…som visar segelflyget, som det då, ca 1930-1935 utövades. Det var i huvudsak hangflyg man ägnade sig åt, innan man i slutet av 20-talet förstod, att man kunde segelflyga dynamiskt i termik.
Wasserkuppe är värt ett besök, om du är i trakterna av Rhön.
Övernattar gör man i Gersfeld några km från Wasserkuppe. Wasserkuppe, vattenkoppen närmast översatt till svenska, är ett 900 m högt berg, som har hangmöjligheter åt flera håll.
Låt mig säga, att om du är modellflygare och vill flyga hang så finns det bättre platser. Wasserkuppes modellflygverksamhet är genomreglerad och till exempel högsta tillåtna höjd över mark är 50m…
Museet på Wasserkuppe är världens finaste segelflygmuseum och har dessutom ett fint modellflygmuseum.
Jag har noga beskrivit våra besök där och du hittar mina inlägg:
Eftersom vi modellflygare av outgrundlig anledning, vilket sägs vara ett Riksdagsbeslut/Fortifikationsverksbeslut, som slår fast att militära övningsområden inte får användas för vår verksamhet, var vi tvungna att ha en annan plats, där vi kunde ha SM för
friflygande OT-modeller.
Platsen var möjlig att finna, tack vare Bo-Eskil, vår ordförandes arbete, ordnade så vi kunde vara på markerna i närheten av häst- och jordbruks- gymnasiet i Bollerup.
Platserna vi flög på var ok, men problemet är, att vi kan vara där först, sen man tagit av åkrarna, vilket lägger vår tävling i september.
Som du vet, är vädret då mera osäkert, med ofta inrullande lågtrycksfronter från väster med tillhörande regnområden.
Naturligtvis drabbade det oss.
Hur kan det lösas ? Tja inte vet jag, men eftersom det enligt anslagna skyltar vid Rinkaby sägs, att Allemansrätten gäller på övningsfältet, så kan vi väl vara där ?
Jag anser, vi ska köra en liten träff där och se, vad som sker. Personligen tror jag inte vi blir bortmotade, om inte övningsverksamhet pågår.
Värt att testa. Fungerar det, kan vi avverka tävlingen i Juni där då.
Med tanke på att man hade scoutmeeting där i somras med flera tusen deltagare, borde, anser jag, ett gäng äldre modellflygare få flyga där under två korta dagar ?
Ja, detta bara en idé.
Här kommer lite fler bilder och som jag påpekat, var det svårt att fotografera med tanke på det usla ljuset, som begränsade möjligheterna.
Här är en bild på kameran som tog de flesta bilderna !
…vi njuter bara av att finnas, då vi är vid stranden.
Det blåste frisk ostlig vind i går, vilket i stort omintetgjorde möjligheterna att hangflyga, eller för den delen termikflyga.
Om jag ska ut med en termikmodell, vill jag inte ha mer än max 5 m/sek, ty annars driver modellen bort snabbt, då jag kurvar. En minuts kurvning ger en avdrift på 300 m.
Emellertid, solen sken och biltermometern sa det var 21.5 C ovanför vägbanan. Så vi beslöt att dra till stranden istället.
Stranden vid Tönnersa-Lagaoset vid Laholmsbukten betyder något särskilt för mig och oss. Jag har varit här flera hundra gånger och flugit med mina hangmodeller. Vi brukar ofta
promenera och vidga vyerna här.
Hanget har efter stormar blivit högre och bättre, varför det vid lagom vind, 3-8 m/sek väst, alltid är flygbart antingen med modell eller skärm. Sen är det ingen nackdel,
att det 20 km långt…
Kör du förbi på E6 och du är hangflygare så ta en avstickare. Info kan du få av mig: 0706277120.
Vi åkte alltså till Sveriges längsta sandstrand, där det trots
den friska vinden var helt lugnt nedanför dynkanten.
Vinden blåste således ut mot havet.
Havet låg som kvicksilver och den enda aktivitet vi kunde erfara, var flugfiskare som stod utanför Lagans mynning och försökte fiskelyckan.
Så inte behövde vi trängas. Medfört var ju grillen med tillbehör.
Under seneftermiddagen passerade sträck med migrerande tranor,
vilka under sin resa förde ett högt och intensivt resonemang
med varandra, om det som berör en trana…
Tranor är ett i alla avseenden ett välanpassat djur. Dessutom är tranan som bekant en mycket god segelflygare.
Grågäss, kanadagäss kom i aldrig upphörande eskadriller
sträckande förbi.
Ute över Laholmsbukten sträckte på låg höjd andfåglar
med sitt snabba energiska flaxande.
Då vi gick till bilen, passerande dynområdet med sina
sandbunkrar, tror jag, vi såg 2 fältpiplärkor.
Min ledsagare hon är mycket duktigare på fågelarter,
än vad jag är, så jag litar på henne.
Det var en snabb observation och det är en liten fågel,
så artbestämningen är ju osäker.
Men vi kan hoppas, det varfältpiplärka, som återvänt till naturskyddsområdet, efter det att länsstyrelsen återställt
naturen, till det skicket som den var för 50 år sedan.
Vi gjorde inget annat än njöt av tillvaron i våra stolar och det var så varmt, att vi spände upp parasollen mot solskenet.
Ibland njuter vi av livet bara genom att finnas till eller …
Nere vid havskanten hade bildats en liten vall, ca 0.5 m hög längs en lång sträcka. Om den kanten finns senare i veckan, ska jag ta dit en segelmodell och visa, att det går att flyga hang på en halv meter hög sandkant. Så hoppas på västlig vind.
Som du säkert märkt, faller mörkret hastigt nu. Därför packade vi ihop kl 1930 och åkte hem nöjda med, vad naturen gett.
En sak beundrar jag , var gång jag är vid stranden och det är: Den obrutna horisontlinjen i havet.
Jo, det blev några bilder som illustrerar våra upplevelser.
Bilderna tog jag med min 13 år gamla
Alltså en kompaktkamera utan större tekniska finesser. Men det fungerar lika bra i dag, som den gjorde, då jag köpte den 2004. Vad är det man säger…det var bättre förr.
Kanadagässen kom i stora eskadrar.
Ser du hur lugnt havet är ? Det skapar ro i sinnet.
Det enda som hördes från havet var småpratet,
från de små vågorna, som smygande bröt mot sandkanten.
Den ostliga vinden har låtit strået pendlande gräva sin oavslutade
cirkel i sanden. Det går inte fort, men varför ska man ha så
förtvivlat brått?
Vad var det Arkimedes sa, då de romerska soldaterna kom ? Noli tangere circulos meos. (Rubba inte mina cirklar.)
Det kom lite illavarslande moln bortom horisonten…
…men inte hindrar det oss från att grilla.. Biltemas portabala grill. Bästa jag använt.
Klart mitt sällskap lyfter på kepsen, om man får en så här fin utflykt…
Här ser du en horisont, skarp som en knivsegg.
Som sagt, det såg lite mörkt ut…
…allt medan gässen passerade.
Det var tyvärr halvskymning, då jag plåtade en liten flock tranor.
Jag vågar säga, att jag tycker, denna bilden är hyfsad. Inget Photoshoppande.
Det, tillsammans med en temp på 15 grader och solsken,
avgjorde mitt flygbeslut. Att åka till HH och få några timmar i luften förhoppningsvis.
För NNO vind brukar garantera fint lyft på Platån.
Så in med grejorna i bilen och iväg 0930.
Vid framkomsten var vädret just som förutspåtts, kanske
lite mer vind, ungefär 4 m/sek , just då vi anlände och det
var en behaglig temperatur tack vare den relativt svaga
vinden och solskenet.
Som vanligt vid denna tiden på året gott om turister,
främst från Tyskland, vilka upplevde vår svenska natur.
Vi lossade bilen och knegade upp till Platån med modell,
radio, kaffe och stol. Backen upp till Platån är inte vänlig,
att gå i. Efter regn har gruset eroderat bort och vägen är
full av sten. Kanske länsstyrelsen i Kristianstad kunde
ordna gången ?
Uppkomna till Platån såg det vädermässigt bra ut och
efter att ha fått svära en stund över egen glömska, jag
hade glömt min lilla verktygspåse, vilket medförde jag hade problem med vingfastsättningens nylonskruvar.
Dock kunde jag, genom att använda en elementluftningsnyckels
“Vingar”, dra åt skruvarna. Du vet, att uppfinningar är
nödens moder…Tur elementnyckeln satt i nyckelknippan…
för då slapp jag knata ner till bilen igen och hämta skruvmejsel.
Efter montering och kontroll förflyttade jag mig österut
på hanget, där det är fritt från topprotorn och kastade ut
för om inte för kung och fosterland så i alla fall för mig själv.
Allt för att kunna komma ut i den laminära vinden med
lite överskottshastighet. Det ger mig säkerhet under
manövrering i turbulent luft.
Du ska veta en sak, att det kan vara synnerligen
turbulent vid starten på HH under vissa betingelser !
Lyftet var mycket fint. Kyttfritt, utbrett och starkt då
jag kom ut i den stadiga laminära vinden.
Fördelen med att flyga på HH är, att du har nästan
obegränsat luftrum att flyga i. Lyftet blir mycket utbrett.
Jag fick 2.5 timmar fin och avslappnad flygning i dag.
Vinden minskade något vid 12-tiden, men å andra sidan
vred den upp och låg rakt in på hanget, vilket medförde,
att lyftet var lika bra som tidigare.
Ingen kan vara mer nöjd, än vad jag var efter sista landningen.
Vi ser mycket mer än modellflygplan , då vi är uppe på Platån
och flyger.
Flyttfåglarna sträckte förbi energiskt i små flockar, tranorna
kom i imponerande eskadrar längs kusten under högljutt
diskuterande och då de kom till just över oss, flög de ett par
tumlande varv, innan ledartranan tog ut en ny kurs åt
sydväst, ca 90 grader avvikande från den ankommande kursen.
Efter en minuts diskuterande drog tranflocken åter iväg
under ordnade former i en V-formad plog.
Tranor är imponerande fåglar. I alla fall röstmässigt. Hade vi människor haft en röststyrka med samma förhållande
som tranorna har till sin storlek, hade vi med våra röster
kunnat rasera Jerikos murar…
Tranan är en fågel med väldigt lite kropp och muskelmassa
i förhållande till vingytan. En trana i likhet med storkar utnyttjar de termiska uppvindarna. Ser du på en gås, så är det ju en genuin muskelmotor,
vilken energiskt och med frenesi vevar fågeln genom luften.
En gås är en stor och tung fågel. Modellflygare brukar säga, sätt på en stor motor, så flyger vad som helst. Ser du på gåsen har den mycket muskler och stark ving/fjäderuppbyggnad. Så den har förmågan att snabbt förflytta sig.
En trana eller stork skulle inte kunna migrera som en gås under ständigt flaxande. Det är alltså därför sådana fåglar föredrar termikflygning.
Vill du studera det närmare, rekommenderas att du
åker till Bosporen och studerar flytten över Europas
södra gräns. Jag tror, du kan finna filmer på YouTube.
Vi hade två tornfalkar, som flög framför oss på hanget
och ständigt kom migrerande ormvråkar, som steg på
hanget och sedan hoppade in i en termikblåsa för att
kunna kurva upp sig för resan söderut.
Fortfarande, då vi inte haft frost, så fanns det gott om
björnbär och flera var ute och plockade. Uppe på Platån
växer det gula kantareller, men var säger jag inte…
Efter 4 timmar stapplade vi, nertyngda av våra grejor
och positiva upplevelser ner till bilen, lastade och vände
nosen mot hemmet och varande mycket nöjda med
ännu en fin flygdag.
De flesta bilderna är klippta ur Mobiusvideo, därav den
sämre kvaliteten.
Åk till Hovs Hallar du också !
Start Platån 1015 med min Spirit.
Ser du “strecket” i luften till vänster om modellen ? Det är spetsvirvlarna från vingarna, från en passerande Airbus,
som låg på lång final till troligtvis Köpenhamn eller Ängelholm
Ett resultat av det inducerade motståndet manifesterat i molnen
Tja…en Spirit Elite med nästan 400 timmar på vingarna.
Detta är ett flygplan jag varmt rekommenderar både för termik
och hangflygning. Det flyger rätt trimmat utomordentligt väl.
Planet skapar glädje både för den mer eller mindre erfarne modellflygaren.
Tornfalk plåtat på långt håll.
En typisk silhuett.
Det kom en flock på ca 50 tranor flygande i snöplogsformering…
Framkomna till Hovs Hallar löstes den välordnade plogen upp sig och…
…en viss tveksamhet eller förvirring tycktes råda…
…under vilken tid tranorna högljutt och livligt diskuterade,
vad som borde ske med sina bastubestarka raspiga röster…
…men ledartranan, heter det så, tog ut en ny kurs och startade motorn på nytt…
…genast såg vi hur plogen började danas …
…och transällskapet kom åter i ordning för den långa resan…
Se på vingspetsarna hur fåglarna har arrangerat fjädrarna
för att eliminera det inducerade motståndet. Säkerligen mycket
effektivare konstruktion än de winglets, som används på flygplan.
Annars hade ju naturen konstruerat de på annat sätt på tranorna eller hur ?
…mot södra Europa och Afrika…
Tranorna är vackra djur med lysande färg i fjäderdräkten…
…tyvärr var fåglarna långt ifrån mig och ljuset var uselt…
…vilket gör det så gott som omöjligt att urskilja det röda på huvudet…
Nu börjar det stabilisera sig i gruppresan…
…allt under överinseende av trangeneralen själv i täten.
På väg ut till start igen.
Du ser, jag laddar ordentligt i utkastet !
Ovanför min modell kan du se vortexen
efter Airbusens vingar som ett snett streck.
Undrar hur många km jag under 44 år har flugit på Hovs hallar ?
Mellan tummen och pekfingret, 200000 km…
Här har du chansen att få spektakulära flygupplevelser !
Även om du inte kan flyga på grund av fel förhållande,
så kan du ta med dig den fina naturupplevelsen hem.
SAR-båten från Båstad ute på uppdrag.
Dock icke för att bärga någon modell.
Peppar, peppar, jag har aldrig trillat i havet med någon modell. SAR = Search And Rescue
En liten videosnutt från sidan…
Landat, klart och slut ! Jo, stigen du ser är landningsbanan.
Det är ju bara så makalöst roligt att modellflyga !
Här får du de sista planerade bilderna från Bollerup och det Svenska Mästerskapet för Friflygande OldTimermodeller.
Hoppas mina inlägg har gett dig en känsla för vad friflyg med modeller konstruerade för 50-80 år sedan innebär.
Själv var jag tvungen att lämna tävlingen kl 1300 på lördagen, så vad som hände därefter, har jag inte dokumenterat. Vi ses vid nästa års SM, om allt är med oss !
Detta är bilder från lördagens tävling.
Blåsigt och lite regn då och då.
Svårt att fotografera men lite bilder blev det.
Ånyo är bilderna tagna med en systemkamera,
men flera bilder är från min Mobius “Kepskamera”
därav grynigheten.
Det kommer en mindre post med bilder till så håll ut !
Bilder och text (C) hangflygning.se
Modell, regnställ och stövlar. Standardutrustning SM i OT-friflyg 2017
Ser ut som en paradox, att man flyger med OT-Modeller på ett fält, som ser ut att var planterat med vassa pinnar…
Markku startar
Hur många av oss springer på en leråker då vi är 92 ?
Det var frisk vind, vilket frestade modellen…
…vilket Markku försökte lösa genom att spring med vinden…
…och försöka koppla ur…
…för att rädda sin modell…
..men det är svårt…
…och vingen lossade varvid…
…Markku kunde bara åse hur delarna…
…singlade ner som konfetti…
…här syns kroppen på väg ner i marken…
Dock detta haveri visade på ett utmärkt sätt, vad
begreppet “rotation” runt en bäryta innebär,
då vingarna roterade sig fram i en cirkel i luften.
Om du är intresserad läs här och förstå.
…och piloten kan bara stå och se på…
Men som du ser blev det inga större skador på modellen.
Hämeenlinna modellflygklubb
Pär Q
Helkoncentration från Pär.
Aurikel…ett säkert kort.
En modellflygdag i Skåne.
Lars modell på väg mot marken.
Svåra skador, men lagades i bilen för att åter kunna flyga.
Martin, Fredde och Lars-Erik.
I väntan på termik ?
På vårt boende Österlens Gästhärbärge. Floda, Martin och Fredde.
Om vi inte hade bra väder, så hade vi som bodde hos Henry på Österlens Gästhärbärge ett mysigt boende med en utmärkt frukost, som sörjde för vårt energibehov långt fram på dagen.
Söker ni en plats att bo så kolla på Österlens Gästhärbärge.
Ni kommer att få en fläkt av tidigt 60-tal…
Tävlingen fortsatte avbruten eller störd av intermittent nederbörd. Men som tidigare sagts, dåligt väder stoppar inte en sann modellflygare.
Vi körde på och vi genomförde tävlingen även om vissa betingelser var emot oss.
Nu blir det bilder. Tagna med min systemkamera och min “Kepskamera” en Mobius.
Jag ville visa att flyga en canard inte är enkelt…
Fena och sidoroder på en av Markkus canarder. Det som syns just framför fenan är…vingen.
Är stabbens tiltning…för modellen ska kurva…
..nja, tiltningen är nog i häftigaste laget.
Så Ove från Danmark och Andrea rättar till det.
En Kalle Anka klar för start.
Sammanlagt 140 års modellflygerfarenhet ! Respekt
Markku ska släppa Mattis “Bernfest”.
Bernfest, en mycket välflygande modell…
Jag har sett och dokumenterat flera sådan modeller och de flyger alla mycket bra.
Ska jag ha en teori varför den har så fin flygkaraktär, vill jag peka på V-stabben. En optimal V-form, rätt stabbprofil och hyfsat Re-tal.
Man kanske inte väger in Re-talet på stabben alltför ofta…kanske man bör göra.
Jag tycker med min erfarenhet, att en V-stabbe med mindre V-form flyger bättre. Detta gäller rc-modeller avsedda för termik. En stabbe med moderat V-form borde även gynna en friflygande modell.
Markku drar upp Kalle Anka, en av sina canarder.
Det ser märkligt ut med en modell, som tycks flyga baklänges på linan…
Än så länge allt under kontroll…
…men börjar inte stabben ändra anfallsvinkel nu ?
Jag med min dåliga kunskaper i friflyg tycker,
att modellen fusar på linan ?
Kolla stabben…
Kalle Anka fusar ner eller snurrar ned av annan orsak.
Linan sitter ännu fast i kroken.
..och Kalle Anka närmar sig Terra Firma.
Där släppte linan.
Modellens beteende efter den hade släppt linan var väl som då den fusar.
En märklig modell, canarden. Canard betyder anka på franska.
Snart nog…
…landar den oskadd.
Bo-Eskil ordförande SMOS Sverige.
En vacker modell med klassiska kännetecken för sin epok.
Här redovisar jag lite sekventiella bilder, för att ge dig en annan infallsvinkel.
Det finns också lågupplösta bilder tagna med min “kepskamera”, vilket är min Mobius som är fäst med kardborreband på ovansidan av skärmen på min mössa.
De lågupplösta bilderna är på ca 300 kB jämfört med de andras 5-10 mB.
Kameran inställd på att ta 4 bilder/sekunden. Jag kan kontinuerligt plåta i 90 minuter.
Ett bra hjälpmedel om man ska följa ett pågående event, där du inte vill missa för mycket. Visserligen med låg upplösning men man ser, vad det föreställer i alla full fall !
Luta dig bakåt, här kommer ögonblicken från Bollerup.
Översikt
Lars-Erik, Per och Lasse vid ankomst till fältet lördag förmiddag.
Det såg inte välvilligt inställt ut mot pappersklädda vingar, men det visade sig, att stjälkarna var relativt mjuka.
Pär Qvarnström filosoferar inför lördagens starter…
Karavanen som irrade omkring som en färglad kålmask i det sydskånska odlingslandskapet.
Söndagspromenader ? Nä, men friflygare som ska hämta sina modeller efter flygning på torsdag/fredag.
Jo, i Skåne campar OT-flygare mitt ute på en lerig åker…
smooooth…
Carioca
Markägaren som lät oss låna sin åker, så vi kunde genomföra delar av tävlingen.
En jordbrukare med sina barn. Tack vare vår ordförande Bo-Eskils kontakter löste det sig med tävlingsplatser på bygden.
Martin assisterar Fredde med sin Carioca.
Lite teknik på Freddes maskin.
Ok, nu kör vi !
Ser bra ut. Det blev också en max.
Bernfest… bergfast. Matti Pyykkö med sin framgångsrika och välflygande modell.
Kvinnan i ett väl samarbetande familjeteam.
Fly baby !
Bo-Eskil förbereder och gör en start.
Men man har ju alltid tid för lite prat…
Klart att Bo-Eskil är glad…fin modell och härligt väder …
Det finns något vädjande i Bo-Eskils blick eller ?
…men det hindrar inte modellflygare att genomföra sin tävling.
Jag vet, de flesta är intresserade av bilder från tävlingen. Som jag tidigare sagt, var det dåligt ljus, vilket påverkade möjligheterna att få till bra bilder. Det gäller i alla fall med min enkla utrustning. Men det blev som det är.
Flera av bilderna är tagna med min Mobius kepskamera,
som ger bilder som storleksmässigt bara är på ca 250-300 kB.
Detta kan förklara “grynigheten” hos en del bilder.
Bilderna är ordnade i tidsföljd något så när. Mina kommentarer håller jag sparsamt, då jag vet mina besökare har mycket mer kunskap om friflyg, än vad jag har.
Här kommer lite bilder från trakterna av Bollerup.
Ett bestående minne från torsdagens och fredagens flygningar,
om inte man hade något annat, så var det leran under stövlarna,
som gjorde att fotbeklädnaden kändes viktmässigt, som om vore
de dykarskor.
Fältet på torsdagen. Hade det inte varit för vädret så…
Anders Sellman…
…startar.
Lars-Erik Fridström på finalen…
Lars som alltid har trim och ordning på sina modeller för en tävling.
Ingvar Nilsson från Brämhult hade med sin husvagn, som undergick en pågående ombyggnad.
Sekretariatet inhystes i ett hästtransportsläp. En innovativ idé !
Campare på den skånska bygden ?
Ja, du ser vad modellen heter.
Göran
Startsekvens
Gudarna ska veta, det var svårt att plåta i det dåliga ljuset, om objekten rörde sig, vilket kräver kortare slutartider, för det ska bli hyfsat skarpt…
En OT pilots fighting face
Ryggen tillhör Lars-Erik från den småländska metropolen Anderstorp.
Hasse Bengtsson Halmstad med medhjälpare i duggregnet…
Hasses modell som flög utmärkt.
Det enkla är det bästa och lättaste.
En av våra norska vänner förbereder en start.
Kanske jag haft med denna bilden förut, men den får åka ett varv till.
I stolen Bo-Eskil tagande skyl i sekretariatskärran. Utanför alltid glade Fredde Dalstrand från Alingsås.
…fast sanningen var, att vi hade regn, regn och regn. Kryddat med
byiga vindar toppade med turbulens efter sin färd över det skånska jordbrukslandskapet.
Oldtimerflygare är dock ett segt släkte och låter sig inte hindras av
tråkiga väderförhållanden. Det går att flyga, även om det driver lite regn.
Bara man har viljan.
Vi hade tävlingen på marker runt Jordbruksgymnsiet Bollerup
utanför Tomelilla.
Vår ordförande, Bo-Eskil, har tidigare arbetat vid lantbruksgymnasiet
som lärare och har värdefulla kontakter med jordbrukarna i omgivningen,
vilket naturligtvis underlättade för oss, då det gällde att hitta lämpliga
fält för friflygande modeller.
Att anordna ett SM för friflyg är inte enkelt. Vi måste för det första
ha ytor att flyga på, vilket vi förr hade, då vi kunde vara på övningsfältet
vid Rinkaby, men det är stäckat nu, tack vare ett riksdagsbeslut,
som tycks vara grundat på ett svart hål av okunskap.
Bo-Eskil med sina kontakter har lyckats ordna platser,
där vi kan vistas med vår flygaktivitet.
Vi kan alltså inte ha SM förrän grödorna är tagna, så vi kan vistas på markerna. Det gör att vi tidsmässigt hamnar i början av September,
vilket medför risk för dåligt väder.
Naturligtvis hade jetströmmen över norra Europa tagit en annan
bana nu och lågtrycken kom över södra Sverige som på ett
pärlband bogserande sina tillhörande nederbördsområden.
Det tredje som måste tillgodoses, är möjlighet till boende och
det löstes genom att vi bodde hos Henry på Österlens Gästhärbärge
i Glemmingebro. Det kan jag rekommendera, då det är ett billigt
och bra boende med en anstrykning av sent 50-tal och tidigt 60-tal.
Så tre olika kriteria måste uppfyllas, för att vi ska kunna genomföra
en friflygtävling. Rätt plats, rätt tid och bra logi. Inte lätt att tillfredsställa alla deltagares alla önskningar.
Men tävlingen genomfördes med hjälp av regnkläder, gott humör
och lite djefvlaranamma !
Att fotografera dessa tre disiga och regniga dagar var inte lätt.
Det var dåligt ljus, vilket naturligtvis påverkade bildernas
kvalitet, i synnerhet då jag använde zoomobjektiv.
Men bilder i någon form blev det och jag kommer att redovisa de i något så när tidsföljd med kommentarer, där jag kan
lämna det.
Bilderna tagna med systemkamera och min kepskamera,
en Mobius som tar 4 bilder/sekunden i Hd.
Vi flög torsdag-fredag-lördag. På lördagen var jag tvungen
att köra hem kl 1230, så vad som skedde efter denna tidpunkt,
har jag inte dokumenterat på bild.
Resultatlistor kan ni så småningom läsa på SMOS hemsida
och kanske jag får de skickade till mig, så jag kan publicera de
på min blogg.
Ok, upp med paraplyerna, luta dig bakåt så kommer det lite
inledande bilder på SM för friflygande OldTimerModeller 2017
tagna av en fotograf som inte själv är friflygare, utan som bara är
intresserad av OT friflyg, vilket naturligtvis styr mitt sätt att välja
motiven !
Bollerup med eller utan modellflyg, det är värt ett besök.
Bollerup var privatägt men donerades till staten under vissa betingelser. Är nu lantbruks- och hästgymnasium.
Hela anläggningen i mycket fint skick.
Med flera historiska byggnader.
Vad tror du utbyggnaden är ? Just precis, så såg det ut förr i tiden innan man drog i ett snöre…
OT karavanen börjar anlända.
Briefing av Lasse och Anders.
Tycho, Lasse och Anders
Modellflygnestorn i Norden, Markku Tähkäpää 92 år ung ! I bakgrunden Matti Pyykkö.
Förste man ut Lars-Erik Fridström från Anderstorp
En innovation för 2017: Sekretariatet rymdes i ett hästtransportsläp. Praktiskt och enkelt med tanke på vädret !
Kanske de lokalt boende undrade, vad det var för galningar,
som skulle tälta på en lerig åker nu ???
…men det är friflygarvindskydd.
Denna bilden visar lite grand, hur bedrövligt ljus det var i det skånska diset och regnet.
Inte direkt kristallklar sikt…
Men vi flög så färgen inte hängde med…
Allting sägs gå med elektricitet, men här går det i alla fall med gummiband.
Det kommer mycket mer bilder. Ge mig lite tid bara.
Lördagen bjöd oss fin termik med solsken, nästan ingen vind och
en atmosfär som var synnerligen labilt skiktad.
Alltså upplagt för flyg. Så iväg till min vanliga
termikflygplats med mina vanliga modeller.
Det gäller, för mig i alla fall, att utnyttja de tillfällen som finns under den varmare årstiden, vilka har goda
betingelser för termikflyg. Höst och vinter nalkas med
mindre angenämt väder…
Termik fanns det redan 0930 i rikt mått. Som vanligt, väl uppe på
150 m, behövde jag inte kämpa om höjden.
Snarare tvärtom. Hur ska jag undvika att komma för högt…
Som alla aktiva termikflygare vet vi som flyger just for the fun of it,
att vi när en önskan att komma högre och högre …vilket innebär en viss risk.
Inte så att Ikarus öde skulle drabba oss om vi flyger för högt,
utan vi kan tappa modellen ur sikte.
Oavsett hur innovativt du målar din modell, med streck, fluoriserande färger eller andra fantastiska färgkombinationer,
så blir det så, att på 600 m är alla modeller grå.
En sky med gråa moln, eller en sky med skarp sol som reflekterar i modellen gör, att vi som flyger högt och långt ifrån 0ss, vi har problemet att kunna semodellen säkert under
flygningen.
Vänder du bort blicken i 2 sekunder eller är ouppmärksam, kan du tappa bort ögonkontakten med din modell. Då kan det vara kört.
Enda räddningen för mig, om jag misslyckas att få syn på den , är att dra i nödbromsen.
Det vill säga, jag slår av sändaren, därmed initierande
så modellen går in i förprogrammerat failsafe-läge.
Min Avas FailSafe är:
Full aerodynamisk broms, stängd motor, en aning höjdroder och ytterst lite sidoroder.
Då går modellen i en sjunkande kontrollerad cirkel snabbt mot marken. Allt syftande till att
skaffa mig tid.
Detta läget har jag noga provat ut och jag testar
alltid att mitt Fail-Safeläge är aktiverat före start.
Ibland hade jag önskat, man kunde lösa ut en rökpatron i
en modell, om man tappar kontakten. Finns att köpa.
Det hade givit mig en möjlighet att finna en mer eller
mindre friflygande modell som är på rymmen.
Min erfarenhet då jag tappat modellen är att försöka känna igen molnformationen, där jag sist flög. Spana av den ytan. Får jag inget napp, så spanar jag längs en tänkt flygbana
med vinden. En Ava flyger fort och flyttar sig långt på 10 sekunder.
Flyger du med ca 60 km/timman flyttar du dig 225 m
inräknat avdriften med 5 m/sek vind.
Under letandet efter modellen är jag hjälpt av telemetridata från ljudet från variometern och höjdmätaren. Det ger mig
en anvisning om hur min modell beter sig, även om jag inte
kan se den
Förra sommaren blev en räddning för mig, då jag tappade
modellen, att jag hörde det laminära suset över vingprofilen. På en Ava hörs det långt. Med långt håll menar jag
från 250 m höjd plus horisontellt avstånd till modell.
Det viktigaste vid ett tapp är att ha nerverna under kontroll och att jag agerar efter en plan. Irra inte planlöst med blicken. Din modell finns i regel
aldrig, där du tror den finns, för då hade du ju funnit
den med en gång.
Nej, man blir alltid överraskad att finna den i regel
långt bort från det förmodade området.
Flyger du bort din modell, så markera riktningen i
marken, genom att skrapa ett streck i marken i den
riktning, där du sist såg modellen. Kolla sen vindriktning och vindhastighet och försök
uppskatta med ledning av höjden, hur långt modellen
kan ha drivit iväg.
Sen tar du fram kartan, som du naturligtvis alltid har med dig och din syftkompass, för att rita in bäringen, där du sist såg modellen och den bäring du uppskattar den har efter landning och avdrift med vinden.
Ja, sen är det bara att leta…
Jag höll mig i dag innanför ramarna och hade koll på
min modell.
Inte bara höll jag tillbaka på höjden för avståndets
skull, jag hade lyckats smeta solskyddssalva ? på
min ena kontaktlins , vilket gjorde, att synen på
ena ögat var suddig.
Hur som helst, efter 1 timma i luften skulle jag landa
och byta batteri i min Gopro. Min modell landade framför två personer, som kom spankulerande med
sin hund och det visade sig var Sam Lundqvist,
Pärs ättelägg med sin hund i koppel och sin kvinna lösgående…
Ett roligt återseende då vi inte träffats på 20 år.
Sedermera dök även Lundqvist Sr upp för att flyga sin ASW-15.
Jag bytte mitt batteri i kameran och startade på nytt.
Runt 1330-tiden var jag nöjd, packade ihop och åkte hem. Dessutom gjorde sig sjöbrisen påmind genom att sopa
bort termiken.
Det var första gången i år, som sjöbrisen gjort sig
märkbar här, så det påverkade min flygning på ett
avgörande sätt.
Men jag var nöjd, med de 2,5 timmar jag fick i termiken.
Min totala flygtid med min HyperAva i termik är nu
802.5 timmar.
Minst.
Jag plåtade med olika kameror och här kommer min
story från i lördags. Den kameran jag får bäst bilder med
och jag menar då, inte tekniskt utan händelsemässigt,
det är min Mobius, som jag har på mösskärmen fäst
med kardborreband.
Med kameran på mösskärmen är jag ständigt med i
händelserna, för sker något, då ser jag åt det hållet
och då är ju kameran med och alert.
Mobiusen tar oväntat bra bilder. Jag har ställt in
4 bilder/sekunden tagning då jag har 32 Gb minneskort
och utbytt batteri med dubbla kapaciteten mot originalet.
Finns att köpa nå nätet i England.
Det ger mig möjlighet att ta ca 10K bilder. Som i sin
tur medger ca 60-70 minuters kontinuerlig fotografering.
Du kan också videofilma i Hd och sen klippa stillbilder
ur videon.
Med video får man större valfrihet på bekostnad
av kvaliteten. Jag föredrar utifrån min erfarenhet
stillbildstagning.
Vad flög du i lördags?
Take-off med Avan.
Jo, det var bra termik.
…för jag fick en blåsa på 75 m höjd.
Dags för landning nummer 1.
Ser ju bra ut…
Halv broms 2 dm upp…
…då är det klart för sättning…
…stabben i marken i alla fall…
Ett par hoppade för säkerhets skull åt sidan…
…vilket visade sig vara Pärs son Sam med dam och hund.
Jag ser, att tiden hade gått sen vi sist sågs…
Godda !
Kommer du ihåg 1974 då jag…
Lite avklätt…
Efter regnskvättarna har växtligheten tagit ny sats.
Fibblorna fäller ut sin vackra kronblad…
…och Pär fäller ut sina vingar på sin ASW-15
Nu blir det en start.
Det var just vid Pärs start dåligt lyft med turbulens…
…med vinden kommande snett från höger, så det blev
en medvindssväng här, vilket inte gör flygningen enklare.
…och här blev det en landning efter att modellen gjort touch-and go på buskarna…
…som jag inte vill undanhålla mina kära besökande.
Vi skulle ut i naturen under tisdagens vackra väder, medförande en kaffekorg för att kunna sitta och insupa natur på en vacker plats.
Under färden kom vi på, att det kanske är svampdags nu. Jo, vi har ju fått några regnskvättar och det kanske hade satt fart på svamparna ?
Så vi gjorde en halvhalt vid en plats, gick in i skogen och hamnade i ett svampparadis. Jag har aldrig sett så mycket svamp !
På kort tid fyllde vi först en ICA-kasse med fina Karl Johan. Kasse två fyllde vi till hälften med tratt- och hälften med skogskantareller. Vi hade bara två kassar med…
Det växte kantareller, var du än såg nästan. Många små, men om 2-4 dagar ska vi dit och skörda igen , då är de stora.
Så halvhalten i skogen, det blev en helhalt. Vi blev så fångade, att vi glömde kaffekorgen…för en stund.
Då man hittar mycket svamp, drabbas jag i alla fall av något som kan liknas vid fiskefrossa. Kan man kalla det svampfrossa ?
Vi fortsatte vår naturexpedition till en vacker sjö, där vi parkerade oss på en bänk och intog medhavd fika.
För att sedan åka hem och rensa svampen, som till en del omvandlades till svampstuvning att ha på en macka, vilket var dagens fina belöning till plockarna !
Så här såg det ut i John Bauerliknande skog, då vi var ute,
när solen stod lågt på eftermiddagen.
Denna skogsväg var garnerad av trattkantareller.
Dessa plockar vi inte.
Trattisarna var inte jättestora, men stora nog.
Jag tycker trattkantareller har bättre smak än gula skogskantareller. Fast bäst smak har taggsvamp.
Olika soppar fanns det gott om.
Många ätliga men smakar inte speciellt bra.
Liselottes svampplockarteknik…
Lika inbjudande vacker som dödligt giftig.
Kolla dess uppbyggnad. Nästan som ett modellplans vinge…lätt och starkt.
Hittar du en trattkantarell…då finns det flera.
En liten sjö i skogen. Vi förväntade oss att se en stor älgtjur
stående här med huvudet under vattnet betande näckrosrötter …
…det ser man ju alltid på naturfilmer eller ?
Sjön där vi fikade. Stillhet och inget stads- eller trafikbuller.
Ingvar Nilsson lämnade en kunnig kommentar angående svamp,
som jag tycker är värd att lyfta fram.
Ingvar Nilsson Brämhults stolte pilot.
Här kommer Ingvars kommentar:
Fina skogsfoton!
Det är litet tidigt för trattisarna, men jag har också sett dem –
oktober brukar vara trattmånaden annars…
Ja, inget är sig likt nu för tiden…
Jag skall här, i den händelse att någon som läser detta inte
vet hur trattisarna allra bäst skall användas, beskriva mitt recept. Enligt min åsikt är det en styggelse att göra sås eller soppa
med hela färska trattkantareller, eftersom skaften är rysligt sega. Såhär har gjort sedan 1982, då jag första gången råkade på
dessa svårupptäckta filurer (om man står upp alltså, sitter man
på huk syns deras ben med den typiska gråa räfflingen uppe vid
hatten och som avtar neråt.
Jag delar dem på längden och lägger på tidningspapper, har man
ett pannrum, är detta det perfekta stället att torka svamp, men
vardagsrumsbordet funkar bra det med. När de är torra, läggs de i
glasburkar, som kan innehållit sylt eller smörgåsgurka och locken
skruvas åt.
Vid högtidliga tillfällen så använder jag en handfull torkade
trattisar helst till att blanda i köttfärs – finessen är, att antingen
skall man mortla eller krossa i handen, så det blir mer som ett
grovt pulver (typ havregryn).
Om man köper köttfärs i den vanliga livsmedelsbutiken,
så brukar ju stekpannan närapå svämma över av allt vatten,
som köttfärsen släpper från sig, men med svamppulvret
inblandat väl, så suger svampen upp vattnet (som en svamp)
och tillagningen av köttbullar eller pannbiffar går avsevärt
fortare, dom blir saftigare och smaken är helt underbar!
Bor man i ett tättbebyggt område så kan man se att folk som
känner matoset nyfiket försöker kolla varifrån det luktar så
himmelskt…
Man kan även sylta trattisarna – ja t.o.m. göra TrattkantarellChutney.
I början av 1980-talet bodde jag i ett litet hus nära skogen i Härryda
. Det var min svåger, som visade mig, att jag bodde i princip mitt
i svampskogen. Efter jobbet plockade jag en 5 liter flera ggr i
veckan, ja det var ju skumt i skogen, men om man inte har lampa,
så ser man rätt bra ändå.
Vid ett tillfälle satt jag på huk och klippte dessa godingar med sax (absolut snabbaste metoden) och det tog liksom aldrig slut och det blev nästan mörkt. Jag fick en obehaglig känsla, att någon iakttog mig, men jag hade inte hört några främmande ljud.
Jag fortsatte och klippa någon liter till, när jag hörde, hur det flåsade. Jag ser mig försiktigt omkring i dunklet och bara 6-7 meter ifrån mig står en älg… sådär snett nerifrån är dessa djur ofantligt stora. Man har ju hört alla berättelser om de som blivit jagade av ilskna älgar men denna verkade så fridfull. Jag sa något till älgen och reste mig sakta – den plirade med sina ögon mot mig och började sakta gå åt sidan helt ljudlöst.
Sådär 6-8 år senare hade jag börjat jobba på dåvarande AB Hässle
i Mölndal och första hösten där, så kom trattkantareller på tal
(det är så att organiska synteskemister är väldigt duktiga på god
mat o goda viner etc) och det var flera, som aldrig sett en trattis.
Jag bestämde, att vi kunde träffas vid Rya Hed på lördagsförmiddagen och gå ut och se, hur mina gamla svampmarker var, det var nu väl sent på året, men man kan ju plocka trattisar även efter nyåret…
Ja så var vi där ett knappt 10-tal kemister, 5-6 cocker spaniel och jag.
Vovvarna var glada och for runt i skogen under stort väsen, vi hittade
trattisar men inga mängder. Det roliga var, att det satt en jägare på
pass och de glada spanielarna var väldeliga intresserade av honom.
Då jag kom närmare, kände jag igen honom och han mig –
han ropade något i stil med ”det kunde jag ge mig humhum på, att det
var just DU, som släppt ut en hel kennel med galna hundar…” Ja, han hade nog ingen jaktlycka denna dag…
…och – kolla gärna i delikatessavdelningen på en bra mataffär vad
en liten påse torkade trattkantareller kostar
Bästa hälsningar // Ingvar
PS Trattkantarell är ingen kantarell, utan den är ett eget släkte –
Chraterellus tubaeformis om jag minns rätt. DS
Jag är inte nödbedd, då det gäller att hänga med ut och flyga, då vi har så goda förhållande, vilka rådde i måndags, i alla fall i södra Halland.
Kl 12 hade vi uppskattningsvis 3/8 Cu och ingen vind. Det såg ut, att kunna bli en utmärkt termikdag.
3/8 Cu betyder att himmeln är täckt till 3/8 med Cumulusmoln, vilket är en indikator på termisk aktivitet i atmosfären.
Var vi åkte ? Jo, med tanke på eventuell sjöbris drog vi oss ca 10 km bort från kusten. Nu blev inte sjöbrisen något problem, eftersom den inte kom igång förrän vid 15-tiden.
Min modell…ja, det var min HyperAva, som jag utrustade
med en GoPro, som fotograferade parallellt med vingen och
en Mobius, som jag monterat på en hållare på kroppsbommen
som filmade framåt.
Alltså monterat och klart för start kl 1300. Variometern påkopplad och min flygstol på plats med en vattenflaska i hållaren på stolsbordet.
Så iväg med modellen i den stilla luften och 23-gradiga värmen.
Luften var full av fjärilar över gräsytan, där jag startar och landar, som ett tecken att sommaren kanske inte är slut än.
Vi klättrade till 75 m, där variometerns frekvens på pipandet steg snabbt.
Således stängde jag motorn och i samma ögonblick lossade huven i kolfiber på modellen. Som jag vis av erfarenheten har säkrat med en bit persiennsnöre.
Jag har tappat en huv tidigare i åkern nedanför hanget,
som Pär Lundqvist lyckades hitta för mig.
Med huven hängande som ett aerodynamiskt påhäng,
fortsatte min Ava att tryggt kurva högre i termiken.
Jag klättrade verkligen snabbt till 550 m och väl uppe på höjd behövdes inga termikvarv för att behålla höjden.
Det var bara att flyga delfinflygning. Delfinflygning innebär.
att jag i normal luft flyger med normal trim, men då jag flyger
i stigande luft, försöker jag flyga med lägsta sjunkhastighet
och så sakta det är effektivt, för att kunna plocka så mycket
höjdvinst jag kan i stigande luft.
Flyger man under ovanstående betingelser, så känner jag
mig i alla fall helt avslappnad i mitt flygande.
Dock beredd på åtgärder, om de skulle behövas av någon
anledning.
Då det gäller radiostyrt modellflyg, vet jag, visare av 45 års
erfarenhet, att allt kan hända !
Ingen oförutsett skedde. Det enda som dök upp i skyn var, skulle jag vilja säga, en glada som med glatt.. hjärta piggybackade på
min HyperAva i termikblåsorna.
Jag anser gladorna, jämfört med ormvråkar, ärsämre flygare.
Speciellt märks det i termik. Om jag flyger termik med en
glada och jag flyger ut i sjunket och börjar kurva, då hänger gladan på i mitt kurvande, som endast leder till höjdförlust.
Under termikflygning har inte gladan skuggan av en chans
att hänga med min Ava i stiget.
Snart kommer de migrerande vråkarna i stora flockar på sin
väg mot södra Europa eller Afrika. Då kommer vi att få se
på termikflygning !
Kl 1530 landade min Ava i gräset efter nästan 3 timmar i
termiken.
Min strömförbrukning för motor och rx+vario = 885 mA
för hela tiden.
Så du förstår, det var goda förhållanden.
Jag fotograferade med två ombordkameror och hade en
GoPro monterad på en höbal.
Den ville jag skulle plåta min verksamhet och som du kommer att se, blev det en hel del bilder.
Det är för mig lite förvånande, att mina besökare på bloggen
ständigt efterfrågar bilder…så jag tänker låta det komma
sådana även i framtiden.
Bilderna är, med få undantag, klippta ur videofilmer från
GoPro och Mobius.
Hoppa in, knäpp fast dig och njut av mina ögonblick med
min kära Ava !
Koll av allt innan start.
Efter start lossade huven som du kan se.
Till vänster sitter min ständigt närvarande GoPro.
Den fick hänga och dingla i 1.5 timma…
Sladden, som sticker ut vid kameran, är
en antenn för min Picolario variometer.
Den löst hängande huven tycktes inte påverka flygegenskaperna negativt.
Vyerna får ni på köpet…
Dags för landning…bromsa bort höjden.
Ut med bromsen. Jag ser alltid till att ha god höjd vid planering för landning.
Du ser min vita bil till vänster. Precis jämte den landade jag.
Jag kommer in snett beroende på några ryttare med hästar, som jag inte ville störa.
Efter ett par tusen landningar med min Ava,
sätter jag den exakt där jag vill utan problem.
Klart
Denna skyn vill jag bli mött av, då jag ska termikflyga med mina modeller !
Min trogna Ava. Nu försedd med kamera på kroppsbommen.
Min flygstol uppsatt och laddad med vattenflaska.
Ett fibbligt bidrag till glädje för de botaniskt intresserade. Kolla så vackert kronbladen är ordnade.
Kan man säga att skyn lockar ?
Eller använda ett slitet uttryck: The sky is the limit…
De gamla ekarna skapar varje år tusentals frö. Kanske ett frö om året gror och slår rot, ett sådant kan du se här i förgrunden.
På väg ut för start.
Förväntansfull…jomenvisst !
Inget orda om, du se vad jag gör på sekvensen av bilder..
Low pass genom turbulensen med bra fart.
Landning på gång.
Full broms.
Mycket anfallsvinkel för öka luftmotståndet och korta landningssträckan.
Fenan släpar i marken, men vingen flyger fortfarande
trots den höga anfallsvinkeln.
Man hör sägas, att då du landar, ska du flyga så sakta, tills modellen viker sig just över marken…Nonsens. Vingen viker sig inte, då du gör en normal landning, eftersom cirkulationen bibehålls tills hastigheten är noll.
Genom att du flyger saktare, så kommer
helt enkelt vingen till slut inte att kunna skapa
den lyftkraft som krävs för att hålla planet
i luften. Visst kan du vika ett plan vid landningen, resultatet har vi sett åtskilliga gånger i form av ett haveri, som med en
travestering av Procol Harems text kan sägas: Att modellen
“turned cartwheels cross the tarmac”…med känt resultat.
I Sovjetunionen fanns skickliga och innovativa
flygplanskonstruktörer, som i likhet med de tyska
kollegorna av respektive regim fått stora ekonomiska
och materiella resurser till sitt förfogande under mellankrigstiden.
I Sovjetunionen fanns det ett flertal, som det heter
“KonstruktionsByråer”.
Planet som jag bäddar in en film om, är ett
segelplan som byggdes för att prova ut en ny
vingkonstruktion, vilken eventuellt skulle användas
i ett tvåmotorigt bombplan. Konstruktör var Beljajew.
Denna tid såg, i såväl dåvarande Sovjetunionen som
i Nazityskland, banbrytande och nya konstruktioner.
De tyska konstruktionerna satsade på förfiningar medan man lite generalisering kan säga de sovjetiska handlade
om att bygga stort.
Flygmaskinen “Maxim Gorkij” är ett exempel på den
elefantiasis som rådde bland konstruktörerna i
Sovjetunionen under 1930-talet.
Modell här i videon är scratchbyggd av en modellflygare, Markus Frey, i Schweiz och väcker i alla fall mitt
intresse genom, sina till synes, goda flygegenskaper.
Modellen flyger, vill jag säga, på ett majestätiskt sätt !
…återupptog sitt hangflygande på Hovs Hallar efter en kort paus på…32 år.
Johnny från Laholm har efter flytt och lite annat startat upp sitt modellflygande igen.
Fantastiskt roligt att gamla piloter kommer tillbaka till vår fina hobby.
Johnny har byggt en ASG 29 som är utrustad med en uppfällbar elmotor. Jag har alltid hävdat, att allt som flyger duger på ett hang, bara lyftet är ok.
Så hangflyg kräver inte speciella modeller. Johnnys kärra är ju en
termikmodell, men den funkar ok även på hang.
I tisdags verkade det bli utmärkta förhållande igen på Hovs Hallar. Alltnog, vi åkte ner mitt på dagen och möttes av NNV vind ca 4-6 m/sek. Solsken och 22 grader. Således, vi var gynnade av moder natur.
Vi släpade upp våra prylar på Platån, monterade och Johnny kastade ut sin lätta modell…för att vid kanten åka in i kantrotorn och kastas runt som ett löv i en höststorm. Planet landade just vid kanten lyckligtvis utan skador.
Andra startförsöket gick bra. Det var synnerligen turbulent vid kanten,
beroende på det lokala förhållanden, att om vinden ligger lite snett,
förstärks kantrotorn av utseendet på naturen vid hangkanten.
Startar vi under förhållanden, som de som rådde i tisdags,
då gäller det att ha is i magen och gå rakt fram. Detta även om det innebär,
du sjunker under kanten.
Vad som är primärt, är att du håller hastigheten uppe, för att
kunna manövrera din modell säkert.
Efter vi väl kommit upp 35 m, var det som att flyga i varm grädde.
Det var inte ett enda kytt i luften på lite höjd.
Efter lite omtrimning flög Johnnys modell bättre. Lyftet var som
vanligt utbrett och starkt.
Jag klättrade med min Spirit till nästan 300 m över havet på O-tid.
Landningen kan under vissa förhållanden, som de som rådde i dag, vara mycket besvärliga. Bakom hanget finns en aggressiv lärotor, som kastar din modell runt i luften lätt som en plätt…
Att landa på Platån handlar om, att ha bra höjd vid baslinjen,
flyg final med hög hastighet så du kan manövrera snabbt i turbulensen och
använd dina aerodynamiska bromsar för att få bort höjden.
Var inte rädd att ge stora utslag under senare delen av finalen.
Det kommer att behövas !
Tänker du på det, så undvik de uppstickande stenarna, vilka vaktar
din landningsyta…
Johnny och jag fick 2.5 timma var i luften, då vi kunde njuta av våra modeller,
vacker utsikt och härligt väder !
Välkommen tillbaka till hangflygarskrået Johnny !
Vi tillhör ju de sista av de första.
Som vanligt tog jag mycket bilder med olika kameror.
Eftersom det var nypremiär för Johnny, har jag koncentrerat mig på honom
och hans kärra. De flesta bilderna klippta ur videofilmer.
Bilderna på Johnnys modell i luften togs av min GoPro i nosen på min Spirit Elite.
Känns kanske lite ovant att åter vara vid Hovs Hallar…
Jaha, då är det dags igen…efter 32 år.
Sanningens ögonblick…
Nu !
..och Johnny möttes av en ettrig kantrotor, som tog befälet.
Men det löste sig.
En koncentrerad modellflygare.
Hur känns det att åter stå här efter så många år ?
Vi kom på att en keps med sidosolskydd vore bra att ha.
En glad pilot har hämtat sin modell efter dagens sista landning.
Min Spirit med som alltid en GoPro i nosen…om utifall att…
Off she goes !
Hallands Väderö
Platån Hovs Hallar Augusti 2017
Det stora sidoförhållandet på vingen. Försedda med winglets
för att minska motståndet och öka spännvidden.
Här följer flygbilder på Johnnys kärra, så håll tillgodo.
Landningsytan
En tysk turist som fick uppleva en landning med Johnnys ASG-29
Jo, ibland blir jag själv lite less, att inte kunna variera platserna lite mer, då jag flyger. Men det är ju så, att vi är ju låsta till vissa fysiska platser, när vi beger oss ut för att flyga. Därför blir det lite enahanda.
Men i måndags kunde vi inte bärga oss. Nordväst 3-5 m/sek var utlovat, vilket naturligtvis triggade hangflygningsmodulen i min hjärna.
In med modell, stol och kaffe i bilen och ner till Hovs Hallar. Vinden var vid vår framkomst VNV 2-3 m/sek, men efter en stund vred den upp till nordväst och ökade till 5-7 och det var exakt, vad yr.no hade förutsett!
På plats var det oxå en skärmflygare från Eslöv, som jag
borde veta namnet på, men jag har skam tillsägandes glömt det…
Lyftet för min Spirit var inte helt överväldigande de första
10 minuterna, men sedan ökade vinden snabbt upp till 5 m/sek,
vilket skapade perfekta flygförhållanden både för modellflygare och för skärmflygare.
Det mest dramatiska som hände, var att en bil? brann upp borta i Norrehamn. Annars flöt eftermiddagen på med flygning, social samvaro med skärmflygare och njutande av naturen.
Vi har aldrig haft problem att samarbeta med skärmflygare
om luftrummet, då vi flyger samtidigt. Det löser sig, om vi
samtalar.
Jag var utomordentligt avundsjuk på skärmflygaren, som verkligen kunde njuta av sin flygning vid Segeltorp i splendid isolation.
Jag tog en försvarlig bunt bilder och video. På min keps satt min Mobius med kardborreband och tog stillbilder. På min Spirit som vanligt en GoPro i nosen och mitt sällskap skötte min Sony.
Så jag kommer att trötta er med bilder som vanligt. Skyn var, med det nuvarande väderläget, aningen dramatisk med upptornande Cumulusmoln och däremellan blå himmel.
Jag tröttnar aldrig på utsikten från vår pilotplats. Att kunna se en obruten horisont är ett livsmåste för oss.
Jag fick 2.5 timma på vingarna med min Spirit Elite, som nu börjar komma upp i flygtid. En modell man alltid kan flyga med !
Jag rekommenderar den varmt på för nybörjare och för de,
som kallar sig erfarna.
Spirit ger flygglädje genom sina goda egenskaper.
Så mätta på flygning, frisk luft och sol vände vi kosan hemåt igen klockan 1715. Fast jag kunde stannat längre…
Det kommer en videosnutt sen, då jag orkat editera den.
Vad vi som bor vid kusten kan glädjas åt…en obruten eggvass horisontlinje !
Glad skärmflygare med nordvästligt vindrufs i kalufs.
Det är fortfarande mycket labilt i luftmassan,
vilket den kraftiga Cu-bildningen är ett tecken på.
Liselotte sa detta molnet liknade en hund i ett språng…
I ensamt majestät på Segeltorpshanget en härlig sensommardag 2017
Jag flyger rote med en skärm…
Koll av skärm eller…
Min Spirit på väg.
Modellflyg på ett hang är att uppleva frihet i tre dimensioner.
Nu blir jag plåtad.
Jag kan inte tänka mig något bättre ! Att kunna ha en välflygande modell i luften
i vackert väder och att få sitta i en flygstol, …vilket vi får göra här, eftersom det
är flygningen, som är viktig och då här inte finns depåordningsvakter.
Det är klart jag uppskattar och gläds åt tillvaron .
Hallands Väderö med en fond av upptornande Cumulus.
Min fotograf.
Här skulle du varit med flygande med en segelmodell, då hade du fått uppleva !
Tänk efter… hur mycket fysiskt arbete med händerna
har denna gärdsgård krävt för att bli byggd ?
Fast det är klart, då den byggdes var inte människorna,
rädda att arbeta fysiskt. Man var tvungen att arbeta
hårt för att kunna få sin bärgning och överleva.
Det var tyvärr halvskymning, då jag plåtade en liten flock tranor.
