Johnny och jag körde till HH, eftersom väderutsikterna
såg bra ut med 3-4 m/sek nordväst.
Vi var på plats vid 1230, monterade och startade.
Fast jag hade problem med min ena klaff, där servots
växellåda skadats.
Jag smällde i vingen, då jag lastade i min bil…men
det går att flyga utan klaff, även om landningen blir
problematisk.
Det blir svårt att komma ner under full kontroll på
den ganska snålt tilltagna landningsytan.
Dock kom jag ner hel, vid de tre landningarna jag
gjorde.
Johnnys modell bröt ner åt vänster efter en start
till synes utan anledning och landade i buskarna
oskadad.
Vi kom på felet. Hans sidoroder hade låst sig fullt
vänster, vilket naturligtvis medförde, att modellen
överraskande svängde vänster.
Efter 3 timmar vid Segeltorp var vi milt sagt avkylda… så vi avslutade och drog oss hemåt.
Att vi åkte hem berodde också på att vinden tvärtemot
prognosen ökade upp till 7-8 m/sek. Det ska vara
behagligt och njutbart att flyga.
Vi ägnar oss inte åt något kvalificerat självplågeri !
Lite onödigt vetande: Min modell drog 418 mA för
varje timma jag flög. Min acke är en 2-cells lipo på
2.6 Ah.
Kanske vän av ordning undrar varför jag kanar
runt med min Spirit i bra lyft ?
Det beror på att om jag flyger med någon av min snabba F3F-modeller här, kan jag inte komma ner säkert.
Ytorna är för små. Snabba modeller flyger jag uppe på Platån. Jag är inte intresserad att alltid flyga fort, jag flyger, så det känns komfortabelt med en välflygande modell som Spiriten.
Johnny med sin ASW. En termikmodell som betingar ett lågt pris.
Min Spirit vilar på sin vanliga plats innan start.
Jaha, då ska det flygas…
Johnny har motor i nosen…vilket idag var en överloppsgärning att använda, eftersom lyftet på hanget var starkt. Dock var det turbulent.
Johnnys modell efter släppet just…
Även “Frigolitmodeller” kan vara vackra i luften.
Lite skalavibbar får betraktaren.
Johnny, en nygammal modellflygare.
Reach for the sky !
En skalalik pilot gör mycket på intrycket.
Vår högteknologiska vindsensor…
Ny start.
En koncentrerad hangflygare.
Propellern frihjulade under flygningen.
Buskarna där Johnnys ASW dök ner omedelbart efter utkastet.
Landningen ok.
Alltid skönt att komma ner hel…i alla fall
där det är trångt och fullt med hinder runt landningsytan.
En skärmflygare slogs med sin skärm då han försökte balansera. Han hamnade i buskarna bakom hanget.
Solsken och nästan ingen vind..vi känner en föraning
om vår och med den dess löften om ljus och värme.
Kan jag önska mig mer, för att njuta mitt flanerande
på en strand ?
Nä, jag kan tänka det. Allt var så inbjudande i dag.
Det är en själslig befrielse att kunna gå utan mål på
en fridsam strand, ty du känner, hur du får ett sinne,
som blir lättat på eventuella knutar, trassel och besvärligheter.
Detta ger dig möjlighet att se framtiden an med tillförsikt,
tycker jag.
Ofta framhåller jag, att jag träffar engagerade och
intressanta människor.
Mötande människor, vilka i likhet med mig, använder
en strand med dess miljö att tanka psykisk energioch
få förutsättningar för att kunna fullfölja de funderingar,
som jag lagrat i min hjärnas ramminne i väntan på
bearbetning.
Så skedde också i dag.
Jag mötte ett par i min ålder och naturligtvis pratas
man vid, ty det gör man, då man möts på en strand.
De hade som rutin att alltid bära med varsin stor
plastpåse för att kunna plocka plast, som drivit iland på
stranden.
De gjorde detta varje dag. Det kallar jag miljövårdsarbete
och ansvarstagande.
Alltså människor vilka utför miljövårdsarbete i verkligheten
och inte sitter och hycklar vid en dator skrivande att
“Det är hemskt vad skräpigt det är”…utan att göra något,
som skulle kunna kosta en personlig uppoffring.
Vi vet sen gammalt…att det kostar inget att sitta vid
en dator och tycka…det som kostar är att själv göra
något produktivt, som ger ett positivt resultat.
En annan sak jag märkt i möten med människor vid
stranden är, hur lika vi är i våra tänkesätt..
Samtalsämnen saknas aldrig i alla fall.
Då jag träffade två tyska turister häromdagen, vilka gick och letade efter bärnstenar, som kommit iland ,
vilket var ett resultat av kulingen vi haft, ville jag också
pröva min bärnstenslycka.
Nä, jag fann ingen bärnsten, men jag deppade inte för det. Ärligt talat letade jag inte speciellt noga.
Men skulle du få lust att leta, så ge dig iväg till stranden efter en kuling eller storm från väst till sydväst.
Vinden skapar strömmar som för iland bärnstenen, vilken du med störst sannolikhet finner i det tångbältet, just där vågorna bryter mot stranden.
Man kan ha med sig en metallpinne eller liknande, som du kan rota med.
Men det är med bärnstensletande som med svampplockande, du måste ha erfarenhet och blick för det !
Vi befinner oss ofta vid vår södra ostkust i trakten av Ravlunda-Simrishamn, där det är relativt enkelt att hitta bärnsten. Så vill jag finna stelnad kåda passar jag på där.
Då jag fortsatte mitt strövande längs det frasande
vattenbrynet, fann jag ett mystiskt träföremål,
som låg rullande fram och tillbaka i vattnet just vid
kanten.
Det såg ut som en död fågel och under ett kort ögonblick
snuddade tanken min hjärna, tänk om den är riktig,
för den såg ytterligt realistisk ut.
Jag vände trästycket, tog upp det i sanden, fotograferade
det och fann, att det var en nästan perfekt modell av
en knipliknande fågel.
Fågeln, eller vetten, syntes inte vara bearbetad av
mänsklig hand, utan roten hade växt , jag vill inte säga
slumpmässigt för inget i naturen är slumpmässigt,
så det liknade en dykand.
Kanske vågornahade format den vid dess kontakt med
strand eller annan drivved. Jag kunde inte finna några
märken efter bearbetning på objektet.
Naturligtvis tog jag hem den, tvättade den och har
nu lagt den på tork. Den kommer att få en hedersplats
i hemmet.
Annars var det tomt på fågel. Havstrut, skrattmås och
förbiflygande småknarrande grågäss.
Jag hade hoppats på att kanske få se, en förbiflygande
havsörn, men det kom ingen…i dag heller.
Min promenad blev 11 km, dock kändes det, som jag bara avverkat 2 km.
Jag blir, för att använda ett fint gammalt uttryck vederkvickt av att finnas i den avkopplande strandmiljön.
Som du förstår käre besökare på min blogg, råder det
ingen inre konflikt hos mig, huruvida jag ska promenera vid stranden eller falla i en meningslös dvala framför en tv
…valet är för mig självklart och enkelt.
Efter hemkomsten var jag så upprymd och inspirerad
av de första aningarna om vår, att jag åkte till min
däckfirma och satte på mina sommardäck.
Så nu får sommaren komma, då den vill. Jag är i alla fall
beredd.
Några ögonblick från min promenad följer nedan.
Som du ser…det händer alltid något, om man beger sig ut
och om du är öppen i dina sinnen.
En av entréportarna vilken släpper ut dig på Tönnersa Strand.
Här flyger jag mina modeller eller skärm.
Troligtvis Sveriges längsta kusthang.
Om du inte märkt det…ser du hur Cumulusmolnen blommar i början av Mars ?
Ett litet löfte om vad som väntar oss.
En strandfnas ligger med halvslutna ögon och lapar B-vitamin.
Det jag ständigt söker; Den fria horisonten.
Den synes skarp som vore den klippt ur ett pappersark .
Varför kan det tyckas vara så, att jag är präglad av en fri horisont ?
När jag befinner mig på stranden, är det den fria horisonten, som
låser upp och släpper loss mina förväntningar.
Den mystiska fågeln.
Slumpens skördar eller tillfälligheternas spel…
Den alltid irriterade tångslusken med 3 huvud
lurar i den ruttnande tången på eventuella byten.
Sanden vid en strand i ständig rörelse.
En kan det tyckas sandkustens Perpetuum Mobile.
Denna tall har givit upp livet efter en livslång kamp mot elementen. För två år sen fanns det fortfarande kottar och barr på den, men nu
står stammen som ett utropstecken och ropar ut, att allt världsligt är förgängligt.
Det enda som står emot förgängligheten är tanken den skapat.
Tre tallar har slagit ihop sina kronförsedda huvud,
ivrigt diskuterande det senaste sladdret om vad som hänt i skogen…eller ?
Lagaoset kl 1000. De plötsliga och oväntade förändringarnas scen.
Som jag skrev i min förra post, kunde vi förvänta gott hangväder på Segeltorp i går söndag.
Det blev exakt, som yr.no hade förutsagt.
Vi möttes av 3-4 m/sek rakt på, 6 C och solsken.
Kan inte bli bättre, om man bara vill glida lite.
Jag hade justerat min modell, vad gäller utslagen på skeven. Vilket innebär, jag hade lagt till exponentiella utslag för att lugna ner flygningen lite.
Skillnaden var stor och planet flög behagligare.
Synd att inga skärmflygare kom, för förhållandena blev perfekta med 5-6 m/sek. Vid 13-tiden gick vindhastigheten ner till 2-2.5 m/sek, men det innebar, att hanget ändå bar förträffligt.
Så jag kunde flyga helt relaxad.
Inga speciella händelser att rapportera, mer än att jag hade sällskap med den första tornfalken, jag sett i år på hanget. Tornfalkarna håller gärna till på stationära platser, som passar deras krav.
Tornfalken, som håller till vid norra kanten av
Segeltorpshanget, är ganska orädd fram till en viss gräns,
då den försvinner in i dungen.
Den vackra rovfågeln är en explosion i rött och brunt…har du sett det ?
Ett par försiktigt framklämda frusna drillar hördes från
sånglärkan över fältet bakom hangkanten.
Jag hade hoppats få se en havsörn, men intet var att skåda.
Min första start var kl 1100 och jag landade 1445 slutligen. Det blev nästan 3 timmar i luften över Segeltorp och jag kunde rik på upplevelser lasta bilen och vända den mot min hemort i den förvissningen, att jag gjort något av min dag.
Naturligtvis tog jag massor…9000 bilder med min Mobius vilken klämmer 4 bilder i sekunden
I och med att kameran tar kontinuerligt med 4 bilder i
sekunden blir det det ju mycket material. Men vad gör det ?
Bättre 3000 bilder för mycket än missa en !
Det är ju så enkelt att kasta, det som inte används.
Olyckligtvis var kameran felinställd, mitt fel, så jag
fick editera om kraftigt, vilket påverkade kvaliteten.
Nu har jag ändrat inställningarna, så den ska ta bra bilder igen.
Mobius är för mig en kamera, som trots sin minimala storlek tar imponerande bilder på ett enkelt sätt.
Skaffa dig en sån, om du vill dokumentera din modellflygverksamhet !
Ett par bilder ut över havet tog jag med min systemkamera.
Hoppa in och häng med på min glada söndag med min Spirit Elite !
Än en gång ursäkta för de usla bilderna…
Vyn som mötte mig kl 1100. Du ser att vågorna bryter inte, vilket indikerar mindre än 5 m/sek.
Klart för takeoff, med min Mobius sittande på skalmen till
mina solglasögon. Min pilotplats, upphöjd över omgivningen,
gör att det känns, som jag sitter på något som kännas som en tron…
Du ser i vilket snitt vinden låg i…
…vilket är det ideala för söndagsflygning.
Min vindmätare Silva som hängt med i 15 år nu utan att protestera.
Kan mycket mer än jag vet om…
Jaha, då kör vi väl…Min JR 8GX, somaldrig har svikit mig !
Roderhornen på klaffen stör mitt estetiska öga. Men jag vill ha stabila överföringar, vilket jag får med ett kort ok på servot och ett långt vid mitt roder.
Då kanar vi på…
Tänk om jag fått 1 kr/flugen meter..då hade jag efter dessa 45 år varit en rik man…
Att ha modellen nära sig, det ger lite krydda på upplevelsen.
Mina aerodynamiska bromsar innebär 90 grader klaff. Flyger jag för att öka lyftkraften , sätter jag an 30 grader klaff.
Där vi landar. Tänk om man ägt huset till höger…
För 9 mille är det ditt…med lite övertalning av ägaren.
Stigen är livligt frekventerad av promenerande människor och ibland av friströvande flygintresserade kvigor och tjurkalvar.
På väg in för en anings medvindslandning.
Jag landade från “fel” håll eftersom vinden
hastigt avtog och för att undvika incidenter
med min nya Spirit, blev det så här.
Strax…med full broms och full kontroll.
Klaffen mycket effektiv, vilket är en välsignelse
vid landning i besvärlig terräng med små ytor.
Tack vare min skruv i botten av kroppen, stoppar modellen fort vid landningen.
Sikta på dig själv, då du ska landa ute i naturen, det är ett bra tips.
Här har jag promenerat med min modell mot parkeringen,
eftersom jag bitvis är lat…Min avsikt är att landa på
grusvägen, då gräset misstänktsamt vaktas av uppstickande stenar…
Ser du vad som finns rakt fram…?
Japp, en vresros, som är specialdesignad att strimla Oralight klädsel Denna gången klarade jag mig, men det var bara tur. Kolla taggarna…
“Ska man landa i vresrosor”, säger domaren,
som bedömer landningarna med kritisk blick…
Bildligt talat, sliter jag på Hovs Hallars hang, därför jag är en mycket intresserad hangflygare.
Slita ut luften…? Knappast, den kommer att fortsätta blåsa mot kanten och generera ett never ending lyft för oss.
Vad som slits är den tunna grässvålen ovanpå
gruset. Denna svål är illa åtgången och slets kraftigt
under förra årets torka. Men det är inte människor,
som orsakar huvudslitaget. Det är de klövdjur,
som är satta att beta i naturreservatet av markägarna.
Hovs Hallar är en Allmänning som ägs av närboende fastighetsägare. Jurisdiktion över området har Länsstyrelsen i Kristianstad. Vilket inte gör konfliktfyllda frågor lättlösta.
Jag har talat med ansvariga tjänstemän på länsstyrelsen
och då jag framför mina farhågor för slitage, då får jag
ett märkligt svar: “Du vet hur det är”…syftande på vad ?
Jag och ett gäng skärmflygare besökte HH under en av
de där få dagarna under vårvintern, då förhållandena
var optimala. Rätt vind, rätt styrka, rätt temperatur och flygning med rätt modell.
Med mig hade jag min Spirit, som jag ville få intrimmad, samt en Gillette F3F modell om hastighets- och adrenalin- suget skulle överväldiga mig.
Vi möttes av 3-5 m/sek NV och solsken.
Naturligtvis var jag förväntansfull, eftersom förhållandena garanterade bra lyft, vilket underlättar intrimning av modellen.
Som vanligt dokumenterade jag min verksamhet med
en kamera. Eftersom vindens huvudkomposant var i huvudsak NV
med lite fluktuationer åt S och N, flög vi på det lägre
hanget, vilket nås, genom att du går igenom den södra
grinden på parkeringen och följer grusvägen. Det är
ca 800 m ner till hanget.
Eftersom jag hade 4 skärmar i luften samtidigt där jag
flög, fick vi visa ömsesidig hänsyn i vårt flygande.
Det fungerade utmärkt.
Om flygandet är inte mycket att förtälja. Jag var i luften
i 2.5 timma. Allt jag ville prova, fick jag utfört.
Det enda som skapade extra spänning var min sista landning för dagen. Jag landade längre upp på en gräsyta närmare parkeringen. Under finalen var jag inte uppmärksam på en risig buske…så min Spirit studsade på de knastrig grenarna och fortsatte flyga …utan skador.
En bra sak med denna min Spirit är, att jag fäst en M4
maskinskruv i vinschfästet under kroppen. Det var en
stor hjälp, då jag skulle landa på det jämna gräset.
Skruven bromsade modellen på ett mjukt sätt och förhindrade, att den kunde fara iväg okontrollerbart
och träffa någon av de lömskt ruvande stenarna,
som sticker upp 5 cm i landningsområdet.
Slutsatsen för ändringar på min modell blev, att jag
applicerade exponentiella utslag på skeven. Vi får se,
hur det funkar nu.
Modellen var mycket känslig i rollplanet och kanske min
förändring lugnar modellen…
Mina klaffar, som är ganska stora for ut med en smäll,
tack vare att dagens servo är blixtrande snabba.
Det gillar inte jag. Jag vill mina klaffar ska gå ut som
de elektriska klaffarna på en MFI-9 gjorde.
Så vid hemkomsten lade jag fördröjning på klaffen
både ut och in.
Nu ser det realistiskt ut.
Som vanligt träffar man trevliga och nyfikna människor,
som strövar förbi. Jag lovar, jag försöker övertala alla
jag pratar med, att de ska bli modellflygare…
Vid denna brytningstid hade jag förhoppningar om
att få se och höra lite försynt lärkdrillande och tofsviporna
tumlande och aggressiva skrikande. Men det var tyst
I fredags såg och hörde jag både sånglärka och tofsvipa
ovanför ängarna mellan Trönninge och havet.
Jag tog som vanligt bilder och det som klarade bilderna,
var min Mobius. Dels monterad på mina glasögon,
vilket gör, att kameran fotograferar, det jag själv tittar på.
Jag hade kameranpå min modell i nosen riktad framåt
och monterad på vingen ute i spetsen riktad snett bakåt.
En bild säger mer än 1000 ord, så med tanke på alla
bilderna blir det mycket sagt…Min Mobius tar 4 bilder i
sekunden och har ett 128 GB minneskort.
Där finns en snabbt redigerad video längst ner på sidan.
Härligt, att vi fick en föraning om, de kommande fina
flygningarna, vilka väntar oss på den vackra platsen
Hovs Hallar !
Om du tycker färgtonen på bilderna är helt ur takt ,
tycker du rätt. Kameran var felinställd. Nu är det
justerat, så det blir förhoppningsvis ok vid nästa
fotosession…
Great Planes 2 m Spirit Elite innan dagens flygningar.
På väg upp till vår pilotplats. En plats för avkoppling och livsnjutning.
En blick ut över havet anger, att vi inte är ensamma på kanten.
Start snart…ska bara släppa förbi skärmen.
Startsekvens…i motljuset…
Det gäller att få ner fingrarna snabbt till spakarna, så man kan fånga upp modellen.
Japp, du ser jag har greppet nu. Kolla höjdrodret.
Bakifrån och höjdrodret är ansatt för att få upp modellen efter starten.
Ännu en start för att visa hur terrängen ser ut.
Jag kastar ut hårt, för att få energi till modellen,
vilket ger mig handlingsfrihet just efter starten.
Ser utmärkt ut
Med den vind som rådde, kan jag flyga i stort som jag vill, utan att behöva spara på höjd, då lyftet är stadigt och starkt.
En modell och en fri horisont…
Ser du lagningen på vingens undersida ? Ett resultat av Murphy´s Lag. Eller i alla fall ett resultat av styva
grässtrå på Tönnersahanget vid min premiärlandning…
Hanget bar upp till 100 m enkelt i dag.
Final med full klaff för att få ner hastigheten.
Snart…
Där satt den.
Hanget vid Segeltorp.
En gammal hangflygare…som aldrig tröttnar på att flyga !
Här kan du se grusvägen som går från parkeringen till pilotplatsen
Att landa
Vid bra förhållanden ger dig hanget stora möjligheter
att flyga över stora ytor och upp till 100 m höjd.
Modellen är mycket närmare piloten än vad bilden visar.
Piloten lutar bakåt för att inte bli påflugen vid en passering…
Landning igen…
Det gäller att vara bestämd vid landningen. Samt att hålla hastigheten uppe. Inget mjäkande utan modellen på nosen, full klaff och just innan sättning in med klaffen för att minska lyftkraften och få modellen att sätta sig.
…allt under kontroll…
…rakt på vingarna…
Sättning
Ännu en start med bakåtkamera
Du ser, hur snabbt du vinner höjd, då det är bra förhållanden.
Hur många km har jag flugit med mina modeller här sen 1973 ?
Landning med bakåtcam
Viktigt att ligga rätt på vingarna i den turbulenta luften !
Done deal !
Här ser du den spretiga busken jag studsade i, innan landning i gräset just där vägen kröker…
Min Mobius i nosen dokumenterade incidenten.
Gårdagen inbjöd till hangflyg på Hovs Hallar med vad som helst, vilket man flyger på ett hang med…
Jag anlände klockan 1000 och möttes av perfekt väder.
Redan på parkeringen kände jag vinden var nordväst med styrka ungefär 4-5 m/sek. Vindstyrkan bedömer jag enklast genom att studera vågbildningen på Kattegatt.
Om vågorna bryter lite försynt och visar små vita mustascher, då ligger styrkan på ca 5 m/sek.
Jag träffade Peter, en skärmflygare, på parkeringen och
han liksom jag var full av flygförväntan !
Vi talade samman lite och konstaterade, att han som
skulle flyga skärm och jag som hade min modell,
vi var fyllda av förväntningar.
Förväntningar att lyftet skulle vara bra och att våra upplevelser skulle ge oss inspiration och minnen.
Jag menar, vi kräver inte så mycket. Lagom och rätt vind, något att flyga med och ett någotsånär vänligt väder. Det kanske inte är så mycket begärt eller?
I dag uppfylldes våra förväntningar till stor del. Skärmflygarna fick sina timmar i luften och jag som flygare av min nya Spirit kunde trimma min modell, så den just då flög så bra, den kunde. Detta min inlägg omfattar skärmflyg. Det kommer ännu en post, som handlar om mitt modellflygande senare.
Vi gick ner till det lägre hanget vid Segeltorp, som ju är platsen där vi flyger i nordvästlig vind.
Peter startade i den för skärmflyg aningen svaga vinden, men genom att flyga effektivt gick det bra.
Ytterligare en skärmpilot kom, Jan från Eslöv, som också fick fina flygningar.
Under dagen vred vinden från VNV till NNV och tillbaka. Det rådde stabila förhållande tack vare en högtrycksrygg, som kommit in.
Vinden pustade lite upp och ner, men då jag gick hem
ca kl 1430, hängde skärmarna fortfarande på hanget,
även om vi kunde se, att vinden höll på att knäcka sig.
Men, de 4-5 piloter som var i luften fick en fin tur.
Här kommer bilder på dagens skärmaktivitet.
Hoppa i selen och häng med !
Att flyga skärm ger en känsla av att vara, om inte en
fågel så näst intill eftersom alla rörelser i skärmen känner du,
då du sitter i selen, via linorna.
Vill du lära dig flyg skärm? Kontakta Pierre hos Sky Adventures,
han hjälper dig !
Nästan alla bilder tagna med min Mobius. En kamera som gör det
enkelt att fotografera och videofilma !
Det är roligt att flyga !
Vad en skärmflygare skådar från sin sele vid flygning mot Segeltorp från Platån Hovs Hallar.
Du ser att havet bryter inte, så vinden nu under 5 m/sek.
Peter svänger på vid Segeltorpskanten.
Jo, skärmflyg skapar illusioner…
Peter med sin skugga sett från Platån.
Det lägre hanget vid Hovs Hallar, Segeltorp. Kräver för skärm nordväst 5 m/sek.
Under årstiden vinter, som i södra Sverige inte innebär snö, is och kyla, utan klent regn, envisa vindar, dis och
dimma, då går mina tankar tillbaka till något behagligare.
Till de tillfällen då jag var ute i somras och njöt av min flygning med en synnerligen vältrimmad HyperAva vid ett av mina flygställen.
Denna dag bjöd på svag termik, då jag anlände och var startklar kl 0850. Dessutom hade vi disigt väder beroende på en passerande varmfront.
Men icke desto mindre fanns det utbredd och svag termik. Vind fanns det under förmiddagen nästan ingen, vilket
betydde, min Ava kunde sköta sitt flygande själv.
Jag fick en blåsa på 75 meter och började kurva. Efter ett par varv hade jag trimmat modellen och
centrerat den i centrum av blåsan. Det är det, det
handlar om.
Ligger du inte i centrum, flyger du inte effektivt. Man ska aldrig vara rädd att korrigera läget av sin
modell i termik.
Då termiken, som vid detta tillfället är svag,
måste jag korrigera försiktig för att inte flyga
orent.
Om jag flyger i en svag blåsa, trimmar jag Avan
aningen baktung för att kunna optimera möjligheten
att stiga, vilket Avan gör möjligt tack vare sin effektiva, vingprofil i alla fartområden.
När modellen var trimmad och centrerad, kunde jag
överlåta flygandet till min trogna Ava.
Att sitta i min BilTemaflygstol och kunna ha radion
stående på marken är en positiv upplevelse.
I och med den obefintliga vinden hade jag hela tiden
modellen rakt över mig.
Det var inte mycket korkverkan, men min variometer
talade om, jag steg stadigt med 0.5 m/sek, vilket var
betryggande.
Hur högt jag steg ? Tja det var några meter…
Dagens upplevelser väger tungt i mitt modellminne i
hjärnan, eftersom det för mig var en lustfylld erfarenhet,
som innefattade det bästa ur varje parameter, vilken har
på påverkan på mitt modellflygande.
Min åsikt är, att flygandet ska vara lustfyllt, därför det
tillfredsställer mina basala behov av, låt oss kalla det
äventyr och spänning !
Häng med på en av mina sommardagar med min Ava !
Min Ava. Tänk vad goda upplevelser jag haft med modellen! Jovisst, den är sliten och ärrad efter mer än 800 timmar i termik De blankaste modellerna är de som aldrig flygs…
Detta är, enligt min åsikt, världens bästa nybörjarflygplan, Blue Phoenix. Konstruerat 1981 av Leif Eriksson. Leif som också konstruerade en klassisk friflygande modell, “Cikada”, vilken i likhet med Blue Phoenix blivit byggd i tusentals styck. Vädret klockan 0900
Varmfronten nalkas med höga moln. Varm luft klättrar upp över kallare luftmassor. Mitt flygställe vid 15-tiden, då den lilla varmfronten passerat
och börjat släppa in nordvästliga vindar.
Klarare sky vilket ger mer instrålning och kry korkverkan.
Så här ser jag min modell oftast…
Ser du klumpen vid vingframkanten ? Det är min nästan alltid vidhängande GoPro.
Den gamle flygaren, som ännu inte fått ut sin flygstol….
Irrigation. Något som vi kommer att få bli vana vid kanske…Jag minns, efter
klimatkonferensen i London, hur självutnämnda klimatexperter från Sverige i
massmedia varnade för, att Sverige skulle dränkas i regn…Undrar var dessa
forskare hade sina argument och utsagor under sommaren 2018 ? Vad krävs för
att kalla sig “Forskare” ? Om jag klurat ut ett garanterat säkert sätt, enligt egen mening,
att med hjälp av en begagnad tvättmaskin och ett fotogenkök lyckats skapa fusionsenergi…
…ger det mig rätten att bli kallad forskare i massmedia? Ja, jag bara funderade lite…
Detta ser ut som en köksgardin eller sovrumstapet… Men det är en åker skördad med en tröska som styrs med GPS…
Jag hävdar med viss tyngd, efter att jag flugit mina
två Spirit Elite ca 500 timmar, att detta är en mycket
bra och användbar modell.
Min första Spirit var en balsabyggsats och den andra en ARF med glasfiberkropp. Denna senare modellen var mycket starkare, men den mötte sitt öde så här.
Vid en tillbakablick fann jag lite bilder som illustrerar på ett sätt mitt umgänge med Spirit Elite.
Det är en modell du kan flyga med “alltid” på ett hang.
Den kräver extremt lite vind och kombinerat med effektiv klaff kan jag hålla mig uppe under marginella förhållanden.
Jag har flera gånger mailat till producenten, Great Planes
och frågat varför man lagt ner produktionen av en efterfrågad
produkt, men som vanligt är hos USA-firmor orkar man inte svara på mail…
Under min fåfänga jakt efter en ny Spirit har jag förstått, att det är många…som letar efter en sådan. Detta med tanke på de höga priser man begär på begagnade.
Jag har funnit nya i Polen och de kostar med frakt i stort
sett 3000 spänn.
Min senaste Spirit ARF köpte jag från en firma i Wales för
1800 med frakt.
Efter ett tips fann jag en ny modell i kartong i Tyskland
för 80 Euro, vilket är ein Schnäppchen.
Tyvärr ville han inte skicka den , av oförklarliga
anledningar utan han sa den var bara för avhämtning. Jag hävdade, att om han emballerar delarna i kartongen
med bubbelplast, är det inga problem att skicka, men
han ville inte. Ok, då får han väl sitta och ruva på sin Spirit…
Om någon…har ett tips på en Spirit, tar jag i tacksamhet
emot det.
Här kommer några ögonblick med mina Spirit Elitemodeller.
Bilderna är uteslutande tagna vid Tönnersa Strandhanget
vid Laholmsbukten och Hovs Hallar.
Jump onboard and buckle up !
Min första Spirit Elite. En konventionell balsabyggsats som vill jag säga, tack vare sin mindre vikt flyger bättre än ARF varianten.
Klart piloten är glad inför premiärflyget med den nya Spiriten…
Lite provisorium med huvfastsättningen.
Min pilotplats. Förstår du, jag gillar att stå här med en modell i luften ?
Turn and bank
Denna bilden med min Spirit glidande på ett kusthang. kommer jag alltid att ha i minnet.
Min JR XG8 är en enkel radio, som aldrig svikit mig,
trots jag tänjer på gränserna i alla avseenden.
Jag köpte den mycket billigt i USA då jag var där senast.
Spirit nummer 1. I nosen som vanligt min GoPro.
En tid för njutning…
En landningssekvens…
Där satt den !
Jag blir alltid långbent under sen eftermiddag vid Tönnersa…
Ja, du ser att hanget är lå.. å.. å.. ngt…6-10 m högt. Bäst vind väst 2-5 m/sek
Inte klagar jag på detta mitt hushang.
Den gamle och ha(ng)vet…
Ibland ligger modellen lågt, men genom att smyga intill kanten brukar man kunna gneta sig upp.
Så mycket positivt jag fått uppleva med min Spirit !
Flyga på Tönnersa…du har modellen nära dig,
vilket ger dig en känsla av rörelse och fart.
Min Spirit 2 med glasfiberkropp.
I min ålder känns det ibland…som om att
man bara är en skugga av sitt forna jag…
Denna modellen slet jag ut…
Demontering efter flygning.
En katt bland hermelinerna. Min Gillette. Ett av de vackraste hangflygplanen med sin utsökta layout på vingarna. Rätt flugen och belastad en snabb modell.
Därför packade jag en modell i bilen och for iväg riktning Hovs Hallar.
Jag tror, min bil hittar vägen nu själv…
Vädret enligt yr.no skulle bli ca 3 m/sek Nord.
Eftersom jag vill vara säker på att få lite tid i luften, tog jag med min trogna HyperAva. Kan jag inte flyta med den på hanget, då flyter inget.
Vädret var uppklarnande tack vare en svag högtrycks- rygg, som kommit in. Solen kom och allt såg bra ut.
Utom för de skärmflygare som fick parawaita upp på toppen av Platån. Det var ju för lite vind. För att kunna flyga säkert, behövs det 5-6 m/sek för en skärm på det höga hanget vid HH.
Jag tog mig upp till toppen och fick en trevlig pratstund med tre flygentusiaster, som rest till ända från Blekinge.
Det är väl cirka 250 km enkel resa för att få en eventuell chans att hänga under trasan.
Men så är det, om man är en hängiven flygentusiast !
Efter en stunds prat tog jag min Ava och startade i den nu mycket svaga vinden. Styrkan ca 1-1.5 m/sek.
Jodå det bar, men det tycktes svårt att gneta sig högre upp än 40 m över kanten. Dock var det inga problem att hålla sig uppe.
Att flyta sakta på HH i vackert väder med en mycket välflygande modell är en sinnlig belöning för piloten, som uppväger långa resor och promenader.
Efter en lång tur landade jag och vi fortsatte att
diskutera eventuell vind…Det eviga diuskussionsämnen
då hangflygintresserade står på ett hang.
Långt ut syntes mörka stråk på Kattegatt, vilket
kunde indikera ökande vind. Prognosen hade ändrat
sig och yrkade på avtagande vind. Dock är ju hoppet, det sista som överger en hangflygare.
Finns det en chans, så väntar vi, för att kunna utnyttja en förhoppningsvis kommande vindökning.
Tyvärr lade vinden av, vilket märktes då jag startade
igen.
Inte ens en Ava kan flyga på noll lyft…så jag packade
ihop och drog mig hemåt, bara för att se då jag
passerade Segeltorp, att vinden snabbt hade ökat.
Tillfälligt bara tänkte jag, för jag inte skulle frestas
att fara tillbaka.
Det är så att vinden runt halvön är mycket svår att prognosticera. Detta bevisades, då jag körde längs havet vid Norrviken mot Båstad, där det var stadigt 5-6 m/sek N.
Men som sagt, jag stod emot lockelsen att vända,
då vi hade annat att göra hemma.
Hur som helst, även om man inte får flyga varje dag
i 4 timmar, träffar man trevliga, kunniga och intressanta
flygare och entusiaster vid en tur till Hovs Hallar.
Åk du dit med eller utan modell du också och upplev
mycket, som du aldrig gör i den eviga dvalan framför en tv !
Vill du ha info om väder kan du ringa eller mejla.
Min mejladress finner du här. Telefonnummer
kan du googla.
Vi ses, för nu går det mot ljusa tider !
Bilderna är tagna med min lilla Mobius i fotoläge.
Därför är inte kvaliteten super. Men betänk att
bildstorleken är endast ca 0.3-1.2 Mb ! Till skillnad
mot Raw=20 Mb eller jpg=4-5 Mb
Sen har jag problemet med lågt stående sol, vilket gör motljusproblemen stora.
Min Mobius satt som vanligt tejpad på min högra
glasögonskalm. Då plåtar jag, det jag ser på.
Mycket bra sätt att dokumentera sin dag.
Kameran tar 4 bilder/sekund.
Med ett 64 Gb minneskort kan jag med en genomsnittlig bildstorlek på 1 Mb ta ungefär 6000 bilder…
Mitt batteri, som jag bytt till ett med dubbel kapacitet
klarar 5000 bilder.
Det mörka stråket på havet som höll fort hopp levande.
Där är det lyft !…
Den förväntade vinden…gick upp om inte i rök, så i all fall i intet.
Min Ava beredd med en Mobius tejpad på vänster vingpanel. Enkelt ska det vara !
Du ser att det rådde mycket, som förknippas med stillhet och ro på HH i detta ögonblicket…
Men nu kör vi !
Ut och testa ödet…eller i alla fall eventurellt lyft.
Ser ok ut nu.
Inte mycket korkverkan dock.
Här ser du hur lågt jag gnetade.
Som du säkert förstår, är det inte ett önskeläge att landa in i branten under kanten…
Här ser du, att jag är under kanten.
Det gäller att ha kalla nerver under dessa betingelserna !
Min pilotplats och kärran under kanten…
Men ner kommer man ju alltid…
De tre aviatörerna från Blekinge
Min Ava belyst av en blek januarisol.
De flesta bilderna är uppdragna, därav den sämre kavaliteten.
Du ser min Ava lämna Contrails…
Det eviga problemet…vindens riktning och styrka.
Smarta telefoner underlättar faktainformation till en del.
Flygentusiast nummer 1.
Flygentusiast 2.
Flygentusiast 3.
Klart man är glad att vara på Hovs Hallar !
Havet som det tydde sig då vi lämnade.
Den gamle på väg att hämta sin Ava efter dagens sista flygning och landning.
…inget nytt att presentera på min blygsamma blogg…
…men en blogg som inte uppdateras är en död blogg. Eller som det låter bättre: A dead duck !
Säger man det på tyska låter det annorlunda: Eine tote Ente… Satsmelodin är bättre på tyska.
För att inte hamna bland de döda ankorna får jag publicera lite om min dagliga promenad vid havet.
Dessa promenader betyder mycket för mig, då det laddar mina psykiska batterier och ger mig lust att företa något, även sen jag kommit hem.
Är jag ute och strövar, händer alltid något oväntat, som jag inte har planerat. Jag ser saker i naturen, jag träffar människor som har något intressant att
berätta, eller så sker helt osannolika saker ibland.
I dag fredag var en dag med nästan ingen vind. Havet låg stilla, bara små vågor smög in till stranden, där de lade sig tillrätta med ett försynt frasande.
Solen sken från en molnfri himmel och temperaturen låg runt 2 grader C.
Förutsättningarna var goda för en vistelse på stranden.
Som vanligt, vill jag säga, stod de bilarna jag känner igen på parkeringen vid Lagaoset, vars passagerare liksom jag fördrev tiden med ett strövtåg längs den tysta stranden.
Hela området där vi vandrare håller till, är ett naturvårdsområde där vissa regler gäller. Länsstyrelsen som är ansvarig lägger ner att gott arbete, då man försöker bevara området och dess olika biotoper.
Alla följer inte dessa regler. Vissa människor har en
oförstående attityd eller brist på uppfostran, vilket enligt
de själva, ger dem rätten att bryta reglerna.
Det kommer du att få se i mitt lilla reportage.
Vi har nyss haft “Liten Kuling”, som det heter på norska, vilket enligt mig borde borga för, nya ting skulle dyka upp på stranden.
Men det var nog mest på kvällstidningsträskets löpsedlar
det hade blåst…Här på stranden märktes intet.
Själva den ständigt föränderliga mynningen av Lagan,
Lagaoset, manifesterade sig genom att sandreveln som
vanligtvis brukar finnas var borta. Men hav förtröstan,
den kommer tillbaka förr eller senare.
Jag observerade inga fåglar att tala om. Min förhoppning
var att få se en havsörn passera, men intet av den arten syntes.
Av arten människa fanns två kvinnor med 7 jaktlabradorer, som sprang lösa på stranden. Jag dristade, att upplysa
damerna att lösa hundar i detta området är förbjudet,
enlig uppsatta skyltar. Deras svar var, att “att det gäller bara bland dynerna”… Jag uppmande kvinnorna att läsa noga på uppsatta skyltar.
Den andra gruppen var ett antal fiskare. De tillhör kategorin av människor, som aldrig ger upp hoppet eller drömmen. Drömmen om stor och mycket fisk. Men som de sa, det är inte fisken som är viktig, utan det är den sociala samvaron och naturupplevelsen, som hjälper till att hålla drömmen om jättefångsten vid liv.
Vid en av parkeringsplatserna hade några skjutit raketer för att fira något.
Platsen var överströdd av skräp och för att framhålla sin innovativa förmåga hade dessa vandaler stoppat raketer bakom Länsstyrelsens informationsskyltar och sprängt sönder dessa. Till vilket syfte ?
Att visa att man kan förstöra. För mig visar deras handlande en brist på uppfostran
och kognitiva defekter.
Hela deras verksamhet var meningslös.
Jag blir förbannad, då jag ser sådant. Att anmäla upplever jag som meningslöst. Det handlar om brist på uppfostran i
hemmet och i skolan, där man borde fått lära sig förstå,
vad som är rätt eller fel.
Skulle inte vetskap om vad som är moraliskt rätt eller fel,
vara en kardinal dygd?
Nåväl, denna sprängning…vad spelar det för roll om 1000 år ?
Då jag går längs leden genom strandskogen, har jag ständig
spaning efter en av de två vita älgar, som rör sig här.
Det skulle vara roligt att lyckas ta ett par bra foto av någon
av dessa.
Efter 2 timmar i naturen bar det hemåt, där vidare uppgifter väntade, vilket tack vare min naturpromenad jag kunde starta med bra energi och mycket ideer.
Jag tog lite bilder, som det var problem med då en av
inställningarna på min trogna Sony inte var helt rätt.
Men jag försökte rätta till det mest uppenbara felaktigheterna.
Om du har lust så följ mig bakåt stigen…
Detta långsmala djuret överraskade mig lite i motljuset.
Jag har fotograferat denna märkligheten förut…
Få vi bara tid på oss, så ska vi rita våra cirklar…
Två torra träd tråder en trängtande tango…
Lagaoset den 4. Januari 2019
“Jag ger upp”
Det enda vintriga, frosten i kanten av Lagan.
Lagan smyger förbi strandkanten
Alles ist Ruhe…
Naturligtvis är det gråtrutarna som har druckit kaffe
och slängt emballaget på stranden. Vem annars ?
ett Os
En hare som lagt huvudet tillrätta i sanden en sista gång.
En rot som vore den hoptryckt av en hydraulisk press.
Kattegatts milda dyning bryter mot Lagans utsrömmande vatten.
Det vita skummet. Beror på närvaron av en alg.
Fiskare
Allt handlar om aerodynamik…
Vandalernas gemensamma små hjärnor lyckades efter möda med detta.
Nedskräpat och förstört.
Vattendraget bakom dynerna isbelagt.
Japp, här flanerar jag.
Ett förhistoriskt djur med snabel reser mödosamt på sig.
I och med att detta är ett naturvårdsområde, får skogen sköta sig själv, så det så småningom blir en urskogsliknande biotop.
En lätt dimma svepte in naturen och jämnade konturerna.
Ibland kan längtan efter att få sin modell i luften bli i stort oemotståndlig.
Så var det för mig i söndags, eftersom de förutsättningar
som krävs för att få njuta av ett par timmars hangflygning,
då tycktes finnas.
Efter en lång period med sydlig och ostlig vind, fanns det enligt det norska väderinstitutets websida yr.noutsikter för nordliga till nordvästliga vindar över Hovs Hallar. Det var lovat 5-7 m/sek i styrka och efter kl 12 något avtagande.
Så jag kvistade ner medförande min “Hobby”, eftersom jag vill komma underfund med den ordentligt och förstå dess egenheter. Hovs Hallar var tomt på turister, då jag anlände. Efter montering av modell promenad upp till fortet där jag möttes av nordlig vind ca 5 sekundmeter.
Eftersom vinden inte var våldsam, räknade jag inte med någon besvärande kantrotor, utan jag kunde starta rakt ut från kanten.
Lyftet var starkt och jag kunde flyga, som jag ville. Jag trimmade modellen, så den flög absolut rakt med relativt god fart. Då jag kollade mina trimrar, såg jag, att de stod alla i neutralläge.
Det kunde inte bli bättre.
I nosen hade jag monterat min Mobius riktad bakåt, så jag skulle få en video på sido- och höjdroderrörelserna. Min stabbe är av modellen all- flying- stab, vilket på ett avgörande sätt underlättar trimningen i loopingplanet.
När jag hade jag kastat ut och fått ca 50 m höjd över kanten, såg jag en havsörn komma flygande med lugna tunga vingslag riktning norrut. Min kamera låg på marken, men då min modell var i luften, kunde jag inte plåta havsörnen…
Efter 45 minuter i luften landade jag för att ställa om kameran till framåtvideo. Landningarna på HH är inte enkla uppe på Platån.
Där finns ett otal hinderi form av buskar, stenar
och småkullar. Dock lyckades jag få ner kärran på
ett snyggt sätt, vilket underlättades av att jag kunde
fälla upp mina skevroder som en aerodynamisk
broms och därigenom få bort höjden, utan att det
orsakade en hastighetsökning.
Eftersom vinden var nordlig, tog jag mitt pick och
pack och gick upp till toppen på Platån, där vi flyger
på nordlig vind.
Uppkommen märkte jag, att vinden minskat till
2-3 m/sekund.
Jag gick fram och tillbaka hållande koll på vinden och på rörelserna i trädens grenar just vid kanten. Till slut hade jag samlat så mycket underlag, att jag beslöt göra ett startförsök.
Med den lätta vinden fanns det ingen topprotor, utan vi hade jämn vind över kanten.
Således satsade jag hårt och startade och som förväntat steg modellen, då jag kom ut i den laminära vinden.
Det blev en lugn och bekymmersfri flygning i absolut kyttfri luft. Jag kunde sitta på min flygtuva och bara njuta.
Det är väl det, som är meningen med modellflyg ?
Alltnog, jag fick 2 timmar i luften och 2 timmar video. Min kamera var min Mobius, därför jag väntar på min Gopro, som är på ombyggnad i Tyskland.
Bilderna är jämfört med Gopro i litet format, då jag klippt stillbilder från Mobiusvideon.
Men det får du stå ut med. Detta är ju bara en liten redogörelse för, hur jag gjorde den sista flygningen under 2018 på Hovs Hallar.
Hade skärmflygarna vetat det varit så bra väder, för vinden tog sig igen till ca 5 m/sekund, hade de troligtvis dykt upp.
Men idag flög jag i spendid isolation.
I regel träffar jag trevliga människor , vilka liksom jag är ute och njuter av naturen. De är nyfikna på hur stor modellen är, hur styr jag och var sitter motorn..
Jag förklarar gärna för att sprida positiv propaganda och information om modernt modellflyg.
Kl 15 gick färden åter hemåt med en belåten modellflygare, som fått riktigt goda upplevelser på mitt favorithang Hovs Hallar !
Här kommer lite bilder, vilka är klippta ur en video, som ju medför, att kvaliteten inte är speciellt hög.
Men det är inte formen som är viktig, utan det är de känslor och tankar, en bild skapar hos betraktaren.
En videosnutt stressade jag ihop också.
Håll tillgodo !
Ljuset gav träden en aning spöklik framtoning…
Naturen är vildaktig här. Inte lätt att ta sig uppför branten och bärga en modell…
Modellen som flög, Multiplex Hobby årsmodell 1978-1979.
Platån på Hovs Hallar med flygintresserade.
Skyn grön ? Tja det blev så under de förhållanden som rådde.
Kattegatt med 2-3 m/sek nordlig vind.
Landningsbilder följer.
Du ser det är inte hinderfritt…
…vilket blir än mer uppenbart, då du kommer närmare marken.
Jag hade gått och suktat i 3 veckor efter lite
hangflyg. Vi har haft sydliga och ostliga vindar, vilket för oss på västkusten inte är gynnsamt ur hangsynpunkt.
Men i tisdags skulle det bli bli Nord enligt yr.no.
Eftersom yr.no är det väderinstitut flest litar på, då det gäller prognoser, förberedde jag mig för en resa ner till mitt favorithang.
Lite onda aningar hade jag. De tkunde bli för
mycket av det goda vad gäller vindstyrkan.
Hård vind ger mycket kraftig turbulens och
det blir kallt.
Men iväg åkte jag och klockan 1230 träffade jag Rolf Holmér på Platån.
“Det blåser bra” var hans första kommentar. Ok, tänkte jag, men har jag kuskat iväg 50 km, så ska jag montera och flyga.
Min modell var i tisdags min mer än 40 år gamla “Hobby” från Multiplex. En ganska snygg modell som inte flyger superbra. Den är trög i roderresponsen.
Modellen lämpar sig bäst för att glida med
på HH i vindstyrkor upp till 4-5 M/sek.
Vi försökte starta vid fortet, men det var alltför turbulent. Så turbulent att Rolf hade svårt att hålla modellen.
Så vi beslöt att knega upp till Platåns högsta punkt, där vi borde kunna starta relativt säkert.
Trodde vi ja ! Det blåste småspik ! Vindstyrkan låg mellan 8-12 m/sek.
Vilket resulterade i en mycket stark topprotor. Det blåste lika starkt i nacken, då vi stod på toppen och såg ut mot havet, som om vi stått vid kanten och haft vinden mot oss.
Det känns märkligt att uppleva en så stark rotor !
Efter lite möda kastade Rolf ut min modell. Det kändes lite som att vara på väg till egen eller modellens avrättning bildligt talat…
Förutsättningarna var barska. Efter släpp dök min modell mot trädridån på kanten mycket påverkad av kantrotorn, som ju skapar ett “lyftvakuum” bakom sig, därav sjunket vi upplevde.
Med ett nödrop, vilket du kan se på bilderna, kom jag ut i lyftet och min modell åkte expresshiss uppåt i det laminära lyftet.
Väl uppe och ute var det problemlöst att flyga.
Efter en rejäl stund i lyftet svängde jag in
på ca 10 m höjd in över kanten och säkert
som ett brev på posten grep kantrotorn
min modell utan att jag hade möjlighet att
helt kontrollera den. Trots full sida och full skev för att hålla emot
förde modellen under greppet från rotorn ett
eget liv.
Jag tvingades göra en landning, utan att ha
möjlighet att se min modell, på gräskanten.
Detta kan inte gå vägen, tänkte jag på väg till modellen, som låg 100 m bort betraktad av fyra litauiska turister.
Ibland så blir barn och dårar beskyddade, du får välja vad du vill ge mig för epitet, därför min “Hobby” var helt oskadd. Det enda som skett var att huven lossat.
Jag beslöt att vi sätter punkt för dagens flygningar här.
Vi har ett talesätt på Hovs Hallar: Gör aldrig sista
flygningen !
Så det blev lite sightseeing och en frusen
promenad till bilen.
Hemfärd och funderingar över dagens flygningar.
Min värsta hangflygningabstinens var nu stillad !
Bilderna är tagna med min lilla Mobius i dåligt
ljus.
Min Mobius har jag enkelt fäst med tejp på mina
solglasögons ena skalm.
Perfekt att ha där för att dokumentera, vad jag gör.
Batteriet räcker till flera tusen bilder.
Kameran har jag ställt in på 4 bilder i sekunden.
På min modell satt min GoPro, som jag efter
jul ska skicka till Tyskland för injustering,
så skärpan blir lika bra som förr.
Man kan inte med trialanderror-metoden ställa in fokus. Det krävs datorkraft och specialutrustning, då det hänger på tiondels mm vridning av linsen.
Rolfs bilder har han tagit med sin telefonoch
jag vill säga, att moderna telefoner tar förvånans- värt bra bilder.
Mobiltelefonerna tror jag kommer att “slå ut”
de vanliga små kompakta digitalkamerorna.
Sådan var min och Rolfs dag på Hovs Hallar.
Lite ögonblick av vad vi upplevde.
Piloten just färdig för flygning.
Flygkapten Rolf kämpar med min modell i blåsten.
Du ser att det var bra tryck i vinden på Platån i tisdags ! Men, sjön bröt inte. Märkligt. Det brukar den göra vid 5-6 m/sek redan.
Tråkigt förvinterväder med dåligt ljus för fotografering.
Innan start på Platån. Ser du, hur vinden kommer lite från ost.
Mitt startmanskap !
It´s now or never !
Släppet
Du ser, jag var illa ute över kanten.
Jag fick plocka fram mycket av min erfarenhet för att reda ut situationen.
Sen blev det hiss uppåt, då jag var ute i den laminära havsvinden.
Det skulle gå att stiga till minst 350 m i dag, om viljan funnits…
“Hobby” en typisk 70-talsmodell.
Här har kantrotorn tagit tag i min modell
Jag kunde inte hålla emot med mina roder, modellen helt utlämnad åt turbulensen.
Jag kunde delvis räta upp modellen innan den försvann.
Så här såg den ut efter den forcerade landningen. Inga skador endast huven hade lossnat.
De litauiska turisterna och vi på väg till bilarna.
Rolf står i lite trolsk ljus och förevigar mig och modell.
Vi hade i dag måndag en fin dag, då det gäller modellflyg.
Det var solsken och nästan ingen vind och -2C. Tack vare frånvaron av vind kändes inte kylan.
Eftersom jag inte varit ute och flugit på 3 veckor,
var jag utsatt för ett envetet sug efter att få flyga.
Så jag bestämde mig för att dra iväg. Tur jag har fina platser att flyga på, vilka ligger nära min bostad, som passar mina ändamål både vad gäller hang och termik. Motorflyg ägnar jag mig inte åt.
Då jag ville prova en gammal kamera, plockade
jag med mig en Blue Phoenix, som alltid är flygbar
och som jag kan montera olika kameror på
och åkte till havet för att få mig en flygtur och lite bilder.
Framkommen erfor jag, att havet låg i stort sett som smält bly och ett par hundra meter från stranden, kunde jag se ganska gott om sjöfågel.
Vilket också en man sittande på en dyn gjorde, då han hade monterat en häftig tubkikare för att kunna studera sagda fåglar.
Min Blue Phoenix och kameran ombord monterade
jag på 5 minuter och sen gick jag ner till dynkanten
vid havet, där den sittande ornitologen var rädd,
jag skulle skrämma fåglarna med min modell.
Men då han såg den nästan ljudlösa modellen,
försjönk han ner i sina sina fågelstudier igen.
Jag fick 45 minuter i luften och jag säger igen, att det
är fantastiskt så länge jag kan flyga med 2.5 Ah acke,
om man inte gasar fullt och hushållar med Amperen.
Stranden tom på människor förutom fågelskådaren
och jag.
Fast det kom 2 kvinnor…med 7 lösa hundar.
Hundar är förbjudet att ha lösa i naturskyddsområdet.
Det finns gott om skyltar, som upplyser om det.
Men tydligt är, att vissa anser sig inte behöva rätta sig efter bestämmelser, lagar och förordningar.
Jag brukar kunna se havsörn vid stranden, men det
blev noll observation idag. Fågelskådaren hade sett en passerande havsörn långt
ut på havet, en timma innan jag kom.
Så efter i stort en timma i luften gjorde jag en superfin
landning jämte stigen på den plana ytan.
Ingen speciell flygning i dag, men det omedelbara
pockande på flyg minskade ner i kroppen.
Jag var nöjd. Märkvärdigt att jag aldrig tröttnar på att flyga...
Jämte stigen ner till havet finns bord och bänkar, som var vita av rimfrost trots intensivt solljus. På den plana ytan i bakgrunden landade jag min Blue Phoenix efter avslutad flygning.
Innanför stängslet betar under den varmare årstiden ett hundratal får och ett
tiotal islandshästar. Det är för att hålla området öppet och hindra slytillväxten.
Rimfrosten glaserar växtligheten i motljuset.
2 kvinnor och 7 lösa hundar.
Ser du så blank Laholmsbukten är…?
En avslappnad pilot njuter av sin flygning. Hangkanten. Har aldrig varit bättre ! Här syns, om du ser efter, en modellflygare och en ornitolog. Var och en njutande av sin hobby. Hangkanten är vass och hanget blir bara högre och högre. “Mitt” hang. 15 km långt, 4-12 meter högt och byggt för västliga vindar, 2-8 m/sekund. Bakom hanget rinner en bäck som bildat små vattenytor vilket gynnar biotopen.
5 sekunder efter landningen
Du ser själv…min Blue Phoenix gnistrar som en diamant !
Den gamle på väg att hämta modellen efter dagens enda och sista landning.
I 15 år har vi i Ållebergs ModellflygKlubb,
åkt till Ystadtrakten
för hangflyg, rekreation och social samvaro.
Orsakerna till att vi gör denna resa, är flera saker. Det finns fina hang i trakterna. Vi kan flyga från sydost till sydvästliga vindar.
Kniper det kan vi flyga på baksidan av hanget vid nordostlig-nordlig vind.
Blåser det ost drar vi till Ravlunda mot Kiviksdelen av kusten. Förr kunde vi köra in på skjutfältet, men det är nu avspärrat. Men det är inget problem, då vi parkerar utanför och sen har vi bara 200 m
promenad till hanget.
Är vi av flyger vid marknadsplatsen står vi med
bilarna framme vid kanten. Bekvämt.
Ett annat skäl är det mysiga boendet hos Henry på Österlens Gästhärbärge. Billigt, bra med god 60-tals faktor. För att inte tala om hans fina frukost.
Blir det ösregn, då kan vi åka till Simrishamn och kolla Autoseum, där det också finns en välordnad modellflygavdelning.
Ja, sen har vi ju Kåseberga med Ales Stenar. Tänk bara på att parkera rätt nere vid hamnen,
annars kommer de kommunala parkeringsinspektörerna
från Ystad och lappar din bil.
Jag lägger upp lite bilder från de senare årens besök av min förening. Hoppas det ger dig en känsla, för hur vi har det, då vi utövar, det vi helst vill !
Häng på !
Jag kommenterar inte bilderna med
något enstaka undantag, för du ser vad det föreställer…
Här flyger vi på baksidan vid jordgubbsodlingen. Alltså nordostlig vind.
Karl-Henriks profil
Rolf Maier utrustad efter snålt aprilväders krav. Skidglasögon ett nästan måste, då man står på kanten och flyger i frisk vind.
Detta kallas social samvaro. Det har vi mycket i ÅMFK.
Då jag går hemma och kurerar min lunginflammation, som tack och lov nu är nästan utläkt, när jag en stark
önskan att få komma ut och röra på mig.
Jag kan inte gå hemmasom en gammal huskatt och
vänta på något, som inte kommer att hända.
Först vill jag säga lite om det tragiska försvinnandet av en 12-årig pojke i Falkenberg. Enligt tidningsuppgifter har man funnit honom död vid ett kraftverk i Ätran i Falkenberg.
Jag funderade, innan jag använde ordet “död”.
Jag vet, vi ryggar lite tillbaka för ordet, därför
det är på ett sätt brutalt och definitivt, men jag
skrev det i alla fall, då det är verkligheten. Ingen undgår den.
Försvinnandet har väckt stort uppseende och skapat ett mycket brett engagemang hos befolkningen. Flera tusen människor har varit engagerade i letandet. Kom sen inte och säg att vi svenskar är känslokalla !
Att engagemanget för pojkens försvinnande blev så
starkt kan bero på, att han bodde i en liten ort, där
många visste, vem han var.
En annan orsak till varför människor ocksåutanför närområdet tog del i eftersökandet kan kanske vara,
att det i samhället bland människorna fanns en känsla
av en sorts kollektiv skuld till de med Downs Syndrom
efter händelsen då en man med DS blev ihjälskjuten av vår svenska polis, då mannen gick omkring med
en leksakspistol.
Jag ska inte moralisera över polisernas handlingar,
det kommer förhoppningsvis att klargöras vid utredningen,
men kunde inte ordningsmakten väntat att skjuta, tills
de fått bekräftat, att vapnet var verkligt ?
Hoppas detta aldrig händer fler gånger.
Hur ska man kunna minska risken att handikappade människor försvinner ?
Det finns inga enkla svar, men en möjlighet är,
att utrusta dessa personer med en GPS-tracker.
Då har man koll på, var personen finns i realtid.
Detta är ingen rymdteknik, utan allt finns tillgängligt
och är billig och lätt att använda.
Ja, det är bara ett förslag.
Hösten är den tid, då naturen drar på sig en fuktig filt inför vilotiden på vintern.
Naturen är enligt mitt sätt att se det en vacker tid,
som skapar ett visst lugn. Alltså dags att bromsa
upp i ekorrhjulet och dra ett djupt andetag för att
kunna tänka efter.
Jag tog mig en promenad i det dimmiga vädret,
som dock innebar 9 graders värme.
Dimman omöjliggjorde flygande i någon form,
även om jag hade en enkel elseglare i bilen laddad
och klar.
Jag fick två timmars promenad i naturreservatet
Tönnersa, där stillheten härskade.
Inga fåglar av intresse och stranden tom på människor.
Naturreservatets betesdjur bestående av får och islandshästar hade flyttat hem. Blir roligt att åter få se dessa naturvårdare till våren.
Men, för mig är det mycket givande att promenera,
fundera och uppleva, det som sker.
Mina batterier blir laddade och jag står parat inför
nya upplevelser.
Det var nästan noll vind i går. En svag ostlig vind
drog sakta över stranden, vilket betyder,
att inga vågor rullade mot stranden.
Endast små försynta vågor bröt, då den svaga
havsdyningen rullade upp och bröt mot Lagans
utgående vatten.
Det var enda rörelsen på havets yta i dag.
Förhållandet att havet ligger stilla, skaparen en
stark ro hos flanören.
Gå ner till havet om du kan. Allt du riskerar är bara
att bli en ny människa !
Nåväl, jag tog lite bilder, som illustrerar mina strövtåg.
Häng med !
Jag vet, att träden fäller sina löv på hösten. Tydligt är att mopedträden gör samma sak…
Lagaoset klockan 0930.
En av strandens märkliga djur står och torkar sina vingar efter en simtur.
Långa vingar lite huvud. Som en F3J kärra…
Den enda vågen …
Sköldpaddor vid Lagaoset ? Självklart finns det sköldpaddor här. De går upp på stränderna för att lägga sin ägg. Fast de är sällsynta.
Tja, vad säger du detta är för art ? Påstridig verkar
han vara i alla fall, men han har glimten i ögat !
Hon låg bara och plirade med halvslutna ögon på oss flanörer.
Reminiscenser av björnbär i November.
Mycket söta och lite jästa frukter nu. Goda att äta.
Jag vågar inte säga, vad det är…
Lagan för med sig det, som träden längs ån släpper i vattnet och deponerar det vid stranden, där det ger småvadare möjligheter att finna mat.
Den stolte riddaren på Tönnersastranden håller ställningarna med sin lans.
En surmulen strandsskrävlare med sina långa framben har synpunkter på…
…passerande flanörer, vilka kan tänkas störa hans tankar så här på morgonen.
Hej, jag är en fransk bulldogg och jag är 8 veckor gammal !
Jag tycker om att sprida glädje.
Det är mitt intresse och min hängivenhet för min
hobby, som är flygning, vilket hela tiden trycker på.
Som jag sagt tidigare, har jag aldrig upplevt det
som ett tvång att ge mig ut med mina modeller.
Även om inte väderläget är perfekt åker jag ut.
Min lust att flyga överstiger vida eventuellaväderhinder.
För mig är det en njutning att komma ut och flyga
en välflygande modell.
Jag flyger hellre en skrothög med goda egenskaper
än en kompositmodell för 20K, som aerodynmiskt
och flygmekaniskt är ett misslyckande.
Därför för mig ska det vara en positiv upplevelse
att flyga. Enkelt uttryckt hellre en välbyggd Blue Phoenix, än en uselt flygande F3J-modell.
Flyger du en välflygande modell,kan du koppla
av flygandet som sådant, det sitter sen många år i förlängda märgen och du kan uppleva allt,
du får till dig från miljön utan att behöva vara
koncentrerad på att spaka hela tiden.
Det kommer en ny dimension till dittflygande
på detta sätt, då flygandet blir en reflex.
Några exempel på vad jag upplevde i dag torsdag,
då jag var och flög hang på Hovs Hallar, vill jag
redogöra för, som visar, just det jag talade om
ovan;
Vinden var 4 – 6m sek på HH. Då jag ankom kl 1100
var den NNV, vilket är rakt på vid “Fortet”.
Den drog sedan till rent nord, vilket är det optimala
för hangflyg på Platån.
Min modell var en 40 år gammal Multiplexbyggsats,
som heter “HOBBY” och som är nyss byggd.
Den flyger bra, men tolererar inte låg fart. En skränkning,
eller som det heter tordering av vingarna, hade säkert
gett modellen bättre lågfartsegenskaper.
En enkel modell, ca 275 cm spv med en fin epoxiplastkropp.
Jag monterade min GoPro och ställde in den på foto
2 bilder/sekunden.
Vinden kändes bra och starten var inga problem
förutom det sedvanliga galopperandet genom kantrotorn.
Väl uppe i den laminära havsvinden var det som att åka
hiss och flygningen var bekymmersfri.
Sen var det bara att sitta på gräskanten och njuta…
…åt den egna flygningen, då förhållandena är så goda,
som de var.
Inga skärmflygare syntes till, vilket förvånade mig,
då det var perfekt väder.
Däremot dök en hängglidare upp nere från det låga
hanget där dessa brukar starta.
Piloten låg på Hovs Hallars “Näsa” och försökte
klättra för att komma upp i lyftet från Platån,
men tydligen ansåg han, att det räckte där han var.
Hade han fortsatt 150 m mot Platån hade han kunnat ta hiss upp till 350 m, därför lyftet var så starkt.
Jag fotograferade hängflygaren och stod på marken
och var avundsjuk, för att inte jag hängde under en vinge…
…men jag är nöjd men min modell.
Efter nästan 2 timmar i luften med min “HOBBY” var
det dags att landa och fylla på vätska och byta kamerans
batteri.
Landningen nere vid Fortet, med den vind som var
rådande, är inget du snyter ur näsan. Det gäller att
planera noga.
Även om du är ytterstrutinerad. Därför förhållandena
på finalen kan ändras snabbt som ett svärdshugg.
Då gäller det att ha handlingsberedskap.
Jag kom in med bra höjd, drog broms och ställde
modellen på nosen. Aerodynamisk broms för denna
modellen innebär, att jag vinklar upp skevroderna
till ca 60 grader.
Det medför att skevroderverkan blir dålig och jag
måste styra med sidoroder.
Trots min högre hastighet kastade turbulensen
runt kärran på rygg men tack vare min överskottsfart
och ett effektivt sidoroder, kunde jag halvrolla och
landa, där jag planerat utan skador.
Flyga i luften är inte svårt, men din förmåga att flyga avslöjas brutalt vid landningen.
3500 bilder hade jag i GoProkameran med mig hem.
När jag satt och filosoferade på kanten, mellan flygpassen,
hörde jag ett muller från Halmstadhållet.
Det var en rote 39-Gripen, som flög ut över havet på
lägsta höjd.
Jag fick några bilder från långt håll.
Just mitt för Hovs Hallar tände de båda full EBK
och började dra i något, som jag vill kalla kurvstrid
på låg höjd.
Mycket imponerande. Inte minst mullret som
rullade in från havet. Efter relativt kort stund
steg roten och flög åt nordnordväst.
Detta var ett plan jag aldrig sett förut, men det
påminde starkt om Piper Pawnee. Används som
sprutflygplan med olika vätskor.
Flög relativt snabbt, då det är utrustad med mycket
motor. 750 – 1100 bhp turboprop.
Planen var registrerade i Sydafrika då registreringen
börjar på ZS-.
Parkeringen vid värdshuset var välfylld av danska
bilar och en strid ström av vetgiriga turister
passerade mig och fick information om HH
och hangflyg, både med hängglidare och modell.
Jag trivs verkligen, då jag får berätta om vår
fantastiska hobby !
Under tiden jag stod och flög var det flygunderhållning
av korparna. De må se klumpiga ut, men de kan flyga med
något, som kan tyckas vara fantasi.
Har du läst boken “Jonathan Livingstone Seagull” ? Här beskrivs en fiskmås, som spränger preferenserna Har du inte läst boken, så rekommenderar jag den
varmt.
Den är ingen tegelstensroman utan mer ett häfte,
men den har ett väsentligt budskap…
Den finns som film här. Du avgör själv, om du vill
ladda ner.
Ute på Kattegatt kom en större bogserbåt bound for
Halmstad och ett av Biltemas feederfartyg stävade
mot Halmstad Angöring.
Då man ser, hur många containers Biltema tar
in via Halmstad varje vecka, förstår vi, att ägaren
tjänar klöver.
På Halmstad redd kunde ett torrlastfartyg ses ligga
på svaj i väntan på att anlöpa Halmstad Hamn för
lastning av 25000 ton fragmenterat bilskrot.
Som du ser, händer det mycket, som är oväntat,
vilket kan sätta glans på din flygdag på Hovs Hallar.
För mig tycks alltid det oväntade vara väntat…
Härligt, det ger flygandet en extra dimension och
det blir aldrig tråkigt.
Redskapet man använder för att lasta bilskrot.
Kallas Polyp på grund av flertalet klor. I polypen 25 ton skrot.
Manövreras av 4 wires. 2 wires för att lyfta/fira, 2 wires för att gripa/släppa.
Snabbare än att använda en hydrauliskt driven polyp.
Biltemas feederfartyg på väg till Halmstad och hitom en bogserbåt.
“Feederfartyg” är en typ av mindre farkost, som hämtar containers och andra
enhetslaster i de stora europeiska importhamnarna, där enheterna lossas
från VLCC (Very Lage Container Carriers) och stackas upp i väntan på,
att de mindre feederbåtarna ska hämta upp burkarna för vidare leverans
till exempel till Biltema i Halmstad.
Allt handlar om att skapa lyftkraft…då behövs en yta
som rör sig med anfallsvinkel genom en gas eller vätska.
Multiplex “HOBBY” årsmodell 1978.
I skick som direkt från fabrik.
En typiskt produkt av 70-talet.
…utan det handlar om upplevelser av naturen också.
Lite hastigt fick vi en aning om sommar igen i Europa.
Ett högtryck över de baltiska länderna pumpar upp varm luft från Medelhavet/Atlanten mot Skandinavien.
Som du vet, roterar högtrycken medsols på norra halvklotet.
Denna varmluftsströmning understöds av lågtrycken
väster om Brittiska öarna, som genom sin motsolsrotation
för upp den varma luften.
Så två fläktar förser oss med, för årstiden, varm luft och ger
oss en reminiscens av sommar kanske.
Väderläget i Halmstad var på onsdag morgon, dimmigt,
14 C och nästan ingen vind. Yr.no hade förutspått
uppklarnande fram mot lunch. Det borde ge förutsättningar
för termik.
Så in med min ständigt startberedda modell i bilen och
iväg till ett av mina flygställen.
Kl 1300 stod jag startberedd med en av Avorna på Litorinavallen vid Tjärby Kyrka just norr om världsmetropolenLaholmi hopp om att kunna ta
en termikblåsa.
Det fanns ingen molnbildning, så det fick bli att flyga torrtermik.
Vädret var härligt, solsken och ingen vind. Iväg med med min gamla Ava som skakade iväg mot en blå himmel.
Jag klättrade ovanligt högt och började leta efter vertikala
rörelser i luften.
Små kytt kändes, men inget som var värt att kurva i.
Efter att ha glidit med lägsta sjunkhastighet var jag
nere på 50 m framför det lilla inlandshanget, då jag
fick anslutning.
Det var ingen stark termik och blåsan var liten. Men jag gnetade på och vann ca 2-3 m för varje termikvarv.
Eftersom det var noll vind, kunde min modell, rätt trimmad kurva i blåsan själv och den befann sig rakt upp från min pilotplats.
Detta är ett bekvämt sätt att flyga med min sändare på marken, Avan som kurvar själv och min vario, som diskret talar om, att jag har ett svagt men stadigt stig.
Jag klättrade så högt, som jag avsett och flög runt inom flygområdet för att kolla termiken. Det fanns termik,
men den var svag. Det kunde finnas hopp om starkare
och stadigare termik, då vädret förbättrades sig genom
att dimman lättade och solinstrålningen ökade.
Efter mer än en timma i luften landade jag och bytte
acke på min GoPro, drack vatten, pratade med
markägaren, innan jag startade på nytt.
Historien upprepade sig med en svag blåsa, men
dock nu efter mer solinstrålning mera stabil, som lyfte
upp mig till för mig önskvärd och bekväm höjd.
Väl på höjd var det en njutning att kunna glida runt mellan
de glesa lyften utan bekymmer.
Vad gäller flygningen, så avslutade jag med dagens sista
landning kl 1545 i gräset.
Jag var synnerligen nöjd med min dag. Dessutom
provade jag min FailSafe genom att slå av sändaren.
Modellen gick in i precis det läget, jag programmerat och
mottagaren band, efter jag slagit på sändaren, på 2 sekunder.
Bra att veta att det funkar.
Då jag flyger, handlar det bara inte om flyg utan också
om att uppleva naturen, där varje årstid har sin tjusning.
Hösten tilltalar mig med färgerna och lukterna.
Lukterna är tunga och välkryddade. Träden
börjar gulna och tappa sina löv som en förberedelse för
vinterns vila. Björkdungen där jag flyger, tappade sina löv
redan i slutet av juli på grund av den utdragna torkan.
Det är ju trädens sätt att försäkra sig om överlevnad.
Vråkar såg jag enstaka, men den stora bulken av rovfåglar
har redan rest till sydligare nejder.
Vad som drog förbi , var fantastiska mängder bofinkar och
gulsparvar.
Jag satt med kameran och lyckades få några bilder.
Bofinkar är ganska orädda fåglar om än lite nervösa
i sitt flygande mellan åkrar och träd då de rastar och
äter.
Du ska veta, jag har en enkel foto utrustning,
varför bildkvaliteten inte blir så bra, som jag önskat.
Men det är mina bilder och jag gör så gott jag kan,
med de bristande tekniska fotokunskaper jag besitter.
Jag märkte, att redan klockan 15 står solen relativt lågt
över horisonten och det ger både möjligheter och svårigheter
vid fotografering.
Det mjuka lite gyllene ljuset kan ge härliga bilder, men
det kan vara problem med mindre ljus oxå, om jag
vill plåta med korta slutarhastigheter.
Att gå omkring och iakttaga naturen, dokumenterade
med en kamera, det är något jag gillar.
Det gäller att uppleva, eftersom det är vad livet går ut
på, enligt min filosofi.
Inte sitta passivt och se livet rinna bort genom fingrarna.
Om jag är ute för att flyga termik, eller om jag åker
för att flyga hang och förhållandena inte lämpar sig
för flyg då jag anlänt, ser jag inte detta som förspilld
tid, därför jag kan uppleva den omgivande miljön och
skeendet, vilket ger mig lika mycket som själva flygandet.
Tänk så mycket jag fått uppleva i samband med mina hangflygningar på Hovs Hallar under de 44 år jag
flugit där.
Att kunna sitta längst upp på Platån och kunna se, då F10 existerade som aktiv flottilj, hur piloterna övade jaktstrid på låg höjd över havsytan med sina
J35-J Draken ackompanjerade av EBK- dånet,
som mullrande rullade in mot land.
Eller då jag en aprilmorgon satt på min tuva och spanade ut över havet, eftersom vinden behagat försvinna och jag fick se en stor kaskelottval sakta simma förbi.
Eller när en havsörn, med vingar stora som dörren till
en vedbod, sakta gled förbi på hanget på väg till
Hallands Väderö för sin jakt.
Sen är det alltid god hjälp, om man har en positiv
inställning till livet och dess möjligheter !
Denna onsdag var en höjdpunkt, då allt stämde och
upplevelserna fyllde mitt behov av spänning och
avkoppling.
Jag är glad och känner mig privilegierad, för att
jag är modellflygare, eftersom det gett mig ofantligt
fina upplevelser och erfarenheter.
Inte bara flygupplevelser utan upplevelser som följer med, då jag åker ut med modellerna.
Modellflyg kan aldrig kännas som ett tvång för mig.
Förresten…
…det pågår ett ständigt kattrakande på diverse forum om vårt förbund, SMFF och vår tidning MFN.
Eftersom jag har närstående mopsar, kom jag att tänka på hur det låter, då dessa tre samtidigt för en animerad mopsdiskussion.
Det är ungefär som ovanstående videosnutt,
jag vill beskriva bjäbbandet på fora där
besserwissrar ständigt talar om, hurSMFF
och MFN borde skötas.
Hade dessa bjäbbarnas A-Team investerat
sin energi på att arbeta för vårt förbund i
stället för mot vårt förbund, hade bjäbbandet haft en mening. Men nu…
Det är ju så, att prata och knappa på en dator
är enkelt, det kostar inget. Att sitta hemma i
kvällens tystnad och tycka och fråga varför
man inte gör så eller så…det kräver ingen energi.
Vad som kostar, är att utföra det reella,
praktiska och nödvändiga vardagsarbetet i
ett förbund, vilket inte skapar rubriker eller
“Likes” i ett forum…
Tillvaron som modellflygare och medlem i ett
nationellt förbund går, som jag ser det, inte
ut på att ständigt leta efter fel…
Kanske vi skulle modellflyga istället ?
Det är väl det, som är glädjen och essensen
med vår hobby …eller har jag missförstått
det hela ?
Fast den enkla lösningen det är väl, att jag
bara är för gammal.
Jag är en övervintrande relik, vars åsikter
inte tycks ha den relevans, som krävs i dagens
modellflyg(O)verklighet.
Här kommer lite ögonblick från min onsdag i naturen
med min gamla Hyper Ava, som bara flyger och flyger…
Häng med…och flyg med dina modeller !
“När ska vi ut och modellflyga egentligen” ?
Här ser du lufttrycken inom luftmassorna som bestämmer vinden och temperaturen.
Kan detta vara en HyperAva årsmodell 2008-2009…?
Kanske en matta i min hall eller ? Björkdungen som förlorade sina blad redan i sluter av Juli.
Klart för take-off.
Sele, sändare, modell och mottagare för telemetri.
Plus min flygstol som gör det möjligt för mig att
sitta och flyga, efter en allvarlig skada på min
halskotpelare från en arbetsplatsolycka.
Här finns det inga flygregelordningsvakter, som
patrullerar utövande sitt ämbete !
Backen upp till pilotplatsen omgiven av brinnande färger.
Fortfarande blommar det i gräset. Blåklockan fick en ny chans efter regnen.
Den obligatoriska utblommade maskrosen.
Kanske så en del miljöpartisterna kände sig efter att ha
åkt ut från riksdagen efter röstsammanräkningen på valnatten…
En underbettad stenstod med näsan i vädret njutande sol…
Jag undrar, om de människor som med oändlig möda och med
för oss reellt okänt syfte, som reste dessa gravmonument kunde ana eller
förutse, att de stenar de reste skulle stå kvar efter mer än 1000 år ? Hur mycket av det vi idag med vår teknik bygger står kvar om 1000 år ?
Blommor och blader gör betraktaren glader.
Flowerpower.
En bofink …som glömde flaxa och fällde in vingarna helt enkelt…
Bofink…
…hans kompis gulsparven…
Bofinken…en vacker fågel.
Vi håller kollen …
Fotoavstånd ca 35 meter.
Kolla stjärtens form. När jag ser formen, far mina
tankar till en helt annan fågel och det är järpen…
Proviantering inför en lång flygtur.
Flyttande äldre starar for förbi frenetiskt flaxande visande sin vackra silhuett i motljuset.
Det var lovat stadig nordlig vind, visserligen svag, men fullt tillräcklig att kunna flyta på.
Kom på plats 0900 och tog mitt pick och pack och strävade upp på Platån.
Såg mig omkring och kollade vind, riktning och
eventuella rotorer på toppen.
Vinden var som förväntat ca 2-4 m rakt på
kanten. Den var stadig och det lovade gott.
Så jag monterade, inte min Spirit, den har
gått till ett bättre…liv, som du säkert läst på min
blogg. Jag hade med min 40 år gamla Multiplex “Hobby”.
Tog modellen för att kasta ut vid högra kanten. Där jag stod och väntade på, att topprotorn skulle
sluta mala på.
Men tyvärr, den slutade inte snurra. Den roterade
runt med minst 5 m/sek, vilket innebar, det
blåste ut från hanget, då jag stod på toppen.
Helt omöjligt att starta under dessa betingelserna.
Hade jag haft en mera lättflugen modell så kanske.
För jag såg hur korparna och vitfågeln gled på
hanget utan minsta problem.
Lite moment 22 nu. Lyftet bra, men rotorn
gjorde det alltför riskfyllt att kasta ut i medvinden.
Jag har lärt av erfarenheten och vet, vad som
kan hända, om man tappar modellen under kanten.
Så det blev till att sätta sig på sin tuva och filosofera
i stället.
Korparna utförde sin sedvanliga akrobatik i
luften framför mig och några fjällvråkar kom och
samlades i en flock, vilken fick termik och fåglarna
försvann riktning söderut.
Mycket folk som promenerade och de flesta
ville veta mer om min modell och hur ett hang
fungerar.
Jag tycker, det är inspirerande att få göra ohöljd
propaganda för modellhangflyget !
När jag gått/suttit där i 2.5 timma, utan att
topprotorn visade något tecken på att försvinna,
tog jag ett beslut att ge mig hem.
Alternativen var ju att försöka startaoch
komma ut i det laminära lyftet och då fanns
risken, då du går från medvind till motvind,
att du får en stall och en resulterande vikning.
Flyger du medvind och du möter stigande luft,
kan din vinge överstegras, eftersom vinkeln mellan
vinge och mötande luft ändras så tillvida, att
anfallsvinkeln relativt luften snabbt ökas väsentligt.
Får jag en stall och viker mig…blir det att ta en
lång promenad för att i bästa fall hämta en smälld
modell, i sämsta fall blir det att anse sin modell,
som förlorad.
Ovanstående ville jag inte uppleva. Visserligen
var jag infernaliskt flygsugen, men jag bet nacken
av skam, demonterade, packade och åkte hem.
På hemvägen stannade jag vid en gård, då jag
skulle justera en pryl i bagaget.
Jordbrukaren odlade äpple och päron, så min
fråga blev, då han kom: Vad kostar din frukt ?
“Ta vad du vill, som ligger på marken”, blev svaret. Jag tog, tills jag nästan skämdes, av de bästa äpplen och päron jag smakat.
Vi vet ju, vad svensk frukt kostar i dag…25-40 kr kilot !
Det kändes som lite plåster på modellflygsåren, att jag fick frukten gratis.
En 40 är gammal Multiplexmodell…
…och en tuva som är pilotplats för en pensionär.
Som du kan se, ligger Oceanen jämn…
Jag påstår att detta är en fjällvråk…
…därför den har ett svart band som avslutar stjärten…
…den har ingen “kant” på främre delen av undergumpen…
…och den stod och ryttlade…
…under en längre tid, då jag…
…kunde se de fjäderklädda benen..tarserna.
Att påstå jag är dålig på att artbestämma fåglar, det vore
ett gränslöst beröm för mig. Att påstå jag är usel på att artbestämma, kommer avsevärt
närmare sanningen.
All min eventuella kunskap om fåglar, namn, utseende och
uppträdande blev formaterat ur mitt minne, tillsammans
med annat för min kognitiva förmåga väsentligt,då jag
drabbades av en stroke för 7 år sen,
Så är det bara. Om jag har döpt en fågel till fjällvråk i stället
för exempelvis kalkon, så behöver du inte påtala det för mig.
Lev i stället i din lyckliga stämning och känsla, att du faktiskt kan skilja på en kalkon och en vråk.
Här flyger fågeln med yttervingpennorna indraga,
eftersom det är bra lyft på hanget…
…här flyger fågeln termik och då fälls “wingletsen” ut för att minska det inducerade motståndet och öka
spännvidden , vilket gör, att fågeln flyger kostnadseffektivare.
Akrobatiserande korpar.
Hugin och Munin.
Tanken och minnet
Vilka var den fornnordiska guden Odins springpojkar
vilka flög omkring och noterade vad som skedde i landet,
vilket de sedermera rapporterade till Odin.
Sådana finns fortfarande i sinnevärlden i landet Lagom.
Min Spirit, som berett mig så mycket flygglädje i mer än
500 timmar, slutade sin existens som flygplan i går på
Hovs Hallar med en genuint ordentlig smäll.
Jag ska redogöra för historien i korta drag så småningom.
Då det var fina förhållanden för hangflyg, stod jag startberedd på Platån kl 1000. Vindstyrka ca 3 m/sek med nordlig vind kanske lite dragning mot ost.
Topprotorn snurrade på stadigt, så stod du längst upp och
skådade ut mot Kattegatt, så blåste det stadigt i nacken på dig…
Kantrotorn fanns också på plats, men den var inte så starkt.
Väl ute i lyftet var det perfekta omständigheter och jag kunde bara njuta åt en välflygande modell i laminär luft.
Som vanligt fotograferade och videofilmade jag.
Vid 11-tiden kom Ronny från Halmstad med sin segelkärra. Han fick också en fin flygupplevelse.
Man kan säga, att allt var perfekt. Men….säg den glädje som varar.
Ronny och jag flög rote och vi var på väg åt vänster just
passerande en av de klippspetsar, som sticker ut mot
Kattegatt då…. min Spirit plötsligt dök i ca 45 graders
vinkel snett ner riktning kanten.
Det lustiga var, att jag just hade berättat för Ronny,
hur man skulle agera, om man tappade sin modell
under kanten…
Vidare beskrev jag, hur svårt det kan vara att finna
sin bortflugna modell framför och nedanför kanten.
När den första överraskningen lagt sig, började jag
med att kolla, om jag hade låsning på min mottagare,
då jag stod framme vid kanten.
Nix, jag hade ingen kontakt med mottagaren, då det
var ett streck där det borde stått 7.8 Volt.
Jag förstod, att mottagaren inte hade någon ström,
eftersom det inte funkade, eller att min modell låg
helt skärmad för radiovågor.
Jag fick redan då en misstanke att kontakterna mellan
mottagaren och acken hade separerat, eftersom jag
rotat där efter min första landning. Jag visste att
kontakterna gick väldigt “lätt”…
Alltså, nu blev det till att leta. På ett förnuftigt sätt
hoppades jag.
Först slog jag fast, så gott det lät sig göras, var modellen
borde slagit ner, med hänsyn taget till modellens
riktning och hastighet, då den dök.
Min slutsats var, att den borde finnas max 50 m
bortanför den utskjutande klippan.
Så det blev till att att hänga på sig sina grejor,
vilka bestod av min flygväska, väska till modellen,
min kameraväska med två kameror och min sändare i handen för att kunna lokalisera
eventuellt servoljud och underlätta riktningsangivelsen.
Jag beslöt, att gå ner en stig, jag visste om, som
finns i början på Platån, vilken leder ner till en mindre
platå ca 20 m lägre, för att kunna göra en första
scanning av området.
Du ska veta det, att stigarna vid kanten på HH är
mycket branta och svårforcerade.
Alltnog, jag tog mig ner till en mellanplatå, gömde
mina prylar i en buske och började spana. Jag snubblande
runt, svettades, ramlade i enebuskar då jag halkade
på det luriga underlaget och svor.
3-4 olika platser spanade jag ifrån, men intet plan var
att se.
Den sista platsen jag stod på var ca 100 m från den plats,
jag lagt mina prylar. Efter 40 minuter avbröt jag aningen
besviken. Jag tycker, att jag borde sett min modell här…
Att gå och hämta mina saker från denna plats var mycket
svårt, eftersom det var så brant och igenväxt med enebuskar
och vildnypon.
Jagbeslöt, att göra det enkelt genom att gå till parkeringen
längs en lägre enklare stig, sedan tillbaka upp på Platån den normala turistvägen, för att åter gå nerför stigen jag
börjat med, leta upp mina saker och vända om och upp
till Platån, sen ner till parkeringen och lägg prylarna i bilen…
Låter det enkelt ? Det var det inte !
Jag var rent blöt av svett, då jag kom till min bil.
Det var varmt ute.
Efter jag lämnat grejorna och fått lite vätska, gick jag
stigen ner mot havet för att gå turiststigen längs stranden vid HH bort mot den plats, där modellen
enligt min mening borde finnas.
Första biten på stigen var enkel, men sen…det var svårt
att gå med lågskor på stenarna, som inte ligger stilla.
Dessutom är här mycket brant.
Så småningom kom jag ner vid stranden och jag
traverserade mig mot platsen, där min modell
borde finnas.
Avstånd dit ca 300 m i besvärlig terräng.
Då jag kommit så långt, att jag hade ögonkontakt med
den utstickande klippan började jag, för att inte missa
något, att leta systematiskt.
Alltså jag stannade, lugnade nerver och andning och
spanade metodiskt av terrängen.
Sen gick jag åter 20 m, stannade och spanade.
Dock inget, som skulle emanera från en Spirit Elite,
syntes till.
Efter mycken möda och besvär stod jag till slut med
klippspetsen till vänster om mig och följaktligen borde
min Spirit Elite ligga till höger om den sett mot kanten.
Jag hade vissa förhoppningar om att få syn på den,
eftersom det troliga nedslagsområdet var här.
Men icke. Inte den minsta balsabit eller Oralightklädsel.
Eftersom jag var relativt övertygad om, att modellen
skulle ligga här, fanns det bara en sak att göra.
Det var att undersöka de buskage, som växte på olika platser i den mycket branta kanten.
Kanten, som du kan se på bilderna nedan, är mycket
brant, ca 60 grader, dessutom garnerad med mindre
stenar, som är instabila och hela tiden rör sig, då man
trampar på de.
Se framför dig en pensionär i lågskor med en väska över
axeln och en sändare i handen som försöker bestiga branten…
Det var akrobatik i högre skolan. Utomordentligt lätt
att ramla.
Inget projekt jag såg fram emot, på grund av att
buskarna var mycket täta och risiga.
Men jag hade inget val, om jag skulle hitta den
förlorade modellen.
Därför tog jag mig upp, så försiktigt jag kunde.
Upp 10 m och sen vilopaus. Vid varje paus scannade jag av omgivningenpå jakt, efter vad som kunde vara
en Spirit. När jag letar, scannar jag området två gånger
alltså både “baklänges” och “framlänges”.
Jag rotade igenom 3 buskage, vilket med den lutning
som fanns inte var lätt. Att ta sig igenom slyiga buskar
och samtidigt effektivt söka av terrängen i en sluttning
med så brant lutning med en sändare i ena handen är
ingen sinekur. Jo, jag svor inombords under min exkursion !
Sanningen är, att jag var helt fysiskt slut.
Men ge mig…aldrig.
Halvvägs uppför branten satte jag mig i stenöknen
och spanade, efter att jag just tragglat mig igenom
ett buskage.
Uppe i ett buskage, ytterligare20 m högre upp, tyckte
jag mig ana något vitt. Jag medger, att hjärtat började
ticka på. Kunde det vara en del av min modell ?
Jag spottade i händerna, svor och fortsatte min darriga
klättring, så jag kunde be- eller avkräfta min observation.
Efter 10 meters klättring satte jag mig igen och kollade
det vita.
Nu såg jag, det borde vara min modell.
Denna bekräftelse pumpade ut mer adrenalin,
så de sista 10 meterna forcerade jag, så stenarna
tycktes yra runt en bergsbetvingande pensionär.
Jo, det var min modell. Den låg under förväxta buskar
i små delar.
Att modellen gått i bitar, det kan jag leva med, men jag skulle aldrig stått ut med att förlora mottagare, telemetri,
kamera och servon.
Min modell var sönder i så många delar, som om den
passerat en matberedare, eftersom den passerat
genom en y-formad klyka. Detta hade dock det goda med sig, att delar av själva
kroppen, jämfört med vingarna, inte var så sönderslagna,
så innehållet skadats.
Min acke låg 2 m från modellen och min kamera hittade
jag 5 m nedanför nedslagsplatsen.
Så där satt en modellflygare på den branta kanten och
slaktade sin modell , på det som skulle med hem.
Det som återstod var en plast- och balsahög, som jag undersolenna former bisatte under stenarna.
Jag erkänner, det kändes som om jag vunnit på lotto,
då jag fann min modell. Oddsen hade inte varit
gynnsamma.
Hade modellen slagit ner i enebuskarna, betvivlar jag,
att jag funnit den igen.
Synd, att min välflygande Spirit gjorde sin sista landning
med en smäll och slutade sitt aktiva liv.
Men eftersom jag flugit den minst 500 timmar på
Hovs Hallar, blev det ju en lämplig plats att gå hädan på.
Då jag klättrade ner, höll det på att gå illa. Jag gick
ner jämte en grus/gräsyta i tron, att det skulle vara lättare.
Det var det inte. Under gräset fanns mindre stenar,
som låg och red och jag halkade på de rangliga stenarna.
En fot åkte ner mellan två större stenar och jag var
tvungen att snabbt dra upp den för att den inte skulle
brytas.
Eftersom jag ryckte upp den, tappade jag balansen och
föll ut från kanten och nedåt. Jag var i ett dåligt läge.
Resultatet blev, att jag föll neråt/ utåt utan kontroll.
Men som tur var, växte det en rönn, där jag föll och jag
lyckades få tag i en av de sega grenarna, som inte
bromsade mitt fall, men fick mig att räta kroppen,
så jag kunde ta emot då jag föll.
Fast med ena handen var jag tvungen att skydda min
väska med min sändare, så den inte krossades
mot marken då jag slog i.
Hade inte rönnen varit där, hade jag inte skrivit detta.
Jag skulle aldrig kunna göra om det, om jag så försökt 1000 gånger !
Nu fick jag bara en bra smäll i skallen, härliga blåmärken på rygg och ben.
Det går över.
När jag hämtat mig efter flygturen, fortsatte jag en
mödosam färd nedåt på stela ben och värkande rygg och anlände slutligen ner till botten.
Där jag, just på gränsen mellan växtlighet och klippor,
hittade resterna av en flygande vinge i delar.
Den hade troligtvis legat där flera år.
Modellen hade varit välförsedd med Silvertejp, om
det säger någon modellflygare något ?
Det enda elektroniska som jag hittade, var bottendelen
av ett servo och sladd. Så jag var inte den ende, som landat på kanten…
Modellen jag fann, var helt omöjlig att se, om man
kom nerifrån.
Kom man uppifrån, röjde den sig med sina frigolitbitar
och silvertejp.
Nedkommen till botten gällde det att ta sig till bilen
på parkeringen. Jag borde gått till bilen på lätta ben efter att jag bärgat
det viktigaste. Men det var inte utan möda, då jag var
mycket trött.
Benen var lika rörliga som telefonstolpar och
varenda sten kändes genom mina sommarskors sulor.
Det tog mig 35 minuter upp till parkeringen.
Jag var fysiskt trött, så har jag inte överdrivit.
Denna promenad tar normalt 10 minuter.
Där jag slutligen ramlade in i min bil och kunde hämta
andan och så småningom fara hemåt funderande på
mina äventyr på Hovs Hallar.
Det var andra gången under 45 års modellflygande
på HH, som jag förlorat en modell under kanten.
Hemkommen kollade jag utrustningen och allt
fungerade inklusive min kamera.
Felet som orsakade haveriet var, som jag tidigare
misstänkt, att hane/honkontakten mellan acke och mottagare hade glidit isär. Jag kollade hemma och det
fanns nästan ingen friktion mellan hane/hona.
Fast det är klart, jag borde haft koll på det efter 1500
starter och ihop- och losskopplingar. Jag har upplysnings-
vis inte använt strömbrytare på mina modeller sen
minst 30 år tillbaka. De var ständigt till bekymmer.
Jag har en 3.2 A mottagaracke LiPo och då jag
kontrolladdade den fick jag i 860 mA, så det fanns
gott om power kvar.
Nu blir det till att skaffa en modell likvärdig min Spirit.
Synd att en Spirit inte går att få tag i från Great Planes.
Man har slutat tillverka den.
Alla bilder tagna med GoPro utom bilderna på Ronny,
som är Sonytagna.
Häng med, om du vill !
Ovanstående äventyr får du aldrig den sanslösa lyckan
att uppleva, om du tillbringar ditt liv liggande i dvala
i en soffa framför en tv.
Ronny, ny hangflygare från Halmstad förbereder.
Start…
…och Multiplexmodellen sticker iväg.
Jovisst är hangflygning roligt !
Ronnys modell ur olika vinklar.
Pilotstället på Platån.
Sista bilden på min Spirit innan den sista flygningen…
En stor del av stranden i naturreservatet vandaliserad av passerandes vilja att resa monument över sin egen förträfflighet
..och här en ytterligare bild.
Klippväggen som var utgångspunkten för letandet
Här har jag kommit fram till branten och är på väg upp
Denna bild visar höjden och de buskage jag dammsög i jakten
Denna bild tog jag 5 sekunder efter jag upptäckt något vitt
Höjden där jag kravlade
Ser du det vita ?
Här pausar jag 10 meter från min modell, som finns under buskarna ovan.
Tror du det kändes som en befrielse att se min Spirit igen Smällen var hård, det ser du på splittret. Min Mobius låg på marken 5 m nedanför.Här har jag hasat mig in under buskarna. Det var fysiskt svårt att hålla sig kvar på kanten utan att kasa ner . När jag kommit fram, tog jag en överblick för att se, var de viktigaste sakerna fanns.
Man ska inte ha för brått utan ta det lugnt, så gott det nu går.
Efter att jag bärgat det som ska bärgas. Klart för gravsättning…
Krysset utmärker platsen där modellen fanns. Till höger rönnträden som räddade mig.
Här ser du högt upp i branten jag var. Cirka 40 meter upp… Efter utförd bärgning blev det en paus innan nedstigningen. Här kan du se ytan jag slogs med.
Flygbild på platsen för smällen med klippan rakt fram och
den steniga branten vid vars övre del min modell slagit ned.
Omedelbart till vänster, klippspetsen och längst upp branten platsen för haveriet.
Äntligen nere vid stranden. Här kommer lite bilder under mitt stapplande till parkeringen… Naturen är säregen och vacker…
Här kan du se en del av det vilda hanget på HH. Ser du så sprucket berget är ? Synd inte tunnelbyggarna visste detta också. 4-7 m/sek Om det är lätt att gå med lågskor här ….Sure… Nu skimrar mitt mål…
…och det sprids ett skimmer över flygaren oxå…trots allt.
Mina ben och fötter var ömma och trötta efter fredagens extra träning… Målet; Parkeringen framför värdshuset.
Tanken slog mig i måndags, då jag tidigt på dagen stod beredd att starta på Hovs Hallar.
Meteorologen hade förutsett nordliga vindar med styrkan 6-10 m/sek. Dock mellan 06 – 12 var förutsett ca 5 m/sek.
Alltså gällde det att utnyttja tillfället med lite svagare vindar, så jag stod startberedd strax efter 8 i det vackra vädret.
På hanget flög ett 15-tal korpar, i vad som tycktes en tumlande glädjevirvel.
Har du sett ibland då korparna flyger sin aerobatik,
hur de snabbt halvrollar och rollar tillbaka.
Korpluftcirkusenfortgick under ett konstant kluckande
ljud från korparna interfolierat av deras grova kraxande, som är lätt att känna igen.
Är detta sättet att flyga ett uttryck för korpflygglädje ?
Kanske…eller är det bara ett nedärvt beteende under
vissa förutsättningar, som sen tusentals år finns i
deras gener…
Jag hade apterat min Mobiuskamera på kroppen på
min Spirit.
Kameran riktad framåt och lite nedåt, för min avsikt var att få med vingarna. Fast det visade sig, att jag
riktat ner kameran för lite. Nu vet jag till nästa gång
hur kameran bör sitta.
Min start skedde vid betongfortet och kantrotorn var stark. Det blev det vanliga galopperandet, innan jag kom upp i den laminära vinden. Lyftet var gigantiskt i den halvfriska
vinden.
Efter starten och då jag flög på en säker höjd gick jag upp
på toppen av platån och där var lyftet mycket starkt.
Att transportera sig själv med modellen i luften är inte
enkelt…Eftersom marken på HH är svårt söndertrampad
av klövdjur, gäller det att ha split vision, så man ser var
man sätter fötterna…Jag har stått på öronen förut och letat
och försökt få syn och kontroll på en modell, som flög egen
akrobatik, eftersom jag kommit åt spakarna då jag fallit.
Att flyga långt ifrån sig mot morgonsolenkan vara svårt,
då modellen tenderar att försvinna i ljuset och med en
grå molnskärm som bakgrund.
Så inte släppte jag modellen med blicken, för då kan
det vara kört.
När jag flög och jag låg ca 50 över klippkanten, passerade en MD-80 passagerarkärra på väg under lång final till Ängelholm.
Det som var märkligt, var hans höjd. Eller vill jag säga
brist på höjd. Min bedömda höjd då han kom över näsan
på HH var maximalt 750 fot.
Hur kan jag veta det ?
44 års flygerfarenhet på HH har gett mig viss rutin att bedöma höjder relativt omgivningen.
2 timmar fick jag i luften, innan jag beslöt att gå tillbaka till fortet för att landa bakom detsamma på den någotsånär
fria gräsytan.
Jag hade gärna flugit vidare, men jag hade ett avtal med
min tandläkare, som jag inte kunde missa.
Landning kan var problematiskt på HH på grund av turbulens, hinder i form av stenar och träd och framför allt en stark lärotor, som slänger vilket plan som helst som en vante.
Dock så gick landningen perfekt och inga skador.
Under hemfärden hade jag en seg näradöden upplevelse på E6 klämd mellan 2 trailerdragare. Han låg 1,5 m bakom mig. Framför mig hade jag på 50 m avstånd ännu en trailerdragare.
Lastbilschaufförer vägens riddare ? Glöm det !
De försvann då Cabotagetrafiken tilläts inom EU.
Där finns människor som är utan vett och sans där oxå !
Jag tog bilder och stillbilderna är klippta från min video från min Mobius.
Hoppa in om du vill och se på min hangflygförmiddag
på Hovs Hallar. Hanget som ger bäst lyft i Sverige !
Min Spirit med kameran på kroppen riktad framåt.
Min trogna Spirit har loggat 503 timmar nu.
Still going efter många skavanker. Flyger du så mycket
som jag gör, då blir det skador. Den som aldrig flyger
har alltid blankast modell !
Kraftig nederbörd över Kattegatt. Kom dock aldrig hit.
En av korpekvilibristerna…
Just efter start…
Stranden där getterna brukar vistas.
65 m hög klippkant. Jag har landat in i kanten…
halvvägs upp. Efter ett klätteräventyr lyckades jag
bärga min Multiplexmodell från 1977 !
Havet var grönt i dag…
Stranden där vi kan landa, om vi flyger skärm och vi har
sjunkit under kanten i dåligt lyft. En seg promenad
där man får bekänna färg, då vi ska åter upp till Platåns topp.
Kilen du ser här kan ställa till besvär för hangflygare under vissa betingelser.
Möte med korpar
Skygga, men de vill gärna stilla sin nyfikenhet…
Detta är platsen där delar av Ingemar Bergmans film “Det sjunde inseglet”
spelades in. Vidare spelades starten för Andrés nordpolsballong
“Örnen” in här i Troells film ” Ingenjör Andrées luftfärd”.
Segeltorpshanget och längst bort Norrehamn där vindmätaren finns.
Final med bra fart.
Nu full klaff.
Här gäller det att styra i turbulensen.
…och att linjera upp modellen.
…för att kunna…
…sätta den rak på vingarna…
…samt dra in klaffen på 5 cm höjd så de inte skadas vid landningen.
Återigen startberedd vid fortet.
Ser du mot Hovs Hallar med en kikare syns dessa träd tydligt även från Halmstad.
En Horst bildar raukliknande pelare eller torn.
Du kan se här på bilden tagen nära havsytan, att jorden är faktiskt rund. En del av bakgrunden har backat ner under horisonten och skyms av havet.
Vägens riddare (rätteligen skitstövel) som låg bakom mig på 1.5 – 2.5 m avstånd.
Utan känsla för säkerhet är föraren av den polska Scanian.
Jag höll enligt min navigator 90 km timmen. Undrar om
chauffören i den polska trailerdragaren tagit bort fuse
nummer 16 som disablar farthållaren och 89 km/timman
spärren på sin Scania ?
Mitt flygställe vid 15-tiden, då den lilla varmfronten passerat
