…har mött sitt öde på Hovs Hallar.

Min Spirit,  som berett mig så mycket flygglädje i mer än
500 timmar, slutade sin existens som flygplan i går på
Hovs Hallar med en genuint ordentlig smäll.

Jag ska redogöra för historien i korta drag så småningom.

Då det var fina förhållanden för hangflyg, stod jag startberedd
på Platån kl 1000. Vindstyrka ca 3 m/sek med nordlig vind
kanske  lite dragning mot ost.

Topprotorn snurrade på stadigt, så stod du längst upp och
skådade ut mot Kattegatt, så blåste det stadigt i nacken på dig…

Kantrotorn fanns också på plats, men den var inte så starkt.

Väl ute i lyftet var det perfekta omständigheter och jag kunde
bara njuta åt en välflygande modell i laminär luft.

Som vanligt fotograferade och videofilmade jag.

Vid 11-tiden kom Ronny från Halmstad med sin segelkärra.
Han fick också en fin flygupplevelse.

Man kan säga,  att allt var perfekt. Men….säg den glädje
som varar.

Ronny och jag flög rote och vi var på väg åt vänster just
passerande en av de klippspetsar, som sticker ut mot
Kattegatt då…. min Spirit plötsligt dök i ca 45 graders
vinkel snett ner riktning kanten.

Det lustiga var, att jag just hade berättat för Ronny,
hur man skulle agera, om man tappade sin modell
under kanten…
Vidare beskrev jag, hur svårt det kan vara att finna
sin bortflugna modell framför och nedanför kanten.

När den första överraskningen lagt sig,  började jag
med att kolla,  om jag hade låsning på min mottagare,
då jag stod framme vid kanten.

Nix,  jag hade ingen kontakt med mottagaren, då det
var  ett streck där det borde stått 7.8 Volt.

Jag förstod,  att mottagaren inte hade någon ström,
eftersom det inte funkade, eller att min modell låg
helt skärmad för radiovågor.

Jag fick redan då en misstanke att kontakterna mellan
mottagaren och acken hade separerat, eftersom jag
rotat där efter min första landning. Jag visste att
kontakterna gick väldigt “lätt”…

Alltså,  nu blev det  till att  leta. På ett förnuftigt sätt
hoppades jag.

Först slog jag fast, så gott det lät sig göras, var modellen
borde slagit ner, med hänsyn taget till modellens
riktning och hastighet, då den dök.

Min slutsats var,  att den borde finnas max 50 m
bortanför den utskjutande klippan.

Så det blev till att att hänga på sig sina grejor,
vilka bestod av min flygväska, väska till modellen,
min kameraväska med två kameror och min
sändare i handen för att kunna lokalisera
eventuellt servoljud och underlätta riktningsangivelsen.

Jag beslöt, att gå ner en stig,  jag visste om,  som
finns i början på Platån, vilken leder ner till en mindre
platå ca 20 m lägre,  för att kunna göra en första
scanning av området.

Du ska veta det,  att stigarna vid  kanten på HH är
mycket branta och svårforcerade.

Alltnog,  jag tog mig ner till en mellanplatå, gömde
mina prylar i en buske och började spana. Jag snubblande
runt, svettades, ramlade i enebuskar då jag halkade
på det luriga underlaget och svor.

3-4 olika platser spanade jag ifrån, men intet plan var
att se.
Den sista platsen jag stod på  var ca 100 m från den plats,
jag lagt mina prylar. Efter 40 minuter avbröt jag aningen
besviken. Jag tycker,  att jag borde sett min modell här…

Att gå och hämta mina saker från denna plats var mycket
svårt, eftersom det var så brant och igenväxt med enebuskar
och vildnypon.

Jag beslöt,  att göra det enkelt genom att gå till parkeringen
längs en lägre enklare  stig, sedan tillbaka upp på Platån
den normala turistvägen, för att åter gå nerför stigen  jag
börjat med, leta upp mina saker och vända om och upp
till Platån, sen ner till parkeringen och lägg prylarna i bilen…

Låter det enkelt ? Det var  det inte !

Jag var rent blöt av svett, då jag kom till min bil.
Det var varmt ute.

Efter jag lämnat grejorna och fått lite vätska,  gick jag
stigen ner mot havet för att gå turiststigen längs
stranden vid HH bort mot den plats, där modellen
enligt  min mening borde finnas.

Första biten på stigen var enkel, men sen…det  var svårt
att gå med lågskor på stenarna,  som inte ligger stilla.
Dessutom är här mycket brant.

Så småningom kom jag ner vid stranden och jag
traverserade mig mot platsen,  där min modell
borde finnas.
Avstånd dit ca 300 m i besvärlig terräng.

Då jag kommit så långt, att jag hade ögonkontakt med
den utstickande klippan började jag, för att inte missa
något, att leta systematiskt.

Alltså jag stannade, lugnade nerver och andning  och
spanade metodiskt av terrängen.
Sen gick jag åter 20 m, stannade och spanade.

Dock inget, som skulle emanera från en Spirit Elite,
syntes till.

Efter mycken möda och besvär stod jag till slut med
klippspetsen till vänster om mig och följaktligen borde
min Spirit Elite ligga till höger om den sett mot kanten.

Jag hade vissa förhoppningar om att få syn på den,
eftersom det  troliga nedslagsområdet var här.
Men icke. Inte den minsta balsabit eller Oralightklädsel.

Eftersom jag var relativt övertygad om, att modellen
skulle ligga här,  fanns det bara en sak att göra.

Det var att undersöka de buskage, som växte på olika
platser i den mycket branta kanten.

Kanten, som du kan se på bilderna nedan, är mycket
brant, ca 60 grader, dessutom garnerad med mindre
stenar, som är instabila och hela tiden rör sig, då man
trampar på de.

Se framför dig en pensionär i lågskor med en väska över
axeln och en sändare i handen som försöker bestiga branten…

Det var akrobatik i högre skolan. Utomordentligt lätt
att ramla.

Inget projekt jag såg fram emot, på grund av att
buskarna var mycket täta och risiga.
Men jag hade inget val, om jag skulle hitta den
förlorade modellen.
Därför tog jag mig upp,  så försiktigt jag kunde.

Upp 10 m och sen vilopaus. Vid varje paus scannade
jag av omgivningen på jakt, efter vad som kunde vara
en Spirit. När jag letar, scannar jag området två gånger
alltså både “baklänges” och “framlänges”.

Jag rotade igenom 3 buskage, vilket med den lutning
som fanns inte var lätt. Att ta sig igenom slyiga buskar
och samtidigt effektivt söka av terrängen i en sluttning
med så brant lutning med en sändare i ena handen är
ingen sinekur. Jo, jag svor inombords under min exkursion !

Sanningen är,  att jag var helt fysiskt slut.
Men ge mig…aldrig.

Halvvägs uppför branten satte jag mig i stenöknen
och spanade, efter att jag  just tragglat mig igenom
ett buskage.

Uppe i ett buskage, ytterligare 20 m högre upp, tyckte
jag mig ana något vitt. Jag medger,  att hjärtat började
ticka på. Kunde det vara en del av min modell ?

Jag spottade i händerna, svor och fortsatte min darriga
klättring, så jag kunde be- eller avkräfta min observation.

Efter 10 meters klättring satte jag mig igen och kollade
det vita.
Nu såg jag, det borde vara min modell.

Denna bekräftelse pumpade ut mer adrenalin,
så de sista 10 meterna forcerade jag,  så stenarna
tycktes yra runt en bergsbetvingande pensionär.

Jo, det var min modell. Den låg under förväxta buskar
i små delar.
Att modellen gått i bitar, det kan jag leva med, men jag
skulle aldrig stått ut med att förlora mottagare, telemetri,
kamera och servon.

Min modell var sönder i så många delar, som om den
passerat en matberedare, eftersom den passerat
genom en y-formad klyka.
Detta hade dock det goda med sig,  att delar av själva
kroppen, jämfört med vingarna,  inte var så sönderslagna,
så innehållet skadats.

Min acke låg 2 m från modellen och min kamera hittade
jag 5 m nedanför nedslagsplatsen.

Så där satt en modellflygare på den branta kanten och
slaktade sin modell , på det som skulle med hem.

Det som återstod var en plast- och balsahög, som jag
under solenna former bisatte under stenarna.

Jag erkänner, det kändes som om jag vunnit på lotto,
då jag fann min modell. Oddsen hade inte varit
gynnsamma.
Hade modellen slagit ner i enebuskarna,  betvivlar jag,
att jag funnit den igen.

Synd,  att min välflygande Spirit gjorde sin sista landning
med en smäll och slutade sitt aktiva  liv.
Men eftersom jag flugit den minst 500 timmar på
Hovs Hallar, blev det ju en lämplig plats att gå hädan på.

Då jag klättrade ner, höll det på att gå illa. Jag gick
ner jämte en grus/gräsyta i tron, att det skulle vara lättare.

Det var det inte. Under gräset fanns mindre stenar,
som låg och red och jag halkade på de rangliga stenarna.
En fot åkte ner mellan två större stenar och jag var
tvungen att snabbt dra upp den för att den inte skulle
brytas.
Eftersom jag ryckte upp den, tappade jag balansen och
föll ut från kanten och nedåt. Jag var i ett dåligt läge.

Resultatet blev, att jag föll neråt/ utåt utan kontroll.

Men som tur var, växte det en rönn, där jag föll och jag
lyckades få tag i en av de sega grenarna, som inte
bromsade mitt fall, men fick mig att räta kroppen,
så jag kunde ta emot då jag föll.
Fast med ena handen var jag tvungen att skydda min
väska med min sändare, så den inte krossades
mot  marken då jag slog i.

Hade inte rönnen varit där, hade jag inte skrivit detta.

Jag skulle aldrig kunna göra om det, om jag så försökt
1000 gånger !

Nu fick jag bara en bra smäll i skallen, härliga blåmärken
på rygg och ben.
Det går över.

När jag hämtat mig efter flygturen, fortsatte jag en
mödosam färd nedåt på stela ben och värkande rygg
och anlände slutligen ner till botten.

Där jag, just på gränsen mellan växtlighet och klippor,
hittade resterna av  en flygande vinge i  delar.
Den hade troligtvis legat där flera år.
Modellen hade varit välförsedd med Silvertejp, om
det  säger någon modellflygare något ?

Det enda elektroniska som jag hittade,  var bottendelen
av ett servo och sladd.
Så jag var inte den ende,  som landat på kanten…
Modellen jag fann, var  helt omöjlig att se, om man
kom nerifrån.
Kom man uppifrån, röjde den sig med sina frigolitbitar
och silvertejp.

Nedkommen till botten gällde det  att ta sig till bilen
på parkeringen.
Jag borde gått till bilen på lätta ben efter att jag bärgat
det viktigaste. Men det  var inte utan möda, då jag var
mycket trött.
Benen var lika rörliga som telefonstolpar och
varenda sten kändes genom mina sommarskors sulor.

Det tog mig 35 minuter upp till parkeringen.
Jag var fysiskt trött, så har jag inte överdrivit.
Denna promenad tar normalt 10 minuter.

Där jag slutligen ramlade in i min bil och kunde hämta
andan och så småningom fara hemåt funderande på
mina äventyr på Hovs Hallar.

Det var andra gången under 45 års modellflygande
på HH, som jag förlorat en modell under kanten.

Hemkommen kollade jag utrustningen och allt
fungerade inklusive min kamera.

Felet som orsakade haveriet var, som jag tidigare
misstänkt, att hane/honkontakten mellan acke och
mottagare hade glidit isär. Jag kollade hemma och det
fanns nästan ingen friktion mellan hane/hona.

Fast det är klart, jag borde haft koll på det efter 1500
starter och ihop- och losskopplingar. Jag har upplysnings-
vis inte använt strömbrytare på mina modeller sen
minst 30 år  tillbaka. De var ständigt till bekymmer.

Jag har en 3.2 A mottagaracke LiPo och då jag
kontrolladdade den fick jag i 860 mA, så det fanns
gott om power kvar.

Nu blir det till att skaffa en modell likvärdig min Spirit.
Synd att en Spirit inte går att få tag i från Great Planes.
Man har slutat tillverka den.

Alla bilder tagna med GoPro utom bilderna på Ronny,
som är Sonytagna.

Häng med, om du vill !

Ovanstående äventyr  får du aldrig den sanslösa lyckan
att uppleva, om du tillbringar ditt liv  liggande i  dvala
i en soffa framför en tv.

Ronny, ny hangflygare från Halmstad förbereder.

Start…

…och Multiplexmodellen sticker iväg.

Jovisst är hangflygning roligt !

Ronnys modell ur olika vinklar.

Pilotstället på Platån.

Sista bilden på min Spirit innan den sista flygningen…

                                                                                                          En stor del av stranden i naturreservatet vandaliserad av
                                                                                              passerandes vilja att resa monument över sin egen förträfflighet

..och här en  ytterligare bild.

                                                   Klippväggen som var utgångspunkten för letandet                                                                       

                                                                                                Denna bild visar höjden och de buskage jag dammsög i jakten  

                                                                                                                                  Höjden där jag kravlade

Här pausar jag 10 meter från min modell, som finns under buskarna ovan.

Man ska inte ha för brått utan ta det lugnt, så gott det nu går.

                                                                       Krysset utmärker platsen där modellen fanns. Till höger rönnträden som räddade mig.

Flygbild på platsen för smällen med klippan rakt fram och
den steniga branten vid vars övre del min modell slagit ned.

Omedelbart till vänster, klippspetsen och längst upp branten platsen för  haveriet.

                                                                                                 …och det sprids ett skimmer över flygaren oxå…trots allt.