Då jag går hemma och kurerar min lunginflammation, som tack och lov nu är nästan utläkt, när jag en stark
önskan att få komma ut och röra på mig.
Jag kan inte gå hemmasom en gammal huskatt och
vänta på något, som inte kommer att hända.
Först vill jag säga lite om det tragiska försvinnandet av en 12-årig pojke i Falkenberg. Enligt tidningsuppgifter har man funnit honom död vid ett kraftverk i Ätran i Falkenberg.
Jag funderade, innan jag använde ordet ”död”.
Jag vet, vi ryggar lite tillbaka för ordet, därför
det är på ett sätt brutalt och definitivt, men jag
skrev det i alla fall, då det är verkligheten. Ingen undgår den.
Försvinnandet har väckt stort uppseende och skapat ett mycket brett engagemang hos befolkningen. Flera tusen människor har varit engagerade i letandet. Kom sen inte och säg att vi svenskar är känslokalla !
Att engagemanget för pojkens försvinnande blev så
starkt kan bero på, att han bodde i en liten ort, där
många visste, vem han var.
En annan orsak till varför människor ocksåutanför närområdet tog del i eftersökandet kan kanske vara,
att det i samhället bland människorna fanns en känsla
av en sorts kollektiv skuld till de med Downs Syndrom
efter händelsen då en man med DS blev ihjälskjuten av vår svenska polis, då mannen gick omkring med
en leksakspistol.
Jag ska inte moralisera över polisernas handlingar,
det kommer förhoppningsvis att klargöras vid utredningen,
men kunde inte ordningsmakten väntat att skjuta, tills
de fått bekräftat, att vapnet var verkligt ?
Hoppas detta aldrig händer fler gånger.
Hur ska man kunna minska risken att handikappade människor försvinner ?
Det finns inga enkla svar, men en möjlighet är,
att utrusta dessa personer med en GPS-tracker.
Då har man koll på, var personen finns i realtid.
Detta är ingen rymdteknik, utan allt finns tillgängligt
och är billig och lätt att använda.
Ja, det är bara ett förslag.
Hösten är den tid, då naturen drar på sig en fuktig filt inför vilotiden på vintern.
Naturen är enligt mitt sätt att se det en vacker tid,
som skapar ett visst lugn. Alltså dags att bromsa
upp i ekorrhjulet och dra ett djupt andetag för att
kunna tänka efter.
Jag tog mig en promenad i det dimmiga vädret,
som dock innebar 9 graders värme.
Dimman omöjliggjorde flygande i någon form,
även om jag hade en enkel elseglare i bilen laddad
och klar.
Jag fick två timmars promenad i naturreservatet
Tönnersa, där stillheten härskade.
Inga fåglar av intresse och stranden tom på människor.
Naturreservatets betesdjur bestående av får och islandshästar hade flyttat hem. Blir roligt att åter få se dessa naturvårdare till våren.
Men, för mig är det mycket givande att promenera,
fundera och uppleva, det som sker.
Mina batterier blir laddade och jag står parat inför
nya upplevelser.
Det var nästan noll vind i går. En svag ostlig vind
drog sakta över stranden, vilket betyder,
att inga vågor rullade mot stranden.
Endast små försynta vågor bröt, då den svaga
havsdyningen rullade upp och bröt mot Lagans
utgående vatten.
Det var enda rörelsen på havets yta i dag.
Förhållandet att havet ligger stilla, skaparen en
stark ro hos flanören.
Gå ner till havet om du kan. Allt du riskerar är bara
att bli en ny människa !
Nåväl, jag tog lite bilder, som illustrerar mina strövtåg.
Häng med !
Jag vet, att träden fäller sina löv på hösten. Tydligt är att mopedträden gör samma sak…
Lagaoset klockan 0930.
En av strandens märkliga djur står och torkar sina vingar efter en simtur.
Långa vingar lite huvud. Som en F3J kärra…
Den enda vågen …
Sköldpaddor vid Lagaoset ? Självklart finns det sköldpaddor här. De går upp på stränderna för att lägga sin ägg. Fast de är sällsynta.
Tja, vad säger du detta är för art ? Påstridig verkar
han vara i alla fall, men han har glimten i ögat !
Hon låg bara och plirade med halvslutna ögon på oss flanörer.
Reminiscenser av björnbär i November.
Mycket söta och lite jästa frukter nu. Goda att äta.
Jag vågar inte säga, vad det är…
Lagan för med sig det, som träden längs ån släpper i vattnet och deponerar det vid stranden, där det ger småvadare möjligheter att finna mat.
Den stolte riddaren på Tönnersastranden håller ställningarna med sin lans.
En surmulen strandsskrävlare med sina långa framben har synpunkter på…
…passerande flanörer, vilka kan tänkas störa hans tankar så här på morgonen.
Hej, jag är en fransk bulldogg och jag är 8 veckor gammal !
Jag tycker om att sprida glädje.
Som jag skrivit tidigare, går jag hemma och
vårdar min lunginflammation.
Jag är bättre, men inte så bra att jag vill ge
mig ut och härja.
Men om 5-6 dagar ska jag vara beredd.
Ofta har jag skrivit att en blogg där man
inte lägger upp nytt material, det är en
synnerligen död anka.
Den sanningen gäller fortfarande och därför
kommer lite fler bilder från MFC – Tarps FlugTag.
I mitt arkiv har jag 10000 bilder därifrån…
Så i brist på nytt om eget flyg kommer här lite
konserverade bilder.
Det säg ju, att tyskar är humorlösa…speciellt under krigstillstånd. Men här finns tydligen lite utrymme för fantasi och humor på denna WW1 jaktmaskin. Således inte bara mustascher, pickelhuva och stövlar.
En katt ibland hermelinerna. Min Ava på Flightline i Tarp.
Det är denna HyperAva som jag fortfarande flyger
och som har mer än 800 timmar i termik.
Bilden ovan är tagen Augusti 2010.
Min morfar, som var jordbrukare, sa alltid, att har man ståltråd
och balaband, då kan man reparera det mesta, som går sönder,
vilket tydligen har giltighet också för modellplan.
Flyger du mycket, blir det skavanker.
Det är inte så enkelt som du tror…
Hawker Fury som var mycket fint byggd och flugen.
Det är något visst med de olika versionerna av GeeBee.
SeaFury på finalen.
Tror du mig, om jag säger, detta är en Focke – Wulf ?
Inte så ofta man ser canarder
Men denna var mycket välbyggd och skickligt flugen av Wolfgang från Uetze.
Mannen som flög denna Christen Eagle, visste definitivt vad han sysslade med !
Denna danske modellflygare hade med sin MGB och en tjusig husvagn.
Den omskrivna MIG-25:an som flög så oerhört bra. Jag uppskattar han kastade upp 55-65 meter !
En helbalsamodell. Som en utställningsmodell, så fin var den.
Dessutom flög den sagolikt.
En rysk flygbåt konstruerad under sovjettiden.
Detta gillar jag !
Att se modellen passera i 500 km/timmen…det är grejor det !
…och inse realiteter, fast jag är flygsugen. Just nu har
vi vindar från syd och ost, vilket inte gynnar
hangflygandet på västkusten av landet Sverige.
Dessutom har det blåst ganska kraftigt, vilket också
har haft en bromsande effekt på mig.
Som ytterligare lök på laxen fick jag en seg, 15 dagar,
influensa och som grädde på moset lunginflammation…
En olycka kommer sällan ensam, eller hur heter det ?
Dock jag står på behandling och räknar med att vara
fit for flight…om en vecka.
För att pigga upp oss lite, så kommer bilder från
mina många besök i Tarp. Här finns det mycket plan
och många flygare, som helst av allt flyger sina modeller.
Det är 16 år sen, jag var där första gången. Sen dess,
nästan varje år, har jag besökt platsen.
Så håll tillgodo med lite bilder från vad jag hade i
lådan. Det kommer fler, om inte vi får bättre flygväder…
Fockke Wulf Stieglitz. Motor en modifierad rejäl växelströmsgeneratator på 140 A… Du skulle sett LiPo-packarna.
Modellen flög utomordentligt.
Jag tror…den är ombyggd till en radialmotor nu.
En Moth är ju alltid en Moth…
…och flyger den så bra som denna, är det en fröjd för ögat.
En av de säkraste och lugnaste piloter jag träffat. Det bästa med Tarp är pulsjetmodellerna !!
”Volksjäger”
Segelkärra, som ser ut att komma från Schleicher FlugZeugBau.
Wilgan drog upp den, som vore den ett A-4 papper.
Denna makalösa mekaniska konstruktion är till för Hans-Hermann Lund ska kunna transportera sin Storch med sin cykel.
Det är mitt intresse och min hängivenhet för min
hobby, som är flygning, vilket hela tiden trycker på.
Som jag sagt tidigare, har jag aldrig upplevt det
som ett tvång att ge mig ut med mina modeller.
Även om inte väderläget är perfekt åker jag ut.
Min lust att flyga överstiger vida eventuellaväderhinder.
För mig är det en njutning att komma ut och flyga
en välflygande modell.
Jag flyger hellre en skrothög med goda egenskaper
än en kompositmodell för 20K, som aerodynmiskt
och flygmekaniskt är ett misslyckande.
Därför för mig ska det vara en positiv upplevelse
att flyga. Enkelt uttryckt hellre en välbyggd Blue Phoenix, än en uselt flygande F3J-modell.
Flyger du en välflygande modell,kan du koppla
av flygandet som sådant, det sitter sen många år i förlängda märgen och du kan uppleva allt,
du får till dig från miljön utan att behöva vara
koncentrerad på att spaka hela tiden.
Det kommer en ny dimension till dittflygande
på detta sätt, då flygandet blir en reflex.
Några exempel på vad jag upplevde i dag torsdag,
då jag var och flög hang på Hovs Hallar, vill jag
redogöra för, som visar, just det jag talade om
ovan;
Vinden var 4 – 6m sek på HH. Då jag ankom kl 1100
var den NNV, vilket är rakt på vid ”Fortet”.
Den drog sedan till rent nord, vilket är det optimala
för hangflyg på Platån.
Min modell var en 40 år gammal Multiplexbyggsats,
som heter ”HOBBY” och som är nyss byggd.
Den flyger bra, men tolererar inte låg fart. En skränkning,
eller som det heter tordering av vingarna, hade säkert
gett modellen bättre lågfartsegenskaper.
En enkel modell, ca 275 cm spv med en fin epoxiplastkropp.
Jag monterade min GoPro och ställde in den på foto
2 bilder/sekunden.
Vinden kändes bra och starten var inga problem
förutom det sedvanliga galopperandet genom kantrotorn.
Väl uppe i den laminära havsvinden var det som att åka
hiss och flygningen var bekymmersfri.
Sen var det bara att sitta på gräskanten och njuta…
…åt den egna flygningen, då förhållandena är så goda,
som de var.
Inga skärmflygare syntes till, vilket förvånade mig,
då det var perfekt väder.
Däremot dök en hängglidare upp nere från det låga
hanget där dessa brukar starta.
Piloten låg på Hovs Hallars ”Näsa” och försökte
klättra för att komma upp i lyftet från Platån,
men tydligen ansåg han, att det räckte där han var.
Hade han fortsatt 150 m mot Platån hade han kunnat ta hiss upp till 350 m, därför lyftet var så starkt.
Jag fotograferade hängflygaren och stod på marken
och var avundsjuk, för att inte jag hängde under en vinge…
…men jag är nöjd men min modell.
Efter nästan 2 timmar i luften med min ”HOBBY” var
det dags att landa och fylla på vätska och byta kamerans
batteri.
Landningen nere vid Fortet, med den vind som var
rådande, är inget du snyter ur näsan. Det gäller att
planera noga.
Även om du är ytterstrutinerad. Därför förhållandena
på finalen kan ändras snabbt som ett svärdshugg.
Då gäller det att ha handlingsberedskap.
Jag kom in med bra höjd, drog broms och ställde
modellen på nosen. Aerodynamisk broms för denna
modellen innebär, att jag vinklar upp skevroderna
till ca 60 grader.
Det medför att skevroderverkan blir dålig och jag
måste styra med sidoroder.
Trots min högre hastighet kastade turbulensen
runt kärran på rygg men tack vare min överskottsfart
och ett effektivt sidoroder, kunde jag halvrolla och
landa, där jag planerat utan skador.
Flyga i luften är inte svårt, men din förmåga att flyga avslöjas brutalt vid landningen.
3500 bilder hade jag i GoProkameran med mig hem.
När jag satt och filosoferade på kanten, mellan flygpassen,
hörde jag ett muller från Halmstadhållet.
Det var en rote 39-Gripen, som flög ut över havet på
lägsta höjd.
Jag fick några bilder från långt håll.
Just mitt för Hovs Hallar tände de båda full EBK
och började dra i något, som jag vill kalla kurvstrid
på låg höjd.
Mycket imponerande. Inte minst mullret som
rullade in från havet. Efter relativt kort stund
steg roten och flög åt nordnordväst.
Detta var ett plan jag aldrig sett förut, men det
påminde starkt om Piper Pawnee. Används som
sprutflygplan med olika vätskor.
Flög relativt snabbt, då det är utrustad med mycket
motor. 750 – 1100 bhp turboprop.
Planen var registrerade i Sydafrika då registreringen
börjar på ZS-.
Parkeringen vid värdshuset var välfylld av danska
bilar och en strid ström av vetgiriga turister
passerade mig och fick information om HH
och hangflyg, både med hängglidare och modell.
Jag trivs verkligen, då jag får berätta om vår
fantastiska hobby !
Under tiden jag stod och flög var det flygunderhållning
av korparna. De må se klumpiga ut, men de kan flyga med
något, som kan tyckas vara fantasi.
Har du läst boken ”Jonathan Livingstone Seagull” ? Här beskrivs en fiskmås, som spränger preferenserna Har du inte läst boken, så rekommenderar jag den
varmt.
Den är ingen tegelstensroman utan mer ett häfte,
men den har ett väsentligt budskap…
Den finns som film här. Du avgör själv, om du vill
ladda ner.
Ute på Kattegatt kom en större bogserbåt bound for
Halmstad och ett av Biltemas feederfartyg stävade
mot Halmstad Angöring.
Då man ser, hur många containers Biltema tar
in via Halmstad varje vecka, förstår vi, att ägaren
tjänar klöver.
På Halmstad redd kunde ett torrlastfartyg ses ligga
på svaj i väntan på att anlöpa Halmstad Hamn för
lastning av 25000 ton fragmenterat bilskrot.
Som du ser, händer det mycket, som är oväntat,
vilket kan sätta glans på din flygdag på Hovs Hallar.
För mig tycks alltid det oväntade vara väntat…
Härligt, det ger flygandet en extra dimension och
det blir aldrig tråkigt.
Redskapet man använder för att lasta bilskrot.
Kallas Polyp på grund av flertalet klor. I polypen 25 ton skrot.
Manövreras av 4 wires. 2 wires för att lyfta/fira, 2 wires för att gripa/släppa.
Snabbare än att använda en hydrauliskt driven polyp.
Biltemas feederfartyg på väg till Halmstad och hitom en bogserbåt.
”Feederfartyg” är en typ av mindre farkost, som hämtar containers och andra
enhetslaster i de stora europeiska importhamnarna, där enheterna lossas
från VLCC (Very Lage Container Carriers) och stackas upp i väntan på,
att de mindre feederbåtarna ska hämta upp burkarna för vidare leverans
till exempel till Biltema i Halmstad.
Allt handlar om att skapa lyftkraft…då behövs en yta
som rör sig med anfallsvinkel genom en gas eller vätska.
Multiplex ”HOBBY” årsmodell 1978.
I skick som direkt från fabrik.
En typiskt produkt av 70-talet.
…utan det handlar om upplevelser av naturen också.
Lite hastigt fick vi en aning om sommar igen i Europa.
Ett högtryck över de baltiska länderna pumpar upp varm luft från Medelhavet/Atlanten mot Skandinavien.
Som du vet, roterar högtrycken medsols på norra halvklotet.
Denna varmluftsströmning understöds av lågtrycken
väster om Brittiska öarna, som genom sin motsolsrotation
för upp den varma luften.
Så två fläktar förser oss med, för årstiden, varm luft och ger
oss en reminiscens av sommar kanske.
Väderläget i Halmstad var på onsdag morgon, dimmigt,
14 C och nästan ingen vind. Yr.no hade förutspått
uppklarnande fram mot lunch. Det borde ge förutsättningar
för termik.
Så in med min ständigt startberedda modell i bilen och
iväg till ett av mina flygställen.
Kl 1300 stod jag startberedd med en av Avorna på Litorinavallen vid Tjärby Kyrka just norr om världsmetropolenLaholmi hopp om att kunna ta
en termikblåsa.
Det fanns ingen molnbildning, så det fick bli att flyga torrtermik.
Vädret var härligt, solsken och ingen vind. Iväg med med min gamla Ava som skakade iväg mot en blå himmel.
Jag klättrade ovanligt högt och började leta efter vertikala
rörelser i luften.
Små kytt kändes, men inget som var värt att kurva i.
Efter att ha glidit med lägsta sjunkhastighet var jag
nere på 50 m framför det lilla inlandshanget, då jag
fick anslutning.
Det var ingen stark termik och blåsan var liten. Men jag gnetade på och vann ca 2-3 m för varje termikvarv.
Eftersom det var noll vind, kunde min modell, rätt trimmad kurva i blåsan själv och den befann sig rakt upp från min pilotplats.
Detta är ett bekvämt sätt att flyga med min sändare på marken, Avan som kurvar själv och min vario, som diskret talar om, att jag har ett svagt men stadigt stig.
Jag klättrade så högt, som jag avsett och flög runt inom flygområdet för att kolla termiken. Det fanns termik,
men den var svag. Det kunde finnas hopp om starkare
och stadigare termik, då vädret förbättrades sig genom
att dimman lättade och solinstrålningen ökade.
Efter mer än en timma i luften landade jag och bytte
acke på min GoPro, drack vatten, pratade med
markägaren, innan jag startade på nytt.
Historien upprepade sig med en svag blåsa, men
dock nu efter mer solinstrålning mera stabil, som lyfte
upp mig till för mig önskvärd och bekväm höjd.
Väl på höjd var det en njutning att kunna glida runt mellan
de glesa lyften utan bekymmer.
Vad gäller flygningen, så avslutade jag med dagens sista
landning kl 1545 i gräset.
Jag var synnerligen nöjd med min dag. Dessutom
provade jag min FailSafe genom att slå av sändaren.
Modellen gick in i precis det läget, jag programmerat och
mottagaren band, efter jag slagit på sändaren, på 2 sekunder.
Bra att veta att det funkar.
Då jag flyger, handlar det bara inte om flyg utan också
om att uppleva naturen, där varje årstid har sin tjusning.
Hösten tilltalar mig med färgerna och lukterna.
Lukterna är tunga och välkryddade. Träden
börjar gulna och tappa sina löv som en förberedelse för
vinterns vila. Björkdungen där jag flyger, tappade sina löv
redan i slutet av juli på grund av den utdragna torkan.
Det är ju trädens sätt att försäkra sig om överlevnad.
Vråkar såg jag enstaka, men den stora bulken av rovfåglar
har redan rest till sydligare nejder.
Vad som drog förbi , var fantastiska mängder bofinkar och
gulsparvar.
Jag satt med kameran och lyckades få några bilder.
Bofinkar är ganska orädda fåglar om än lite nervösa
i sitt flygande mellan åkrar och träd då de rastar och
äter.
Du ska veta, jag har en enkel foto utrustning,
varför bildkvaliteten inte blir så bra, som jag önskat.
Men det är mina bilder och jag gör så gott jag kan,
med de bristande tekniska fotokunskaper jag besitter.
Jag märkte, att redan klockan 15 står solen relativt lågt
över horisonten och det ger både möjligheter och svårigheter
vid fotografering.
Det mjuka lite gyllene ljuset kan ge härliga bilder, men
det kan vara problem med mindre ljus oxå, om jag
vill plåta med korta slutarhastigheter.
Att gå omkring och iakttaga naturen, dokumenterade
med en kamera, det är något jag gillar.
Det gäller att uppleva, eftersom det är vad livet går ut
på, enligt min filosofi.
Inte sitta passivt och se livet rinna bort genom fingrarna.
Om jag är ute för att flyga termik, eller om jag åker
för att flyga hang och förhållandena inte lämpar sig
för flyg då jag anlänt, ser jag inte detta som förspilld
tid, därför jag kan uppleva den omgivande miljön och
skeendet, vilket ger mig lika mycket som själva flygandet.
Tänk så mycket jag fått uppleva i samband med mina hangflygningar på Hovs Hallar under de 44 år jag
flugit där.
Att kunna sitta längst upp på Platån och kunna se, då F10 existerade som aktiv flottilj, hur piloterna övade jaktstrid på låg höjd över havsytan med sina
J35-J Draken ackompanjerade av EBK- dånet,
som mullrande rullade in mot land.
Eller då jag en aprilmorgon satt på min tuva och spanade ut över havet, eftersom vinden behagat försvinna och jag fick se en stor kaskelottval sakta simma förbi.
Eller när en havsörn, med vingar stora som dörren till
en vedbod, sakta gled förbi på hanget på väg till
Hallands Väderö för sin jakt.
Sen är det alltid god hjälp, om man har en positiv
inställning till livet och dess möjligheter !
Denna onsdag var en höjdpunkt, då allt stämde och
upplevelserna fyllde mitt behov av spänning och
avkoppling.
Jag är glad och känner mig privilegierad, för att
jag är modellflygare, eftersom det gett mig ofantligt
fina upplevelser och erfarenheter.
Inte bara flygupplevelser utan upplevelser som följer med, då jag åker ut med modellerna.
Modellflyg kan aldrig kännas som ett tvång för mig.
Förresten…
…det pågår ett ständigt kattrakande på diverse forum om vårt förbund, SMFF och vår tidning MFN.
Eftersom jag har närstående mopsar, kom jag att tänka på hur det låter, då dessa tre samtidigt för en animerad mopsdiskussion.
Det är ungefär som ovanstående videosnutt,
jag vill beskriva bjäbbandet på fora där
besserwissrar ständigt talar om, hurSMFF
och MFN borde skötas.
Hade dessa bjäbbarnas A-Team investerat
sin energi på att arbeta för vårt förbund i
stället för mot vårt förbund, hade bjäbbandet haft en mening. Men nu…
Det är ju så, att prata och knappa på en dator
är enkelt, det kostar inget. Att sitta hemma i
kvällens tystnad och tycka och fråga varför
man inte gör så eller så…det kräver ingen energi.
Vad som kostar, är att utföra det reella,
praktiska och nödvändiga vardagsarbetet i
ett förbund, vilket inte skapar rubriker eller
”Likes” i ett forum…
Tillvaron som modellflygare och medlem i ett
nationellt förbund går, som jag ser det, inte
ut på att ständigt leta efter fel…
Kanske vi skulle modellflyga istället ?
Det är väl det, som är glädjen och essensen
med vår hobby …eller har jag missförstått
det hela ?
Fast den enkla lösningen det är väl, att jag
bara är för gammal.
Jag är en övervintrande relik, vars åsikter
inte tycks ha den relevans, som krävs i dagens
modellflyg(O)verklighet.
Här kommer lite ögonblick från min onsdag i naturen
med min gamla Hyper Ava, som bara flyger och flyger…
Häng med…och flyg med dina modeller !
”När ska vi ut och modellflyga egentligen” ?
Här ser du lufttrycken inom luftmassorna som bestämmer vinden och temperaturen.
Kan detta vara en HyperAva årsmodell 2008-2009…?
Kanske en matta i min hall eller ? Björkdungen som förlorade sina blad redan i sluter av Juli.
Klart för take-off.
Sele, sändare, modell och mottagare för telemetri.
Plus min flygstol som gör det möjligt för mig att
sitta och flyga, efter en allvarlig skada på min
halskotpelare från en arbetsplatsolycka.
Här finns det inga flygregelordningsvakter, som
patrullerar utövande sitt ämbete !
Backen upp till pilotplatsen omgiven av brinnande färger.
Fortfarande blommar det i gräset. Blåklockan fick en ny chans efter regnen.
Den obligatoriska utblommade maskrosen.
Kanske så en del miljöpartisterna kände sig efter att ha
åkt ut från riksdagen efter röstsammanräkningen på valnatten…
En underbettad stenstod med näsan i vädret njutande sol…
Jag undrar, om de människor som med oändlig möda och med
för oss reellt okänt syfte, som reste dessa gravmonument kunde ana eller
förutse, att de stenar de reste skulle stå kvar efter mer än 1000 år ? Hur mycket av det vi idag med vår teknik bygger står kvar om 1000 år ?
Blommor och blader gör betraktaren glader.
Flowerpower.
En bofink …som glömde flaxa och fällde in vingarna helt enkelt…
Bofink…
…hans kompis gulsparven…
Bofinken…en vacker fågel.
Vi håller kollen …
Fotoavstånd ca 35 meter.
Kolla stjärtens form. När jag ser formen, far mina
tankar till en helt annan fågel och det är järpen…
Proviantering inför en lång flygtur.
Flyttande äldre starar for förbi frenetiskt flaxande visande sin vackra silhuett i motljuset.
Det var lovat stadig nordlig vind, visserligen svag, men fullt tillräcklig att kunna flyta på.
Kom på plats 0900 och tog mitt pick och pack och strävade upp på Platån.
Såg mig omkring och kollade vind, riktning och
eventuella rotorer på toppen.
Vinden var som förväntat ca 2-4 m rakt på
kanten. Den var stadig och det lovade gott.
Så jag monterade, inte min Spirit, den har
gått till ett bättre…liv, som du säkert läst på min
blogg. Jag hade med min 40 år gamla Multiplex ”Hobby”.
Tog modellen för att kasta ut vid högra kanten. Där jag stod och väntade på, att topprotorn skulle
sluta mala på.
Men tyvärr, den slutade inte snurra. Den roterade
runt med minst 5 m/sek, vilket innebar, det
blåste ut från hanget, då jag stod på toppen.
Helt omöjligt att starta under dessa betingelserna.
Hade jag haft en mera lättflugen modell så kanske.
För jag såg hur korparna och vitfågeln gled på
hanget utan minsta problem.
Lite moment 22 nu. Lyftet bra, men rotorn
gjorde det alltför riskfyllt att kasta ut i medvinden.
Jag har lärt av erfarenheten och vet, vad som
kan hända, om man tappar modellen under kanten.
Så det blev till att sätta sig på sin tuva och filosofera
i stället.
Korparna utförde sin sedvanliga akrobatik i
luften framför mig och några fjällvråkar kom och
samlades i en flock, vilken fick termik och fåglarna
försvann riktning söderut.
Mycket folk som promenerade och de flesta
ville veta mer om min modell och hur ett hang
fungerar.
Jag tycker, det är inspirerande att få göra ohöljd
propaganda för modellhangflyget !
När jag gått/suttit där i 2.5 timma, utan att
topprotorn visade något tecken på att försvinna,
tog jag ett beslut att ge mig hem.
Alternativen var ju att försöka startaoch
komma ut i det laminära lyftet och då fanns
risken, då du går från medvind till motvind,
att du får en stall och en resulterande vikning.
Flyger du medvind och du möter stigande luft,
kan din vinge överstegras, eftersom vinkeln mellan
vinge och mötande luft ändras så tillvida, att
anfallsvinkeln relativt luften snabbt ökas väsentligt.
Får jag en stall och viker mig…blir det att ta en
lång promenad för att i bästa fall hämta en smälld
modell, i sämsta fall blir det att anse sin modell,
som förlorad.
Ovanstående ville jag inte uppleva. Visserligen
var jag infernaliskt flygsugen, men jag bet nacken
av skam, demonterade, packade och åkte hem.
På hemvägen stannade jag vid en gård, då jag
skulle justera en pryl i bagaget.
Jordbrukaren odlade äpple och päron, så min
fråga blev, då han kom: Vad kostar din frukt ?
”Ta vad du vill, som ligger på marken”, blev svaret. Jag tog, tills jag nästan skämdes, av de bästa äpplen och päron jag smakat.
Vi vet ju, vad svensk frukt kostar i dag…25-40 kr kilot !
Det kändes som lite plåster på modellflygsåren, att jag fick frukten gratis.
En 40 är gammal Multiplexmodell…
…och en tuva som är pilotplats för en pensionär.
Som du kan se, ligger Oceanen jämn…
Jag påstår att detta är en fjällvråk…
…därför den har ett svart band som avslutar stjärten…
…den har ingen ”kant” på främre delen av undergumpen…
…och den stod och ryttlade…
…under en längre tid, då jag…
…kunde se de fjäderklädda benen..tarserna.
Att påstå jag är dålig på att artbestämma fåglar, det vore
ett gränslöst beröm för mig. Att påstå jag är usel på att artbestämma, kommer avsevärt
närmare sanningen.
All min eventuella kunskap om fåglar, namn, utseende och
uppträdande blev formaterat ur mitt minne, tillsammans
med annat för min kognitiva förmåga väsentligt,då jag
drabbades av en stroke för 7 år sen,
Så är det bara. Om jag har döpt en fågel till fjällvråk i stället
för exempelvis kalkon, så behöver du inte påtala det för mig.
Lev i stället i din lyckliga stämning och känsla, att du faktiskt kan skilja på en kalkon och en vråk.
Här flyger fågeln med yttervingpennorna indraga,
eftersom det är bra lyft på hanget…
…här flyger fågeln termik och då fälls ”wingletsen” ut för att minska det inducerade motståndet och öka
spännvidden , vilket gör, att fågeln flyger kostnadseffektivare.
Akrobatiserande korpar.
Hugin och Munin.
Tanken och minnet
Vilka var den fornnordiska guden Odins springpojkar
vilka flög omkring och noterade vad som skedde i landet,
vilket de sedermera rapporterade till Odin.
Sådana finns fortfarande i sinnevärlden i landet Lagom.
Min Spirit, som berett mig så mycket flygglädje i mer än
500 timmar, slutade sin existens som flygplan i går på
Hovs Hallar med en genuint ordentlig smäll.
Jag ska redogöra för historien i korta drag så småningom.
Då det var fina förhållanden för hangflyg, stod jag startberedd på Platån kl 1000. Vindstyrka ca 3 m/sek med nordlig vind kanske lite dragning mot ost.
Topprotorn snurrade på stadigt, så stod du längst upp och
skådade ut mot Kattegatt, så blåste det stadigt i nacken på dig…
Kantrotorn fanns också på plats, men den var inte så starkt.
Väl ute i lyftet var det perfekta omständigheter och jag kunde bara njuta åt en välflygande modell i laminär luft.
Som vanligt fotograferade och videofilmade jag.
Vid 11-tiden kom Ronny från Halmstad med sin segelkärra. Han fick också en fin flygupplevelse.
Man kan säga, att allt var perfekt. Men….säg den glädje som varar.
Ronny och jag flög rote och vi var på väg åt vänster just
passerande en av de klippspetsar, som sticker ut mot
Kattegatt då…. min Spirit plötsligt dök i ca 45 graders
vinkel snett ner riktning kanten.
Det lustiga var, att jag just hade berättat för Ronny,
hur man skulle agera, om man tappade sin modell
under kanten…
Vidare beskrev jag, hur svårt det kan vara att finna
sin bortflugna modell framför och nedanför kanten.
När den första överraskningen lagt sig, började jag
med att kolla, om jag hade låsning på min mottagare,
då jag stod framme vid kanten.
Nix, jag hade ingen kontakt med mottagaren, då det
var ett streck där det borde stått 7.8 Volt.
Jag förstod, att mottagaren inte hade någon ström,
eftersom det inte funkade, eller att min modell låg
helt skärmad för radiovågor.
Jag fick redan då en misstanke att kontakterna mellan
mottagaren och acken hade separerat, eftersom jag
rotat där efter min första landning. Jag visste att
kontakterna gick väldigt ”lätt”…
Alltså, nu blev det till att leta. På ett förnuftigt sätt
hoppades jag.
Först slog jag fast, så gott det lät sig göras, var modellen
borde slagit ner, med hänsyn taget till modellens
riktning och hastighet, då den dök.
Min slutsats var, att den borde finnas max 50 m
bortanför den utskjutande klippan.
Så det blev till att att hänga på sig sina grejor,
vilka bestod av min flygväska, väska till modellen,
min kameraväska med två kameror och min sändare i handen för att kunna lokalisera
eventuellt servoljud och underlätta riktningsangivelsen.
Jag beslöt, att gå ner en stig, jag visste om, som
finns i början på Platån, vilken leder ner till en mindre
platå ca 20 m lägre, för att kunna göra en första
scanning av området.
Du ska veta det, att stigarna vid kanten på HH är
mycket branta och svårforcerade.
Alltnog, jag tog mig ner till en mellanplatå, gömde
mina prylar i en buske och började spana. Jag snubblande
runt, svettades, ramlade i enebuskar då jag halkade
på det luriga underlaget och svor.
3-4 olika platser spanade jag ifrån, men intet plan var
att se.
Den sista platsen jag stod på var ca 100 m från den plats,
jag lagt mina prylar. Efter 40 minuter avbröt jag aningen
besviken. Jag tycker, att jag borde sett min modell här…
Att gå och hämta mina saker från denna plats var mycket
svårt, eftersom det var så brant och igenväxt med enebuskar
och vildnypon.
Jagbeslöt, att göra det enkelt genom att gå till parkeringen
längs en lägre enklare stig, sedan tillbaka upp på Platån den normala turistvägen, för att åter gå nerför stigen jag
börjat med, leta upp mina saker och vända om och upp
till Platån, sen ner till parkeringen och lägg prylarna i bilen…
Låter det enkelt ? Det var det inte !
Jag var rent blöt av svett, då jag kom till min bil.
Det var varmt ute.
Efter jag lämnat grejorna och fått lite vätska, gick jag
stigen ner mot havet för att gå turiststigen längs stranden vid HH bort mot den plats, där modellen
enligt min mening borde finnas.
Första biten på stigen var enkel, men sen…det var svårt
att gå med lågskor på stenarna, som inte ligger stilla.
Dessutom är här mycket brant.
Så småningom kom jag ner vid stranden och jag
traverserade mig mot platsen, där min modell
borde finnas.
Avstånd dit ca 300 m i besvärlig terräng.
Då jag kommit så långt, att jag hade ögonkontakt med
den utstickande klippan började jag, för att inte missa
något, att leta systematiskt.
Alltså jag stannade, lugnade nerver och andning och
spanade metodiskt av terrängen.
Sen gick jag åter 20 m, stannade och spanade.
Dock inget, som skulle emanera från en Spirit Elite,
syntes till.
Efter mycken möda och besvär stod jag till slut med
klippspetsen till vänster om mig och följaktligen borde
min Spirit Elite ligga till höger om den sett mot kanten.
Jag hade vissa förhoppningar om att få syn på den,
eftersom det troliga nedslagsområdet var här.
Men icke. Inte den minsta balsabit eller Oralightklädsel.
Eftersom jag var relativt övertygad om, att modellen
skulle ligga här, fanns det bara en sak att göra.
Det var att undersöka de buskage, som växte på olika platser i den mycket branta kanten.
Kanten, som du kan se på bilderna nedan, är mycket
brant, ca 60 grader, dessutom garnerad med mindre
stenar, som är instabila och hela tiden rör sig, då man
trampar på de.
Se framför dig en pensionär i lågskor med en väska över
axeln och en sändare i handen som försöker bestiga branten…
Det var akrobatik i högre skolan. Utomordentligt lätt
att ramla.
Inget projekt jag såg fram emot, på grund av att
buskarna var mycket täta och risiga.
Men jag hade inget val, om jag skulle hitta den
förlorade modellen.
Därför tog jag mig upp, så försiktigt jag kunde.
Upp 10 m och sen vilopaus. Vid varje paus scannade jag av omgivningenpå jakt, efter vad som kunde vara
en Spirit. När jag letar, scannar jag området två gånger
alltså både ”baklänges” och ”framlänges”.
Jag rotade igenom 3 buskage, vilket med den lutning
som fanns inte var lätt. Att ta sig igenom slyiga buskar
och samtidigt effektivt söka av terrängen i en sluttning
med så brant lutning med en sändare i ena handen är
ingen sinekur. Jo, jag svor inombords under min exkursion !
Sanningen är, att jag var helt fysiskt slut.
Men ge mig…aldrig.
Halvvägs uppför branten satte jag mig i stenöknen
och spanade, efter att jag just tragglat mig igenom
ett buskage.
Uppe i ett buskage, ytterligare20 m högre upp, tyckte
jag mig ana något vitt. Jag medger, att hjärtat började
ticka på. Kunde det vara en del av min modell ?
Jag spottade i händerna, svor och fortsatte min darriga
klättring, så jag kunde be- eller avkräfta min observation.
Efter 10 meters klättring satte jag mig igen och kollade
det vita.
Nu såg jag, det borde vara min modell.
Denna bekräftelse pumpade ut mer adrenalin,
så de sista 10 meterna forcerade jag, så stenarna
tycktes yra runt en bergsbetvingande pensionär.
Jo, det var min modell. Den låg under förväxta buskar
i små delar.
Att modellen gått i bitar, det kan jag leva med, men jag skulle aldrig stått ut med att förlora mottagare, telemetri,
kamera och servon.
Min modell var sönder i så många delar, som om den
passerat en matberedare, eftersom den passerat
genom en y-formad klyka. Detta hade dock det goda med sig, att delar av själva
kroppen, jämfört med vingarna, inte var så sönderslagna,
så innehållet skadats.
Min acke låg 2 m från modellen och min kamera hittade
jag 5 m nedanför nedslagsplatsen.
Så där satt en modellflygare på den branta kanten och
slaktade sin modell , på det som skulle med hem.
Det som återstod var en plast- och balsahög, som jag undersolenna former bisatte under stenarna.
Jag erkänner, det kändes som om jag vunnit på lotto,
då jag fann min modell. Oddsen hade inte varit
gynnsamma.
Hade modellen slagit ner i enebuskarna, betvivlar jag,
att jag funnit den igen.
Synd, att min välflygande Spirit gjorde sin sista landning
med en smäll och slutade sitt aktiva liv.
Men eftersom jag flugit den minst 500 timmar på
Hovs Hallar, blev det ju en lämplig plats att gå hädan på.
Då jag klättrade ner, höll det på att gå illa. Jag gick
ner jämte en grus/gräsyta i tron, att det skulle vara lättare.
Det var det inte. Under gräset fanns mindre stenar,
som låg och red och jag halkade på de rangliga stenarna.
En fot åkte ner mellan två större stenar och jag var
tvungen att snabbt dra upp den för att den inte skulle
brytas.
Eftersom jag ryckte upp den, tappade jag balansen och
föll ut från kanten och nedåt. Jag var i ett dåligt läge.
Resultatet blev, att jag föll neråt/ utåt utan kontroll.
Men som tur var, växte det en rönn, där jag föll och jag
lyckades få tag i en av de sega grenarna, som inte
bromsade mitt fall, men fick mig att räta kroppen,
så jag kunde ta emot då jag föll.
Fast med ena handen var jag tvungen att skydda min
väska med min sändare, så den inte krossades
mot marken då jag slog i.
Hade inte rönnen varit där, hade jag inte skrivit detta.
Jag skulle aldrig kunna göra om det, om jag så försökt 1000 gånger !
Nu fick jag bara en bra smäll i skallen, härliga blåmärken på rygg och ben.
Det går över.
När jag hämtat mig efter flygturen, fortsatte jag en
mödosam färd nedåt på stela ben och värkande rygg och anlände slutligen ner till botten.
Där jag, just på gränsen mellan växtlighet och klippor,
hittade resterna av en flygande vinge i delar.
Den hade troligtvis legat där flera år.
Modellen hade varit välförsedd med Silvertejp, om
det säger någon modellflygare något ?
Det enda elektroniska som jag hittade, var bottendelen
av ett servo och sladd. Så jag var inte den ende, som landat på kanten…
Modellen jag fann, var helt omöjlig att se, om man
kom nerifrån.
Kom man uppifrån, röjde den sig med sina frigolitbitar
och silvertejp.
Nedkommen till botten gällde det att ta sig till bilen
på parkeringen. Jag borde gått till bilen på lätta ben efter att jag bärgat
det viktigaste. Men det var inte utan möda, då jag var
mycket trött.
Benen var lika rörliga som telefonstolpar och
varenda sten kändes genom mina sommarskors sulor.
Det tog mig 35 minuter upp till parkeringen.
Jag var fysiskt trött, så har jag inte överdrivit.
Denna promenad tar normalt 10 minuter.
Där jag slutligen ramlade in i min bil och kunde hämta
andan och så småningom fara hemåt funderande på
mina äventyr på Hovs Hallar.
Det var andra gången under 45 års modellflygande
på HH, som jag förlorat en modell under kanten.
Hemkommen kollade jag utrustningen och allt
fungerade inklusive min kamera.
Felet som orsakade haveriet var, som jag tidigare
misstänkt, att hane/honkontakten mellan acke och mottagare hade glidit isär. Jag kollade hemma och det
fanns nästan ingen friktion mellan hane/hona.
Fast det är klart, jag borde haft koll på det efter 1500
starter och ihop- och losskopplingar. Jag har upplysnings-
vis inte använt strömbrytare på mina modeller sen
minst 30 år tillbaka. De var ständigt till bekymmer.
Jag har en 3.2 A mottagaracke LiPo och då jag
kontrolladdade den fick jag i 860 mA, så det fanns
gott om power kvar.
Nu blir det till att skaffa en modell likvärdig min Spirit.
Synd att en Spirit inte går att få tag i från Great Planes.
Man har slutat tillverka den.
Alla bilder tagna med GoPro utom bilderna på Ronny,
som är Sonytagna.
Häng med, om du vill !
Ovanstående äventyr får du aldrig den sanslösa lyckan
att uppleva, om du tillbringar ditt liv liggande i dvala
i en soffa framför en tv.
Ronny, ny hangflygare från Halmstad förbereder.
Start…
…och Multiplexmodellen sticker iväg.
Jovisst är hangflygning roligt !
Ronnys modell ur olika vinklar.
Pilotstället på Platån.
Sista bilden på min Spirit innan den sista flygningen…
En stor del av stranden i naturreservatet vandaliserad av passerandes vilja att resa monument över sin egen förträfflighet
..och här en ytterligare bild.
Klippväggen som var utgångspunkten för letandet
Här har jag kommit fram till branten och är på väg upp
Denna bild visar höjden och de buskage jag dammsög i jakten
Denna bild tog jag 5 sekunder efter jag upptäckt något vitt
Höjden där jag kravlade
Ser du det vita ?
Här pausar jag 10 meter från min modell, som finns under buskarna ovan.
Tror du det kändes som en befrielse att se min Spirit igen Smällen var hård, det ser du på splittret. Min Mobius låg på marken 5 m nedanför.Här har jag hasat mig in under buskarna. Det var fysiskt svårt att hålla sig kvar på kanten utan att kasa ner . När jag kommit fram, tog jag en överblick för att se, var de viktigaste sakerna fanns.
Man ska inte ha för brått utan ta det lugnt, så gott det nu går.
Efter att jag bärgat det som ska bärgas. Klart för gravsättning…
Krysset utmärker platsen där modellen fanns. Till höger rönnträden som räddade mig.
Här ser du högt upp i branten jag var. Cirka 40 meter upp… Efter utförd bärgning blev det en paus innan nedstigningen. Här kan du se ytan jag slogs med.
Flygbild på platsen för smällen med klippan rakt fram och
den steniga branten vid vars övre del min modell slagit ned.
Omedelbart till vänster, klippspetsen och längst upp branten platsen för haveriet.
Äntligen nere vid stranden. Här kommer lite bilder under mitt stapplande till parkeringen… Naturen är säregen och vacker…
Här kan du se en del av det vilda hanget på HH. Ser du så sprucket berget är ? Synd inte tunnelbyggarna visste detta också. 4-7 m/sek Om det är lätt att gå med lågskor här ….Sure… Nu skimrar mitt mål…
…och det sprids ett skimmer över flygaren oxå…trots allt.
Mina ben och fötter var ömma och trötta efter fredagens extra träning… Målet; Parkeringen framför värdshuset.
Tanken slog mig i måndags, då jag tidigt på dagen stod beredd att starta på Hovs Hallar.
Meteorologen hade förutsett nordliga vindar med styrkan 6-10 m/sek. Dock mellan 06 – 12 var förutsett ca 5 m/sek.
Alltså gällde det att utnyttja tillfället med lite svagare vindar, så jag stod startberedd strax efter 8 i det vackra vädret.
På hanget flög ett 15-tal korpar, i vad som tycktes en tumlande glädjevirvel.
Har du sett ibland då korparna flyger sin aerobatik,
hur de snabbt halvrollar och rollar tillbaka.
Korpluftcirkusenfortgick under ett konstant kluckande
ljud från korparna interfolierat av deras grova kraxande, som är lätt att känna igen.
Är detta sättet att flyga ett uttryck för korpflygglädje ?
Kanske…eller är det bara ett nedärvt beteende under
vissa förutsättningar, som sen tusentals år finns i
deras gener…
Jag hade apterat min Mobiuskamera på kroppen på
min Spirit.
Kameran riktad framåt och lite nedåt, för min avsikt var att få med vingarna. Fast det visade sig, att jag
riktat ner kameran för lite. Nu vet jag till nästa gång
hur kameran bör sitta.
Min start skedde vid betongfortet och kantrotorn var stark. Det blev det vanliga galopperandet, innan jag kom upp i den laminära vinden. Lyftet var gigantiskt i den halvfriska
vinden.
Efter starten och då jag flög på en säker höjd gick jag upp
på toppen av platån och där var lyftet mycket starkt.
Att transportera sig själv med modellen i luften är inte
enkelt…Eftersom marken på HH är svårt söndertrampad
av klövdjur, gäller det att ha split vision, så man ser var
man sätter fötterna…Jag har stått på öronen förut och letat
och försökt få syn och kontroll på en modell, som flög egen
akrobatik, eftersom jag kommit åt spakarna då jag fallit.
Att flyga långt ifrån sig mot morgonsolenkan vara svårt,
då modellen tenderar att försvinna i ljuset och med en
grå molnskärm som bakgrund.
Så inte släppte jag modellen med blicken, för då kan
det vara kört.
När jag flög och jag låg ca 50 över klippkanten, passerade en MD-80 passagerarkärra på väg under lång final till Ängelholm.
Det som var märkligt, var hans höjd. Eller vill jag säga
brist på höjd. Min bedömda höjd då han kom över näsan
på HH var maximalt 750 fot.
Hur kan jag veta det ?
44 års flygerfarenhet på HH har gett mig viss rutin att bedöma höjder relativt omgivningen.
2 timmar fick jag i luften, innan jag beslöt att gå tillbaka till fortet för att landa bakom detsamma på den någotsånär
fria gräsytan.
Jag hade gärna flugit vidare, men jag hade ett avtal med
min tandläkare, som jag inte kunde missa.
Landning kan var problematiskt på HH på grund av turbulens, hinder i form av stenar och träd och framför allt en stark lärotor, som slänger vilket plan som helst som en vante.
Dock så gick landningen perfekt och inga skador.
Under hemfärden hade jag en seg näradöden upplevelse på E6 klämd mellan 2 trailerdragare. Han låg 1,5 m bakom mig. Framför mig hade jag på 50 m avstånd ännu en trailerdragare.
Lastbilschaufförer vägens riddare ? Glöm det !
De försvann då Cabotagetrafiken tilläts inom EU.
Där finns människor som är utan vett och sans där oxå !
Jag tog bilder och stillbilderna är klippta från min video från min Mobius.
Hoppa in om du vill och se på min hangflygförmiddag
på Hovs Hallar. Hanget som ger bäst lyft i Sverige !
Min Spirit med kameran på kroppen riktad framåt.
Min trogna Spirit har loggat 503 timmar nu.
Still going efter många skavanker. Flyger du så mycket
som jag gör, då blir det skador. Den som aldrig flyger
har alltid blankast modell !
Kraftig nederbörd över Kattegatt. Kom dock aldrig hit.
En av korpekvilibristerna…
Just efter start…
Stranden där getterna brukar vistas.
65 m hög klippkant. Jag har landat in i kanten…
halvvägs upp. Efter ett klätteräventyr lyckades jag
bärga min Multiplexmodell från 1977 !
Havet var grönt i dag…
Stranden där vi kan landa, om vi flyger skärm och vi har
sjunkit under kanten i dåligt lyft. En seg promenad
där man får bekänna färg, då vi ska åter upp till Platåns topp.
Kilen du ser här kan ställa till besvär för hangflygare under vissa betingelser.
Möte med korpar
Skygga, men de vill gärna stilla sin nyfikenhet…
Detta är platsen där delar av Ingemar Bergmans film ”Det sjunde inseglet”
spelades in. Vidare spelades starten för Andrés nordpolsballong
”Örnen” in här i Troells film ” Ingenjör Andrées luftfärd”.
Segeltorpshanget och längst bort Norrehamn där vindmätaren finns.
Final med bra fart.
Nu full klaff.
Här gäller det att styra i turbulensen.
…och att linjera upp modellen.
…för att kunna…
…sätta den rak på vingarna…
…samt dra in klaffen på 5 cm höjd så de inte skadas vid landningen.
Återigen startberedd vid fortet.
Ser du mot Hovs Hallar med en kikare syns dessa träd tydligt även från Halmstad.
En Horst bildar raukliknande pelare eller torn.
Du kan se här på bilden tagen nära havsytan, att jorden är faktiskt rund. En del av bakgrunden har backat ner under horisonten och skyms av havet.
Vägens riddare (rätteligen skitstövel) som låg bakom mig på 1.5 – 2.5 m avstånd.
Utan känsla för säkerhet är föraren av den polska Scanian.
Jag höll enligt min navigator 90 km timmen. Undrar om
chauffören i den polska trailerdragaren tagit bort fuse
nummer 16 som disablar farthållaren och 89 km/timman
spärren på sin Scania ?
Ingen termik sista dagarna och ingen vind som
passar mina hang.
Ibland känns det veset…Fast promenera i naturen
går bra, om man vill få lite vederkvickelse.
Jag åkte till havet för att se, om det skett något,
som kunde väcka mitt intresse.
Jag längtar verkligen, efter en rejäl västlig
höststorm, som kan avslöja intressanta saker,
vilka dolts i havet och göra abrupta förändringar
i strandnaturen.
Färd ner till Lagaoset och sedan blev den promenad
till andra parkeringen på stranden och genom
skogen åter till bilen vid Lagaoset. 8 km.
Jag har, under flera månader, närt ett tanke,
att få lite bilder på en av de vita älgarna, vilka
rör sig i naturvårdsområdet.
Men resultat har varit noll.
Promenera längs havet är ett utmärkt sätt att
ladda de inre batterierna. Man får lite nya intryck,
frisk luft och du hör havets brus och frasande
mot stranden vilket ger ditt sinne en viss ro
och skapar förutsättningar för eftertanke.
För att förhindra att den något poetiska stämningen
inte ska växa sig till en eufori, får vi inte glömma det
eviga höga bruset från den vanvettiga trafiken
på E6, som går jämte stranden på 200 m avstånd.
Lite ovanligheter fann jag. Bland annat lyckades
jag fotografera den mycket sällsynta cellulosalärkan.
Hon satt på en ilandfluten trädstam och pillade upp
en larv, som satt under barken.
Annars var det diverse fynd längs mitt strövtåg,
som attraherade mitt öga och fantasi,vilket mina bilder visar.
Klart är, att växtligheten har tagit ett sista tag nu,
efter regnet, som kommit.
Strandrågen blommar kraftigt och strändernas blommor är små öar av intensivt klarblått i
sanden.
Tycker du färgen varierar på sanden, beror det på
olika ljusförhållanden.
Jag orkade inte korrigera verkligheten till en
konformistisk standardiserad bildkavalkad.
Häng med om du har lust.
Själva Lagaoset. Sandreveln till vänster bildad de sista 10 dagarna. Ett bevis på hur snabbt utseendet skiftar på grund av vind och ström.
En strandodjur på marsch med sina två barn…
Jag finner bara trädets former…behagliga och mjuka. Den överst grenen ser ut som stjärten på en fisk, eller som
mynningen på en ljuddämpare på en motorcykel från 40-, 50-talet.
En fjäder som flaggar kanske för Saltarven till höger.
Här hade jag tur, som kunde plåta den mycket sällsynta och
skygga Cellulosalärkan. Detta var min första observation
över huvudtaget. Latinskt namn: Alauda Positos Cellulose
Något som ser ut som Tina Turners peruk från 1986…
Ett märklig mönster på växtligheten. Växer lika rakt
som leden av mänskliga robotar på en militärparad i Nordkorea.
Vinden raspar mönster i sanden. Om det tar tid ? Självklart, men vem har brått mer än människorna …
Strandvegetationen i överväldigande blom.
Tänk vad lite regn kan göra…
Livskraften är obändig tycks det…
Den enarmade strandfnasen vinkar till oss: Häng med !
Tick-Tack
Tro inte, att detta djur är snällt !
Den nya sommarstugan på gång…ljus och luftig byggnad.
Vid Lagaoset bildas ofta…ska vi kalla det laguner ?
Han pratade och bjäbbade så mycket att käken flög ur led…
ibland kanske jag önskar, det drabbat vissa politiker,
så de tystnar för tillfället och förmår sig själva att tänka efter,
vad de sagt egentligen….
Jag vet inte vad det är för djur…en blandning av dromedar, sfinx och get…?
Blåmärkt sensommarglädje.
Ta fram din Flora och examinera örten. Det ger stor tillfredsställelse.
För dig som inte har energin…Strandsenap
Annan inställning på kameran. Samt annan tidpunkt
Här har vi den gamle (6år) gårdvaren vid Lagaoset. Han ser barskare än vanligt, kanske beroende på att en barnfamilj med gemensamma krafter försökte
vrida näsan av honom…tursamt nog utan att lyckas.
Den ständigt gapande sandsväljaren låg och pockade på uppmärksamhet…
…medan den trubbnosade Huvudsaken bara låg
och filosoferade…njutande en tillfällig indiansommar.
Slutligen paraden med Storskarvar. De förökar sig,
kan det för betraktaren tyckas, exponentiellt.
Kanske de borde decimeras… om jag vågar säga det.
…de chanser som ges att komma ut och utöva min hobby.
På Hovs Hallar har jag nyligen fått några fina flygningar på hanget.
Den senaste tiden har jag inte uppdaterat bloggen så ofta
av olika skäl. Vi får se, om jag kan bättra mig. Jag vet, att en blogg eller hemsida som inte uppdateras
är en fullständigt död anka.
Min blogg vill jag hålla levande för dig som är besökare… så gott det går.
Alltnog, vi har haft en högtrycksrygg med solsken och
passerande kallfronter.
Detta ger möjligheter för sjöbris och därmed startar
hangmotorn vid kusten.
Vinden har mestadels legat på nord eller med en aning dragning åt nordost. Vindhastigheten har varit låg. I genomsnitt mellan 1-3 m/sek, vilken är mer än tillräckligt för exempelvis min ärrade Spirit.
Då det är svagt lyft riktning nord, ska man se upp med topprotor och kantrotor. Det gäller att starta i rätt ögonblick och dra iväg modellen med all kraft du har.
Detta, då det är en fördel att ladda in rörelseenergi i modellen, för att ha lite valfrihet att manövrera vid kanten, om det krisar.
Att åka nedanför kanten, 70 m lodrätt, är inget önskeläge, hur duktig och van du än är som modellflygare på hang.
Jag kom upp i lyftet efter lite akrobatik över kanten och väl i den laminära havsvinden var det en barnlek att flyga.
Ok, nu är jag på 100 m höjd, vad gör jag sen då ?
Jag flyger min utomordentligt vältrimmade Spirit och njuter av dess rörelser. Ibland njuter jag åt min egen flygning oxå…
Jag menar, då jag verkligen försöker flyga rent och effektivt genom att använda samtliga roder på rätt sätt.
Det är inte nödvändigt att flyga som en galning på ett hang.
Man kan bara njuta av flyg och natur.
Genom högtrycksryggen och att kallfronter passerat, fick vi en labil skiktning i luftmassan, som möjliggjorde termikflygning.
Sjöbrisen indikerar på sitt sätt termikförekomst inne över land, då Cu-moln bildas. Den stigande luften, som bildar molnen ska ju ersättas och då sugs luft från havet in och sjöbrisen drar igång.
Jag har varit ute och flugit termik under just dess förhållandena de sista dagarna. Vindstyrkan har varit låg, varför jag kunde kurva utan att driva iväg en kilometer.
Ofta har jag startat vid 9-10-tiden och då har termiken varit svag. Termiken må vara svag, men min HyperAva tar minsta blåsa genom modellens utomordentliga egenskaper.
Blåsorna tidigt på dagen, där jag flyger, är svaga och glesa, så det gäller att utnyttja modellens förmåga.
Efter hand som instrålningen ökar, blir termiken bättre och mer utbredd. Vid 12-tiden är det gott om vidsträckta områden, där det lyfter. Problemet är inte att komma upp, utan att komma ner.
Lite hjälp med flygandet har jag av migrerande ormvråkar, vilka nu beger sig till Sydeuropa och Afrika för en behaglig vinter.
Vi kan förvänta en ökning de närmaste 14 dagarna av flyttfåglarna.
På förmiddagen flyger jag torrtermik, men vid 13-tiden börjar det blomma av Cu-moln. I torsdags var det sådant väder. Vinden var i torsdags O-SO ca 1-3 m/sek.
Ett problem hade vi med konvektionsdimma. Som du vet, sätter dimma ner sikten och gör modellen svårare att se.
Så det blev till att hålla modellen nära sig.
I torsdags startade jag 0930, mellanlandade för att byta kamerabatteri efter lite mer än en timma, för att definitivt landa kl 1300.
Så mer än 3 timmar i luften.
Under mina flygningar förbrukade min gamla Mega-motor
och mottagare med servo och telemetri 2070 mA,
vilket var, vad jag fick i, då jag laddade efter hemkomsten.
Vi är ju bara i början av September, varför jag hoppas på flera möjligheter till termikflyg.
Vi modellflygare är som loppan…vi lever på hoppet…
Här kommer diverse bilder…som är tagna med min Mobius, där jag klippt stillbilder ur videomaterial.
Min Spirit på HH
Klart för start.
Så här såg det ut, där jag flyger termik för 14 dagar sen…inte ett grönt strå på vallen.
Så här ser det ut i dag…
Då var gräset gult och björkarna släppte sina löv.
Nu har växtligheten kommit igång efter regn.
Då…
Nu grönskar det igen.
Start med Mobiusen på bommen videofilmande.
Du ser ingen Cumulusbildning kl 0930
Men termik det flyger vi…
Ja, skyn är blå.
Jag gnetade mycket mellan 50-100 meter…
Dag för landning så ut med aerodynamiska bromsarna
4 m Ava…ser du molnen till höger ?? Små Lenticularis från Hallandsåsen.
Du ser det var disigt, vilket satte ner sikten.
Enstaka grågäss på väg till sina betesplatser.
Naturen har startat om och blåklockan prunkar.
Skyn klockan 12 där jag flyger.
Vallen växer så det knakar nu.
Undrar hur lång tid människorna för 1200 år sen tog på sig
för att transportera hit och resa denna monolit ?
Varför en blogg ? Tja, vad säger jag ? Antagligen
har jag ett exhibitionistiskt drag och dessutom
tycker jag om att sticka ut näsan i dagliga frågor.
Visst, ibland sticker jag ut näsan i snålblåsten och
riskerar den blir blå..
Den smällen tar jag med glädje. Vågar jag inte
ta steget stannar livet….dödsens tråkigt !
Mitt syfte med bloggen är att försöka skildra
flyg och speciellt modellflyg ur entusiastens synpunkt,
så det kanske kan inspirera andra att tänka efter,
om de kanske skulle ägna sig åt flygintresset.
Vidare vill jag försöka presentera fakta om aerodynamik och flygmekanik på ett relativt lättförståeligt sätt.
Nostalgibehovet…hos mina besökare tycks vara omöjligt att mätta. 40- och 50-talisterna vill läsa om det flyget som
existerade då de växte upp.
Speciellt stolt…är jag att jag fick chansen att tala
med Kurt Persson och använda hans unika bilder från
hans tid som flygplansbyggare hos AB Flygindustri
i Halmstad och Malmö.
De posterna jag skrev om flygplanstillverkningen
i Halmstad under kriget har väckt intresse över hela
världen, om jag ser på mejlen och frågorna jag fått.
Jag tycker om att presentera lite udda saker och
personer som har intressen som ligger i periferin
av modellflyg och fullskalaflyg.
Se på John Woodfieldsmodeller som han flyger med på klipporna vid Cornwalls kust i England.
En upplevelse.
Klicka på länken ”Crazy Horst”till vänster bland
länkarna på första sidan och finn en sann
modellflygare , som flyger ovanligt, skickligt och
spännande med sina enkla modeller.
Duktig flygare och fotograf assisterad av sin kvinna Fay,
vars härliga skratt hörs på Horsts filmer.
Under åren har jag fått 225000 spamkommentarer,
vilka mitt spamfilter Akismet har fångat och dräpt.
Jag har lågt räknat, efter ett hastigt räknande, skrivit 1.8 miljoner ord….detta motsvarar 10 romaner i storlek ”Vredens druvor” av John Steinbeck…
Kommentarer är inget som regnar varje dag, men jag har fått 1900, som jag presenterat och godkänt.
På bloggen har jag lagt upp mer än 15000 bilder.
Ska vi tala om min blogg har någon styrka, vill jag framhålla bilderna. Det gamla talesättet gäller fortfarande:
”En bild säger mer än tusen ord”!
Nu fortsätter jag köra på med bloggen. Än hänger jag med och så länge jag tycker det är roligt, håller jag fanan högt.
Jag avskyr att vara overksam. Varför ? Jo tiden går fort och du kan inte stanna den. Det gäller att göra nu,
det du vill, för ögonblicket kommer aldrig tillbaka.
Jag vill inte sitta på hemmet grubblande över,
varför jag inte tog chansen att göra saker då eller då.
Därför gör jag det nuoch det inkluderar bloggandet.
Om det tar tid med en blogg ? Sure, det tar tid.
Men efter 2000 inlägg har jag rutin. Jag har rutin
att välja ut och redigera mina bilder på ett effektivt sätt,
så att fixa en post behöver bara ta 1 timma.
Jag använder det enklaste av de enkla bildetiteringsprogrammen, och det är Googles Picasa. Google erbjuder det inte längre, men du kan ladda ner det via min länklista på första sidan till vänster.
Då får jag tid att sticka ut och flyga !
Det ska jag nu. Ut i naturen termikburen !
PS
Ingressbilden visar bloggaren som en typisk 50-talist
vid familjens sommarboende.
Tidpunkten ca 1955 och kolla klädseln…
Svensktillverkade fula fuskjeans, pullover utan ärmar
nerstoppad i byxorna, rutig skjorta, på fötterna blå
gympadojjor där hålen för skosnörena var förstärkta
med öljetter av plåt, som rostade, vilket gjorde, att
kanterna blev vassa, så man drog av snörena, då man
snörde på sig skorna.
Dessutom är jag farligt beväpnad med ett Diana luftgevär.
Vilket jag senare bytte upp till en gammal Husqvarna .22
enladdare med femkantig pipa, vilken tillhört min morfar.
Jag tror jag sköt 25000 skott med den och perforerade
bland annat flaggstångsknoppen…som var gjort av plåt.
Det är ju preskriberat nu efter 60 år…
Min idoga skjutning ledde emellertid så småningom in mig
på tävlingsskytte med revolver och pistol. Både skolskjutning
och fältskytte, där jag nådde viss framgång.
Observera att jeansen vid denna tid, enligt modet,
skulle bäras upprullade…för så gjorde man ju i de
amerikanska filmerna …
Njut av denna vackra modell och på det sättet den flygs av piloten. Han tycks upphäva gravitationen och modellen rör sig, som vore
den viktlös.
Denna modellen av John är den bästa, jag sett.
Den är också förtjänstfullt filmad för att demonstrera egenskaper
och inte minst det vackra landskapet i Cornwall.
Se gärna hans andra filmer, de är en upplevelse !
Bilderna har jag klippt ur hans film, som är inbäddad längre ner.
På ett sätt, svarar jag ja. Men ser man på mitt glupande
flygintresse säger jag nej.
Torsdagen var den varmaste dagen hittills i Halmstadtrakten.
Temperaturen var 33 C…Då är det varmt.
Vi hade en förvånansvärt svag sjöbris, kanske beroende på att temperaturen i havet är relativt land hög.
Jag åkte ner till mitt vanliga termikställe och motiverade
mig med, att den finns en ganska stationär tornfalk där,
som jag ville få lite bilder på.
Efter att ha stirrat efter en icke befintlig tornfalk i 1.5 timma
la jag ner min fotosession.
Jag hade min Ava i bilen, som pockade på uppmärksamhet. Eftersom jag satt i min flygstol i skuggan, tänkte jag,
att jag tar väl en sväng.
Monterade och startade. Möttes av västlig vind 2-3 m/sek
och den var relativt sval, då den kom från havet.
Ingen termik under 75 m. Körde upp mig till 125 m med elektricitet och kollade termikläget. Jo det fanns utbredd
och jag menar verkligen utbredd termik. Det tycktes stiga överallt.
Det är så, att om vi har sjöbris med den hastighet vi hade
i dag, flyter den svala sjöbrisen in över land och skjuter den varma luften uppåt. Sjöbrisen är ju sval, varför den befinner
sig närmast marken.
Så om du drabbas av sjöbrisens, för termikflygaren,
en förbannelse, pröva att klättra ytterligare 100 m med motor.
Normalt sett kan jag flyga timvis i sträck, men i dag gav
jag mig efter 1.5 timma.
Du ser på bilderna, som alla är tagna med min lilla
Mobius , hur torrt och nedvissnat allt är.
Inte frodig högsommargrönska direkt.
Men håll ut, snart kommer hösten !!
Lite ögonblick från min flygdag.
Du ser…gult på marken, västlig svag vind.
Klart starta.
Inte ett moln. Stekande sol och en natur som antagit en gulvit färg. Kornfältet nedan gav 2 ton/hektar. Brukar ge 6 ton/hektar.
Ser du min modell ? Två reflexer i prismats färger till höger. Och en glödande sol.
Min trogna…800 timmar flugna Ava 9 år gammal.
Så här ser det ut nu i Halland.
Nedpackning – Hemgång
I brist på tornfalk, blev det en ormvråk…
…och sen kunde jag frossa på det träden erbjöd...
…nu efter solskenet mycket söta och goda.
Bil och stol i relativ skugga och svalkad av sjöbris, som tidvis var avbruten av ugnsvarm luft från fälten framför.
Tror du jag backar med mitt termikflygande för lite värme ?
Nix, då känner du inte en seg pensionär. För ge upp…aldrig !
Ingressbilden ovan med min Ava liggande på en gulbrun vall,
är antagligen sinnebilden av en varm och torr sommar.
Men vi har haft torra somrar förr.
Exempelvis 1959, 1975 och 1976. Sådan är naturen.
Allt är föränderligt.
Kanske människor med lite historisk kunskap önskar,
att vi ännu en gång fick tillbaka”Den lilla istiden”, vilken
vi i Norden upplevde under 1600-talet.
Minns tåget över Bälten under vårt krig med Danmark,
då Erik Dahlberg som var fälttygmästare kom på,
att isen höll att marschera på, vilket möjliggjorde ,
att Karl X Gustav kunde hota Köpenhamn.
Senaste 7 veckorna har bjudit på för termikflygaren och i viss mån för oss hangflygare ett enastående väder.
Tack vare att högtrycket över Skandinavien har legat stadigt parkerat, som ett resultat av jetströmmens bana, har vi blivit
förunnade svaga vindar mycket sol med höga temperaturer.
Tyvärr har det medfört, att nederbörd kommande från sydväst inte har kunnat in över oss. Det skandinaviska högtrycket har inte haft svårigheter att motstå angrepp från lågtrycken.
Allt tillsammans har det gjort, att vi nu i Juli 2018 har ett gigantiskt nederbördsunderskott räknat 2017-2018. Stora problem för jordbruket, där vallarna där man tar kreaturens vinterfoder har bränt ner och antagit en brunvit färg.
Dricksvattnet kan också bli en bristvara, vilket vi kanske inte
hade räknat med i ett land så rikt på sötvatten…
Hoppas jetströmmen ändrar sig, så låset till Skandinavien går
upp för nederbördsrika lågtryck.
Bild på jetströmmen finns nedan.
Med tanke på att skräppressen, alltså kvällstabloiderna, älskar
att beskriva något med överdrifter, förväntar jag mig, att
Exessen ska skriva i rubrikerna ”Kaostorka”….
OK, nog om vädret, det är vad det är och vi kan inte göra nåt
åt det, om man inte är rättrogen miljöpartist…eller skyller torkan på
president Trump i USA. Vem vet…han kanske förbrukar kopiösa
mängder vatten, då han vattenkammar sin frisyr…
I dag torsdag for jag ut kl 0900 till ett flygställe för att
få mig några timmar i termiken med min kompis Tant HyperAva.
Jag fanns på plats med modellen monterad, kameran
laddad och telemetrin aktiverad 0915.
Det fanns redan då Cu-bildning och jag vill säga, det var 1/8 Cu
med bas på 1500 m. Vinden var växlande men tryckvinden
var ostlig. Jag startade, steg med el till 75 m, där jag stängde
motorn och kurvade i en ettrig blåsa. Blåsan så här tidigt var
trång, men den hade mycket lyft i sig.
Åkte snabbt upp till en bekväm höjd, satte mig i min flygstol
med en vattenflaska inom bekvämt räckhåll och förberedde
mig för en rejäl tur på 1.5 timma…tills jag kom på, att jag
glömt slå på min kamera, eftersom jag inte fick bild på monitorn…
Japp, det är bara att landa då. Vilket jag förberedde på vanligt sätt.
Landa skulle jag göra in mot hanget, eftersom vinden var ostlig.
Jag kom in perfekt, möttes av stark turbulens vid hangets kant,
tappade höjd och modellen försvann under kanten.
Ok tänkte jag, den ligger vid kanten, så ingen panik…fast min
variometer indikerade höjdförlust och det betydde ju, att modellen
fortfarande flög, även om jag inte såg den !
Det tog 2 -3 sekunder innan jag förstod hur det låg till och då slog
jag av sändaren, så modellens mottagare skulle gå in i Fail-Safe.
Efter 3-5 sekunder tystnade telemetrin och jag förstod, att min
modell slutligen landat.
Enkla puckar tänkte jag, den ligger framför hanget. Den tanken
kunde jag snabbt glömma, för framför hanget eller just nedanför
fanns ingen Ava…
Framför hanget finns en 5 tunnlands kornåker. Du vet hur det är
att hitta en modell i en kornåker vid denna tiden, då stråna är
som längst…?
Jag gick längs hangkanten fram och tillbaka 2 gånger, körande
mitt sido- och höjdroder för att om möjligt kunna lokalisera
modellen med servorasslet.
Intet kunde jag höra. Jag drog på motor för att kanske höra
proppen tugga i kornstråna, men lika tyst där.
Alltså gick jag ner till åkerns kant, gick fram och tillbaka
2 gånger under kontinuerligt körande av sida och höjd.
Tyst som i en grav.
Tillbaka upp på hanget och fundera, vad hade hänt.
Från det modellen försvann under kanten, så flög den ytterligare
6-8 sekunder.
Det betyder den bör ha flugit 7 sekunder och tillryggalagt
ca 50 – 60 meter.
Jag borde kunna höra servona på det avståndet, det var min slutsats.
Jag kontrollerade noga kornåkerns yta, för att kunna se tecken på
att en Ava något abrupt hade landat, men intet var att se.
Nu gick jag nerför grusvägen och halvvägs vek jag av och gick
ner till åkerkanten. Jag körde servona, men intet hördes.
Om min modell gått i FailSafe och ”fastnat” där, beslöt jag att
slå av och slå på sändaren igen. Då jag slog på sändaren, hörde jag utifrån kornåkern ett rasslande
från propellern. Nu hade jag information, som pekade ut riktningen i någon mån.
Jag prövade åter att köra motorn, men den startade inte.
Alltså beslöt jag att marschera ut i grödan. Jag gick mot den plats,
där jag tyckte, jag hörde ljudet. Efter att ha gått ca 35 m ut i åkern fortfarande ingen glimt av Avan
Jag beslöt att gå 10 m till rakt ut. Då jag gjort det, stannade jag och spanade. Till min glädje kunde
jag skymta min Avas stabbe 3 m från mig. Jag gladde mig verkligen
åt att jag fann min modell inklusive min dyra kamera.
Men i en kornåker måste jag vara högst 3 m från modellen för
att kunna se den. En modell i en sädesåker har en makalös
förmåga att försvinna.
Problemet var att kornet var glest, stråna var starka.
Det gjorde, att modellen sjönk ner till marken och maskerade sig själv.
Kanske jag skulle sätta in en signaltuta i modellen. Problem är, var den ska sitta, då modellen har dåligt med plats för mer elektronik. Kanske
jag skulle montera en stroboskoplampa i toppen av fenan, vars blinkande
skulle kunna fånga mitt öga ?
Nåväl, uppkommen till pilotplatsen kollade jag Avan och den skada
som uppstod under modellens solitär flygning, var att de båda
polyamidskruvarna , vilka håller vingarna hade knäckts vi nedslaget. Precis som de ska göra. Jag kom billigt undan.
I med nya skruvar, sätt på kameran och ny start upp mot en sky,
som började fyllas med Cu Congestus och Cb. Vid en första hastig
titt uppåt drog jag slutsatsen, att det blir nog ingen åska här…
Min första blåsa tog jag på 75 m och den var stark. Torrrtermik
kan var stark den också. Just över mig fanns det ingen Cu-bildning,
men inåt landet blommade det kraftigt och högt. Det rådde kraftiga
vertikala rörelser i luften.
Uppe på min ”Bekvämlighetshöjd” kunde jag glida omkring bekymmerslöst. Vinden var nästan noll, varför jag inte drev iväg, då jag kurvade.
Men min njutning av flygningen avbröts av en blixt och knall
ett par km från mig. Skulle jag avbryta ? Nä, jag kör en stund
till, eftersom Cb-molnen med åska och nederbörd låg
ca 8 km från mig.
Torrtermiken avlöstes efter hand av molntermik i form
av många små nybildningar, som höll mig på säker höjd.
Ljuset i går då jag flög var besvärligt. Det gällde att inte ha
för stort avstånd till modellen ,eftersom det förekom dimmoln
på lägre höjd, som gjorde att även en 4- m modell var svår att se.
Vem vill flyga bort en modell ? Inte jag i alla fall.
Jag tror, alla aktiva modellflygare har flugit bort en modell och
funnit den igen eller inte. Den som säger, han aldrig blivit av
med en modell under flygning är antingen inte en aktiv flygare,
eller så drar han en vals.
Att flyga bort en modell är inte en nödvändighet, om du flyger.
I de flesta fall finner man sin modell igen, om du letar i
enlighet, med den fakta du har. Sen finns det naturligt-
-vis övernaturligt duktiga flygare, som aldrig flugit bort något….
Men jag frågar mig om dessa överhuvudtaget har flugit ?
Låt mig ta ett exempel från min egen modellflygverksamhet,
då jag flög bort en modell:
Jag och Robert från Norrland stod och njöt av vår flygning en
härlig sommardag på Hovs Hallar. Våra båda modeller gled på
en säker höjd och vi flög på ett avslappnat sätt. Lite för avslappnat för mig, då vi stod och pratade. För jag kom
plötsligt på, att jag styrde Robbans modell….Du förstår min tanke,
var är min modell ? Jag spanade snabbt av skyn, men inget syntes. Däremot hördes
5 sekunder senare ett rejält brak bakom hanget på Platån. Det var min modell,
som slog ner i en enebuske. Modellen i lagom stora balsabitar. Så går det, då man står och
pratar i stället för att flyga. Denna gången lagade jag modellen på kvällen, tack vare det var
en balsamodell. Med CA-lim fick jag ihop flygplanet. Dessutom en snabb spackling
och slipning, så jag kunde spraya modellen efter morgonkaffet.
Spiriten var åter fit for fight !
För tänjer man gränserna, utmanar man alltid modellens öde…
Efter 1.5 timma i skyn avbröt jag och landade för en vätskepaus. När jag satt i min stol, kom en man gående för att bese fornminnena. Det märkliga var att han 1:Var modellflygare , 2: medförde en GoPro som var samma som en av mina, en GoPro 3+.
Jag erbjöd honom en plats för hans kamera på min modell, så han skulle få lite minnen från platsen. Bilder fick han då jag flög 15-20 minuter med hans kamera i mitt GoProplasthölje
på Avan.
Piloten från Italien hette Trucco Grandi Ladri och är bosatt
i Basilica di San Marco Venedig.
Efter fotosejouren gick vi till hans husbil och förde över bilderna
till hans laptop.
Åskvädret tilltog vilket dock inte hindrade mig att flyga ännu en
vända. Till en början var termiken god men snabbt ändrade det
sig.
För att först ha bjudit på utbredda områden med stig ,blev det
i stället stora områden med sjunk. Jag kunde känna hur
temperaturen sjönk, vilket indikerade att det var kalla nedsvep
från framkanten av åskfronten.
Jag förbrukade den acken, som satt i modellen och dessutom
testade jag FailSafeläget i luften.
Det gör jag då och då för att kolla, att modellen går in i
förhandsinställt läge.
Det stämde ganska bra, men jag justerade sidoroderutslaget
för att minska svänghastigheten.
Sen blev det till att landa, då det kom några regnstänk.
Demontera Avan och emballera den i sitt fodral.
Eftersom jag vet, det växer körsbär här, tog jag en vända
bort till de med röda bär fyllda grenarna. Vi har haft torrt
och det medförde att bären inte var jättestora, men å andra
sidan var smaken och sötman utomordentlig. Körsbär ska man äta
vid trädet, de smakar bäst där. Hur många kärnor jag svalde av misstag ?
Många.
Bilderna tog jag med min och hans GoPro och markbilderna tog
jag med min Mobius. Ännu en flygdag fylld av äventyr, svett och termik !
Det upplever du aldrig i dvala framför en tv !
Spänn fast dig så åker vi !
Jetströmmen i dag söndag 15. Juli
För du inte ska glömma vad som är på G…
-12, eller +28….vilket väljer du ?
Björkarna börjar anta en höstlik färg genom att veva in klorofyllet.
Start med italiensk kamera i plasthöljet.
Du kan se ytterkanten av åskfronten…
Undrar vilket nummer i ordningen denna starten med Avan är på Tjärby ?
Detta brukar var fårbete, men har nu antagit en föga fruktbar färg.
Ekplantorna dör inte på grund av brist på vatten,
de går i dvala, när det är kärva förhållanden.
Den gamla örnen på hanget, om möjligt ännu torrare och fnasigare i huden nu…
Den dominerande landskapsfärgen nu är gult.
I fjärran Hovs Hallar, tyvärr inte flygbart i dag, då vi har ostlig vind.
En vall som borde vara grön och växande för ännu en skörd, men som nu…
Skyn kl 1000 vid Tjärby med små nybildningar.
Här ser du hur björkarna handhar torkan…
Nybildningarna växer hastigt till sig. Om nybildningarna är lite trasiga i kanterna indikerar det starka vertikala rörelser i luften.
Här har du kanten av området med Cb-moln i vilka det åskade och regnade.
Nu kom lite regn…
Kanske dags att montera åskledare ?
Du ser det regnar kraftigt ur molnet i bakgrunden.
Hit kom fronten.
Skyn kan innehålla mycket dramatik och det kostar inget att se på.
Landningen med Avan.
Blixt och dunder… …hagel och regn…
Körsbär som det fanns fantastiska mängder av.
Gul cirkel = Där Avan försvann från min blick. Svarta ovalen = där den landade i kornet.
Ålleberg är bäraren av en rik fauna i sin egensinniga natur.
Berget är resterna av sedimentära bergarter som exempelvis
kalksten, vilket genom att toppen på berget består av diabas,
som är en omvandlad (metamorf) bergart. Diabasen skyddar
de sedimentära bergarterna från erosion, vilket gör att Västgöta-
-bergen står kvar i sin prakt. Man kan säga att diabasen ligger
som en tupé på de sedimentära lagerna.
Diabas är en sorts granit, som fördes upp till ytan från den flytande delen av jordens mantel, där diabasen stelnade och blev till vad vi ser i dag.
Diabas kallas också svart granit och syns ofta som grund- -material i gravstenar.
Generellt sett är bergen platåberg och sträcker sig ca 100 m över den omgivande bygden.
Inte så märkligt att Flygvapnet och KSAK valde Ålleberg som en central plats för utbildning och utveckling av segelflygare och plan.
Här hade men en bra plats med goda termikförutsättningar
och vid den tiden tillgången till flygbara hang vid olika
vindriktningar.
Jag tog lite bilder under Shoot-Outen för att visa, hur miljön är.
Bilderna som visar vyer från hangkanten är tagna kl 2130 varför de har en gulaktig ton.
Att besöka Ålleberg är alltid en upplevelse för dina sinnen. Vill du ser mer
natur från Ålleberg så skriv ”Ålleberg Natur” i sökrutan på sidan 1.
Nötkreaturen hjälper till att hålla ängsmarken öppen.
I stället för granskog, tyst och mörk.
På Ålleberg finns ett flertal små gölar. Vid Nord- och
Sydbranten mynnar källsprång som har god vattentillgång.
Betande djur skapar en rofylldhet i bilden.
Howdy !
Som vi sa, då vi kollade Rawhide med Clint Eastwood
på början av 1960-talet på tv.Uttrycket finns dokumenterat
redan från ca 1560 i södra England. Det är en förkortning
av uttycket: How do ye? ”Hur är läget” ?
Det finns också sankmarker på toppen, vilka berikar biotopen.
Jag tror denna prästkrageliknande växt heter Färgkulla
…och detta är en…
…en grusväg i kvällsljus på Ålleberg
Diabasen har trängt fram ur humusskiktet och visar att Ålleberg har en stark tupé.
Vid Västhanget och i bakgrunden kan du ana Kinnekulles mjuka profil.
Mösseberg i kvällsljus
Solen står lågt nu
Startrampen på Västhanget för hängglidare
Utsikten från Västhanget kan vara hänförande.
Västhanget dagtid då termiken blommar.
Detta är värdefull jordbruksbygd
Enligt uppgift finns väderstationen på den lilla kullen till höger
Först byggda hangaren 1944-1945
Från Västhanget mot restaurang och hangar.
Restaurangen som den se ut i dag och som den såg ut 1946
Lite flygregler.
Grönskan på Ållebergs sidor är överväldigande. Beror på tillgång till vatten, mycket ljus och näringsrik jord.
Rallarrosen är obändlig i sin växtkraft.
I graniten är kvartsiten insprängd. Kvartsit är en bergart hårdare än granit. Granit med insprängd kvartsit är populärt som bänkskivor i kök.
Kinnekulle taget med 300 mm Zoom kl 2130
Rallarrosen är en överlevnadskonstnär, som dragit fördel av att den trivs i sur jord. Alltså jord med lågt ph-värde.
Överflöd av större blåklocka på sluttningarna
Sluttningarnas ängar fulla av örter.
Längs vägen efter Saleby Gård upp mot Ålleberg
Sinnebilden av hur vädret ska vara på Ålleberg !
Vill du läsa om Ålleberg så skriv ”Ålleberg” i sökrutan upp till vänster på första sidan av min blogg.
Jag hade fler bilder på mina hyllor, så här kommer en ny laddning till påseende.
Ibland funderar jag varför just flygplan, både fullsize och modeller, vilka användes runt Andra Världskriget är så populära, om jag får använda det ordet om ett krigets verktyg ?
Kan det var ljudet från en V-12 eller ljudet från en dubbelstjärna på 2 x 7 cylindrar ?
Eller är det en allmän beundran för tekniken från
30-40-talet ?
Det kan ju också vara ganska enkelt…vanlig nostalgi.
Men som sagt här är lite fler bilder.
Nästa post här blir allmänna miljö bilder och den
troligtvis sista posten från Ålleberg.
Hoppas du ser, vad bilderna vill visa…
Christer hade också med sig en Huey, som han flög med. Helikoptern höll samma höga klass som hans övriga plan och fordon.
Imponerande var de två planen, som byggaren hade kört fram med en printer. Framtidens byggande ?
Vem vet… Spitifiren var en relativt liten modell. som flög bra.
Under det tre dagar jag var på Shoot Out Väst, såg jag
ett haveri, där en segelmodell och en motorkärra
kolliderade i luften.
De återpassades till byggsatsstadiet på en sekund…Det borde inte hänt då vi hade stort utrymme.
Att tävla med drönare är en ny sak inom modellflyget.
Om man ska kalla det modellflyg…tja, jag är inte säker,
men inom en hobby där gränserna snabbt flyttas, låt
oss säga det är modellflyg.
Det har hur som helst, attraherat många utövare, vilka
kör ett rullande schema med tävlingar. För den oinvigde
ser det overkligt ut.
Hur klarar man att flyga på det sättet dessa grabbarna gör ?
Det kräver att ens perceptioner är slipade och snabba.
Att tävla med drönare är en företeelse, som vi får säga ligger i tiden. Att fotografera drönare som flyger programmet
är inte enkelt. Men det blev några bilder trots allt.
Sen fick vi se farkoster, som kan starta på marken och vatten
utan problem. Vad kallar vi sådana maskiner ??
Jag trodde inte det var möjligt med hänsyn till det stora utrymmet vi disponerade…att kollidera…
…men inget är omöjligt och man fick skörda sina modeller som bitar i vallen.
Drönarspecialisterna inrättade sig för att visa deras tävlingsform.
Orföranden i ÅMFK Kjell-Åke testar drönarpiloternas glasögon.
Mottagare…tror jag för telemetrin.
En tävlingsmaskin. Inte mycket balsa och siden här inte…
Att fotografera drönare som simulerar tävlingsflyg är den svåraste fotografering jag försökt.
Bildern tagna med snabbmatning och 1/5000 sek exponering.
Om inte utseendet på modellerna imponerade, så var propellervinandet mycket imponerande då de accelererade.
Är det flygplan MEFA eller båt ?
Roliga ”modeller”.
Del av Fliteline på Shoot Out Väst 2018 på Ålleberg.
Rc-Flight hoppas jag gjorde goda affärer i hangaren.
Ett allroundflygplan, som man kan ha till det mesta. Minns du då vi byggde Graupners ”Taxi” eller då vi knåpade ihop Svensons ”Westerly”…
En printad p-38 Lightning.
P-38 Lightning konstruerades av geniet Clarence ”Kelly” Johnson
vid Lockheed 1937-1939 och serieproducerades från 1942.
Hur tror ni modellflygindustrin ska kunna klara konkurrensen
från hemmaprintade modeller ? I framtiden kanske du laddar ner
en fil och sen printar du ut din FW-190 eller vad det nu är.
Användes för attackuppdrag och spaning. Men även som jaktplan.
Kallades av tyskarna för ”Der Gabelschwanz Teufel” – Djävulen med den gaffelformade stjärten.
Det var ett sådant plan, som den världsberömde författaren Saint-Expuriy
blev nedskjuten i nära kusten vid den franska Rivieran. Författaren till åtskilliga böcker,
bland annat till sin genombrottsbok ” Lille prinsen” eller på franska ”Le petit prince”.
Läs hans bok om då han var postflygare i Nordafrika. Respekt.
Christer Pettersson anlände med sin bil full med flygplan. Jag har aldrig träffat Christer förut, men jag blev imponerad av mycket välbyggda skalamodeller, som han flög på ett skalenligt sätt inom ramarna.
Hans Viggen bogserades ut med en tankbil/servicebil,
vilken naturligtvis var radiostyrd. Under utkörningen
tankades hans Viggen.
Flygningen med Viggen var mycket bra och behärskad. Inga överdrifter och inte för mycket förbiflygningar i hög fart.
Han visade på ett utmärkt sätt G-svängar, hur det
påverkade planet.
En G-sväng är en brant sväng, då man flyger med hög lastfaktor,vilket tar ner farten kraftigt. Det är en
manöver man använder exempelvis i kurvstrid.
Att farten går ner i en G-sväng, beror på att vingarna
måste skapa mycket mer lyftkraft under belastning.
Priset du betalar, är en förlust av din kinetiska
energi/hastighet.
Ännu en gång vill jag säga, att det är inte lätt att
fotografera en snabb modell, om man samtidigt ska
zooma…i alla fall inte med min tekniska utrustning.
Jag använder enkla prylar.En Sony A58 med 300 mm zoom. En Sony A58 med låt oss kalla det normalobjektiv. Kör med 1/4000 sek och snabbmatning. Men det blev som det blev och jag hoppas bilderna
skaparen känsla hos dig, hur vi upplevde
Christers förevisning.
Spänn fast dig så åker vi !
Christer förbereder sin Viggen.
Ingen jättestor modell. Kompakt utan att flyga tungt.
En beundrande skara följer förberedelserna…
Parkerad på Fliteline.
Viggen, det Svenska Flygvapnets mest imponerande plan…enligt mig.
På väg ut under tankning.
Start på gång…
Motorn startas med ett knapptryck.
Isärkoppling av dragstången.
Servicebilen kör in.
Dags för flygning nu.
Vid denna tiden målade man planen på detta sättet. Nu är de alla natogrå. Inte ens blågula nationalitetsbeteckningar…
Planet från F16 Uppsala.
Är inte detta en bild av Viggen vi alla känner igen ?
Landning med mycket alfa.
Efter landning reversering av motor och ADB för kort rullsträcka.
Färdigfluget – hembogsering till uppställningsplatsen
