de inre batterierna. Man får lite nya intryck,
frisk luft och du hör havets brus och frasande
mot stranden vilket ger ditt sinne en viss ro
och skapar förutsättningar för eftertanke.
För att förhindra att den något poetiska stämningen
inte ska växa sig till en eufori, får vi inte glömma det
eviga höga bruset från den vanvettiga trafiken
på E6, som går jämte stranden på 200 m avstånd.
Lite ovanligheter fann jag. Bland annat lyckades
jag fotografera den mycket sällsynta cellulosalärkan.
Hon satt på en ilandfluten trädstam och pillade upp
en larv, som satt under barken.
Annars var det diverse fynd längs mitt strövtåg,
som attraherade mitt öga och fantasi,vilket mina bilder visar.
Klart är, att växtligheten har tagit ett sista tag nu,
efter regnet, som kommit.
Strandrågen blommar kraftigt och strändernas blommor är små öar av intensivt klarblått i
sanden.
Tycker du färgen varierar på sanden, beror det på
olika ljusförhållanden.
Jag orkade inte korrigera verkligheten till en
konformistisk standardiserad bildkavalkad.
Häng med om du har lust.
Själva Lagaoset. Sandreveln till vänster bildad de sista 10 dagarna. Ett bevis på hur snabbt utseendet skiftar på grund av vind och ström.
En strandodjur på marsch med sina två barn…
Jag finner bara trädets former…behagliga och mjuka. Den överst grenen ser ut som stjärten på en fisk, eller som
mynningen på en ljuddämpare på en motorcykel från 40-, 50-talet.
En fjäder som flaggar kanske för Saltarven till höger.
Här hade jag tur, som kunde plåta den mycket sällsynta och
skygga Cellulosalärkan. Detta var min första observation
över huvudtaget. Latinskt namn: Alauda Positos Cellulose
Något som ser ut som Tina Turners peruk från 1986…
Ett märklig mönster på växtligheten. Växer lika rakt
som leden av mänskliga robotar på en militärparad i Nordkorea.
Vinden raspar mönster i sanden. Om det tar tid ? Självklart, men vem har brått mer än människorna …
Strandvegetationen i överväldigande blom.
Tänk vad lite regn kan göra…
Livskraften är obändig tycks det…
Den enarmade strandfnasen vinkar till oss: Häng med !
Tick-Tack
Tro inte, att detta djur är snällt !
Den nya sommarstugan på gång…ljus och luftig byggnad.
Vid Lagaoset bildas ofta…ska vi kalla det laguner ?
Han pratade och bjäbbade så mycket att käken flög ur led…
ibland kanske jag önskar, det drabbat vissa politiker,
så de tystnar för tillfället och förmår sig själva att tänka efter,
vad de sagt egentligen….
Jag vet inte vad det är för djur…en blandning av dromedar, sfinx och get…?
Blåmärkt sensommarglädje.
Ta fram din Flora och examinera örten. Det ger stor tillfredsställelse.
För dig som inte har energin…Strandsenap
Annan inställning på kameran. Samt annan tidpunkt
Här har vi den gamle (6år) gårdvaren vid Lagaoset. Han ser barskare än vanligt, kanske beroende på att en barnfamilj med gemensamma krafter försökte
vrida näsan av honom…tursamt nog utan att lyckas.
Den ständigt gapande sandsväljaren låg och pockade på uppmärksamhet…
…medan den trubbnosade Huvudsaken bara låg
och filosoferade…njutande en tillfällig indiansommar.
Slutligen paraden med Storskarvar. De förökar sig,
kan det för betraktaren tyckas, exponentiellt.
Kanske de borde decimeras… om jag vågar säga det.
Jag sade till min kompisar för 14 dagar sen, att jag vet inte,
då jag var förkyld senast.
Det fick jag äta upp på Påskdagen med besked. Du vet hur man känner sig, när influensan laddar upp för
att anfalla ditt immunförsvar..
För er som aldrig upplevt det så kändes det som så:
Frossa, feber, värk i all leder, huvudvärk och ett humör
som var mycket dämpat.
Men det är ju inget att gnälla över, för det drar förbi ganska fort.
Själv hade jag bara en önskan de senaste 4 dagarna och det var
att få försvinna ner under täcket och försöka få sängen varm.
Problemet var att jag vaknade på natten genomsvett.
Jag höll mig inne till onsdag eftermiddag, då jag var tvungen att
gå ut för att få lite frisk luft med eller utan feber.. Resan med bil gick till Lagans mynning. Kameran var med och
lite bilder tog jag.
Ett par saker lade jag märke till, vilket var att Lagan gjort
om sitt utlopp i Laholmsbukten kraftigt, att det var mycket
vatten i Lagan och att kanterna på dynerna närmast havet
som för två månader sen var knivskarp nu hade börjat
formas av vinden till ett mera normalt utseende.
Jag förstod också att de mest tålmodiga människorna i världen,
det måste vara de fritidsfiskare, som prövar lyckan vid Lagaoset.
Häng med på en liten promenad vid stranden !
Vyerna vid havet är rogivande alltså en lisa för själen. Laholmsbukten vid Lagans utlopp och med Hovs Hallar som sticker ut sin näsa i bakgrunden.
Här kan du se hur Lagan har ändrat sitt utlopp på bara 14 dagar. Vidare kan du se, hur långt ut Lagans humusvatten påverkar vågbildningen i havet.
Gränsen mellan åvatten och saltvatten är skarp.
Ibland stannar vattnet i små laguner, som blir matställe för småvadare.
En Cessna, OY-BYZ. En gammal maskin tillverkad av Cessna i Rheims i Frankrike 1971. Alltså 46 år gammal. Ett problemplan, med motorerna i push/pull i tandem, som aldrig blev en riktig hit.
Man hade problem med aktermotorns kylning med skärning som resultat. ”Ground handling requires certain attention and procedures. The rear engine tends to overheat and can quit while taxiing on very hot days.[6] Accidents have occurred when pilots, unaware of the shutdown, have attempted take-off on the nose engine alone, though the single-engine take-off roll exceeded the particular runway length .[7] Federal Aviation AdministrationAirworthiness Directive 77-08-05 prohibits single-engine take-offs and requires the installation of a placard marked ”DO NOT INITIATE SINGLE ENGINE TAKEOFF”.[8]” Används här i dag för flyttfågelinventering ? Tror jag.
Här ser du att det sträckte mycket ejder i dag. Hoppas de kunde räkna fåglarna…
I bakgrunden Hovs Hallars bistra front mot havet.
Efter en storm som har gjort kanten skarp börjar vinden sitt envetna arbete med att runda kanten, Du ser hur sanden transporters upp från stranden, lägger sig just bakom kanten då där finns en kantvirvel och efter relativt kort tid är dynkanten som den alltid varit.
Vinden arbetar oförtröttligt med sitt transportarbete.
Vildnypon och vresros med sina djupa rötter har överlevt försöken
att utrota dessa invasiva växter med grävmaskin.
”Vi ger oss”, säger de vindpinade tallarna efter en heroisk kamp mot elementen.
Visst, en bit av en stam kan ge många associationer.
Arten ? Din gissning är så god som min.
Han har ett något återhållet leende i all fall.
Här ser du Lagans bruna vatten
Om man är sportfiskare, då är man entusiast och optimist…
…men ibland nappar det…
…och en öring blir vevad in efter att ha gapat stort över en tubfluga…
Synd, den inte höll måttet utan måste återsättas. Man använder en tång, då man tar bort kroken, för att inte fisken ska skadas.
När jag ser på metoden att rigga en tubfluga, så hade jag gjort enligt ovan i stället, därför då får du bättre kontakt med betet och det blir lättare att hantera vid utkast. Om vi förutsätter, det ska var 2.5 m mellan sänke och fluga, så slår man en knop på linans mitt, i öglan fäster du rullinan så att tubflugan kommer i invevat läge hänga ca 3 dm nedanför sänket. När man vevar in får man alltså en dubbel lina till spöet, vilket som jag skrev gör redskapet lättare att hantera och du bättre kontakt med betet genom den centrala upphängningen.
En representant för traktens naturfolk klädd i traditionell dansutrustning uppträder för turisterna…
eller är det en sorts hummer, som hoppat ur sjön..?
Storkäftad tvestjärt lurar på sitt byte…
En barmhärtig människa som glädjer sin omgivning med lite påskliljor.. Jovisst, man blir glad, då man ser det.
Sandflytten på gång…
Som sagt, denna kanten var knivvass för 2 månader sen, men nu…
Länsstyrelsen har gjort ett gott jobb i reservatet, som förbättrar biotopen avsevärt.
Här var förut tätt ogallrad blandskog.
En träaktig moder med sitt barn på ryggen…eller ? Barnet ser ganska glatt ut i alla fall…
…men det är resterna av en tall, som fått ge upp.
Ett märkligt djur som ligger i strandkanten väntande på sitt byte. Men jag tycker, han har korta ben…fast å andra sidan sett
har han gott om tår på bakfötterna…
Tisdagen var den perfekta modellflygdagen med noll vind och ca -3 grader. Solen sken från klar sky, så det kunde inte bli bättre för oss aktiva modellflygare.
Min avsikt var att åka ner till havet och dokumentera förändringar i naturreservatet Tönnersa .
Länsstyrelsen har restaurerat och håller fortfarande på att restaurera marken så den får bättre betingelser för de där levande djuren. Mycket skog är nedtaget och man har bana t av grässvål och toppskikt på marken, så att sanden kommer i dagen igen.
Detta gynnar framför allt fältpiplärkan, som häckar i sanden. Förra året såg jag inte en enda fältpiplärka här. Hoppas den återvänder nu.
Detta naturvårdsområde är väl värt ett besök . Det ligger lätt åtkomligt och ger fina naturupplevelser. Inte minst en promenad längs havet är berikande både för kropp och själ. Njut där av det få har…en fri horisont.
Alltså jag begav mig dit med min trogna Sparky, nu försedd med en annan LiPo-acke, för att jag garanterat skulle kunna flyga. Jag hade testat motorn hemma och jag testade motorn innan jag gick ner till stranden och den gick perfekt . Sparkyn ställdes upp på den jämna stranden och GoPron tickade sina 2 bilder i sekunden.
Allt borde bli perfekt…trodde jag. Efter pådrag slog motorn av efter 3 sekunder…
Klart jag undrade varför. Prövade flera gånger med samma resultat. Kanske det gått troll i modellen ?
Min modell fick stå på stranden och tjura och jag tog lite bilder i stället och lugnade mina franska nerver.
En man med sin hund kom och pratade och den glada hunden fick mig genast på bättre humör. En liten glad Jack Russelltik 13 månader gammal som var döpt till ”Casino”.
Lata om att besitta energi och livsglädje. Det fanns i överflöd hos den lilla damen. Människans bäste vän…det måste vara en hund.
För egen del var det bara att montera isär, packa in och förbereda hemfärden. Där jag testade acken. Jo den var kass. Spänningen sjönk nästan omedelbart vid belastning. Nu tog jag fram en ny Kokam-acke och monterade. Testet utföll bra utan tendens till avstängning. Motorn drog som aldrig förr.
Så idag ska jag försöka igen. Men så är modellflyg, vågar man inte misslyckas kan man heller aldrig lyckas.
Vädret i dag vid västkusten är om möjligt nu kl 0800 om möjligt ännu bättre än i går.
Rapport kommer om mitt stundande flygäventyr.
Här lite ögonblick på det som inte blev så mycket flyg, men ett roligt möte med Casino och dess ägare vid Tönnersa Strand.
Monterat och klart…trodde jag.
Jaha, nu är det bara att dra på…
…men det blev endast 3 sekunder. Trots de härliga omständigheterna.
En liten del av det 20 km långa hanget. Här är det 5 m högt. Längre norrut är det 5-10 m högt. Mycket fint att flyga antingen modell eller skärm här.
Vid min promenad häromdagen, som jag gjorde i stället för att flyga, plåtade jag som vanligt lite grann. Inget märkvärdigt, men jag såg fiskmåsar, som fiskade på ett sätt, jag aldrig sett förut. Ganska intressant. Alla måsarna fiskade på exakt samma sätt. Kanske de lärt av varandra ?
I övrigt en stilla strand, endast befolkad av en storskarv och strandens vanliga tjuriga träbeläten.
Stranden vid Lagaoset kraftigt påverkad av den sista hårda vinden. Bäcken som mynnar i Lagan var helt uppdämd, så vattnet inte kunde avledas. Jag skulle gärna se på, när vattnet trycker sig igenom sanden och faller ut i Lagan…
Om du vill så häng med mig på upptäcktsfärd…
Den gamle gårdvaren vid Lagaoset hade fått en ofrivillig förflyttning av senaste stormen. Han var ganska vresig och sur under sitt stirrande mot havets horisont…
I ett naturskyddsområde som detta låter man nedblåsta träd ligga kvar, för att bevara intrycket av ett naturskogsområde. Vackert är det !
Morgonfrost präglar växtligheten.
Bäcken som blivit uppdämd har stigit. Nu går den över den lilla gångbron.
Sanden ni ser på höger sida av Lagan är nyligen dit transporterad av vinden.
Just bortanför stolparna mynnade bäcken förut.
Fiskande måsar
Som synes, du ser hur djupt rötterna når…
När jag denna klara dag stod vid Lagan lät det som man haft ett ”Änglaspel” ja, du vet, det man har vid Julen där fyra änglar vrids runt av värmen från ett par stearinljus och låter kläppar plinga mot små klockor. Det var dock inga änglar , utan det var små isflak, som klirrade ihop på sin färd mot Kattegatt.
En storskarv eller Cormoran som nästan vägrade flytta på sig. Den var säkerligen inte helt frisk, men pallrade sig till slut iväg…
Den ”Nya” stranden som ett resultat av hård vind.
Kustbevakningens plan kom sakta och tyst flygande under dess patrullväg längs våra kuster.
Casa 212
Den numera och just nu platta stranden. Du kan se hur långt upp havet gått genom tångranden. Inget ovanligt alls, utan det har varit så, så länge jag minns.
Kanten av dynlandskapet är naggad av vattnet, men den kommer snart att vara rund genom vindens försorg.
Vattnet skapar sina mönster i sanden. Slumpmässigt ? Ingalunda. Inget är slumpmässigt, som är underställt fysikens lagar.
Som den Libyska öknen…utan kameler.
Lite kyla och stranden garneras med klirrande nyis.
Ofta har jag beskrivit min strövtåg mellan Lagaoset och Tönnersa Strand på min blogg.
Det har inte varit så mycket flyg sista tiden, ty årstiden är sparsmakad med tillfällen, då man kan modellflyga. Men jag gör mitt bästa!
I dag är vädret vackert och då jag brukat förmiddagen för att promenera, kommer jag att i eftermiddag, förhoppningsvis om jag hinner, att ge mig
ut med min ”Sparky” för lite flygning. Det kommer redogörelse och video
på mitt bildkonto, som ni med behörighet att logga in kan se på.
Det var, då jag kom till Lagans mynning helt vindstilla och temperatur 10 grader. Härligt i November med dessa temperaturer.
Min promenad ner till Lagan från parkeringen bjuder på många motiv
och jag fångade några. Dessutom mötte jag en av de trägna fiskarna på väg
hem efter ännu en dag med fiske utan ett enda napp. Men han sa, att
det är inte fångsten som är viktig, det är att man har möjlighet att
komma ut och uppleva naturen och bara märka känslan:
Jag lever och har förmånen att uppleva allt omkring mig.
Precis min åsikt också. Kan jag inte flyga, kan jag uppleva en natur, som i dag var enastående. Som ni ser i rubriken på denna posten, har jag döpt den till ”Lugnets Hav”.
Laholmsbukten uppvisade inte en krusning. Det enda som störde den blanka ytan, var där Lagan vällde ut i havet. Där bildades kort sjö med stationära vågor, eftersom vattnet som rinner ut stöter på den uppgrundning vid mynningen, som skapats av Lagans förmåga att transportera sand och deponera den vid mynningen.
För övrigt ingen rörelse på ytan.
Uppe i dynerna stod en samling militärer och hade någon form av genomgång. Kändes märkligt att se militär personal här, med tanke på, att vi nästan inte har något försvar mer…
Vid min promenad norrut observerade jag oljeklumpar i strandkanten. Ska jag försöka härleda varifrån oljan kom, skulle jag chansa på, att den kom rullande på botten av Lagan. Eftersom Lagans vatten senaste tiden har tagit nordlig kurs längs stranden, är det naturligt att oljeklumparna hamnar där. Oljan var bunden i sand och det var tjockolja. Klumparna hade formen, som om de rullat längs botten av ån. Hoppas bara det inte kommer upp fler.
Ilandspolade maneter finner man hela året. Arten är öronmaneter och i sällsynta fall blå brännmaneter och mera vanligt röda brännmaneter. Att bränna sig ordentligt av en röd manet är otrevlig och förutom smärtan kan det orsaka en allergisk reaktion, som kan behöva bekämpas med kraftigt intag av steroider. (Kortison) Röda brännmaneter har längre armar, än man kan tro.
Som vanligt var strandkanten dekorerad av ilandflutna plastpåsar.
Plastpåsar i havet är vår tids gissel. Hur det ska lösas? Gör som i Kalifornien, Förbjud plastkassar.
Jag trodde jag kanske skulle se en fiskgjuse, för det är ju ännu milt väder, men det blev noll observationer. Endast patrullerande havstrutar och vingelflygande kråkor.
Länsstyrelsen har avverkat mycket i den strandnära skogen, för att återställa miljön, vilket kommer att gynna de djur, som lever normalt i en strandbiotop.
Det tycker jag är bra gjort, för att ha en länsstyrelse som är på hugget med naturvård är viktigt. De som håller i detta hos myndigheten ska vara människor som kan driva sina idéer och få de genomförda.
Det har vi nu.
Jag är övertygad om, att besökande i området kommer att uppleva ett väldigt lyft. Naturligtvis tog jag lite bilder och redovisar en del här. Håller sig vädret i morgon, ska jag dit med min modell.
Jag promenerade från Lagaoset norrut längs stranden till Tönnersa Strand. Sedan upp till skogen och genom skogen tillbaka söderut till Lagaoset.
Cirka 8 km.
Så nu, häng med en flanörs irrande vid Laholmsbukten !
Man har gallrat kraftigt i den strandnära skogen.
Gallringen av tall och björk kommer att skapa en biotop av mångfald.
När man gallrar i dag, kör man inte som slåttermaskin över ytan. Man sparar träd som är av betydelse för de som lever i miljön.
Strandnära skog är utsatt för blåst och salt, vilket gör att träden inte växer som flaggstänger, utan de försöker anpassa sig så gott de går. Därför ser det ut, som de är drabbade av reumatism.
Här säger tallen: Pardonnez mon pauvre apperence !
Allt i en djup bugning för besökanden.
En tall som sticker upp en arm
Stigen från parkeringen Lagaoset, som leder ner till Lagan.
En varelse som ligger med nosen i vädret jämte stigen.
Ännu en varelse som synes vara högfärdig…
..fast denna strandvarelse verkar en aning mer timid…
Framkomst till Lagan.
Bäckens flöde har ökat något. Borde vid denna tiden på året vara 5 gånger mer vatten i bäcken.
Detta är den mindre Sandhasaren, som med evolutionens hjälp har
fått sin nos så förstorad,att han har utvecklat stöd för den.
Han, som alltid hävdar , att han är den som bestämmer vid Lagaoset , var ganska lugn idag…
..vilket berodde på att han hade fått ett barn…
Där Lagan rinner ut bildades stående vågor, då Lagans vatten mötte uppgrundningen i havet.
Rester av bordläggningen…
Man pratar om Loch Ness-monstret…Då har ni inte sett Lagaos-monstret. Här är en nytagen bild
Ett utomordentligt fint hang både för skärmflyg och för modellhangflyg.
Som jag hävdat flera gånger, hanget är just å bra det kan bli, med de fysiska förutsättningarna som finnes.
Kanten borta vid nedgången från parkeringen Tönnersa Strand.
En…vad som kan vara illa medfaren blå brännmanet…men jag är osäker.
Plastpåsarna är en förbannelse för våra stränder och vår natur. Hur lång tid tar det, innan en påse är helt nedbruten ? Vi måste minska användningen av dessa
plastpåsar, om inte ekosystemen ska skadas. Hur man löser det ? Enkelt. Lägg en avgift på varje
plastpåse med 3 kr, så kommer garanterat användandet av plastpåsar att sjunka med 90 %.
I England har man lagt 75 öre i skatt på påsarna och det har minskat användandet med hälften. I Kalifornien har man helt sonika förbjudet användandet av plastpåsar. Människorna märkte,
att jorden gick inte under på grund av detta beslutet.
Vi har levt under flera hundra år, då vi handlat utan plastpåsar. Skulle vi inte klara det i dag ?
En vesen öronmanet, som ligger på stranden och väntar på sitt diskreta försvinnande.
Då Lagan flyter ut i Laholmsbukten svänger den åt höger och lämnar det den fört med sig längs stranden
Civilisationens avtryck i naturen. Tjockoljeklumpar i strandkanten. Jag fann ett hundratal på 200 m strand. Kommer troligtvis via Lagan. Blir uppenbarat till sommaren, då de badande trampar i oljan…
Lagans vågsystem i mynningen och bortom sträckande sjöfågel.
Det finns inte många hinder på stranden som kan vara besvärligt vid landning med en modell.
Här ser du hur ripströmmar formar stranden. Det är en varning för badande.
Denna växtlighet talar om, var dynkanten fanns innan stormen ”Gudrun”…
Hangkanten norrut från Tönnersa Strand.
Västlig vind och du har ett perfekt hang för din modell eller skärm.
En tall som tyvärr har brutit nyckelbenet…
Nyuppsatta bostadsrätter, som har haft besök av någon..som försökt
hacka upp ingångshålet. Det kan man förhindra med en plåtskoning, eller
att man nubbar dit pappspik runt hålet. Man ska aldrig fästa någon ”sittpinne”
utanför ingångshålet. Det gynnar bara boplundrare av olika sorter.
En gallring röjer de mest fantasirika former på träden.
Björkskogen närmast dynerna har det inte lätt.
Dessa träden vet jag är mer än 40 år gamla…
En vacker skägglav…
…som jag tycker sprider sig mer och mer mot förr…
Strukturen på växten tycker jag påminner om vissa cellstrukturer
vi förhoppningsvis har i våra hjärnor. Naturen vet vad som är bäst.
Länsstyrelsen har satt upp en snygg sten, vilket bidrar till att höja statusen på området.
När jag körde hem höll solen på att gå ner och sista bilden blir från Fladje Backe mot solen.
..till välkända marker. Det blev till Lagans mynning i Laholmsbukten.
Där jag varit många gånger, för jag genomför min motionsrunda där
nästan varje dag. Jag kan min runda nu och märker minsta förändring
i naturen längs min väg.
Även om jag har usel syn just nu. Skulle blivit opererad i första ögat i veckan,
men kirurgen sjuk..Är lovad att jag ska var klar med båda ögonen innan
1. December. Ska bli härligt.
Synen är viktig, om man är en observerande flanör eller för att inte tala om,
då man flyger en modell. Speciellt som då jag flyger högt och långt ifrån mig.
Men som sagt, snart kommer jag att se som i fornstora dar.
Synd man inte kan se ut som i fornstora dagar oxå…
Där Lagan mynnar i Laholmsbukten, platsen kallas Lagaoset, där sker
ständiga förändringar i landskapet på grund av Lagans och havsströmmens
påverkan. Mynningen ser aldrig likadan ut vecka efter vecka. Jag undrar hur många tusen ton sand, som Lagan och strömmarna i havet
flyttar under en vecka ?
Vi har i regel en nordgående ström, som viker in vid Hovs Hallar, följer
Laholmsbukten och svänger ut riktning Tylön. Den medför näringsrikt vatten
söderifrån och transporterar sanden som Lagan för med sig och avlagrar
längs stranden, som sedan av vindarna förs upp i dynlandskapet.
Å andra sidan, vid nordlig vind, har vi en sydgående ström, som kan sätta
med 2-3 knop närmast stranden, vilket badande ovana vid förhållandena
ibland med skräck fått erfara.
Då jag var där häromdagen, var det helt förändrat mot för en vecka sen. Vi har haft ostlig = frånlandsvind vid Laholmsbukten i mer än en månad nu,
allt på grund av ett högtryck över Skandinavien. Högtrycket försvagades,
men har nu börjat växa till sig igen. Den mest trovärdiga vädertjänsten och
den mest ansedda i världen är yr.no har förutsagt ostliga vindar minst en
vecka till.
Ostvindar är de sämsta, då det gäller hangflyg. Vi har inga bra hang på
den vinden. Då ska man bo i trakten av Ravlunda/Kivik.
Ostlig vind medför också för vanligt elflyg turbulens till skillnad från den
laminära gradientvinden. Gradientvinden är förenklat uttryckt, den vind,
som inte påverkas av dess friktion mot jordytan.
Nåväl, jag flanerade runt och det som slog mig var stillhet. Det hände
inte mycket, det hördes inte mycket.
Har naturen redan slagit igen inför vintern ?
Lite liv observerade jag och jag tog lite bilder under min promenad.
Tiden går fort, då man är upptagen med något, man gillar. Men efter 2.5 timma
avbröt jag, då jag hade andra uppgifter att utföra.
Alla bilderna tog jag med min Sony, som hade ett 300 mm zoomobjektiv,
vilket ju har sina begränsningar, då det gäller näraliggande objekt.
Om min dåliga syn inte hade påverkat fotograferandet, kanske att resultatet
kunde varit bättre och om inte om funnits…
Denna gamla tallen är nu död. Frid över dess minne och för en hjältemodig kamp
mot envetna vindar, som till slut pinade livet ur den. Jag har följt den i minst 20 år
och sett den blivit svagare och svagare, tills den förra året förlorade alla sina barr.
Nu stod den här under de fallande björklöven.
80 Cormoraner…de äter var och en ca 0.5 kg fisk om dagen. Vid Lagaoset finns ca 450-600 stycken. Det blir ca 1800 kg fisk på en vecka, däri inräknat smolt man släpper ut. Ja, jag kallar det Cormoraner, för det kallas fåglarna i Europa. Ett namn som passar deras utseende och beteende bättre än det mesiga ” Storskarv.”
En tanker på svaj i Laholmsbukten i väntan på att anlöpa ..
Fartyget på bilden. Här kan ni se alla fartyg som har AIS installerad vilket 99% har idag.
Tur vi har Cormoranerna som vaktar…
Denna Tjurbocken har legat och blängt här i ett par år… att han aldrig tröttnar ?
Jovisst, det blommar än. Använd Den digitala Floran för att artbestämma.
Här brukar finnas en kraftig bäck. men som på så många ställen i Sverige är den uttorkad på grund av exceptionell torka.
Denna individen gör inte ens så många knop som vattnet i Lagan,
utan han, ja ni ser ju att det är en hanne, försöker väl bara hålla
sina få tankar samlade och under kontroll i sin träskalle…
Lagans vatten och havsströmmen bygger och raserar.
Jag tycker att en kråka har en lika hotfull silhuett som Cormoranen har.
När jag ser en Cormoran flyga just över vattenytan…
…associerar jag av någon anledning till ett japanskt torpedplan
i Stilla havet under dess anflygning mot ett fartyg…
Den gamle gårdvaren vid Lagaoset. Om möjligt
ännu vresigare efter att ha flyttats runt mot sin vilja…
Kråkorna är predatorer med en inbyggd försiktighet. Jag var 125 m från denna och kråkan lyfte, så fort jag tog upp min kamera…
Strandade maneter har inbyggda lysdioder eller…
De ändrar utseende hela tiden i vågskalpet.
Speciellt om du fotograferar med blixt. Vilket jag inte kunde då jag stod 3 m från den då jag plåtade.
Detta belätet sa, han hade besvär med en förväxt visdomstand och han var på synnerligen dåligt humör…
Här blommar det glatt i sol
Marviol
Saltarven börjar bli lite ankommen nu
…och klorofyllen backar tillbaka.
ser ut som en lysande juvel…
12 km Västhang att flyga på om vinden är västlig.
Men nu…helt tomt.
Här nedan tre bilder från SMHI om strömmar. Läs här om du är intresserad.
Lördagen vaknade med frisk västlig vind med ca 8 m/sek i styrka. Hangnerven blev ju omedelbart kittlad och jag laddade upp med min Arrow och bly, för att få mig en tur nere vid Tönnersa Strand.
Hanget är nu precis så bra det kan bli, varför det går att flyga på ordentligt där.
Nedkommen till parkeringen blev det att hänga på sig utrustningen, som i mitt fall är en kameraväska, min väska för radion och annat samt min modell. Icke att glömma riktig och varm klädsel.
Under min promenad ner till pilotplatsen hade jag lite tankar om, att kanske vinden var för hård, för det skulle vara angenämt. Men eftersom jag var flygsugen, tog jag mig de 800 m till min pilot- plats. Där jag upptäckte, att vinden var 12-15 m/sek, vilket fick mig att ändra mina planer.
Flyga hang i 15 m/sek på denna vassa kant….nej, jag valde bort det.
Så det var att gå tillbaka till bilen och lägga in prylarna igen utom kameran.
I stället för att flyga promenerade jag en rejäl promenad och tog lite bilder. Det var ju stora fågelräknardagen i dag, men det jag såg i fågelväg var inget att hänga i granen.
Dagen avslutades med en sväng till hamnen Halmstad där ytterligare bilder togs, så ni får en bild av svunnen halländsk vinter.
Förresten en bra väska då man är ute och segelflyger, där man kan förvara radio och allt man behöver, är en väska för en laptopdator.
Jag köpte en för 30 kr på en loppmarknad och den fungerar mycket bra !
Här kommer mina strövtåg vid havet på två olika platser !
Den isbeläggning som fanns vid kusten försvann fort. här tallriksis vid vågbrytaren Halmstad.
En underbettad varelse från stranden Lagaoset.
Detta bränningsmonster har vissa likheter med ett kattdjur…i alla fall huvudet.
Men ser man efter framifrån, liknar det mera som något grisigt…
Den numera återuppståndna bäcken. Undrar om öringen går upp och leker här…?
Västlig vind rakt in i Lagans mynning.
Vy mot Hovs Hallar och Båstad.
Här promenerar jag mycket ofta.
Ser ni att knopparna har växt….våren kommer !
I Hallands kustbygd just där denna bild är tagen där finns Sveriges högst avkastande jordar.
På denna is modellflög jag på för en vecka sedan…
Som sagt…fågelräknardagen….
Blåmesen, en fågel jag tycker om. Liten men envis.
På tidig söndagmorgon for jag ut med min Sparky i
bilen och min kamera i sin väska.
Trots snålblåst, ostsydost och minus 3 grader,
tänkte jag få en flygtur och kanske lite bilder.
Jag har körde en sväng nedom hamnen i Halmstad
och efter att ha retat upp mig på nedskräpningen
av handikappbadet fortsatte jag till Oceanhamnen.
Där jag ställde bilen, tog jag några bilder på Kullaberg,
som svävade i skyn, tack vare ett fenomen,
som heter ”Fata Morgana”.
Vid min promenad längs våtmarken såg jag en
märklig fågel. Den satt i en buske och flaxade energiskt.
Tyckte först att det såg ut som en något sliten storskarv, men så, då jag kom närmare, för den var inte skygg,
såg jag att det var den större skynkviftaren,
på latin: Panno Plaudensis.
Efter fotografering blev det, trots tidsnöd, en tripp
till Lagaoset, för jag var infernaliskt sugen på en
lång promenad.
Mycket folk där trots väder och efter att ha talat
vitt och brett om radiostyrt modellflyg med
andra människor vid parkeringen , kände jag mig
tvingad, att visa upp min Sparky i luften. Så ner till stranden, som var jämnslipad av vinden
och upp. Om det blåste ?
Det var bara förnamnet, så turen blev inte lång.
Modellen in i bilen och det jag skulle göra,
promenera och ta lite bilder började.
Vid bäckens utlopp i Lagan hade det myckna regnandet
sköljt fram annan botten och en gammal kajskoning.
Ett passerande par frågade, om detta var det i
lokaltidningen omskrivna båtvraket…..
När jag gick runt, för att få bra bilder, gick jag på
bäckens frusna strand vid dess mynning. Det skulle jag inte gjort, för ytan brast och jag
åkte ner till halva låren i mjuk blöt sand…
Till paret som såg på, sa jag: Det är tillåtet att
skratta åt mig och fotografera !
Jag blev i alla fall fotograferad, då jag klafsade i
den blöta sanden….
Ni vet, att jag brukar säga, att då det gäller mig,
händer alltid det oväntade.
Så och i dag. Men det brydde jag mig inte om, för sanden
borstades bort från byxbenen, skorna tömdes på
vatten och promenaden fortsatte med slafsande byxben.
Blöta strumpor och dito byxben är inget kylproblem
vid minus 3-4 grader.
Det blir ett härligt våtvarmt omslag.
Efter en rejäl runda, där jag såg två snösparvar,
vilket var min första observation denna vintern, åter till bilen på med full värme och hemåt.
Förresten är det fantastiskt, hur fort en modern
bil blir varm…I min ungdom tog det en, som det
verkade, evighet, innan Amazonen blev varm…
för att inte tala om min VW 58-års modell.
Den blev aldrig varm.
Men det beror väl på tunnare väggar i motorn
och effektivare distribution av kylvätskan genom
systemet.
Vid körningen på vägen förbi Nyårsåsen och
till Nissastigen förbi Vapnö Gods, fick jag efter
tips av proffsornitologer några dåliga bilder på
en fjällvråk.
Sen var det att ladda tvättmaskinen med sandiga
kläder, lägga mina nya loafers på elementet och
hoppas de går på mig efter torkningen.
Några ögonblicksbilder från mitt flanerande.
Som jag mestadels får ta i dåligt ljus, eller med
lågt stående sol… Är det bara för jag är för morgonpigg ?
Jag har inga bilder på min modell i luften…
jag var fullt upptagen att flyga.
Bilden jag mötte en tidig söndagsförmiddag. Strandväxternas blomklasar är glaserade av frosten, delyser i solskenet. Enstaka snöflingor i luften.
Svårt att plåta motljus.
Länsstyrelsen har hyvlat bort vegetation för att återställa miljön, vilket kommer att gynna fältpiplärkans häckningsmöjligheter.
Nu har detta odjuret, Åkryparen, på latin Aqua Terestalis,
legat och smugit på räddningskransen i minst 8 månader… det borde snart hända nåt, annars blir han ansedd för att vara löjlig.
Ostlig vind med dragning på syd, gör att strandkanten
målas med blöta och mjuka penseldrag av silver..
En enhornad plattkäft spanar på mig, då jag passerar.
På latin heter den och håll i er för det är långt:
Unicornis flat perforabis maximillan civus
Bäcken har ätit sig in i den stenbemängda brinken.
Här är resterna av den gamla skoningen, vilket jag aldrig sett förr. Jag har spankulerat här i 40 år. Rakt fram till höger om stolparna åkte jag ner i sanden…
Resterna av skummet har ritat en kontur av en fågel (-unge)
Här är ett bildbevis hur långt havet har eroderat kanten. Ca 10-12 meter.
En plåtmaskin som bara flyger förbi allt…
Vind och sand skapar vackra former.
Kullaberg svävar över horisonten
Den märkliga fågeln vid Oceanhamnen i Halmstad.
Den var verkligen illusorisk. Större skynkviftaren, på latin: Panno Plaudensis.
Ljudet dess vingar åstadkom i den kraftiga vinden var ett vanvettigt flattrande.
Men då jag skulle ta en närbild, avslöjades hela historien, fågeln var ett resultat av vårt samhälles sätt att göra sig av med plastskräp.
En fjällvråk kom förbi mig på långt håll…
…och ställde sig att ryttla över fältet…
…innan den vek bort för att…
…sätta sig i ett träd 175 m bort.
Det var inte snö i luften i dag, det var plast.
En ormvråk satt och burrade, så han liknade nästan en tamhöna…
Efter ett blåsväder kan man göra fynd vid stränderna. I synnerhet längs stränderna i Laholmsbukten.
Min promenad gick från Lagaoset upp till Genevadsån längs stranden, därefter in till promenadstigen i strandskogen tillbaka till Lagaoset. Det blir cirka 16 km.
Fortfarande blåste det frisk bris och på en del ställen yrde sanden vasst mot kinden.
Stranden var, efter att havet dragit sig tillbaka, jämn som en fotbollsplan. Dynerna var naggade i fronten av de inrullande vågorna och erosionen firade triumfer i dynkanten, då sanden mot havet hade glidit ner, som
smältande, rinnande glass.
Fynd gjorde jag och bilder tog jag.
Vill ni hänga med en flanör och strövare så hoppa upp…. !
Vyn som möter betraktaren vid Lagaoset efter stormen ”Gorm”.
Där vågorna börjar bryta, där finns den normala strandkanten.
Nu högvatten på grund av det låga lufttrycket och västliga vindar,
som pressar in vatten från Nordsjön in i Kattegatt och Laholmsbukten.
Den återuppståndna bäcken har skurit en vass wadi genom marken… som samlade upp den yrande sanden.
Här handlar det om att ta och ge i naturens kretslopp.
Du ser själv, hur sandflykten påverkar bäcken. Läsidan utjämnad och lovartsidan vass och ståndaktig.
För en vecka sen fanns här ingen bäck. Den var uttorkad.
Denna kanten vetter mot sydväst, vilket är en gudagåva
till hangflygare, För nu kan vi flyga på sydvästlig vind också.
Det minsta hinder, om det ligger still, skapar turbulens och en grop bildas, då turbulensen drar med sig sanden.
När sedan vinden blåser över den långsmala gropen, sjunker trycket i den och sanden kan lättare sugas med.
Den mindre strandfjanten stod och gapade i vinden med sin spetsiga näsa i vädret…
…medan vårt gamla strandmonster plaskade i bränningarna och bara njöt av tillvaron.
Det nyskapade sydvästhanget. Höjden 2-3.5 meter, alltså fullt flygbart på 400 m längd.
Så här ser erosion i dynkanten ut i verkligheten.
Kolla strandrågen och sandrörens rötter… sandrören har bladen som sticks,
inte konstigt de har överlevnadsförmåga torra somrar.
En nyss uppspolad fullvuxen knubbsäl…
…som inte företedde några yttre skador, vad jag som lekman kunde se.
Här brukar jag stå och flyga mina modeller.
Höjden bra både för modell-och skärmflygare.
Det kan inte bli högre nu…tror jag.
Som sagt, hanget är mer 20 km långt !
Ser ni stolpen…för ett år sen stod den 3 m från kanten. Nästa storm så faller den…
Avtryck som talar om, hur högt havet gått, genom sedimenterade svarta ränder
av delvis organiskt material, här kanske tillfört från Lagan.
Efter ”Gorms” påverkan ser detta nästan ut som ett derivat av en pyramid byggd av Mayafolket.
Detta är den polerade stigen upp till parkeringen och den allestädes
närvarande vinden håller stigen ren från lös sand. I dessa veck i
dynerna får vinden mycket högre fart på grund av det trattliknande utseendet.
Rhododendronens blomsterämne för nästa år syns redan i den lilla knoppen i mitten.
Ja, det är bara gråa moln, som inte direkt lyfter humöret…
Fåglar flyger lågt i den hårda vinden…
…och med vinklade vingar för att effektivisera flykten i kraftig motvind.
Jo det är sant…apelsinerna har just mognat vid Tönnersa Strand.
Den svartnosade knölormen håller upp nosen i vinden
och känner vittring av något…nåtgott…
Jag undrar, vem som kastade denna gamla plastflaska i sanden…och för hur många år sen ?
Den som slängde flaskan kunde inte veta, att en som hette Gorm skulle avslöja förbrytelsen.
På en åker jämte stranden två förvridna plåtar. Nej, det var inte en flygolycka,
men däremot ett före detta ladugårdstak som köpt vingar för pengarna, då Gorm kom och erbjöd flygväder…
Som syns, inget riktigt klart ljus..glåmigt.
När jag promenerar här, har jag vanvettstrafiken
på E6 till vänster och havets starka brus till höger…
…och eftersom detta är ett naturvårdsområde, sker ingen avverkning,
utan skogen får sköta sig själv. I brist på gallring blåser träden ner
då och då. Marken är sur och rötterna får dåligt fäste eller ankring,
därav orsaken till fällningarna.
Som vanligt, höll jag på att säga, hittade jag en nödlandad ballong från Holland.
Det är, en av flera ballonger jag hittat här. Den leksaksballong som flugit dokumenterat
längst, var en ballong som släpptes i England , vilken sedermera landade i Australien…
Hur kan en liten ballong flyga så långt ? I dag finns småballonger tillverkade
i mylar, vilket är ett tätt material, som inte släpper ut heliumgasen. Är sen ballongen
inte mer än halvfylld, kommer den inte att spricka, då den når 30000 m.
Jag är uppväxt med närhet till havet och har tillbringat nästan
hela mitt liv här.
Att man kan komma ut i naturen och se en obruten horisont,
ser jag som ett privilegium.
Föreställningen att jag skulle bo i inlandet och se grantoppar i
vilken riktning man än skådade, det är för mig en omöjlighet.
Att man får en känsla för vyerna, där man bott och växt upp, det
är något som tar tid. Låt oss säga att man danas av sin miljö.
Får jag promenera längs stranden, då blir jag och det finns
ett bra engelskt ord: enlighted.
Mitt inre batteri blir cyklat. Det töms och fylls på med nya
intryck, som kan ligga som en grund, för de andra aktiviteterna
jag kommer att företa mig.
För den som inte är född vid havet, låter detta kanske främmande,
men för oss som levt vid en kust är det naturlig realitet och jag
fick det senast i dag bekräftat, av en person jag mötte, som strövade på
stranden i likhet med mig.
Nåväl, vädret var vindstilla, 10 grader varmt och molnigt, således
perfekt strandpromenadväder .
Jag hade verkligen hoppats på västlig vind, för att få mig en stunds
hangflyg, men då vi har ett högtrycksläge, så skapade det dåliga
förutsättningar för västlig vind.
Jag gick min vanliga runda på 9 km och eftersom jag är en flanör
och upptäcktsresande, tog det gott 2 timmar.
Kameran är alltid med som min fotodagbok och som vanligt
blev det bilder.
Häng med på min promenad och upptäck mina ögonblick !
För är du aktiv, då händer alltid något oväntat. Så och denna gång.
Det blir tredje gången, jag hittar ett sådant föremål…
Som ni ser…ingen trängsel. Härligt !
Ett havsodjur som spolats iland.
Undrar om man ska rapportera till Naturhistoriska Riksmuseet ?
Den vitnosade sanningssliraren kan man se i sällsynta ögonblick.
Den verkar kroniskt oberäknelig och opålitlig. Jag tror denna arten
har en variant av Aspergers Syndrom .
…och den mindre…algaparen pratade som vanligt nonsens, då jag gick förbi…
men han är ofarlig, för han är helt enkelt genuint dum i skallen.
En skiss av Picasso eller Miró kanske…ser ni vad det föreställer ?
Detta belätet hade smugit under sanden med bara huvudet synligt ända till strandkanten.
Han ser ganska korkad ut…och tycks ställa frågan: ”Vad är det som händer”…
…och denna varelse stack huvudet i sanden, för att jag inte skulle se honom…
Ett enormt djur jag fotograferat flera gånger…
…i dag sa han till mig, det kostade 4 dollar att fotografera honom…
…eftersom han var sminkad
…när jag inte ville betala, vände han sin sämsta sida mot mig.
Vildsvinen lämnar sina visitkort på promenadstigen.
Det är mycket gott om grågäss i kusttrakterna fortfarande.
På stranden fann jag en just ilandkommen ballong, som ni ser på bilden, vilket omedelbart satte igång mina funderingar: Var kom den ifrån ?
Efter en snabb googling fick jag reda på, att den kom från Harlem, Holland.
Ett företag säljer ballonger för 80 års dagar i Holland.
Jag läste att man i Holland mycket mer än i Sverige, firar olika
händelser med ballonger.
Ballongen hade flugit 1000 km minst.
Tornfalken en skicklig flygande jägare med vackra röda/bruna färger nu.
Jag tvekade, huruvida jag skulle ta med ovanstående bild, för alla som har en kamera har naturligtvis förevigat ett träd med brinnande höstfärger…
Men ok, för den här gången må det vara som det är , för att växla in
betraktaren på begreppet höst lite brutalt.
Om jag tycker om hösten ? Nja, alla tider som går mot mindre ljus, tycker jag inte om.
Vad jag tycker om av hösten, är lukterna i naturen. Speciellt i skogen och där vi har fuktig mark.
De skapar perceptioner, som i min hjärna väcker minnen av skilda upplevda händelser och som startar fantasin.
Här kommer lite höst- och strandbilder så häng med du !
Den sig ohämmat utbredande vresrosen är i full gång att fördärva kustlandskapet. de enda som tar utrotandet av vresrosen på allvar är Finland, där man jagar busken intensivt.
Jag påstår, att om inget görs, är denna ytan om 5 år helt förbuskad av vresros. Vad man kan göra, vilket är det enda möjliga, för att bekämpa busken, är att använda en traktorgrävare med sandskopa, som drar upp buskar och så mycket rötter det går , för transport till förbränning.
Vågbrytarormen ligger och lurar,
just där vågorna bryter och bromsas upp av strandkanten.
Märkliga fynd. En sida i en bulgarisk bönbok som varit limmad på en brädbit. Vattnet har löst upp papperet men spegelskriften är kvar.
Ni kanske inte tror det ….men det finns faktiskt troll vid Lagaoset, vilket fyndet av denna svans är beviset på. Trollen vid Lagaoset ömsar inte skinn en gång om året, däremot ömsar de svansarna…så man kan hitta de avlagda om man har tur.
Detta beläte vet jag inte, vad det är för en art. Jag tror den kallas” Den Mindre Leende Mjuggspanaren”, men helt säker är jag inte.
Detta är den”Större Gaphalsen” som…
…idogt ropade: ”Jag vill ha en glassstrut” !
Brysselkålssnörvlaren har, som ni ser, levt ett hårt liv…
…grått…
Hvordan deponerer du din Tuborg öldose ? Smider den hvor jeg står…hvergang !
Här kan du se hur dynerna byggs upp igen efter att hård vind skurit kanten rak.
Saltarven binder och sanden som flyttas av vinden stannar.
Detta är en Saltarvfrossare. naturen är anpassad…
Torpedormen är känd för sina blixtsnabba och för det mesta misslyckade angrepp på sina bytesdjur.
Varför fotograferade jag en spretig gren ?
Jo de flesta föremål på stranden är mjukt rundade efter lång tid i vattnet, så jag ville ha en kontrast.
Strandstaplaren viftade glatt på sin svans och trodde han inte syntes…
Än blommar det…
..men jag kunde inte artbestämma växten, trots jag nyttjade den digitala floran . Men jag vet, att något ute i cybervärlden kan ge mig rätt svar.
Dvärgknuten trippade fram på sina korta ben med nosen i vindriktningen…
Då ska du ta dig till Lagaoset, som på nutidssvenska betyder ” Ån Lagans mynning i havet ”.
Här kan du, om du strövar omkring, få se de mest osannolika väsen, som har sin biotop vid en sandstrand.
Klart de vill vara här, därför här är vackert och man kan här uppleva en stillhet och ro, som kontrasterar skarpt mot trafikinfernot på motorvägen 2 km bort.
En motorväg som utmärks av dårarnas tävling i vänsterfilen och
långtradarnas aldrig upphörande malande fordonståg… Har ni sett, de som ligger i vänsterfilen och stressar…hur fort dessa fartblinda med kompenseringsbehov än kör, så kommer alltid någon
bakifrån, som vågar köra ännu fortare.
Ett Moment 22 för de som alltid ska ligga främst i kön.
Nä, då strövar jag hellre nere vid stranden, där just denna dagen allt präglades av begreppet lugn. Ja jag vill kalla det stillhet.
Vinden var nästan noll. Havet låg platt, skyn var utan dramatik och allt gjorde, att jag och en jag mötte, vi var överens om,
att känslorna de nästan överväldigade oss på ett sätt.
Vi, jag och en promenerande kvinna, var överens, att vi upplevde
lite overklig verklighet.
Det kan du uppleva i den riktiga världen, du gör det aldrig framför
en dator eller tv.
Trots det inte varit någon riktigt hård vind under hösten, hade en del spolats upp på stranden. Främst är det sådant, som har kommit flytande i Lagan och spolats upp på land.
Ska du göra strandfynd, så åk till denna stranden efter en västlig storm. Då är den garanterat strösslad med fynd, som stimulerar din fantasi.
Längs den långa sandstranden såg jag, hur naturen återställer de skador, som uppstod efter de senaste stormarna och ni vet,
vilka stormar jag avser.
Naturen strävar efter jämvikt eller balans, vilket vi ser på stranden. De branta väggarna vid dynernas kanter mot havet är nu rundade och påbyggda av sandflykten. Strandrågen etablerar sig och binder sanden.
Just nedanför dynkanten har saltarven börjat sprida sig, skapande stabilitet i sanden. Därmed möjliggörande att andra växter kan etablera sig.
Så jag märker, eftersom jag ofta är här, hur relativt fort naturen
tar tillbaka förlorade revir.
Länsstyrelsen har rensat beväxning i dynerna och i gränsområdet mot strandskogen för att skapa en bra biotop för fältpiplärkan, som häckar här.
Jag ser, när jag går omkring, att naturen nu tar tillbaka de ytor som för några år sen blev iordningställda .
Svårt att jobba mot naturen…vi får jobba med naturen i stället,
så gott det låter sig göras.
Har du inget att göra, gör det vid Lagaoset, så ser du ljusare på din
framtid…
Här lite ögonblick från min slumpmässiga promenad;
Som mäklarna säger:
”Strandnära läge…luftig konstruktion…för den händige”
Här har en alstock fått ett litet barn…
…som något yrvaket ser sig omkring…
Varför kör djuren huvudet i sanden, när jag fotograferar ?
Detta är den sällsynta åkryparen, (Aqua terrestialis) som ligger på stranden och spanar.
Under brunsttider kan de vara aggressiva och kan utgöra ett hot mot människan, då de är utrustade med kraftiga horn.
Den sydhalländska Uppnosen (Nasus Supra) har inga behov
av att köra huvudet i sanden.
Han är som många i mellanmjölkens land en van posör.
För det kostar inget.
Vresros. En inkräktare från Asien i den svenska floran, som borde utrotas, då den fördärvar vår fauna i ökande hastighet. Jag vill sätta den i samma fack som björnloka och kanadagås.
Här skulle det under normala betingelser finnas en kraftig bäck. Men efter flera torra år har den försvunnit. Det är, för er som inte varit ute i naturen, mycket torrt i markerna, så hoppas det kommer mycket regn närmaste tiden. Tro inte på myten att vi fått mycket regn. Vi har lokalt ett stort nederbördsunderskott.
Så här borde bäcken se ut nu under hösten.
Ännu en oklassificerad art, som sätter näsan i vädret…
han är nog generaldirektör för Ofelbarhetsverket.
Denna arten, Mindre Näsvisen, han var inte på gott humör…
…för han sa, han hade en vårta på näsan, som irriterade honom…
…medan stockpunkaren, med sin karakteristiska frisyr,
han bara låg och drog sig i sanden med morrhåren i vädret…
En synnerligen flegmatisk sandhäst. På latin arena equi, som säger vad Arkimedes sa till
de romerska soldaterna innan de högg huvudet av honom;
Rubba inte mina cirklar !
En för mig okänd art på väg att lägga sina ägg i strandrågen…
…och under tiden satt denna lilla strandskavaren och studerade ett grässtrå intensivt…
Den överbefolkade kolonin av storskarv, eller det jag helst kallar de svarta djuren, Cormoraner !
De konsumerar var och en ca 0.5 kg fisk varje dygn.
Den mindre långnosade åbocken vilar sitt trötta huvud efter en lång resa med Lagan.
Den sällsynta strandfräsaren är fångad i en position som vid en hundutställning. Jag mutade med lakritsgodis, vilket är deras svaghet.
Västkusten där landet svävar över horisonten.
Allt på grund av jordytans krökning.
Halland, Land der Horizonte !
En knubbsäl har lagt sig till ro.
Inget förfars i naturen. Vitfågel har haft ett långvarigt kalas. Man ska visst ringa till Naturhistoriska Riksmuseet,
om man hittat en säl……men…
En manet som bitit i om inte gräset så i sanden…
Fotspåret. Jag säger som Robinson Crusoe sa, då han såg fotspåret i sanden på sin ö: ”Jag stod, som träffad utav blixten”…
Jag köpte en faksimilupplaga av Daniel Defoes bok. Det var en upplevelse att avnjuta den i små stycken.
Så fort det går, etablerar sig växtligheten. Full blomning i mitten av Oktober.
Saltarv Ser ut som en kulle med gröna träd…
Mindre strandpetimäter; (meter limbus minimalis), som bara har två korta ben för att hans mätningar ska bli exakta. Det säger, de som vet i alla fulla fall.
Observera att hans kropp är alltid exakt 100 cm lång.
Den kalibreras varje midsommarafton.
Rofyllt.
Är detta delar av en ryggrad eller är det roten till en vattenväxt ?
Här ser ni hur växtligheten i form av saltarv återerövrar terräng.
En ökänd predator, den storgapande alormen
just innan han hugger in på sitt byte…
Ja du ser det blommar fortfarande…
…fast blommorna ser lite ankomna ut.
Jag säger bara…detta är strandens farligaste rovdjur.
För att ströva och flanera. Inte en människa fanns där.
Så man kunde gå omkring i splendid isolation och bara finnas till.
När jag är på denna platsen, hittar jag ofta olika ilandflutna föremål. Dels sådant som kommit via havet, men också mycket som Lagan har transporterat ut till mynningen.
Jag fotograferade lite grand och vill visa bilderna för mina besökare.
Varje bild startade min fantasi, som skapar en bild i min hjärna, av vad jag ser i föremålet.
Bilden, som formas i min hjärna, beror ju hur mina perceptioner
påverkar mina neuroner.
Vidare skapar hjärnan en bild, antingen jag vill eller inte, av vilken
funktionföremålet skulle kunnat ha i sin imaginära omvärld.
Att promenera vid stranden är förutom den fysiska upplevelsen i sinnevärlden också en upplevelse i idévärlden eller i en metafysisk
värld..
Allt stimuleras av upplevelsen och de intryck den lämnar.
Tur man fortfarande har fantasin kvar, för utan fantasi är ditt liv bara slutna rum, låsta och stängda dörrar.
Japp, så fungerar det för mig, du får se, vad du ser …egentligen…
Efter strövtåget var det till att åter landa i det reella och
cykla hem i motvinden :=(
Hur kommer det sig att vinden skapar dessa tvättbrädemönster i sanden ?
Vän av ordning kanske frågar sig: Varför tog han med denna bilden ?
Jo, jag vill visa kontrasten mellan den mjuka vågformade mönstret i sanden och den kompromisslösa karaktären av den vassa strandrågen.
Jag har minnesbilder, från då man var mindre och cyklade till stranden,
hur vassa strandrågens blad kunde vara.
Man kunde skära sig.
En skulptur i sanden, som vi i sann Arkimedisk anda döper till
”Tvåarmad hävstång”
Ändrar man perspektivet och färglägger, förändras innehållet.
Nu kan det se ut som en varelse stående framåtlutad vilande sig på armbågarna
mot en stolpe med flämtande mun efter en lång språngmarsch.
En fågel kanske…nåt hönsliknande liggande på marken
…där stjärtfjädrarna håller tag om en stubbe.
Färglägger vi och ändrar infallsvinkeln,
blir det naturligt kopplat till sin miljö, vilket ger
helt annat intryck hos betraktaren..
Vågmönstret i sanden skapat av vinden, kontrasterar mot det
till synes, mera kaosartade, men inte slumpmässiga sättet,
såsom roten har växt.
”Jag, är den som bestämmer här”, ropar detta träbeläte ut
i kraft av all sin auktoritet.
En sädesärla gjorde ett nedslag i min fantasivärld av strandmonster.
Stora ögon, lång nos och liten mun.
Djuret är den sällan observerade
Mindre PVC-kryparen (Tube Penetratis Minimalis)
som är väl anpassad för ett liv i 10 tums PVC rör.
Hej….alla, jag heter alltså Allan Al…alltid alldeles allsidigt alert…
och jag kallas alldenstund allmänt, Allan Allitteration.
Jag vill inte påstå, att bilden är bra,
men den innehåller otvetydigt ett visst mått av dynamik .
En alstubbe har flätat ihop fingrarna i roten i förtvivlan
över att ha tappat både sitt huvud och sin gröna krona…
under sin färd nedför Lagan till havet.
Denna sydvästkant var för en månad sen helt rak.
Nu har vind – och vattenerosionen, tillsammans gjort kanten mjuk och len.
Här får er fantasi skapa er en egen bild av föremålet…
När jag ser alla sandkornen, associerar jag till bilder,
som Hubbleteleskopet tagit av vårt universum.
Bilder, som visar, på lika många galaxersom sandkornen på
all världens stränder och öknar.
Svindlar tanken för dig ?
Det gör det för mig i alla fall.
Prispallarna som kom till användning under
Lagaosmästerskapen i fantasidjursskapande.
En ödleliknande varelse med sitt underbett och i sällskap med sin fru
sticker upp huvudet yrvaket ur sanden…
fast damen ser lite kuvad och undergiven ut eller…
Han stod helt glatt, höjde handen ropande ”Hej och välkommen”.
Vad dessa två sysslar med, vågar jag inte skriva…
En förträad förhistorisk fågel med torrsprickor sticker ut ur tallen lite sur.
Björkarnas blad spricker ut med ett ”POFF” …tror jag i alla fall…
Man talar om musöron….men dessa björkar växande i lä och med tillgång på sol, de hade kommit längre i sin växtsäsong.
…och växterna tänker på släktets fortlevnad.
Samtidigt som de gör livet lite besvärligt för oss pollenallergiker.
Så ni ser, en enkel promenad fyller huvudet med upplevelser och tankar.
Det sker aldrig framför en tv.
Inget om flyg direkt i detta inlägget, men håll ut, det kommer mycket flyg närmsta tiden !
Olyckligtvis, kan lördag och söndag innebära uselt flygväder.
Fast söndag skulle kunna innebära hangväder på HH…
Solen sken i alla fall, men vinden var frisk OSO, vilket inte inbjöd till modellflygning för min del .
Inte för jag misstycker, om det blåser, men jag hade föredragit västlig eller nordlig vind, för att kunna utnyttja något av våra fina hang.
Så redan klockan 0800 var jag nere vid Lagaoset, vilket på svenska betyder, platsen där Lagan mynnar i Laholmsbukten.
Det var tätt mellan sträcken av , tofsvipor, starar.
Fritidsfiskare från Borås hade kommit för att prova lyckan
med plattfiskfiske och man fick mycket.
I alla fall om man räknar antalet fiskar. Men storleken på fiskarna man fick var ynklig. Minimimåttet på sandskädda är 20 cm. Jag tycker det borde varit minst 30 cm.
Det är avkopplande att promenera där, för man träffar alltid på något oväntat.
Det gör det ju aldrig, om man ligger i dvala framför en tv…
På hemvägen plåtade jag en fågel.
Här lite bilder.
Den ostliga vinden och högt lufttryck gjorde att vattenståndet var lågt. Vattenföringen i Lagan var hög, vilket enligt fiskarna gjorde att fisket var dåligt.
Enmärklig situation. Han står ju vid en egen revel… …men ändå ska han stå i vattnet…?
Detta gänget fick mest fisk då de enligt egen utsago ”Fiskade med vinden i ryggen”…
Lagaoset
”Du ska gå åt DET hållet”, sa denna ordningsmannen.
Naturen slår sig aldrig till ro.
Den tänker på framtiden.
Tänker på framtiden…
…det gör denna fågeln också…
…då den spanar efter ätbart flygande ganska lågt…
…och plötsligt får hon syn på nåt och dyker…
…ner i växtligheten…
…så bara vingarna syns..
…sen fortsätter hon patrulleringen…
…fortfarande flygande ganska lågt…
…men det är ju så hon gör, den blå kärrhökshonan.
Bilderna på fågeln tagna med normalobjektiv därav blurrigheten, då jag dragit upp originalbilderna mycket.
för här kommer det fler strandbilder…….Jag har ju inte
varit och flugit i dag, så jag kan inte redovisa något om det,
men som vanligt varje dag promenerar jag mina 12km
längs stranden och mina i snirklar i skogen. Kameran
med naturligtvis, för man kan ju aldrig veta.
Fast det är ju så, att stranden med is och snö är ganska
statisk. Det händer inte så mycket, utan man får låta
fantasin säga , vad saker och ting är och kan vara istället.
Är det storskarv eller gäss, som producerar så mycket skit ?
Ser nästan ut som nån sorts pellets……
Inga dåliga högar…….
Nyis brötar upp under ett ständigt ganska försynt rassel, när ström och
vind trycker på, så det ser ut som en hög krossade fönster.
…och reflekterar den lågt stående solen.
Hamnen Halmstad från Lagaoset.
Strandmonstret kom slingrande med ett bytesdjur mellan käftarna. Kan också ha varit en av dess ungar som honan bär.
Hög- och lågvatten om vartannat. Det blir som att stöpa ljus.
Djuret med plutmunnen har fått en utmärkelse för lång och uthållig tjänst i blåsten och kylan.
Det blev ett fiskedrag i pannan att bäras vid högtidliga tillfällen, när etiketten så kräver…..
Vad detta är ? Ingen aning. Men, man se ett hajhuvud, som sticker ut till vänster,
eller en elefantfot, eller vad som helst
Konstigt djur som satt sina avtryck här i en rad.
Men jag tror det är ett UFO som gjort touchandgo….
