Kategorier
Flyghistoria

TAYLOR CUB

 

Hur Taylor Brothers Aircraft Corp.

blev till Piper Aviation.

 

 

 

 

 

 

Inge Ahlin från Sala skickade lite bilder som visade
hans nya Taylor Cub, blev jag intresserad av dess
utveckling och vad som styrde utvecklingen

till den plats där den hamnade.

Under 20-30-talen var det många, som ville
konstruera och tillverka ett flygplan, som
Average Joe kunde köpa och hålla i luften.
Många försökte, men det stora problemet man
stötte på var motorvalet. Det fanns helt enkelt
inga lämpliga motorer i den storlek man önskade.

Det man ville ha var ju en enkel och robust motor,
som gav50-75 hk. De motorer som fanns på
marknaden var avsevärt större och avsedda
för kommersiella passagerarbolag eller så
fanns det surplus från kriget. De senare var
ofta olämpliga ur många synpunkter då,
de var framtagna under brådska och tillverkade
för att hålla inte 10-20 år utan en kortare tid.

Den motor som fanns i Amerika tillgänglig för
lättare flygplan, var en motor av fabrikatet Kinner.
Den gav 90 hk och var relativt pålitlig.
Problemet var, att den var väldigt dyr och därmed
hade den brutit mot en av målsättningarna,
man hade satt upp för ett varjemans flygplan.

En av männen som konstruerade lätta plan
enligt ovan, var Clarence Gilbert Taylor.
Han bildade ett företag ihop med sin bror Gordon,
som hette The Taylor Brothers Aircraft Corp
och de höll till i New York.

Första planet man konstruerade hette Chummy
hade en 9-cylindrig stjärnotor på 90 hk,
som inte var pålitlig. Vid en demonstrationsflygning
för en kund kraschade Gordon flygplanet och slog
ihjäl sig. Clarence hittade nya finansiärer och
flyttade sin fabrik och började seriproducera
”Chummy” flygplanet som då utrustades med en Kinnermotor.

Bröderna Taylors första plan ”Chummy”.
Byggdes i två ex varav det ena havererade och slog ihjäl en av bröderna.

Man tillverkade 10 stycken, men med börskraschen
på Wall Street 1929 försvann alla möjlighter att
driva projektet vidare.

Räddningen för Taylor var att ett oljeföretag,
som ägdes av Ralph LLoyd och Thomas Piper.
Dessa steg in och finansierade verksamheten.

Detta var första gången namnet Piper dyker
upp i världen av flygplan. Efter diverse
ekonomiska turer och konkurser återuppstod
företaget 1930.
Det ägdes då av Bill Piper.

Så här såg deras första logo ut. En björnunge=Cub.

Det första planet Taylor konstruerade var E-2 Cub.
Man kan säga, att detta var UrCuben, som ju
gav ideér till de senare utvecklingarna av Cubarna.
Motorn var en 9-cylindrig stjärnmotor,
som gav ca 40 hk och provflygaren av planet
hade bara lovord för planets egenskaper och
motorn. Taylor hade nu nått ett av sina mål,
nämnligen att konstruera en enkel maskin,
som var enkel att flyga och underhålla.

OriginalTaylorCuben med en 9-cylindrig Salmsonmotor.


E 2 som var den första serieproducerade Cuben..

Instrumentering i en E-2. Att säga att den var spartansk är ju inte att överdriva.

I början av 30-talet kom ett annat genombrott för Taylor.
Continental satte på marknaden sin nya A-40
4-cylindriga boxermotor.
Den gav ca 35 hk vid 2500 varv och utgjorde en
idealisk kraftkälla för lätta enkla plan..


Continentalmotorn som gjorde allt möjligt för konstruktörerna.

Dessa första serieproducerade Cubar kostade
1325 dollars. Företaget sålde enkelt sin Cub
med den nya motorn och allt jobbade framåt.
Då kom det problem med Continentalmotorn.
Den hade kullager som skar. Felet rättades av
Continentalfabriken och ordningen återställdes
.1935 märkte man , att E-2 Cuben närmade sig
sitt slut i produktionen och man var tvungen
att komma med något nytt.

En av de anställd ingenjörena,
som hette Jamonuneau, fick i uppgift att
modernisera modell E-2. Under tiden ingenjör J
konstruerade om E-2, så åkte Taylor in på
sjukhus och kunde inte övervaka konstruktionen
med sin chefsingenjör.

När Taylor kom tillbaka, visade det sig,
t J inte bara hade konstruerat om och förbättra
t E-2 Cuben, han hade konstruerat ett helt
nytt flygplan. Detta blev för mycket för Taylor,
som kände sig förbisprungen.

Emellertid sa Bill Piper till Taylor att antingen
accepterar du, eller sticker härifrån.
Piper kunde säga så eftersom det var
han som var huvudägare och huvudfinansiär
i företaget och han hade insett Jamouneaus
tekniska förtjänster.

Taylor hade bara att dra iväg och han
flyttade till Ohio, där han öppnade Taylorfabriken.

Den nya Cuben som J konstruerades,
hette J-2 Silver Cub.

Taylor E-2 Färgen var röd och silver.

 

En Taylor Cub. Cublogon sitter på fenan.

 

Toppen av en Franklinmotor.

 

Inte direkt någon rikhaltig instrumentering. Hittar ni hastighetsmätaren ?

 

Den sitter här på vingstöttan och är en vindmätare
som jag vet såldes hos Claes Olson här.
Det enkla är det bästa.

 

Planskiss E-2 Cub

E-2 Cub

Taylor J-2 Cub från ovan.

Taylor J-2 Cub

Piper J-3 Cub


Piper J-3 Cub

Piper J-4E Cub Coupe

Piper J-4E Cub Coupe

En lyxigare Cub Coupe.

 

Lite prestanda med de olika motoralternativen för Cuben.

Walter Jaeouneau stannade som konstruktionschef
och därför döptes planet efter honom.
Bokstaven ”J” i namnet står för Jamoeouneau.
Det vet väl de flesta inte skulle jag tro.

Man tillverkade mer än 200 J-2 Cubar,
tills man fick en eldsvåda, som brände ner
hela fabriken med alla ritningar , jiggar och fixturer.

1937 hade man flyttat och byggt en ny fabrik
i Lock Haven. Fabriken hade varit ett spinneri
och var stora lokaler som efter ombyggnad
passade flygplanstillverkningen väl.
I slutet av 1937 hade det tillverkats 300
Taylor Cubar och 358 Piper Cubar.

Sent 1937 introducerades J-3 Cuben.
En variant hette J-3 Cub SPort som var
utrustad med en Lycoming 65 hk motor.

Lycomingmotorn

I slutet av 30-talet steg produktionen och
efterfrågan kraftigt på Pipers Cubar och
man byggde en fabrik i Canada för att
möta efterfrågan.

Att lära sig flyga en Cub tog i genomsnitt 8 timmar !
Populärt i USA var ju de Barnstormers,
som åkte runt landet och hade flyguppvisningar
med Cubarna. De hade en annan version en
J-3 Clipped WIng Cub som hade mer aerobatiska
egenskaper med sin mindre spännvidd.

Här är några exempel på hur man flög:

Det gällde att ha fantasi för att vara en crowdpleaser !

1940 kom nästa version av Cub vilket var J-4.
Man kan säga, att detta var den första moderna
Cuben. Utrustad med en Lycoming 65 hk motor
var den en omedelbar success.
Den Amerikanska armen köpte ett stort antal
för observation och sambandsflyg.

En armeCub.

I Lock Haven byggde man under kriget
5569 J-4 Cubar i olika utvecklingsversioner.
L-4 som en av de militär J-4 versionerna
hette flögs även från hangarfartygsdäck
under operationerna i Nordafrika.

Inte så vanligt en Cub startar från ett hangarfartyg.

Efter krigets slut fortsatte man att utveckla
J-4 Cub med metallpropeller, hjulbromsar,
värme och ljuddämpare installerades.
Vidare gjordes den attraktivare utvändigt
med fler målningsalternativ. Efter modifieringen
kallades Cuben PA-12, vilket betyder
Piper Aviation och att det är den 12. modellen.

En Cub utrustad med skidor

En Continental A-40 motor

Till oss i Sverige tog ju Albin Ahrenberg in
amerikanska armesurpluscubar från USA.
Jag kommer inte ihåg priset, men de var billiga.
Det var dessa Cubar, som satte vingar på de
suktande svenska blivande piloterna i den
civila sektorn.

En Continental 65 hk motor som ju bland annat
satt i AhrenbergCubarna som han tog in efter kriget.

En Cub Coupe, där pilot och passagerare satt jämte varandra.

Så har var styrspaksarrangemanget i en Cub Coupe.

Taylor fortsatte att producera sina Taylorplan
till ca 1947, då fabriken lades ner.
Piper Aviation känner vi som kanske världens
största producent av privatplan.
Många av Pipers modeller är döpta efter
amerikanska indianstammar.

En glad dam med sin Taylor Cub på skidor.
I världen flyger fortfarande ett stort antal
Taylor Cubar fortfarande trots de är 75 år gamla !
De vårdas ömt och googlar ni på nätet kan ni hitta
obegränsat om Taylor Cub där.
Inge Ahlin i Sala har
byggt en TaylorCub som han skickade några bilder på. Jag väntar på
resultat av provflygningen och lite bilder.

Här är de bilder jag fått:

Inges Taylor Cub.

Vet ni vad avgasrören är gjorda av ????
Nä det kan ni aldrig gissa !” De är gjorda av makaroner.

Denna färgsättning på Taylorcuben var standard. Silver och rött.

Utvecklingen av Cuben i sammandrag är att
Bröderna Taylor konstruerade den första
Urcuben E-2. Sen fick de dåliga affärer och
Bill Piper gick in i företaget. Under Taylors
sjukhusvistelse konstruerade chefsingenjören
Jamonuneau den nya Cuben. Taylor blev sur
och fick av majoritetsägarna order att acceptera
eller försvinn. Han stack och bildade ett nytt
företag som fanns till 1947 producerande
Taylorplan. Efter diverse turer, konkurser
och ägarbyten är det nu en man som heter
Ingram som driver resterna av företage
t mer eller mindre framgångsrikt.

Det gamla företaget bytte namn till Piper Aviation
och planen som Jamonuneau konstruerade
fick tillägget ”J”.

Sen är ju allt historia.

 

Kategorier
Flyghistoria Modellflyg teknik

IGG STORSEGELTRÄFF ÅLLEBERG DEL III.

 

 

 

 

 

 

Har ni varit på Segelflygmuseet på Ålleberg ?

 

 

 

 

Nähä, men det är värt en resa. Under förutsättning man är intresserad av flygkultur.

Ållebergs historia började på 40-talet,  när man grundade ett segelflygcentrum
med utbildning inom de olika ämnena,  som är knutna till  begreppet segelflyg.

Den verkliga starten var 1944,  då skolan drog igång efter omfattande arbeten.
Anläggningen betalades till stor del av staten, eller kan man säga flygvapnet,
då flygvapnet såg sponsringen av segelflygutbildningen,  som ett sätt att ge
kommande militärpiloter grundläggande flygutbildning.

Bidrag för utbildning av segelflygpiloter hängde kvar lång tid och jag minns,
när jag tog mitt segelcert 1968 att det utgick statsbidrag.

Ålleberg hade en verklig storhetstid under 40-50-talet med olika tillställningar
och flygdagar. Det var vid denna tid,   det inte fanns tv, datorer eller mobiltelefoner,
utan ville man få en upplevelse,  då fick man pallra sig iväg till  evenemanget.
På söndagar kunde det vara stora åskådarmassor,  som såg på,  när kärrorna
åkte fram och tillbaka på till exempel västhanget.

Allting förändrades så även Ålleberg. Det gamla sättet att utbilda med
glidflygplan modell SG-38, Grunau Baby, Olympia föll bort,  när flygbogseringen
tog över.

Tänk själv att sitta som elev på en SG-38 på startbryggan, beredd att
skjutas ut i,  om inte det okända så i alla fall för piloten något helt nytt.
Haverier var,  enligt de som var med på den tiden,  legio.

Men eftersom planen var byggda i trä och duk, var det bara att laska och
limma och sen på det igen.

Utvecklingen medförde,  att de uthuggningar som fanns på Ost- och
Västhanget slyade igen. Startbryggorna revs,  eftersom det inte användes.

 Ålleberg blev en modern utbildningsenhet under befäl av den dynamiske
Lennart Ståhlfors, kallad Stålis. Många är väl de flygare,  som hittat på
nåt man inte fick,  som stått framför Stålis och fått sig en avhyvling.

Fråga mig…….

Senare chef på Ålleberg blev Anders Blom, en flygkompis från Skövde
med gedigna kunskaper.

På sent 90-tal fanns det krafter,  som ansåg man borde restaurera
Västhanget och återuppbygga startbryggan. Detta skedde och i början
av 2000-talet stod den i all sin glans igen vid Västhanget.
Anders Blom gjorde den första gummirepsstarten där på ca 50 år !

Skärmflygare, hängflygare och modellflygare har fortsatt att hålla
beväxningen nere på hanget,  så det ska gå att utnyttja för dessas
hobbies.

Vidare finns på Västhanget en startbrygga för hängglidare.

Museet är en skapelse sent 90-tal och tidigt 2000-tal. Där har man
samlat historiskt intressanta flygplan,  som har anknytning till svenskt
segelflyg och Ållebergs historia. År ni på Ålleberg,  ska ni naturligtvis
besöka museet. Det kostar 35 spänn,  så det är inte dyrt.

En av de som var med och byggde upp museet,  var Yngve Lindgren,
en slöjdlärare från Tidaholm,  som segelflög i Skövde,  de åren jag
bodde där. Han är still going strong.

I anslutning till Västhanget ligger en restaurant,  som sörjer för
kroppens spis.

Naturen  på Ålleberg är vacker. I skogen bakom hangaren är det
nästan en tropisk växtlighet och många olika fågelarter finns där.
Uppe på Ålleberg finns ett kärr märkvärdigt nog.

Utsikten från Ålleberg är vidunderlig ut över Västergötlands platta kulturbygd
De olika Västgötabergen sticker upp som tjocka pelare här och var och
bryter det platta landskapet. 

Varför det finns Västgötaberg,  beror på att toppen av till exempel Ålleberg,
är belagd med hårda bergarter,  som inte så lätt eroderar,  till skillnad från
den övriga berggrunden,  som är sedimentära bergarter som kalk- och sandsten.
Så där hårda bergarter finns,  där står bergen kvar som minnesmärken,
om hur det såg ut för  evigheter sen.

Här är lite diversebilder från natur och museum med kommentarer.

En vinjett av IGG-Meetinget 2010 Ålleberg 

Som jag tidigare skrivit, krävs det rejäla transportdon, om man ska ha med sig stora grejor !

En modell av en Viggen från tidigt 60-tal. Gummimotordriven och kallad ”Fågel Blå”.

Har man ingen husbil med däremot en stor mc,
så löser man övernattningsproblemet så här elegant.
 

Del av mossen på Ålleberg 

Segelflygmuseet Ålleberg, där en pilot glömde bromsa och  flög in i gaveln…..

En Slingsby skolkärra för dk. Ser ut som den kommer från ………just det, England.

Ållebergs ärrade Grunau Baby.

Här kan man se resultatet av små malörer på torsionsnäsan. Den är laskad och lagad åtskilliga gånger.

Olika höjdstyrverk

Interiör från museet.

Babyvingen. 


Denna bilden illustrerar begreppet skränkning eller tordering av en vinge.
Den rödvita vingen i ovankanten är väldigt tydligt skränkt, vilket innebär,
att man har mindre anfallsvinkel i spetsen, så om man flyger nära vikningsgränsen
ska den laminära strömningen hållas kvar längre i spetsen än längre in på vingen
. Om den laminära strömningen runt vingen försvinner i spetsen går den
omvandlingen snabbt in mot vingroten. En skränkning hjälper till att hålla kvar
strömningen där den ska vara.

Kolla så ser ni att vingen är vriden uppåt i spetsen och det inkluderar skevrodret.

Något som modellflygare ska tänka på idag. Till exempel en enkel modell som
Blue Phoenix får mycket bättre egenskaper i termikkurvning om man skränker
ytteröronen 5-7 mm.

Därför om ni av någon anledning flyger nära eller under stallgränsen och ska landa
använd sidoroder för använder ni skevroder i ett gränsläge och era skevroder är
dåligt differentierade kommer ett nerfällt skevroder att markant öka vingens
anfallsvinkel och en vikning över den vingen kan ske plötsligt.

Ett vackert plan som var högpresterande på sin tid, vilket var sent 30-tal och 40-talet. i Sverige flögs den tills 1959.

En Weihe eller  på svenska kärrhök.

Data

Om man vill flyga cab tar man denna kärran…

Babyfalken

Hur en Bergfalkekropp är uppbyggd med rör för att uppnå max styrka och min vikt.
Gjorde man en groundloop med en Bergfalke kunde kroppen krökas.

 I Skövde hade vi en Bergfalke SE-TAZ som hade en något krokig kropp,
vilket medförde att det stod planets bok noterat av tror jag ”Klevas” på
Ålleberg att ”Planet går att få i en spinliknande rörelse”.
Det var den enda Bergfalken man kunde få i en sån rörelse av den versionen tror jag !

SG-38. Härligt att flyga en sån !

Undrar hur många svettiga fötter som trampat sidoroder i detta pedalstället ?

En Fi-1, som byggdes av FlygIndustri i Halmstad på 40-talets mitt.
Var tillåten för avancerad flygning.

Detta plan har varit på Island, därav registreringen TF-SOR

Främre delen av en Anfänger, som var ett glidflygplan av enklare modell än SG-38.

Just det, Anfänger vilket betyder nybörjare på tyska. Passande namn. 

En nostalgisk affisch från sent 50-tal . Kolla texten om  J 29: ” Lika snabb som ljudet”!

Hängglidarna ställer upp för att bli uppbogserade för att kunna flyga termik.

En av min medresande Timo, skärmflygare som jag,
från Kågeröd , drömmer om att skärmflyga på Ålleberg.

En SuperCub på finalen med bogserlinan efter sig. 

Avslutningsbilden från Ålleberg med utsikt mot Mösseberg och Falköping.

 

 

Kategorier
Modellflyg teknik Teknik, allmän

IGG STORSEGELTRÄFF PÅ ÅLLEBERG VÄSTERGÖTLAND 2010

 

 

 

 

 

 

Stora segelmodeller

Fantastiska hembyggda modellmotorer.

 

 

 

 

 

 

 

  

  

Det sammanfattar,  vad som bjöds i huvudsak på på storsegelträffen uppe på Ålleberg,
som ju alla vet, är segelflygets centrum i Sverige alltsedan 1944.

Storsegelträffen arrangeras av IGG, vilket är tyska och betyder Interessen Gemeinschaft Grossegler.

Storseglare var det verkligen. Upp till 9 meters spännvidd. Uppe i luften var de
naturligtvis svåra att skilja från en fullskalakärra. Dessa stora modeller har utsökta
flygegenskaper och i luften,  ser man till skillnad mot en mindre modell det stora
sidoförhållandet på vingen. Vingarna är väldigt långa och smala, precis som på
fullskalamodellerna.

Man flög 2010 på 35 mHz och så gott som alla modeller använde en vertikal sprötantenn.
Jag trodde man gått in för 2.4 gHz,  men en pilot jag pratade med, sa att man litade
inte fullt ut på 2.4……..roligt att höra nu,  när jag skippat all 35 mHz utrustning och
bunkrat upp 2.4 gHz grejor……… Men som sagt, Time will tell!

Till förfogande hade arrangörerna 3 rejäla bogserkärror. Det vill jag säga, att de som
flög med 3-4 metersmodeller, de fick verkligen hänga i,  för dessa mindre modellerna
åkte efter bogserkärran nästan vertikalt.

Vädret var perfekt med vinden längs stråket och i skyn  hade vi 3/8 Cumulus.
Själv tyckte jag  en del modeller, trots sin storlek, var svåra att se. Kanske på grund
av att de var helt vita. En pilot jag pratade med,   sa att de kan vara knepiga under
vissa ljusförhållanden att se.

Inga haverier kunde jag se på söndagen, utan allt förflöt perfekt för deltagarna under
avslappnad stämning. Fast jag vet ju inte,  om jag skulle vara speciellt avslappnad,
om jag flög en modell för 75000 spänn…………

För den som inte besökt en sån här träff,  rekommenderar jag ett besök nästa år.
Det är intressant och lärorikt.

Förutom storseglarna i klassisk form fanns det också stora (6m spv) elseglare från
en tysk firma. Jag måste säga att jag blev sjuk på en sån modell. Priset ? En bagatell,
35000 spänn.

Inne i en av hangarerna hade man den traditionella utställningen av hembyggda
modellmotorer. Hur ska jag uttrycka det…..om jag blev överväldigad ? Jo det vill jag lova.
Vilken kunskap dessa byggare har. Vilken vilja man måste ha bakom för att dra ett
motorprojekt iland.
Dessa motorer var mästerverk i alla avseenden. Inte bara var de snygga att se på,
de fungerade perfekt också. Att höra en modell av en Rolls-Royce Merlin V-12 köra,
det är en upplevelse för ögat och örat. Eller upplev när man kör en 36 kubiks
18 cylindrig dubbelstjärna.

Denna dubbelstjärnan hade en osannolik låg tomgång. Eller varför inte lyssna på
en en V-8  med kompressor ?

Det fanns också ångmaskiner, bilar och andra mekaniska mästerverk.

Jag har delat upp reportaget i tre delar; Först nu motorer, sen flygplan och sist
själva Ålleberg med sitt museum.

Så här kommer några bilder på motorer och teknik, allt är hembyggt.
Jag lägger upp bilder på sidan och sen lägger jag alla bilder undertill i ett klickbart galleri.

Hoppa in i baksits och flyg med !

18 cylindrig dubbelstjärna. En stjärnmotor har alltid ojämnt antal cylindrar per stjärna.
Alltså 3-5-7-9 cylindrar. Sen kan man lägga stjärnorna på varandra så två stjärnor blir
då 2 x 9 = 18 cylindrar. Har du 4 stjärnor på varandra har du en en quadruppelstjärnmotor.
Att man har ojämnt antal cylindrar beror på det sättet man mekaniskt anbringar
huvudvevstaken och hjälpvevstakarna vid vevaxeln.

Denna motorn hade en osannolikt låg tomgång. Hur mycket
tänkande och arbete ligger bakom detaljerna ?

En egenkonstruerad V-12, som jag förstod det.Att bara bygga kylaren,
hur lång tid tog det tror ni ?  Kylvätskan var glykol och vatten. Man har
alltid glykol i tunnväggiga motorer för att undvika sideneffekten på
de varma ytorna.

Det betyder, att vanligt vatten skulle förångas och därmed skulle den
kylande förmågan försvinna. Glykolen förhindrar det. Så glykol i
högpresterande motorer har intet att göra med,  att man ska förhindra
sönderfrysning, utan det är för ta bort sideneffekten.Ytorna som blir heta
får ett sidenliknande utseende, när de små gasbubblorna bildas, därav namnet.

En modell av motorn som satt i ”Spirit of St Louis”
en Ryan som Lindberg flög över Atlanten med .

Ett konstverk och en fungerande motor !

En V-8 med OHC. Undrar hur många timmar byggaren har kört sin gnist på denna motorn ?

En 18-cylindrig stjärnmotor. Se på storleken jämfört med byggarens hand !!!!

Finmekanik av högsta potens. Att justera in ventilern, 36 styck,
det kräver väl,  om inte sin man så i alla fall mycket tid.

En V-12 med sitt tändsystem.

Eller varför inte en liten ca 3 kubiks utombordare
med två cylindrar från 50-talet måhända?

En hembyggd ångmaskin av vilka det fanns flera.
Både enkla upp till trippelcompoundmaskiner.

40 kubiks? boxer med tändstiftständning.

Ännu en V-8 motor.

Ingen dålig line denna byggaren presenterar !

En Rolls-Royce Merlin in i minsta detalj som fungerar perfekt.
Kolla navreduktionen/propellerväxeln.

En V-8. Undrar om den har hemisfäriska förbränningsrum?

Kolla detaljerna.

4-cylindrig radmotor.

Hur lång tid tar det att göra manifolden ?

Den ouppnåeliga drömmen för en 5-åring. En riktig racerbil……..

4-cylindrig motor. Se på alla detaljer. Allt fungerade som på originalet.

Vikt ca 80 kg !

En råmaterialsats till en Anzani 3-cylindrig stjärnmotor ca 1910
. Alltså hundra år gammal konstruktion !

Detta var några av motorerna. Jag lägger upp ett galleri sen med alla motorbilderna .

 

Nästa avsnitt blir segelplan.

 

 

matsKlicka på ”View with Piclens” så blir det lätt om du vill kolla galleriet. 

[nggallery id=59]

Kategorier
Flyghistoria

CLAUDE DORNIER

Claude Dornier, en konstruktör 

 

 som gick sina  egna vägar.

  

 

 

 

 

 

 

Under vår resa söderut  och efter besöket på Zeppelinmuseum i Friedrichshafen,
körde vi till Dorniermuseum, som ligger vid flygplatsen i Friedrichshafen. 

Claude Dornier var en av 1900-talets mest vägvinnande konstruktörer,
som stod för nytänkande och utveckling.

Han föddes i Kempten, som ligger i Bayern i södra Tyskland.

 Före kriget konstruerade han en mängd flygplan och då främst flygbåtar
. Han kom ihop sig med Tysklands dåvarande ledning och var mer eller
mindre satt på undantag.

Efter kriget återupptog han och hans son verksamheten dels i Sydamerika
och dels i Spanien. Sedermera återvände företaget till Tyskland,
där man nu arbetar inom aerotechbranschen.

Löser man en kombibiljett vid  Zeppelinmuseum kommer man in billigare
på Dorniermuseum. så det lönar sig. Att hitta till museét är enkelt,
då man bara kör efter anvisningarna mot flygplatsen.

Anläggningen är nybyggd och modern och förutom utställningar finns det
också restaurant och en butik, där man kan köpa böcker och annat,
som har anknytning till Dorniers plan.

Allt är precis som Zeppelinmuseum mycket välordnat och överallt finns
det guider,  man kan fråga.

 Att man har så bra service, beror väl på att inträdet är rätt högt och därmed
har man råd att ge den service,  som de besökande önskar.
Det finns ju inget värre, än ett nergånget museum med icke välhållna
utställningsobjekt.

Det tar ca 2 timmar att gå igenom anläggningen och det inkluderar
utomhusutställningen.

Länk till Dorniermuseum:

http://www.dorniermuseum.de/en/dornier/claude-dornier.html

Här kommer en packe bilder. Även här svårt att plåta på grund av uselt
ljus och föremål i glasmontrar.

 

Detta är en förfrågan om pris för en flygbåt från den norske
polarforskaren Roald Amundsen till Dornier. Priset 500000 dollar.

En ödets ironi att Amundsen senare strök med i en olycka med
en flygbåt när han letade efter en annan vilsekommen forskare på Grönland.

Länk om Amundsen:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Roald_Amundsen

Flygdagboken för en pilot 1929 under flygningar i Norden.
Kolla flygtiderna mellan Göteborg och Oslo …….det gick inte så fort då.

Ja, så såg det ut på sent 20-tal.

Do-X

Länk: http://sv.wikipedia.org/wiki/Dornier_Do_X

Något märklig konstruktion.

Man undrar ju om det är en ångbåt eller ett flygplan.

Det behövdes rejäla rattar för att manövrera roderna på den tiden.
Det fanns inga servo eller fly-by-wiresystem då. Vad man gjorde,
var att man balanserade roderna både statiskt och dynamiskt för
att minska roderkrafterna.

Ett bombplan för det nyuppsatta tyska Luftwaffe på tidigt 30-tal.
Friska fläktar för besättningen i alla fall.

Dorniers logo.

En del av instrumentbrädan från en Dornier 335 Pfeil.
Från ovan, klockor, varvräknare, temperatur, ingastryck,
och bränslemätare. Längst ner ett ”V” och ett ”H”.
Betyder ”Vorne ” och ”Hinten” vilket i sin tur betyder
främre och bakre och det avser naturligtvis motorerna
eftersom det fanns en DB fram och en bak.

Dornier 335 ”Der Pfeil”.

Läs här: http://en.wikipedia.org/wiki/Dornier_Do_335

En flygbåt som byggdes i ett antal ex. Brukar förekomma vid flyguppvisningar
i Tyskland. Ser nästan ut som en av flygbåtarna han konstruerade 1937.
Enda skillnaden är att detta planet har turbopropmotorer.

Ett av de få typerna av bombplan Dorniers fabrik klämde fram under och före kriget.

En väldigt välbyggd modell

En jakt/attackkärra som användes av Nato under 20 år. Typen ? Googla.

Sambandsflygplan och SAR-plan.

En 70-talskonstruktion med utmärkta nästan STOL-egenskaper.

Några bilder på en helmetallmodell i monter. Kunde köpas för ett par tusen spänn.

Snyggt gjort i alla fall.

12 V-12 motorer.

Det blir 12 x 12 x 2 = 288 (tvåhundraåttioåtta) tändstift att byta vid översyn…………

Jo den kunde flyga, men den kom aldrig högre än 100-200 meter.
Tänk att flyga över Atlanten under de premisserna !

En UAV från slutet 90-talet.

DO-31 VTOL

Länk:http://en.wikipedia.org/wiki/Dornier_Do_31

Det var nog roligare att åka med en sån här kärra än en Airbus……Helt nybyggd replika.

Kolla muttern vid propellercentrum. Användes att anbringa starten
på enligt modell ”modellplanselstart”. Man hade en bil med
en axel på taket som passade i muttern och sen drog man igång.

Kylaren till kylvätskan och namnet på flygplanet är inte dåligt . ”Silverräven”.

Länk: http://www.histaviation.com/Dornier_Merkur.html

Slaglängd så det räcker i alla fall på BMWmotorn.

Korrugerad plåt varför det? Enkelt att bygga med och
korrugeringen gav styvhet och styrka åt konstruktionen.

Ett sätt att lösa STOLproblemet. Tilta motorn.

STOL-egenskaper tack vare: Starka motorer, powervectoring,
framkantklaff, stora vanliga klaffar och en kraftigt bärande
profil samt stora roderytor.

En övningsjet från 60-talet.

Do-31 motor. En Bristol Pegasus av samma typ som sitter i Harrier och Concorde.
Det starkaste som finns. Observera munstyckena som avlänkar kraften nedåt
så planet kan lyfta vertikalt.

 

DO-31

En konstruktion före sin tid.

 

 

 

  

  

Kategorier
Flyghistoria

INSTRUMENT OCH UTRUSTNING FRÅN WASSERKUPPE

 

Man behöver vissa grundläggande instrument, när man 

segelflyger och speciellt om man flyger IFR.

 

 

 

(IFR betyder Instrument Flight Rules eller på svenska om man
flyger utan markreferenser till exempel i mörker, dimma, moln
eller eljest när sikten är skymd, som det stod i BCl,  i alla fall när
jag tog mitt cert).

Utan referenser är du helt hänvisad till dina instrument,
för du kan inte avgöra vad som är upp eller ner när du flyger i moln.

Vidare behöver man grundinstrumenten, när man flyger termik.
Variometer, höjdmätare och hastighetsmätare.

För att ta sig upp i termiken hade man redan på 30-talet små motorer,
som kunde användas om man inte hade termikanslutning och ville ha höjd.

Här nere kommer några bilder på instrument, utrustning och motorer.

  

En relativt modern instrumentering från slutet av 90-talet.

Från 30-talet. Långt från datorerna. Men det brydde man sig inte om,
man flög bara. Till vänster hastighetsmätare till höger höjdmätare.

Av instrumenten är variometern intressant, då det var en av de första,
som fungerade bra och som ni ser i texten hjälpte piloten att nå bra resultat.
Variometern mäter förändringen i det statiska trycket, när man stiger eller sjunker.

Olika hastighetsmätare. De flesta graderade till ca 100 km/timmen.
I dag går väl de flesta till 350-400 km/timmen.

Hjälpmotor använd i Bergfalke IV. Således hyfsat modern. 22 hk.

En annan 60-tals konstruktion efter professor Wankels princip.
Undrar hur lättstartad den var med magnapullsnöret ?

En motor från 1935 med 18.5 hk.

Folding propeller.

3 cylindrig 2-takts  inlinemotor. 3 seperata vevhus/cylindrar och tre tändspolar.

En skolkärra apterad för höjdflygning med instrumentering, syrgas,
eluppvärmd overall för piloten och extra radioutrustning.

Hur högt man kom ? Jag vet inte exakta rekordet,
men i moln ligger nog höjdrekordet runt 12000 meter……..i lävåg ungefär lika högt.

Hur kallt det är i ett moln på 12000 meter ?
Tja, om vi antar marktemperaturen är 20 grader och gradienten är ca 0.67 grader
per 100 meter bör temp på 12000 meter vara  cirka -60 grader…….

En hårding redo att erövra skyarna.

Dosan till höger i cockpit är regulatorn till syrgasen,
som blandar luft och syrgas i rätt proportioner.
Dessa regulatorer kunde under pionjärtiden frysa och
det medförde att piloten inte fick syre utan tuppade av.

 Det hände för svensken Karl-Erik Övfgård då han
flög lävåg i Sierra Nevada i USA.

Han tuppade av på 8000 meter och kärran steg själv
till ungefär 11800 meter, innan den kom i okontrollerbart
läge och åkte i backen med sin pilot.

Skolkärra/höjdflygningskärra.

Instrumentering från mitten av 60-talet.

Höjdflygningsutrustad  med en barograf som är monterad i kroppen bakom sitsarna.
Barografen ritar upp lufttrycket på ett papper och således får man sin höjd verifierad.
Jag minns det var alltid kris när man skulle fylla på bläck i barografnålen.
Hade man otur så skrev den inte med bläck, men nålen i sig skrapade på papperet,
så man kunde få höjden verifierad ändå.

Instrumentering 70-talet.

Från vänster: Finvariometer-grovvariometer-kompass

Undertill: Hastighetsmätar-radio-höjdmätare.

Cockpit med spak med radioknapp, termikbroms,
klaff och urkopplingshandtag. Tidsepok, 60-talet.

 

Kategorier
Flyghistoria

MODELLER PÅ WASSERKUPPE

 

Modeller av alla sorter och tidsepoker finns här.

 

 

Modellplansmuseét på Wasserkuppe rymmer allt,  som har
med modellflyg att göra de sista 50 åren. Utställningen är
överskådligt  arrangerad och indelad i de olika grenarna
av modellflyget .

Tillbehören är indelade i de olika teknikfacken det hör
hemma. Allt snyggt och prydligt.

Det är alltså inget gammalt skräp man hängt upp, utan
det är modeller i toppskick. Modellerna spänner från
de enklaste friflygmodeller till skalamodeller i världsklass.

Det tar nog 2 timmar att gå igenom modellplansavdelningen,
om man ska ha någon behållning av det.

Enda nackdelen, om man säger så, är att mycket av
tillbehören ligger i glasskåp,  där belysningen är dålig,
vilket gör det vanskligt att få till bra foto. Så ni får ta
en del foto,  som det är.

Allt har jag klämt med min lilla Canon Ixus.

Eftersom jag tog 1500 bilder på modeller,  kommer jag
att lägga upp bilderna i etapper. De första bildern
omfattar några skalakärror och friflygmodeller.
Så bida er tid, det kommer mera !

Om jag har någon kommentar,  står de under bilderna
, men där bilden är självklar,  överlåter jag till din
egen kunskap och fantasi att skapa dig en föreställning.

Om jag pratar i vädret,  om sånt jag inte förstår,
tar jag tacksamt emot rättelser eller information.

 

Första modellen är en Taubeliknande modell från 20-talet
, som drevs med en tvåcylindrig motor vars kraft kom från
komprimerad luft.

Luften förvarades i en tub,  som också utgjorde kroppen.
Detta var ett av de första alternativen, om man inte ville
ha gummimotor.

Att tänka på är ju,  att den första UAV jag sett på film,
tillverkades av engelska modellflygare 1921 och den flög.
Fast väl inte helt under kontroll.

 

 

Diverse friflygande modeller, A1, A2 och annat. 

En relativt modern F1C kärra.

Motor 2.5 kubik topptrimmad motor. Under vingen den komplicerade delen som
styr händelserna.
Tänk på att detta är en friflygande modell. Tiduret ska stänga
motorn efter motortiden och det sker genom en mekanisk broms som stannar
proppen ögonblickligen . Sen ska sidoroder slå ut så modellen kurvar i termiken,
termikbromsen ska fällas ut så den fusar ner efter maxtiden osv. Det är en mycket
komplicerad mekanisk konstruktion som måste funka på 100 delen av en sekund, för så
små är marginalerna när världseliten tävlar. Motortiden är väldigt kort,
2-8 sekunder beroende på omständigheterna.
Modellen släpps rakt upp och den sticker som
en raket för att sen efter stiget gå över i kurvning. Så det gäller att starta i rätt ögonblick, när termiken
löser, om man ska kunna maxa.

 

 

Ännu en F1C modell med sin mekanik. Ni kan se stötstången till motorbromsen och bränsleavstängningen…. 

Här ser ni en världsmästares mekanik och vilka funktioner det finns på en ren segelmodell.

 Detta är utrustning för så kallad ”Snurrekrok” , vilket möjliggör för piloten att med plane
t på linan kunna promenera omkring och leta eller vänta på termik.

 Man kan alltså med snurrekrok styra sin modell, tack vare den invecklade mekaniken.

 Jag är ingen friflygexpert, men jag tror det funkar ungefär så. Annars får nån, som kan
,  ge mig riktig info så lägger jag in det.
 

Här ovan är exempel på krokar och mekanik använt på friflygmodeller.
Det har nog krävt mycket hjärnkraft att få ut alla funktionerna och samtidigt få till det lätt.
 

Detta är en schematisk beskrivning på magnetstyrda modeller.

Enkelt uttryckt är det en A2 med ett sidoroder eller kurshållningsroder i nosen.

 Man flyger på följande sätt:

Det som krävs är ett hang, till exempel ett idealhang,  som Wasserkuppe.

Där ställer man in rodret,  så modellen står mot den förhärskande vindriktningen.

Rodret är förbundet med en kompass,  som hela tiden håller vindflöjeln parallellt
med vinden och således håller modellen kvar i lyftet.

Som ni förstår,  kräver detta sätt att flyga en enorm precision och noggrannhet.

Tävlingsmomentet är som jag ser det att hänga på hanget så länge det går.
Men man har antagligen maxtider och när den är nådd,  fusar man ner modellen.

Att se en magnetkärra på hang i verkligheten är en av mina drömmar.
På film ser det fantastiskt ut.

 

 

Två magnetstyrda modeller. Den bortre med något modernare layout. Den har också fusat
, det vill säga mekaniken har fällt upp stabben så modellen kommer ner i ett stycke efter nådd maxtid.

Den närmaste modellen en något djärv konstruktion i canardform. Det gäller att ha en
tryckscentrumstabil profil här annars händer det saker. Kanske en Eppler ur 300-serien….?
 

Diverse friflyg av olika sorter.

En magnetstyrd friflygande modell med sin windvane i nosen. I övrigt nästan som en A2 modell.

 Under vingen sitter fusen, som är ett tidur,  man ställer på maxtiden och som vid uppnådd sådan
drar upp stabbens bakkant,  så modellen snurrar ner i en sorts flatspin eller mjuk fullstall.
 

En expressiv bild på en friflygare släppande
sin gummimotordrivna modell vid ett mästerskap.
 

En handluns som flyger mer än en minut från handkast.

 Började som en enkel klass, men är nu superhitech.
De som flyger i världsklass tränar kast rent fysiskt som
en spjutkastare. Allt enligt en flygare jag träffade nere
på Wasserkuppe.
 

En knippa handlunsar. 

Vid entrén. 

Furulist, plywood och CA-lim + massor av energi och hängivenhet. 

Olika vinschar för att få upp friflygande modeller. Bara vinscharna är en
högteknologisk historia i dag,  om man ska tillhöra världseliten.

 

Det kommer mera

 

 Som lite avslutning en liten film om hangflyg på Wasserkuppe:

 http://www.youtube.com/watch?v=mqK1L5Hu7b0

 

 

Kategorier
Flyghistoria

PIONJÄRERNA INOM SEGELFLYGET WASSERKUPPE

 

 

 

 

 

Lite om planen man svingade

sig ut i på 20- och 30-talet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På museet  Wasserkuppe finns ett stort antal dokument
och fotografier från ca 1900 till dagens datum.

 

Dessa är ju historiskt intressanta, då de beskriver en
utveckling inom flyget,  som har haft avgörande
betydelse för prestandahöjningen och utökningen
av möjligheterna för segelplan.

Problemet med dokumenten är,  att de finns bakom
glasrutor och belysningen är svag inne i museet.
Det gör det svårt att fotografera, men jag tycker ändå,
de kan komma med. Således  bilderna avfotograferade
under mina besök på Wasserkuppes flygmuseum.

Länkar till museet:

 

 

https://hangflygning.se/?p=58714
https://hangflygning.se/?p=44175
https://hangflygning.se/?p=33868
https://hangflygning.se/?p=29876
https://hangflygning.se/?p=29375
https://hangflygning.se/?p=5909

      Eller sök på bloggen upp till vänster ”Wasserkuppe”
      för ytterligare bilder och info från mina besök.

Jag redovisar först planen och konstruktionerna och
i nästa avsnitt pionjärerna.

Skulle ni vågat ge er upp i det man flög i då ??

Jag ger inte uppgifter på var bild utan bara lite
kuriosainformation, som kan vara av intresse.

 

 

Käcka byxor piloten har…..kanske behövs med
tanke på eventuell skräck under flygningen…..

Högskolan i Darmstadt har ända sen början av 20-talet
konstruerat och byggt segelplan, som legat i spetsen,
vad gäller teknologi och nya innovationer.

Bambu och linneduk + mycket mod och nyfikenhet.

Peter Riedel, en av Tysklands bästa piloter. Förutom segelflygare
var han konstruktör. Tjänstgjorde under kriget som flygattaché i
Stockholm, där han var omtyckt av övriga diplomater.
Gjorde efter kriget karriär i USA, då han var gift med en amerikanska.

Länk om Peter Riedel: http://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Riedel

Ser ut som vad…?? just startat med gummirep. Kolla startmanskapet som slänger sig.

D-30 Cirrus , det mest avancerade och mest högpresterande planet innan kriget.
Byggdes av AkaFlieg i Hannover. Kolla vingens sidoförhållande.
Balken uppbyggd av aluminium.
Vingspetsarna kunde flappa beroende på
under vilka förhållande man flög. Två av dessa protoyperna byggdes.
Ett av planen
havererade (bröts sönder) under molnflygning i närheten av Lübeck SH.

Läs om Aka här: http://en.wikipedia.org/wiki/Akaflieg#Akaflieg_Projects

En typisk konstruktion från mitten- slutet av 30-talet. Mycket vackra linjer.

Tja vad säger man ? Ser ut som piloten sitter i en länsstol framför sin tv…..
…och kolla stället, som på en tidig Ju 87.

Ännu en konstruktion från mitten av 30-talet.

Ok, det är ett segelplan, men inte har det mycket likheter med dagens.
Undrar vad man fick betala i prestanda för det inducerade motståndet i
spetsarna här och vad hade kärran för Re-tal ???

Pionjärtid med tält och ”Schwarze Teufel”, den svarta djävulen i förgrunden.
Detta var ett av sin tid bästa plan för hang.

Länk till planet, scrolla så hittar ni:
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_gliders

Denna man hette något så märkligt som Svensk eller Schwede
i efternamn och var på slutet av 20-talet och framåt flyglärare på Grunaufabriken.
Kolla standardutrustningen på piloten: Keps och skinnrock.

En av den tidens hjältar, beundrad av åskådarna väntar på
att bli ivägskjuten ut på hanget med hjälp av gummirepsenergi.

En kärra från slutet av 20-talet. Ser ut som en lätt bombmaskin
från kriget med stället.
 Intressant är,  att detta är den första riktigt lyckade
starten med hjälp av gummirep på Wasserkuppe.
Det gäller att dra höjdroder……kolla rodret!
Piloten sitter som om han rattade en MG sportbilscab från 1929.
 Kärran är ju vacker
att se på i alla fall.
Glida med en sån modell på låga hanget vid Hovs Hallar…..

Max Kegel som flög 55 km framför en åskfront. Döptes av kamraterna,
som det står i texten till ”Åskvädermaxe”.

Om inte annat så hade man ju imponerande namn på sina flygplan på den tiden.
Westpreussen hette det och lagerkransad blev hans kärra.
 Han satte ju
olika rekord enligt texten. Tänk att sitta och kana fram och tillbaka på
hanget i 14 timmar……..jag tror rekordet var 38 timmar.

 Hur klarar man sånt ?

I lyftet åt öster. Hur tror ni piloten kände sig
vid denna tiden i sin kärra när han flög här??

 Tål att tänka på.

Kolla kontrollerna. Piloten tidstypiskt utrustad.
Undrar vad som hände med familjelyckan vid
ett hastigt stopp….med tanke på röret ?

Toppen på Wasserkuppe tidigt 30-tal med en vacker kärra som står på hanget.

Gummirepsstart med hjälp av 8 mans styrka.

En av Otto Lilliethals efterföljare. Mod saknade inte dessa gossar i alla fall.

 

Ytterligare lite bilder

 

 

 

 

 

 

 

Hitech 1936

 

En vacker bild från 30-talet. I bakgrunden ”FliegerDenkmahl”

Horten VI ovan och nedan. Glidtal 1:44 år 1944 !
Om det ser bra ut, så flyger det bra !
(Kelly Jonson Lockheed Skunk Works)

 

Vill ni veta mer om planen kolla länkarna:

 http://www.soaringissa.org/Photos/Locations/Europe/
Germany/Wasserkuppe/_htm/WasserkuppeIndex.htm

eller

http://www.wordiq.com/definition/Wasserkuppe

 

 

Kategorier
Skärmflygeri

KANONDAG PÅ HOVS HALLAR

 

Ja det small inte, men…..

 

  

…det var perfekta förutsättninga för att flyga skärm. Det var utlovat 6-8 m/sek nordväst,
vilket är det absolut bästa för skärmflyg.

Nä jag kom vid 11-tiden fanns redan Anders den trevlige där och gick och vankade på hanget.
Han tyckte vinden var lite byig och hård, vilket jag höll med om. Så vi parawaitade och
inväntade dels minskande vind, dels fler piloter. Piggis kom och frågade naturligtvis
varför vi inte flög och påstod som vanligt att: ”Det är flygbart nu”….
(Jag tänkte jag skulle frågat om det var flygbart, när han stod insnodd i  de taggiga
buskarna, men jag är en snäll människa….för det mesta)

Japp vi hängde på selarn, tillsammans med ännu en pilot som kommit,  vilket var
HippieKristoffer. Så hela gänget kom i luften. Lyftet var bra, men vinden låg något
snett och det påverkade ju hur vi kunde flyga. Eftersom solen sken var det ju en
njutning att sitta under skärmen, för man kunde gotta sig åt utsikten och flygningen
i det fina vädret.

Gustav dök upp och senare Christina, licenstanten. Vinden minskade något,
vilket Piggis fick erfara, då han gjorde en oplanerad landning  i de hemska buskarna
med sina miljoner  vassa taggar. Man känner sig ganska hjälplös när man står i
buskarna helt omsluten av vassa taggar och skärmen och linorna garanterat är
insnodda i grenarna.

Men med gemensamma krafter fick vi loss Piggis och han fick ut sin skärm hel
Det är väldigt lätt att skada skärmen vid ett sånt här tillfälle, varför man måste
ta loss den försiktigt, så man inte drar sönder den. Hur mycket en skärm kostar ? 25-35000 spänn.

Att flyga skärm på Hovs Hallar är alltid en utmaning, men upplevelsen man får
dels av flygningen och dels av naturupplevelsen från skärmen är värd all möda.

Så kl 1600 packade jag och Piggis och knallade upp till parkering för vidare
transport hem.

 

 

 

Videon hittar ni under bilderna.

 

 

HippieKristoffers nya (gamla)skärm. Högpresterande,
men han har en ännu bättre . Man blir avundsjuk….

Nu ska Piggis visa hur man drar upp en skärm i lite blåsigt väder med turbulens…
.först lägga ut den snyggt på marken mot vinden och kolla linorna och annat.

Sen drar vi rätt linor så skärmen fångar vind så den fylls och vill stiga.

Piggis håller koll på läget och sin skärm under uppdragningen
. En skärm har en yta av mellan 20-30 kvadratmeter. Tänk på
vad som händer, när vinden får fatt i den, när den är halvvägs uppe !
Du åker med som en vante med vinden över gärdsgårdar och staket !

Nu ha han fått upp skärmen, bromsat den, så den inte fortsätter.
Nu kollar han att linorna är ok och att skärmen är fullt fylld.
Efter det vänder han sig 180 grader så han står i flygriktningen
med bromsarna dragna lite så inte skärmen sticker framåt.

…och så ta Piggis ett par steg framåt och lättar nästan omedelbart.

Nu gäller det att sätta sig tillrätta i selen, så man sitter bekvämt
och lägga upp strategin för sin flygning. Man vet aldrig, hur det
är på hanget,  förrän man flyger. Sen njuter man !

 

 

Piggis begrundar sitt öde bland taggebuskarna……

Inget roligt läge, men skärmen ligger inte helt insnodd i alla fall.

Ser inte speciellt vänligt  och inbjudande ut att landa i dessa buskar.
…Jo jag har också gjort det…två gånger!

Efter search and rescue !

Skam den som ger sig, Piggis i luften igen.

Piggis och Gustav flyger rote

Gustav, Christoffer och Christina parawaitar.

Vitsippan glädjer betraktaren.

 

Kategorier
Naturbilder

ATT FOTOGRAFERA EN STORK

 

Pär Lundqvist undrade…..

 

…hur jag bär mig åt att fotografera en så sällsynt fågel
som en stork? Ja det ska jag säga,  det är inte lätt.

För nedanstående bild fick jag ju först ta reda på
var storken siktats och sen fick jag bygga ett gömsle,
där jag kunde inrätta mig med min Canon och 1500
mm tele. Efter tre veckor i gömslet lyckades jag
knäppa en bild på det befjädrade djuret !

Storken var tyligen ute i likhet med UPS på ett
leveransuppdrag….

 

 

Kategorier
Modellflyg teknik

AERODYNAMIK FÖR DEN SOM VILL VETA …

 

…så lägger jag upp lite om ämnet.

 

 

 

 

 

 

Ovanstående skärmflygare hänger under en perfekt formad vingprofil.
Inblåsande luft håller profilen på skärmen. 

 

AERODYNAMISKA GRUNDSATSER,  SOM BESTÄMMER EGENSKAPER  HOS EN VINGE.

 

Detta är inget doktorandarbete från NASA, utan är mitt försök, att
på ett förenklat sätt förklara vissa grundläggande fysikaliska begrepp i
samband med skapandet av lyft från en vinge .

 

 4 krafter påverkar en vinge :

 Lyftkraften-Gravitationen-Motståndet-Framdrivningen

 

 LYFTKRAFTEN

 

Se på en fotboll. Om man skjuter den med skruv, så den roterar,
så kommer den, om den roterar medsols att vilja avvika åt höger.
Detta på grund av, att luftskiktet närmast bollens yta förs över
till den andra sidan. Detta tillskott av strömmande luft ger ett
energitillskott på högersidan av bollen och därmed ökar
lufthastigheten.
Vi vet från Bernoullis Lag, att om man ökar hastigheten hos
en gas eller vätska, så sjunker trycket.
Denna tryckförändring suger bollen åt höger.

                             

 

Bollen ovan skruvas medsols och avviker mot toppen
av papperet. Linjerna visar luftens hastighet/tryckförändringen.
Där linjerna är täta=lägre tryck-sug.
Bollen sedd från ovan. 

För att levandegöra Bernoullis Lag, kan ni lägga ett
A4 papper på ett bord och hålla i det i kortsidan.
Papperet ska ligga platt på bordet. Blås sen parallellt med
bord/papper och ni kommer att se, att papperet lyfter.
Det är ett resultat av, att hastigheten på luften ovan
pappersarket ökar och trycket sjunker.

 

En förutsättning för att en vinge ska kunna skapa lyft,
är att begreppet CIRKULATION uppstår.

 

                                                 Den som skapade begreppet cirkulation, var två
                                                 vetenskapsmän, Kutta och Joukowski.

 

För att visa vad cirkulation är så tänk på den skruvade fotbollen.
Andra exempel på cirkulation är de leksaksflygplan i plast,
som har vingar lagrade längs mitten på kordan och som är
X-formade i profil. När modellplanet, som är fäst i en lina,
placeras i vinden börjar vingarna rotera medsols och då
sker en transport av energi från undersida till ovansida på
vingen, varvid lyft uppstår. Dessa plan var populära på
60-talet och det rasslande, virrande  ljudet av de roterande
vingarna var välkända fenomen på stränderna vid västkusten,
där jag bodde.
Dessa plan finns fortfarande att köpa.

 

 

En principskiss av de leksaksplan som var populära på
stränderna på 60-talet. Observera riktningen på
vingarnas rotation. 

Ett annat sätt att förstå cirkulation är att ta ett papprör och
linda om ett snöre en 10 varv. Ta sen och fäst snöret i en pinne
av 1 meters längd. Lägg röret på ett bord och dra till med pinnen
så pappröret börjar rotera. Vad händer? Jo det kommer att flyga
i en parabel tack vare cirkulationen, som transporterar energi från
undersida till ovansida, varvid trycket sjunker och röret sugs uppåt. 

 

Här ovan är en schematisk bild hur luften rör
sig runt en vinge sett från en betraktare på marken.
Observera de långa pilarna på
ovansidan,
som visar hög hastighet/lågt tryck och ett
Starkt downwash.

 Ännu ett exempel på cirkulationsprincipen:
Om man tappar en vinge i luften, eller om man
släpper ett 3-millimeters balsaflak från 100 meters
höjd, vad händer?
Jo vingen eller flaket faller inte helt slumpmässigt
mot marken, utan det börja rotera runt sin egen
längdaxel och kava sig framåt i cirklar, om det är
en tapererad vinge, med rotation motsols. 

Hur blir det så? Jo vingen eller flaket går in i en
spontan rotation och då uppstår precis som på
modellen med roterande vingar en transport av
energi från undersida till ovansida och betingelserna
för cirkulation är uppfyllda. 

Tror ni inte mig så ta ett kreditkort och flippa iväg
det, så det roterar mot er, så får ni se, om ni är
skickliga, vad som händer. 

När cirkulationen är igång, så resulterar det i
ett utpräglat downwash eller nedåt/bakåtriktat
energiflöde.
Alltså luften ovan vingen får högre fart och denna
energi lämnar vingens bakkant snett nedåt.

Från Newtons Lag vet vi,  att mot varje kraft svarar
en annan kraft lika stor i motsatt riktning. Alltså
den nedåtriktade energin bakom vingen skapar lyft,
så vingen strävar uppåt.

Vid framkanten har du ett utpräglat upwash. 

 

 

               Bilden illustrerar den mycket utpräglade nedåtriktade kraften bakom planet .

 

 

 

 

Här visas klart luftens flöde och var det finns up- respektive downwash.
Se även var stagnationspunkterna finns och den kraftigt skilda ankomsttiden
på de ”blåa” paketen vid bakkanten.

 

En förutsättning för Kutta och Joukowskis teorem,
var det grundläggande arbete, som gjordes av Henri
Coanda, som var en rumänsk vetenskapsman.


Han lade märke till en egenskap hos gaser eller
vätskor, som gjorde, att en strömmande gas eller
vätska ville ”ansluta” till ett näraliggande föremål
och stanna där.


Om du närmar dig en vattenstråle i din vask
med en flaskhals eller liknande föremål, så ser ni,
hur strålen avböjs mot flaskan.
Detta kallas Coandaeffekten.

 Coandaeffekten uppstår, på grund av att luftens/vätskans
viskositet (hur trögt ett ämne flyter) gör, att vätskan eller
gasen vill ”klibba” vid föremålet. På en vinge är det ju
bland annat viskositeten hos luft, som gör, att den vill
följa vingens profil.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna profil har ingen anfallsvinkel, så den skapar ingen cirkulation eller lyft.

 

Om man ökar anfallsvinkeln, kommer stagnationspunkten
vid vingens framkant att krypa bakåt, därför att vid ökad
anfallsvinkel, kräver vingen mer tillförd energi för att
fungera.

Således flyttar sig stagnationspunkten bakåt,
så mer luft kan transporteras från undersidan till översidan.

Högre anfallsvinkel kräver mer energi-den hämtas från
undersidan och stagnationspunkten flyttas bakåt.

Luften vid stagnationspunkten står stilla. En fluga kan
alltså ta en behaglig söndagspromenad längs vingens
framkant även på ett supersnabbt plan, om förhållandena
är statiska, alltså ingen förändring i hastighet eller
anfallsvinkel.

 

 

Här är en profil med mycket anfallsvinkel. Observera hur
stagnationspunkten har krupit bakåt på undersidan för
att kunna ”hämta” mer luft till ovansidan.
Lägg också märke till hur ”luftpaketen” på ovansidan
ligger långt före undersidans paket vid bakkanten.

Detta beskriver enkelt hur lyft genereras. 

 

Om man ökar anfallsvinkeln för mycket, kommer
strömningen över vingens ovansida till slut att bli så
störd av turbulens (virvlar), att vingen stallar och
tappar all lyftkraft.  Kom ihåg det gamla friflyguttrycket:
”Han pallade så han stallade” !

En vinge kan uppleva ovanstående fenomen, dels
om man flyger med för hög nos, eller om man
svänger brant.

Det vill säga stall och avlösning på vingen uppstår
vid för höga belastningar. Vid en sväng med 3 G så
måste vingen ju producera 3 gånger så mycket lyftkraft
som vid planflykt.


Så flyger du för sakta och drar en brant sväng, måste
vingen producera mer lyftkraft, Den tar sin energi från
hastigheten/motorn, vilket betyder, att farten går ner
brant och då händer det, vi inte vill:
Vingen överstegrar och planet snappar in i en spinn,
om du har otur.

  

 Här är en vinge som flyger med: För låg fart eller med
för mycket anfallsvinkel.


Vingen är överstegrad och strömningen på ovansidan
är helt turbulent och all lyftkraft är borta!

Luftskiktet närmast vingen är stillastående…
Om ni inte tror mig så kolla bladen på en gammal
ventilationsfläkt.
Varför tror ni att de är dammiga?Hur tjockt är detta
stillastående skikt? På en modell 0.5-1.5 mm.
Det är dock inte fördelat lika över hela vingytan, utan
det varierar av olika orsaker.

 

                                                        REYNOLDS TAL

 

Det som påverkar vingens förmåga att behålla en
effektiv strömning, är dess Re-Tal.


Re-Talet bestämmer var på profilen övergången från
laminär till turbulent strömning sker.


Man strävar efter att få denna punkt så långt bak som möjligt.
Re-Talet är ett begrepp, som härleds till en fysiker på 1800-talet,
som hette Reynolds.

 

Man räknar ut Re-talet på följande sätt:

Luftens viskositet x hastigheten i m/sekund x kordan i meter

För luftens viskositet använder man i vardagligt tal
en koefficient på 70000, så har vi en modell som flyger
med 72 km/timmen och har en korda av 25 cm så får vi
följande Re-tal:

70000 x 20 x 0.25 =350000

Detta är ett värde, som är klart godkänt. En modell bör
ligga mellan 100000–500000 i Re-tal för att få behagliga
egenskaper.
 

Kan man göra något för att förbättra egenskaperna vid
dåliga Re-tal.


Ja ett gammalt friflygknep är att sätta turbulatorer på
vingens framkant som skapar en ”kontrollerad” turbulent
kan vi kalla gränsskiktsströmning.

 Vad är en turbulator? Ja det kan vara allt från en sytråd
fastlackad till små triangelformade sågbladsliknande
konstruktioner vid framkanten.


En turbulator hjälper också till att hålla seperationsbubblan
under kontroll på profilens översida vid låga Re-Tal.

 

                       INDUCERAT  MOTSTÅND ELLER LYFTKRAFTSMOTSTÅNDET

 

Nu är det ju så, att inget i världen är gratis, inte heller lyft.
Om du har en vinge med cirkulation, som skapar lyftkraft,
så kommer detta att skapa ett motstånd,
som kallas lyftkraftsmotståndet eller det inducerade
motståndet. 

När cirkulationen var igång, minns vi, vi har ett markera
t undertryck på ovansidan och ett inte lika markerat
övertryck på undersidan. Eftersom allt i naturen strävar
efter jämvikt, kommer övertrycket från undersidan att
flytta sig via vingspetsen till ovansidans undertryck.
Det är ju det enda sättet tryckutjämningen kan ske på.

Då händer det, att i spetsarna bildas virvlar, som skruvar
sig mot flygplanet på respektive sida. Skruven roterar
alltså motsols på högervingen och medsols på vänstervingen
sett framifrån. Dessa virvlar kan vara mycket kraftiga
och finns efter vingen, så länge den flyger. De börjar på
startbanan och hänger kvar tills modellen nästan står stilla,
då du landat.

 

 Observera den kraftiga virveln vid vingspetsen. Detta är ett resultat
av lyftkraftsmotståndet då undersidans övertryck smiter över till
ovansidan. Det finns ingen möjlighet att bli av med
virvlarna vid spetsarna mer än på ett sätt och det är
att stanna på marken.

 

 

                                        Inducerat motstånd utan och med winglets

 Man kan emellertid reducera det inducerade motståndet
genom att använda vingar med stort sidoförhållande.
Se på ett segelplan. De moderna trafikplanen har winglets,
dels för att minska inducerade motståndet dels för att öka spännvidden.

 

 Winglets på ett modernt passagerarplan. Winglets ökar
spännvidden och förbättrar bränsleekonomin.

 

                                                              SIDOFÖRHÅLLANDET

 

Sidoförhållandet är förhållandet mellan korda och spännvidd.


Om sidoförhållandet är 1:5 betyder det att kordan är en meter
och spännvidden är fem meter. 

För att levandegöra detta med vingens sidoförhållande
: En lång smal kniv skär mer tårta än en kniv med tjockt
och kort blad.

Alltså en vinge som är lång och smal ”möter” mer luft
än en kort och tjock.
Sen kan man ha modeller, som man vill ha korta och breda
vingar på av vissa orsaker. Det kan vara, för att de ska bli
manövrerbara på grund av övermotorisering och med massan
samlad i sitt rörelsecentrum.


Se hur en Boeing 707 rollar och jämför med en Pitts!

 

 Skillnaden mellan litet, respektive stort sidoförhållande syns här tydligt. 

Förutom lyftkraftsmotståndet, som svarar för den överväldigande
delen av motståndet, så finns det frontalmotstånd, vilket ju är
den yta som planet visar upp frontalt mot den mötande luften
och ytmotståndet på planets ytor.

Till exempel så kommer genom viskositeten luften att ”klibba”
på en dåligt slipad/utformad kropp.
Vi modellflygare kan i stort bortse från detta, då vi utför beräkningar
för Rc-modeller.

Kan en vinge se ut hur som helst?

Ja i stort sett. Vad som krävs för att skapa cirkulation, är en
area (vingen) anfallsvinkel, hastighet och ett medium, som har
viskositet (luft).

En masonitskiva fungerar som vinge utan problem.
Naturligtvis fungerar en riktig profil bättre, därför den effektivare
påverkar den förbiströmmande luften. 

Ska man försöka definiera en vinges funktion, så kan man säga,
att en vinge är en mycket effektiv maskin, som ändrar
luftens riktning. 

Det finns alltså inget, som skiljer en masonitskivas funktion
som vinge från en ”Riktig” vinge. Båda två fungerar som en
luftpump, när betingelserna för cirkulation är uppfyllda.

 Som vi alla vet, kan ett flygplan flyga på rygg eller inverterat.
En modern konstflygmaskin har i regel en symmetrisk profil,
vilket ger i stort samma egenskaper inverterat som rättvänt. 

Men en kraftigt bärande profil, exempelvis en fet Clark Y-profil,
hur kan den skapa lyft inverterat? 

Inga problem.

Genom att öka anfallsvinkeln när du flyger inverterat, vilket du
märker , genom att du får hålla upp nosen mer, än då du
flyger rättvänt, så kommer du att skapa betingelser för cirkulation
och din vinge skapar lyftkraft.

Hur kraftig är cirkulationen? Ja ett vanligt privatplan av Cessna 152
storlek 125-150 hk ändrar riktningen (pumpar luft) varje sekund,
som väger cirka 8 ton!
Klart det blir lyftkraft av det.

Om man ska gå på de preferenser,vilka hävdades förr, av de
som omhuldade teorin om luftmolekylernas längre väg på
översidan än undersidan och som möttes vid bakkanten och
då skapade ett undertryck som sög upp vingen, så skulle en
Cessna av ovanstående storlek flyga med ca 800 km i timmen
för att kunna hålla sig i luften…

 

  

Här ser ni att ” Molekylentusiasterna” är ute på hal is.
Observera att luftpaketen INTE möts samtidigt vid bakkanten. 

 

Molekylteorin är falsk, för ”luftpaketen” som delar sig vid främre
stagnationspunkten möts inte alls vid bakkanten. Luftpaketen från
översidan når bakkanten, långt innan luftpaketen från undersidan
kommer dit.

                                           GRAVITATIONEN

 

Gravitationen eller tyngdkraften påverkar alla föremål på
vår jord.
Det innebär att alla föremål med en massa dras mot jordens
medelpunkt.
Det gäller alltså även för ett flygplan.

Ett segelplan använder gravitationen som ”motor” för att få
framåtdriv. Denna motor kostar ju något, för vi vet ju alla,
att energi inte kan förstöras utan endast omvandlas och
det vi betalar i avgift för att komma framåt, är kinetisk energi
eller rörelseenergi.


I praktiken betyder det, att för att kunna flyga en segelmodell
eller annan modell utan egen framdrivning så betalar vi
med höjdförlust.

                                                MOTSTÅNDET

 

Motståndet har vi avhandlat tidigare, så här blir bara en
uppräkning av de viktigaste resultanterna:

Lyftkraftsmotståndet eller det inducerade motståndet.
Inducera=påverka, sätta igång.

Frontalmotståndet är det motstånd,  som de framifrån
projicerade  areorna orsakar vid färd framåt.

Ytmotståndet är det motstånd som uppstår på grund
av luftens viskositet vilket gör, att den vill klibba fast vid
alla ytor.

 

                                                                FRAMDRIVNINGEN

 

En vinge måste röra sig relativt omgivande   luft för att skapa lyftkraft.

Ett plan utan motor skapar framdrivning genom gravitationen.
(Flyger i ”nerförsbacke”.

En propeller DRAR planet framåt.

En jetmotor SKJUTER planet framåt.

 

Vi kan alla Newtons Lagar och därmed förstår vi sammanhanget: 

Mot varje kraft svarar en annan kraft lika stor i motsatt riktning.

                                    SLUTKLÄM:

 

En vinge är en effektiv maskin , som ändrar riktning på luften
och skapar lyft.

För att skapa lyft krävs cirkulation.

För att erhålla cirkulation måste du ha en vinge, luft med viss
viskositet, anfallsvinkel och hastighet.

Det är på den främre 40 % av vingens ovansida, som 65 % av
lyftet skapas.

Långa smala vingar är effektivare än korta tjocka.

Utan inducerat motstånd så har du ingen lyftkraft.

Inducerat motstånd kostar energi, som tas från hastigheten.

 

Hoppas detta gav dig en känsla vad lyftkraft är…

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Flyghistoria

FRÅN MIN FLYGHANDBOK

 

kommer här lite maffiga kolvmotorer

 

 

 

 

Kolvmotorn som drivkälla till moderna krigsflygplan
hade spelat ut sin roll 1944. För 1944 flög Tyskland
med Me 262 , som var en tvåmotorig jetkärra,
utrustad med två stycken Jumoturbinmotorer.

Kolvmotorn var i slutet av kriget utvecklad,  s
å långt det gick,  med hänsyn till omständigheterna.
Problemet var inte att få ut en massa kraft ur motorn.
Problemet  var att få kraften i motorn omvandlad till
energi, som drog planet framåt.

I slutet av kriget var man tvungen att använda propellrar
med stor diameter och många blad. Detta för att kunna
hålla varvet nere på propellern.

Max varv låg på cirka 3000 varv i minuten.
Gick det fortare passerade bladspetsarna ljudvallen
och då uppstodd buffering och kavitation,  som
snabbt drog ner propellerns verkningsgrad.

De två kolvmotorerna som väl var mest kända,
ar ju Rolls Royce motorn och Daimler Bendzmotorn.

Båda V-tolvor. Rolls Royce utrustad med i regel
förgasare, medan DB 600 serien hade mekanisk
bränsleinsprutning av fabrikatat Bosch.

Vilken som var bäst ? Jag vill säga de var ganska
likvärdiga, med det förbehållet,  att hade DB-motorn
haft tillgång till 108-oktanig bensin,  hade den
troligtvis levererat mer kraft än den engelska motorn.

DB angav motorns effekt i DIN, vilket innebar
att man mätte
effekten med inkopplade hjälpaggregat.

Engelsmännen mätte enligt SAE, det vill säga utan
inkopplade tillbehör.

I slutet av kriget konstruerades på engelsk sida
komplicerade motorer i H-konfiguration och med
slidmatning. De fick aldrig nån avgörande inverkan
på luftkriget.

En kolvmotor vägde mellan 600-750 kg.

Här är några bilder på kolvmotorer:

 

.

 

Observera turbon bak till vänster. 

Daimler-Benz  605.

 Starteffekt 1975 hk vid 2800 varv. 42000 motorer tillverkade.
Cylindervolym 37.5 liter. Bränsle 87 oktan – upp till 100 oktan.

Man fick alltså ut ca 50 hk/liter cylindervolym.

 Det är ju inte så mycket. Om man betänker att man 1965,
alltså 20 år senare fick ut ca 135-140 hk ur en Ford Anglia
stötstångsmotor på 1000 cc för Formula III bilar.
Visserligen häftigt tunad av Nova eller Hart eller andra
specialister, men ändå.

Hade man fått ut 70 hk per liter hade starteffekten varit 2650 hk.

Fast det är klart , man fick flyga med ,  vad som kunde tillverkas.

I och för sig,  fanns inget behov av att behöva kunna trottla
en motor i större omfattning, eftersom man använde
constantspeed propellrar. Dessa ändrade anfallsvinkel
med hänsynt till belastning,  så de alltid jobbade så bra
som möjligt.

En vanlig inverterad radmotor från 30-talet
som satt i De Havillands flygplan.
Denna motorn satt i Tiger Moth, och den hade 130 hk.
 

En häftig stjärnmotor. Jag har sett en uppskuren i England

Motorn är byggd i  två plan:

 Upp-Ner och Vänster-Höger, eftersom ingaserna kom in i
cylindrarna via slitsar i foder och block.  Avgaserna gick ut
på samma sätt.

 Undrar vad mekanikerna tänkte, när de skulle ställa
tiderna på sliderna.

 Eller när piloten sa: Jag tror motorn missar på ett
tändstift, kan ni kolla ?………..Är nog enkelt att koll
letade stift till en av de Me 109,  som fortfarande flyger,
hittade nånstans i västra delarna av Tyskland trälådor
med 12000 original Boschstift, just för Me 109.
Ibland ska man ha tur. Jag kan tänka man måste
lanta upp några spänn för att byta 24 stift på en
Daimler Benzmotor.

 

 Provades i Hawker Fury och Hawker Seafury.

 

Dieselmotorer användes till viss del före och under
andra världskriget. Speciellt då i bombplan eller i plan
som hade lång aktionsradie.
 

Jämför denna mekaniska härva med en jetmotor.
Hur många rörliga delar finns i motor ovan ?
ämför det,  med det rörliga antalet delar i en
jetmotor !!!
 Att tillverka ovanstående motor måste
ha kostat en förmögenhet.
 

Denna motorn användes bland annat i B-29 . 

Ovanstående bild klargör på ett enkelt sätt,  hur dåtidens tekniker
löste vevsaksproblemet i en stjärnmotor. Man har en huvudvevstake,
den som pekar upp, sen har man hjälpvevstakarna, vilka är resten.
Huvudvevstaken är fäst i vevaxeln och hjälpvevstakarna är fästa
på huvudvevstaken . Smart.
 

En vevstake på en stor stjärnmotor är mycket kraftig
för att kunna ta upp lasterna.
Sättet att koppla ihop vevaxeln uppfanns i Tyskland
och användes även på DB-600 serien V-12 motorer.
Jag undrar, om inte Mecedes hade det på vissa av sina
personbilsmotorer. Han som uppfann systemet blev
mångmiljonär genom sitt patent.

En renoverad DB ur 600-serien. Troligtvis ur 602-serien då den
är 16-cylindrig. Cylindervolym 54 liter och effekten 1320 hk.
Jag glömde skriva, att detta är en dieselmotor.

Från Wikipedia: ”The Daimler-Benz DB 602 was a German

diesel cycle aero engine designed and built in the early 1930s.
It was a liquid-cooled upright
V16, and powered the two
Hindenburg class airships.[1]

 Mercedesmärket på framsidan av vevhuset var ursprungligen
gjort i blå och vit emalj. Denna skylt var åtråvärd souvenir bland
de som hade med dessa motorer att göra vid skrotningen av dem.

En Rolls Royce Merlinmotor på ett museum i USA.

Rolls Royce Merlin, som den såg ut ny.

 Cylindervolym 27 liter och maxeffekt 2100 hk.
Man byggde sammanlagt med licenstillverkade
150000 motorer! Priset för en ny motor 1944 var
2000 Pund. En propeller kostade 350 Pund.

Förutom Rolls Royce Merlin fanns Rolls Royce Meteor,
som bland annat användes något ombyggd i Centurionstridsvagnen.

När jag gjorde lumpen hade vi Meteormotorer i
stridsvagnarna. Härligt  ljud i en V-12 motor.

 

 

Kategorier
Modellflyg teknik

FÖR OSS SOM ÄR INTRESSERADE AV FLYGNING I ALLMÄNHET

 

 

 

har jag fixat några bilder

från en av mina ”Biblar” inom faktasamlingar om flygkultur.

Boken heter: ”Handbok i flygning” och är utgiven 1958.

Här finns massor av nyttigt och intressant att läsa för den
flygintresserade. Inte minst får man bra förklaringar på
flygmekaniska och aerodynamiska egenskaper på ett
flygplan. De är bra för de är korrekta. Inte trots de är
60 år gammal fakta, utan tror jag, tack vare, det är 60
år gammal fakta!!

Här följer en bunta bilder som beskriver olika
företeelser på ett plan:

 

 

Ovan är ett venturi-rör. Det sitter monterat på utsidan av planet.
Luften strömmar in från vänster – komprimeras av förträngningen
-fortsätter i expansionskammaren- sen ut.
Det som händer är att hastigheten på luften ökar kraftigt,
vilket enligt Bernouilles Lag medför att trycket sjunker i
motsvarande grad. Således får man ett undertryck efter
förträngeningen. Detta undertryck kan man till exempel
utnyttja för att driva vissa flygplansinstrument, som till
exempel spade/kula.
 

Ett pitot-rör används för att mäta hastigheten på den
förbiströmmande luften. Man mäter det dynamiska
(fartvinden) trycket och jämför det med det statiska
trycket (lufttrycket där planet befinner sig vid mättillfället)
Resultatet blir farten genom luften. Som ni ser har
man värme i röret, så det inte ska isa igen och där
finns också dräneringshål så smältvatten och regnvatten
kan rinna ut.
Fryser pitotröret eller om det finns
främmande föremål i det, kan det orsaka haverier
eftersom det är en av de viktigaste sensorerna för
flyginstrumenten.
 

Vingen ovan är torderad, som det heter på fint språk.
indre anfallsvinkel än vingroten. Det medför, om man
flyger på vikningsgränsen, att vingspetsen löser av,
eller tappar lyftkraften, senare än vingroten, varför
planet är kontrollerbart i lägre fart, än om vingen
inte varit torderad.
Förr tiden var det egenskap
som man byggde in i sin modell under bygget.
Men eftersom nästan ingen bygger sin modell i
dag har detta med vingskränkning försvunnit.
Det märks på snaprollarna och planteringarna
i marken om inte annars.
 

För att få ett flygplan att flyga stabilt i längdaxeln,
förser man ofta vingarna med pilform.
Skulle man få en störning åt som på bilden åt höger,
kommer vänster vinge att exponera större area mot
den mötande fartvinden än den högra. Det skapar
mer motstånd och planet återföres till den gamla
kursen, om allt fungerar perfekt. I verkligheten får
man använda både skev- och sidoroder.
Men som sagt, det är ett hjälpmedel.
 

Ovan tre kulor som illustrerar begreppet Stabilitet.
Den till vänster är i stabil jämvikt,  för även om
den utsätts för en störning, kommer den att återgå
till utgångsläget.
Det mittersta klotet befinner sig i instabil jämvikt.
Det återgår inte till utgångsläget
efter en störning.
Det tredje klotet är i indifferent jämvikt, vilket betyder
att det hamnar i samma jämviktsläge efter en störning fast på
annan plats.

Ovanstående är fundamental kunskap,  när man
talar om stabilitet hos ett flygplan.
 

För den som aldrig sett en propeller i sektioner så visar
ovanstående bild hur det ser ut.
Ju längre ut från centrum
du kommer, desto mindre anfallsvinkel. I spetsen har
man i stort sett noll i alfa.
Varför har man det så
Jo man vill ha ett jämnt drag om möjligt från centrum
ut till periferin.

Så här ser det ut, när du flyger med för stor anfallsvinkel ,
eller om du flyger för sakta. Strömningen på översidan
som ska var laminär har blivit det den inte ska vara,
turbulent, vilket medför,  att lyftkraften försvinner,
planet viker sig eller går i spin.
  

Lite luftmotståndskoefficienter vid olika kroppar.

Det kommer mera och då om motorer.

 

Kategorier
Skärmflygeri

SKÄRMARNA I LUFTEN PÅ HOVS HALLAR

 

 

 

Trots en fram mot eftermiddagen hård vind ….

 

var  vi ett gäng skärmflygare på Hovs Hallar idag.

Vädermannen hade lovat 6-8 m/sek nordväst, vilket är det bästa,
om man vill flyga på det låga hanget. När vi anlände var det 2-4 m/sek
och endast Hippiekristoffer kämpade på.

Strax innan middagstid tog vinden i ganska kraftigt och vi kom
alla i luften. Alla,  det var undertecknad, Piggis, Kartis, Timpa och Kristoffer.

Lite jobbigt att starta i den hårda vinden och väl i luften fick vi trampa
speed för att gå framåt med lite fart.

Landningen för mig var besvärlig,  eftersom jag är lätt i min till ytan för
stora skärm, men tack vare Piggis, som drog ner mig i mina kängor,
kom jag ner i ett stycke.

Trots ovänligt ? väder en kanondag på hanget, som bar i stort sett till
Norrehamn och bort till värdshuset  vid parkeringen.

Ser ni fotspåret från ett djur på en av bilderna i galleriet ? Vi trodde det
var minst en varg……..men det var inte så dramatiskt, det var den största
Grand Danois jag nånsin skådat. Storlek som en kviga. Nja, nu överdriver
jag lite, men den  var stor!

Här är några bilder:

 

Stefan från Helsingborg. även kallad ”Kartgeneralen” just före takeoff. 

Å här är Piggis, Piggelin, KuntaKenta, fast han är döpt till Kennert.
(Han har alltid drömt om att bli US-Navypilot på hangarfartyg.
Så han skaffade en nästan likadan hjälm i alla fall).

Hippiekristoffer, som han kallas visar sin utsökta skärmbehandling i marginella flygförhållanden.

Full kontroll !! 

När vinden är svag gäller det att ligga på exakt rätt plats, där lyftet är bäst.

Jag säger inte vems skärm detta är, men han bor på Beverly Hills i Halmstad.

Å här är en liten filmsnutt:


 

 Så här landar ett proffs ! Helt oediterat

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Segelflyg Väder och vind

TERMIK, ALLTSÅ EGENTLIGEN VAD ÄR DET ?

 

 

 

 

 

Flyga termik

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Termik är en böjningsform av det latinska ordet för värme-termo.

 

Vi känner till begreppet termometer, som betyder värmemätare.
Suffixet -meter är ju också latin och betyder enkelt översatt mätare.
Andra exempel är ju voltmeter, amperemeter och så vidare.

Således, termik betecknar något, som har en högre
temperatur än omgivningen.

 Det är just det, som är grundförutsättningen för att termiska
vertikal rörelser eller konvektion, ska kunna uppträda.

 Konvektion är ju också ett latinskt ord, vars grundbetydelse
kan delas i två delar;

Kon, eller egentligen con, betyder med och vektion betyder
en riktad rörelse. Tänk på ordet vektor som ju är en riktad
kraft eller rörelse.

Ja,  vi ska inte bli för akademiska men dessa två begreppen
termik och konvektion hänger samman och är av
avgörande betydelse för oss som flyger och håller
oss uppe med hjälp av termiken och konvektionen.

 Denna lilla artikel är en allmänt hållen beskrivning utan
bilder och skisser, som på ett enkelt sätt vill beskriva, hur
, när och var termik uppstår.

 Som jag skrev förut, är en förutsättning för termik, att
vi har en skillnad i temperatur mellan olika luftmassor.

Hur uppstår denna skillnaden? När solen lyser på markens
yta tar denna upp eller absorberar värmestrålningen.
Värmet lagras i översta delen av marken. Beroende på
vilken typ av yta vi har, om det är grus, gräs, asfalt eller
sjö och hav, kommer värmet att lagras olika.

 Värmen som tillförs havet kommer i första hand att
påskynda avdunstningen av vattenånga och i andra
hand att värma vattnet.

 En grusplan som är mörk absorberar snabbare värmen
och kommer så småningom att fungera som ett element,
som strålar ut värme.

 När vår grusplan har strålat ut tillräcklig mycket värme
till den ovanpå liggande luftmassan, har temperaturen
i luftmassan stigit , så den skiljer sig från omgivande
luftmassor med kanske 3-5 grader.

När skillnaden är så stor, blir den uppvärmda luftmassan
labil, den vill stiga uppåt.

 Vad gör då att en bubbla med luft plötsligt lossar från
marken och stiger? Ja, det kan vara en vindpust, som
kommer och stöter till eller rubbar blåsan. Den kan
behöva lite starthjälp för att komma igång. Om vi har
svaga vindar, kan den marknära luftmassan glida över en
uppvärmd yta, värmen överförs som till största delen
strålningsvärme och liten del som kontaktvärme och
om då den över marken sakta glidande bubblan träffar
några hus, en trädridå eller ett annat hinder, får vi en
turbulent utlösning av termikblåsan. Det finns flera
andra sätt som en blåsa kan lossa på, men för våra
förhållanden är dessa två de viktigaste.

 Kom ihåg att vår blåsa befinner sig nu på väg uppåt
genom luft, som är relativt sett kallare än blåsan.

Termikblåsan är just när den lämnat marken lös i
konturerna och relativt svag.
Då blåsan stiger, kommer temperaturskillnaden
att öka, för vi vet,  att temperaturen i normalatmosfär
sjunker med ca 0.7-1.0 grader/100 meter.

Efter hand som blåsan stiger, får dess horisontella
utbredning fastare konturer och man kan, när man
cirklar i en blåsa märka, att stiget är bättre eller sämre,
beroende på, var man flyger.

Nu fortsätter ju inte en termikblåsa hur högt som
helst. När den når den nivå, då den stigande luftens
fuktighet kondenseras utmärks detta, genom att vi
kan se Cumulusmoln eller vackertvädersmoln bildas.
Det är det stora bulliga sommarmolnen, som växer
upp och faller ihop.

 På vilken höjd den stigande luftens fuktighet
kondenseras, beror på flera faktorer.
Det hänger på fuktighet, temperatur, omgivande
luft och hur labilt skiktat det är och om vi har inversion.

Normalt sett hos oss på västkusten ligger molnbasen med
Cumulusmoln under tidig sommar runt 1400 – 2500 meter.
Inne i landet, där vi inte har sjöbris, kan molnbasen
ligga avsevärt högre. Från min fullskalasegelflygtid
minns jag molnbaser i maj på 3000 meter i Västergötland.
I Utah USA kan du ha molnbaser på 20000 fot.

Om det råder något, som heter inversion,   på låt oss
säga 1200 meter, kan inte termiken komma högre.
Det vill säga luftmassan kan inte nå sin kondensationsnivå,
där det bildas moln av fuktigheten.

 En inversion är ett lager med luft,  där temperaturen
stiger med höjden i stället för att  avta med höjden.

 Om vi åker med vår termikblåsa glatt stigande med
3 m/sek, så märker vi, när vi närmar oss inversionsskiktet,
att stiget försvinner. Vi kommer inte högre, hur vi än gnetar.

När man flyger just i gränsskiktet mellan den vanliga
luften och inversionsskiktet,  känner man små turbulenta
stötar i flygplanet. När man termikflyger och blåsan inte
kondenserar och inte bildar moln, kallas det att man
flyger torrtermik.

 Torrtermiken kan vara lika stark som molntermiken,
men problemet är ju, man kan inte se var termiken finns!
Har du molntermik är det ju i princip bara att gå under
ett Cumulusmoln och stiga in i hissen. Att flyga torrtermik
är chansartat och man få i sådana fall lita på sin intuition
och erfarenhet av de lokala väderförhållandena.

 Nåväl, om vi har kurvat upp oss till molnbasen
med en modell eller fullskalakärra , så märker man
en välvning under molnet , där den stigande luften
går in i de flesta fall.

 Går man på rakkurs , efter att man nått basen,
kommer man att flyga in i sjunket.
Stiger du med 5 m/sek, så kommer du att sjunka
med i princip lika mycket, när du avlägsnar
dig från centrum. Det brukar man lösa, genom att
man ökar hastigheten markant, för att kunna ta sig
igenom sjunket så fort som möjligt.

 

En HyperAVA som svävar. Det är väl en bra karakteristik på modellen….

 

När du flyger en modell i en termikblåsa , som nyss släppt,
måste man vara beredd att korrigera,  så man ligger i centrum
av blåsan, för att utnyttja stiget på bästa sätt.

 Korrigeringen ska vara planlagd och genomföras utan
tvekan eller mjäkighet.

 Hur man korrigerar i en blåsa , kan man inte generellt
säga, för varje pilot har sin, som han tycker bästa metoden.
Flyger du din modell på 100 m höjd utan termik, brukar
jag trimma modellen till lägsta sjunkhastighet och flyga
den just på vikningsgränsen. Om jag flyger in i en blåsa
med vänster vinge, då händer  följande:

 Om vingen går in i stigande luft, kommer luften att
tvinga vingen uppåt och öka anfallsvinkeln. Flyger du
då just på vikningsgränsen, kommer din modell
att vika sig , eftersom anfallsvinkeln på den lyftande
vingen ökat av den stigande luften.

 Det är just det,  som är finessen. Modellen kommer
att vika sig in i termikblåsan. Man kan säga, att modellen
ramlar in i blåsan.

 När du stabiliserat din modell och flugit ett varv,
har du sett var lyftet finns och du kan korrigera, så du
centrerar din modell till det starkaste lyftet. Detta är ett
sätt att upptäcka termiken.

 Ligger du i en bra termikblåsa sommartid med din
modell, kommer du att bli förvånad, hur snabbt din
modell stiger. Att ha ett stig med 5 m/sek är inget
ovanligt. Det betyder, att du på en minut klättrat 300 meter!

 Har man en sådan stark blåsa, gäller det att ha en
planläggning eller strategi, hur du ska avbryta och när.

Om jag flyger en stor modell, 3.5-4.0 m spännvidd
brukar jag hänga med upp till x00 meter. Då är modellen
fortfarande sebar utan svårighet. En Blue Phoenix utan
bromsar tar jag aldrig högre än x50 meter.

 När du nått din högsta höjd, är det dags att ta sig ner.

 Det finns två sätt:

 Du kan flyga ner planet genom att hålla dig i luft,
som inte sjunker eller som bara stiger lite. Genom
att trycka upp farten,  kommer du att förlora din höjd
så småningom.

 Det andra och enklaste sättet är att aktivera de
aerodynamiska bromsarna
på modellen.
Bromsar är enkelt uttryckt en klaff, som exponeras
mot den förbiflygande luften och som dels bromsar
och dels genom turbulensbildning bakom klaffen
stör den laminära strömningen på ovansidan av vingen.
Så har du bromsar, så ut med de och ställ modellen
på nosen, så kommer du säkert ner.

 Ett tredje sätt, som jag använder till min Blue Phoenix
är att göra en störtspiral.
Det vill säga full sida och full höjd samtidigt. Detta gör
att du förlorar din höjd snabbt utan att överskrida
den hastighet vid vilken strukturella skador uppstår
på modellen. Man måste testa detta på lägre höjd,
så man ser,  att man inte flyger för fort.

 Med en bra modell är inte problemet att komma upp.
Problemet är att komma ner.
När termiken är kraftig och du drar all broms du har,
kan det hända, att du stiger i alla fall.

 Då måste du kombinera alla sätten du kan, för att
reducera höjden. Till exempel att använda full broms
och störtspiral. Då bruka man kunna komma ner säkert.

 Detta var lite om termikflygning. Den stora frågan
för en modellflygare är ju, hur man hittar termiken.

 Som jag skrev innan, är det ju inte stor mening att
leta termik över en vattenyta.

 Vi vet ju alla vad Laholmsbuktenväder är på sommaren.
Det är, när vi har en molnfri himmel över havet
, men inne över land, ca 8 km in från kusten har vi
de härligaste vackertvädersmolnen.

 Då är det bättre att leta efter termiken över åkrar,
grustag eller i lä av ett hinder, som kan lösa ut blåsan.
Vi har vissa reella bevis för termik.

 Om en blåsa släpper i närheten av fältet brukar man
märka att vinden markant minskar eller markant
växlar riktning
. Nästa steg kan vara, att man ser
svalorna kommer och jagar de insekter, som följer med
termiken uppåt. Svalor som jagar insekter, är en säker
indikation på termik. När svalorna flyger, kommer
strax därefter vitfågel
.

 Måsar och trutar går in i blåsan och kurvar upp sig.
rovfåglar är bra på att lokalisera termik och man kan
genom att studera dessa lära sig en hel del. Man kan
se,  hur de korrigerar i blåsan och framför allt om du
ser en ormvråk som lämnar en blåsa, då är det inte lönt
att gå dit och försöka.

 Har du en högvärdig modell och du kurvar i en blåsa
ihop med en ormvråk, så kommer du att stiga ifrån
den, om du flyger bra.

 Att konstatera,  att nu sticker blåsan,  är ett resultat
av synbara tecken , men framför allt ett resultat av
träning och erfarenhet.

 Ska du bli en duktig termikflygare , är det enda
som gäller att flyga mycket termik.

 Teknikens utveckling har givit oss fina instrument,
som underlättar för oss att flyga i termiken. Jag tänker
då på variometrar och höjdmätare.

 Dessa är ingen nödvändighet, för är du rutinerad,
flyger du lika bra termik med eller utan vario. Men
flyger du med vario kan du , när modellen är långt bort,
ta den minsta termikblåsa. Du kan ta en blåsa, där det
stiger med en dm/sek. Det gör du aldrig utan vario!

Dessutom ger instrumentering en extradimension
till ditt flygande. Speciellt om du flugit fullskalasegelflyg
tidigare uppskattas flyginstrument.

 Personligen har jag ett par stycken Picolario från
Thommys ModelBau i Tyskland. De har aldrig krånglat
och kan mycket mer, än vad du kan tänka dig använda
de till.

 Till min Blue Phoenix har jag en telemetriutrustning
från EagleTree i USA.
Det är mera som en instrumentbräda med de flesta
parametrarna inlagda inklusive en GPS:

 Men vem kan stå och titta på en instrumentbräda i
solsken när man har modellen på xxx meter?

Jag föredrar Picolarion. EagleTreeutrustningen har
turligtvis också audioinformation från varion.

 Termikflygning för människan upptäcktes  ganska sent.

 Det var på slutet av 20-talet vid tävlingarna på Wasserkuppe,
som piloterna vid flygningar mellan de olika hangen
ibland märkte ,  att de steg utan att ha anslutning till hangen.

 Man förstod då,  att det var en annan företeelse,  som lyfte
planet. Det var ju molntermiken.
Bara på ett par år slog den dynamiska flygningen igenom
och massor med nya segelflygrekord sattes. Innan detta
kom gick all skolning och alla tävlingar  på hang.

 Så  termikflygningen förde segelflygningen framåt med
jättekliv.

 Hangflygningen har ju fått en renässans tack vare
skärmflyget och hängflyget.

 Men för fullskalasegelflyget är numera hangflygning
helt överspelat.

 Ja, detta var en liten orientering om termik och
termikflygning med modell.
Hoppas det gett något till de, som inte vetat förut.

 Prova på med en enkel modell, du ångrar dig inte.
Det är inte enkelt, men varför ska allt var så lätt?

 Ni har säkert sett, när jag flyger eller när någon annan
flyger termik. Visst är det rogivande. Man kan sitta och
njuta åt sitt eget flygande på ett avslappnat sätt.
Men ändå är man alert för att reagera på förändringar
i väder eller på modell. Att flyga termik med en välflygande
segelmodell är en av de grenar av modellflyget jag
finner mest meningsfyllt.

Varje gång jag går ut för att termikflyga har jag alltid
ett mål med min flygning. Det kan vara vad som helst,
till exempel prova olika tyngdpunkter, olika utslag eller
vad som helst som hör till flygningen.

Jag går aldrig ut och flyger förutsättningslöst. Det enda
sättet att öka sin  skicklighet är att träna planmässigt.

 

Tro mig! För jag har mer än 500 timmar på mina Avor
(jag för loggbok över all min flygning)
och jag upptäcker nya saker varje gång jag är ute och flyger!

 

 

 

 

 

Kategorier
Modellflyg teknik

MARKEFFEKT ELLER GROUNDEFFECT…

 

 

…jovisst, det har jag lärt mig från Discovery-kanalen vad det är…

 

 

Har ni också gått på nonsenpratet på bland annat Discovery Science, att när ett plan landar, flyter det på en komprimerad luftkudde och därför glider det längre…??????

Jaha, för det är,  just vad jag skrev,  nonsensprat, prat i nattmössan.

Varför skulle luften komprimeras under en vinge vid landning ?

Så här är det:

 Som alla flygare vet,  pågår en cirkulation runt en vinge,
när den färdas genom luft eller annat medium med viss anfallsvinkel.

 Det vill säga luft transporteras från undersidans övertryck till
ovansidans undertryck, vilket är naturligt,  eftersom naturen strävar efter jämvikt.

 Strömningen sker över vingspetsen och med hänsyn tagen till
att vingen rör sig framåt och luften strömmar nerifrån och upp, kommer det att uppstå en virvel,  som roterar in mot spetsen.

Denna virvel är det inducerade motståndet eller det motstånd
du får betala för att skapa lyftkraft.

 Utan Inducerat motstånd-Ingen lyftkraft.

Om du nu går in för landning och börjar flyta ut över banan
, märker man att ”vingarna bär bättre”.

Detta är ett resultat av markeffekten.

Markeffekten är när det inducerade motståndets spetsvirvlar minskar, därför det finns dåligt med fysisk plats för virveln, när du flyger med vingen nära marken.

Vi vet ju att lyftkraftsmotståndet är det största motståndet och
minskar det med 50%,  ökar vingens ”bärförmåga” signifikant.

Alltså, minskade spetsvirvlar – ökad lyftkraft.

Vad som också har del i markeffekten är att strömningen runt
vingen ändras på grund av närheten till marken. Detta gäller
både ”Uppåtströmning” och ”Nedåtströmning”.

Vingen flyger effektivare nära marken och därmed glider den
längre.

Slutklämmen är alltså:

Markeffekten beror på att spetsvirvlarna i vingspetsarna minskar.
Detta ökar vingens verkningsgrad eller effektivitet.

Glöm all gallimatias om att luften trycks ihop blablabla.

 

 

Ovan ser ni virveln eller en vortex, som bildas som ett resultat av lyftkraftsskapandet.
Denna virvel kan inte breda ut sig, när man flyger nära marken.

 

 

 

Som ni ser,  ändras strömningen runt vingen nära marken.
I enlighet med vad jag sa innan, minskar motståndet från
spetsvirvlarna genom närheten till marken och därmed
behöver inte vingen jobba så hårt med att producera lyft.
Därför kan ni se att strömningen har planat ut till en del
på den nedre bilden.

Ovanstående rader sammanfattar begreppet markeffekt.
Varför och hur och vad är resultatet.

 

Jag skickade ett mail till Discovery Europe, där jag
påpekade detta och andra faktafel.

Om jag fick svar ?  Det får man regelmässigt inte.

Men tro inte på all faktainformation på Discoverys
olika kanaler. Vad sägs om följande översättningar
från engelska till svenska:
Drag (motstånd)  översattes med Drag…..

Rocket Propelled Grenades , översattes med Propellerdrivna raketer
, fantastiskt med propellerdrivna raketer!

Från ett tyskt program översatte man Kurbelwelle – Vevaxel med Kulvåg!

Man har fullständigt hjärndöda översättare med ingen faktakunskap.
De borde skaffat fackredaktörer, som kunde granskat de vanvettiga översättningarna.

 

Kategorier
Flyghistoria Nostalgoteket

WEIHE, ETT VACKERT SEGELPLAN FRÅN 30-TALET

 

 

 

 

 

 

 

Weihe

 

 

 

 

 

 

 

 

SONY DSC

 

 

 

Ett av mina favoritplan, när det gäller vintageplan ,
är det tyska Weihe, vilket konstruerades på 30-talet
av
Hans Jacobs , som arbetade vid DFS,
Deutsches Forschungsinstitut für Segelflug.

Planet hade en flugen polar av 1:29 och planet deltog
med framgång i segelflygtävlingar ända fram till 60-talet.
Weihe hade som ett av de första segelplanen en vattentank
med 40 liter, som användes för att helt enkelt tynga planet,
så man kunde öka hastigheten mera mellan blåsorna,
när termiken var stark. Längre fram på dagen när termiken
blev svagare tömde man efterhand ur tanken, för att
effektivt kunna använda planets prestanda.

Weihe tillverkades på licens i Sverige under kriget och tilldelades
de många flygflottiljerna , som fanns då. På slutet av 50-talet
utmönstrade Flygvapnet Weihe och tilldelade de civila
flygklubbarna planen.

Ni kan läsa om AB Flygindustri i Halmstad som tillverkade
Weihe. Jag har skrivit 8-9 poster om företaget med unikt
fotomaterial.

Ni hittar det här.

De svenska Weiheplanen  utdömdes i samband med då N.N
drog vingarna av en kärra i moln. (Okontrollerbart läge?)
Haveriutredningen fann att kaseinlimmet var föråldrat,
varvid konstruktionen kunde bryta samman.

Så med ett pennstreck gick nästan hela den svenska
segelplansflottan
i Sverige i graven, vilket dock hade det goda
med sig,
att vi fick den förnyad, delvis med hjälp av statliga pengar,
men kanske mest tack vare Lennart Ståhlfors, som var en
mycket dynamisk människa.

Vill ni läsa mer om Weihe, kan ni gå till
denna länk, eller här, eller här .

 

Liten fotnot, eller lite onödigt vetande:

För 40 år sedan fanns på svensk tv ett program varje söndagskväll,
som gick tror jag 2115 -2155, vilket hette ”SportSpegeln”.

I ingressen till programmet kördes en liten trailer, som
beskrev olika sporter.

I den ingressen ingick en 5 sekunders snutt,  med en 
mot fotografen landande Weihe segelkärra.

Jag drömde var gång jag såg de 5 sekunderna, att sådant
plan ska jag flyga, när jag blir stor…

Konstigt man kan erinra sig ett 5 sekunders ögonblick eller ?

 

 

En Weihe vid mästerskapen på Wasserkuppe 1939.

Fullskärmsinfångning 2016-07-20 081930

 

Fullskärmsinfångning 2016-07-20 082012

 Ovanstående bilder från Wikipedia.

En modell av Weihe, 6 m spännvidd.

Treplansritning, färgmärkning av en av våra svensktillverkade Weihar.

Denna Weihe tillverkades i Sverige och hänger nu på Flygvapenmuseum Malmslätt.

Weihen på museet Ålleberg.

Fenan Ållebergs Weihe.

Nosen på Weihen Ållebergmuseet.

19-_DSC4123

 En Weihevinge under tillverkning vid AB Flygindustri Halmstad 1943.
 Copyright bild: Kurt Persson

 

 

Kategorier
Hangflyg modell

MODELLHANGFLYG

 

 

Stora modeller

 

 

 

 

 

 

segel29

 

Jag har ju alltid varit svag för stora segelmodeller av olika orsaker.
Därför kan jag inte undanhålla er några bilder på snygga modeller, både hang och termik.

Vad som är intressant är att man i England har en förkärlek för att bygga
skalamodeller av motorkärror och flyger på hang med. Det finns några exempel nedan.

 

 

segel28En F3B-modell, alltså avsedd för termik startar på hanget.

segel27En C-130 Hercules visslar förbi. 3 m spännvidd vikt 5 kg. 

segel26En normalstor termikkärra startar på hanget. Spännvidd 4 meter.

segel24Den här bilden tog jag med för den beskriver spänningen vid en provflygning
av en stor  modell. Flygplanet är en, tror jag, Phoebus C, som jag flugit
fullskalamodellen av. Tyvärr svartvitt , men det får duga.
Flygning i alpområdet alltid spännande upplevelse på grund av det ombytliga
vädret. Antingen eller….

segel22 

Flygbogsering i Schweiz. Detta är det vanliga sättet att få upp modellen, när de är så stora.

 

 

Kategorier
Flyghistoria Modellflyg teknik

VAD ÄR EN STJÄRNMOTOR ELLER EN RADIALMOTOR OCH HUR FUNGERAR DEN?

 

 

 

 

En stjärnmotor är en motor

med ojämnt antal cylindrar

och en vevstake…

 

 

 

 

 

 

 

Radial_engine

De första pionjärerna använde stjärmotorer.
Till exempel Bleriot, som flög över Engelska Kanalen
med sitt flygplan.
En stjärnmotor har vissa fördelar. Den är luftkyld
och den är mekaniskt ganska enkelt uppbyggd.

Under första världskriget hade man ofta stjärnmotorn
roterande, alltså propellern satt fast monterad i
motorn medan vevaxeln satt fast i planet enkelt
uttryckt.
Detta för att få bättre kylning.
På köpet fick man en icke önskvärd gyroskopisk
effekt, som gjorde att planet i vissa lägen blev
mindre manövrerbart.

Den är således ganska lätt att tillverka. Under andra
världskriget användes stjärnmotorn främst i  bombplan
och vissa jakt- och attackplan.

Exempel på bombplan är ju B-17 Flying Fortress
och exempel på jaktplan FW-190 A-8.

En stjärnmotor har den fördelen, den kräver ingen
kylare med allt det innebär av pumpar, kylarvätska
och radiator, vilket ger vikt och skadligt motstånd.

Förresten, varför tror du man har glykol i en
flygmotor som är vätskekyld ??

För att kylvätskan inte ska frysa?? Förvisso.
Men huvudorsaken är en helt annan.

Man har kylvätska som är tillsatt med ett medel,
som tar bort ytspänning och därmed eliminerande
det som kallas ”Sideneffekten” i en motor.

Flygmotorer är för viktens skull byggda så lätta
som möjligt och är följaktligen tunnväggade.

I och med detta överförs värme snabbt. För att
avleda värmen har man en kylvätska som har
egenskapen att den förhindrar bildningen av
luftbubblor på mantelytorna.

Om man inte haft tillsatser i kylvätskan, skulle
bubbelbildningen förhindrat kylningen.
Du vet,  att luft är en av de bästa isolatorerna.

Vill du se sideneffekten så koka vatten i en gryta.
Då kommer du se hur luftbubblor bildas i botten.
Precis samma sak händer i en flygmotor.

Varför tror du man har glykol eller liknande tillsats i
kylvätskan på en Formula1 motor ?

En stjärnmotor har alltid (med något undantag
inom motorcykelbranschen) ojämnt antal cylindrar.
Till exempel 3-5-7-9 cylindrar. Om man lägger
två 9-cylindriga motorer på varandra får man en
dubbelstjärna på 18 cylindrar.

Man byggde upp till quadruppelmotorer, alltså med
4 rader efter varandra.

Den största stjärnmotor man byggt hade 4 x 9 cylindrar
och producerade nästan 10000 hk!
Tänk att byta tändstift på en sån motor!
72 stift att byta och ställa in…..

Att bygga dessa stora motorer var så gott som
meningslöst, då man inte kunde överföra kraften
till hastighet på grund av tekniska och fysiska
begränsningar med propellern.

Som ni ser på bilden,  har man i en stjärnmotor
en vevaxel. På denna vevaxel är huvudvevstaken fäst.
De andra vevstakarna kallas hjälpvevstakar och är
i sin tur fästade på huvudvevstaken.  Detta är en
lösning, som jag tycker är ganska genial.

Tändningsföljden för en stjärnmotor är
”efter hand med överhopp ”, dvs cylindrarna tänder
efter varandra i  följden: 1-3-5-7-2-4-6, när det
gäller exempelvis en 7-cylindrig stjärna.

Alltså en 9-cylindrig radialmotors tändföljd är:
1-3-5-7-9-2-4-6-8-1-3-osv.

Man hoppar över en cylinder  hela tiden.

Kamaxeln sitter i vevhuset runt om som en
vågformad ring.  Kammarna bestämmer ventilernas
öppnings- och stängningstider via stötstänger till
vipparmar och ventiler.

Det är en enkel mekanisk lösning. Står du jämte
en stjärnmotor, som går på tomgång , kan du
höra hur cylindrarna tänder runt om i följd enligt
angivet tändföljdsschema .

Effekten på en stjärnmotor var lika hög som på
en radmotor.
Det som var negativt var att den hade stor frontal
yta, vilket ökade luftmotståndet och gjorde den
känslig för beskjutning.

En av de bästa stjärnmotorerna var en Bristol Centaurus,
som producerade, när den gick på alla cylindrarna nästan
3000 hästkrafter. Denna motorn satt i Hawker SeaFury.

Ett år när jag besökte Farnborough och den stora
flyguppvisningen, fanns där en Hawker SeaFury,
som deltog. Piloten flög, så det skrek i däcken.

Dagen efter träffade jag piloten vid hans SeaFury
på Duxford , där planet var stationerat

Jag frågade piloten, som var en 65-årig herre,
hur mycket han tog ut ur planet, när han flög
på en uppvisning.

Han svarade,  att han tog ut allt.
Dock påpekade han,  att motorn gick bara på
16-17 cylindrar, när han flög på Farnborough. 

Detta  hade dock inte avgörande betydelse för
prestandan på planet och att motorn inte gick
på alla cylindrarna var inget ovanligt utan snarare
regel enligt piloten.

Samma problem har man på vår svenska B17 lätta
bombplan utrustad med en  Pratt & Whitney
Twin Wasp, som är samma motor som sitter i Dc-3.
Här förresten en länk till hemsidan för vår B-17:

http://b17blajohan.wordpress.com/flygplanet/

Man kunde öka effekten på sina motorer genom
metanol vatteninsprutning, genom att kyla
insugningsluften och genom avgaskompressorer.

Tyskland hade problem att producera bränsle med
högt oktantantal. I slutet av kriget använde de
allierade bränslet Aviationgas 93-108 oktan.

Tyskarna hade bara bränsle, producerat genom
att extrahera och torrdestillera brunkol, som höll
max ca 87 oktan.

För att kompensera för lågt oktantal tillsatte
tyskarna metanol, vatten och hydroxider för att
kunna använda motorns hela kapacitet.
Vilket man lyckades väl med.

 

300px-Bristol_centaurus_arp_750pixBristol Centaurus

 

En annan av stjärnmotorerna som var bra var BMW:s A-8motor,
som satt i FW-190. En dubbelstjärna på 1400-1800 hk beroende på versionen.
 

bmwmotormuseum

                                                                      BMW:s dubbelstjärna med 14 cylindrar, som finns på BMW:s motormuseum i Muenchen.

Denna motorn står på flygmuseet i Laatzen, som finns på mässområdet
söder om Hannover längs BundesAutoBahn 7. Då man ser denna fina
motor får man en viss förståelse för dels den avancerade funktionen,
dels vilket utsökt mekaniskt arbete det är och hur många mantimmar
det krävdes att bygga den invecklade maskin.

                                                                            Tillverkarens skylt på en av manifolden. Är det Arado-fabriken  som tillverkat…

Du ser att bultar, muttrar är lika moderna som de som idag används,
så inget nytt under  solen.

                                    Baksidan på motorn med olika hjälpaggregat.

Hur mycket arbete krävs för att svetsa ihop avgasmanifolden ?

                                                            14 cylindrig dubbelstjärna
                                                 Huvudvevstake med hjälpvevstakar.

Här kan man förstå vevstaksinfästningarna på vevaxeln.

Denna skulle jag vilja ha stående i vardagsrummet.

Radial_engine_timing-small

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Princip för en ROTERANDE stjärnmotor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier
Väder och vind

DAN FÖRE DAN FÖRE DEPPAREDAGEN…

…är det, när vädret är,  som det är nu.

 

 

 

Man kan inte flyga modeller och man kan inte flyga skärm.
Det enda som flyger är ju fingrarna över tangentbordet till datorn.

Det skriker i alla flygtarmarna,  men antingen blåser det för mycket
för ”vanligt” modellflyg,  eller så blåser det från fel håll för modell-
eller skärmflyg på hang.

Normalt sett har vi vid denna årstiden på Västkusten mycket nord-
och nordvästliga vindar. De har dock liksom solen, lyst med sin
frånvaro. Varför ?

Tja, det är en 10000kronorsfråga. Jetströmmarna,
(se under kategorin Väder  och vind) har ju inte legat där vi flygare
vill, därför har lågtrycksbanorna gått där det gett oss mycket ostliga
och sydliga vindar.

Inga modeller ligger på byggbrädan, så man kan inte bygga nytt.
Det kan jag bara skylla på lathet! Jag vill gärna bygga en ”Riktig”
byggsats av en Tiger Moth, men jag säger som Oscar I: Jag gör det sen.

Har man inget byggprojekt och inget som behöver repareras eller
byggas om, brukar jag , för att inte glömma hur min modellflygfabri
k ser ut,  att gå ut och ladda upp eller ur lite ackar……eller sortera
skruvar i diverseburken.

Att flyga inomhus är jag fullständigt ointresserad av,
vilket gör att jag tar alla möjligheter att flyga ute.

Då blir det som det blir.

Inte ens den minsta simulator är installerad på min dator.
Men blir jag riktigt desperat tror jag jag ska installera ”Stormovik”,
min i mitt tycke bästa simulatorn.

Jag såg en intervjuv på tysk tv med ett  av de tyska flygarässen,
Guenter Rall, som har skjutit ner 275 fiender med sin Me109 D.
Han föredrog denna versionen och flög aldrig Focke Wulf i strid.
Rall sa att denna simulator, som han provfluget, var det närmaste
riktig flygning man kan komma.

Guenter Rall avled för en kort tid sedan i sitt hem läste jag just.

Länk till en intervjuv med Guenter Rall:

http://www.sueddeutsche.de/politik/436/464040/text/

Kan man inte flyga i någon form, får man väl plocka fram ett Meccano….?

Det är hårt att vara flygare.

 

 

 

 

Kategorier
Termikflyg

SOMMAR-SOL-TERMIKFLYGNING

Hur gör man det…egentligen?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är väl något att läsa om nu när det är minus 12 grader ute…..

 

Termik är en böjningsform av det latinska ordet för värme-termo.
Vi känner till begreppet termometer, som betyder värmemätare.
Suffixet -meter är ju också latin och betyder enkelt översatt mätare.
Andra exempel är ju voltmeter, amperemeter och så vidare.

Således, termik betecknar något som har en högre temperatur
än omgivningen. Det är just det, som är grundförutsättningen
för att termiska vertikal rörelser eller konvektion, ska kunna
uppträda.

Konvektion är ju också ett latinskt ord vars grundbetydelse
kan delas i två delar; Kon, eller egentligen con, betyder med
och vektion betyder en riktad rörelse. Tänk på ordet vektor
som ju är en riktad kraft eller rörelse. 

Alltså, konvektion är enkelt uttryckt en rörelse i en vätska
eller i en gas.

Ja, vi ska inte bli för akademiska, men dessa två begreppen
, termik och konvektion hänger samman och är av avgörande
betydelse för oss, som flyger och håller oss uppe med hjälp
av termiken och konvektionen.

 

Denna lilla artikel är en allmänt hållen beskrivning, utan
bilder och skisser, som på ett enkelt sätt vill beskriva hur,
när och var termik uppstår.

 

Som jag skrev innan, är en förutsättning för termik,
att vi har en skillnad i temperatur mellan olika luftmassor.

Hur uppstår denna skillnaden?

När solen lyser på markens yta, tar denna upp eller absorberar
värmestrålningen. Värmet lagras i översta delen av marken.
Beroende på vilken typ av yta vi har, om det är grus, gräs,
asfalt eller sjö och hav, kommer värmet att lagras olika.

Värmen som tillförs havet kommer i första hand att påskynda
avdunstningen av vattenånga och i andra hand att värma vattnet.
En grusplan som är mörk absorberar snabbare värmen och
kommer så småningom att fungera som ett element som strålar
ut värme. När vår grusplan har strålat ut tillräcklig mycket
värme till den ovanpå liggande luftmassan, har temperaturen
i luftmassan stigit så den skiljer sig från omgivande luftmassor
med kanske 3-5 grader.

När skillnaden är så stor, blir den uppvärmda luftmassan labil
, den vill stiga uppåt.

Vad gör då, att en bubbla med luft plötsligt lossar från marken
och stiger? Ja, det kan vara en vindpust,  som kommer och stöter
till eller rubbar blåsan. Den kan behöva lite starthjälp för att
komma igång.

Om vi har svaga vindar, kan den marknära luftmassan glida
över en uppvärmd yta, värmen överförs som till största delen
strålningsvärme och liten del som kontaktvärme och om då
den över marken sakta glidande bubblan träffar några hus,
en trädridå eller ett annat hinder får vi en turbulent utlösning
av termikblåsan.

Det finns flera andra sätt, som en blåsa kan lossa på, men fö
r våra förhållanden är dessa två de viktigaste.

Kom ihåg att vår blåsa befinner sig nu på väg uppåt genom luft,
som är relativt sett kallare än blåsan. Termikblåsan är just när
den lämnat marken lös i konturerna och relativt svag.

Efter hand som blåsan stiger, kommer temperaturskillnaden
att öka, för vi vet att temperaturen i normalatmosfär sjunker
med ca 0.7-1.0 grader/100 meter. Efter hand som blåsan
stiger får dess horisontella utbredning fastare konturer och
man kan, när man cirklar i en blåsa märka, att stiget är bättre
eller sämre, beroende på var man flyger.

Nu fortsätter ju inte en termikblåsa hur högt som helst.
När den når den nivå, då den stigande luftens fuktighet
kondenseras, utmärks detta,  genom att vi kan se Cumulusmoln
eller vackertvädersmoln bildas. Det är det stora bulliga
sommarmolnen som växer upp och faller ihop.

På vilken höjd den stigande luftens fuktighet kondenseras,
beror på flera faktorer. Det hänger på fuktighet, temperatur,
omgivande luft och hur labilt skiktat det är och om vi har
inversion. Normalt sett hos oss på västkusten ligger molnbasen
med Cumulusmoln under tidig sommar runtt 1400 – 2500 meter.
Inne i landet, där vi inte har sjöbris kan molnbasen ligga avsevärt
högre. Från min fullskalasegelflygtid minns jag molnbaser i maj
på 3000 meter i Västergötland.

Om det råder något, som heter inversion på låt oss säga 1200 meter,
kan inte termiken komma högre. Det vill säga luftmassan kan
inte nå sin kondensationsnivå där det bildas moln av fuktigheten.

En inversion är ett lager med luft där temperaturen stiger med
höjden i stället för avtar med höjden. Om vi åker med vår
termikblåsa glatt stigande med 3 m/sek, så märker vi, när vi
närmar oss inversionsskiktet att stiget försvinner. Vi kommer
inte högre hur vi än gnetar.

När man flyger just i gränsskiktet mellan den vanliga luften
och inversionsskiktet,  känner man små turbulenta stötar i
flygplanet.

När man termikflyger och blåsan inte kondenserar och inte
bildar moln kallas det att man flyger torrtermik. När du flyger
i termik som bildar moln, kallas det molntermik.

Torrtermiken kan vara lika stark som molntermiken, men
problemet är ju, man kan inte se var termiken finns! Har du
molntermik är det ju i princip bara att gå under ett Cumulusmoln
och stiga in i hissen.

 Att flyga torrtermik är chansartat och man få i sådana fall lita
på sin ”näsa för termik”och erfarenhet av de lokal väderförhållandena.

Nåväl, om vi har kurvat upp oss till molnbasen med en modell eller
fullskalakärra ,så märker man en välvning under molnet där den
stigande luften går in i de flesta fall.

Går man på rakkurs efter att man nått basen, kommer man att
flyga in i sjunket. Stiger du med 5 m/sek,  så kommer du att
sjunka med i princip lika mycket när du avlägsnar dig från
centrum. Det brukar man lösa,  genom att man ökar hastigheten
markant, för att kunna ta sig igenom sjunket så fort som möjligt.

När du flyger en modell i en termikblåsa,  som nyss släppt,
måste man vara beredd att korrigera så man ligger i centrum
av blåsan, för att utnyttja stiget på bästa sätt.

 Korrigeringen ska vara planlagd och genomföras utan tvekan
eller mjäkighet.

Hur man korrigerar i en blåsa,  kan man inte generellt säga,
för varje pilot har sin, som han tycker bästa metoden.

Flyger du din modell på 200 m höjd utan termik,  brukar jag
trimma modellen till lägsta sjunkhastighet och flyga den just
på vikningsgränsen.

 Om jag flyger in i en blåsa med vänster vinge, händer då följande:

Om vingen går in i stigande luft, kommer luften att föra vingen
uppåt och öka anfallsvinkeln. Flyger du då just på vikningsgränsen,
kommer din modell att vika sig eftersom anfallsvinkeln på den
lyftande vingen ökat av den stigande luften. Det är just det som
är finessen. Modellen kommer att vika sig in i termikblåsan.

Man kan säga att modellen ramlar in i blåsan.

När du stabiliserat din modell och flugit ett varv, har du sett
var lyftet finns och du kan korrigera, så du centrerar din modell
till det starkaste lyftet.

Detta är ett sätt att upptäcka termikens utbredning.

Ligger du i en bra termikblåsa sommartid med din modell,
kommer du att bli förvånad, hur snabbt din modell stiger.
Att ha ett stig med 5 m/sek är inget ovanligt. Det betyder ata
du på en minut klättrat 300 meter!

Har man en sådan stark blåsa, gäller det att ha en planläggning
eller strategi, hur du ska avbryta och när.

Om jag flyger en stor modell, 3.5-4.0 m spännvidd,  brukar
jag hänga med upp till xxxx meter. Då är modellen fortfarande
sebar utan svårighet. En Blue Phoenix utan bromsar tar jag
aldrig högre än yyy meter.

När du nått din högsta höjd ,är det dags att ta sig ner.
Det finns två sätt:

Du kan flyga ner planet genom att hålla dig i luft som inte
sjunker eller som bara stiger lite. Genom att trycka upp
farten kommer du att förlora din höjd så småningom.

Det andra och enklaste sättet är att aktivera de aerodynamiska
bromsarna på modellen. Bromsar är enkelt uttryckt en klaff
som exponeras mot den förbiflygande luften och som dels
bromsar och dels genom turbulensbildning bakom klaffen
stör den laminära strömningen på ovansidan av vingen.

Så har du bromsar så ut med de och ställ modellen på nosen,
så kommer du säkert ner.

Ett tredje sätt, som jag använder till min Blue Phoenix är
att göra en störtspiral. Det vill säga full sida och full höjd samtidigt.

Detta gör, att du förlorar din höjd snabbt utan att överskrida
den hastighet, vid vilken strukturella skador uppstår på modellen.
Man måste testa detta på lägre höjd, så man ser att, man inte
flyger för fort.

Med en bra modell är inte problemet att komma upp.
Problemet är att komma ner.

När termiken är kraftig och du drar all broms du har,  kan de
t hända, att du stiger i alla fall. Då måste du kombinera alla
sätten du kan för att reducera höjden. Till exempel att använda
full broms och störtspiral. Då bruka man kunna komma ner säkert.

Drabbas inte av panik!

Vilket är lätt att säga, om ens modell försvinner och dyker upp,
om vartannat och den flyger så fort , så pinnarna yr om den.

Be om hjälp från någon,  som står jämte, som kan hjälpa
till att hålla ögonen på modellen.

Om allt går åt pipan, det vill säga,  du förlorar modellen
ur sikte,  finns det en sak att göra:

Om du har bromsar så ut med de. Detta kombinerat med
full höj och full sida bör få ner modellen i inte alltför hög
hastighet.

Att dra full höjd och full sida ska du prova under kontrollerade
former, så du vet,  hur modellen beter sig. Du kanske inte ska
ge så mycket sidoroder i en störtspiral för att få ner den med
så låg hastighet som möjligt. Men som sagt: Testa

Detta var lite om termikflygning. Den stora frågan för en
modellflygare är ju, hur man hittar termiken.

Som jag skrev innan, är det ju inte stor mening att leta
termik över en vattenyta. Vi vet ju alla , vad Laholmsbuktenväder
är på sommaren. Det är,  när vi har en molnfri himmel över havet,
men inne över land, ca 8 km in från kusten,  har vi de härligaste
vackertvädersmolnen.  Fenomenet beror på det vi drabbas av
vid kusten:

Sjöbrisen som suger in kall luft från havet för att ersätta den
stigande luften inne över land. I och med det hela tiden pumpar
in kall luft, hinner den inte värmas så den vill stiga och därmed
är det finito med termiken.

Då är det bättre att leta efter termiken över åkrar, grustag eller
i lä av ett hinder, som kan lösa ut blåsan.

Vi har vissa reella bevis för termik. Om en blåsa släpper i
närheten av fältet,  brukar man märka, att vinden markant
minskar eller markant växlar riktning.

Nästa steg kan vara,  att man ser svalorna kommer och jagar
de insekter,  som följer med termiken uppåt. Svalor som
jagar insekter är en säker indikation på termik.

När svalorna flyger,  kommer strax därefter vitfågel.
Måsar och trutar går in i blåsan och kurvar upp sig.

Rovfåglar är bra på att lokalisera termik och man kan
genom att studera dessa, lära sig en hel del. Man kan se,
hur de korrigerar i blåsan och framför allt, ser man en ormvråk,
som lämnar en blåsa, då är det inte lönt att gå dit och försöka.

Har du en högvärdig modell och du kurvar i en blåsa ihop
med en ormvråk, så kommer du att stiga ifrån fågeln
, om du flyger bra.

Att kunna konstatera, att nu släpper blåsan från marken är
ett resultat av synbara tecken men framför allt ett resultat
av träning och erfarenhet.

Ska du bli en duktig termikflygare är det enda som gäller
att flyga mycket termik.

Teknikens utveckling har givit oss fina instrument
, som underlättar för oss att flyga i termiken.

Jag tänker då på variometrar och höjdmätare. Dessa är
ingen nödvändighet,  för är du rutinerad,  flyger du lika
bra termik med eller utan vario.

Men flyger du med vario,  kan du när modellen är lång
bort ta den minsta termikblåsa.

Du kan ta en blåsa , där det stiger med en dm/sek. Det gör
du aldrig utan vario! Dessutom ger instrumentering en
extradimension till ditt flygande. Speciellt om du flugit
fullskalasegelflyg tidigare uppskattas flyginstrument.

Personligen har jag ett par stycken Picolario från
Thommys ModelBau i Tyskland. De har aldrig krånglat
och kan mycket mer,  än vad du kan tänka dig använda de till.

Till min Blue Phoenix har jag en telemetriutrustning från
EagleTree i USA. Det är mera som en instrumentbräda,
med de flesta parametrarna inlagda,  inklusive en GPS:

Men vem kan stå och titta på en instrumentbräda i solsken,
när man har modellen på 400 meter?

Jag föredrar Picolarion. EagleTreeutrustningen har
naturligtvis också audioinformation från varion.

 Termikflygning som en företeelse för den flygande människan
upptäckte ganska sent. Det var på slutet av 20-talet vid
tävlingarna på Wassekuppe, som piloterna vid flygningar
mellan de olika hangen ibland märkte,  att de steg utan att
ha anslutning till hangen. Man förstod då, att det var en
annan företeelse ,  som lyfte planet.

Det var ju molntermiken.

Bara på ett par år slog den dynamiska flygningen igenom
och massor med nya segelflygrekord sattes.

Innan detta kom,  gick all skolning och tävling på hang.
Så termikflygningen förde segelflygningen framåt med jättekliv.

Hangflygningen har ju fått en renässans,  tack vare skärmflyge
t och hängflyget. Men för fullskalasegelflyget är numera
hangflygning helt överspelat.

Ja, detta var en liten orientering om termik och termikflygning
med modell.

Hoppas det gett något till de,  som inte vetat förut.

 Prova på med en enkel modell, du ångrar dig inte.

 Det är inte enkelt, men varför ska allt var så lätt?